Blast from the past

lördag 23 september 2017 - 20:12 | 0 Kommentarer

Enda sedan Väinö föddes har jag planerat att göra ett dagtäcke till hans säng, av hans kläder som blivit för små. Jag har sparat i stort sätt alla kläder som han använt sedan vi kom hem. På sjukhuset använde han ju avdelningens kläder för prematurbarn.

 

Jag tänkte att det skulle vara passande att sy ihop lapptäcket nu när han snart fyller 1. Så tygbitarna skulle vara från kläderna han använt under sitt första år. Därför tog jag idag fram moderskappaketets låda, där jag samlat alla kläder och började gå igenom. Vad skulle sparas som minne och vad kunde jag eventuellt tänka mig att klippa sönder. Att gräva i den där lådan, bland alla kläder och andra små saker vi sparat som minne (första nappen, en av var storlek av blöjorna från prematur till nuvarande, saturationmätarslangen han hade här hemma när vi äntligen fick åka hem osv. allt sådant som märkt en milstolpe i hans liv eller var viktigt av någon annan orsak) väckte en massa minnen. En massa känslor.

 

Efter födseln fick jag posttraumatiskt stress syndrom. Detta är något som är vanligt när man upplevt en så traumatisk förlossning som jag. För den som inte är bekant med detta tillstånd, så kan jag kort förklara, att det är en normal reaktion då man upplevt något där en persons eget liv eller någon närståendes liv har varit hotat. Posttraumatiskt stress syndrom visar sig ofta genom att man undviker saker eller platser som påminner om händelsen. Man kan också ha svårt att känna olika känslor och man kan känna sig ganska bortdomnad känslomässigt. Humörsvägningar är också vanliga. Ofta går tillståndet förbi med tiden. Tiden läker sår och det där, ni vet. Det har inte varit lätt för mig att prata om allt kring förlossningen och de första veckorna på sjukhuset. Dels för att jag fortfarande prosesserar vissa känslor, men också för att det nästan känns skamligt att säga, att man hade ångest och rädlsa när ens barna föddes. För det är ju inte så en nybliven mamma skall vara. Hon skall inte gråta eller vara ledsen. Hon skall vara glad och lugn. Högst gråta av glädje. Det har tagit mig tid att lära mig att det inte är något skamligt med den ångest och oro jag kände. Det var naturligt i den situationen. Den Skam jag ser, finns på YLE Areenan och ser helt annorlunda ut.

 

Känslor, det hade jag, så mycket att det just kändes som att man vart bortdomnad en lång tid. Men när jag väl började känna saker ordentligt igen, hade jag svårt att stanna upp och låta mig själv känna det jag kände. Lycka, glädje och kärlek, var inga problem att känna. Det var de där negativa känslorna som jag inte ville tillåta. Rädsla, ångest och en känsla av att inte ha kontroll. Att jag var otillräcklig och oduglig. Att jag nog var den första kvinnan i historien som inte kunde vara en mamma. Jag hade enorma skuldkänslor för havandeskapsförgitningen och att Väinö föddes prematurt. Och samtidigt visste jag, att jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det som var. Jag hade inga problem att samla saker från den första tiden. Däremot kunde jag ha svårt att ta  bilder på Väinö på sjukhuset, för jag försökte kämpa vidare från den situationen vi var i och ville inte ha minnen av mitt barn med slangar och maskiner runt sig. Som tur har min man fotat mycket, för nu efteråt känns det viktigt att ha kvar bilderna. Som sagt, jag hade inga problem att spara saker eller kläder. Men när jag väl hade lagt dem i lådan, vågade jag inte plocka upp dem igen. Jag har helt enkelt varit rädd för att hamna tillbaka bland alla de där känslorna. De där jävla negativa känslorna, som fick mig att känna mig så dålig. Som nog troligen hade tagit kol på mig om jag inte hade vågat prata ut om dem. Ni minns hur jag berättade att bara att se kläder för prematurer i butiken, fick ångesten att växa inom mig. Om redan det fick mig att må dåligt, vad skulle hända när jag plockade fram allt det som var med under vår resa?

 

Idag tog jag mig i nacken i alla fall. Jag grävde fram lådan och började plocka igenom. De nyare kläderna var okej. Ingen ångest direkt, bara tankarna att jag en gång sparat dem med tanken att Väinös lilla syskon kan få använda dem. Nu vet vi ju att det knappast blir fler biologiska barn och skulle vi adoptera, så skulle vi inte få ett så litet barn som ryms i de kläderna. Det kändes ledsamt, på sitt eget lilla vis. Men det kändes inte alltför farligt. Däremot var det jobbigt att ta fram prematurkläderna. För en stund kände jag mig färdigt att brista ihop och gråta. Sedan kände jag lycka att vi klarat oss från allt. Lycka över hur långt vi kommit. Hur bra allt är. Sedan igen ångest. Och sedan domnade jag bort bland alla känslor för en stund.

 

Tiden läker sår. Så är det. Men stora sår lämnar också ärr. Jag har fortfarande minnesluckor här och där. Vissa luckor har fyllts upp under det senaste året. Och så har jag minnen som jag känner att jag kunde vara utan. Jag tänker inte låta det vi var med om, styra mitt liv. Jag vill inte leva med ångest och rädsla. Men jag vill ge mig själv den tid jag behöver, för att lära mig leva med alla minnen. För jag kan lära mig leva med alla minnen, det vet jag. Men jag kommer aldrig glömma.

 

IMG 5673IMG 5674

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.