När kroppen säger stop

tisdag 3 oktober 2017 - 19:01 | 0 Kommentarer

Som jag tidigare idag berättade, så kollade jag på SVT:s serie We Can't Do It, som handlar om utmattningssyndrom (en sevärd serie). Jag hade som sagt hört mycket om den serien, men orsaken till att jag ville se dokumentärserien var personlig. Jag har tidigare skrivit om utbrändhet här. Och det jag nu skall berätta för er, är något som ytterst få vet.

 

2009 blev jag uttagen till Finlands ungdomslandslag i ringette som vann ringette historiens första U19 VM-guld, i Prag. Några matcher in i turneringen, skadade jag mitt högra knä i en räddningssituation. Mitt ben vände sig från knäet neråt åt fel håll. Framåt i stället för bakåt. Där tog min turnering slut. Det kändes både jobbigt och overkligt. Jag hade tränat och kämpat för den där platsen i laget, i så många år. När de andra i mina junior- och damserielag hade lediga veckoslut, var jag på landslagsläger runtom i Finland och Europa. När mina kompisar utanför sporten gick på fester, var jag i ishallen och tränade. Eller låg hemma och läste böcker, för att orka med träningarna eller matcherna följande dag. Det kändes som ett enormt misslyckande på personlig nivå att inte kunna spela klart turneringen. Men lagets framgång glädje jag mig för såklart.

 

När vi kom tillbaka till Finland, blev det några månaders vila och sedan skulle säsongen med damlaget fortsätta. Genast efter första normala träningen, kände jag att mitt knä inte alls var återställt. Varje gång jag ansträngde mitt knä på träningarna eller matcherna, hade jag en enorm värk i knäet. Säsongen överskred mitten och desto mer började jag själv inse att det här inte skulle gå längre. Viloperioder och aktiva perioder varvades. Under viloperioderna skulle jag inte anstränga mitt knä, men jag ville heller inte hamna efter konditionsmässigt och överansträngde resten av kroppen. Jag jobbade och studerade på sidan om allt detta och ville göra 110% ifrån mig på alla ställen. Och i och med de tankarna, att mitt spelande nog närmade sitt slut, och känslorna, så skedde något som nog kan klassas som en identitetskris. Jag kände att utan ringetten, var jag inte jag. Det hade varit en så stor del av mig i så många år. Jag hade alltid varit den där unga, lovande målvakten. Som börjat träna med damlaget som 14 åring. Kombinerat damlaget och juniorlagen i 3 år. Gått genom aluejoukkue och vidare till ungdomslandslaget och första målvakt där. Skrev kontrakt med damlaget som 17 åring. Om jag var tvungen att lägga av nu, efter bara två år i damserien, vad skulle jag då göra? Hur skulle min framtid då se ut? Det hade alltid pratats om min framtid inom sporten och nu skulle jag aldrig få se hurdan den blev.

 

Under våren hade jag överansträngt min kropp till den mängd att immunitetsförsvaret började spricka i sömmarna. Till slut hade jag en konstant inflammation i kroppen, jag hade minnesluckor och jag fick hjärtklappningar. En gång fick jag åka från träningarna med ambulans på grund av hjärtat. I min lilla värld tänkte jag att det måste bero på något genetiskt. Vi har mycket hjärt- och kärlsjukdomar i släkten och jag tänkte att hjärtklappningarna beror på något sådant. Aldrig att tanken skulle ha farit genom mitt huvud, att allt det här nog beror på stress.

 

Jag ville vara bra på allt. Ville visa att jag minsann kan. Att motgångar inte kan bryta ner mig. Att jag inte är sämre än andra. Jag trodde, att om jag jobbar på tillräckligt, så kommer allting bli bra. Lite förstod jag att det inte var motgångarna som höll på att bryta mig. Det var jag själv. Vändpunkten, som inte kom en dag försent, kom när ortopeden sade som det var, att mitt knä inte skulle hålla den mängden träning och spelande som krävdes för att hållas på min nivå. I alla fall inte utan en operation och lång rehabilitering. Men han påpekade att ett opererat knä, alltid är ett opererat knä och det går inte att återställa något till precis det som det varit innan skadan. Och att han inte kunde lova att knäet skulle bli bra. Jag visste vad operationen och rehabiliteringen skulle vara, jag hade varit där förr med mitt andra knä och min vänstra fot. Men jag kände inte att jag ville genomgå allt det där igen. Istället var det som en lättnad att höra det han sa. Det var som att jag bara gått och väntat på att någon skulle säga att jag inte kunde fortsätta spela. Som att någon gav mig lov, att inte behöva eftersträva att vara perfekt. Att ge mig lov att vara mänsklig. Ingen supermänniska. Ingen lovande spelare. Inte vara perfekt. Bara vara lilla jag. Och jag kände nyfikenhet över att finna lilla jag, utanför idrotten.

 

För mig ingår det ingen skam i att ha varit nära att total krascha på grund av stress. Jag känner mer skam över att jag lät mig själv må så dåligt. Och det är nog dels på grund av det som jag inte gärna pratar om den där tiden för snart 10 år sen. Det var inte en lugn och harmonisk tid i mitt liv. Och visst känner jag en viss bitterhet då och då över att jag inte själv fick ta beslutet att sluta spela. Men med facit i hand kan jag se att livet givit mig något bättre just på grund av att idrottskarriären tog slut. En dörr stängdes och en dörr öppnades. Det är snart 10 år sedan jag slutade spela och mitt immunförsvar är fortfarande svagare än vad det var innan 2009. För inte så länge tillbaka, var jag framme vid utbrändhetsväggen och nosade igen. Men jag kände igen många symptom och bestämde mig för att lyssna på vad min kropp behövde. Min kropp är känsligare för stress nu. Jag kan inte lova att jag aldrig kommer vara framme vid den där väggen igen, men jag kan lova att i alla fall försöka mitt bästa att undvika den. Jag vet att jag inte är perfekt. Och så får det vara.

 

MjAxMi0xNjVjNTRhZjljNmY0M2Y4

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.