torsdag 19 oktober 2017 - 09:45

50/50

Inte länge efter att #metoo tog fart i sociala medier, så hängde männen på trenden med en egen hashtag, #ihave där det berättar att de varit framme och betett sig illa mot kvinnor. Det tog inte länge innan extrem feministerna hoppade upp på barrikaderna och anklagade männen återigen för att kväva kvinnornas utrymme.

 

"Än en gång tar män plats av kvinnorna."

 

"Jag vill inte läsa deras äckliga inlägg. De kan prata med varandra."

 

"Inget de säger gör det de gjort bättre".

 

"#metoo är kvinnornas greij! Blanda er inte i det! Det är försent att säga förlåt!"

 

Nej, det att män nu går ut och berättar sina historier om hur de tafsat och betett sig illa, gör inte det de gjort godkänt. Det är inte okej någonstans. Och det tar inte ansvaret från dem. Och ja, det känns lite konstigt att de här männen nu hyllas med hjärtan och ord om hur fina de är för att de vågar prata ut. Men när #metoo tog fart, var en av de vanligaste frågorna kvinnor ställde, hur kommer det sig att alla känner en trakasserad men ingen känner en trakasserare? Var är alla dessa män som trakasserat? Gå in på #ihave. Där har ni en del av svaret. Där finns några av de som trakasserat. Och vill vi diskutera ämnet och jobba mot en ändring, så måste båda parterna vara med och diskutera. Så är det bara.

 

Om man inte vill att diskussionen om jämnställdhet skall betraktas som endast en kvinnofråga så skall man inte heller göra det till en fråga där endast kvinnor får säga sin åsikt. Jämnställdhet handlar inte om att kvinnan intar maktpositionen och pratar medan mannen tiger. Det handlar inte om ombytta roller. Det handlar om att stå likvärda, breved varandra. 50/50. Balansera vågen jämnt.

 

Tyvärr kommer varken #metoo eller något annat stoppa trakasserierna helt. De är som ogräset i blommbänken, omöjliga att bli av med helt. Du kan ränsa bort det för en tid, men snart ser du hur det gror fram nytt ogräs. Men om vi genom att diskutera saker kan minska på ofredandet, så är det i alla fall bättre än att stå där vi är nu. Därför är det viktigt att både #metoo och #ihave blir hörda och sedda. För diskuterar man endast ämnet bland sin egen grupp och vägrar lyssna på den andra, så kommer man aldrig kunna se den andras sida. Och för att inga missförstånd skall uppstå, så understryker jag återigen att ett förlåt och hashtaggen #ihave, inte gör ofredandet mer accepterbart. Men det visar att i alla fall någon, har haijat till och hoppeligen lärt sig av sitt tidigare beteende.

 

IMG 6143

tisdag 17 oktober 2017 - 09:45

Me too

Just nu är den hetaste och viktigaste hashtagen på sociala medier #metoo. #metoo visar hur vanligt det är med sexuella trakasserier och alla som någonsin blivit utsatta för det, uppmanas lägga upp hashtaggen på sina sociala medier. Vem har inte som ung tjej eller som vuxen kvinna, fått höra sexistiska kommentarer om sig själv och andra kvinnor. Vem har inte fått ett nyp i röven eller brösten på skolgården, på discot eller ute på klubben. Och tyvärr är det väldigt många som även blir offer för ännu grövre övergrepp.

 

Hur många av oss har inte fått höra kommentarer som "äsch, bry dig inte om det. Han är kär i dig men vet inte hur han skall utrycka sig annars" eller "ja var nöjd så länge du blir knipen, när du blir äldre tar det slut", när man samlat mod att berätta om detta för någon vuxen. För mod, det krävs det. Dessa "komplimanger" man blir given, i de mest konstigaste formerna, höjer sällan någons självförtroende. Istället känner man sig mindre, sämre och nedtryckt. Vad då "bry dig inte"? Skall jag inte bry mig om att någon tar på min kropp, utan att jag gett lov? Skall jag inte bry mig om min kropp och mig själv? Skuffa undan tankarna om att det här inte känns okej för mig? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vi måste lära flickor att slag, knip, knuff och annat inte är en form av kärlek. Och vi måste lära våra pojkar att visa sina känslor på ett mer hälsosamt sätt. Och vad då "det tar slut". Något som har ett slut, har också en början. Varför får trakasserier ens börja? Dessutom är det här problemet inte kopplat till någon viss ålder, även äldre kvinnor blir utsatta. Från vaggan till graven, är vi kvinnor ett offer så mycket opassligt beteende. Om du vill ge en kvinna en komplimang för hennes utseende, säg det till henne. Lägg det inte på henne.

