Vikthets och ideal

måndag 18 september 2017 - 20:13 | 3 Kommentarer

*tw: vikthets, kroppsideal*

Vet ni vad? I somras åt jag glass. Mycket glass. Isglass, gräddglass, min favoritglass i salmiaksmak. Glass i stora lass. Glass som var vegansk, och glass som inte var det.

Jag åt även choklad, i mängd och massor. Vissa dagar åt jag så det nästan rann ut choklad genom öronen på mig. Det slank även ner en pizza eller två, med mozzarella på.

Varför? För att ni ska förstå måste vi spola bakåt några månader i mitt liv.

När jag kom hem till Finland från Bali i våras var det mycket som kändes..... fel? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, men det är självklart en stor omställning att komma hem igen till en "normal" vardag efter ett litet äventyr. Jag började jobba i princip samma vecka som jag kom hem, så det var inte arbetslöshet som var ett problem. Jag kände bara att skon klämde någonstans. Och i mitt fall var det inte skon, utan mer mina kläder som klämde åt.

Jag hade inte tränat på flera månader, och jag hade visserligen hållit mig till min veganska kost under resan, men en vegan i dagens läge behöver inte försöka överleva på bara sallad. Jag hade gått upp i vikt efter en låång resa med inte bara en eller två chipspåsar för mycket, och jag trivdes helt enkelt inte i min kropp just då. 

(Missförstå mig inte nu, jag har inte kommit till min poäng ännu. Man behöver självklart inte träna om man inte vill. Jag vet bara att jag mår bra av att få lite frisk luft ibland, och kanske göra mig av med lite energi några gåner i veckan.)

Kontrollfreak som jag är bestämde jag mig snabbt att jag skulle ta tag i livet, eller ja, min kropp så att säga. "Kroppen är ju alltid problemet." Så började jag träna. Först en, sen två och sen mittiallt sex gånger i veckan. Jag skulle bli mitt bästa jag. Och i  det här fallet är bästa likamed väga-så-lite-som-möjligt. Jag skulle vinna mot vågen, och jag skulle vinna mot måttbandet. Jag tänkte att kanske om jag förlorade ännu några centimetrar i midjan, eller vaknade upp nästa morgon några hundra gram lättare, skulle mitt liv kännas mycket roligare och att det automatiskt skulle göra mig gladare. Det var jag mot mig själv. Bokstavligt talat. Och när jag och min dåvarande pojkvän gjorde slut, precis innan sommaren, såg jag det bara som en möjlighet att faktiskt fokusera på mig själv och att jag var tvungen att ta kontroll över precis allt.

IMG 3

Som jag skrev på Instagram "my body has gone through anxiety and grief, weight loss and weight gain. it has carried the weight of losing important people, and been able to get me out of situations i wasn't supposed to be in. it has the strength to wake up each new day, and get me to school or work or where ever i am needed. it can make my best friends laugh, and it can love.
my body can do all of this, and still my body is the only thing i have truly hated in my life, because of what others have thought of it."

Ingen verkade imponerad då jag berättade stolt om min nya, nio centimeter smalare midja, eller hur mycket smalare mina lår var. Plötsligt var jag flera kilogram lättare, men ångesten och idealen över min kropp var tyngre att bära än någonsin tidigare. Allt var ett stort luftslott, byggt av ingen mindre än mig själv. Orealistiska ideal och snev självbild. Och förhoppningar om att passa in i samhällets bild av The Ideal Body.

Till slut nådde jag den punkt då jag verkligen insåg hur jag behandlar mig själv och min kropp. Jag fick nog helt enkelt. Så i juli bestämde jag mig för att inte begränsa mig själv whatsoever när det gäller mat eller träning. Jag besökte inte gymmet en enda gång i juli, och bara en gång i augusti. Jag åt pizza med vanlig ost, och jag åt massor med glass. Och vet ni vad? Det kändes rätt okej.

Jag vet att jag kanske låter som världens mest motsägelsefulla människa just nu, men det var precis det jag behövde. Jag klarade inte av att räkna kalorier, och för att det skulle fungera kunde jag inte fokusera på innehållet alls. Jag har självklart inte ätit kött, och jag är inte sugen på att äta kött heller. Jag kände bara för att ta en "paus" från allt vad specialdiet innebär. När jag var sugen på choklad, så köpte jag choklad. Det var svårt till en början, samtidigt som det var välbehövligt för mig att lära mig äta på ett helt nytt sätt och få en ny syn på mat. Jag måste lära mig äta utan att ha dåligt samvete, om ni förstår hur jag menar?

Nåväl. Jag mår bra nu. Sedan första september har jag bara ätit veganskt och det känns riktigt skönt. Jag känner mig framförallt pigg och redo. Jag mår ju så himla bra egentligen av att äta rent och veganskt, och av att röra på mig. Jag är tillbaks på gymmet och gör massa god och nyttig mat igen. Men någonting har faktiskt ändrats. Den här gången är det helt utan måttband och vågar

 

Kommentarer

  • Michelle

    18.09.2017 21:45 (1 månad sen)

    Vad roligt Jennifer att du har hittat en bra balans i att äta och träna på ett hälsosamt, vet själv också hur lätt man kan övergå från hälsosam till ohälsosam med sin träning. Så kul också att få se mycket veganskt på din instagram igen. Massor av kramar och kärlek till dig <3

    • Jennifer Carp

      18.09.2017 21:51 (1 månad sen)

      Tack, Michelle <3 Hoppas allt e bra med dej, kram!


  • Cecilia

    19.09.2017 13:20 (1 månad sen)

    Igenkänningsfaktorn var extremt hög genom hela ditt inlägg, du beskriver mina tankar och känslor som att det vore jag själv som skrivit dem. För några år sedan vägde jag som mest, 144 kg och en dag fick jag nog av mig själv och började gå ner i vikt. Jag har alltid haft ätstörningar och psykiska problem men under viktresan spårade det ut totalt. Jag var helt bombsäker på att bara jag skulle gå ner lite till eller tappa några cm till så skulle jag bli lycklig och mitt nya förbättrade liv skulle börja. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde när jag nådde min målvikt, den gyllene siffran som jag strävar efter i 1,5 år. Jag tränade som en galning och levde på 1200 kalorier utan kolhydrater eller socker nånsin utan undantag. Jag fick massa uppmärksamhet och kunde göra alla de saker jag målat upp att man kan göra när man är smal och snygg. Men jag hade inte ens en gnutta livsglädje kvar när jag nådde målvikten och jag hatade mig själv mer än vad jag nånsin gjorde när jag vägde som mest. Det tog mig över ett år att komma ur svälten och självhatet och idag väger jag lite mer men jag äter det jag är sugen på, rör på mig för att jag tycker det är skönt och jag försöker varje dag att älska den jag ser i spegeln, med all lös hud, celluliter och magen som aldrig kommer vara platt.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.