måndag 25 september 2017 - 15:23

Sommaren som gick

 

Det är många som klagar över att sommaren aldrig ens anlände. Jag kan inte riktigt hålla med. Kollar man på vår trädgård kan man konstatera att den varit grönare och lummigare än någonsin, och den har gett en så fin skörd i år. Och kollar man på gubbens och min ansiktsfärg på bilder för ungefär en månad sedan skulle man kunna tro att det varit sol dagarna i ända, och delvis också om nätterna. Fast nu börjar solbrännan faktiskt blekna lite.


Vi har den lyckan att jag kan ta mitt kontor med mig och dra till sommarstugan i princip när som helst. Det har vi gjort när vädret varit fint. Vi har slagit rekord i antal bryggfrukostar i sommar, och det säger ju redan en hel del. Och då äter vi faktiskt på bryggan bara när det är full eller närapå full sol och lugnt på sjön (havet). Vid svalare väder äter vi uppe på terrassen, och inomhus endast om det är regn, men det har vi skonats från där ute denna sommar, med undantag av midsommarsöndagen.


Vi har inte rört på oss särdeles mycket i sommar. I juli blev det en tur ut till Iniö skärgård och Åbo för att hälsa på goda vänner samt son med sambo och ett par endagsturer till gamla hemstaden, en tur till Bergö och en till Närpes. Annars har vi mest bara rört oss inom Vasa och Korsholm. Ändå har vi träffat en massa folk. De flesta hemma hos oss, eller på stugan, och det har blivit många trevliga möten att minnas sedan i vinter då vår asociala årstid tar vid.


Sommarmaten då? Den har som vanligt varit enkel, och har mestadels bestått av sådant som vi skördat i vår egen trädgård, i synnerhet nu under sensommaren. Om man ska plocka ut några enskilda saker som representerar den Åströmska sommarmaten anno 2017 så är det falafel och vattenmelon. Vi har fömodligen ätit det 75 procent av dagarna ute på stugan. Och så har vi (dessvärre) ätit (bulla)grisar. De passar in i vår växtbaserade kost, och det är enda orsaken till att vi ätit dem. INTE. Främsta orsaken är ju att man måste köpa något att ha i reserv ifall det skulle dyka upp oväntade gäster (vilket det aldrig gör = vi måste äta upp allt själva). Men nu ska vi försöka leva grisfattigt så gott det går – fram tills nästa sommar.

 

bryggfrukostar 2017

 

 

fredag 11 augusti 2017 - 08:00

Den 11 augusti

 

 

nyklippt mommo2

 

Jag har inte slutat blogga. Jag har bara haft en välbehövlig paus, och kanske inte så mycket speciellt att berätta. Eller det behöver man ju inte ens ha, men jag har helt enkelt bara kopplat bort allt vad bloggande heter.

I dag vill jag ändå ta en liten stund för att markera årsdagen av dagen då min värld rasade ihop, dagen då min älskade mamma gick bort. Även om året som gått varit det värsta i mitt liv, har det ändå gått snabbt, och jag kan knappt fatta att det gått 365 dagar av sorg redan.

Sorgen känns fortfarande djup och omvälvande. Jag tänker ständigt på mamma, hon finns med och hos mig hela tiden, natt och dag. Fortfarande är hon det första jag tänker på när jag vaknar om nätterna, och varje dag talar jag med henne flera gånger. Jag försöker bygga upp mitt liv utan henne, men det kräver en ansträngning, och jag försöker alltid tänka på att hon skulle vilja att jag går vidare och gläds över livet även om hon inte längre finns hos oss fysiskt.

På mitt arbetsbord har jag mammas sista hälsning till mig, en vers hon lämnat i foldern som innehöll hennes önskemål om begravningsarrangemangen. Jag läser den inte varje dag, men varje gång jag läser den, gråter jag. Jag kan inte ännu följa hennes uppmaning, men kanske en dag i framtiden.