 

Inte alla män beter sig som svin. Men alla kvinnor blir utsatta för sexuella trakasserier i någon form, någongång i sitt liv. Hashtaggen #metoo är otroligt viktig för att visa just hur extremt vanligt och vardagligt det är med dessa trakasserier. Men vi får inte glömma kampen mot trakasserierna, när hashtaggen har levt sina 15 minuter av kändisskap. Min kropp, mina regler. Whenever, wherever. Alltid.

 

089D2FFD 07B5 444A AD7B 470AC7D617F2

lördag 14 oktober 2017 - 13:05

Size me

 

Jag har alltid varit kort och smal. Många minns hur de blev mobbade eller hur skolhälsovårdaren påpekade om deras vikt när vågen visade för mycket. Och det pratas mycket om just den gruppen. Jag vill lyfta fram oss som tillhör den andra gruppen, de små. Jag kan säga att det inte heller är lika roligt att gång på gång ha fått höra (och fortfarande ofta får höra) hur liten man är. För kort. För smal. För si och för så. Och inget kan man göra åt saken. Hade jag kunnat växa i längd, hade jag nog gjort det. Inte för att jag själv skulle vara missnöjd med min längd, för det är jag inte. Men för att slippa höra kommentarer om just hur kort jag är. Jag är trött på att få höra hur "jag säkert hittar kläder på barnavdelningen". Jag vet inte varför folk tror att jag som 27-årig vuxen kvinna, skulle vilja höra att jag kan shoppa på barnavdelningen och dessutom bli skrattad rätt i ansiktet på grund av det. Min längd är vad den är och det finns inget jag kan göra åt saken. Deal with it!

 

Ofta när jag tar upp det här ämnet till diskussion, får jag höra att det bara är ett skämt. Det kanske det är, men hur många skulle vilja höra år efter år skämt om deras kroppar. Vill du höra om dina stora fötter eller din stora näsa hela tiden? Nej, skulle inte tro det. Och för mig är det inte ett roligt skämt. Inte när man hört det så många gånger i så många år. Om du vet att jag inte tycker det är roligt, varför fortsätter du skämta om det då? Varför skall jag behöva stå ut med att bli skrattad åt, bara för att du inte kan hålla tyst? Bara för att du vill göra dig rolig på min bekåstnad. Jag kan stå ut med ett eller två skämt om min kropp, men sen räcker det.

 

Och varför känner vi ett behov av att konstant påpeka om varandras vikter? Att hela tiden påminna någon att den är överviktig, leder förmodligen inte till att personen hoppar upp på cykeln och börjar motionera. Det krävs en annan sorts motivering för att ändra livsstil. Och om inte personen själv i fråga har den motivationen, så finns det inte mycket någon annan kan göra för denne. Chansen är defakto, att personen i fråga nog är medveten om sin övervikt utan att folk hela tiden pekar och ropar på en. Motsatsen till detta bodyshamande, är att hela tiden lyfta fram de som är smala, vilket inte heller är bra. I alla fall inte i fall där den som är smal är på gränsen till en ätstörning eftersom alla likes på sociala medier och beundrande kommentarer om den smala kroppen bara stöder det där svältande beteendet som personen i fråga har, men som denne inte vågar söka hjälp för. För slutar personen svälta sig, ser den inte smal ut och kommentarerna och likesen försvinner som ett poff.

