tisdag 25 juli 2017 - 19:16

Åldersnoija? Svar: Nej.

Jaha, då var den födelsedagen firad. Hade man endast kollat på min sjuk anamnes, så hade man nog lätt trott att jag fyller 77 och inte 27. Känns det annorlunda att vara 27 och inte 26 längre? Svar: Nej.

 

IMG 3824

Mitt år som 26 åring har dock varit det mest händelserika i mitt 27 år långa liv, så här långt. Jag har blivit klart mer självsäker på mig, starkare mentalt, haft en hel del hälsoproblem, fått kämpa för mitt liv, börjat blogga och så det största av allt; blivit mamma till den underbaraste lilla pojken. Tänk att av alla barn i hela världen, fick vi det mest underbara. I alla fall i våra ögon och det är ju det som räknas. Så mitt år som 26 åring har verkligen varit som en berg-och-dalbana. Både på gott och ont. Hade jag ändrat på något om jag kunnat? Svar: nej, inte så länge slutresultatet hade varit det som det är idag. Efter allt det som hänt det senaste året, känner jag också mer tacksamhet över att f fira min födelsedag. Att få fira att jag funnits kvar på jorden ännu ett år. Tänk att för ett år sedan firade vi att jag fyllde 26 och ingen av oss hade en aning om vad som skulle hända under året. Jag hoppas såklart att jag om ett år kan sitta här igen och skriva lika positivt om året då jag var 27.

 

No, har jag någon åldersnoija då? Svar: Nej. Jag är inte den typen som känner ångest över att bli äldre. Många i min ålder säger att de redan känner en liten 30-års kris på kommande. Jag kan ärligt säga, att jag inte känner av något sådant. Tvärtom, ser jag framemot framtiden och känner mig positiv till den. Nyfiken och förväntansfull. Men, visst finns oromolnen där också i bakgrunden. Det gäller att försöka hålla dem där och inte släppa fram dem. Jag ser framemot att se Väinö växa upp och att kunna sitta tillbaka i gungstolen som 80 åring med Jaakko. Ta hans hand, se honom i ögonen och säga "vi klarade det". 

 

 

tisdag 25 juli 2017 - 11:56

Dagens outfit

Tänk om jag hade varit en dagens outfit bloggare. Jag hade aldrig stått ut med att vara tvungen att lägga upp bilder på mina klädval, varje dag. Fast jag tycker om att läsa bloggar med dagens outfit. Men, hade jag varit en dagens outfit bloggare, hade ni nog fått se fler bilder som den här:

 

IMG 3814

Byxor: Urgammla, från någon butik, någonstans i London.

Tröja: New Yorker.

Accessoarer: En liten vit fläck vid knäet av babymjölk à la Väinö (sommaren 2017 kollektion).

tisdag 25 juli 2017 - 08:28

Dagen är här!

Nu är den dagen här. Dagen då tre fjärdelar av alla facebook kompisar skriver på ens facebook sida "hoppas du får en trevlig dag" och "grattis på födelsedagen!". Och efter emojin med hjärtan, blombuketter och raketer. Det är ofta människor som man har som facebook kompisar, men som man inte hör något av under resten av året. Det är alltså min födelsedag. För några dagar sedan hade jag min namnsdag, några dagar innan det min andra namnsdag för mitt mellersta namn och idag är det min födelsedag. Mina föräldrar har på något sätt lyckats få in båda mina namnsdagar och min födelsedag på en och samma vecka. No jaa, jag antar att det där med födelsedatumet hade de inte så mycket att inverka på.

 

IMG 3801

Men det här med alla facebook gratulationer, är i alla fall en förbättring på hur mina barnkalas var som barn. Det var ju ingen som var hemma den här tiden på året. Mamma och pappa ordnade varje år kalas för mig och var det ett bra år så dök kanske 5 barn upp. Det var mest en massa släktingar som jag knappt såg till under resten av året. Det var den tidens facebook gratulationer.

