Visa inlägg taggade med 'prematur'

måndag 25 september 2017 - 21:20

På rätt plats, vid rätt tid

Nu när Väinö snart fyller 1 år och vi planerar mycket inför hans kalas, märker jag att gamla känslor från förlossningen och tiden på sjukhuset, kryper upp allt mer. De senaste nätterna har jag även drömt mycket om allting som hände för ett år sedan. Stundvis är känslorna så många och så starka, att jag domnar bort för en stund. Men det känns inte längre lika jobbigt att känna allting, för jag vet hur jag skall hantera känslorna. Jag vet att det går om snart. Det är inte lika jobbigt att hoppa ner i känsloträsket, när man vet hur man tar sig upp igen.

 

Ni vet hur man ofta säger att människor ibland är på fel på plats vid fel tidpunkt. Jag har funderat mycket på det där den senaste tiden. Är vi egentligen på fel plats vid fel tid? Eller är vi egentligen precis där vi skall vara just då? Det är lätt att ta emot det goda som livet ger oss. Men det är inte lika lätt att stå med armarna uppe och omfamna det dåliga.

 

Det var inte bara en eller två gånger jag funderade, varför vi? när jag satt vid Väinös säng på de nyföddas intensiv- och övervakningsavdelning. Jag när jag låg i sjukhussängen och skakade och svettades av magsmärta mellan de två galloperationerna som gjordes och var tvungen att vara ifrån mitt 1,5 månader gamla barn, eftersom han inte kunde vistas på sjukhuset på grund av att han fortfarande var för liten för att utsättas för risk att bli sjuk. Eller när jag satt på polikliniken för att få mina njurar undersökta för, ja, jag vet inte hur mångte gången och resultaten inte blev bättre. Det kändes otroligt orättvist att just vi skulle kämpa oss genom prematurhet och havandeskapsförgiftning och allt som den hämtade med sig. Men nu, ett år senare, kan jag se tillbaka och känna att det var precis där vi skulle vara då. Vi skulle möta alla de där motgångarna, för att kunna sitta här idag och njuta av livet. Hade allting slutat annorlunda, hade jag säkert inte känt som jag gör idag men för första gången kan jag tänka, men det gick ju bra. Och för första gången kan jag faktiskt skjuta undan de där obehagliga känslorna. Och jag skjuter inte undan dem av rädsla att möta dem. Utan för att jag genuint känner att allt det där ligger bakom oss nu. Och ni har ingen aning om hur befriande det är.

 

Jag vet att det ännu finns väg kvar att vandra, men jag vet också att jag har kommit en bra bit på vägen. Nej, vägen framför oss är säkert inte spikrak den heller. Men just nu njuter jag av det läge där vi befinner oss. Jag vet också att jag aldrig kommer glömma allt som hände och jag känner att jag inte behöver göra det heller. För första gången känner jag att jag kan leva med alla dessa minnen, utan att de skrämmer upp mig varje gång jag minns dem.

 

IMG 5759

lördag 23 september 2017 - 20:12

Blast from the past

Enda sedan Väinö föddes har jag planerat att göra ett dagtäcke till hans säng, av hans kläder som blivit för små. Jag har sparat i stort sätt alla kläder som han använt sedan vi kom hem. På sjukhuset använde han ju avdelningens kläder för prematurbarn.

 

Jag tänkte att det skulle vara passande att sy ihop lapptäcket nu när han snart fyller 1. Så tygbitarna skulle vara från kläderna han använt under sitt första år. Därför tog jag idag fram moderskappaketets låda, där jag samlat alla kläder och började gå igenom. Vad skulle sparas som minne och vad kunde jag eventuellt tänka mig att klippa sönder. Att gräva i den där lådan, bland alla kläder och andra små saker vi sparat som minne (första nappen, en av var storlek av blöjorna från prematur till nuvarande, saturationmätarslangen han hade här hemma när vi äntligen fick åka hem osv. allt sådant som märkt en milstolpe i hans liv eller var viktigt av någon annan orsak) väckte en massa minnen. En massa känslor.

 

Efter födseln fick jag posttraumatiskt stress syndrom. Detta är något som är vanligt när man upplevt en så traumatisk förlossning som jag. För den som inte är bekant med detta tillstånd, så kan jag kort förklara, att det är en normal reaktion då man upplevt något där en persons eget liv eller någon närståendes liv har varit hotat. Posttraumatiskt stress syndrom visar sig ofta genom att man undviker saker eller platser som påminner om händelsen. Man kan också ha svårt att känna olika känslor och man kan känna sig ganska bortdomnad känslomässigt. Humörsvägningar är också vanliga. Ofta går tillståndet förbi med tiden. Tiden läker sår och det där, ni vet. Det har inte varit lätt för mig att prata om allt kring förlossningen och de första veckorna på sjukhuset. Dels för att jag fortfarande prosesserar vissa känslor, men också för att det nästan känns skamligt att säga, att man hade ångest och rädlsa när ens barna föddes. För det är ju inte så en nybliven mamma skall vara. Hon skall inte gråta eller vara ledsen. Hon skall vara glad och lugn. Högst gråta av glädje. Det har tagit mig tid att lära mig att det inte är något skamligt med den ångest och oro jag kände. Det var naturligt i den situationen. Den Skam jag ser, finns på YLE Areenan och ser helt annorlunda ut.