 

En annan kommentar som jag ofta fick som barn angående att jag var väldigt smal, var "ja, hellre för smal än för tjock". Joo, fast nej. Det finns risker med övervikt, absolut. Men det är heller inte okej att normalisera undervikt. Att säga att det är bättre att vara "för smal" än "för tjock" ger tyvärr en bild av att "för smal" är något man skall sträva efter. Jag tror i alla fall att det är inställningar som den här, som gör att vi lever i en tid då en hälsosam livsstil för de flesta handlar om att just gå ner i vikt? Vad hände egentligen med att leva hälsosamt för att må bra? För att ta hand om sin kropp?

 

Över lag tycker jag man skall vara försiktig med att säga just att någon är "för mycket eller för lite" åt barn. Att konstant få höra att man är för liten, för smal, för tjock, för smart eller för överaktiv, leder till ett försämrat självförtroende för de flesta. För även om den som säger något inte menar det som en negativ sak, så vänds orden i lyssnarens öron oftast till att det är just en negativ egenskap som hon eller han har. För något, syftar på att man inte är som de andra. Att man står ut ur mängden. Att man inte är normal. Och vilket barn eller vilken ungdomare, vill bli utpekad som den onormala? Och den där onormalhets stämpeln sitter kvar länge på ens hjärna. Vissa lär sig att uppskatta sina onormalheter medan vissa fortsätter att ogilla sig själv, på grund av just de där orden, hela sitt liv.

 

Det finns såklart tillfällen då skolhälsovårdaren och andra människor i ens omgivning måste påpeka om en persons vikt. Men de flesta faller nog inom ramerna för vad som är normalt och som jämnar ut sig anefter personen växer och utvecklas. Istället för att titta oss blinda på vad t.ex. vågen säger, så kanske vi kan försöka leva enligt det som känns bra. Att personen mår bra psykiskt och kroppen fungerar som den skall, borde vara det viktigaste. Sen om tabellen visar att man är en aning över eller under mittlinjen, borde inte spela så stor roll. Kanske vi alla borde spendera lite mindre tid på att försöka komma in i en mindre klädstorlek och istället börja leva i storlek "DET HÄR ÄR JAG".

 

IMG 6092

lördag 7 oktober 2017 - 12:21

Att söka efter bekräftelse

Jag tror att vi alla, i någon mån, söker efter bekräftelse från andra människor. Andra mer, andra mindre. Men jag har svårt att tro att någon klarar av att fungera, utan att aldrig tänka tanken, vad tänker andra om mig?

 

Jag är den som står med en fot i båda lägren. När det kommer till utseendemässiga saker, så vågar jag lätt stå mera på mig. Jag kör på det som känns bäst för mig och andra får ta det som det är. De får ta mig, som jag är. Däremot kan jag oftare tänka tanken, vad andra tänker om mig, när det handlar om saker som skall göras. Jag har blivit bättre på att inte bry mig alltför mycket om andras åsikter och jag tränar fortfarande på att bli mindre beroende av andras åsikter.

 

Desto mer jag funderat på saken, så har jag kommit fram till att jag nog inte har problem med att göra det som känns bra för mig. Problemet är mer att jag lätt kan känna att det är något fel på mig om jag inte gör som andra tycker. Som andra gör. Som att det skulle vara en svaghet att vara annorlunda. Det har tagit mig länge att inse att det inte är en svaghet att tänka eller göra annorlunda än någon annan. Det är inte en svaghet att vara sig själv.

 

Det är inte lätt att känna sig som en rund boll, när formen man ges är fyrkantig. Man kan ju alltid försöka tränga in sig i formen, trots allt. Och det gör nog många. Men det blir ju sällan helt bra när man tränger in sig i fyrkanten. Man är aldrig riktigt nöjd, man får dra in på sig och man fyller inte upp formen helt. Det blir tomt i hörnen.

 

Jag tycker vi alla skall leta efter vår egen form att fylla upp. Men det som är minst lika viktigt, är att vi inte blir så inskränkta i våra former, att vi inte kan förstå de andra. Vi måste förstå att det inte är fel att vara en fyrkant eller rektangel, bara för att man själv är en boll.

måndag 2 oktober 2017 - 20:03

Jag är inte så insatt i spel, men...

