tisdag 12 september 2017 - 16:04

Äventyrat för hela slanten

Ja, när mamma Jennie säger att det blir äventyr, då blir det äventyr för hela slanten.

 

Allting började bra. Vi hoppade på 11:55 bussen och åkte in till stan. Vi hälsade på Jaakko på jobbet och sedan handlade vi lite greijer till Väinös 1-års kalas. Jag kollade busstidtabellen och tänkte att om jag skyndar mig, så hinner jag med 14:15 bussen hem. Jag hann precis med den och stog hela vägen breved en annan mamma med vagn. Som ni säkert förstår så blir det lätt lite trångt i mitten av bussen när två vagnar står där. Endo envisades största delen av människorna som klev på, att tränga sig förbi oss och sätta sig bak i bussen. Trots att det fanns lediga platser framme. Ja, jag förstår att någon kanske vill sitta bak i bussen, om man mår illa framme. Men jag har svårt att tro att 19 av 20 passagerare lider av åksjuka.

 

I det här skedet, måste jag påpeka att det är ett år sedan jag åkt buss senast. Jag hade kunnat kolla om bussrutterna har ändrat, men jag gjorde inte det. Däremot sa jag till busskusken vart jag skulle åka, när jag betalade min biljett. Jag tycker inte det hade varit för mycket begärt av honom att berätta för mig att just den här linjen, inte längre åker förbi oss. Detta resulterade i att vi fick åka runt på småvägar i Ulvsby i en halv timme, innan vi kom till ett busshållsplats på rätt sida av bron. Istället för att gå 200 meter hem från närmaste busshållsplats, som jag tänkt mig, fick vi gå 3 km för att komma hem.

 

På vägen hem stannade jag upp för att lägga på en podcast att lyssna på när Väinö somnade i vagnen. Vad tror ni att händer då? Om ni gissade att en tonårig flicka, med ögonen på sin telefon, cyklade på oss bakifrån, så gissade ni rätt. Tur i oturen att hon inte hade någon väldigt hög fart. Men jag fick en rejäl smäll i ryggen i alla fall. Och då måste jag även tillägga att jag inte stod mitt på gångvägen.

 

Men nu är vi tryggt hemma och jag tror det är bäst vi håller oss här. Dessutom har jag blåsor på båda fötterna av allt gående idag. Under fötterna alltså. Så jag blir påminde av deras existans vid varje steg.

måndag 4 september 2017 - 18:42

Pappor är inte barnvakter

Imorgon skall jag hoppa in och jobba. För första gången på si sådär ett år. För första gången sedan Väinö föddes. Det är lite spännande men det skall också bli roligt att träffa alla som man inte träffat på länge.

 

Väinö och Jaakko skall få ha en hemmadag, bara dom två. Det tror jag dom båda mår bra av också. Men det är något som jag reagerat på redan ett par gånger när jag själv rört mig någonstans utan Väinö. Det kanske har handlat om en butiksresa eller ett besök hos frisören. Då får jag ofta frågan, var har du ditt barn då? Jag brukar svara som det oftast är, att han är hemma med sin pappa. Inga konstigheter. För mig då. Men många kommenterar detta ofta med, jaha, då får Jaakko agera barnvakt då. Joo, fast nej. Inte barnvakt. Han agerar pappa, förälder. Precis som den förälder han är. Jag har till och med stött på frågan, kan man lämna pappan ensam med en baby? Nu finns det ju både mammor och pappor i alla former, men jag vågar nog säga att de flesta pappor klarar av att ta hand om familjens barn, i alla fall en stund. Och varför inte en längre stund också.

