lördag 7 oktober 2017 - 12:21

Att söka efter bekräftelse

Jag tror att vi alla, i någon mån, söker efter bekräftelse från andra människor. Andra mer, andra mindre. Men jag har svårt att tro att någon klarar av att fungera, utan att aldrig tänka tanken, vad tänker andra om mig?

 

Jag är den som står med en fot i båda lägren. När det kommer till utseendemässiga saker, så vågar jag lätt stå mera på mig. Jag kör på det som känns bäst för mig och andra får ta det som det är. De får ta mig, som jag är. Däremot kan jag oftare tänka tanken, vad andra tänker om mig, när det handlar om saker som skall göras. Jag har blivit bättre på att inte bry mig alltför mycket om andras åsikter och jag tränar fortfarande på att bli mindre beroende av andras åsikter.

 

Desto mer jag funderat på saken, så har jag kommit fram till att jag nog inte har problem med att göra det som känns bra för mig. Problemet är mer att jag lätt kan känna att det är något fel på mig om jag inte gör som andra tycker. Som andra gör. Som att det skulle vara en svaghet att vara annorlunda. Det har tagit mig länge att inse att det inte är en svaghet att tänka eller göra annorlunda än någon annan. Det är inte en svaghet att vara sig själv.

 

Det är inte lätt att känna sig som en rund boll, när formen man ges är fyrkantig. Man kan ju alltid försöka tränga in sig i formen, trots allt. Och det gör nog många. Men det blir ju sällan helt bra när man tränger in sig i fyrkanten. Man är aldrig riktigt nöjd, man får dra in på sig och man fyller inte upp formen helt. Det blir tomt i hörnen.

 

Jag tycker vi alla skall leta efter vår egen form att fylla upp. Men det som är minst lika viktigt, är att vi inte blir så inskränkta i våra former, att vi inte kan förstå de andra. Vi måste förstå att det inte är fel att vara en fyrkant eller rektangel, bara för att man själv är en boll.

tisdag 3 oktober 2017 - 19:01

När kroppen säger stop

Som jag tidigare idag berättade, så kollade jag på SVT:s serie We Can't Do It, som handlar om utmattningssyndrom (en sevärd serie). Jag hade som sagt hört mycket om den serien, men orsaken till att jag ville se dokumentärserien var personlig. Jag har tidigare skrivit om utbrändhet här. Och det jag nu skall berätta för er, är något som ytterst få vet.

 

2009 blev jag uttagen till Finlands ungdomslandslag i ringette som vann ringette historiens första U19 VM-guld, i Prag. Några matcher in i turneringen, skadade jag mitt högra knä i en räddningssituation. Mitt ben vände sig från knäet neråt åt fel håll. Framåt i stället för bakåt. Där tog min turnering slut. Det kändes både jobbigt och overkligt. Jag hade tränat och kämpat för den där platsen i laget, i så många år. När de andra i mina junior- och damserielag hade lediga veckoslut, var jag på landslagsläger runtom i Finland och Europa. När mina kompisar utanför sporten gick på fester, var jag i ishallen och tränade. Eller låg hemma och läste böcker, för att orka med träningarna eller matcherna följande dag. Det kändes som ett enormt misslyckande på personlig nivå att inte kunna spela klart turneringen. Men lagets framgång glädje jag mig för såklart.

 