Det blev en eftermiddag på stan idag. Riktigt mysigt och den här gången hoppade jag på rätt buss åt båda hållen. Spontanapploderar åt mig själv mentalt.

 

När jag gick hem från bussen, gick jag förbi våra grannar där två pojkar i lågstadieålder, satt och spelade något spel på sin telefon, iPad eller något liknande. De pratade och skrattade högt om vilka vapen de hade i spelet och man hörde ljudet från vapen som sköt. Det känns extra konstigt att höra någon prata med sådan iver om just vapen en dag som denna. Med tanke på det som hänt i USA. Men i min värld, och jag förstår att alla inte har samma världsbild och tankar som jag, så känns det aldrig okej med spel som det här.

 

Vad är normalt? Det är en bra fråga, som man ofta bör ställa. Ibland är mitt normala någons onormala. Och vice versa. Men i min värld, finns det absolut inget normalt i spel som går ut på att göra andra människor illa. Jag tar varken ställning till om spel är orsaken till den växande mängden av våld eller om det är okej med spel över huvudtaget. Det jag tar ställning till, är hur konstigt det är, att våra barn och vuxna, spenderar timtals framför skärmar och spelar spel som de här. Och att man dessutom gillar det.

 

 

Jag säger heller inte att det är bättre om barn går runt och oroar sig över situationen i världen. Men jag förstår heller inte varför oroandet direkt ses som motsatsen till att spela dessa spel. Det finns så mycket annat som barn (och vuxna) kan göra. Och det finns, så många andra spel, barn kan spela. Som inte går ut på att vara våldsam.

 

"Men det är ju bara ett spel". Ja, det där på skärmen är bara ett spel. Men det där händelserna är också någons vardag. De där spelen, som många smidigt sätter på och stänger av, ann efter de vill, deras tidtabeller, är någons riktiga liv 24/7. Och i det livet finns det ingen on/off knapp.

 

 

söndag 24 september 2017 - 12:23

Om inte vi, vem?

Dagkräm, nattkräm, trötthetskräm, serum, botox, fillers, flytta på fläsk, flytta på revben. Kroppsformer, banan, äpple, päron, timglas. Cleaneating, inga kalorier, detox, kvarg, energyboost, rawfood. Jogga, yoga, legday, BMI, squatchallenge. Burn fat burn!

 

Vad är skönhet? Om man ser på dagens samhälle, så är det bland annat de sakerna jag precis rabblade upp. För mig personligen är det där bara en ytlig skönhet. Något som är okej om man känner sig bekväm med det. Men den ytliga skönheten kan lätt bli en perfekt illusion för att hindra människor från att se det som finns under ytan. Det kan vara ett medvetet val att inte vilja visa det som ligger under allt smink, men det kan också distrahera oss från att visa upp den verkliga skönheten. Den som ligger inom oss.

 

För mig handlar den riktiga skönheten inte om snyggt hår, smala lår och platta magar. Skönhet är de svarta ringarna runt dina ögon, för att du vakat med ditt barn. Skönhet är rynkorna kring dina ögon. Skrattgroparna i dina kinder. Skönhet är att skratta med öppen mun. Så man ser alla sneda tänder och gluggar en människa kan ha. Skönhet är att känna något inombords och sedan kunna visa känslan utåt med miner och kroppspråk. Skönhet är att stå upp för de som ligger nere. Och hjälpa upp dem om det är möjligt. Det är att använda sin röst och prata för de som aldrig annars blir hörda. Skönhet är att skratta ut ibland. Så där, så att du tror det skall komma lite kiss i trosan. Skönhet är att dina blygläppar hänger som salongdörrar, för att du fött 3 barn. Skönhet är ärret efter kejsarsnitten, då du fött barn. Det är de hängande brösten för att du ammat. Skönhet är att gråta ut ibland. Fulgråta. Böla så du tror att du snart kräker upp dina inälvor. Skönhet är att resa sig upp och torka tårarna, le efter att du bölat. Skönhet är att våga säga nej till något du är obekväm med och hålla fast vid det. Ett nej, är ett slut på diskussionen. Inte en början på en diskussion om kompromisser. Skönhet är att alla känner sig starka. Och att alla känner sig starka, det är jämnställdhet.