 

Jag pratar mycket om att det skall vara jämnställt och respektfullt mellan män och kvinnor. Men ibland får jag känslan att vi kvinnor inte ger män plats att ta hand om barnen till exempel. Om vi kvinnor vill komma in på det som tidigare ansetts som mannens territorium och få samma respekt som dem där, så måste vi nog också ge plats åt männen att kliva in på det som traditionellt anses som kvinnans roll. För det handlar ju om att vara jämnställda. Inte om att mannen skall utrotas helt från samhället. Det handlar inte om att det ena är bättre än det andra. Sen vill jag återigen understräcka att i vår familj har jag valt att stanna hemma med Väinö medan Jaakko jobbar. För att det är något ja trivs med och Jaakko likaså. Men det är absolut hälsosamt för dem att också spendera tid på tumanhand. Och då får jag backa och ge dem det rummet. Och lita på att min man kan ta hand om vårat barn. För han är ingen barnvakt som jag anställer för att jag måste jobba ibland. Han är lika mycket förälder som jag.

måndag 4 september 2017 - 15:21

Att vara mamma

Många av mina kompisar frågar mig ofta, hur det är att vara mamma. Är det som man tänkt sig? Det beror väl mycket på, vad man har tänkt sig när man målade upp en bild av sig själv som förälder. Men om jag skall summera ihop känslan av att vara mamma, så låter det så här:

 

Att vara mamma är verkligen som många säger; mycket mer än du någonsin kunnat tänka dig. Och det är det både på gott och på ont. Att vara mamma betyder, att du gör tidtabeller, men de håller aldrig. Har du planerat att städa, vika byk eller sätta dig ner med en stor kopp te medan ditt barn sover dagssömn, så kan du vara säker på att det inte gör det. Och när ditt barn väl somnar, orkar du inte göra något mera utan vill bara sitta stilla.

 

Det betyder att du smyger runt i huset för att inte väcka ditt barn.

 

Det betyder att du kan stå och titta på ditt sovande barn och tacka Gud för att du fått ett så fint barn, men så fort barnet rör på sig håller du andan för att inte i misstag väcka barnet.

 

Det betyder att du får vakna upp varje morgon till ett glatt babbel (eller gråt, men hos oss är det babbel för det mesta).

 

Det betyder att du aldrig behöver ställa en väckarklocka och ringa, för barnet är din nya klocka. (Fast utan snooze knapp).

 

Det betyder att du inte längre har lika höga krav på vad som klassas som egen tid. Ett besök till butiken ensam, är redan stort för dig.

 

Det betyder att du tar kärlek till en helt ny nivå. Det betyder att du älskar något så mycket, att du nästan är rädd.

 

Det betyder att när du bokat tid att träffa dina kompisar och deras barn för en lekträff eller när du bokat tid till rådgivningen, en sådan tid då barnet brukar vara vaket, så kan du vara säker på att barnet sover just den tiden.

 

Det betyder att du pratar om bajs och kiss dagligen.

 

Det betyder att du inte bryr dig fast du har några matfläckar på kläderna. Och ett par byxor med en liten matfläck vid byxbunten, klassas som rena kläder hemma.

 

Det betyder att du blir älskad varje dag. Att du får pussar och kramar i stora lass.

 

Det betyder att om du någongång hinner städa hela huset, tar det bara några timmar innan det ser ut som ett bombnedslag igen.

 

Du är glad om du får äta i lugn och ro. Du är glad om du hinner duscha i lugn och ro. Du är glad om du får sova mer än 4 timmar i sträck under natten.

 

Att vara mamma är skratt och gråt. Skrik och prat. Babbel och joddel. Blöjor och byk. Nappar och nappflaskor. Det bits och det pussas. Det klöses och det kramas. Ibland är det en gång på glödande kol, men oftast är det som av sväva på moln. Eller i alla fall kommer man ihåg svävandet mer än branden under fötterna. Att vara mamma är det bästa livet har att erbjuda.

lördag 2 september 2017 - 14:52

En mamma

En mamma ammar. En mamma ger sitt barn modersmjölk ersättning.

 

En mamma är hemma med sina barn. En mamma återgår till jobbet så fort hon kan.

 

En mamma ger sitt barn endast hemmalagad mat. En mamma ger sitt barn färdiglagad burkmat.

 

En mamma har ett barn. En mamma har flera barn.