När vi kom tillbaka till Finland, blev det några månaders vila och sedan skulle säsongen med damlaget fortsätta. Genast efter första normala träningen, kände jag att mitt knä inte alls var återställt. Varje gång jag ansträngde mitt knä på träningarna eller matcherna, hade jag en enorm värk i knäet. Säsongen överskred mitten och desto mer började jag själv inse att det här inte skulle gå längre. Viloperioder och aktiva perioder varvades. Under viloperioderna skulle jag inte anstränga mitt knä, men jag ville heller inte hamna efter konditionsmässigt och överansträngde resten av kroppen. Jag jobbade och studerade på sidan om allt detta och ville göra 110% ifrån mig på alla ställen. Och i och med de tankarna, att mitt spelande nog närmade sitt slut, och känslorna, så skedde något som nog kan klassas som en identitetskris. Jag kände att utan ringetten, var jag inte jag. Det hade varit en så stor del av mig i så många år. Jag hade alltid varit den där unga, lovande målvakten. Som börjat träna med damlaget som 14 åring. Kombinerat damlaget och juniorlagen i 3 år. Gått genom aluejoukkue och vidare till ungdomslandslaget och första målvakt där. Skrev kontrakt med damlaget som 17 åring. Om jag var tvungen att lägga av nu, efter bara två år i damserien, vad skulle jag då göra? Hur skulle min framtid då se ut? Det hade alltid pratats om min framtid inom sporten och nu skulle jag aldrig få se hurdan den blev.

 

Under våren hade jag överansträngt min kropp till den mängd att immunitetsförsvaret började spricka i sömmarna. Till slut hade jag en konstant inflammation i kroppen, jag hade minnesluckor och jag fick hjärtklappningar. En gång fick jag åka från träningarna med ambulans på grund av hjärtat. I min lilla värld tänkte jag att det måste bero på något genetiskt. Vi har mycket hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och jag tänkte att hjärtklappningarna beror på något sådant. Aldrig att tanken skulle ha farit genom mitt huvud, att allt det här nog beror på stress.

 

Jag ville vara bra på allt. Ville visa att jag minsann kan. Att motgångar inte kan bryta ner mig. Att jag inte är sämre än andra. Jag trodde, att om jag jobbar på tillräckligt, så kommer allting bli bra. Lite förstod jag att det inte var motgångarna som höll på att bryta mig. Det var jag själv. Vändpunkten, som inte kom en dag försent, kom när ortopeden sade som det var, att mitt knä inte skulle hålla den mängden träning och spelande som krävdes för att hållas på min nivå. I alla fall inte utan en operation och lång rehabilitering. Men han påpekade att ett opererat knä, alltid är ett opererat knä och det går inte att återställa något till precis det som det varit innan skadan. Och att han inte kunde lova att knäet skulle bli bra. Jag visste vad operationen och rehabiliteringen skulle vara, jag hade varit där förr med mitt andra knä och min vänstra fot. Men jag kände inte att jag ville genomgå allt det där igen. Istället var det som en lättnad att höra det han sa. Det var som att jag bara gått och väntat på att någon skulle säga att jag inte kunde fortsätta spela. Som att någon gav mig lov, att inte behöva eftersträva att vara perfekt. Att ge mig lov att vara mänsklig. Ingen supermänniska. Ingen lovande spelare. Inte vara perfekt. Bara vara lilla jag. Och jag kände nyfikenhet över att finna lilla jag, utanför idrotten.

 

För mig ingår det ingen skam i att ha varit nära att total krascha på grund av stress. Jag känner mer skam över att jag lät mig själv må så dåligt. Och det är nog dels på grund av det som jag inte gärna pratar om den där tiden för snart 10 år sen. Det var inte en lugn och harmonisk tid i mitt liv. Och visst känner jag en viss bitterhet då och då över att jag inte själv fick ta beslutet att sluta spela. Men med facit i hand kan jag se att livet givit mig något bättre just på grund av att idrottskarriären tog slut. En dörr stängdes och en dörr öppnades. Det är snart 10 år sedan jag slutade spela och mitt immunförsvar är fortfarande svagare än vad det var innan 2009. För inte så länge tillbaka, var jag framme vid utbrändhetsväggen och nosade igen. Men jag kände igen många symptom och bestämde mig för att lyssna på vad min kropp behövde. Min kropp är känsligare för stress nu. Jag kan inte lova att jag aldrig kommer vara framme vid den där väggen igen, men jag kan lova att i alla fall försöka mitt bästa att undvika den. Jag vet att jag inte är perfekt. Och så får det vara.