 

Alla har rätt att känna sig starka och dugliga med det de gör. En man som jobbar på daghem, borde inte ses som mindre manlig på grund av sitt yrkesval. En kvinna som vill bli president, borde inte ses som någon som tar för mycket plats eller har för höga tankar om sig själv. Och vill man som kvinna gå på de banor som anses traditionellt kvinnliga och som man på de som anses traditionellt manliga, är det också bra. Huvudsaken är att man är medveten om de olika möjligheterna man har och känner att man är fri att göra sitt eget val.

 

Jämnställdhet mellan män och kvinnor är något vi borde eftersträva, inte för att berätta hur människor skall leva sina liv, utan för att ge alla en lika chans att leva som de vill. Jag tror att vi tillsammans, kan göra en ändring. Det fanns en tid då kvinnans plats var i hemmet. Nu kombinerar vi familjelivet och yrkeslivet. Det fanns en tid, då kvinnor inte hade rösträtt i Finland. Nu går vi till valurnorna lika som män. Och vi röstar på det vi vill. Det fanns en tid då man ansåg att kvinnor inte behövde kunna läsa. Nu sitter många av oss och skriver det som människor läser. Så en förändring är möjlig. Det är viljan och attityderna som är det stora problemet. Om inte nu, när? Och om inte vi, vem? Våga ta ställning. Det handlar om vår allas gemensamma framtid.

 

IMG 5725

fredag 22 september 2017 - 11:38

Måste man synas?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på om jag borde ha mer bilder på mig själv på bloggen. Jag läste nämligen någonstans att läsare ofta vill se mycket bilder på bloggaren. Jag är inte speciellt bekväm med att ta selfies och jag tror det är orsaken till att jag lägger ut så lite bilder på mig själv, vare sig här på bloggen eller på instagram och facebook. Men samtidigt känner jag också att i och med att jag inte driver någon mode- eller skönhetsblogg, så är det inte speciellt viktigt att visa upp mig själv så ofta. Dessutom känner jag att det skulle vara ganska opassande med en bild på mig i ett åsiktsinlägg om löner eller liknande.

 

Men den största orsaken till att jag inte särskilt ofta lägger upp bilder där jag visar mitt ansikte, är att jag vill bli gillad eller ogillad på basen av det jag säger. Inte enligt hur jag ser ut.

 

För så är det. Vi pratar och pratar om hur våra utseenden inte får inverka på vad vi tänker om varann. Men tyvärr är det så, att vi gör någon sorts bedömning på basen av det eller den vi ser framför oss. Och speciellt kvinnor blir bedömda, inte bara på basen av sitt utseende, utan även på basen av sina klädval. Hur ofta skrivs det inte i tidningar eller pratas i program om den kvinnliga politikerns val av en grå, ärmlös klänning. Och ingen nämner ens den manliga politikerns val av vit skjorta. Dom var väl på plats för att diskutera budgeten, inte för att bedömas för deras kläder. Vill man bedöma kläder, går man på modevisning. Eller en så vanlig situation i det finländska samhället, som att gå ut en kväll med sina kompisar. Män kan komma in på barer i jeans och en ren t-skjorta. Men dyker en kvinna upp i samma klädsel, är nog möjligheten att hon inte släpps in stor. Utseendet är halva smaken, som man brukar säga om mat. Men jag tycker det ordspråket passar ganska bra in här också. Jag vill inte att någon skall lägga mer energi på att endera gilla eller ogilla mitt utseende (båda är fine föresten, alla gillar inte allt) än på att fundera över det jag skrivit i mitt inlägg. För jag vill hellre skapa känslor med mina ord. Inte med mitt utseende.

