lördag 14 oktober 2017 - 13:05

Size me

 

Jag har alltid varit kort och smal. Många minns hur de blev mobbade eller hur skolhälsovårdaren påpekade om deras vikt när vågen visade för mycket. Och det pratas mycket om just den gruppen. Jag vill lyfta fram oss som tillhör den andra gruppen, de små. Jag kan säga att det inte heller är lika roligt att gång på gång ha fått höra (och fortfarande ofta får höra) hur liten man är. För kort. För smal. För si och för så. Och inget kan man göra åt saken. Hade jag kunnat växa i längd, hade jag nog gjort det. Inte för att jag själv skulle vara missnöjd med min längd, för det är jag inte. Men för att slippa höra kommentarer om just hur kort jag är. Jag är trött på att få höra hur "jag säkert hittar kläder på barnavdelningen". Jag vet inte varför folk tror att jag som 27-årig vuxen kvinna, skulle vilja höra att jag kan shoppa på barnavdelningen och dessutom bli skrattad rätt i ansiktet på grund av det. Min längd är vad den är och det finns inget jag kan göra åt saken. Deal with it!

 

Ofta när jag tar upp det här ämnet till diskussion, får jag höra att det bara är ett skämt. Det kanske det är, men hur många skulle vilja höra år efter år skämt om deras kroppar. Vill du höra om dina stora fötter eller din stora näsa hela tiden? Nej, skulle inte tro det. Och för mig är det inte ett roligt skämt. Inte när man hört det så många gånger i så många år. Om du vet att jag inte tycker det är roligt, varför fortsätter du skämta om det då? Varför skall jag behöva stå ut med att bli skrattad åt, bara för att du inte kan hålla tyst? Bara för att du vill göra dig rolig på min bekåstnad. Jag kan stå ut med ett eller två skämt om min kropp, men sen räcker det.

 

Och varför känner vi ett behov av att konstant påpeka om varandras vikter? Att hela tiden påminna någon att den är överviktig, leder förmodligen inte till att personen hoppar upp på cykeln och börjar motionera. Det krävs en annan sorts motivering för att ändra livsstil. Och om inte personen själv i fråga har den motivationen, så finns det inte mycket någon annan kan göra för denne. Chansen är defakto, att personen i fråga nog är medveten om sin övervikt utan att folk hela tiden pekar och ropar på en. Motsatsen till detta bodyshamande, är att hela tiden lyfta fram de som är smala, vilket inte heller är bra. I alla fall inte i fall där den som är smal är på gränsen till en ätstörning eftersom alla likes på sociala medier och beundrande kommentarer om den smala kroppen bara stöder det där svältande beteendet som personen i fråga har, men som denne inte vågar söka hjälp för. För slutar personen svälta sig, ser den inte smal ut och kommentarerna och likesen försvinner som ett poff.

 

En annan kommentar som jag ofta fick som barn angående att jag var väldigt smal, var "ja, hellre för smal än för tjock". Joo, fast nej. Det finns risker med övervikt, absolut. Men det är heller inte okej att normalisera undervikt. Att säga att det är bättre att vara "för smal" än "för tjock" ger tyvärr en bild av att "för smal" är något man skall sträva efter. Jag tror i alla fall att det är inställningar som den här, som gör att vi lever i en tid då en hälsosam livsstil för de flesta handlar om att just gå ner i vikt? Vad hände egentligen med att leva hälsosamt för att må bra? För att ta hand om sin kropp?

 

Över lag tycker jag man skall vara försiktig med att säga just att någon är "för mycket eller för lite" åt barn. Att konstant få höra att man är för liten, för smal, för tjock, för smart eller för överaktiv, leder till ett försämrat självförtroende för de flesta. För även om den som säger något inte menar det som en negativ sak, så vänds orden i lyssnarens öron oftast till att det är just en negativ egenskap som hon eller han har. För något, syftar på att man inte är som de andra. Att man står ut ur mängden. Att man inte är normal. Och vilket barn eller vilken ungdomare, vill bli utpekad som den onormala? Och den där onormalhets stämpeln sitter kvar länge på ens hjärna. Vissa lär sig att uppskatta sina onormalheter medan vissa fortsätter att ogilla sig själv, på grund av just de där orden, hela sitt liv.

 

Det finns såklart tillfällen då skolhälsovårdaren och andra människor i ens omgivning måste påpeka om en persons vikt. Men de flesta faller nog inom ramerna för vad som är normalt och som jämnar ut sig anefter personen växer och utvecklas. Istället för att titta oss blinda på vad t.ex. vågen säger, så kanske vi kan försöka leva enligt det som känns bra. Att personen mår bra psykiskt och kroppen fungerar som den skall, borde vara det viktigaste. Sen om tabellen visar att man är en aning över eller under mittlinjen, borde inte spela så stor roll. Kanske vi alla borde spendera lite mindre tid på att försöka komma in i en mindre klädstorlek och istället börja leva i storlek "DET HÄR ÄR JAG".