 

Och på tal om att önska en "hoppas du får en bra dag!", så är det ju alltid trevligt att bli ihåg kommen. Men tänk om vi skulle börja önska varandra en trevlig dag, utan att det var någon bemärkelsedag? "Ville bara önska dig en trevlig dag, bara annars. No reason". Det hade väl varit roligt? Att bli ihåg kommen bara en vanlig regnig vardag. Visa den andra tacksamhet att den finns i ens liv. Visa att man tänker på den. Jag uppmanar er alla läsare att idag önska någon en trevlig dag, utan orsak. Bara för att visa att man tänker på den andra.

 

IMG 3798

måndag 24 juli 2017 - 12:43

Om att respektera varandras tid

Ni vet den där personen i bekantskapskretsen, som alltid är sen till träffar? Vi alla har ju en sådan. Och tycker du att du inte har, så är det förmodligen du som är just den personen.

 

Att komma sen ibland är inte så förfärligt enligt mig. 5-10 minuter sen, fine. Det kan jag ta. Men det blir lite jobbigt, när någon dyker upp, 20, 30 eller 60 minuter (!) försent utan att ens meddela.

 

"Men det är ju sådan Lisa är. Hon är alltid sen". Varför räknas det här som en godkänd orsak att vara försenad varje gång man skall träffas? Som om det skulle ligga i ens personlighet eller gener att alltid bli försenad. "Ja, du vet. Lisa har ju den där genen som gör att hon alltid är sen. Hon har fått det av sin mamma". Då borde väl Calle ursäktas varje gång han stjäl något av sina kompisar. Nej, Calle är kleptoman och Lisa får lära sig komma i tid. Så är det.

 

För vi måste respektera varandras tider. Och det gäller inte bara det här med att träffas någonstans. Det gäller också med mobiltelefonerna. I och med att mobiltelefonerna har utvecklats och vi idag sitter mer eller mindre fastklibbade med dem i våra händer, så har också respekten för tiden försvunnit. Jag brukar sällan svara på meddelanden mellan klockan 21:00 och 07:00. Varför? För att det är natt! Jag kommer inte heller hem och knackar på någons dörr för att prata katter den tiden på dygnet. Så då vill jag inte heller ha meddelanden med videoklipp på katter, skickade till min telefon 23:30 på natten.

 

Dessutom finns det människor som knappt ger en ro under dagarna. Läser du ett meddelande de skickat med whatsapp och de märker att du läst men inte svarat något, då skickar de meddelanden som "varför svarar du inte?", "är allt okej?", "är du arg?". Nej jag inte arg. Jag har bara brått med att göra något annat nu än skriva med telefonen. Jag svarar när jag hinner helt enkelt.

 

Genom att komma i tid eller i alla fall meddela att du kommer bli lite sen, respekterar du inte bara min tid utan du visar också respekt mot mig som person.

måndag 24 juli 2017 - 07:02

Mamma, mamma, mamma

Hej hallo tjolahoppsan hej! Här har vi vakat de senaste nätterna med ett mammigt barn. Kvällarna går bra. Väinö lägger sig i sin egen säng, men sen när han vaknar första gången under natten, vill han komma och sova mellan oss. Nu har han bara en period där han är väldigt mycket efter mig, så jag kan knappt röra på mig i sängen utan att han vaknar och börjar gnälla. Förmodligen beror det här på att Jaakko jobbat extra turer den senaste tiden och har varit mycket borta. Så Väinö reagerar på sitt sätt på den saken.

 

De två senaste nätterna har han velat leka mitt i natten, vilket vi såklart inte känner oss lika positiva till. Så jag har burit honom i bärselen några timmar varje natt. Där sover han, men försöker jag lyfta ner honom i sängen blir det ett hemskt skrik. Det är konstigt vad allt som ploppar upp i huvudet på en när man går runt här på natten i alla fall. Här är en bråkdel av det jag tänkte på i natt:

 

Hur länge skall den här perioden hålla på?

Har jag tänkt på allt nu, angående resan? Är allt som skall med nerskrivet på listan?