 


Stå ej och gråt vid min grav
Jag sover ej. Jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret i snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor i natten.
Stå inte och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

(Mary Elizabeth Frye)

torsdag 13 april 2017 - 19:18

Påsksallader

 

 

sparrissallad 

 

Så var påsken här. I år har jag ingen större känsla för helgen, och jag iddes inte ens byta till gula soffkuddar den här gången. Det är förstås jätteroligt att vi fått hem ett stycke son och att vi kommer att ha alla tre söner, bonussonen med familj inräknad, samlad under ett par tillfällen i helgen, men i övrigt känns det mest bara som en vanlig helg. Någon traditionell påskmat har vi väl egentligen aldrig ätit, och numera skulle eventuella tidigare mattraditioner ändå inte passa, så det är lika bra att det är som det är. Memma hör ju faktiskt påsken till, och det har vi köpt hem det här året också.

Jag tänkte ändå tipsa om ett par goda sallader att lätta upp era fårmiddagar med i helgen. Den ena hittade jag i tidningen Samarbete och den andra tipsade en kompis om på Facebook. Jag skippade äggen i sparrissalladen och riset i mango-tofusalladen, så mina recept blev som synes nedan.

 

sparrissallad 2 

 

Sparrissallad med mynta


250 g grön sparris
½ limefrukt, saften av
1 msk olja
en nypa salt
1/3 tsk grovmalen svartpeppar
1 påse (200 g) djupfrysta ärter
ca 100 g sallat
4 stjälkar vårlök
1 liten gurka
½ kruka färsk mynta

Skär eller bryt av den nedre delen av sparrisen. Skölj och strimla sedan på längden med en potatisskalare.

Pressa saften av en halv lime i en skål, tillsätt olja, salt, svartpeppar och sparrisstrimlor. Rör om.

Tina ärterna. Skölj och torka sallatsbladen. Hacka löken. Skär gurkan i skivor med potatisskalare eller osthyvel. Lossa myntabladen från stjälkarna.

Lägg upp salladen på ett fat och ringla över valfri dressing. Jag gjorde en dressing på olja, salt, vitlök, fransk senap, svartpeppar och lime.

 

Mango-tofusallad


I påse (200 g) djupfrysta ärter
400 g rökt tofu
1 msk rostade sesamfrön
1 mogen mango
ca 5 dl babyspenat
1 dl rostad lök


Dressing:

½ gurka
1 vitlöksklyfta
2 msk fisksås (jag använde sojasås, eftersom fisk är... fisk)
2 msk äppelvinsvinäger
2 tsk socker
2 msk olja
+ olja till stekning

Tina ärtorna och låt kallna.

Tillred dressingen. Skär gurkan i små tärningar och lägg i en skål. Pressa eller riv i vitlök, tillsätt övriga ingredienser och blanda. Låt stå och dra medan du tillreder resten.

Skär tofun i 1 cm kuber. Stek i olja i en het panna tills tofun är gyllenbrun (jag stekte tills den var knaprig).

Skär mangon i lämpliga bitar. Lägg upp salladen på ett fat, ringla över dressingen och toppa med rostad lök och rostade sesamfrön.

 

Bon appetit och glad påsk!

 

mango tofusallad

onsdag 12 april 2017 - 14:31

Firat ny namnsdag

 

För ungefär en månad sedan klev jag in på magistraten och gjorde en namnändring. Det var något jag funderat på ett tag innan, och efter lite surfande på nätet kunde jag konstatera att det inte alls är så besvärligt som man kan tro. Jag tog ett andranamn till, min mammas fina förnamn Verna. Min morfar hette Verner och det heter också vår äldre son i andranamn (actually tredje), så nu har vi maskulina eller feminina former av samma namn i fyra generationer. Det känns bra i hjärtat!

 

verner verna verna verner 01

 

I går firade vi min första Vernadag med både kalas, blommor och present. Egentligen borde man fira alla sina namn på samma sätt, ett litet kalas i vardagen är aldrig fel.

