Visa inlägg taggade med 'sorg'

fredag 11 augusti 2017 - 08:00

Den 11 augusti

 

 

nyklippt mommo2

 

Jag har inte slutat blogga. Jag har bara haft en välbehövlig paus, och kanske inte så mycket speciellt att berätta. Eller det behöver man ju inte ens ha, men jag har helt enkelt bara kopplat bort allt vad bloggande heter.

I dag vill jag ändå ta en liten stund för att markera årsdagen av dagen då min värld rasade ihop, dagen då min älskade mamma gick bort. Även om året som gått varit det värsta i mitt liv, har det ändå gått snabbt, och jag kan knappt fatta att det gått 365 dagar av sorg redan.

Sorgen känns fortfarande djup och omvälvande. Jag tänker ständigt på mamma, hon finns med och hos mig hela tiden, natt och dag. Fortfarande är hon det första jag tänker på när jag vaknar om nätterna, och varje dag talar jag med henne flera gånger. Jag försöker bygga upp mitt liv utan henne, men det kräver en ansträngning, och jag försöker alltid tänka på att hon skulle vilja att jag går vidare och gläds över livet även om hon inte längre finns hos oss fysiskt.

På mitt arbetsbord har jag mammas sista hälsning till mig, en vers hon lämnat i foldern som innehöll hennes önskemål om begravningsarrangemangen. Jag läser den inte varje dag, men varje gång jag läser den, gråter jag. Jag kan inte ännu följa hennes uppmaning, men kanske en dag i framtiden.

 


Stå ej och gråt vid min grav
Jag sover ej. Jag gav mig av.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret i snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor i natten.
Stå inte och sörj vid min grav.
Jag är ej död. Jag gav mig av.

(Mary Elizabeth Frye)

måndag 14 november 2016 - 10:31

Jag är inte otacksam

 

mammas liljor2


Efter vad jag läst i kommentarerna till mitt senaste blogginlägg, råder det olika åsikter om huruvida jag har rätt att säga som jag gjorde eller inte, och jag tänkte att det kanske är på sin plats att jag förklarar lite närmare hur just jag känner. För övrigt anser jag att jag har rätt att säga vad jag vill, och att jag ska vara ärlig i vad jag tycker, och jag ville främst föra fram att man kanske ska tänka till innan man kommer med klyschor och det kanske finns anledning att omformulera sig lite, för en person i sorg är så känslig. Ingen vet hur den reagerar när en nära anhörig går bort. Det gjorde inte jag heller innan det hände. Jag har alltid varit känslig, men i och med mammas bortgång är den egenskapen driven till sin spets, och jag har blivit högkänslig. Dock vill jag ju inte att folk ska vara rädda för att närma sig mig. Jag uppskattar ärligt att folk pratar med mig även om det kan kännas svårt och man inte vet riktigt vad man ska säga, och jag förstår att det mesta är sagt i all välmening. Men det kan som sagt ändå bli lite fel.

Jag ska förklara lite närmare hur jag tänker.

Hon har det bra där hon är nu
Den största sorgen för mig är just det faktum att mamma inte längre finns hos oss. Dessutom har jag inte tron att vi kommer att träffas igen i livet efter detta. Det vore underbart om det faktiskt var så, men jag vill inte invagga mig själv i någon falsk förhoppning om att det kommer att ske.

Jag vet hur det känns
Där tycker jag att jag förklarade rätt uttömmande hur jag tänker. Mitt tips är att i stället fråga hur det känns eller att säga att du bara kan försöka föreställa dig hur jag känner.

Alla ska vi den vägen vandra
Det här är den värsta klyschan av alla och innehåller ingen sympati utan det känns bara som tomma ord, och som något som bagatelliserar det skedda. Det är en självklarhet att ingen överlever livet, men nu är problemet är att det skedde för tidigt, och att saknaden efter mamma är större än allt annat just nu. Säg i stället att du kan förstå att saknaden är stor. Det är små detaljer som i mottagarens öron gör stor skillnad.

