Visa alla inlägg skrivna oktober 2016

tisdag 11 oktober 2016 - 12:25

Livet utan min mamma

 

blomma

 

I dag har det gått två månader sedan mamma gick bort. Största delen av den här tiden känns bara som en evig dimma. Först förstod jag inte hur folk utanför min bubbla kunde leva vidare som om ingenting hänt då hela min värld rasat ihop. Och jag kunde inte föreställa mig att det fanns så mycket tårar i en människa som de som runnit ur mina ögon. Som jag gråtit. Över saknaden efter min mamma, över allt det jag aldrig hann berätta för henne, över alla dagar och upplevelser vi ännu borde ha fått tillsammans. Över alla stunder och samtal jag hade velat dela med henne. Varje gång jag vaknar gör det ont i kroppen, det känns som tusentals nålar som sticks strax innanför huden – och en känsla av att något är riktigt fel i världen.

Efter mammas bortgång har det känts som om mitt liv förlorat sin mening, även om min familj försöker övertyga mig om att det inte är så. De senaste tolv åren har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att ta hand om henne. Inte så att jag tillbringat varje stund med henne, men hon har ständigt varit i mina tankar, och allt jag (vi) gjort har jag (vi) gjort utgående från hur det påverkar mamma. Jag har varit hennes ben och högra hand (eftersom jag skött alla hennes ärenden utanför hemmet, varit hennes chaufför, städerska, bykerska, frissa, fotvårdare, ibland också hennes kock m.m.). Det känns inte enbart som om jag förlorat min mamma, utan på sätt och vis som om jag också förlorat ett barn. Därför känns min sorg dubbelt så tung att bära.

Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad det var frågan om. Och alla de där små vardagliga sakerna som vi pratade om varje dag – nu finns det inte längre någon som bryr sig om dem. Tomrummet efter mamma är gränslöst.

Det är ett tomrum som ingen någonsin kan fylla. Det är inte så att jag inte uppskattar alla fina människor som tagit sig tid att ringa och besöka och bjuda ut sitt sällskap. Jag är så oerhört tacksam över er alla. Jag vet att det kan kännas svårt att närma sig någon med sorg, men ni har verkligen visat att ni finns där också under kriser, och det värmer mitt brustna hjärta. Det har gjort mig gott att tillfälligt få något annat att tänka på, även om diskussionerna delvis har kretsat kring mamma och allt som ett dödsfall i familjen medför. Jag hoppas att jag kan vara ett lika stort stöd för er när ni någon gång behöver det.

För snart en vecka sedan kom vi hem från en resa till Sverige. Våra vänner där insisterade på att vi skulle komma dit som planerat även om jag först ville ställa in det hela. Det blev ett hälsosamt avbrott i allt, och jag lyckades faktiskt koppla bort mycket av det jobbiga (jordfästning, urnsättning, byråkrati, tömning av bostad) som hänt efter mammas bortgång under vår sju dagar långa resa. Efter att endast ha sovit cirka fyra, fem timmar per natt sedan mamma gick bort kunde jag nu sova hela nätter. Bara det var ju närapå mirakulöst. Det blev en trevlig resa, men inget är ju som förr. Jag har svårt att glädjas fullt ut över någonting överhuvudtaget, och det känns bara som ett svek mot mamma att jag försöker finna distraktion från sorgen. Ändå vet jag ju att det är den rätta vägen att gå.

Vissa dagar känns det lite bättre, men i dag har jag tagit flera steg tillbaka igen. Jag får bara acceptera att det är så.

Jag har så småningom försökt börja engagera mig i sociala medier igen. Till en början kunde jag inte bry mig mindre om vad som hände utanför min bubbla, men jag kämpar för att komma igen. Med små steg i taget.