 

En mamma är ensamsörjande. En mamma lever i ett förhållande.

 

En mamma låter sitt barn sova i förldrarnas säng. En mamma låter barnet endast sova i sin egen säng.

 

En mamma klär sin dotter i en rosa klänning. En mamma klär sin dotter i ljusblå kavaj.

 

En mamma klär sin son i ljusblått. En mamma klär sin son i rosa.

 

En mamma blir lätt av med sina graviditetskilon. En mamma blir inte av med något.

 

Motsattserna är många. Likaså sätten att göra saker rätt. Rätt är det när du gör det som känns bra för dig och ditt barn. Vi mammor måste sluta trycka ner varandra för att vi gör saker olika. Vi måste bli bättre på att säga "det där fungerar inte för mig, men bra att det fungerar för dig". Bra för dig, inte för mig. Och det är okej.

fredag 28 juli 2017 - 08:47

Om det här med ammning

Dags för även mig att säga några ord om den heta, pågående debatten om amning på allmänna ställen. Egentligen känns det rätt komiskt att vi ens skall behöva gå en diskussion om det är okej att amma på allmänna ställen. Hur kommer det sig, att människor blir så fruktansvärt upprörda över att en mamma tar fram bröstet och matar sitt barn på en restaurang, men alla tycker det är okej att kvinnor sitter med klänningar med urringning ända ner till naveln. Desto mer urringning, desto bättre. Men när man sen tar fram bröstet (dessutom i ett fullt osexuellt sammahang), ja, då blir det ett himla liv och sura miner. Jag ammade ända tills min sjukhusperiod med galloperationerna. Eller ja, redan lite innan den började vi varva bröstmjölk med ersättning, eftersom jag inte kunde äta och dricka tillräckligt och såvida kom det ju inte längre tillräckligt med mjölk. Vi hade länge utegångsförbud med Väinö på grund av hans prematuriet och att vi var tvugna att vara extra försiktiga att inte skaffa någon flunssa eller annan sjukdom åt honom. Men när det kom till att amma framför andra människor, vare sig om vi hade gäster hemma eller var någonstans ute bland folk, så var jag aldrig riktigt bekväm med det.

 

IMG 3954

Jag tyckte det var extremt jobbigt redan med alla frågor om hur vår amning skedde och om det kom mycket mjölk från mig. Vad som kommer och inte kommer ur mina bröst, är en sak som ingen annan har något att göra med. Så kände jag.

 

Nu hade vi nått ett mål med att få igång ammningen, härligt. En stressfaktor mindre. Men då kom alla dessa "bra! För det är ju så viktigt att barnet får mammans egen mjölk, speciellt prematurbarn" -kommentarerna och klappar på axlarna. Enligt samhällets normer, så ansågs jag som en bra mamma, eftersom jag kunde ge mitt barn bröstmjölk. Man skulle kunna tro att det här fick en glad och lugn, men nej. Tvärtom. Eller glad var man ju, men alla dessa kommentarer och klappar på axlarna väckte ännu mer stress inom mig. Faktiskt mer än själva greijen att få igång amningen hade varit. För nu hade vi fått igång den, så nu gällde det att hålla igång den också. Jag ville ju inte mista min bra mamma titel, nu när jag hade fått den. Jag vet inte om jag hade kännt mig som en sämre mamma om jag inte hade kunnat amma, men efter alla dessa kommentarer av människor runtomkring oss, så hade jag nog med 100% säkerhet kännt mig misslyckad även på den fronten. För jag kände mig redan som den sämsta mamman på grund av att Väinö var tvungen att födas för tidigt, trots att jag samtidigt visste, att jag inte hade kunnat inverka på den saken.