Här hittade jag förresten några fler tips för den som är intresserad av ämnet:

http://www.cafe.se/6-fraser-du-inte-ska-saga-till-nagon-som-ar-ledsen/

fredag 11 november 2016 - 13:19

Ord som inte tröstar


I dag har tre månader gått sedan min älskade mamma gick bort. Jag kan inte fatta att det gått ett kvarts år redan. Tretton veckor som varit de tyngsta i mitt liv. Nittiotvå dagar av oändlig sorg och saknad. Den dagen var det dåligt väder, just nu skiner solen och marken ligger vit efter nattens snöfall.

Jag är silverglittret i snön.

Det är en av raderna i den vers mamma hade skrivit ner och lämnat inne i den folder där hon antecknat hur hon ville att hennes jordfästning skulle ordnas. För mig finns hon inte bara i silverglittret i snön, hon finns överallt, och hon är med mig ständigt. Men inte på det sätt jag helst skulle vilja – i levande livet.

Jag förmodar att folk bara vill väl, och vill trösta, men många saker jag får höra ger ingen tröst, tvärtom blir jag bara mer ledsen. Det ger ingen tröst att säga att vi alla ska vandra den vägen, det känns mera som att du dissar min sorg med att säga att det är en naturlig del av livet att det en dag tar slut.
Jag avskyr att höra att hon fick många fler år än hon själv hade räknat med. De flesta (och i synnerhet min mamma) vill leva så länge det är möjligt och få människor är färdiga med livet när det plötsligt och helt utan förvarning tar slut, än mindre är anhöriga redo för det.
Säg inte att hon har det bra där hon är nu, för ingen vet vad som händer efter döden.
Ingen ska heller komma och påstå att hen vet hur det känns. Det är ingen i världen som vet hur det känns för mig. Alla människor och alla förhållanden är unika, ingen kan veta exakt hur eländigt och hopplöst det känns för mig att vara moderlös.

Tiden läker alla sår sägs det. Det kan så vara, men ärren efter såren kommer alltid att finnas där. De kommer att påminna om smärtan, men också om kärleken, glädjen, lyckan, oron som föregick det onda, och de känslorna vet jag kommer att följa mig livet ut. Men än är jag inte där. Än så länge är det bara smärta jag känner och har känt. I 92 dagar och lika många nätter.

 

 

mamma och jag2

tisdag 11 oktober 2016 - 12:25

Livet utan min mamma

 

blomma

 

I dag har det gått två månader sedan mamma gick bort. Största delen av den här tiden känns bara som en evig dimma. Först förstod jag inte hur folk utanför min bubbla kunde leva vidare som om ingenting hänt då hela min värld rasat ihop. Och jag kunde inte föreställa mig att det fanns så mycket tårar i en människa som de som runnit ur mina ögon. Som jag gråtit. Över saknaden efter min mamma, över allt det jag aldrig hann berätta för henne, över alla dagar och upplevelser vi ännu borde ha fått tillsammans. Över alla stunder och samtal jag hade velat dela med henne. Varje gång jag vaknar gör det ont i kroppen, det känns som tusentals nålar som sticks strax innanför huden – och en känsla av att något är riktigt fel i världen.

Efter mammas bortgång har det känts som om mitt liv förlorat sin mening, även om min familj försöker övertyga mig om att det inte är så. De senaste tolv åren har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att ta hand om henne. Inte så att jag tillbringat varje stund med henne, men hon har ständigt varit i mina tankar, och allt jag (vi) gjort har jag (vi) gjort utgående från hur det påverkar mamma. Jag har varit hennes ben och högra hand (eftersom jag skött alla hennes ärenden utanför hemmet, varit hennes chaufför, städerska, bykerska, frissa, fotvårdare, ibland också hennes kock m.m.). Det känns inte enbart som om jag förlorat min mamma, utan på sätt och vis som om jag också förlorat ett barn. Därför känns min sorg dubbelt så tung att bära.

