tisdag 14 februari 2017 - 13:13

Läspaus

Glad vändag!! Och fint väder har vi idag, härlig vårfiilis. Satte solglasögonen på mig idag, för första gången i år, när jag var på en körrunda.

Idag är det full pluggdag. Tänkte ta en kort läspaus och skriva några rader.

hemmalasning

Skrivit imorse en uppgift som handlar om sexualitet, och lämnat in den. Sen har jag hunnit räkna lite läkemedelsräkning, för att se hur mycket jag minns. Vi har alla läkemedelskurserna avklarade redan men måste uppehålla räknekunskaperna och göra ett MiniLoveTest en gång varje termin ända tills vi är utexaminerade. Som lite extra jobb sådär... på allt annat jobb som vi redan har... Men super att det krävs att vi uppehåller kunskaperna ändå hela studietiden! Så efter denna skrivpaus ska jag köra testet online här hemma. Wish me luck!

Annat då? Ja, tenter i mängder börjar dyka upp. Imorgon har jag en praktisk "case study" och till den ska en hel del läsas in också. Så bordet här hemma är i kaos just nu. Sen så ska jag försöka lägga igång middagen och puttra och så ska det bakas nåt lite till kalaset ikväll. Barnen ska hämtas från skolan och så ska jag försöka få in lite träning också senare ikväll efter kalaset.

Hur firar ni tisdagen/vändagen?

söndag 12 februari 2017 - 11:05

Årets första riktiga springrunda

Tanken var ut och gå som vanligt men så sade den kloka maken: "Sätt nu på dig springkläderna och löparskorna så du kan springa ifall du känner för det!".

springfebruari

Och skönt var det! Otroligt skönt! Och jag sprang nästan hela vägen, några gåsträckor emellanåt när det blev för kallt för andningen (flåset alltså). Men nästan 5 km fick jag ihop i februarisolen.

springfebruari2

söndag 12 februari 2017 - 09:00

Min SLE kompis Jenny

Inget ont som inte för nåt gott med sig. Min SLE diagnos har fört en hel del gott med sig. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, bry mig om mig själv. Träna rätt, äta rätt och sluta stressa, som några exempel. Vem vet om jag skulle ha gjort det utan en diagnos. 

Och så träffar jag människor jag annars kanske inte skulle ha träffat. Som Jenny.

Jenny råkade se ett av mina blogginlägg om min sjukdom som jag skrev för flera år sedan. Hon skrev ett mail till mig och strax efter träffades vi första gången. Det har blivit några luncher och kaffestunder och en hel del mail sen dess. Det har varit en rikedom för mig att få diskutera en sjukdom, som är rätt ovanlig ändå, med nån som bor så nära och som har samma diagnos. Som förstår och går igenom samma. Och så heter vi nästan exakt samma dessutom (utan att vara släkt). Jenny Nybacka och Jessica Nybacka. Och båda är (barnträdgårds)lärare. Tänk. Vilket sammanträffande. 

Vi tar lite fakta först:

SLE är en autoimmun sjukdom. En reumatisk systemsjukdom, vilket innebär att den omfattar många olika organ. SLE står för Systemisk Lupus Erythematosus. Fråga mig inte vad det sista står för... Symtom kan uppträda i leder, hud, slemhinnor, lungor, njurar, nervsystem och även påverka benmärgen och orsaka anemi. Sjukdomen förekommer i hela världen och drabbar främst kvinnor. 

Immunförsvaret angriper den egna kroppen. Vi har ett produktionsfel, kan man säga, i T-mördarcellerna, som finns rikligt hos SLEare, och överaktiva B-lymfocyter. De mördar lite allt möjligt, även bra saker. Vi har ett överaktivt immunförsvar. Mer än 100 olika autoantikroppar är aktiva vid SLE och majoriteten är riktade mot kärnstrukturer i olika celler.

