tisdag 26 september 2017 - 07:44

God morgon tisdag

God morgon! Jag har sovit väldigt gott för första gången på länge. Jag har en tendens att gå och prata i sömnen när jag är stressad och den senaste tiden har det vandrats en hel del här hemma under nätterna. Ännu har vi dock inte fått veta hur jag skulle klara av att gå i trapporna i sömnen, eftersom jag mestadels går runt på övravåningen. Kanske lika bra så. Det sägs att man kan gå i trappor som vanligt, även när man går i sömnen, men jag är inte speciellt intresserad av att ta reda på hur jag klarar det hela. Ni vet min tur. Har en känsla av att det skulle bli ett ytterligare besök till jouren. Jaja, hur som helst, den här natten har jag inte tassat runt. 

 

Vad händer idag då? Jag skall fortsätta sy på lapptäcket, något som jag både ser framemot med glädje och fasa. Glädje, för att det är roligt att göra något själv. Fasa, för att min symaskin hatar mig. Sen skall vi åka till simhallen och simma. Och så lite vanliga vardagliga saker på det.

 

Nu tar vi tag i tisdagen. Let's make it a good one people!

 

IMG 5764

måndag 25 september 2017 - 21:20

På rätt plats, vid rätt tid

Nu när Väinö snart fyller 1 år och vi planerar mycket inför hans kalas, märker jag att gamla känslor från förlossningen och tiden på sjukhuset, kryper upp allt mer. De senaste nätterna har jag även drömt mycket om allting som hände för ett år sedan. Stundvis är känslorna så många och så starka, att jag domnar bort för en stund. Men det känns inte längre lika jobbigt att känna allting, för jag vet hur jag skall hantera känslorna. Jag vet att det går om snart. Det är inte lika jobbigt att hoppa ner i känsloträsket, när man vet hur man tar sig upp igen.

 

Ni vet hur man ofta säger att människor ibland är på fel på plats vid fel tidpunkt. Jag har funderat mycket på det där den senaste tiden. Är vi egentligen på fel plats vid fel tid? Eller är vi egentligen precis där vi skall vara just då? Det är lätt att ta emot det goda som livet ger oss. Men det är inte lika lätt att stå med armarna uppe och omfamna det dåliga.

 

Det var inte bara en eller två gånger jag funderade, varför vi? när jag satt vid Väinös säng på de nyföddas intensiv- och övervakningsavdelning. Jag när jag låg i sjukhussängen och skakade och svettades av magsmärta mellan de två galloperationerna som gjordes och var tvungen att vara ifrån mitt 1,5 månader gamla barn, eftersom han inte kunde vistas på sjukhuset på grund av att han fortfarande var för liten för att utsättas för risk att bli sjuk. Eller när jag satt på polikliniken för att få mina njurar undersökta för, ja, jag vet inte hur mångte gången och resultaten inte blev bättre. Det kändes otroligt orättvist att just vi skulle kämpa oss genom prematurhet och havandeskapsförgiftning och allt som den hämtade med sig. Men nu, ett år senare, kan jag se tillbaka och känna att det var precis där vi skulle vara då. Vi skulle möta alla de där motgångarna, för att kunna sitta här idag och njuta av livet. Hade allting slutat annorlunda, hade jag säkert inte känt som jag gör idag men för första gången kan jag tänka, men det gick ju bra. Och för första gången kan jag faktiskt skjuta undan de där obehagliga känslorna. Och jag skjuter inte undan dem av rädsla att möta dem. Utan för att jag genuint känner att allt det där ligger bakom oss nu. Och ni har ingen aning om hur befriande det är.

 

Jag vet att det ännu finns väg kvar att vandra, men jag vet också att jag har kommit en bra bit på vägen. Nej, vägen framför oss är säkert inte spikrak den heller. Men just nu njuter jag av det läge där vi befinner oss. Jag vet också att jag aldrig kommer glömma allt som hände och jag känner att jag inte behöver göra det heller. För första gången känner jag att jag kan leva med alla dessa minnen, utan att de skrämmer upp mig varje gång jag minns dem.

