Visa inlägg taggade med 'oneway'

söndag 19 mars 2017 - 18:01

sista junior-FM för denna säsong

Nu är två lopp åkta i Rovaniemi, och jag kan konstatera att det har gått bra. En tionde och en åttonde plats fick jag med mig hem. 

Gårdagens tävling (5km klassiskt) gick inte alls som jag hade velat, skidorna funkade inte och känslan var inte heller på topp. Ingen bra dag, helt enkelt. Var långtifrån nöjd, eftersom jag vet att det kunnat gå så mycket bättre. Jaja, "bryt ihop och kom igen", den principen körde jag efter det nederlaget. 

Idag, däremot, gick det bättre. Solen sken och som den vädermänniska jag är så var humöret också på topp redan från morgonen. Idag var det dags för 20 km skate och masstart. Jag hade, innan detta, skidat 15 som längst på tävling, så lite spännande var det nog! Jag hade ganska låga förväntningar innan, då långa lopp och skate inte riktigt lyckats nångång för mig. Banorna var tuffa och motståndet likaså. Hade liksom som mål att ta mig i mål, om man säger så. Skida så hårt jag orkar och göra ett godkänt lopp. 

FullSizeRender 24

Första 5 kilometrarna hölls jag i en klunga med 10 andra åkare. Det gick bra och jag märkte att skidorna idag var superbra. Det är en skön känsla, ska jag säga er. Vid omkring sju kilometer skedde ett ryck, så alla ökade farten och jag kände att jag inte riktigt orkade hänga med. Det blev en lucka på några meter upp till de andra, och jag och en annan åkare kämpade på i vår fart.

Vid varvning (10 km) hade vi fortfarande samma avstånd upp till de andra, dvs. ungefär femton sekunder. Sen plötsligt var jag ensam. Ingen bakom och de långa sekunderna upp till klungan framför. Jag skidade på, höll ungefär samma avstånd hela tiden. Tog varken in eller tappade. Vid femton var jag rätt trött. Då var det "bara" den tunga delen av banan kvar. Drack lite då jag åkte förbi pappa och Fanny, fick höra att jag håller samma avstånd och att jag ska korta av tagen uppför. Försökte. Då jag åkte förbi Rolle ropade han att två av åkarna i klungan framför hade släppt. Det kändes lite peppande, kanske jag skulle hinna ikapp de två? Jag såg dem båda i varje backe, men kroppen var inte så pigg på att öka. Skidade vidare mekaniskt, tänkte knappt nånting alls. Hade väldigt svårt att hållas på benen i de svåra kurvorna nerför då det var isigt och benen var stumma. Att få åka ner till stadion och veta att jag klarade det, DET var en skön känsla. Helt underbar. I made it!!! 20 km!! Tog mig i mål som åttonde tjej. 

IMG 5626

 

Jag är supernöjd! Jag som trodde jag inte kunde skida långt. Eller ens skate. Nu kan jag sluta tänka i sådana banor i alla fall, för jag kan visst! Mer än jag tror. 

IMG 5627Hihi, jag och min fina vän åt våfflor efteråt. Ni kan inte förstå hur goda de var. Perfection. Vi var dock inte alltför beredda då pappa fotade bilden, men vad gör nu det? 

Nu är vi påväg hem. Jag har precis sovit en timme då jag känner mig helt dödstrött. När jag kommer hem ska jag bara packa om och sen bär det av till kära Vörå. Inkommande vecka väntar endast en skrivning, nämligen matte. 

Ha en bra kväll!

Bloggen

 

söndag 12 mars 2017 - 16:39

TVÅ FINA LOPP

Nu är denna tävlingshelg förbi, och jag har med mig två bra lopp från dessa dagar i Vierumäki. 

Igår skidade jag stafett med mina team mates Fanny och Ronja. Fanny startade, Ronja skidade andra sträckan och jag sista. Vi skidade 3 kilometer på var, Fanny åkte klassiskt och jag och Ronja skate.