Vad hette han som spelade Vanheden i Jönssonligan? (Svar: Ulf Brunnberg)

Undrar om någon annan i kvarteret går vaken nu också?

Vilken tapet skulle passa på väggarna i gången på övravåningen?

Hur smakar choklad och ananas ihop?

Varifrån kommer alla de här tankarna?

lördag 22 juli 2017 - 14:10

Lisa och Calle pratar åsikter

Dags att diskutera åsikter igen, mina vänner. Men inte i samma mening som tidigare. Idag tar vi en lite annan synvinkel.

 

Idag vill jag prata om ämnet, får man byta åsikt? Svaret borde vara enkelt; ja, det får man. Men ibland känns det som att man inte får.

 

Vi tar ett exempel. Jag och Lisa pratar om grönsaker. Jag säger att jag totalt älskar tomater och kunde äta hur många tomater som helst, varpå Lisa säger "alltså för ett halv år sen så hatade du tomater och nu plötsligt är det det bästa du vet i matväg?". Vad är egentligen så konstigt med det?

 

Nu är ju det här med att gilla tomater en relativt liten greij. Speciellt för mig som är allergisk mot tomat, så det har ingen skillnad om jag gillar dem eller inte. Det går inte att äta dem i alla fall. Men om vi tänker ett liknande senario, där Lisa och Calle pratar politik. För det känns som att just inom politiken, så får man inte ändra sin åsikt. Calle säger att han stöder ett parti i diskussionen om skatteförändringar. Lisa undrar varför Calle plötsligt tycker att vi inte skall ha jämn skattning, när han tidigare pratat för det. Calle förklarar att han diskuterat ärendet med flera människor och insett att det är bättre att alla inte betalar lika mycket skatt oavsett lönen. Lisa, som hela tiden tyckt att det naturligtvis inte skall vara jämn beskattning, tycker att det är konstigt hur Calle plötsligt ändrat åsikt. Frågan är, varför tycker Lisa det är konstigt? Egentligen borde hon ju vara glad över att Calle lärt sig något och vågar stå för att han ändrat åsikt. Gör Calles ändring av åsikt honom mindre pålitlig för att han inte envist höll fast vid det han tidigare tyckte var rätt?

 

Att byta åsikt en eller två gånger, borde inte vara en så stor greij enligt mig. Jag skulle vara mer orolig om någon böt åsikt hela tiden eller vände kappan efter vinden och alltid stod för eller emot något beroende på vem den pratar med. Ja, jag är människa. Ja, jag lär mig så länge jag lever. Ja, desto mer jag upplever, desto mer utvidgas mina vyer. Och ja, det kan inverka på min uppfattning av saker, till och med i den mån, att jag ändrar min åsikt.

 

IMG 3768

lördag 22 juli 2017 - 10:55

Räfsö

Räfsö, härliga, vackra, Räfsö. Där skulle jag absolut vilja bo, om det inte låg så långt från Björneborg. Egentligen är det inte såå långt ifrån, men jag tror det skulle kännas jobbigt att köra den vägen två gånger om dagen sen när jag skulle återgå till jobbet. Det ligger ju lite på sidan om allt men jag trivs bra där det inte är för mycket människor och ståhej runt omkring. Jag trivs med människor och sociala situationer i viss mån, men jag är definitivt en människa som måste få dra mig tillbaka hem i lugn och ro med jämna mellanrum.

 

Men det är en liten dröm som vi har. Att köpa ett hus på Räfsö och remonta det och bo där. De som känner mig väl, vet att jag har en enorm fobi för havet, så det kanske låter konstigt att jag skulle vilja bo så nära det, men samtidigt som jag kan få ångest av att vara ute på havet, så totalt älskar jag att se på havet från land. Jag älskar havsluften och skärgården. Och på något sett lugnar det mig att se vattnet och att det är lugnt. Som om det var fast i mitt vaktande av havet om det kommer en storm eller inte.

 

Men så länge är det bara en dröm långt borta, det där med huset. Så vi får nöja oss med att besöka stället nu och då och se på bilder.