SLE kan inte botas men man kan få hjälp mot inflammationer och smärta med läkemedel. Man kan ha en lindrig variant av sjukdomen och man kan ha svårare. Den kan likna många andra sjukdomar och symtomen kan vara väldigt olika från person till person. Besvären kommer i skov beroende på hur aktiv sjukdomen är. Uppkomsten bakom SLE är inte klar än och inte heller den utlösande faktorn. Ingen vet riktigt.

Besvär som värk i händer och fötter uppträder tidigt samt ospecifierad muskelvärk, muskelsvaghet och kronisk trötthet är vanligt. I huden förekommer fjällande eksem, det mest karakteristiska för SLE förekommer över näsrygg och kinder, så kallade "fjärilsutslag". Andra psoriasisliknande eksem kan uppträda på extremiteter och bål. Muntorrhet och svårläkta munsår uppträder ofta.

Vid problem med njurarna kan autoantikroppar bilda immunkomplex som fastnar i njurarna och utlöser inflammation där och även förstör njurvävnad. Benmärgen kan påverkas och medföra anemi och minskad leukocytproduktion. Centrala nervsystemet kan påverkas och orsaka ischemisk kärlsjukdom med strokesyndrom som förekommer upp till 15% av SLE-patienter. Det är vanligt med trombosrisk. Då ska förebyggande behandling med blodförtunnande mediciner övervägas. Epileptiska anfall kan va en del av sjukdomsbilden.

Diagnos ställs efter att flera av kriterierna stämmer in. Symtom från flera organ (hud, slemhinnor, rörelseorgan, hjärta, lungor, CNS, njurar, mage-tarm och blod). Och en hel del annat som blir för invecklat att förklara kort.

NSAID-preparat (Ibuxin, Burana...) används vid ledvärk och även mot inflammationer. Antimalariamedel, klorokin (Oxiklorin), ges vid hud- och ledsymtom. Kortison i höga doser ges vid akuta intensiva skov, ofta i kombination med klorokin, eller ges i låga doser länge som åt mig, för att sakta men säkert, under flera år, sänka inflammationerna. Cytostatika ges i kombination med kortison vid svår SLE med njurpåverkan eller CNSpåverkan. Biologisk medicin kan också prövas vid svåra SLE-skov eller om andra mediciner inte fungerar. Benmärgstransplantationer, där patientens egna celler tillförts, har varit aktuella i vissa extremt svåra tillstånd.

Dödligheten är mycket låg vid SLE nuförtiden (annat var det för 30 år sedan...), och sjukdomsförloppet är ofta milt. Prognosen har förbättrats tack vare tidig behandlingsstart.

Jag själv har SLE med fokus på min bisjukdom, Sjögrenska syndromet. Jenny har SLE, och även Sjögrenska, med fokus på hennes njurar.

Vem är du Jenny?

34 år. Jag kommer från Närpes, utbildad lärare, jobbar i förskola. I familjen bor sambo Björn, dottern Fanny (7 år) och en labrador-wachtel. Jag tycker om motion i alla former. Har varit med i gymnastik sedan jag var 2 år, både som ledare och själv jumppat och så har jag varit drillflicka i Närpes skolmusikkår och drillledare. Efter diagnosen tog jag paus med både drill och jumppa.

Jag tycker mycket om skäriliv, båtliv och skidsemestrar. Jag kommer från en aktiv familj där vi alltid rört på oss och levt hälsosamt. Det tror jag nog har hjälpt mig med tanke på min diagnos.

Hur brukar du förklara SLE till någon som inte har en aning om vad det är?

Reumasjukdom som också går på inre organ, kroppen blir lite "allergisk" mot sig själv, och att den går i skov.

När och hur märkte du av de första symtomen? Jobbigt/krångligt att få till diagnosen?

När jag var lite över 20 år fick jag hjärtklappningar. Gick till läkare för det och det togs blodprov som visade på autoantikroppar. Fick Sjögrens syndrom-diagnos men inget annat gjordes då allt var lugnt och jag mådde bra. Kände mig som en hypokondriker ett tag då jag en dag kunde ha sjukt på ett ställe och nästa dag var det sjukt på ett annat.

