onsdag 16 augusti 2017 - 20:08

Improvisation

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag skall skriva om. Det har nämligen inte hänt så värst mycket idag. Inget speciellt direkt. Jag har städat. Vi åkte ut på stan. Vi gick runt på stan. Det regnade. Vi drack en kopp kaffe och åt lite kakor. Vi gick runt i några fler affärer. Vi hyrde en film. Vi åkte hem. Det har väl ungefär varit det som hänt. Ni ser ju själv, inte direkt något man kan skriva ett långt och intressant inlägg om. Men jag provar att skriva ner något. Improvisera. Lika som med livet. För livet går ju till stor del ut på att improvisera. Man kan planera, önska och drömma. Men när du väl står där i det riktiga livet, så får man oftast improvisera lite.

 

Jag tror många av de bästa sakerna vi gör i våra liv sker just via improvisation. När vi inte har för mycket tid på oss att tänka över saker, utan bara säger "ja" och slänger oss in i situationen. Då hinner man inte tänka om det här är något man kan eller klarar av. Man lär sig med att göra helt enkelt. Sen finns det såklart saker man skall fundera över innan man gör. Och ibland är det bra att säga nej också.

 

Jag borde i alla fall lära mig improvisera lite mer. Våga ta chanser. Inte bry mig om hur det jag gör ser ut eller hur jag ser ut i situationen, stoppa mig. Jag har ett enormt kontroll behov men jag jobbar hela tiden på att släppa loss lite på kontrollen. Inte övertänka saker. Leva i nuet. Inte i det som kanske eller kanske inte händer om ett år. Ibland är det lätt att bara slänga sig in i nuet, ibland är det svårare. Ibland står jag och velar och tittar på andra människor och undrar varför det är så lätt för dem att inte stressa. Inte försöka kontrollera något som de inte kan. Och jag märker också att när jag någongång kan släppa på tyglarna lite, så kan jag njuta av stunden mer. Men trots det, glider jag ofta in på samma gamla spår igen. Jag har blivit bättre på att ta stunden som den kommer och bara leva i nuet. Men jag har nog ännu lite att jobba på.

 

Jaja, där ser man hur ens tankar kan ta en lite vart som helst när man improviserar och bara låter orden falla på sin plats. Rätt okej blev det ju i alla fall. Och definitivt mer intressant att läsa, än våran resa på stan.

 

IMG 4680

 

 

 

onsdag 16 augusti 2017 - 07:45

Huset som aldrig sov

Jag var tvungen att gå och lägga mig tidigt igår. Mitt huvud värkte så jag trodde det skulle explodera. Väinö sommade också tidigt men mamma och pappa satt uppe sent. Jaakko var på jobb. (Varför känns det som att varje gång jag skriver om honom nu är han på jobb?).

 

Jaja, trots tidig läggning, så känns det som att man knappt sovit. Väinö väckte mig vid halva natten och meddelade att han absolut inte tänker sova i sin egen säng hela natten. Han somnade som tur lätt i våran säng men eftersom han håller på att lära sig stå själv och gå, måste han öva det i sömnen också. Det leder till ganska orolig sömn och jag får stå ut med en och annan spark under natten. Förutom det så har det snarkats så högt i gästrummet så en av personerna därinne valde att gå och lägga sig på soffan. Det har sprungits i köket för att dricka och på toaletterna. Fast inte för att dricka då. Men trevligt med liv i huset. Ja, så får vi ju inte glömma att jag låg vaken i ungefär en timme och var säker på att vi har inbrottstjuvar på gården eftersom vår gårdslampa slog på med jämna mellanrum. Jag var endo för trött för att ta mig upp och kolla vad det hela handlade om. Det är dock sånt liv som jag helst inte har i huset. Men det har alltså varit full rulle hela natten lång.

 

Nu blir det i alla fall frukost och så skall vi planera dagens tidtabell. Vi hörs! Gå in och kommentera på mitt förra inlägg om ni har något ni önskar jag skrev ett inlägg om.