 

IMG 3738

IMG 3739

IMG 3742

Vi åt namnsdags lunch på Gastorpub The Merry Monk. Jag kan verkligen rekomendera deras mat. Så om ni har vägarna förbi, kika in där.

 

IMG 3752

Jag totalt älskar att alla hus är bevarade i samma anda som från tiden då de är byggda. Här är den gamla skolan och på andra sidan ligger biblioteket och hälsocentralen.

 

IMG 3754

Det är också ganska fascinerande att ett så litet ställe, fortfarande har kvar en hälsocentral, ett bibliotek, skola, daghem, rådgivning, restauranger och en affär. De flesta småbyar börjar väl vara ganska tomma idag eftersom allting finns i närmaste större stad. Vi får se hur länge Räfsö kan erbjuda all denna service.

 

IMG 3755

IMG 3757

IMG 3758

fredag 21 juli 2017 - 16:22

Livet blir inte alltid som man tänkt sig.

I gårdagens inlägg, skrev jag att jag i mina tankar kunde drömma mig bort till en till graviditet. Senare samma dag fick jag frågan av en kompis, varför jag tortyrerar mig själv med att tänka sådana tankar, när det inte är en möjlighet i verkligheten.

 

Nu är det inte så att jag älskar att pina mig själv eller att drömma bort mig i en värld som inte finns. Men för någon som jag, som alltid kännt att jag vill ha en stor familj och som har ett starkt behov av att ta hand om andra. Ett behov av att vara mammig helt enkelt, så var det inte så lätt att inse att min graviditet inte blev som den där perfekta graviditeten som man ser i serier och tidningar. Som man drömt om. Och den blev definitivt inte som den graviditet jag hade föreställt mig i mitt huvud. Nu kanske någon tycker det är dumt att känna sig lurad av livet för att saker inte blev exakt som jag tänkt mig, men nu är det i alla fall så jag känner. Någon säger att det är dumt, jag väljer att kalla det mänskligt. För jag tror de flesta nog har en dröm om hur de önskar att deras liv skall se ut. Sen att man vågar säga högt att, nej, nu blev det inte som jag ville, är en annan sak.

 

Istället för den där härliga, frescha graviditeten, med ett vackert glow om sig, så blev det kräkandes och trötthet. Fast visst hade jag ett glow, men det bestod mer av svettpärlor i pannan efter att jag kräkts för 7 gången den dagen.

 

Och istället för att få gå här hemma i graviditetsvecka 39 och längtansfullt tänka, är det idag han föds?, blev det aldrig någon vecka 39. Istället blev det ett ensamt, mörkt rum på sjukhuset från vecka 33 till 34, med sjuksköterskor, monitorer och läkare som klämmde på min mage flera gånger under dygnet. Dag eller natt, spelade ingen skillnad. Och ångestfyllda tankar som mest let som, snälla, inte ännu idag.

 

Och istället för den där naturliga förlossningen och att få sitt nyfödda barn upplyft mot bröstet, blev det ett kallt operationsrum, en känsla av en läkares händer i min mage som gräver ut Väinö och ljudet av hans skrik (Väinös, inte läkarens) men ingen syn av honom, förrän han var över ett dygn gammal (igen Väinö, inte läkaren). Inte direkt som den bilden dom målade upp för en på förlossningskursen.

 

Men egentligen känner jag inget direkt behov av att ha ett till barn just nu. Jag är nöjd över att få vara hemma med Väinö, se honom växa och utvecklas och kunna lägga all tid och energi på honom. Jag känner mer att jag skulle vilja uppleva en ny graviditet. Och i brist på ett bättre ord, uppleva saker på rätt sätt den här gången. Det är det jag saknar. Att få uppleva allt det där som jag nu gick misste om. Eller i alla fall att få uppleva en hel graviditet.