 

Men tillbaka till att amma på allmänna ställen. Jag förstår mammor som tycker att det här med ammning är bland det naturligaste som finns (vilket det är) och därför vill de tillhålla rätten att få göra det var som helst, när som helst. Även om jag själv inte är den typen som hade kännt mig bekväm med att dra fram bröstet mitt i en restaurang och börjat amma. Men ibland slås jag av en tanke som kanske är förbjuden, men som jag nog vill vädra här på bloggen; väljer alla ammande mammor att göra det på allmänna ställen bara för att de känner att de skall få göra det. Eller, handlar det även här om att visa öppet vilken bra mamma man är? Har denna "good mom, bad mom" ammningskultur smugit sig fram till även den här diskussionenFör något som jag reagerade på efter att jag slutade amma, var alla blickar och kommentarer man fick när man plockade upp den skamfulla nappflaskan och modersmjölkersättningen när man rörde sig bland människor. Det var dömmande blickar, frågande blickar, chockerade blickar, ja blickar i känslornas mångfald.

 

När det kommer till det här med att amma på allmänna ställen, så skall folk självklart få göra det när som helst och var de vill. Men personligen så känner jag, att man inte skall trycka ner ställen som ordnar skilda utrymmen för ammning, för bland all denna naturlighet, så får vi inte glömma det mest naturliga; att vi mammor kommer i alla olika personligheter. Det finns mammor som inte vill sitta och amma öppet framför alla och det är bra att det finns ställen för dem att kunna dra sig tillbaka till. Och så finns de de som tar till nappflaskan, av egen vilja eller inte. Men de viktigaste är, att vi låter oss mammor göra det som känns rätt för oss.

torsdag 27 juli 2017 - 15:01

Socker socker socker

Att gå på sockerfri diet har blivit allt mer och mer populärt, speciellt bland småbarnsmammor. Jag kan reta upp mig så otroligt mycket på dessa mammor, som dagligen lägger ut på sociala medier vilka fina sockerfria, mjölkfria och kanske till och med glutenfria (men tro inte att barnet är mjölk- eller glutenallergiker för det, nej, nej, här följs det endast trender), maträtter de bjuder sina barn på idag. Och så väntar de sig en stor klapp på axeln. Kanske retar jag upp mig på dem, delvis för att jag känner mig lite avundsjuk på deras energi att orka göra allting själv, men mest av allt för att det här med sockerfrihet har gått totalt över styr för många.

 

De flesta mamma grupperna på facebook, är fulla med mammor som berättar hur farligt både salt, socker, mjölk är för oss och våra barn. Speciellt farligt är färdigmaten. Ingen mamma som älskar sitt barn, ger sitt barn köpt färdig mat. I alla fall om man lyssnar till mammorna i dessa grupper. Jag kan berätta, att jag älskar mitt barn mer än något annat, även fast vi ger honom färdig mat. Varför? För att jag inte har tid eller ork att stå och göra mat hela tiden. Och han tycker om den maten också. Nej, det tar inte länge att koka ihop spagetti bolognese åt honom, det går i samma väva som jag gör mat åt oss vuxna. Men ibland är det okej att göra det lite lätt för sig. För han klarar sig nog, även om han ibland får i sig färdig mat. Skulle jag lyssna och följa alla råd i dessa mammagrupper, så skulle jag nog ha duktighetskollapsa redan vid det här laget. Och jag tror, att mitt barn hade mått betydligt sämre av en utbränd mamma, än vad han gör av några burkar piltti nu och då.

 

Klart jag också kollar lite vad vi låter Väinö äta, men jag lägger inte upp en bild på innehållsförteckningen på facebook av någon produkt och frågar människor om jag kan ge av produkten till min son eftersom den innehåller 0,01 g socker. Om hela burken på en halv liter, innehåller 0,01 g socker, så är nog mängden barnet får i sig väldigt minimal. Och eftersom jag själv är uppvuxen i den generationen som typ levt på chokladflingor, kakao och ostsmörgåsar till frukost, mellanmål och kvällsmål, så vågar jag säga, att det inte är så farligt. Istället för att ge sitt barn en bild av att socker, salt, mjölk, gluten och allt annat som mat nu kan innehålla, är farligt för dig, så borde vi lära våra barn att konsumera mat jämnt. En passlig mängd av allt.