I boken Dagens namn av Marianne Blomqvist läste jag att den första kända bärerskan av namnet Verna föddes år 1857 i Sverige. De första att döpa sina barn till Werna i Finland vare sockneadjunkten Sterenius i Gamlakarleby år 1859, följd av handlanden Holmlund i samma stad. Följande år hade namnet Verna nått Jakobstad och 1891 Björneborg. Det här var ett litet lustigt sammanträffande eftersom mamma var född i Gamlakarleby, jag i Jakobstad och min biologiske pappa i Björneborg.


Och så några kalasbilder på den infostunden.

 

smorgastarta 1

 

 

Vernatarta3

 

 

namnsdagskalas2

onsdag 8 mars 2017 - 11:19

Min största förebild

 

min forebild

 

I dag, på kvinnodagen, och alla andra dagar vill jag hylla min allra största förebild - min älskade mamma som gick bort alldeles för tidigt.

Här är ett utdrag ur de minnesord jag skrev om henne efter hennes bortgång för snart sju månader sedan:

Verna föddes den 4 maj 1939 i Gamlakarleby. Hennes intresse för föreningsliv vaknade redan i barndomen då hon gick med i scouterna. Hon var med i ungdomsrörelsen, spelade teater och sjöng i kör.

Verna arbetade största delen av sitt yrkesverksamma liv på skattebyrån i Jakobstad som skatteberedare, vilket också innebar att hon var medlem i skattenämnden och under många år hade arbetsdagar från klockan 8 på morgonen till 20 på kvällen. Vid 37 års ålder insjuknade Verna i en aggressiv ledgångsreumatism. Hon blev snabbt sämre, och redan år 1985 sjukpensionerades hon.

Trots att Verna själv insjuknat i en funktionsnedsättande sjukdom hade hon en stark vilja att hjälpa sina medmänniskor. Hon gick tidigt i sin sjukdom med i Jakobstadsnejdens Invalider, var med och startade Jakobstadsnejdens Reumaförening där hon under de första 14 åren var sekreterare och därefter ordförande tills hon 9 år senare flyttade från orten. Hon var medlem och ordförande i handikapprådet, ordförande i Jakobstadsnejdens Hjärtförening och Kust-Österbottens Hjärtdistrikt. Hon var under flera år invald i Reumaförbundets fullmäktige och svenska arbetsgrupp och medverkade bl.a. till att servicen till de svenskspråkiga medlemmarna i förbundet blev avsevärt bättre.

Hennes insatser för reumatikervården i Jakobstad var ovärderliga och alla åren inom föreningsverksamheten fostrade henne till en mycket kunnig och respekterad påverkare inom reumaarbetet. Hon arbetade målmedvetet bl.a. för att bevara rehabiliteringen för reumatiker på Östanlid, för inrättandet av en reumaskötartjänst i Jakobstad och en reumatologtjänst i Vasa. Hon blev utsedd till stödperson för andra insjuknade, och ännu så sent som år 2013 deltog hon i en utbildning för kamratstödsledare arrangerad av Reumaförbundet. Verna var alltid redo att hjälpa andra, som den gamla scout hon var. Otaliga är de människor som genom åren fått hjälp och stöd av henne. Verna reste ofta runt i landskapet för att föreläsa, bl.a. om föreningsarbete för nya reumaföreningar och om sin reumatiska sjukdom för sjukvårdsstuderande. Verna visste att social samvaro är viktigt, därför begränsade sig hennes insatser inom Reumaföreningen inte enbart till intressebevakning och samhällsengagemang. Hon var med och arrangerade mycket trevligheter för föreningsfolket. Föreningens utfärder och resor ett par gånger om året med Verna som reseledare var mycket omtyckta.

Verna hade flera fritidsintressen. Hon var mycket musikintresserad och gillade de flesta genrer, men countrymusiken stod henne närmast hjärtat. Från unga år var hon en passionerad handarbetsmänniska. Hon broderade, virkade och stickade varje ledig stund. När händerna blev så pass nedbrutna av sjukdom att hon inte längre kunde hålla i stickor eller virknålar, lärde hon sig att knyta makramé, och när även det blev övermäktigt, började hon väva. Till slut fick hon även ge upp den hobbyn, och det var då som hon utvecklade ett brinnande intresse för släktforskning.