 

Så nej, som rubriken säger, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir det ännu bättre. För trots att graviditeten inte blev som tänkt, så blev definitivt livet efter födseln som jag tänkt mig. Eller nej, det blev ännu bättre. Och glädjekurvan forstätter rakt uppåt för varje dag som går.

fredag 21 juli 2017 - 10:13

Glad namnsdag

Glad namnsdag till mig! Mina föräldrar envisades ju med att jag skulle heta Jennie, istället för bara Jenni. Eller Jennifer, Jannica eller något annat på J. Därför finns inte mitt namn egentligen i kalendern, så jag får liksom håva åt mig en liten bit av de andra Jenninas namnsdags tårta. Jumpin' on the bandwagon.

 

Dagen till ära gjorde vi en pannkaka igår. Och det tänkte bli en riktig pannkaka av pannkakan när jag glömde den i ugnen lite för länge. (Ups!) Men jag hann i alla fall plocka ut den ur ugnen i tid för att den fortfarande är ätbar. Så pannkaka skall vi äta idag, med hallonsylt och grädde. Kanske inte det smartaste med tanke på att vi snart skall åka på semester, skulle någon säga. Jag säger, höpöhöpö, skall jag åka på semester så kan min kropp också ta lite semester från alla bär och grönsaker.

 

Men grattis alla ni Hanna, Hanne, Hannele, Jenna, Jenni, Jenny, Jonna, Joanna, Johanna, som verkligen har ert namn i kalendern och firar namnsdag idag!

torsdag 20 juli 2017 - 13:46

Blir det fler barn?

När skall ni skaffa ett till barn? Är du gravid redan? Visst måste ju Väinö få ett syskon. Vill ni inte ha flera barn?

 

Så många gånger jag har fått svara på de där frågorna och en massa andra som handlar om huruvida vi vill ha fler barn. För det första vill jag påpeka, att man inte skaffar barn. Man får barn. Sen tycker jag att det är väldigt ohyggligt att fråga någon sådant, på fullt allvar. Tänk om det är ett par som försökt få barn i 7 år men inte lyckas. Det kan kännas väldigt jobbigt att då behöva förklara, varför man inte har några barn ännu.

 

Jag har aldrig gillat att folk slänger ur sig frågor angående någon annans barnskaffning. Det är en sak, om en person själv tar upp ämnet, men att bara slänga ur sig frågan "när skall ni skaffa barn?" utan någon diskussion angående det innan, är inte okej enligt mig. Dessutom är det inte ett måste att ha barn. Någon väljer att inte ha barn, någon väljer att ha ett och någon flera. Men det är alltid upp till var och en, hur många barn man önskar sig få.

 

Som jag tidigare berättat, så har flera läkare sagt sin åsikt angående ämnet fler barn i familjen Lipasti. En ny graviditet skulle innebära stora risker såväl för mig som för barnet. Risken att barnet skulle födas prematurt och ännu tidigare än Väinö, är stor. Förnyar sig havandeskapsförgiftningen redan i vecka 20, kanske jag skulle bli tvungen att föda fram ett barn som har 0% möjlighet att överleva. För min del skulle risken vara stor för blodpropp, förblödning, förhöjt blodtryck och en ny havandeskapsförgiftning. I värsta fall skulle jag inte överleva. Men i mina tankar, drömmer jag ibland om en ny graviditet. En som skulle gå perfekt och jag skulle vara så där härligt fresch och energifull som någon på tidningen Mamas omslag. Och allt skulle gå bra.

 

Så när människor som känner till de här riskerna, frågar oss varför vi inte vill skaffa fler barn, så blir jag varje gång lite sårad. Att de tycker det är värt för mig att kanske mista livet för ett nytt barn, får mig att undra om de ens bryr sig om mig. För för oss handlar det inte om att inte vilja ha flera barn. Det handlar om att vi är tacksam för att vi i alla fall fått Väinö.

 

Och tro mig, vi är otroligt tacksamma. Men något som många inte vet, är att när jag är tvungen att svara på frågor som de jag skrev högre upp, så handlar det inte bara om att jag blir sårad över hur oempatiska människor kan vara. Varje gång jag svarar på en sådan fråga, så gör det ont i hjärtat på mig, för jag inser att jag aldrig kommer kunna ge oss fler biologiska barn, som vi en gång drömt om.