När himlen gråter

lördag 19 augusti 2017 - 13:33 | 0 Kommentarer

Igår skrev jag ett inlägg om huruvida det är lätt eller svårt att skriva dagligen något att publicera. Som jag berättade, så skriver jag ibland ner mina tankar exakt som dom dyker upp i mitt huvud och att då brukar orden sitta där de skall och inläggen brukar bli som bäst.

 

Igår kväll satt jag vid Väinös säng när jag nattade honom. Precis som varje kväll. Jag satt där och tittade på honom, där han lungt sov. Lyckligt omedveten om alla hemskheter och den onda världen utanför. Jag försökte inte ens skriva ner de tankarna, för det kändes omöjligt att gräppa tag på alla frågor som snurrade runt i huvudet. Jag hörde regnet smattra mot fönstret och jag tänkte, till och med himlen gråter en dag som denna.

 

Jag kände inte för att gråta, men jag kände en känsla av trötthet och svaghet. Jag kände mig liten och hopplös. Sedan kände jag mig arg och ville ställa människor till svars för allting som händer i världen. Jag kände en känsla av rädsla. Och jag undrade, vilken j*vla värld vårt barn fötts till. Man får inte låta rädslan ta över. Nej, men det är svårt att inte känna rädsla när något sådant händer, som hänt det senaste dagarna i världen. Det senaste året egentligen. London, Paris, Stockholm, Charlottsville, Barcelona, Cambrils, Åbo. Listan är lång. För lång. Allting spelades upp i mitt huvud som på film. Mitt bland allt detta sorliga, skrämmande och obehagliga, och hopplösheten tittade jag återigen på Väinö och jag kände ett stygn av hopp. Ett hopp av att han och alla andra små barn, som växer upp i den världen vi lever i idag, kommer att se hur stort sådana här händelser döms. Och att vi, som föräldrar och vuxna, kan visa en bättre väg. Vi kan ge våra barn möjligheten att se en bättre värld. En värld som bygger på öppenhet, kärlek och trygghet. Men för att nå den världen, måste vi våga öppet prata om problemen. Och ta tag i dem, tillsammans. Och för att kunna göra det, kan vi inte gömma oss hemma eller gömma oss bakom meningar som "vi lever inte i ett fågelbo, allting kan hända" och försöka få dessa händelser låta som en normal del av vår vardag. Normalisera skräck. För det är allt annat än normalt det som sker ute i världen idag. Ja, allting kan hända och livet är inte alltid en dans på rosor, men vi får aldrig sluta försöka eftersträva att livet skall vara det. Och därför måste vi fortsätta framåt, även när man känner sig liten och allting känns hopplöst.

 

IMG 4721

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.