Under många år var Verna vice ordförande i Jakobstadsnejdens släkt- och bygdeforskare. Oräkneliga timmar satt hon på pastorskanslier, landskapsarkiv och på statsarkivet och grävde i gamla kyrkböcker. Hon forskade både i sin egen och sin mans släkter och gav ut flera tjocka släktböcker om dessa. Hon var redaktionssekreterare för den årligen utkommande publikationen Släkt och bygd och publicerade även många egna artiklar i den. Dessutom ledde hon kurser i släktforskning på Arbis i Jakobstad och på Medborgarinstitutet i Kronoby.

År 2004 blev en vändpunkt i Vernas liv. Hennes hälsa försämrades ytterligare och hon flyttade till Vasa (och senare till Korsholm) för att vara nära dottern eftersom hon nu behövde hjälp så gott som dagligen för att klara av sina vardagssysslor. Föreningslivet fick hon lämna, men i stället blev hon en aktiv internetanvändare, och höll kontakten med släkt och vänner när och fjärran via e-post, och senare via Facebook och Instagram.

Men framför allt detta var Verna en underbar och omtänksam mamma, svärmor, mormor och vän. Många är vi som kommer att sakna hennes goda humör, hennes fantastiska humor, livsvilja och kämpaglöd trots alla sjukdomar och olycksfall som hon drabbades av. Den vackraste av människor har gett sig av. Vila i frid.

 

Ni förstår säkert att jag inte skulle ha kunnat ha en finare förebild, och jag är så stolt över att vara hennes dotter. Hon gjorde så mycket för så många. Ni må tro att tomrummet efter henne är stort, och ingen annan i hela världen kan fylla det. Hon var inte förebild enbart för mig, mina söner förstod också tidigt att hon var unik. Så här skrev Lukas till sin mommo när hon gått bort:

 

Vila i frid Verna, kära mormor <3 Du kommer att vara en evig källa för inspiration och en stor förebild. Ditt liv har varit allt annat än lätt, och jag hoppas att du äntligen har funnit frid. Du var ett förkroppsligande av uttrycket "mind over matter", jag har aldrig sett någonting liknande. Fast din kropp strejkade och omvärlden försökte trycka ner dig gav du dig aldrig. Och genom att inspirera mig, och övriga vänner och släktingar, så lever du vidare. Jag har varit lyckligt lottad som fått ha dig som mormor och förebild, som fått se dig kämpa och övervinna. Men nu har du gjort ditt för den här världen, och det blir upp till oss som finns kvar att hedra ditt minne och din insats. Du kommer aldrig att bli bortglömd, Verna. 

 

 

Taggar:

Kategorier:

Family

Skriv en kommentar 7

lördag 31 december 2016 - 13:56

Gott nytt år!

 

Så gick en vecka igen, och nu är det äntligen dags att ta farväl av detta olycksalighetens år 2016. Det är inte många glädjestunder som jag kommer att komma ihåg från detta år. Höjdpunkten var förstås vårt barnbarns födelse (mitt bonusbarnbarn) och allt vad det inneburit, men hela året präglas ändå av min älskade mammas bortgång och all den sorg och saknad som den medförde. Jag kan ledigt säga att jag inte levt sedan kvällen den 11 augusti, bara överlevt. Man kan kanske tycka att jag ska lägga det där bakom mig nu, men det är inte så lätt gjort. Vi levde så nära varandra både fysiskt och mentalt att det bokstavligen känns som en del av min kropp och själ är borta.

Jag ser ändå fram emot det nya året, och tänker att tiden ändå kommer att göra sitt, och att göra sorgen lättare att bära så småningom.

