Visa alla inlägg skrivna november 2016

fredag 25 november 2016 - 10:01

Vegobullar 3.0

 

vegobullar

 


I går började jag förbereda julmaten! Årets "köttbullar" är härmed klara. Maken bakade limpor och jag flådde strömming till årets inläggningar. Allt ska in i frysen, dessvärre. Förutom en limpa och en del av bullarna på bilden ovan, som vi ska äta nu till lilllajul.

I en tidning från Life-kedjan hittade jag nyligen ett nytt recept på vegobullar. Tidigare har jag gjort mina vegobullar på aubergine eller på en vegoost- och ströbrödsbas, men även om båda varit goda, har de varit lite besvärliga i konsistensen vid tillagning. De jag lagade i går, var enklast att tillreda av de recept jag använt hittills. Smaken är inte alls dum den heller. Jag laddade upp en bild på bullarna på Instagram och det var fler som frågade efter receptet, så här kommer det:

 

300 g sojafärs (frysvara)
1 lök, finhackad
1 dl havregrädde (jag använde Plantis med lök för extra smak)
2 msk chiafrö
2 msk hampafrö
1 msk sojasås
1 dl ströbröd
peppar
olja till stekning


Tina sojafärsen. Stek den hackade löken tills den blir mjuk och glansig. Blanda grädde, frön, soja, peppar och ströbröd och låt svälla i ca fem minuter. Rör i sojafärsen (eller rör i sojafärsen direkt och låt därefter svälla i ca fem minuter). Rulla till bullar/bollar och stek tills de fått fin färg. Kläm till ordentligt när du rullar bollarna, annars håller de inte ihop vid stekning.  

 

torsdag 17 november 2016 - 13:49

Daddy's cake

 

 

daddys cake2 

 

De senaste månaderna har det känts rätt meningslöst att ens tänka på att blogga om inredning, porslin eller mat, men jag försöker sparka på mig själv att ta små steg, inte tillbaka till livet som det var, utan till ett nytt liv under helt andra omständigheter, och jag försöker få fatt på mitt intresse för vackra ting och god mat igen, ett intresse som jag delade med mamma även om vi inte hade lika goda förutsättningar för att odla våra intressen under de senaste åren.

Det har varit lite si och så med matlagningsinspirationen hela hösten. Vi har givetvis ätit varje dag, men energin att duka fint har inte funnits, inte heller har vi ätit värst varierat. I stället har jag lagat större satser, och så har vi ätit samma mat i ett par, tre dagar i rad. Tur att varken gubben eller jag är kinkiga med maten.

I söndags hade vi båda sönerna vid middagsbordet, tyvärr dock vid olika tidpunkter, så de hann inte träffas. Far i huset fick en rejäl farsdagsmiddag och det var ju givet att han också skulle få en farsdagstårta. Den blev rätt fotogenisk tillsammans med min fina Marimekkolöpare, så det kände jag att jag ville fota och dela med er. Alltid en början.

Kakan gjorde jag för första gången till fars dag för fyra år sedan, kolla här. Nu veganiserade jag den med riktigt hyfsat resultat. Enda problemet var att jag kanske hade i för mycket kikärtsspad så smeten blev rätt lös, vilket medförde att jag blev tvungen att grädda den längre än vad receptet angav. Men huvudsaken var ju att den blev god.

Här är det veganiserade receptet:


Brownie Fudge Cheesecake 

Använd en ganska liten form med löstagbar botten och kläm fast ett bakpapper i botten.

"Cheesecake"smet:

300 g Oatlys påMackan
1 tsk vaniljsocker
¾ dl strösocker

Rör samman påMackan, vaniljsocker och socker. Ställ åt sidan.

Browniesmet:

kikärtsspad (svårt att ange rätt mängd, men kanske hälften av en burk ärter)
100 g mjölkfritt smör
2 dl strösocker
3 msk kakao
2 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1 dl grovhackade cashew- eller pecannötter

Vispa kikärtsspad och socker ljust och luftigt. Häll smör och kakao i en kastrull och värm på svag värme tills smöret är helt smält och blandat med kakaon. Rör ner smöret i socker- och kikärtsspadsblandningen. Vänd ner mjölet blandat med bakpulvret och de hackade nötterna.
Häll hälften av smeten i formen och släta till ytan. Bred försiktigt på "cheesecake"smeten ända ut i kanterna. Täck med resterande browniesmet.
Grädda i nedre delen av ugnen, 180 C tills kakan är någorlunda torr. Minst 30 minuter, min kaka var i ugnen åtminstone 45 minuter. Låt kallna i formen.

Fudgeglasyr:

40 g mjölkfritt smör
1 msk t.ex. havremjölk
1½ dl florsocker
2 msk kakaopulver

Cashew- eller pecannötter till garnering (jag använde granatäpplekärnor)

Smält smöret med mjölken. Rör ner florsocker och kakao. Låt sjuda upp någon minut. Bred ut glasyren med en slickepott i ett jämnt lager över kakan. Dekorera med nötter. Låt kakan stå kallt tills glasyren stelnat.