 

IMG 5759

söndag 24 september 2017 - 12:23

Om inte vi, vem?

Dagkräm, nattkräm, trötthetskräm, serum, botox, fillers, flytta på fläsk, flytta på revben. Kroppsformer, banan, äpple, päron, timglas. Cleaneating, inga kalorier, detox, kvarg, energyboost, rawfood. Jogga, yoga, legday, BMI, squatchallenge. Burn fat burn!

 

Vad är skönhet? Om man ser på dagens samhälle, så är det bland annat de sakerna jag precis rabblade upp. För mig personligen är det där bara en ytlig skönhet. Något som är okej om man känner sig bekväm med det. Men den ytliga skönheten kan lätt bli en perfekt illusion för att hindra människor från att se det som finns under ytan. Det kan vara ett medvetet val att inte vilja visa det som ligger under allt smink, men det kan också distrahera oss från att visa upp den verkliga skönheten. Den som ligger inom oss.

 

För mig handlar den riktiga skönheten inte om snyggt hår, smala lår och platta magar. Skönhet är de svarta ringarna runt dina ögon, för att du vakat med ditt barn. Skönhet är rynkorna kring dina ögon. Skrattgroparna i dina kinder. Skönhet är att skratta med öppen mun. Så man ser alla sneda tänder och gluggar en människa kan ha. Skönhet är att känna något inombords och sedan kunna visa känslan utåt med miner och kroppspråk. Skönhet är att stå upp för de som ligger nere. Och hjälpa upp dem om det är möjligt. Det är att använda sin röst och prata för de som aldrig annars blir hörda. Skönhet är att skratta ut ibland. Så där, så att du tror det skall komma lite kiss i trosan. Skönhet är att dina blygläppar hänger som salongdörrar, för att du fött 3 barn. Skönhet är ärret efter kejsarsnitten, då du fött barn. Det är de hängande brösten för att du ammat. Skönhet är att gråta ut ibland. Fulgråta. Böla så du tror att du snart kräker upp dina inälvor. Skönhet är att resa sig upp och torka tårarna, le efter att du bölat. Skönhet är att våga säga nej till något du är obekväm med och hålla fast vid det. Ett nej, är ett slut på diskussionen. Inte en början på en diskussion om kompromisser. Skönhet är att alla känner sig starka. Och att alla känner sig starka, det är jämnställdhet.

 

Alla har rätt att känna sig starka och dugliga med det de gör. En man som jobbar på daghem, borde inte ses som mindre manlig på grund av sitt yrkesval. En kvinna som vill bli president, borde inte ses som någon som tar för mycket plats eller har för höga tankar om sig själv. Och vill man som kvinna gå på de banor som anses traditionellt kvinnliga och som man på de som anses traditionellt manliga, är det också bra. Huvudsaken är att man är medveten om de olika möjligheterna man har och känner att man är fri att göra sitt eget val.

 

Jämnställdhet mellan män och kvinnor är något vi borde eftersträva, inte för att berätta hur människor skall leva sina liv, utan för att ge alla en lika chans att leva som de vill. Jag tror att vi tillsammans, kan göra en ändring. Det fanns en tid då kvinnans plats var i hemmet. Nu kombinerar vi familjelivet och yrkeslivet. Det fanns en tid, då kvinnor inte hade rösträtt i Finland. Nu går vi till valurnorna lika som män. Och vi röstar på det vi vill. Det fanns en tid då man ansåg att kvinnor inte behövde kunna läsa. Nu sitter många av oss och skriver det som människor läser. Så en förändring är möjlig. Det är viljan och attityderna som är det stora problemet. Om inte nu, när? Och om inte vi, vem? Våga ta ställning. Det handlar om vår allas gemensamma framtid.