 

IMG 6092

lördag 7 oktober 2017 - 12:21

Att söka efter bekräftelse

Jag tror att vi alla, i någon mån, söker efter bekräftelse från andra människor. Andra mer, andra mindre. Men jag har svårt att tro att någon klarar av att fungera, utan att aldrig tänka tanken, vad tänker andra om mig?

 

Jag är den som står med en fot i båda lägren. När det kommer till utseendemässiga saker, så vågar jag lätt stå mera på mig. Jag kör på det som känns bäst för mig och andra får ta det som det är. De får ta mig, som jag är. Däremot kan jag oftare tänka tanken, vad andra tänker om mig, när det handlar om saker som skall göras. Jag har blivit bättre på att inte bry mig alltför mycket om andras åsikter och jag tränar fortfarande på att bli mindre beroende av andras åsikter.

 

Desto mer jag funderat på saken, så har jag kommit fram till att jag nog inte har problem med att göra det som känns bra för mig. Problemet är mer att jag lätt kan känna att det är något fel på mig om jag inte gör som andra tycker. Som andra gör. Som att det skulle vara en svaghet att vara annorlunda. Det har tagit mig länge att inse att det inte är en svaghet att tänka eller göra annorlunda än någon annan. Det är inte en svaghet att vara sig själv.

 

Det är inte lätt att känna sig som en rund boll, när formen man ges är fyrkantig. Man kan ju alltid försöka tränga in sig i formen, trots allt. Och det gör nog många. Men det blir ju sällan helt bra när man tränger in sig i fyrkanten. Man är aldrig riktigt nöjd, man får dra in på sig och man fyller inte upp formen helt. Det blir tomt i hörnen.

 

Jag tycker vi alla skall leta efter vår egen form att fylla upp. Men det som är minst lika viktigt, är att vi inte blir så inskränkta i våra former, att vi inte kan förstå de andra. Vi måste förstå att det inte är fel att vara en fyrkant eller rektangel, bara för att man själv är en boll.

fredag 22 september 2017 - 11:38

Måste man synas?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på om jag borde ha mer bilder på mig själv på bloggen. Jag läste nämligen någonstans att läsare ofta vill se mycket bilder på bloggaren. Jag är inte speciellt bekväm med att ta selfies och jag tror det är orsaken till att jag lägger ut så lite bilder på mig själv, vare sig här på bloggen eller på instagram och facebook. Men samtidigt känner jag också att i och med att jag inte driver någon mode- eller skönhetsblogg, så är det inte speciellt viktigt att visa upp mig själv så ofta. Dessutom känner jag att det skulle vara ganska opassande med en bild på mig i ett åsiktsinlägg om löner eller liknande.

 

Men den största orsaken till att jag inte särskilt ofta lägger upp bilder där jag visar mitt ansikte, är att jag vill bli gillad eller ogillad på basen av det jag säger. Inte enligt hur jag ser ut.

 

För så är det. Vi pratar och pratar om hur våra utseenden inte får inverka på vad vi tänker om varann. Men tyvärr är det så, att vi gör någon sorts bedömning på basen av det eller den vi ser framför oss. Och speciellt kvinnor blir bedömda, inte bara på basen av sitt utseende, utan även på basen av sina klädval. Hur ofta skrivs det inte i tidningar eller pratas i program om den kvinnliga politikerns val av en grå, ärmlös klänning. Och ingen nämner ens den manliga politikerns val av vit skjorta. Dom var väl på plats för att diskutera budgeten, inte för att bedömas för deras kläder. Vill man bedöma kläder, går man på modevisning. Eller en så vanlig situation i det finländska samhället, som att gå ut en kväll med sina kompisar. Män kan komma in på barer i jeans och en ren t-skjorta. Men dyker en kvinna upp i samma klädsel, är nog möjligheten att hon inte släpps in stor. Utseendet är halva smaken, som man brukar säga om mat. Men jag tycker det ordspråket passar ganska bra in här också. Jag vill inte att någon skall lägga mer energi på att endera gilla eller ogilla mitt utseende (båda är fine föresten, alla gillar inte allt) än på att fundera över det jag skrivit i mitt inlägg. För jag vill hellre skapa känslor med mina ord. Inte med mitt utseende.

