SÅ. LITE. KVAR.

måndag 7 augusti 2017 - 13:09 | 0 Kommentarer

IMG 3

Bilden ovan beskriver väl hur jag kännt mig under, efter och tack vare träning - fullständigt sönder. Hängig, tom blick, och desperat tumme i mun för at tsöka ens en liten tröst.

Månaden är augusti. Simhallen har idag öppnat för allmänheten. Sommarjobbet är på sin sista vecka och om en vecka är jag i Taipei. Detta betyder att jag har knappt en månad kvar av min karriär. EN MÅNAD?!?. Efter 15 år, vilket gör 180 månader o otaliga träningsdagar har jag endast en månad kvar. EN. MÅNAD.

Det känns inte lätt. Det känns skönt, men absolut inte lätt. De fyra sista veckorna har varit något av ett milt helvete. Sjukt jobbiga, oändliga och tunga. Men å, vad jag har njutit. Känslan man haft att jag egentligen inte skulle orka träna så mycket som jag tränat, att jag borde ge lite efter men samtidigt använt tanken i bakhuvudet som bränsle och motivation om att de pågående veckorna är de sista träningsveckorna jag gör som elitidrottare. Resultatet: aldrig har jag kännt mig vara i liknande form. Som jag sa tidigare i en intevju för Pohjolainen "jag anser mig inte vara i samma fysiska form som tidigare år, men jag anser mig vara i bättre prestationsform". Samma fysiska form vore omöjlig. Jag har nämligen tidigare år tränat fullständigt ofattbara mängder. Men jag känner mig för tillfället vara i en form då jag kan prestera bättre än tidigare år. Och det är ju det allting i grund och botten handlar om. Att prestera bättre än någonsin förr i Universiaderna.

På lördag gör jag även min sista träning på hemmaplan i Vasa. Kommer knappast att vara någon fenomenalt känsligt med det, men det är endå något av en stilighet att utföra den sista träningen som en Race Pace träning. Detta innebär hårt, tävlingssimulering, allt jag orkar. Hälit! Sen bär det åt till Taipei. Dit har jag lovat mig två saker inför det;

1. Jag tänker inte fundera på att det är min sista tävling, förrän mitt sista lopp är simmat. Detta endast för att undvika onödiga känslor och reaktioner

2. Jag tänker inte vara nervös eller stressa inför tävlingarna. Jag gav mig själv lov att vara nervös inför och under FM, men inte mer.

Konsten att njuta av någonting då huvumålet är att prestera så bra man kan är inte en självklarhet, men jag litar på mig själv att jag kommer att klara av det. Skälet är att det skulle vara för synd att kasta bort sina sista tälvingar pga. av nervosität. Det kunde till och med i ishockeyvärlden klassifiseras som "junnumoka", och det vore inte acceptabelt mer.

I och med att arbetet även lider mot sitt slut betyder det att jag kommer att ha mera tid för simning och träning. Passligt till när toppningen börjar och jag inte egentligen skulle behöva mer tid.. Vid toppningen gäller det endast att vila i vågrätt läge, hålla känslan i vattnet bra och bygga upp ett oslagbart självförtroende. Före det ännu dock ett par riktigt hårda träningar.

 

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.