 

IMG 5725

lördag 23 september 2017 - 20:12

Blast from the past

Enda sedan Väinö föddes har jag planerat att göra ett dagtäcke till hans säng, av hans kläder som blivit för små. Jag har sparat i stort sätt alla kläder som han använt sedan vi kom hem. På sjukhuset använde han ju avdelningens kläder för prematurbarn.

 

Jag tänkte att det skulle vara passande att sy ihop lapptäcket nu när han snart fyller 1. Så tygbitarna skulle vara från kläderna han använt under sitt första år. Därför tog jag idag fram moderskappaketets låda, där jag samlat alla kläder och började gå igenom. Vad skulle sparas som minne och vad kunde jag eventuellt tänka mig att klippa sönder. Att gräva i den där lådan, bland alla kläder och andra små saker vi sparat som minne (första nappen, en av var storlek av blöjorna från prematur till nuvarande, saturationmätarslangen han hade här hemma när vi äntligen fick åka hem osv. allt sådant som märkt en milstolpe i hans liv eller var viktigt av någon annan orsak) väckte en massa minnen. En massa känslor.

 

Efter födseln fick jag posttraumatiskt stress syndrom. Detta är något som är vanligt när man upplevt en så traumatisk förlossning som jag. För den som inte är bekant med detta tillstånd, så kan jag kort förklara, att det är en normal reaktion då man upplevt något där en persons eget liv eller någon närståendes liv har varit hotat. Posttraumatiskt stress syndrom visar sig ofta genom att man undviker saker eller platser som påminner om händelsen. Man kan också ha svårt att känna olika känslor och man kan känna sig ganska bortdomnad känslomässigt. Humörsvägningar är också vanliga. Ofta går tillståndet förbi med tiden. Tiden läker sår och det där, ni vet. Det har inte varit lätt för mig att prata om allt kring förlossningen och de första veckorna på sjukhuset. Dels för att jag fortfarande prosesserar vissa känslor, men också för att det nästan känns skamligt att säga, att man hade ångest och rädlsa när ens barna föddes. För det är ju inte så en nybliven mamma skall vara. Hon skall inte gråta eller vara ledsen. Hon skall vara glad och lugn. Högst gråta av glädje. Det har tagit mig tid att lära mig att det inte är något skamligt med den ångest och oro jag kände. Det var naturligt i den situationen. Den Skam jag ser, finns på YLE Areenan och ser helt annorlunda ut.

 

Känslor, det hade jag, så mycket att det just kändes som att man vart bortdomnad en lång tid. Men när jag väl började känna saker ordentligt igen, hade jag svårt att stanna upp och låta mig själv känna det jag kände. Lycka, glädje och kärlek, var inga problem att känna. Det var de där negativa känslorna som jag inte ville tillåta. Rädsla, ångest och en känsla av att inte ha kontroll. Att jag var otillräcklig och oduglig. Att jag nog var den första kvinnan i historien som inte kunde vara en mamma. Jag hade enorma skuldkänslor för havandeskapsförgitningen och att Väinö föddes prematurt. Och samtidigt visste jag, att jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det som var. Jag hade inga problem att samla saker från den första tiden. Däremot kunde jag ha svårt att ta  bilder på Väinö på sjukhuset, för jag försökte kämpa vidare från den situationen vi var i och ville inte ha minnen av mitt barn med slangar och maskiner runt sig. Som tur har min man fotat mycket, för nu efteråt känns det viktigt att ha kvar bilderna. Som sagt, jag hade inga problem att spara saker eller kläder. Men när jag väl hade lagt dem i lådan, vågade jag inte plocka upp dem igen. Jag har helt enkelt varit rädd för att hamna tillbaka bland alla de där känslorna. De där jävla negativa känslorna, som fick mig att känna mig så dålig. Som nog troligen hade tagit kol på mig om jag inte hade vågat prata ut om dem. Ni minns hur jag berättade att bara att se kläder för prematurer i butiken, fick ångesten att växa inom mig. Om redan det fick mig att må dåligt, vad skulle hända när jag plockade fram allt det som var med under vår resa?