Så blev jag gravid och fick en dotter 2009. Jag mådde jättebra nästan hela graviditeten. Jag jumppade, drillade, skidade slalom mm, rörde på mig mycket. Några månader före födseln blev jag helt "kaputt", svullen, fick havandeskapsförgiftning (typiskt med SLE) och blev igångsatt två dagar före bf.

Efteråt blev det jobbigt. Trodde först att det var vanligt att må såhär efter en förlossning, sökte aldrig hjälp. Försökte att inte klaga. Sambon var enda som såg allt. Sjuk i leder, en pina ibland att bära dottern, gå upp för trappor, trött och helt slut, minnet (visste inte alltid vad jag gjort på dagen). Detta gick i perioder, ibland mådde jag bra, ibland dåligt. 

När dottern var två år fick jag eksem över hela benen, kunde vakna med svullen läpp (jättestor alltså) som sen försvann och nästa dag svullet ögonbryn. Eksemutslag i ansiktet. Orkade ingenting. Så gick jag till slut till hudläkare och fick sen snabb remiss till inre medicinska. Sen kom allt på en gång och hamnade sen in akut till slut. Hade feber till och från, blev så slut. Hb var 70 (124 är lägsta gränsen för kvinnor) och skickades in till Vasa. Njursvikt och hjärtsvikt konstaterades. Och det var en jobbig höst, jag var sjukskriven tre månader men ville hela tiden tillbaka till arbetet, jag kunde ju inte missa julförberedelserna i skolan.

Till slut kom läkarna fram till SLE. Skönt att få en diagnos. Klart också en oro men mest av allt en lättnad. Jag var ingen hypokondriker!

Så fick jag mediciner. Tappade massor av hår. Blev svullen som en boll av kortisonet - gick upp 15 kg... men började sakta må bättre. Det blev sjukhusbesök men otroligt hur bra jag har blivit omhändertagen och skött. Konstaterades att jag har en njursjukdom som hör ihop med Sjögrens och också många olika autoantikroppar.

Hur har sjukdomen betett sig under åren?

Den har hållit sig lugn m.h.a. mediciner, har länge haft höga värden men nu bättre. Har inte haft några större skov. Verkar tåla solen men inte för mycket stress.

Jag själv äter  och har ätit oxiklorin sen diagnosens första dag och åt kortison de första åren. Vilka mediciner äter du? Hur funkar de för dig, några biverkningar?

Äter oxiklorin, kortison, cytostatika, D-vitamin och en låg dos primaspan. Från början åt jag också blodtrycksmedicin pga njurarna men blodtrycket blev så lågt och jag blev i bättre skick så det avslutades. Kortisonmängden har minskat mycket också under åren. Primaspan äter jag i proppförebyggande syfte, jag har högre blodproppsrisk iom vissa autoantikroppar jag har.

Hur mår du idag?

Jag mår jättebra! Viktigt att jag tränar och får frisk luft, märker att jag mår bättre då. Jag försöker också äta bra, håller bort griskött. Borde också hålla bort allt socker och vetemjöl, märker att jag mår så mycket bättre då jag lämnat bort det i perioder. Vanliga saker som alla människor mår bättre av. Det enda jag märker av är tröttheten som kommer ibland, typiskt för SLE.

Finns det något som hämmar dig iom sjukdomen? Det jobbigaste med den?

Det främsta: skulle vilja ha ett syskon till Fanny... Läkarna har sagt nej åt det i många år men nu när de ser att jag mår bra, njurarna är i skick och sjukdomen är lugn så har de ändrat åsikt. Men rädslan för allt finns ju... Och viktigt att komma ihåg, många med SLE får barn utan problem- men alla diagnoser är så olika och går ej att jämföra!

Det andra: att jag tar det lugnare med "äventyrliga saker".

Finns det nåt bra med den? Något positivt den gett dig?