Då jag fick åka ut låg vi på en sjätte plats, rätt långt från medaljtäten. Jag plockade en placering, och tog oss i mål som femte lag. Riktigt bra, tycker jag. För mig personligen gick det helt okej, liksom. Tekniken och skidorna funkade, så också kroppen och andningen. Ett bra skatelopp. När jag skidat ikapp hon som låg femma såg jag ingen, varken framför mig eller bakom. Försökte pressa allt vad det gick, men det blir lite för avslappnat då man vet att man inte kan komma ikapp de framför och att ingen kan komma förbi bakifrån. Första kilometer gick hårt i alla fall, sen fick jag ta det ganska lugnt i mål. Kul att tävla var det i alla fall! Femmantjejerna tog guld i vår klass, helt grymma ju!! Go FSS!

Idag började jag dagen med morgonlänk och frukost klockan åtta. Efter det traskade jag till spåret för att testa skidor och värma upp inför dagens race, 10 kilometer klassisk stil. Vi hade samstart, och det var riktigt kul. Jag startade på andra raden och fick en bra start utan krångel.

FullSizeRender 14

Första varvet (vi åkte tre varv) var alla samlade i en klunga och jag låg mellan etta och femma hela tiden. Banan var ganska platt så det blev rätt mycket parstakning, men det gör inte mig nånting, jag gillar ju sånt. Det fanns dock två backar, en skidbar backe och en saxbacke. Redan på första varvet i saxbacken tappade jag några meter, är verkligen urdålig på saxning, och det kom fram ordentligt då haha. Stakade i alla fall i kapp det mesta av det jag tappade där. I slutet av första varvet fick fyra åkare en lucka till oss andra, och jag och fyra åkare till hade en lucka ner till resten av åkarna. 

Andra varvet gick tungt för min del. Kämpade hårt med att hänga med klungan jag befann mig i, och hade helt allvarligt problem med orken just då. En svacka, helt enkelt. Kämpade i alla fall på där, och sen på sista varvet fick jag plötsligt nya krafter. Adrenalinet kickade in precis då jag behövde det, om man säger så. Vår klunga tog in på täten hela sista varvet, och vi såg dem nästan hela tiden. Folk ropade positiva mellantider och hejade. I saxbacken tappade jag några meter till de andra, men de metrarna stakade jag ikapp sista biten och spurtade sedan i mål på en fin sjätte plats.

Detta var helt överlägset bästa tian jag någonsin har skidat, och det känns så kul att tio kilometer också kan gå bra! Idag var det roligt att tävla. Idag var en bra dag. 

DSC00235

Nu är vi påväg hem och har tre timmar kvar av bilresan. Jag är otroligt trött och skulle helst av allt bara vilja sova, men borde repetera lite inför modersmål essäprovet som är i morgon. Härligt med studentskrivningar, hörni. Två veckor framåt från och med i morgon. Underbart. Observera sarkasmen i min röst. Oj, skrift*.

DSC00241

Bloggen

lördag 11 mars 2017 - 18:45

MIN KÄRLEK TILL SKIDÅKNINGEN

My safe place. Platsen där jag verkligen känner att jag hör hemma. Det är skidspåret. Där får jag vara mig själv till hundra procent. Där trivs jag allra bäst. Idag kände jag verkligen det. Känslan av frihet. Känslan av att livet är på topp. Känslan av lycka, helt enkelt. Ren och skär lycka. 

Jag och pappa skulle skida runt banan inför morgondagen. Jag skulle åka två varv, bara för att kolla hur den gick, liksom. Kolla kurvor och sånt, som man alltid gör dagen innan tävling. När jag hade skidat mina två varv sa jag hejdå till pappa, som skulle fortsätta skida. Jag skidade till stället där vi hade stigit på spåret, men då jag skulle ta av mig skidorna kände jag bara att NEJ, jag VILL verkligen skida vidare. Den känslan har jag verkligen inte haft på flera år, och nu var den här igen. Jag kände i hela kroppen att det är det här jag älskar att göra. Så skönt att känna så. Då vet jag ju under de tuffare perioderna att länkar och stunder som denna väntar, precis runt hörnet, liksom. 