 

IMG 4667Bild från pexels.com (I assure you att vårt frukostbord inte ser ut så här en vanlig vardag)

tisdag 15 augusti 2017 - 17:41

Resebokning

Jag har försökt städa idag lite men det har gått lite sådär. Väinö hade tydligen bokat in gåövningar till idag hela dagen, så jag har mest vaktat honom. Han är duktig, men ibland vill liksom hjärnan mer än kroppen kan. Och då blir det lätt vingligt.

 

På eftermiddagen hämtade vi min pappa från busstationen inne i stan. Det tyckte Väinö var "vauvauvauvau". Jag är inte helt säker på vad han menade med det, men han lät glad så jag antar det var roligt. När vi kom tillbaka hjälpte jag mamma och pappa att boka en resa till Seattle i vinter. Nog för att de hade klarat det själv också, men det gick lite snabbare när jag knäppte på tangentbordet. Jag är dock en aning avundsjuk på att de skall resa igen, jag tycker de knappt gör annat än reser, men det är dom nog värda med tanke på allt dom fått stå ut med när jag och min bror var små. Jag får försöka komma på hur jag skall få vår familj med packad i resväskorna. Problemet är mest att det finns ont om uteymme men också att en väska bara får väga 23 kg. Så endera får de betala övervikt eller så blir det en rejäl bantningskur under hösten. (Och för att inga missförstånd skall uppstå, så var det där sista ett skämt).

 

Jag tänkte höra med er läsare om ni har några önskningar om något ni vill att jag skall skriva ett inlägg om. Hör av er i kommentarsfältet här under så kanske jag skriver om just ditt ämne.

 

IMG 4663

tisdag 15 augusti 2017 - 13:14

Social butterfly

Tack för allt stöd ni visade igår efter mitt inlägg om besöket hos gynekologen. Att skriva en blogg och öppet berätta om sina tankar och känslor, för inte alltid med sig glada och positiva kommentarer. Man får också stå ut med en hel del negativa. Men det för även med sig en hel massa härliga och trevliga kommentarer. Så tack skall ni ha!

 

Jag antar att den här bloggen ger en bild av mig som en ganska öppen och social person. Vilket jag är, om jag pratar med någon jag känner. Egentligen är jag ganska blyg, försiktig och tillbakadragen när jag möter människor. Jag måste liksom nosa runt i rummet en stund och kolla var det finns en lucka för mig att passa in i. Vilken roll jag skall ha i gruppen. Är det många som är osäkra och tystlåtna, kan jag vara den som drar diskussionen och är pratsam. Men jag kan också vara den som drar sig tillbaka och bara lyssnar. Sitter där på min stol i knuten. Nästintill osynlig. Skulle jag somna, kan det hända att de andra i rummet skulle gå hem utan att ens märka att jag blir kvar. Och den rollen passar mig bra också. För jag har alltid varit intresserad av att följa människors beteende. Hitta de där konstigheterna som vi människor gör. Men som man kanske inte alltid förstår, varför vi gör som vi gör.

 

Jag är ganska så ospontan när det gäller sociala sammanhang och jag behöver en lång tid på mig att förbereda mig. Och när jag säger lång tid, menar jag lång tid. Inte timmar, inte dagar, vi pratar veckor. Förutom om det handlar om att träffa någon nära kompis. Då kan jag vara extremt spontan. Jag antar att allt det här egentligen leder tillbaka till tiden i lågstadiet då jag tidvis blev mobbad. Jag har blivit kallad dum på grund av min dyslexi, ful, det har skrattats åt mitt utseende och mina kläder och jag har till och med fått gå hem med nerkissade skor. Fast inte då med mitt eget kiss. För hade jag kissat ner mina egna skor hade jag nog kanske varit en aning dum eller lidit av inkontinenss. Men det gjorde jag inte.