Nej, inget positivt! Eller jo, det skulle förstås vara efter att jag kom in akut på VCS och alla bara skakade på huvudet med allvarliga miner - de visste inte vad som felades, bara att det var allvarligt. Jag frågade om det var livsfarligt, inget svar... och jag tänkte "ska jag dö nu?". Efter en sådan upplevelse tar man vara på mera, tar inget för givet! Så det är ju en positiv grej...

Njuter av att må bra!

Tur att man har de runt sig som stöttat och hjälpt en, kunnat bolla alla mina tusen tankar och frågor. Jag ångrar ibland att jag inte berättade hur dåligt jag mådde, försökte dölja det. Bara Björn och mina föräldrar som visste i början. Som nybliven förälder tänkte jag ju att inte kan jag vara dålig, alla klarar ju detta men mina symtom berodde ju på SLEn, inte på att jag var nybliven mamma. Kämpade på för länge före jag sökte vård. Men det är lätt att säga med facit i hand.

JennyochjagMin dotter Ronja som agerat fotograf denna gång.

lördag 11 februari 2017 - 10:18

Barnkalas

Lillkillen fyllde 7 år igår och det känns som att han inte är någon lillkille längre. Denna samma vecka var vi och skrev in honom i skolan. Snart är båda barnen skolelever! Vart far tiden? Själv är man ju fortfarande 25... ;)

Vi hade sonens kompiskalas igår hemma hos oss. Med minecraft-tema som han önskat. Och mycket jobb låg bakom, håh. Många gånger önskar man nog att man tagit ett hoplop-kalas istället för att slippa baka, pyssla, städa etc. Men sen när kalasdagen väl är där är det nog så roligt att få träffa alla sonens vänner och lära känna dom litegrann. Sen när de växer är de inte ett dugg intresserade att prata med en längre, eller hur? Så jag passar på medan man kan! Sen är det ju synd att inte kunna bjuda hela klassen/gruppen förstås för att man har hemmapartyn, det skulle bli vääääldigt trångt då. Fast väääääldigt dyrt blir det också om man ska ha hela klassen på ett hoplop eller annat, herre du milde.

Det har skrivits mycket om barnkalas, att de görs så överambitiösa och dyra. Vi har försökt hålla alla kalas väldigt enkla. Huvudsaken är ju att alla har det trevligt tillsammans. Jag har lärt mig att maten inte är så viktig och så är det bra att ha flera lekar i bakhuvudet ifall det behöver styras upp. 

Till detta partyt var det faktiskt första gången som jag endast hade bakat tårtan själv, en minecraft-tårta. Som jag också glömde fota... Allt det andra hade jag köpt. Det var minecraft-cookies, minecraft-pinnar som var salta pinnar. Och sen en massa olika godis som självklart var i minecraft-tema. Kom ju inte ihåg att fota allt det fina när det var uppdukat och före gästerna hade tagit för sig men här ser ni tanken, hade tejpat såna här lappar på papperstallrikar och så fick alla ta för sig:

minecraftkalas2

Sen är den stora frågan då: goodiebags eller fiske eller liknande. Hur göra med dessa? Är det faktiskt så att barnen tycker att det hör till? Vad tycker ni?

När jag frågat mina barn så är det inget dom tänker på. Dom tycker att nog är det kanske roligt men finns det inte så bryr dom sig inte. Inte har dom krävt heller det på egna kalas. Jag brukar fixa till nåt väldigt enkelt. Det är ju roligt att göra en lek kring det hela. När dottern var liten så gjorde vi en skattkarta och så fick hela gruppen försöka hitta skatten. Då var det enkelt när det var sommarkalas. Med sonen som har vinterkalas har jag också gjort skattkarta och de har fått leta runt i huset. I år med minecraft-tema fixade jag till minecraft-skattkista av papper och alla fick leta efter sin egna. Hade gömt dem en och en i huset och alla fick ett kort där det stod "leta bredvid en lampa",  "på en matta", "i en sko" eller "bredvid en banan". Alla verkade tycka det var spännande att få ett eget uppdrag.