 

Idag tog jag mig i nacken i alla fall. Jag grävde fram lådan och började plocka igenom. De nyare kläderna var okej. Ingen ångest direkt, bara tankarna att jag en gång sparat dem med tanken att Väinös lilla syskon kan få använda dem. Nu vet vi ju att det knappast blir fler biologiska barn och skulle vi adoptera, så skulle vi inte få ett så litet barn som ryms i de kläderna. Det kändes ledsamt, på sitt eget lilla vis. Men det kändes inte alltför farligt. Däremot var det jobbigt att ta fram prematurkläderna. För en stund kände jag mig färdigt att brista ihop och gråta. Sedan kände jag lycka att vi klarat oss från allt. Lycka över hur långt vi kommit. Hur bra allt är. Sedan igen ångest. Och sedan domnade jag bort bland alla känslor för en stund.

 

Tiden läker sår. Så är det. Men stora sår lämnar också ärr. Jag har fortfarande minnesluckor här och där. Vissa luckor har fyllts upp under det senaste året. Och så har jag minnen som jag känner att jag kunde vara utan. Jag tänker inte låta det vi var med om, styra mitt liv. Jag vill inte leva med ångest och rädsla. Men jag vill ge mig själv den tid jag behöver, för att lära mig leva med alla minnen. För jag kan lära mig leva med alla minnen, det vet jag. Men jag kommer aldrig glömma.

 

IMG 5673IMG 5674

 

fredag 22 september 2017 - 11:38

Måste man synas?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på om jag borde ha mer bilder på mig själv på bloggen. Jag läste nämligen någonstans att läsare ofta vill se mycket bilder på bloggaren. Jag är inte speciellt bekväm med att ta selfies och jag tror det är orsaken till att jag lägger ut så lite bilder på mig själv, vare sig här på bloggen eller på instagram och facebook. Men samtidigt känner jag också att i och med att jag inte driver någon mode- eller skönhetsblogg, så är det inte speciellt viktigt att visa upp mig själv så ofta. Dessutom känner jag att det skulle vara ganska opassande med en bild på mig i ett åsiktsinlägg om löner eller liknande.

 

Men den största orsaken till att jag inte särskilt ofta lägger upp bilder där jag visar mitt ansikte, är att jag vill bli gillad eller ogillad på basen av det jag säger. Inte enligt hur jag ser ut.

 

För så är det. Vi pratar och pratar om hur våra utseenden inte får inverka på vad vi tänker om varann. Men tyvärr är det så, att vi gör någon sorts bedömning på basen av det eller den vi ser framför oss. Och speciellt kvinnor blir bedömda, inte bara på basen av sitt utseende, utan även på basen av sina klädval. Hur ofta skrivs det inte i tidningar eller pratas i program om den kvinnliga politikerns val av en grå, ärmlös klänning. Och ingen nämner ens den manliga politikerns val av vit skjorta. Dom var väl på plats för att diskutera budgeten, inte för att bedömas för deras kläder. Vill man bedöma kläder, går man på modevisning. Eller en så vanlig situation i det finländska samhället, som att gå ut en kväll med sina kompisar. Män kan komma in på barer i jeans och en ren t-skjorta. Men dyker en kvinna upp i samma klädsel, är nog möjligheten att hon inte släpps in stor. Utseendet är halva smaken, som man brukar säga om mat. Men jag tycker det ordspråket passar ganska bra in här också. Jag vill inte att någon skall lägga mer energi på att endera gilla eller ogilla mitt utseende (båda är fine föresten, alla gillar inte allt) än på att fundera över det jag skrivit i mitt inlägg. För jag vill hellre skapa känslor med mina ord. Inte med mitt utseende.