 

Och när vi väl är inne på det här ämnet, så måste jag vädra en annan tanke jag haft en tid. Nämligen att det är konstigt hur det skrivs och säljs rekord många självhjälps böcker om hur man får ett bättre självförtroende och hur man blir lyckligare. Men endo mår människor allt sämre. Alla tidningar och influencers på sociala medier gör statements för hur "alla kroppar är lika vackra" och "man får klä sig som man vill". Men trots det görs det rekord mycket skönetsingrepp. Nej, enligt mig har vare sig Kim Kardashian med sin megabauta röv eller Adele med sina runda former, hjälpt oss kvinnor att vara mer nöjda med hur vi ser ut. Istället har det bara lagt till fler egenskaper på listan över "hur en kvinna skall se ut för att anses vacker och sexig". För hade deras statements verkligen hjälpt, hade inte så många försökt eftersträva att ha en likadan kropp som de. Visst är det skönt att se kändisar som ser ut att äta dagligen och inte förespråkar för en kropp som ser ut att man hungerstrejkat sedan 1985. Men jag får ofta känslan att många gömmer alla andra känslor bakom sitt leende, för samhället påminner oss hela tiden om hur lyckliga vi borde vara. Lycklighetskänslan blir påtvingad från alla håll och det är nästan förbjudet att vara ledsen nu och då. Själv blir jag alltid lite orolig när jag träffar en människa som aldrig visat annat än en och samma känsla.

 

Ingen är alltid glad. Ingen är alltid nöjd. Så skratta när du är glad, men gråt om du känner för det. Det är hälsosamt att gråta ut ibland.

 

IMG 5586

 

 

söndag 3 september 2017 - 12:46

Visst duger vi

Idag är en sån dag då jag är trött på allt trams om träning och utseende fixering. Jag stod i kön till kassan i affären, när jag blickade runt på tidningarna som såldes. Utan att ljuga så stod det i varje tidning, något om hur man skulle banta, få mer energi till vardagen eller hur man döljde något i sitt ansikte med make-up.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om man inte gillar något med sitt eget utseende, gör man något åt det. Men då skall man fundera varför man gör det och för vem man gör det. Allt du gör angående ditt utseende och din kropp, borde ske endast på grund av din egen vilja. Men när man läser alla dessa tidningar, så undrar jag inte alls att vi är så fixerade vid våra brister i våra utseenden. Löpen skriker ju saker som "SE INTE UT SÅ DÄR!" och "DU DUGER INTE SOM DU ÄR!".

 

Istället för att prioritera om i våra häktiska liv och lägga mer fokus på det som egentligen är viktigt. Så skall vi istället ta in ännu en eller två greijer för att orka med ännu mer. Det är väl bra med artiklarna för någon som bosatt sig i soffan de senaste halvåret. Men det står ju sällan i dem "du som inte rört på dig på 6 månader, gå ut och spring". Istället står det;

 

"Känner du dig trött efter att ha tagit hand om barnen, lämnat dem på dagis, jobbat 8 timmar utan paus, kört barnen på träning, ätit en sallad, handlat mat (kom ihåg det skall vara skockerfitt, mjölkfritt och glutenfritt trots att ingen har några allergier), gjort mat till familjen, varit en bra partner och haft egen tid, packat väskorna för morgondagen och sen levt den lika som den här dagen? Här är ett tips för mer energi; gå på yoga, spring en löprunda, ät mindre socker (och fast du redan har sockerfri kost, så kan du minska ännu lite till) osv."

 

Behöver jag ens nämna, att det dessutom oftast är tidningar som är riktade till kvinnor, som skriver artiklar som de här. Det är sällan man läser i Teknikens Värld om "hur man får mer energi för att orka bättre i vardagen". Till och med de hälsotidningar, som är riktade till manliga läsare, skriver med en helt annan ton. Det är rubriker som "så springer du snabbare" och "så håller du dig i topform". Inget snack om hur de ändrar sina kroppar eller döljer de mörka ringarna runt ögonen. Det är som att dessa tidningar med vett och vilja, trycker ner våra självförtroenden för att sedan kunna skriva om hur vi borde älska oss själva mer. Och det är klart vi håller med dem, vi borde älska oss själva och våra kroppar mer. Det känns bättre en stund. Men tänker inte alls på att det i själva verket var precis på grund av samma tidningar som vi känner oss odugliga med våra dallermagar och vår slappa hud på underarmarna.

 

Jag står fullt upp för att man skall dölja de mörka ringarna under ögonen, om man så vill. Jag gör det också ofta. Och man får ändra och dölja saker man inte känner sig bekväm med. Men jag gillar inte att samhället konstant skall finnas där för att påminna oss om hur otillräckliga vi är. Få oss att känna att vi skall ha allt, men glömma att vi inte behöver allt. För så är det, vi behöver inte ha den perfekta kroppen för att vara glada.