 

Känslor, det hade jag, så mycket att det just kändes som att man vart bortdomnad en lång tid. Men när jag väl började känna saker ordentligt igen, hade jag svårt att stanna upp och låta mig själv känna det jag kände. Lycka, glädje och kärlek, var inga problem att känna. Det var de där negativa känslorna som jag inte ville tillåta. Rädsla, ångest och en känsla av att inte ha kontroll. Att jag var otillräcklig och oduglig. Att jag nog var den första kvinnan i historien som inte kunde vara en mamma. Jag hade enorma skuldkänslor för havandeskapsförgitningen och att Väinö föddes prematurt. Och samtidigt visste jag, att jag inte hade kunnat göra något för att förhindra det som var. Jag hade inga problem att samla saker från den första tiden. Däremot kunde jag ha svårt att ta  bilder på Väinö på sjukhuset, för jag försökte kämpa vidare från den situationen vi var i och ville inte ha minnen av mitt barn med slangar och maskiner runt sig. Som tur har min man fotat mycket, för nu efteråt känns det viktigt att ha kvar bilderna. Som sagt, jag hade inga problem att spara saker eller kläder. Men när jag väl hade lagt dem i lådan, vågade jag inte plocka upp dem igen. Jag har helt enkelt varit rädd för att hamna tillbaka bland alla de där känslorna. De där jävla negativa känslorna, som fick mig att känna mig så dålig. Som nog troligen hade tagit kol på mig om jag inte hade vågat prata ut om dem. Ni minns hur jag berättade att bara att se kläder för prematurer i butiken, fick ångesten att växa inom mig. Om redan det fick mig att må dåligt, vad skulle hända när jag plockade fram allt det som var med under vår resa?

 

Idag tog jag mig i nacken i alla fall. Jag grävde fram lådan och började plocka igenom. De nyare kläderna var okej. Ingen ångest direkt, bara tankarna att jag en gång sparat dem med tanken att Väinös lilla syskon kan få använda dem. Nu vet vi ju att det knappast blir fler biologiska barn och skulle vi adoptera, så skulle vi inte få ett så litet barn som ryms i de kläderna. Det kändes ledsamt, på sitt eget lilla vis. Men det kändes inte alltför farligt. Däremot var det jobbigt att ta fram prematurkläderna. För en stund kände jag mig färdigt att brista ihop och gråta. Sedan kände jag lycka att vi klarat oss från allt. Lycka över hur långt vi kommit. Hur bra allt är. Sedan igen ångest. Och sedan domnade jag bort bland alla känslor för en stund.

 

Tiden läker sår. Så är det. Men stora sår lämnar också ärr. Jag har fortfarande minnesluckor här och där. Vissa luckor har fyllts upp under det senaste året. Och så har jag minnen som jag känner att jag kunde vara utan. Jag tänker inte låta det vi var med om, styra mitt liv. Jag vill inte leva med ångest och rädsla. Men jag vill ge mig själv den tid jag behöver, för att lära mig leva med alla minnen. För jag kan lära mig leva med alla minnen, det vet jag. Men jag kommer aldrig glömma.

 

IMG 5673IMG 5674

 

torsdag 21 september 2017 - 19:32

Första ordet, check

Ni vet den där känslan när ditt barn för första gången säger mamma. Nu vet jag i alla fall. För idag sa Väinö första gången "äiti". Och han sade det flera gånger om och om igen under kvällen. Vi hade väntat att de första orden skulle vara mamma eller pappa, eftersom han senaste tiden har mumlat "mammm" och "pap", men man har märkt att han inte riktigt vetat vad det betyder. Idag sade han äiti första gången när jag lyfte upp honom i famnen och han ser alltid mot mig när han säger det.

 

Ja, det här kanske inte var någon stor nyhet för er. Men för oss var det en viktig milstolpe som nåddes. Speciellt med tanke på att läkarna flera gånget påmint oss om att han är född prematurt och att han kan ligga efter i utvecklingen det första året. Men Väinö fortsätter sin vana trogen att visa läkarna var skåpet skall stå. Han står mot stöd, klättrar, går mot stöd, står stundvist utan stöd och idag sade han sina första ord. Och då fyller han ett om några veckor. Tänk att man får vara äiti till just honom!

 

IMG 5583