 

Sen bör vi nog också fundera lite på det här med att man alltid måste gilla allting. Hur ofta tvingar inte vuxna ett barn att äta upp sina tomatskivor på tallriken, bara för att det är hälsosamt och viktigt att äta? Smaka på allt, tycker jag. Men gillar lilla Pelle inte tomaten, ja, då överlever han nog utan den också. Låt honom smaka på nytt om en tid, kanske han lär sig med tiden att tycka om det. Men med tvång kommer han nog knappast få en mer positiv inställning till tomaterna. Och ja, hur ofta äter vi själv sådant som vi inte gillar?

 

Vår vardag bland alla dessa "gör si och gör så", är våra barns barndom. Det är den tiden i deras liv då det byggs en grund för allting de kommer göra i framtiden. Och vad tror ni de minns mer? Att mamma såg till så det inte låg för mycket socker i deras hemgjorda glutenfria, mjölkfria mat eller att mamma tog sig tid att sitta ner och vara närvarande?

 

torsdag 27 juli 2017 - 08:22

Mission Impossible

Your mission, should you choose to accept it, är att ta dig ut ur Väinös rum, utan att han väcka honom. Exakt så kände jag igår kväll. Aldrig har jag varit så medveten om vilket otroligt högt ljud det hörs när man smyger över en matta och golvet. Sen att grannen bestämde sig för att klippa sin gräsmatta klockan 21:30, hjälpte ju inte heller vårt sovande speciellt mycket.

 

Jaja, ny dag, nya tag. Idag blir det packa inför resan, kanske ett besök hos frisören och bloggen uppdateras. Håll koll på bloggen och ha en fin dag!

måndag 24 juli 2017 - 07:02

Mamma, mamma, mamma

Hej hallo tjolahoppsan hej! Här har vi vakat de senaste nätterna med ett mammigt barn. Kvällarna går bra. Väinö lägger sig i sin egen säng, men sen när han vaknar första gången under natten, vill han komma och sova mellan oss. Nu har han bara en period där han är väldigt mycket efter mig, så jag kan knappt röra på mig i sängen utan att han vaknar och börjar gnälla. Förmodligen beror det här på att Jaakko jobbat extra turer den senaste tiden och har varit mycket borta. Så Väinö reagerar på sitt sätt på den saken.

 

De två senaste nätterna har han velat leka mitt i natten, vilket vi såklart inte känner oss lika positiva till. Så jag har burit honom i bärselen några timmar varje natt. Där sover han, men försöker jag lyfta ner honom i sängen blir det ett hemskt skrik. Det är konstigt vad allt som ploppar upp i huvudet på en när man går runt här på natten i alla fall. Här är en bråkdel av det jag tänkte på i natt:

 

Hur länge skall den här perioden hålla på?

Har jag tänkt på allt nu, angående resan? Är allt som skall med nerskrivet på listan?

Vad hette han som spelade Vanheden i Jönssonligan? (Svar: Ulf Brunnberg)

Undrar om någon annan i kvarteret går vaken nu också?

Vilken tapet skulle passa på väggarna i gången på övravåningen?

Hur smakar choklad och ananas ihop?

Varifrån kommer alla de här tankarna?

torsdag 20 juli 2017 - 13:46

Blir det fler barn?

När skall ni skaffa ett till barn? Är du gravid redan? Visst måste ju Väinö få ett syskon. Vill ni inte ha flera barn?

 

Så många gånger jag har fått svara på de där frågorna och en massa andra som handlar om huruvida vi vill ha fler barn. För det första vill jag påpeka, att man inte skaffar barn. Man får barn. Sen tycker jag att det är väldigt ohyggligt att fråga någon sådant, på fullt allvar. Tänk om det är ett par som försökt få barn i 7 år men inte lyckas. Det kan kännas väldigt jobbigt att då behöva förklara, varför man inte har några barn ännu.

