Visa inlägg taggade med 'baby'

torsdag 21 september 2017 - 19:32

Första ordet, check

Ni vet den där känslan när ditt barn för första gången säger mamma. Nu vet jag i alla fall. För idag sa Väinö första gången "äiti". Och han sade det flera gånger om och om igen under kvällen. Vi hade väntat att de första orden skulle vara mamma eller pappa, eftersom han senaste tiden har mumlat "mammm" och "pap", men man har märkt att han inte riktigt vetat vad det betyder. Idag sade han äiti första gången när jag lyfte upp honom i famnen och han ser alltid mot mig när han säger det.

 

Ja, det här kanske inte var någon stor nyhet för er. Men för oss var det en viktig milstolpe som nåddes. Speciellt med tanke på att läkarna flera gånget påmint oss om att han är född prematurt och att han kan ligga efter i utvecklingen det första året. Men Väinö fortsätter sin vana trogen att visa läkarna var skåpet skall stå. Han står mot stöd, klättrar, går mot stöd, står stundvist utan stöd och idag sade han sina första ord. Och då fyller han ett om några veckor. Tänk att man får vara äiti till just honom!

 

IMG 5583

tisdag 12 september 2017 - 16:04

Äventyrat för hela slanten

Ja, när mamma Jennie säger att det blir äventyr, då blir det äventyr för hela slanten.

 

Allting började bra. Vi hoppade på 11:55 bussen och åkte in till stan. Vi hälsade på Jaakko på jobbet och sedan handlade vi lite greijer till Väinös 1-års kalas. Jag kollade busstidtabellen och tänkte att om jag skyndar mig, så hinner jag med 14:15 bussen hem. Jag hann precis med den och stog hela vägen breved en annan mamma med vagn. Som ni säkert förstår så blir det lätt lite trångt i mitten av bussen när två vagnar står där. Endo envisades största delen av människorna som klev på, att tränga sig förbi oss och sätta sig bak i bussen. Trots att det fanns lediga platser framme. Ja, jag förstår att någon kanske vill sitta bak i bussen, om man mår illa framme. Men jag har svårt att tro att 19 av 20 passagerare lider av åksjuka.

 

I det här skedet, måste jag påpeka att det är ett år sedan jag åkt buss senast. Jag hade kunnat kolla om bussrutterna har ändrat, men jag gjorde inte det. Däremot sa jag till busskusken vart jag skulle åka, när jag betalade min biljett. Jag tycker inte det hade varit för mycket begärt av honom att berätta för mig att just den här linjen, inte längre åker förbi oss. Detta resulterade i att vi fick åka runt på småvägar i Ulvsby i en halv timme, innan vi kom till ett busshållsplats på rätt sida av bron. Istället för att gå 200 meter hem från närmaste busshållsplats, som jag tänkt mig, fick vi gå 3 km för att komma hem.

 

På vägen hem stannade jag upp för att lägga på en podcast att lyssna på när Väinö somnade i vagnen. Vad tror ni att händer då? Om ni gissade att en tonårig flicka, med ögonen på sin telefon, cyklade på oss bakifrån, så gissade ni rätt. Tur i oturen att hon inte hade någon väldigt hög fart. Men jag fick en rejäl smäll i ryggen i alla fall. Och då måste jag även tillägga att jag inte stod mitt på gångvägen.

 

Men nu är vi tryggt hemma och jag tror det är bäst vi håller oss här. Dessutom har jag blåsor på båda fötterna av allt gående idag. Under fötterna alltså. Så jag blir påminde av deras existans vid varje steg.

måndag 4 september 2017 - 18:42

Pappor är inte barnvakter

Imorgon skall jag hoppa in och jobba. För första gången på si sådär ett år. För första gången sedan Väinö föddes. Det är lite spännande men det skall också bli roligt att träffa alla som man inte träffat på länge.

 

Väinö och Jaakko skall få ha en hemmadag, bara dom två. Det tror jag dom båda mår bra av också. Men det är något som jag reagerat på redan ett par gånger när jag själv rört mig någonstans utan Väinö. Det kanske har handlat om en butiksresa eller ett besök hos frisören. Då får jag ofta frågan, var har du ditt barn då? Jag brukar svara som det oftast är, att han är hemma med sin pappa. Inga konstigheter. För mig då. Men många kommenterar detta ofta med, jaha, då får Jaakko agera barnvakt då. Joo, fast nej. Inte barnvakt. Han agerar pappa, förälder. Precis som den förälder han är. Jag har till och med stött på frågan, kan man lämna pappan ensam med en baby? Nu finns det ju både mammor och pappor i alla former, men jag vågar nog säga att de flesta pappor klarar av att ta hand om familjens barn, i alla fall en stund. Och varför inte en längre stund också.