IMG 1200

Jag satte på hörlurarna och lät musiken spela på full volym. Solen sken, spåret var perfekt, musiken var underbar och det gick så lätt. Lyssnade på låtar man blir lycklig av. Something just like this, Last Dance och It Ain't MeLivet på topp. Jag log genom hela resten av länken. Skidade några kilometer till, med smilet upp till öronen. Sken ikapp med solen. Njöt verkligen till hundra procent. Kände att detta är min favoritplats. Det är här jag vill vara. Jag lever för skidlänkar som denna.

I skrivande stund rinner tårarna nerför mina kinder, för denna känsla är verkligen helt underbart härlig. Jag älskar denna idrott. Skidåkning, det är min grej det. Jag har liksom hittat min plats på något sätt, känner jag. Att jag inte ville annat än skida vidare, bara åka, det känns helt otroligt. Skulle ha kunnat skida hur länge som helst känns det som. 

Att älska något så mycket, en idrott, det känns konstigt och härligt på samma gång. För idrotten har fått mig att fälla så många tårar, jag har blivit besviken, arg och förkrossad. Ändå vinner de gånger den fått mig att gråta av glädje, känna känslan av frihet och bara susa fram i spåret och njuta av livet. Jag hör hemma i skidspåret, så är det bara. Inget övervinner känslan jag hade idag på den där skidlänken i solen. INGET. 

Stunder som denna ska man ta vara på. Man ska skida då det är roligt. Man ska göra det man tycker om. Det man mår bra av. Det är skidåkning för mig. Skidåkning är också en stor del av mitt liv, och hittills har jag lärt mig så mycket av idrotten. Har fortfarande hur mycket som helst framför mig, och speciellt idag känner jag mej redo för precis vad som helst. Just bring it on. Jag är redo.

lördag 4 februari 2017 - 16:15

TRÖGT, TUNGT OCH TUFFT

Idag gick det tungt i tävlingsspåret för min del. Tio kilometer är fortfarande för långt för att jag ska åka bra, så är det bara. Nu gick det ju inte superdåligt eller så, bara trögt och tungt. Jag var rätt trött och banan var inte en favorit, om man säger så. Det var heller inte föret.

Jag orkade i princip ett och ett halvt varv, sen var krafterna slut. Det fanns knappt nån skidbar backe då alla spår var söndertrampade och nerförsbackarna var kurviga och svåra. Föret var trögt det också. Det blev mest saxning, vilket absolut inte är en av mina styrkor.

Allt det bidrog till att min kropp inte orkade idag. Jag tog ju mig i mål, men inte mycket mer än så, haha. Kollade precis pulsen på Polar Flow, och kan igen en gång konstatera att det gick tungt idag. Pulsen sjönk knappt nerför då man var tvungen att koncentera sig på kurvor och att hållas på fötterna. 

En positiv sak med dagen (för man ska alltid försöka hitta bra saker med allt) var att det var supermycket publik!! Sååå kul! Folk hejade och peppade och stod runt hela banan, verkligen roligt! 

Nu har jag joggat ner för att få bort mjölksyran ur kroppen, ätit lunch och sitter för tillfället i hotellrummet och bloggar medan jag lyssnar på podcasts. Snart ska jag tillbaka till spåret för att åka runt sprintbanan inför morgondagen. Parsprint ska bli såååååå kul!! 

DSC00112Bloggen3

 

måndag 23 januari 2017 - 11:56

FM i Äänekoski

Tänkte berätta lite mer utförligt om sprinten i lördags och också lite om gårdagens 10 kilometer skate, då inlägget i lördags var så kort och flummigt, hehe. Dansade omkring på rosa moln just då. Nåja, det gör jag väl fortfarande om jag ska vara ärlig. 