Och "gåvorna" då? Ja, de hålls också väldigt enkla. Alla fick varsin "diamant", ett hubba-bubba tuggummi och ett par klisterbilder. Så mycket till ryms inte i skattkistorna och alla var nöjda.

minecraftkalas4

Så efter att tårtan var uppäten, lekarna lekta och presenterna testade satte vi oss ner vid tvn med popcorn och kollade på minecraftvideon sista minutrarna förrän kompisarna blev hämtade. Jag fick höra en massa bra ideer hur man ska bygga och vad som är bra eller dåligt. Alla är tydligen riktiga minecraft-proffs och jag fick lära mig en massa. Måste ju avslöja att jag också spelar minecraft ibland när jag hinner. Kände mig tvungen att sätta mig in i den världen när barnen var yngre och ville börja spela, för att hjälpa dem komma igång. Något som alla föräldrar borde göra med alla spel, för att hålla koll på vad de spelar.

Toppenkalas!

tisdag 7 februari 2017 - 11:08

Dagens motto

Christoph Treier hade ett väldigt bra motto på facebook häromdagen:


Lova aldrig något när du är lycklig.
Svara aldrig när du är arg.
Och besluta aldrig något när du är ledsen.

 

hemmastrandenfrostmorgon

tisdag 7 februari 2017 - 10:59

Bröstcancer - Pernilla berättar

Jag lovade er i söndags två intervjuer, så här dyker nu den andra upp. 

Pernilla Vikström har många järn i elden. Jag lärde känna henne via hönsen. Pernilla är en riktig hönsmamma med ett gäng silkeshöns där hemma.

Vår första tupp fick vi av henne, finfina "Bengan", och efter det har vi bytt hönor sinsemellan och en tupp har hon fått av oss också, som numera är en Nykaabi-tupp har jag fått höra, en riktig globetrotter-tupp som fått se mer av världen.

Pernilla sitter med i Korsholms kommunfullmäktige och kommunstyrelsen samt medlem i  Vårdnämnden. Aktiv inom Svenska Folkpartiet. Som sagt, många järn i elden.

pernilla2

1. Vem är du?

Barnmorska på 47 år. Boende i Kuniskogen, Korsholm, med husbonde, barnen Ben, 19, och Amanda, 21, som studerar på annan ort.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?

Efter traditionell Österbottnisk fredagsbastu var plötsligt bara knölen där, liten men vass, kände genast att det var nåt annorlunda. När jag själv studerade på Sjukis hade vi "testbröst" som visade hur olika stadier av bröstcancer kunde kännas.... Likheten med det var skrämmande slående. Jag är en rastlös person så direkt på måndagmorgon fick jag träff med en läkare och 20 dagar senare efter mammografi och provbit hade jag en cancerdiagnos, 35 år gammal.

3. Känslorna iom upptäckten?

Jag visste av knölen hela tiden, kände ofta på den, tvingade mina vänner att känna i hopp om att de alla skulle säga att klart det inte är cancer. Jag är inte så blyg av mej men aldrig förr hade mina små bröst varit så i fokus. När väl diagnosen var ett faktum var det total panik först men snabbt insåg jag att det är så mycket lättare att deala med fakta än ovisshet även fast det var totalt overkligt första tiden.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?

Hade tur, det var stadie I men grad III dock, en aggressiv en, lymfan var ren och halva bröstet togs bort.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?

En månad efter upptäckten opererades jag, ytterligare en månad senare drog cellgiftsbehandlingen igång som varvades med strålbehandling för att sen fortsättas med medicinering... en slags "kemisk kastrering" i form av Tamoxifen , en medicin som ska ta ner de kvinnliga hormonerna för att minska återfallsrisken, en behandling på 5 år. Den behandlingen avbröt jag dock efter lite på 2 år pga biverkningarna.