 

MjAxMi0xNjVjNTRhZjljNmY0M2Y4

söndag 3 september 2017 - 12:46

Visst duger vi

Idag är en sån dag då jag är trött på allt trams om träning och utseende fixering. Jag stod i kön till kassan i affären, när jag blickade runt på tidningarna som såldes. Utan att ljuga så stod det i varje tidning, något om hur man skulle banta, få mer energi till vardagen eller hur man döljde något i sitt ansikte med make-up.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om man inte gillar något med sitt eget utseende, gör man något åt det. Men då skall man fundera varför man gör det och för vem man gör det. Allt du gör angående ditt utseende och din kropp, borde ske endast på grund av din egen vilja. Men när man läser alla dessa tidningar, så undrar jag inte alls att vi är så fixerade vid våra brister i våra utseenden. Löpen skriker ju saker som "SE INTE UT SÅ DÄR!" och "DU DUGER INTE SOM DU ÄR!".

 

Istället för att prioritera om i våra häktiska liv och lägga mer fokus på det som egentligen är viktigt. Så skall vi istället ta in ännu en eller två greijer för att orka med ännu mer. Det är väl bra med artiklarna för någon som bosatt sig i soffan de senaste halvåret. Men det står ju sällan i dem "du som inte rört på dig på 6 månader, gå ut och spring". Istället står det;

 

"Känner du dig trött efter att ha tagit hand om barnen, lämnat dem på dagis, jobbat 8 timmar utan paus, kört barnen på träning, ätit en sallad, handlat mat (kom ihåg det skall vara skockerfitt, mjölkfritt och glutenfritt trots att ingen har några allergier), gjort mat till familjen, varit en bra partner och haft egen tid, packat väskorna för morgondagen och sen levt den lika som den här dagen? Här är ett tips för mer energi; gå på yoga, spring en löprunda, ät mindre socker (och fast du redan har sockerfri kost, så kan du minska ännu lite till) osv."

 

Behöver jag ens nämna, att det dessutom oftast är tidningar som är riktade till kvinnor, som skriver artiklar som de här. Det är sällan man läser i Teknikens Värld om "hur man får mer energi för att orka bättre i vardagen". Till och med de hälsotidningar, som är riktade till manliga läsare, skriver med en helt annan ton. Det är rubriker som "så springer du snabbare" och "så håller du dig i topform". Inget snack om hur de ändrar sina kroppar eller döljer de mörka ringarna runt ögonen. Det är som att dessa tidningar med vett och vilja, trycker ner våra självförtroenden för att sedan kunna skriva om hur vi borde älska oss själva mer. Och det är klart vi håller med dem, vi borde älska oss själva och våra kroppar mer. Det känns bättre en stund. Men tänker inte alls på att det i själva verket var precis på grund av samma tidningar som vi känner oss odugliga med våra dallermagar och vår slappa hud på underarmarna.

 

Jag står fullt upp för att man skall dölja de mörka ringarna under ögonen, om man så vill. Jag gör det också ofta. Och man får ändra och dölja saker man inte känner sig bekväm med. Men jag gillar inte att samhället konstant skall finnas där för att påminna oss om hur otillräckliga vi är. Få oss att känna att vi skall ha allt, men glömma att vi inte behöver allt. För så är det, vi behöver inte ha den perfekta kroppen för att vara glada.

 

Ät hälsosamt, men känn dig inte misslyckad fast du äter en chokladbit ibland. Rör på dig, men gör det för att du älskar din kropp och inte för att du hatar den. Och det är fullt okej att lämna ett gympass bort, för att istället sätta sig ner och spendera tid med din familj eller dina vänner. Kom ihåg att det sociala är lika viktigt som det fysiska. Och vila är lika viktigt som att röra på sig. Idag skall den här familjen gå ner till stranden för att kolla en liten happening för barnfamiljer där. Vi väljer att gå dit. För att vi tycker om att röra på oss. Sedan skall den här mamman bada bastu med sin familj. Inte för att svettas ut fett, utan för att det är mysigt. Kanske att hon tar sig ett stort glas Coca-Cola efter det. Även om det innehåller socker och ämnen som inte ses som det mest hälsosamma. Men för att det är gott.