 

Och när vi väl är inne på det här ämnet, så måste jag vädra en annan tanke jag haft en tid. Nämligen att det är konstigt hur det skrivs och säljs rekord många självhjälps böcker om hur man får ett bättre självförtroende och hur man blir lyckligare. Men endo mår människor allt sämre. Alla tidningar och influencers på sociala medier gör statements för hur "alla kroppar är lika vackra" och "man får klä sig som man vill". Men trots det görs det rekord mycket skönetsingrepp. Nej, enligt mig har vare sig Kim Kardashian med sin megabauta röv eller Adele med sina runda former, hjälpt oss kvinnor att vara mer nöjda med hur vi ser ut. Istället har det bara lagt till fler egenskaper på listan över "hur en kvinna skall se ut för att anses vacker och sexig". För hade deras statements verkligen hjälpt, hade inte så många försökt eftersträva att ha en likadan kropp som de. Visst är det skönt att se kändisar som ser ut att äta dagligen och inte förespråkar för en kropp som ser ut att man hungerstrejkat sedan 1985. Men jag får ofta känslan att många gömmer alla andra känslor bakom sitt leende, för samhället påminner oss hela tiden om hur lyckliga vi borde vara. Lycklighetskänslan blir påtvingad från alla håll och det är nästan förbjudet att vara ledsen nu och då. Själv blir jag alltid lite orolig när jag träffar en människa som aldrig visat annat än en och samma känsla.

 

Ingen är alltid glad. Ingen är alltid nöjd. Så skratta när du är glad, men gråt om du känner för det. Det är hälsosamt att gråta ut ibland.

 

IMG 5586

 

 

måndag 4 september 2017 - 18:42

Pappor är inte barnvakter

Imorgon skall jag hoppa in och jobba. För första gången på si sådär ett år. För första gången sedan Väinö föddes. Det är lite spännande men det skall också bli roligt att träffa alla som man inte träffat på länge.

 

Väinö och Jaakko skall få ha en hemmadag, bara dom två. Det tror jag dom båda mår bra av också. Men det är något som jag reagerat på redan ett par gånger när jag själv rört mig någonstans utan Väinö. Det kanske har handlat om en butiksresa eller ett besök hos frisören. Då får jag ofta frågan, var har du ditt barn då? Jag brukar svara som det oftast är, att han är hemma med sin pappa. Inga konstigheter. För mig då. Men många kommenterar detta ofta med, jaha, då får Jaakko agera barnvakt då. Joo, fast nej. Inte barnvakt. Han agerar pappa, förälder. Precis som den förälder han är. Jag har till och med stött på frågan, kan man lämna pappan ensam med en baby? Nu finns det ju både mammor och pappor i alla former, men jag vågar nog säga att de flesta pappor klarar av att ta hand om familjens barn, i alla fall en stund. Och varför inte en längre stund också.

 

Jag pratar mycket om att det skall vara jämnställt och respektfullt mellan män och kvinnor. Men ibland får jag känslan att vi kvinnor inte ger män plats att ta hand om barnen till exempel. Om vi kvinnor vill komma in på det som tidigare ansetts som mannens territorium och få samma respekt som dem där, så måste vi nog också ge plats åt männen att kliva in på det som traditionellt anses som kvinnans roll. För det handlar ju om att vara jämnställda. Inte om att mannen skall utrotas helt från samhället. Det handlar inte om att det ena är bättre än det andra. Sen vill jag återigen understräcka att i vår familj har jag valt att stanna hemma med Väinö medan Jaakko jobbar. För att det är något ja trivs med och Jaakko likaså. Men det är absolut hälsosamt för dem att också spendera tid på tumanhand. Och då får jag backa och ge dem det rummet. Och lita på att min man kan ta hand om vårat barn. För han är ingen barnvakt som jag anställer för att jag måste jobba ibland. Han är lika mycket förälder som jag.