6. Behandlingarna, åtgärderna, måendet?

Behandlingen är inte lätt, men man tar allt i den situationen, jag hade 1000 skäl till att inte dö. Det svåra med bröstcancerbehandlingen är att många inte är sjuk alls när cancern upptäcks men du måste gå igenom helveteselden i form av cellgifterna, den kan göra dig ordentligt sjuk för att sen få fortsätta vara frisk, och det var svårt att förstå vissa perioder.

7. Vad upplevs såhär i efterhand som jobbigast av hela den tiden med cancerdiagnos?

Jag försöker att inte fokusera på det jobbiga vad det än gäller i livet, sätter fokus på det bra liksom, men det svåraste var inte håravfallet, stympningen av bröstet eller själva cellgiftet utan det inre kaoset som ibland dök upp, oron för att inte överleva, oron för att inte kunna stödja sina barn så mycket som man borde, ilskan kunde krypa fram mitt i natten i vargatimmen över att allt ändrades i ett ögonblick, som tur var så var dess stunder få. Då brukade jag väcka gubben min och gråta en stund, han var/är den tålmodigaste som finns. Ibland behöver inte partnern säga så mycket , vad finns det att säga i såna stunder egentligen som kunde göra skillnad?
Sen hade jag väldigt svårt för människor som plötsligt betedde sej fullständigt annorlunda mot mej än vad de annars gjort, jag vet ju nu att cancer-skräcken fortfarande sitter djupt inne. Som cancerpatient blir man oerhört ledsen när folk undviker en, eller låter bli att ringa för att de är "rädda för att störa", de gråter, kanske inte så mycket för dej utan för att det kommer för nära dem - drabbas hon kan jag drabbas liksom. När man själv är mitt i kaoset kan det sänka hela din dag.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?

Jag har så många bra minnen, hur otroliga människor som fanns runtomkring mej. Familjen och vännerna och så många bekanta som fanns där, Ensam är inte stark och om man bara vågar ta emot stöd när livet tillfälligt har en svacka så bär det en så man inte faller för djupt. Vad jag uppskattade mest var alla dess människor som fortsatte att vara absolut sej själva mot mej, mina väninnor fortsatte med samma råa humor, de fanns där dag som natt, de ringde upp fast jag inte alltid orkade svara osv, de tvingade ut mej på allt från Björköbyvandring direkt som nyopererad till fester där mitt skalliga huvud lyste vitt men kompenserades med snygga örhängen, det gjorde att jag inte kände mej sjuk hela tiden. Det svåra var förståss kroppens nedbrytning under cellgiftskuren, svårt att se sej själv i den situationen från att ha varit mycket aktiv till att plötslig ligga utslagen efter behandlingarna, men det var ju övergående.

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?

Det får man aldrig veta, man kan sia om det ... men varför fick jag det? Min var hormonell. Många läkare frågade samma sak... jaha du har ammat två barn? bra , det minskar risken. Ja du är inte överviktig alls, bra det minska risken. ibland kom ångesten , vad har jag gjort , vad måste jag göra för att förändra så det inte kommer igen? Men nu, många år senare så vet jag att jag bara drog en nitlott i genbanken, ingen släktanamnes, inga klara orsaker. Det enda jag verkligen försökt eliminera efteråt är negativ stress för det tror jag jag stökar till i kroppen, jag älskar att ha mycket på gång men känner numera klar skillnad på negativ och positiv stress och försöker lyssna på kroppen efter det.

10. Du är själv barnmorska/sjukskötare. Du hade en hel del kunskap om cancer före, men även om vården, och allt runt omkring. Var det positivt? Kände du att du hade mer kontroll än andra, ickevårdutbildade? Eller var det kanske tvärtom, skrämmande, mer medveten om vad som kan hända?

Kände du stöd/trygghet/kunskap från vårdpersonalen som skötte dig under tiden med cancerdiagnosen?