Vi fanns alltid där för varandra oavsett vad det var frågan om. Och alla de där små vardagliga sakerna som vi pratade om varje dag – nu finns det inte längre någon som bryr sig om dem. Tomrummet efter mamma är gränslöst.

Det är ett tomrum som ingen någonsin kan fylla. Det är inte så att jag inte uppskattar alla fina människor som tagit sig tid att ringa och besöka och bjuda ut sitt sällskap. Jag är så oerhört tacksam över er alla. Jag vet att det kan kännas svårt att närma sig någon med sorg, men ni har verkligen visat att ni finns där också under kriser, och det värmer mitt brustna hjärta. Det har gjort mig gott att tillfälligt få något annat att tänka på, även om diskussionerna delvis har kretsat kring mamma och allt som ett dödsfall i familjen medför. Jag hoppas att jag kan vara ett lika stort stöd för er när ni någon gång behöver det.

För snart en vecka sedan kom vi hem från en resa till Sverige. Våra vänner där insisterade på att vi skulle komma dit som planerat även om jag först ville ställa in det hela. Det blev ett hälsosamt avbrott i allt, och jag lyckades faktiskt koppla bort mycket av det jobbiga (jordfästning, urnsättning, byråkrati, tömning av bostad) som hänt efter mammas bortgång under vår sju dagar långa resa. Efter att endast ha sovit cirka fyra, fem timmar per natt sedan mamma gick bort kunde jag nu sova hela nätter. Bara det var ju närapå mirakulöst. Det blev en trevlig resa, men inget är ju som förr. Jag har svårt att glädjas fullt ut över någonting överhuvudtaget, och det känns bara som ett svek mot mamma att jag försöker finna distraktion från sorgen. Ändå vet jag ju att det är den rätta vägen att gå.

Vissa dagar känns det lite bättre, men i dag har jag tagit flera steg tillbaka igen. Jag får bara acceptera att det är så.

Jag har så småningom försökt börja engagera mig i sociala medier igen. Till en början kunde jag inte bry mig mindre om vad som hände utanför min bubbla, men jag kämpar för att komma igen. Med små steg i taget.

lördag 13 augusti 2016 - 11:51

Mamma i kärt minne bevarad

 

 

a alskade mommo

 

Min älskade mamma är borta. Min sorg är oändlig, saknaden likaså och jag kan inte ta in att hon inte längre finns med oss. Ännu så sent som på torsdag vid lunchtid var vi hos henne och hade en liten lunchkräftskiva. Hon var glad och allt var frid och fröjd. På kvällen när jag försökte ringa henne ungefär kvart över nio, svarade hon inte, och när gubben åkte hem till henne, hittade han henne insomnad i fåtöljen med tv:n fortfarande påslagen och en OS-sändning på gång. Hon var en bänkidrottare av rang, och väntade ivrigt på att friidrottsgrenarna skulle starta.


Hon var också så mycket annat. Hon var allt man kan önska sig av en mamma, mormor och svärmor. Hon såg alltid till vårt bästa och ville oss alla så väl. Från början av mitt liv var det bara vi två, och vi har fortsatt att stå varandra så nära, så nära livet ut. Vi har aldrig bråkat på riktigt, och vi har alltid delat både vardag och fest, glädje och sorg med varandra. Varje dag. De senaste tolv åren har vi setts så gott som varje dag, och om vi inte har setts, har vi i alla fall talat med varandra. På senare tid då hennes fysiska hälsa började bli skral, har det mer känts som om jag blivit hennes mamma, men oavsett om vem som varit vad för vem, har vi alltid haft varandra, och därför känns det så outhärdligt att den delen av mig är borta för alltid. Det känns bara tomt inom mig nu.