söndag 3 september 2017 - 12:46

Visst duger vi

Idag är en sån dag då jag är trött på allt trams om träning och utseende fixering. Jag stod i kön till kassan i affären, när jag blickade runt på tidningarna som såldes. Utan att ljuga så stod det i varje tidning, något om hur man skulle banta, få mer energi till vardagen eller hur man döljde något i sitt ansikte med make-up.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, om man inte gillar något med sitt eget utseende, gör man något åt det. Men då skall man fundera varför man gör det och för vem man gör det. Allt du gör angående ditt utseende och din kropp, borde ske endast på grund av din egen vilja. Men när man läser alla dessa tidningar, så undrar jag inte alls att vi är så fixerade vid våra brister i våra utseenden. Löpen skriker ju saker som "SE INTE UT SÅ DÄR!" och "DU DUGER INTE SOM DU ÄR!".

 

Istället för att prioritera om i våra häktiska liv och lägga mer fokus på det som egentligen är viktigt. Så skall vi istället ta in ännu en eller två greijer för att orka med ännu mer. Det är väl bra med artiklarna för någon som bosatt sig i soffan de senaste halvåret. Men det står ju sällan i dem "du som inte rört på dig på 6 månader, gå ut och spring". Istället står det;

 

"Känner du dig trött efter att ha tagit hand om barnen, lämnat dem på dagis, jobbat 8 timmar utan paus, kört barnen på träning, ätit en sallad, handlat mat (kom ihåg det skall vara skockerfitt, mjölkfritt och glutenfritt trots att ingen har några allergier), gjort mat till familjen, varit en bra partner och haft egen tid, packat väskorna för morgondagen och sen levt den lika som den här dagen? Här är ett tips för mer energi; gå på yoga, spring en löprunda, ät mindre socker (och fast du redan har sockerfri kost, så kan du minska ännu lite till) osv."

 

Behöver jag ens nämna, att det dessutom oftast är tidningar som är riktade till kvinnor, som skriver artiklar som de här. Det är sällan man läser i Teknikens Värld om "hur man får mer energi för att orka bättre i vardagen". Till och med de hälsotidningar, som är riktade till manliga läsare, skriver med en helt annan ton. Det är rubriker som "så springer du snabbare" och "så håller du dig i topform". Inget snack om hur de ändrar sina kroppar eller döljer de mörka ringarna runt ögonen. Det är som att dessa tidningar med vett och vilja, trycker ner våra självförtroenden för att sedan kunna skriva om hur vi borde älska oss själva mer. Och det är klart vi håller med dem, vi borde älska oss själva och våra kroppar mer. Det känns bättre en stund. Men tänker inte alls på att det i själva verket var precis på grund av samma tidningar som vi känner oss odugliga med våra dallermagar och vår slappa hud på underarmarna.

 

Jag står fullt upp för att man skall dölja de mörka ringarna under ögonen, om man så vill. Jag gör det också ofta. Och man får ändra och dölja saker man inte känner sig bekväm med. Men jag gillar inte att samhället konstant skall finnas där för att påminna oss om hur otillräckliga vi är. Få oss att känna att vi skall ha allt, men glömma att vi inte behöver allt. För så är det, vi behöver inte ha den perfekta kroppen för att vara glada.

 

Ät hälsosamt, men känn dig inte misslyckad fast du äter en chokladbit ibland. Rör på dig, men gör det för att du älskar din kropp och inte för att du hatar den. Och det är fullt okej att lämna ett gympass bort, för att istället sätta sig ner och spendera tid med din familj eller dina vänner. Kom ihåg att det sociala är lika viktigt som det fysiska. Och vila är lika viktigt som att röra på sig. Idag skall den här familjen gå ner till stranden för att kolla en liten happening för barnfamiljer där. Vi väljer att gå dit. För att vi tycker om att röra på oss. Sedan skall den här mamman bada bastu med sin familj. Inte för att svettas ut fett, utan för att det är mysigt. Kanske att hon tar sig ett stort glas Coca-Cola efter det. Även om det innehåller socker och ämnen som inte ses som det mest hälsosamma. Men för att det är gott.