 

IMG 5024

tisdag 20 juni 2017 - 16:49

Älska dig själv

Män är skyldiga till många saker, som den där tomma mjölkburken i kylen och att toalettsitsen alltid står uppe när du går på toaletten, även om den alltid är nere när du går från toan. Dessutom är de hjärnan bakom klackskorna. Klackskorna hittades på för att göra kvinnornas rumpor större och för att göra det svårare för kvinnor att komma undan män. Men är du kort som jag, så vet du att det varje dag finns åtminstone en situation där man har nytta av dessa 5 cm klackar, för att nå enda upp till översta hyllan. Så det där med klackskor är väl okej, men de tomma mjölkburkarna och toalettsitsen får ni män ta tag i faktiskt. Skärp er!

 

Man kan också läsa i historieböckerna att män är orsaken till kvinnornas sämre ställning i samhället. Det stämmer säkert, att en gång i tiden var männen orsaken till att vi kvinnor inte kände oss lika värda. Men det är inte männen som tvingar oss att fortfarande känna så. Det är vi kvinnor själv som gör det genom att förminska oss själva och andra. Vi gör det i de mest vardagliga situationerna. Som när någon ger oss en komplimang om vår nya frisyr. "Tack, det blev inte riktigt som jag tänkte mig. Det blev lite för kort." svarar vi. Eller när någon säger att vi har en fin klänning på oss. "Tack. Den var på -50% rabatt." Varför känner vi oss tvungna att förminska den nya frisyren eller den fina klänningen med att säga att den inte blev som vi tänkt den eller att vi inte betalat fullt pris för den?
Om man vänder diskussionen mot männen, så låter det som följande:

 

-Vilken snygg frisyr du har.
-Tack, jag vet.

 

Och så fortsätter de diskussionen som vanligt. Svarar en kvinna med "tack, jag vet." så kan man nästan vara säker på att så fort hon lämnar rummet, säger en annan kvinna bakom hennes rygg "vem tror hon att hon är?". För är man självsäker och nöjd med sig själv, då blir man stämplad som arrogant och högfärdig och snorkig. Vilka alla är synonymer till varandra, men det är nog exakt så arrogant som de andra tycker du är ifall du är nöjd med dig själv.

 

Vi förminskar inte oss själva bara för varandra heller, vi gör det även mot oss själva. Varje gång vi ser oss i spegeln, är vi tvungna att spendera lite extra tid med att vända och vrida på det som vi inte gillar på oss själva. Vi drar in magen, lyfter på brösten och spänner rumpan. Själv vrider jag på min näsa. Den är för stor och för lång, enlig mig. Men vad gör det egentligen? Absolut inget. Det är den näsan som blivit till när min mammas och min pappas DNA har blandats. Och den glädjen det ger mig, är oändligt mycket större än obehaget för min stora näsa som kommer in i rummet en halv minut före resten av mig, för att den är så stor. Vi säger så många fula saker åt oss själva framför den där spegeln. Saker som, hade vi sagt dem åt någon annan, hade vi förmodligen inte lämnat den konversationen utan ett blått öga.

 

Vi kan inte skylla på att männen inte tar oss på allvar och förminskar oss, så länge vi själv gör exakt samma. Genom att själv förminska oss, ger vi möjligheten åt andra att också göra det. Så nästa gång du får en komplimang, säg bara tack och ge en komplimang tillbaka. För genom att säga något positivt tillbaka, minskar du risken för att få en arrogans stämpel. Nästa gång du ser dig själv i spegeln, tänk på hur fin du är. Du kan säga det högt för dig själv till och med. Förutom om du är på en offentligt ställe och det är andra människor runtomkring dig, för då kan de tro att du är galen. Eller nej, skit i det. Säg det högt, var du än är och vem än du är med. Kanske det inspirerar de andra att också se mer positivt på sig själv. Vem bryr sig om de tror att du är galen? För det är precis det du borde vara. Galen i dig själv.