Jag har jobbat många år som barnmorska och det är lite lika som när barnmorskorna kommer in och föder... då är vi bara mammor ... yrkesrollen finns inte där då och vi är lika rädda, osäkra och i behov av stöd som alla andra. Samma var det med cancern. jag var inte vårdpersonal då, jag var mamma, kvinna, naket rädd för vad som skulle hända men stödet jag fick av personalen på VCS var fantastiskt, jag hade fullt förtroende för dem, jag kände att de gav mej tid och tog min oro på allvar.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

Idag kan jag säga att jag mår uppriktigt bättre än före Cancern och det är mycket tack vare att jag fokuserar på vad den gav och inte tog. Jag är inte längre inskriven på onkologiska men går på mammografi vartannat år. Skulle jag kunna välja så skulle jag mest av allt inte gått igenom cancerperioden men eftersom det inte är valbart så är min livsfilosofi att det är bara att "dra upp snoran" och göra det bästa av situationen. Med risk att det låter som en kliche så var det ett uppvaknande för mej. Jag tvingades att tänka efter, jag tvingades att möta min absolut största skräck - cancern och jag måste hitta ett sätt att leva efteråt där inte ångesten för återfall tog över. Det gick. Jag blev modigare på så många plan, kanske lite argare ibland, jag nöjer mej inte med situationer jag inte trivs med, jag vågade börja påverka politiskt, vågar säga vad jag tycker, jag vågade byta jobb... listan är lång på postitiva saker. Den negativa listan så låter jag inte göra sej påmind. Att verkligen känna att livet är en gåva och det är upp till oss själva vad vi gör av den gåvan är något jag inte förstod före cancern, men nu försöker jag påminna mej omdet , ofta ofta...

12. Vart kan man vända sig här i österbotten om man fått en cancerdiagnos?

I Österbotten har vi en aktiv cancerförening som jag har haft mycket kontakt med ända sen jag själv fick ett ovärdeligt stöd av dem genom samtalsgrupp och kontakt med personalen där. Jag fungerar nu även själv som Stödperson för bröstcancerpatienter och drar samtalsgrupper på cancerföreningen med jämna mellanrum.

Personalen som jobbar där är fantastiska och jag rekommenderar drabbade och anhöriga att söka hjälp och stöd genom dem.  www.pohjanmaansyopayhdistys.fi .

Där finns även våra kontaktuppgifter till stödpersonerna som man kan ringa närsomhelst.

Vi har även numera ett brett kontaktnät på svenska via "FinlandsSvenska Cancergruppen" på Fb med flera hundra medlemmar, en sluten grupp där man kan diskutera fritt, på Fb finns även en grupp för anhöriga "FinlandsSvenska Cancergruppens ANHÖRIGA".

Sen har jag även under årens lopp, som finlandsvensk vänt mej mycket till UngCancer i Sverige som har en fantastisk verksamhet www.ungcancer.se

När man insjuknar vill man verkligen bara få prata sitt eget modersmål. Sen vill jag åter igen säga, den som drabbats och de anhöriga, är det någon gång i livet vi ska våga luta mot en medmänniska så är det när du drabbas av cancer. Ensam är inte stark. Du kommer att bli förvånad hur stort stöd du kan få om du bara låter människor finnas där. Att prata om cancern, att söka kunskap, det hjälper oss att hjälpa den drabbade. Som en kloka Tove Lindhal Greve skrev i sin krönika på Världscancercancerdagn den 4.2 " Den som drabbas av Cancer behöver dig. Rädslan förlamar. Kunskap ger mod. Ersätt dina fördomar med fakta. Fortsätt fråga och slut upp i kampen mot cancer".

 fuckcancer2(Bilder, Pernillas egna)

måndag 6 februari 2017 - 15:00

Bröstcancer- Michaela berättar

Michaela och jag är barndomsvänner. Vi hade enbart en backe, eller två små, emellan oss kan man säga. Vi var oskiljaktiga under flera år. Hon var med på många av våra husvagnssemestrar och jag var med hennes familj tex och skida slalom eller hälsa på de österbottniska släktingarna med den obegripliga dialekten.