Serveras helst kylskåpskall med en klick grädde.

måndag 14 november 2016 - 10:31

Jag är inte otacksam

 

mammas liljor2


Efter vad jag läst i kommentarerna till mitt senaste blogginlägg, råder det olika åsikter om huruvida jag har rätt att säga som jag gjorde eller inte, och jag tänkte att det kanske är på sin plats att jag förklarar lite närmare hur just jag känner. För övrigt anser jag att jag har rätt att säga vad jag vill, och att jag ska vara ärlig i vad jag tycker, och jag ville främst föra fram att man kanske ska tänka till innan man kommer med klyschor och det kanske finns anledning att omformulera sig lite, för en person i sorg är så känslig. Ingen vet hur den reagerar när en nära anhörig går bort. Det gjorde inte jag heller innan det hände. Jag har alltid varit känslig, men i och med mammas bortgång är den egenskapen driven till sin spets, och jag har blivit högkänslig. Dock vill jag ju inte att folk ska vara rädda för att närma sig mig. Jag uppskattar ärligt att folk pratar med mig även om det kan kännas svårt och man inte vet riktigt vad man ska säga, och jag förstår att det mesta är sagt i all välmening. Men det kan som sagt ändå bli lite fel.

Jag ska förklara lite närmare hur jag tänker.

Hon har det bra där hon är nu
Den största sorgen för mig är just det faktum att mamma inte längre finns hos oss. Dessutom har jag inte tron att vi kommer att träffas igen i livet efter detta. Det vore underbart om det faktiskt var så, men jag vill inte invagga mig själv i någon falsk förhoppning om att det kommer att ske.

Jag vet hur det känns
Där tycker jag att jag förklarade rätt uttömmande hur jag tänker. Mitt tips är att i stället fråga hur det känns eller att säga att du bara kan försöka föreställa dig hur jag känner.

Alla ska vi den vägen vandra
Det här är den värsta klyschan av alla och innehåller ingen sympati utan det känns bara som tomma ord, och som något som bagatelliserar det skedda. Det är en självklarhet att ingen överlever livet, men nu är problemet är att det skedde för tidigt, och att saknaden efter mamma är större än allt annat just nu. Säg i stället att du kan förstå att saknaden är stor. Det är små detaljer som i mottagarens öron gör stor skillnad.

Här hittade jag förresten några fler tips för den som är intresserad av ämnet:

http://www.cafe.se/6-fraser-du-inte-ska-saga-till-nagon-som-ar-ledsen/

fredag 11 november 2016 - 13:19

Ord som inte tröstar


I dag har tre månader gått sedan min älskade mamma gick bort. Jag kan inte fatta att det gått ett kvarts år redan. Tretton veckor som varit de tyngsta i mitt liv. Nittiotvå dagar av oändlig sorg och saknad. Den dagen var det dåligt väder, just nu skiner solen och marken ligger vit efter nattens snöfall.

Jag är silverglittret i snön.

Det är en av raderna i den vers mamma hade skrivit ner och lämnat inne i den folder där hon antecknat hur hon ville att hennes jordfästning skulle ordnas. För mig finns hon inte bara i silverglittret i snön, hon finns överallt, och hon är med mig ständigt. Men inte på det sätt jag helst skulle vilja – i levande livet.

Jag förmodar att folk bara vill väl, och vill trösta, men många saker jag får höra ger ingen tröst, tvärtom blir jag bara mer ledsen. Det ger ingen tröst att säga att vi alla ska vandra den vägen, det känns mera som att du dissar min sorg med att säga att det är en naturlig del av livet att det en dag tar slut.
Jag avskyr att höra att hon fick många fler år än hon själv hade räknat med. De flesta (och i synnerhet min mamma) vill leva så länge det är möjligt och få människor är färdiga med livet när det plötsligt och helt utan förvarning tar slut, än mindre är anhöriga redo för det.
Säg inte att hon har det bra där hon är nu, för ingen vet vad som händer efter döden.
Ingen ska heller komma och påstå att hen vet hur det känns. Det är ingen i världen som vet hur det känns för mig. Alla människor och alla förhållanden är unika, ingen kan veta exakt hur eländigt och hopplöst det känns för mig att vara moderlös.

Tiden läker alla sår sägs det. Det kan så vara, men ärren efter såren kommer alltid att finnas där. De kommer att påminna om smärtan, men också om kärleken, glädjen, lyckan, oron som föregick det onda, och de känslorna vet jag kommer att följa mig livet ut. Men än är jag inte där. Än så länge är det bara smärta jag känner och har känt. I 92 dagar och lika många nätter.

 

 

mamma och jag2