 

IMG 5024

söndag 27 augusti 2017 - 10:57

Söndagens åsikt: Sociala medier

Igår var vi i Helsingfors och råkade stöta på kampanjen #tekoja i Kampen. Kampanjen handlade om att man skulle göra någon liten god gärning för sina medmänniskor. Det kunde handla om att man pratar en stund med någon som är ensam, går ut med grannens hund eller bakar bullar för sina kolleger. Ett fint initsiativ, men jag reagerade extra på uppmaningen att berätta om dessa goda gärningar på sociala medier. Sociala medier är absolut en bra sak då man skall sprida information och händelser, men det känns sorligt att vi måste motivera människor till goda gärningar genom att locka dem med orden "sedan kan ni lägga upp eran gärning på sociala medier med en hashtag och berätta för alla precis hur duktiga ni är". Klart man skall känna sig duktig för sin goda gärning, men det känns tråkigt att det skall vara vår motivation till att göra något gott för någon annan. Finns det inte på sociala medier, har det inte hänt. Finns det inte på sociala medier, är det inte viktigt. Kan vi inte göra något för en annan människa, bara för att göra? Bara för att vara snäll. Bara för att visa, att vi bryr oss om varandra.

 

Teknologin tar en allt större plats i vårt samhälle. Den för med sig mycket gott men den är också ett stort problem. Det pratas allt mer om föräldrar som inte är närvarande med sina barn eftersom de sitter med sina telefoner, datorer och tv aparater. Och vad gör många föräldrar när barnen sedan vill ha något att göra? Jo, det köper en telefon, en dator eller tv-spel åt barnen.

 

"Här, ta den här apparaten så den kan distrahera dig. Så distraherar jag mig med mina apparater. Så har vi båda något som distraherar oss från den riktiga världen och vanlig social kommunikation."

 

Punkt nummer ett på listan över #tekoja, stod det "hämta dina barn på dagis en timme tidigare". Många barn skulle nog bli glada över att få vara en extra timme med sina föräldrar på eftermiddagen. Men jag hoppas att de som sedan bestämmer sig för att göra punkt nummer 1, inte spenderar den extra timmen på sin telefon, dator eller vid TV:n.

 

Jag vet att det finns studier som säger att barnens språkförmåga och deras öga-hand kordination utvecklas bra med dessa spel och apparater. Men jag är övertygad om, att gamla hederliga bollspel, sällskapsspel och lek, gör det samma. Och en negativ sak som dessa manicker däremot hämtar med sig, är att när barn sitter framför sina spel, rör de inte på sig vilket kan leda till sämre kordination i större rörelser och viktuppgång. Barn behöver inte se ut som benrangel, men det är inte heller hälsosamt att ha övervikt. Och när ett barn sedan är överviktigt, försöker man ändra på den saken genom kosten. (Läs Alternativ bloggens Lindas inlägg om detta här). Istället för att ändra på det som är den egentliga orsaken till fetma, nämligen att många barn, och många vuxna för den delen också, inte rör på sig tillräckligt. Barn kan få spela på sina apparater och det är absolut en bra sak att de kan ha en telefon med sig när de rör sig ensamma eller med kompisarna på skolvägen eller ute i parken/på stan. Så de kan ringa om det skulle hända något. Men jag tycker inte de behöver sitta timtals vid sina spel.

 

Så hör nu upp alla barn och vuxna, välj en dag då ni lägger ifrån er eran telefon, pad, dator och släcker TV:n. Ut och springa och leka! Ut och öva sociala kunskaper i riktiga sociala situationer! Eller plocka fram ett sällskapsspel. Baka bullar tillsammans. Mys ner er i soffan eller på någon annan mysig plats (kanske ni kan bygga en koija av kuddar att sitta i) och njut av bullarna. Läs böcker. Gå ut i parken. Hitta på något tillsammans. Jag utmanar er till en sociala medier- och teknologi fri dag! Och här kommer det bästa; lägg inte ut ett skvatt om eran dag på sociala medier, utan behåll era händelser från dagen som eran lilla hemlighet.

 

social 1989152 960 720