 

Och när vi väl är inne på det här ämnet, så måste jag vädra en annan tanke jag haft en tid. Nämligen att det är konstigt hur det skrivs och säljs rekord många självhjälps böcker om hur man får ett bättre självförtroende och hur man blir lyckligare. Men endo mår människor allt sämre. Alla tidningar och influencers på sociala medier gör statements för hur "alla kroppar är lika vackra" och "man får klä sig som man vill". Men trots det görs det rekord mycket skönetsingrepp. Nej, enligt mig har vare sig Kim Kardashian med sin megabauta röv eller Adele med sina runda former, hjälpt oss kvinnor att vara mer nöjda med hur vi ser ut. Istället har det bara lagt till fler egenskaper på listan över "hur en kvinna skall se ut för att anses vacker och sexig". För hade deras statements verkligen hjälpt, hade inte så många försökt eftersträva att ha en likadan kropp som de. Visst är det skönt att se kändisar som ser ut att äta dagligen och inte förespråkar för en kropp som ser ut att man hungerstrejkat sedan 1985. Men jag får ofta känslan att många gömmer alla andra känslor bakom sitt leende, för samhället påminner oss hela tiden om hur lyckliga vi borde vara. Lycklighetskänslan blir påtvingad från alla håll och det är nästan förbjudet att vara ledsen nu och då. Själv blir jag alltid lite orolig när jag träffar en människa som aldrig visat annat än en och samma känsla.

 

Ingen är alltid glad. Ingen är alltid nöjd. Så skratta när du är glad, men gråt om du känner för det. Det är hälsosamt att gråta ut ibland.

 

IMG 5586

 

 

torsdag 21 september 2017 - 19:32

Första ordet, check

Ni vet den där känslan när ditt barn för första gången säger mamma. Nu vet jag i alla fall. För idag sa Väinö första gången "äiti". Och han sade det flera gånger om och om igen under kvällen. Vi hade väntat att de första orden skulle vara mamma eller pappa, eftersom han senaste tiden har mumlat "mammm" och "pap", men man har märkt att han inte riktigt vetat vad det betyder. Idag sade han äiti första gången när jag lyfte upp honom i famnen och han ser alltid mot mig när han säger det.

 

Ja, det här kanske inte var någon stor nyhet för er. Men för oss var det en viktig milstolpe som nåddes. Speciellt med tanke på att läkarna flera gånget påmint oss om att han är född prematurt och att han kan ligga efter i utvecklingen det första året. Men Väinö fortsätter sin vana trogen att visa läkarna var skåpet skall stå. Han står mot stöd, klättrar, går mot stöd, står stundvist utan stöd och idag sade han sina första ord. Och då fyller han ett om några veckor. Tänk att man får vara äiti till just honom!

 

IMG 5583

torsdag 21 september 2017 - 12:59

Dagens visdomsord

Dagens visdomsord:

 

IMG 5558

tisdag 19 september 2017 - 18:45

Tokpannor i trafiken

I Björneborg är det livsfarligt att vara fotgängare. Så fort någon i en bil, ser en fotgängare gå ut på skyddsvägen, så trycker den i bilen på gasen för att hinna fram och titta surt på personen på gångvägen. Som att fotgängaren är i vägen.

 

I huvudstadsregionen är det livsfarligt att vara bilist. Eller så känner i alla fall jag efter idag. Hur jag någonsin har kunnat köra runt här varje dag innan, utan ångest, är obegripligt. Folk kör som galningar. Och låt mig inte ens börja prata om motorvägarna. En bil behöver inte gå snabbare än 80 km/h, om du frågar mig. Det är därför jag inte har så mycket mot rusningstrafiken här. Jo, det är jobbigt att det går mycket tid åt till att sitta i bilen. Det är jobbigt när en 15 minuters resa, plötsligt tar 45 minuter. Men farten är liksom passlig för mig. 20 km/h, yes please. Men jag är inte den som är en risk i trafiken och kör 80 när det är 120. För det vet jag, att man kan ställa till med faror och i värsta fall olyckor om man kör för sakta också. Men eftersom jag kör då 120 km/h som man skall, betyder det att alla dessa bilar som rusar förbi oss, måste köra i en ännu snabbare hastighet. Men kan jag undvika motorvägen, då gör jag det. Idag resulterade denna skräck för motorvägar, att vi körde från IKEA med några småvägar som tog oss genom områden jag absolut inte ens hade något minne av att existerar. Men bra gick det och fram kom vi. Snabbt, det var det däremot inte. Men 2 av 3 är helt okej. Tycker jag.