Vi kommer att sparka detta år i ändan tillsammans med goda vänner i kväll. Och förhoppningsvis med lite godmat, goda drycker och trevlig samvaro. Med dessa upplyftande ord önskar jag er alla ett riktigt gott nytt år. 

 

 

nyarsdukning 2

 

torsdag 17 november 2016 - 13:49

Daddy's cake

 

 

daddys cake2 

 

De senaste månaderna har det känts rätt meningslöst att ens tänka på att blogga om inredning, porslin eller mat, men jag försöker sparka på mig själv att ta små steg, inte tillbaka till livet som det var, utan till ett nytt liv under helt andra omständigheter, och jag försöker få fatt på mitt intresse för vackra ting och god mat igen, ett intresse som jag delade med mamma även om vi inte hade lika goda förutsättningar för att odla våra intressen under de senaste åren.

Det har varit lite si och så med matlagningsinspirationen hela hösten. Vi har givetvis ätit varje dag, men energin att duka fint har inte funnits, inte heller har vi ätit värst varierat. I stället har jag lagat större satser, och så har vi ätit samma mat i ett par, tre dagar i rad. Tur att varken gubben eller jag är kinkiga med maten.

I söndags hade vi båda sönerna vid middagsbordet, tyvärr dock vid olika tidpunkter, så de hann inte träffas. Far i huset fick en rejäl farsdagsmiddag och det var ju givet att han också skulle få en farsdagstårta. Den blev rätt fotogenisk tillsammans med min fina Marimekkolöpare, så det kände jag att jag ville fota och dela med er. Alltid en början.

Kakan gjorde jag för första gången till fars dag för fyra år sedan, kolla här. Nu veganiserade jag den med riktigt hyfsat resultat. Enda problemet var att jag kanske hade i för mycket kikärtsspad så smeten blev rätt lös, vilket medförde att jag blev tvungen att grädda den längre än vad receptet angav. Men huvudsaken var ju att den blev god.

Här är det veganiserade receptet:


Brownie Fudge Cheesecake 

Använd en ganska liten form med löstagbar botten och kläm fast ett bakpapper i botten.

"Cheesecake"smet:

300 g Oatlys påMackan
1 tsk vaniljsocker
¾ dl strösocker

Rör samman påMackan, vaniljsocker och socker. Ställ åt sidan.

Browniesmet:

kikärtsspad (svårt att ange rätt mängd, men kanske hälften av en burk ärter)
100 g mjölkfritt smör
2 dl strösocker
3 msk kakao
2 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1 dl grovhackade cashew- eller pecannötter

Vispa kikärtsspad och socker ljust och luftigt. Häll smör och kakao i en kastrull och värm på svag värme tills smöret är helt smält och blandat med kakaon. Rör ner smöret i socker- och kikärtsspadsblandningen. Vänd ner mjölet blandat med bakpulvret och de hackade nötterna.
Häll hälften av smeten i formen och släta till ytan. Bred försiktigt på "cheesecake"smeten ända ut i kanterna. Täck med resterande browniesmet.
Grädda i nedre delen av ugnen, 180 C tills kakan är någorlunda torr. Minst 30 minuter, min kaka var i ugnen åtminstone 45 minuter. Låt kallna i formen.

Fudgeglasyr:

40 g mjölkfritt smör
1 msk t.ex. havremjölk
1½ dl florsocker
2 msk kakaopulver

Cashew- eller pecannötter till garnering (jag använde granatäpplekärnor)

Smält smöret med mjölken. Rör ner florsocker och kakao. Låt sjuda upp någon minut. Bred ut glasyren med en slickepott i ett jämnt lager över kakan. Dekorera med nötter. Låt kakan stå kallt tills glasyren stelnat.