 

Så idag när någon jag inte känner så bra, visar stort intresse för mig och kanske frågar om vi skulle träffas och ta en fika ihop någon dag. Kan jag först bli lite rädd. Jag kan inte förstå varför någon skulle vara så intresserad av mig. Att den frivilligt vill sitta ner med mig och prata om saker. Jag kan undra, vad den personen egentligen vill ha av mig. Men jag har också börjat förstå att alla människor som vill fika med mig, inte vill mig illa. Inte vill kalla mig dum eller ful. Att de inte vill kissa i mina skor.

 

Men på bloggen är det annorlunda. Jag har alltid haft lätt att uttrycka mig via skriven text. Och då kan man få en helt annan bild av mig, än när man träffar mig in real life. Och jag trivs bra med min roll som bloggare. Och att vara öppen och ärlig, är inga problem. För jag väljer själv, vad jag vill berätta om. Men med öppenhet och ärlighet, blir man också sårbar. När man öppnar upp på luckorna till sina innersta tankar i hjärnan, sina innersta känslor i hjärtat och själen. Då är man otroligt sårbar. Och när någon ger dig negativ feedback för det du tänker, det du känner, då är det svårt att inte bli sårad. Men det gäller att försöka putsa av sig sådant som är irrelevant och plocka upp det som är relevant. Det som du kan använda till att växa som människa.

 

pexels photo 265152Bild från pexels.com

måndag 14 augusti 2017 - 18:21

Den gången när jag ville ha sönder gynekologens saker

Idag var det då dags för besök hos fiffi-doktorn. Gynekologen. Det togs lite olika prov som det kommer svar på om några veckor. Men det vi också diskuterade var det här med flera graviditeter. Är det något för oss eller borde vi hålla oss långt borta från sådant?

 

Svaret blev, håll er borta. Eller ja, riktigt så sa inte läkaren. Hon sa som de andra gynekologerna på förlossningen, de kan inte förbjuda oss från att skaffa fler biologiska barn, men de kan heller inte rekomendera det. Och det blev samma diskussion, med denna experten inom ämnet. Och jag var arg. Besviken. Ledsen. Allt på en och samma gång. Jag var så arg, så jag ville ställa mig upp och slänga något hårt i golvet. Riktigt hårt. Så det gick sönder och bitarna flög runt hela rummet. Men jag gjorde inte det. Jag valde att lyssna på rösten inom mig som sa att det inte är okej att betee sig så. Och så förstod jag ju, att det inte heller säkert var roligt för läkaren att ge oss det meddelandet. Och hon har det nog tillräckligt jobbigt som det är. Jag menar, hon har som yrke att titta folk i underlivet dagarna i ända. Hon behöver inte en tokig patient som har sönder hennes greijer också.

 

Ja, det var nog dumt av mig att tillåta mig själv att tänka positivt. Tro på att saken skulle ha ändrats sedan tiden på sjukhuset efter Väinös födsel. Men det är svårt att släppa loss om en dröm man haft så länge. Det är svårt att acceptera, att något man så gärna vill, inte kommer hända. Svårt att acceptera, att man inte har kontroll över en situation. Fast möjligheten att bli gravid, den finns ju kvar. Tänk om jag blir gravid oplanerat? Vad gör vi då? Abort har aldrig känts som en möjlighet för oss. Men vi är heller inte redo att ta risken att jag får en blodpropp eller att vi försöker hindra blodproppen och jag får äta blodförtunnande medicin hela graviditeten och möjligen dör av en inre blödning. Eller att havandeskapförgiftninen förnyar sig redan i vecka 20 och jag blir tvungen att föda fram ett barn som inte har en chans att överleva.