 

Jag har aldrig gillat att folk slänger ur sig frågor angående någon annans barnskaffning. Det är en sak, om en person själv tar upp ämnet, men att bara slänga ur sig frågan "när skall ni skaffa barn?" utan någon diskussion angående det innan, är inte okej enligt mig. Dessutom är det inte ett måste att ha barn. Någon väljer att inte ha barn, någon väljer att ha ett och någon flera. Men det är alltid upp till var och en, hur många barn man önskar sig få.

 

Som jag tidigare berättat, så har flera läkare sagt sin åsikt angående ämnet fler barn i familjen Lipasti. En ny graviditet skulle innebära stora risker såväl för mig som för barnet. Risken att barnet skulle födas prematurt och ännu tidigare än Väinö, är stor. Förnyar sig havandeskapsförgiftningen redan i vecka 20, kanske jag skulle bli tvungen att föda fram ett barn som har 0% möjlighet att överleva. För min del skulle risken vara stor för blodpropp, förblödning, förhöjt blodtryck och en ny havandeskapsförgiftning. I värsta fall skulle jag inte överleva. Men i mina tankar, drömmer jag ibland om en ny graviditet. En som skulle gå perfekt och jag skulle vara så där härligt fresch och energifull som någon på tidningen Mamas omslag. Och allt skulle gå bra.

 

Så när människor som känner till de här riskerna, frågar oss varför vi inte vill skaffa fler barn, så blir jag varje gång lite sårad. Att de tycker det är värt för mig att kanske mista livet för ett nytt barn, får mig att undra om de ens bryr sig om mig. För för oss handlar det inte om att inte vilja ha flera barn. Det handlar om att vi är tacksam för att vi i alla fall fått Väinö.

 

Och tro mig, vi är otroligt tacksamma. Men något som många inte vet, är att när jag är tvungen att svara på frågor som de jag skrev högre upp, så handlar det inte bara om att jag blir sårad över hur oempatiska människor kan vara. Varje gång jag svarar på en sådan fråga, så gör det ont i hjärtat på mig, för jag inser att jag aldrig kommer kunna ge oss fler biologiska barn, som vi en gång drömt om.

tisdag 18 juli 2017 - 11:41

And the mom of the year award goes to...

Jag fick alltså idag världens uppläxning av en äldre tant i kassakön i affären. Väinö började bli hungrig och var väldigt trött och kämpade mot sömnen, så han gjorde som de flesta barnen gör då, han skrek och skrek och skrek, så att han var alldeles röd i ansiktet. Eftersom vi redan stod vid kassakön och var näst i tur så lät jag honom sitta kvar i bilstolen i vagnen och försökte lugna honom med prat och leksak. Det gick sådär. 

 

Då säger en väldigt sur röst bakom mig; kan du inte få tyst på ungen snart? Jag vände mig om mot en medelålderskvinna och svarade lugnt, "Nej, det kan jag inte. Jag kan inte få tyst på mitt barn just nu. Men jag försöker mitt bästa". Vad tror hon liksom? Att jag står och njuter av att mitt barn skriker så? Det säger väl sig själv att jag inte gör. När jag vände mig tillbaka mot Väinö, så sa kvinnan bakom mig; "Ja, en bra mamma skulle nog få tyst på sitt barn". Till det svarade jag inget. För det är nog ingen ideé att prata med någon som hon. Men skrämmande var ju också att det stod 5 andra människor runt oss och hörde henne, men ingen sa något. Alla bara stirrade på henne. No, jag kände väl i alla fall att jag hade deras stöd lite grann.

 

Men till alla er som tycker det är jobbigt att lyssna på det där skrikande barnet på restaurangen, i bussen, på flyget eller i kassakön, så kan jag berätta att det känns mycket, mycket, så mycket jobbigare för den med barnet, än för er som står breved. För vi alla vet att ni står och tittar med sura blickar på oss och vill, precis som den här kvinnan, att vi skall få tyst på barnet. Men ibland bara går det inte.

 

Nu skall i alla fall den här dåliga mamman göra lite mat åt sig, medan hennes barn sover.