 

Sen är det ju det här med en massa filer breved varandra. På vissa ställen finns det ju 5 filer breved varann. Det betyder att det kör bilar breved dig på båda sidorna och plötsligt vill båda komma in på din fil i mitten och man bara hoppas att de ser varandra och inte kör in i varann. Det körde bilar från höger och vänster. Framifrån och bakifrån. Eller ja, framifrån kom det ju inga bilar på det här filerna, men skall jag vara helt ärlig, så hade det nog inte överraskat mig fast det plötsligt hade kört någon imot oss. Väinö satt på bakbänken och skrattade och babblade. Han tyckte det var roligt med alla bilar att se på. Och jag satt på frambänken, "Mamma tycker det här är obehagligt".

 

Men det är inte dessa förbirusande galenpannorna som är det värsta i trafiken. Det värsta är de som sitter i bilarna bakom en och tutar. Fast de ser att det står en stor lastbil över hela vägen och det inte finns någon möjlighet för mig att köra runt. Idag var en sådan situation. Jag var tvungen att stanna och vänta på en lastbil som skulle vända sig. Det blev snabbt kö bakom mig och tutarna gick igång. Efter en stund kände jag att jag ville stiga ur bilen, plocka med mig Väinö och gå resten av vägen. Jag hade knackat på fönstret till bilen bakom mig och med gråten i halsen förklarat, att om det är så här de ville ha det, så ville inte jag vara med i leken. "Nu går jag. För jag tänker inte ta den här skiten". Som tur kom vi vidare från situationen ganska så snabbt.

 

Men det absolut värsta bilförarna i trafiken är de som kör och pratar, skriver eller bläddrar i sin telefon. Jag säger bara det, om du gör något som kräver att du använder dina händer, borde nog din hjärna också vara kopplad till det.

 

IMG 5541

måndag 18 september 2017 - 22:28

Förlåt, fast endo inte

Förlåt, förlåt, förlåt för otroligt dålig uppdatering på bloggen den senaste veckan. Som jag tidigare skrev så har vi spenderat mycket tid ihop med familjen och när vi väl har tid att vara bara vi, så vill jag lägga all energi och tid på mitt barn och min man. Ja, ni förstår nog.

 

Nu ligger jag och Väinö hos min mamma och pappa. Vi åkte ner hit idag, för lite greijer. Jaakko hade gärna följt med men han har jobb. Jag öppnade bloggen och såg hur gillat mitt inlägg från i söndags, angående barnträdgårdslärarnas löner och jobb, var. Och då skäms jag något så otroligt, att jag inte varit mer närvarande på bloggen. Och efter en stund blir jag arg på mig själv. Det var ju exakt den känslan, att jag måste vara 100% närvarande på alla platser hela tiden, som jag skulle bli av med. Så där ser vi igen. Det finns en del att jobba på fortfarande. Men en bit har vi i alla fall kommit, eftersom jag kan säga ifrån till mig själv när otillräcklighetskänslan börjar ta över.

 

Och egentligen borde jag inte be om förlåtelse heller, för jag har inte gjort något fel. Jag har spenderat tid med det viktigaste i mitt liv, min familj. Och det är inte så konstigt att då hamnar vissa andra saker på mindre tid. Bloggen är viktig för mig och jag är otroligt tacksam för alla er läsare som klickar in här. Och läser och gillar inläggen och kanske lämnar en kommentar. Men jag tror nog ni alla förstår att familjelivet alltid står på första plats på viktighetslistan. Så förlåt för att jag bad om förlåtelse.

