Visa inlägg taggade med 'en väg framåt'

måndag 25 september 2017 - 21:20

På rätt plats, vid rätt tid

Nu när Väinö snart fyller 1 år och vi planerar mycket inför hans kalas, märker jag att gamla känslor från förlossningen och tiden på sjukhuset, kryper upp allt mer. De senaste nätterna har jag även drömt mycket om allting som hände för ett år sedan. Stundvis är känslorna så många och så starka, att jag domnar bort för en stund. Men det känns inte längre lika jobbigt att känna allting, för jag vet hur jag skall hantera känslorna. Jag vet att det går om snart. Det är inte lika jobbigt att hoppa ner i känsloträsket, när man vet hur man tar sig upp igen.

 

Ni vet hur man ofta säger att människor ibland är på fel på plats vid fel tidpunkt. Jag har funderat mycket på det där den senaste tiden. Är vi egentligen på fel plats vid fel tid? Eller är vi egentligen precis där vi skall vara just då? Det är lätt att ta emot det goda som livet ger oss. Men det är inte lika lätt att stå med armarna uppe och omfamna det dåliga.

 

Det var inte bara en eller två gånger jag funderade, varför vi? när jag satt vid Väinös säng på de nyföddas intensiv- och övervakningsavdelning. Jag när jag låg i sjukhussängen och skakade och svettades av magsmärta mellan de två galloperationerna som gjordes och var tvungen att vara ifrån mitt 1,5 månader gamla barn, eftersom han inte kunde vistas på sjukhuset på grund av att han fortfarande var för liten för att utsättas för risk att bli sjuk. Eller när jag satt på polikliniken för att få mina njurar undersökta för, ja, jag vet inte hur mångte gången och resultaten inte blev bättre. Det kändes otroligt orättvist att just vi skulle kämpa oss genom prematurhet och havandeskapsförgiftning och allt som den hämtade med sig. Men nu, ett år senare, kan jag se tillbaka och känna att det var precis där vi skulle vara då. Vi skulle möta alla de där motgångarna, för att kunna sitta här idag och njuta av livet. Hade allting slutat annorlunda, hade jag säkert inte känt som jag gör idag men för första gången kan jag tänka, men det gick ju bra. Och för första gången kan jag faktiskt skjuta undan de där obehagliga känslorna. Och jag skjuter inte undan dem av rädsla att möta dem. Utan för att jag genuint känner att allt det där ligger bakom oss nu. Och ni har ingen aning om hur befriande det är.

 

Jag vet att det ännu finns väg kvar att vandra, men jag vet också att jag har kommit en bra bit på vägen. Nej, vägen framför oss är säkert inte spikrak den heller. Men just nu njuter jag av det läge där vi befinner oss. Jag vet också att jag aldrig kommer glömma allt som hände och jag känner att jag inte behöver göra det heller. För första gången känner jag att jag kan leva med alla dessa minnen, utan att de skrämmer upp mig varje gång jag minns dem.

 

IMG 5759