 

Jag pratar mycket om att det skall vara jämnställt och respektfullt mellan män och kvinnor. Men ibland får jag känslan att vi kvinnor inte ger män plats att ta hand om barnen till exempel. Om vi kvinnor vill komma in på det som tidigare ansetts som mannens territorium och få samma respekt som dem där, så måste vi nog också ge plats åt männen att kliva in på det som traditionellt anses som kvinnans roll. För det handlar ju om att vara jämnställda. Inte om att mannen skall utrotas helt från samhället. Det handlar inte om att det ena är bättre än det andra. Sen vill jag återigen understräcka att i vår familj har jag valt att stanna hemma med Väinö medan Jaakko jobbar. För att det är något ja trivs med och Jaakko likaså. Men det är absolut hälsosamt för dem att också spendera tid på tumanhand. Och då får jag backa och ge dem det rummet. Och lita på att min man kan ta hand om vårat barn. För han är ingen barnvakt som jag anställer för att jag måste jobba ibland. Han är lika mycket förälder som jag.

måndag 4 september 2017 - 15:21

Att vara mamma

Många av mina kompisar frågar mig ofta, hur det är att vara mamma. Är det som man tänkt sig? Det beror väl mycket på, vad man har tänkt sig när man målade upp en bild av sig själv som förälder. Men om jag skall summera ihop känslan av att vara mamma, så låter det så här:

 

Att vara mamma är verkligen som många säger; mycket mer än du någonsin kunnat tänka dig. Och det är det både på gott och på ont. Att vara mamma betyder, att du gör tidtabeller, men de håller aldrig. Har du planerat att städa, vika byk eller sätta dig ner med en stor kopp te medan ditt barn sover dagssömn, så kan du vara säker på att det inte gör det. Och när ditt barn väl somnar, orkar du inte göra något mera utan vill bara sitta stilla.

 

Det betyder att du smyger runt i huset för att inte väcka ditt barn.

 

Det betyder att du kan stå och titta på ditt sovande barn och tacka Gud för att du fått ett så fint barn, men så fort barnet rör på sig håller du andan för att inte i misstag väcka barnet.

 

Det betyder att du får vakna upp varje morgon till ett glatt babbel (eller gråt, men hos oss är det babbel för det mesta).

 

Det betyder att du aldrig behöver ställa en väckarklocka och ringa, för barnet är din nya klocka. (Fast utan snooze knapp).

 

Det betyder att du inte längre har lika höga krav på vad som klassas som egen tid. Ett besök till butiken ensam, är redan stort för dig.

 

Det betyder att du tar kärlek till en helt ny nivå. Det betyder att du älskar något så mycket, att du nästan är rädd.

 

Det betyder att när du bokat tid att träffa dina kompisar och deras barn för en lekträff eller när du bokat tid till rådgivningen, en sådan tid då barnet brukar vara vaket, så kan du vara säker på att barnet sover just den tiden.

 

Det betyder att du pratar om bajs och kiss dagligen.

 

Det betyder att du inte bryr dig fast du har några matfläckar på kläderna. Och ett par byxor med en liten matfläck vid byxbunten, klassas som rena kläder hemma.

 

Det betyder att du blir älskad varje dag. Att du får pussar och kramar i stora lass.

 

Det betyder att om du någongång hinner städa hela huset, tar det bara några timmar innan det ser ut som ett bombnedslag igen.

 

Du är glad om du får äta i lugn och ro. Du är glad om du hinner duscha i lugn och ro. Du är glad om du får sova mer än 4 timmar i sträck under natten.

 

Att vara mamma är skratt och gråt. Skrik och prat. Babbel och joddel. Blöjor och byk. Nappar och nappflaskor. Det bits och det pussas. Det klöses och det kramas. Ibland är det en gång på glödande kol, men oftast är det som av sväva på moln. Eller i alla fall kommer man ihåg svävandet mer än branden under fötterna. Att vara mamma är det bästa livet har att erbjuda.