Serveras helst kylskåpskall med en klick grädde.

måndag 14 november 2016 - 10:31

Jag är inte otacksam

 

mammas liljor2


Efter vad jag läst i kommentarerna till mitt senaste blogginlägg, råder det olika åsikter om huruvida jag har rätt att säga som jag gjorde eller inte, och jag tänkte att det kanske är på sin plats att jag förklarar lite närmare hur just jag känner. För övrigt anser jag att jag har rätt att säga vad jag vill, och att jag ska vara ärlig i vad jag tycker, och jag ville främst föra fram att man kanske ska tänka till innan man kommer med klyschor och det kanske finns anledning att omformulera sig lite, för en person i sorg är så känslig. Ingen vet hur den reagerar när en nära anhörig går bort. Det gjorde inte jag heller innan det hände. Jag har alltid varit känslig, men i och med mammas bortgång är den egenskapen driven till sin spets, och jag har blivit högkänslig. Dock vill jag ju inte att folk ska vara rädda för att närma sig mig. Jag uppskattar ärligt att folk pratar med mig även om det kan kännas svårt och man inte vet riktigt vad man ska säga, och jag förstår att det mesta är sagt i all välmening. Men det kan som sagt ändå bli lite fel.

Jag ska förklara lite närmare hur jag tänker.

Hon har det bra där hon är nu
Den största sorgen för mig är just det faktum att mamma inte längre finns hos oss. Dessutom har jag inte tron att vi kommer att träffas igen i livet efter detta. Det vore underbart om det faktiskt var så, men jag vill inte invagga mig själv i någon falsk förhoppning om att det kommer att ske.

Jag vet hur det känns
Där tycker jag att jag förklarade rätt uttömmande hur jag tänker. Mitt tips är att i stället fråga hur det känns eller att säga att du bara kan försöka föreställa dig hur jag känner.

Alla ska vi den vägen vandra
Det här är den värsta klyschan av alla och innehåller ingen sympati utan det känns bara som tomma ord, och som något som bagatelliserar det skedda. Det är en självklarhet att ingen överlever livet, men nu är problemet är att det skedde för tidigt, och att saknaden efter mamma är större än allt annat just nu. Säg i stället att du kan förstå att saknaden är stor. Det är små detaljer som i mottagarens öron gör stor skillnad.

Här hittade jag förresten några fler tips för den som är intresserad av ämnet:

http://www.cafe.se/6-fraser-du-inte-ska-saga-till-nagon-som-ar-ledsen/

fredag 11 november 2016 - 13:19

Ord som inte tröstar


I dag har tre månader gått sedan min älskade mamma gick bort. Jag kan inte fatta att det gått ett kvarts år redan. Tretton veckor som varit de tyngsta i mitt liv. Nittiotvå dagar av oändlig sorg och saknad. Den dagen var det dåligt väder, just nu skiner solen och marken ligger vit efter nattens snöfall.

Jag är silverglittret i snön.

Det är en av raderna i den vers mamma hade skrivit ner och lämnat inne i den folder där hon antecknat hur hon ville att hennes jordfästning skulle ordnas. För mig finns hon inte bara i silverglittret i snön, hon finns överallt, och hon är med mig ständigt. Men inte på det sätt jag helst skulle vilja – i levande livet.

Jag förmodar att folk bara vill väl, och vill trösta, men många saker jag får höra ger ingen tröst, tvärtom blir jag bara mer ledsen. Det ger ingen tröst att säga att vi alla ska vandra den vägen, det känns mera som att du dissar min sorg med att säga att det är en naturlig del av livet att det en dag tar slut.
Jag avskyr att höra att hon fick många fler år än hon själv hade räknat med. De flesta (och i synnerhet min mamma) vill leva så länge det är möjligt och få människor är färdiga med livet när det plötsligt och helt utan förvarning tar slut, än mindre är anhöriga redo för det.
Säg inte att hon har det bra där hon är nu, för ingen vet vad som händer efter döden.
Ingen ska heller komma och påstå att hen vet hur det känns. Det är ingen i världen som vet hur det känns för mig. Alla människor och alla förhållanden är unika, ingen kan veta exakt hur eländigt och hopplöst det känns för mig att vara moderlös.