Jaja, sprinten då. Dagen var rätt stressig överlag. Då vi kom till tävlingsplatsen blev det direkt skidtest och rätt snabbt därpå uppvärmning inför kvalet. Jag var knappt nervös alls, vet inte om jag riktigt fattat att det faktiskt var FM. Hade heller inga förväntningar då tävlingarna hittills denna säsong ju inte gått alltför bra. 

Kvalet gick bra, det var dock tungt som alltid. Jag hade andra bästa tid, fyra sekunder efter ettan. 
En timme efter det var det dags för kvartsfinalerna. Jag var i fjärde heatet. Det loppet försökte jag ta ganska lugnt och inte trötta ut mig helt, om det bara var möjligt. Det funkade bra, och jag kunde faktiskt lätt skida i mål som etta. 

Semifinalen rätt strax efter kvarten gick också bra. Jag och Repe skidade tillsammans i princip hela loppet som etta och tvåa, och fick upp en lucka till de andra så vi utan att stressa kunde staka i mål. 

Finalen följde nästan direkt efter semin. Jag hann bara klä på mig och jogga lite, sen var det dags igen. Vid det här laget var jag nog nervös, det kanske ni redan listat ut. Min taktik var enkel: jag skulle haka på den eller de som drog iväg, och hållas kvar hela loppet. Det lyckades. Inför första uppförsbacken låg jag stabilt trea, sen i sista uppförsbacken fick jag krafter från ingenstans och ökade farten. Efter den backen var vi två kvar. Jag låg tvåa, och det gjorde jag ännu i sista kurvan innan målrakan. På målrakan valde jag yttre spåret och därpå följde en olidligt spännande spurtstrid. Jag stakade för allt vad jag var värd och tog in lite hela tiden. Sen sträckte jag ut benet, en snygg målspagat, och föll ihop direkt efter att jag korsat mållinjen. Där låg jag ett bra tag och försökte få luft. Kände mig ungefär som en fisk på torra land. Jag visste inte om jag blivit tvåa eller om jag vunnit. Tills pappa ropade: "EMMI DU VANN! JAG TROR DU VANN! MED SÅHÄR MYCKET" och visade med fingrarna. 5 CENTIMETER. 6 HUNDRADELAR. JAG VANN MED 6 HUNDRADELAR. JAG FICK FM-GULD!!!!!!!! 

DSC 5

Efter det sa de i högtalarna att vinnaren av finska mästerskapen är... EMELIE SVENLIN!! Efter det följde kramkalas och en massa fotografering hit och dit. Sen var det blomsterceremoni, intervjuer och lite mer fotografering. En helt underbar dag. Alltså, bästa. SÅ PERFEKT.

Igår var jag trött. I kroppen och i knoppen. Rätt utmattad på morgonen, tror det berodde både på fyra lopp och på nervositeten och allt annat omtumlande med gårdagen. Aja, vi åkte till spåret, testade skidor, hittade det perfekta paret och värmde upp. Jag hade noll förväntningar och hade stora problem med att tagga och få tävlingsfeelis. Jag var slö och inte alls på tävlingshumör. Tänkte att det får gå som det går. Inte mycket mer med det. 

Jag startade rätt lugnt och skidade första varvet mellanhårt. Orkade hur bra som helst och ökade lite på andra varvet. Kände mig rätt starkt och så, fick höra positiva mellantider och tyckte det var allmänt roligt att tävla. När jag kom i mål var jag dock inte tillräckligt trött, känner jag nu i efterhand. Hade alltför mycket krafter kvar och det är ju lite synd. Nåväl, slutade på en sjunde plats efter att ha åkt mitt livs bästa 10 kilometers lopp. Hade en bra känsla hela loppet och resultatet var ju också hur bra som helst! Är verkligen supernöjd!

Detta veckoslut var verkligen en stor vändning för mig. Efter att ha varit på botten rätt länge efter sjukperioden är jag nu tillbaka. Fatta hur kul? HELT OTROLIGT HÄRLIGT. I'm back in business, back on top och det känns perfekt! Watch out, för här kommer jag!