 

Bland alla dessa negativa känslor, är det endo en positiv känsla som är större än alla negativa sammanlagt. Tacksamheten. Dels är jag tacksam för att läkarna har sagt som det är redan från början. Sagt att "det här är riskerna, men ni bedömmer själv om ni vill ta dem". Men mest av allt är jag tacksam för att vi i alla fall har Väinö. Tänk om vi hade vetat om allt det här redan innan honom? Då kanske vi aldrig hade vågat chansa och då skulle vi aldrig ha fått denna underbara, lilla pojke som förgyller våra dagar. Vi hade stått vid klippan och tittat ner i det stora gapet. Tittat ner i det okända. Och inte vågat hoppa. Men nu visste vi inget, tog varann i handen och hoppade gladeligen ner i det okända, men med en tanke om att "det måste ju bli bra". Jag är tacksam för honom och för att allting till slut gick bra med oss båda.

 

Jag vet att jag med tiden kommer förstå att även den här saken har sin mening. Men just nu känns det svårt och jobbigt att acceptera. Det känns orättvist och det känns fel. Och jag antar att det är så det skall kännas. Och med det sagt, så vill jag säga till alla ni kompisar och släktingar som läser detta; jag vill inte att ni känner er tvugna att hyssa runt mig eller tycka synd om mig. Visst, det kommer säkert svida och jag kommer nog känna avundsjuka när ni meddelar att ni är gravida. Men jag vill inte vara den människan som förstör er glädje. Jag vill inte vara den människan som inte kan glädjas åt att någon annan kan göra det som inte jag kan. För det är absolut en av de finaste gåvorna man som människa kan ha, att kunna få barn. En gåva som man skall vara tacksam för och värna över.

 

Nu skall jag krama om min älskade son med en bamsekram, pussa honom i pannan och berätta hur mycket vi älskar honom och hur otroligt tacksamma vi är för att få vara mamma och pappa till just honom.

 

IMG 4637

måndag 14 augusti 2017 - 14:30

Det är något fel med människor i våran by

Vi var på väg hem från butiken när vi såg en flicka som ramalde med sin cykel längre fram på gångvägen. Innan vi hann fram till stället där hon ramlade, cyklade en äldre dam förbi flickan utan att stanna och fråga hur det gick. När vi hann fram till henne, steg flickan upp. Allt var bra. Men jag vi svor hårt över den äldre damen som inte brytt sig ett skvatt. Alltså jag och Jaakko. Vi lärde inte den lilla flickan svära.

 

Ett stycke framåt jobbade kommunens gårdsarbetare. 3 personer som klippte gräs. 2 damer som skuffade på var sin gräsklippare och man såg att det var jobbigt. En man som klippte gräs med en gräsklippare att sitta på. En riktig gentleman som lät kvinnorna skuffa på och själv satt mjukt och bekvämt på sin gräsklippare.

 

That's how we do it här i Ulvsby. 2000-talets jämnställdhet har inte helt nått fram till oss ännu. Jag tror det här med eld och elektricitet är ganska nytt för många här. I alla fall är vårt beteende stundvis på samma nivå som grottmänniskornas.

måndag 14 augusti 2017 - 09:54

Det var länge sedan jag var så avslappnad

Jag sitter har i lugnet. I tystnaden. I mellanåt hörs det hur Väinö suger lite på sin napp inne på hans rum, där han ligger och sover i sin säng. Han har ätit en rejäl frukost och inte haft feber sen igår morgon. Han ogillar fortfarande penicillinet, men vem gör inte det. Även om det såklart gillas i den bemärkelse att den gör människor friska. Så de mår bättre. Så de mår som en människa skall. Ung eller gammal. Det spelar ingen roll. Alla borde få må bra.