Tiden läker alla sår sägs det. Det kan så vara, men ärren efter såren kommer alltid att finnas där. De kommer att påminna om smärtan, men också om kärleken, glädjen, lyckan, oron som föregick det onda, och de känslorna vet jag kommer att följa mig livet ut. Men än är jag inte där. Än så länge är det bara smärta jag känner och har känt. I 92 dagar och lika många nätter.

 

 

mamma och jag2

tisdag 11 oktober 2016 - 12:25

Livet utan min mamma

 

blomma

 

I dag har det gått två månader sedan mamma gick bort. Största delen av den här tiden känns bara som en evig dimma. Först förstod jag inte hur folk utanför min bubbla kunde leva vidare som om ingenting hänt då hela min värld rasat ihop. Och jag kunde inte föreställa mig att det fanns så mycket tårar i en människa som de som runnit ur mina ögon. Som jag gråtit. Över saknaden efter min mamma, över allt det jag aldrig hann berätta för henne, över alla dagar och upplevelser vi ännu borde ha fått tillsammans. Över alla stunder och samtal jag hade velat dela med henne. Varje gång jag vaknar gör det ont i kroppen, det känns som tusentals nålar som sticks strax innanför huden – och en känsla av att något är riktigt fel i världen.

Efter mammas bortgång har det känts som om mitt liv förlorat sin mening, även om min familj försöker övertyga mig om att det inte är så. De senaste tolv åren har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att ta hand om henne. Inte så att jag tillbringat varje stund med henne, men hon har ständigt varit i mina tankar, och allt jag (vi) gjort har jag (vi) gjort utgående från hur det påverkar mamma. Jag har varit hennes ben och högra hand (eftersom jag skött alla hennes ärenden utanför hemmet, varit hennes chaufför, städerska, bykerska, frissa, fotvårdare, ibland också hennes kock m.m.). Det känns inte enbart som om jag förlorat min mamma, utan på sätt och vis som om jag också förlorat ett barn. Därför känns min sorg dubbelt så tung att bära.

Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad det var frågan om. Och alla de där små vardagliga sakerna som vi pratade om varje dag – nu finns det inte längre någon som bryr sig om dem. Tomrummet efter mamma är gränslöst.

Det är ett tomrum som ingen någonsin kan fylla. Det är inte så att jag inte uppskattar alla fina människor som tagit sig tid att ringa och besöka och bjuda ut sitt sällskap. Jag är så oerhört tacksam över er alla. Jag vet att det kan kännas svårt att närma sig någon med sorg, men ni har verkligen visat att ni finns där också under kriser, och det värmer mitt brustna hjärta. Det har gjort mig gott att tillfälligt få något annat att tänka på, även om diskussionerna delvis har kretsat kring mamma och allt som ett dödsfall i familjen medför. Jag hoppas att jag kan vara ett lika stort stöd för er när ni någon gång behöver det.

För snart en vecka sedan kom vi hem från en resa till Sverige. Våra vänner där insisterade på att vi skulle komma dit som planerat även om jag först ville ställa in det hela. Det blev ett hälsosamt avbrott i allt, och jag lyckades faktiskt koppla bort mycket av det jobbiga (jordfästning, urnsättning, byråkrati, tömning av bostad) som hänt efter mammas bortgång under vår sju dagar långa resa. Efter att endast ha sovit cirka fyra, fem timmar per natt sedan mamma gick bort kunde jag nu sova hela nätter. Bara det var ju närapå mirakulöst. Det blev en trevlig resa, men inget är ju som förr. Jag har svårt att glädjas fullt ut över någonting överhuvudtaget, och det känns bara som ett svek mot mamma att jag försöker finna distraktion från sorgen. Ändå vet jag ju att det är den rätta vägen att gå.

Vissa dagar känns det lite bättre, men i dag har jag tagit flera steg tillbaka igen. Jag får bara acceptera att det är så.

Jag har så småningom försökt börja engagera mig i sociala medier igen. Till en början kunde jag inte bry mig mindre om vad som hände utanför min bubbla, men jag kämpar för att komma igen. Med små steg i taget.