Bloggen14

 

söndag 15 januari 2017 - 17:45

helgens tävlingar

Nu sitter jag i bilen påväg hem till Vörå från Jämi och två tuffa tävlingsdagar. Vi har precis ätit, så nu är vi mätta och belåtna. 

IMG 4826

Bästa syster. 

Dagens tävling var stafett, 3x4 kilometer klassiskt. Kul! Starten var sen, först 13.25, så vi hade sovmorgon och steg upp lite innan halv tio för att göra en uppiggande morgonlänk. Sen åkte vi till tävlingsplatsen lite före tolv för att testa skidor och sånt. Skön morgon. 

Jag skidade tillsammans med Fanny och Jennie, och jag hade startsträckan. Vi hade nummer 26 och 32 lag deltog, så vår startposition var långtifrån bra. Jag startade i mitten, nästan längst bak. Jag hade stora svårigheter med att komma fram i första backen, blev tvungen att GÅ UPPFÖR redan då, på grund av trängseln. Detta ledde till att tätklungan kom iväg, och jag hade nu en lucka framför mig redan efter första backen. Jag och Sanna kämpade tillsammans och tog placering efter placering efter det. Själva åkningen gick faktiskt riktigt bra för min del, hade bara lite otur där i början. Jag kan vara nöjd med dagens prestation. Tidsmässigt var det ett bra lopp. Det bästa hittills efter förkylningen. Vi blev dessutom fjortonde, wohoo! Bra jobbat, girls. 

IMG 4846IMG 4844Passade på att ta en bild med IF Minkens lag, våra fina, fina vänner (och konkurrenter).
Skidbilderna är tagna från dagens stafett och sista bilden visar var vi bodde under veckoslutet. Allvarligt värre. Haha, got it? Mysig stuga var det i alla fall!

Igår åkte jag 10 kilometer skate. Jag lyckades hålla en relativt bra fart genom hela loppet, andra varvet gick till och med bättre än första. Känslan var bättre än i Lahtis förra veckoslutet, och så var också resultatet. Fortfarande inget panglopp, men helt klart ett steg i rätt riktning igen en gång. Det här med att komma tillbaka efter att länge varit sjuk tar sååå mycket längre än jag först trodde. Åååh. Nåväl, det går framåt i alla fall och det känns ju bra och tryggt. Psykiskt är det jobbigt ändå. Jag vet ju var jag borde och brukar ligga i resultatlistorna, och det är inte där jag är nu. Vet vad jag kan och vad jag hade kunnat prestera ifall jag bara fått vara frisk. Jaja, det kan vi inget åt nu så kämpar vidare.

Ikväll ska jag försöka göra lite läxor innan jag somnar. Känner på mig att jag kommer somna rätt tidigt. Helgens tävlingar känns i kroppen, om man säger så.
Morgondagen börjar med några timmar i skolan. Jag har dessutom vilodag, och det ska bli såååå skönt. Ska utnyttja min lediga dag till att plugga biologi inför studenten. Ligger fortfarande efter i planeringen och har inte orkat ta fram biologiboken nu under veckoslutet så har en hel del att göra i morgon, men det tar vi då.

Nu ska jag fortsätta lyssna på poddar här i bilen. Ha en fin kväll!

Bloggen11

fredag 16 december 2016 - 20:21

ibland blir man bara så besviken

Idag i Ristijärvi vaknade jag med feber, värre hosta och sjuk hals. Visste redan på natten att något var väldigt fel då jag vaknade flera gånger, frös och svettades om vartannat. Ville ändå inte erkänna det för mig själv, så jag försökte in i det sista förneka att jag blivit sjuk. Igen. Pappas första kommentar när han sen vaknade på morgonen var: "Det är väl bara att kasta in handduken idag, eller vad säger du?". Det tog emot i hela mig att svara jakande på hans konstaterande, men det var ju sanningen liksom. Hur arg och besviken jag än var. 