 

Jaakko har kommit hem från jobbet och ligger och sover. Mor min ligger och sover. Det är bara jag som är vaken. Och kanske någon liten spindel i någon knut. Ända sen Väinö föddes har jag fasat för när han skall bli ordentligt sjuk. Inte bara lite snuvig och ha stegring, det har han haft. Men riktigt så sjuk som han blev nu. Med hög feber och halsont. Så han slutade äta och dricka, för det gjorde så ont. Och det gjorde ont i mig. I mitt mamma hjärta. Och det störde mig att jag inte kunde hjälpa honom tillräckligt själv med hemmakonster. Det störde mig att hur jag än pratade och sjöng och bärde runt på honom, så kunde jag inte förklara för honom, så att han skulle förstå, att allt nog skulle bli bra. Ja, det hör till livet att vara sjuk ibland och det är bra för ett barn att bygga upp ett starkt immunförsvar. Men som förälder, vill man ju aldrig se sitt barn sjukt såklart. Och jag var rädd och orolig. Hur skulle vår lilla plutt klara av sin första riktiga sjuka? Han som är så liten ännu. Men det här klarade han ju galant, precis som han har klarat allting annat i sitt liv härtills också. Eller, vi klarade det. Tillsammans.

 

Det är konstigt hur det jag var så rädd för i slutenändan hjälpte mig att bli lugn inombords igen. Lugnare än jag varit på länge. Jag andas med hela lungorna igen. Ända från botten till top. Jag går inte med axlarna upp vid mina öron, utan de har liksom sjunkit ner på sina rätta ställen. Visst, jag hade säkert kännt mig tröttare och slöare om jag inte fått hjälp av mamma under de senaste dagarna, men det är nog något som vi mammor måste medge för oss själva, att vi ibland behöver hjälp. Alla vill vara den bästa mamman, men även den bästa mamman måste få vila ibland. Så hon orkar vara bäst i fortsättningen också. Ibland måste man tillåta sig själv att vara mänsklig.

 

FED9578E C57F 4E08 A00E 8CD99AEE3864

söndag 13 augusti 2017 - 19:40

Sjukstugan

Hej från sjukstugan! Här börjar Väinö vara klart bättre mående, medan halsont och värk i kroppen tar mera över hos mig. Så nu har den här lilla hönsmamman kunnat sluta stressa lite. Jag har i alla fall fått mycket gjort idag eftersom min älskade mor är här och hjälper till. Jaakko är på jobb så därför kan inte han hjälpa just nu.

 

Först och främst så har jag sovit och vilat idag. Jag har läst och sytt ihop Väinös lektält. Jag har städat lite i köket och såklart har jag tagit hand om Väinö också. Vi orkade inte göra mat så vi beställde hem pizza. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, time is money, money is power, power is pizza and pizza is knowledge. Eller ja, egentligen är det en replik från serien Parks and Recreations och Aubrey Plazas karaktär som säger den, men jag har nog använt mig av den ett par gånger.

 

IMG 9

Hoppas ni alla har haft en fin söndag. Här har det regnat men jag har sol i sinnet i och med att Väinö börjar blir frisk. Nu får vi hoppas det fortsätter på den här vägen.

 

Ja just det, ni som läser bloggen ofta, ni har väl inte missat att ni också kan följa mig på facebook via sidan Jennies livspussel och på instagram på jennies_livspussel.

söndag 13 augusti 2017 - 11:39

Fullständig i ofullständigheten

Vi lever i ett så otroligt kontroversiellt samhälle idag. Man får inte göra skillnad på de olika könen. Det skall pratas om hen. Inte han, inte hon. Hen, skall det vara. Men samtidigt skall det vara jämnställt mellan män och kvinnor. Vilka män, vilka kvinnor? Det hette ju hen.

 

Man skall klä sig som man vill. Så man känna sig vacker. Men endo enligt hur modetidningarna säger. Så att du framhäver dina goda egenskaper. Så att du döljer det som du inte är nöjd med på din kropp.

 

Man skall se ut som man vill och älska sin kropp som den är. Äta det man vill och känner för. "Övervikt är inte farligt". (What?!) Men ser du inte ut som den där photoshoppade modellen på instagram, så får du en massa skit för det.