Mamma hade inget lätt liv. Först blev hon lämnad av min biologiske far när hon väntade mig. Så småningom gifte hon sig med den person som blev min adoptivpappa, men det var inget lätt liv hon fick, inte på något sätt. I många års tid arbetade hon dubbelt för att försörja familjen. Vid 37 års ålder insjuknade hon i en aggressiv ledgångsreumatism som ganska snart gjorde henne arbetsoförmögen, och redan vid 44 blev hon sjukpensionär. Hon lät ändå inte sjukdomen ta över hand, hon engagerade sig i olika föreningar och gjorde ett stort och värdefullt jobb i dem alla. Hon var med och startade Jakobstadsnejdens Reumaförening, och jag kan ärligt säga att hon var dess kött och blod tills hon flyttade från Jakobstad. Hon var också invald i det riksomfattande Reumaförbundets fullmäktige och svenska arbetsgrupp och en högt värderad samarbetspartner i dem. Dessutom var hon en aktiv och driftig medlem (ordförande) i hjärtföreningen och släktforskarföreningen så länge hon orkade, och hon höll släktforskningskurser på Arbis. Till slut tvingade en av hennes många sjukdomar henne att flytta hemifrån, och då flyttade hon hit nära oss så att jag skulle kunna hjälpa henne dagligen.


Mamma drabbades av många sjukdomar och olyckor, men hon lät sig aldrig nedslås av dem. Hon kom alltid igen med en kämpaglöd, livsvilja och livsglädje vi inte sett hos någon annan. Senast i våras var hon riktigt illa däran, men hon kämpade och gick segrande ur ännu en kamp. I samband med den kampen gjordes ett fynd i hennes lungor, som skulle ha krossat mången, men inte mamma. Hon var fast besluten om att fortsätta leva som förr och hon trodde nog inte att det var så allvarligt som det först lät.


Mammas sinne var alltid skarpt och hon följde med i den tekniska utvecklingen. Hon var den första av oss att skaffa dator (år 1993, för sin släktforskning), och fick oss alla att lära oss att använda en sådan. Hon har haft mobiltelefon sedan 1994 och alltid haft de nyaste modellerna. Hon var aktiv på Facebook och Instagram, och hade gärna laddat upp mer innehåll, men det hände ju inte så mycket intressant i hennes liv på senare år att visa och berätta om. Tyvärr.


Av alla hälsningar jag fått efter mammas bortgång har jag märkt att hon varit omtyckt av så många. Det förvånar mig inte, för hon var en person som såg alla. Hon var en god lyssnare, alltid redo att ställa upp för andra och tog aldrig någon stor plats själv. Hennes stöd till såväl vänner som andra som insjuknat i samma sjukdomar som hon var många gånger ovärderligt. Jag visste alltid att hon var omtyckt, och jag uppskattar att folk tagit sig tid att skriva så fint om henne. Jag önskar hon kunde läsa allt själv.


Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om den finaste, vackraste och bästa mamman i världen, men jag avslutar med de ord min son skrev till henne. Hon var så älskad och uppskattad. Vila i frid, älskade mamma. Du fattas mig, men ditt ljusa minne lever för evigt kvar.


Vila i frid Verna, kära mormor<3 Du kommer att vara en evig källa för inspiration och en stor förebild. Ditt liv har varit allt annat än lätt, och jag hoppas att du äntligen har funnit frid. Du var ett förkroppsligande av uttrycket "mind over matter", jag har aldrig sett någonting liknande. Fast din kropp strejkade och omvärlden försökte trycka ner dig gav du dig aldrig. Och genom att inspirera mig, och övriga vänner och släktingar, så lever du vidare. Jag har varit lyckligt lottad som fått ha dig som mormor och förebild, som fått se dig kämpa och övervinna. Men nu har du gjort ditt för den här världen, och det blir upp till oss som finns kvar att hedra ditt minne och din insats. Du kommer aldrig att bli bortglömd, Verna.

 

 

forsta och sista bilderna pa mamma och mig

 

 

De allra första och allra sista bilderna på mamma och mig tillsammans.

 

 

Ian Lukas o mommo a

 

Med barnbarnen Ian och Lukas

 

 

mamma instagrammar

Vår sista gemensamma utfärd gick till Storkyro tillsammans med våra amerikanska kusiner. Mamma instagrammar lika ivrigt som alla andra.