 

Ät hälsosamt, men känn dig inte misslyckad fast du äter en chokladbit ibland. Rör på dig, men gör det för att du älskar din kropp och inte för att du hatar den. Och det är fullt okej att lämna ett gympass bort, för att istället sätta sig ner och spendera tid med din familj eller dina vänner. Kom ihåg att det sociala är lika viktigt som det fysiska. Och vila är lika viktigt som att röra på sig. Idag skall den här familjen gå ner till stranden för att kolla en liten happening för barnfamiljer där. Vi väljer att gå dit. För att vi tycker om att röra på oss. Sedan skall den här mamman bada bastu med sin familj. Inte för att svettas ut fett, utan för att det är mysigt. Kanske att hon tar sig ett stort glas Coca-Cola efter det. Även om det innehåller socker och ämnen som inte ses som det mest hälsosamma. Men för att det är gott.

 

IMG 5024

måndag 3 juli 2017 - 09:23

It's the inside that matters

Igår skrev jag ett inlägg om hetsen kring våra utseenden och kroppar. Jag tänkte fortsätta lite på det ämnet. Ordet kroppspositivism är ett av det trendigaste ordena på sociala medierna för tillfället och med det vill man ta upp rätten att få se ut som man vill, smal eller fet, it doesn't matter. Och så skall det vara. Man skall älska sin kropp, hur än den ser ut och inte sträva efter att vara något man inte är.

 

Med det sagt, så måste jag endo ställa lite kritik mot det här med kroppspositivism. Fine, att man skall vara stolt över sin kropp, men för mig finns det något negativt i, att man uppmuntrar människor till ohälsa. Sociala medier är fulla med bilder på, speciellt kvinnor, som sprider denna kroppspositivism och uppmuntrar människor att äta ohälsosamt bara för att man inte behöver tänka på sina linjer eller se ut som supermodellen på tidningsomslaget. Att älska sin kropp för hur den ser ut är en sak, men att älska den för att man vill värna om dens välmående är en annan. För mig finns det inget positivt i att använda kroppspositivism som en orsak, för att leva ohälsosamt.

 

Samma sak gäller denna fitnesskultur som också finns bland oss. Att leva varje dag efter ett schema där det är noga insatt när, vad och hur mycket du får äta och rundar det med flera hårda träningar per dag, är inte heller normalt enligt mig. Att aldrig unna sig några godsaker och att väga och mäta allt man stoppar i sig och sedan tränar bort det så fort som möjligt, är i mina ögon som att gömma en ätstörning bakom ordet hälsa. Många av de som jag känner, som håller på med den här fitness greijen, använder dessutom en massa olika tillskotts piller och pulver. En av dem var nyligen hos läkaren och blodproven visade att hans njurvärden var i total obalans. Det visade sig bero på ett tillskott som han ätit. Att säga att man lever hälsosamt och samtidigt proppa i sig saker som förstör ens inneälvor, men kanske får ens muskler att formas bättre, är så långt från hälsa som man bara kan komma, om ni frågar mig.

 

Jag har själv spelat ringette på FM- och landslagsnivå och i 6 års tid, tränade jag i stort sätt varje dag, ibland två gånger om dagen och kollade vad jag åt. Inte lika strikt som många inom fitness gör, men i alla fall så jag visste att min kropp får tillräckligt av allt den behöver. Men aldrig att jag skulle ha tagit några extra tillskott, bara för att det skulle ha fått min kropp att se bättre och starkare ut utåt. Och aldrig att jag inte skulle ha unnat mig någon godbit om jag kände för att äta en. Jag tränade för att jag ville och tyckte om det. Och såklart av den enkla orsaken att, om man inte tränade, så blev det heller ingen speltid eller framgång. Men jag ville ju nå framgångarna, så i grund och botten handlade allt om min vilja.

 

Kanske det för dessa kroppspositivister och fitnessmänniskor också handlar om en vilja. En vilja att se ut på ett visst sätt. Men säg det i så fall rakt ut och sluta gömma era utseendefixeringar bakom orden hälsa och ohälsan bakom ordet kroppspositivism. För mig betyder det ordet att kroppen får se ut som den gör utåt, men det är det som finns innanför som är det viktiga. För om inte det där inne mår bra, då har vi nog ingen nytta av det yttre heller. För mig handlar det hela om att hitta någonsorts balansgång i allt. Jag äter mest vegetarisk mat, eftersom jag har starka gener för att insjukna i kranskärlssjukdom och diabetes. Riskerna höjdes ytterligare via min graviditet. Men när jag känner för att äta en riktigt flåttig hamburgare eller vräka i mig en halv chokladplatta på en kväll, ja då gör jag det. Och jag gör det med gott samvete, för jag äter inte hamburgare och choklad varje dag. Jag rör på mig varje dag, men jag går inte till gymmet eller joggar 1 timme, om jag inte själv känner för det just då.