 

Man skall vara social och gå på mingel vid varje tillfälle man får. Men endo gömmer vi oss bakom våra telefoner. Vem ringer idag om man inte absolut måste? Vi kommunicerar via emojis och hashtags. #Semig. #Hashtaggamig. #Likeamig. Vi säger att vi inte bryr oss om vad andra tänker, men endo fiskar vi efter mera likes för varje inlägg på sociala mediers plattformar.

 

Kvinnans plats är inte längre framför spisen. Hon skall få synas, få höras. Men inte för mycket. Jag säger: ta plats. Gör dig synlig. Gör dig hörd. Vänta inte på att någon skall be dig tala upp. För ingen ger dig mer plats, du måste ta plats själv.

 

Sen frågar någon; varför älskar du inte dig själv? Det är ju svårt att älska sig själv när samhället konstant pekar ut dina brister och svagheter. Det är svårt att känna sig fullständig i all denna ofullständighet, som är jag.

lördag 12 augusti 2017 - 17:26

This is my opinion of your opinion

Det finns inget jobb där man blir mer bedömd, än jobbet som mamma. Eller ja, idrottare kanske får lika mycket "gör si, gör så, du gör fel" -kommentarer, men skillnaden är att när man bedömer en idrottsmans eller -kvinnas prestation, bedömer man inte dem som personer utan som idrottare.

 

Som mamma lever man under ett förstoringsglas och alla, både människor du känner och inte känner, finns där för att berätta för dig vad du gör rätt, men framför allt vad du gör fel. Och fel gör du när du inte gör som de som bedömer.

 

Ja, Väinö kanske fick angina från vår södern resa. Men han fick också en skön, trevlig och händelsefull vecka med sina föräldrar, sina morföräldrar, sina gudföräldrar, sin kusin och en massa andra människor som bryr sig om honom. Han fick plaska i poolen varje dag, han fick uppleva stranden och havet för första gången och man såg att han trivdes. Sen att han möjligen fick angina på köpet, är tråkigt. Men när vi började fundera på resan, övervägde vi om vi skall resa eller inte. Vi kollade med rådgivningen och läkaren, som sa att det inte är någon risk att resa med honom, bara han har sina vaccin i ordning, vilket han hade.

 

Igår frågade jag läkaren på jouren om det kunde vara något han har fått med sig från resan. Hon sa att det var möjligt men att angina ofta gror i högst fem dagar och när det handlar om så små barn som Väinö, så brukar det nog bryta ut snabbare. Dessutom lär det vara mycket angina på gång just nu i Satakunta och vi har ju rört oss ute på stan och i butiken endel under veckan. Så mycket möjligt, att han plockat med sig något här hemifrån också.

 

Men tillbaka till det egentliga ämnet. Bara för att vi valde att resa med vårt barn och han nu blev sjuk, tycker jag det är extremt tråkigt att höra människor kommentera hur "man inte borde resa med så där små barn. Och här ser man exakt varför". Fel. Du väljer att inte resa med ett så litet barn. Och du har rätt till din åsikt, precis som i allting annat som angår dig och din familjs liv. Men du har inte rätt att slänga ur dig din åsikt i varken det här ämnet eller något annat, på ett sätt som nedvärderar alla andra som tycker, tänker och/eller gör olika.

 

Och om du tror att en kommentar som den där skall få mig att känna mig gladar med situationen, så kan jag berätta att du har fel. Om du tror att jag inte mår dåligt över att mitt barn mår dåligt, så tror du fel. Och det att jag mår dåligt, har absolut inget att göra med det varifrån han har fått smittan. Det enda jag bryr mig om är att han skall må bättre och bli frisk, vilket tack och lov sker nu.

 

Så innan ni slänger ur er kommentarer om era åsikter, tänk efter lite på vilket sätt ni säger dem. Nej, jag skall inte sitta här och skriva att jag aldrig skulle säga för starkt min åsikt men det finns liksom en plats och en tid för hur man framför sina åsikter.