Jag kämpade hårt emot tårarna hela morgonen, och kunde inte hålla mig då nån frågade hur det var med mig idag. Vi åt frukost och åkte sedan hem. Jag hatar att vara sjuk och att behöva stå över ännu en tävling, denna gång en betydelsefull tävling, suger hårt. Kanske lite löjligt att bli så upprörd och ledsen på grund av en sån sak, men tävlingen idag, klassisk sprint, är trots allt min favoritsträcka och den sträckan jag ofta klarar mig bra i. Att ta beslutet att inte tävla är hur jobbigt som helst. Idag var det dock ingen frågan om saken. Jag var för sjuk för att ens behöva fundera, trots att jag varken erkände det för pappa eller för mig själv. 

Skidåkning betyder mycket för mig och jag tränar ju hårt för att prestera bra i tävlingar, men om och när jag är sjuk får jag ju inte visa vad jag går för. Skulle så gärna ha velat visa alla att jag är bra. Trots att jag varit sjuk och haft alla möjliga problem och motgångar de senaste veckorna. Det var liksom idag jag hade velat tävla, köra hårt och framförallt bevisa för mig själv att jag fortfarande kan skida hårt. Att jag fortfarande är duktig på det jag gör. Att jag fortfarande kan nå topplaceringar.

DSC 2236

Jag har varit sjuk två veckor redan och trodde jag blivit frisk, bara för att sedan få ett rejält slag i magen igen. Ett hårt bakslag. Hostan är värre än senast och så fick jag feber på köpet. Ont i halsen har jag också. Vet faktiskt inte vad jag gjort fel denna gång. Jag har klätt på mig ordentligt. Jag har duschat direkt efter träningen. Tvättat händerna innan varje måltid. Ätit tillräckligt har jag också gjort. Tagit influensavaccin. Jag har till och med försökt undvika onödigt socker för att på så sätt kanske kunna undvika sjukdomar. Vad mer borde jag ha gjort, liksom? Känns rätt jobbigt just nu, då jag verkligen tycker jag skött allt. Nåväl, det hjälper inte att grubbla över det nu efteråt, det vet jag. Nu är jag sjuk, och det spelar ingen roll varifrån det kom.

Jag vet dock att detta är något jag för tillfället inte kan påverka så mycket. När jag blir sjuk blir det lätt till att jag ignorerar att jag är sjuk, bara för att jag så gärna vill vara frisk och kry och i träningsskick. Detta leder till att jag tränar, trots att jag kanske är lite sjuk, bara för att jag intalat mig att jag är frisk. Det i sin tur leder ju, som vi alla vet, ofta till att man blir ännu sjukare. 

Denna gång ska jag göra rätt. Jag har pratat med pappa om detta, och vi har kommit fram till att jag inte tränar alls förrän jag är helt frisk. Jag har totalvila tills jag inte har det minsta lilla tecken på förkylning kvar i kroppen, hur jobbigt det än känns just nu. Jag vet att det är rätt, men att veta att alla andra tränar medan man själv ligger i sängen och kollar serier känns ju bara för dåligt. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen; jag hatar att vara sjuk. 

Jag ska ändå, hur negativ jag än låter just nu, försöka hålla humöret uppe. Inget blir bättre av att vara sur och arg, så är det bara. Jag ska verkligen fokusera på att bli frisk. Ställa in mig mentalt på att jag SKA bli frisk. NU. Det tror jag hjälper. I stället för att tänka på hur sjuk jag är och på varför jag blev sjuk så ska jag köra mentalträning och ställa in hjärnan på att bli frisk. Då blir jag nog frisk snart. Nu blir det som sagt ingen träning för min del, så jag får väl hitta på annat att göra då i stället. 

Mitt immunförsvar suger. Det var vad jag hade att säga idag. Skönt att få skriva av sig lite. Inget superpositivt inlägg denna gång, men så är det ibland. Livet är ingen dans på rosor och man kan inte alltid vara på bästa humör. Alla har sämre dagar och alla är på botten nångång. Idag är en sån dag för mig. Ett riktigt bottennapp. Nu ska jag rycka upp mig och jobba mig uppåt. Härifrån kan det bara bli bättre. Jag kan bara bli bättre. 

Bloggen6