 

Därför säger jag; älska din kropp! Var stolt över den! Men kom ihåg att värna om den. Det är den enda kroppen du har.

söndag 2 juli 2017 - 14:40

Hur ser vi ut egentligen?

”Du duger som du är.” En kliché. Så fint. Så bra. Så falskt. Vi duger ju inte som vi är, även om vi och alla andra vill tänka så. Vi är för feta, för smala, har för stora eller för små bröst och vi tänker fel. Dessutom verkar många, speciellt kvinnor, tro att det är det materiella som får oss att se fula ut. I våra ögon i alla fall. Då kan jag berätta, att det varken är klänningen, skorna eller det nya läppstiftet som får dig att tycka du ser ful ut, det är du själv.

 

Nu skall inte jag sitta här och säga att jag älskar allting på min kropp. Tvärtom, ibland när jag ser mig själv i spegeln tänker jag, att om man skall se sin kropp som ett tempel, vem fan gjorde grundritningarna och vem gav lov att bygga ut?

 

Plastikoperationer har blivit allt mer vanligt i dagens samhälle. Det är inte mera bara de rika och kända i Hollywood som opererar sig för att se snygga ut på filmduken eller på paparazzibilderna. Även grannen Gun-Britt kan ha gjort ett och annat med sitt utseende. Och det har hon såklart rätt till. Men det känns som att när något blir acceptabelt och normaliserat, så försvinner gränsen för vad som är för mycket. Det verkar som att i dagens samhälle, ser vi mera upp till människor som tjänar sitt levebröd på att sitta timmtals i make up stolen, lägger sig flera gånger under kniven för att flytta på saker i sitt ansikte och på sin kropp och som lägger ner all den här tiden på sig själv, bara för att få den perfekta selfien att lägga upp på sociala medier. Jag undrar bara, när vi började se mer upp till människor som spenderar timmtals i make up stolen för att få den perfekta selfien, än till de som t.ex. räddar liv varje dag.

 

Tro mig, alla kanske inte gillar dina rynkor, men där ute finns någon som älskar dem. Varje rynka och varje ärr, är ett minne på vägen som kallas ditt liv. Jag absolut älskar mitt kejsarsnitt ärr och tror på min man när han säger att han gör det med. Kanske huden på min mage är lite lösare än den var före graviditeten. Kanske min midja är lite bredare än tidigare. Men jag skulle aldrig skämmas över min son, så varför skulle jag skämmas över att jag burit och fött fram honom? Mitt kejsarsnitt ärr och min lite lösa hud på magen, är en påminnelse om det största och mest meningsfulla jag åstadkommit i mitt liv.

 

Så låt dig inte fångas av samhällets smala kravlista på hurdan du skall vara eller hur du skall leva ditt liv. Det finns ingen som kan säga åt dig att du måste göra något. Om det är något du måste göra, så kommer du nog på det själv. Du är smart nog att veta, vad det är du behöver. Och om du känner att du vill genomgå en skönhetsoperation, gör det, men fundera först efter, varför du gör den.

 

Som jag ser det, sitter inte lyckan i våra ansikten eller våra kroppsformen, den sitter i våra huvuden och i våra tankesätt. Genom att göra saker du blir lycklig av och genom att pröva dina gränser och ta dig ut ur din bekvämlighetszon, lär du dig inte bara saker om dig själv och andra, du blir tryggare i dig själv och den du är. Vem bryr sig om du misslyckas? Eller joo, om du är en läkare som misslyckas med en operation så bryr någon sig. Men annars, vem bryr sig om det inte blev exakt som du tänkt dig? Vem bryr sig om du inte ser ut som den där photoshoppade superkändisen på instagram? Att misslyckas bevisar bara att du i alla fall vågade försöka. Du kanske känner dig lite nere en tid, men i alla fall har du vågat försöka och du har lärt dig något nytt. Det viktigaste är att du bryr dig om dig själv, hur du mår och hur du känner, inte om de andra tycker att du är bra eller snygg. Jag tycker faktiskt att vi alla kan ta modell av Nalle Puh, han har gladeligen gått omkring i en navelskjorta sedan 1926, även om samhället säger att han inte har den rätta formen för den sortens kläder.