 

Men ni vet att ni kan följa mig på instagram också på jennies_livspussel. Där lägger jag upp lite mer bilder och filmer på instastorys nu och då. Nu skall jag sova i alla fall. Samla lite krafter för imorgon. Vi hörs då. Ha det så gött!

 

IMG 5520

lördag 16 september 2017 - 11:08

Money can't but you happiness

De senaste dagarna har det diskuterats mycket om barnträdgårdslärarnas dåliga löner och att arbetsmängden är för stor. Idag kan jag läsa i många tidningsartiklar och speciellt i kommentarsfälten om hur barnträdgårdslärarnas löner borde börja med en 3:a. Det skrivs också om hur man borde först höja sjukskötarnas löner och att det finns många arbetsgrupper som inte heller får den lön de är värda. Jag känner att jag vill säga några ord om ämnet.

 

För det första; om någon vill betala mig en lön på 3000€, så säger jag inte emot. Och ja, det stämmer att med tanke på ansvaret en barnträdgårdslärare har, så är lönen låg. Det finns flera yrken där en hög lön rättfärdigas med just ansvaret i jobbet.

 

Men, för mig personligen är inte lönen det största problemet. Det är arbetsmängden och både bristen på tid och flera handpar. Problemet är att grupperna är för stora, personalen för få och det finns knappt tid att planera verksamheten på arbetstid. Skall man uppfylla alla pedagogiska krav som ställs på daghemsverksamheten idag, så får man arbeta sig sjuk. Något som många gör. En lön på 3000€ hjälper mig inte att orka bättre i arbetet. Den ger inte fler ögon- eller handpar. Den ger inte en lugnare stämning i gruppen. Den erbjuder inte mer tid för barnen. Jag kan inte be min löneremsa krama om ett barn som gråter efter sin mamma, medan jag själv reder ut ett bråk mellan två andra barn. Pengarna sätter sig heller inte ner och läser för någon av barnen och de erbjuder inte mer tid för mig att stöda ett barn med koncentrationssvårigheter. Den ersätter inte en i personalen, när någon är sjuk och budgeten inte ger efter för att ta in en vikarie. En högre lön ger mig inte mer planeringstid. Och vad gör man med en högre lön, om man inte har kraft att använda den till något på sin fritid?

 

Som sagt, vill någon betala högre lön till de som jobbar på daghem, så stoppar jag dem inte. För som sagt, ser man på ansvaret så borde lönen vara högre. Men endast löneförhöjningen, löser inte de problem som ligger i småbarnspedagogiken idag. Och så får vi absolut inte glömma, att det inte endast jobbar barnträdgårdslärare på daghem. Höjer man lönen för dem, bör barnsköterskorna också få en rejäl bit av kakan.

 

För det andra, så håller jag med att både sjukskötare och all annan vårdpersonal är definitivt värda mer lön. Också de på basen av deras krävande jobb och ansvaret de bär. Men jag gillar inte att man trycker ner en arbetsgrupp, bara för att man själv inte är nöjd med det man själv har. Istället för att ställa olika yrkesgrupper mot varandra, borde vi jobba med varandra. Alla är värda att känna att deras arbete värdesätts. Och alla är värda en tillräcklig kompensering för sitt jobb. Tyvärr tror jag dock inte, att en löneförhöjning löser problemen som finns bland sjukvården heller. För även där, så ger inte pengarna fler handpar. De hjälper inte patienter att få vård snabbare. De minskar inte på utbrändheten, läkemedelsmissar eller vårdfel, medan mer personal och arbetsro, däremot kan minska på det. De håller inte handen på åldringen som ligger ensam i sin säng och vars enda mänskliga kontakt är den stressade sköterskan som kommer in för att byta blöja, tvätta och mata åldringen.

 

En högre lön kan definitivt locka fler till social- och hälsovårdsbranschen. Men den löser inte de riktiga problemen som existerar där.