(Försökte hitta nåt foto på oss två och det visade sig inte vara svårt alls. Hittade så många bilder på oss två, där tyvärr bildkvaliteten är rätt usel..., så jag la ihop ett kollage, haha. Jag och Michaela:)

micuochjag

Våra mammor blev väninnor efter en tid och är det ännu också idag. Vi träffades ofta, våra hela familjer (förutom syskonen då) och spelade kortspel tillsammans. Vi klädde oss enligt ett tema, tex hattkväll och så hade alla hattar på, våra mammor och pappor också, vi spelade "plump", ett kortspel, åt gott och skrattade så tårarna sprutade. Ajaj, det var tider det!

Men med tiden så växte vi, odramatiskt, ifrån varandra. Men man hålls ju lite uppdaterad tack vare facebook och instagram och blev nog chockad första gången jag fick höra att hon hade bröstcancer. Då var det inte via facebook faktiskt, utan via min mamma.

Här kommer nu Michaelas story:

1. Så, Michaela, vad gör du nuförtiden? 
Jag arbetar inom läkemedelsindustrin som medicinsk sakkunnig och bor för tillfället i centrala Helsingfors.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?
På hösten 2014, när jag var 34 år, märkte jag av en slump en liten knöl i utkanten av mitt ena bröst. Jag blev egentligen inte så jätte rädd till en början. Tänkte först att det eventuellt kunde vara bröstmuskeln som var lite svullen iom att jag nyligen hade upptagit träningen igen efter en paus i gymträningen. Men då den forfarande var kvar några veckor senare så tänkte jag att det var bäst att gå och kolla det. Jag beställde tid till arbetshälsovården och fick en tid inom några dagar och läkaren gav direkt en remiss till mammografi och ultraljud. Redan under ultraljudet och diskussionen med den undersökande läkaren förstod jag att detta inte skulle innebära några goda nyheter. Officiellt fick jag diagnosen en vecka senare.

3. Känslorna iom upptäckten?
Jag kommer väldigt bra ihåg morgonen som jag skulle åka till arbetshälsovården och få svaret. Jag var förvånansvärt lugn då vi åkte och jag hade ju på känn vad som diagnosen skulle vara. Mamma och pappa åkte med mig och väntade på mig utanför mottagningsrummet. Jag ville gå in själv. Samtalet med läkaren gick väldigt “sakligt” och jag bara satt där då domen kom: jag hade bröstcancer. Läkaren berättade att en akut remiss skulle skickas till HUS, och att de tar kontakt med mig inom kort för att lägga upp behandlingsplanen. Jag var på något sätt i en dvala, väldigt saklig och lugn, det var nästan lite konstigt. Men då jag kom ut till mamma och pappa och skulle berätta det till dem, då bröt jag ihop. Vi stod där alla tre, höll om varandra och grät tillsammans. Det var säkert en av de mest känslosamma stunderna.

Men men, nu var det bara att klara av detta. Och det blev lite av min överlevnadsstrategi under de följande 9 månaderna. Ett kryss i rutan för varje etapp som var avklarad, med målet mot livet efter behandlingarna.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?
Cancern upptäcktes väl relativt tidigt, och tumören hade inte hunnit växa sig så stor. Svaret på hurudan cancer det var fick man reda på först efter operationen, då den bortopererade tumören skickats till patologen för vidare undersökningar. Fastän det rörde sig om en aggressiv bröstcancer, som så ofta för unga patienter, så var enligt läkaren ändå många faktorer till min fördel: tumören var liten, hade en relativt låg “delningsprocent” och var hormonpositiv. Men i och med att jag hade fått bröstcancer i ovanligt ung ålder, så skulle det troligtvis bli att genomgå alla tillgängliga standardbehandlingar; operation, cytostatika och troligtvis även strålbehandling.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?
Redan dagen efter att jag fått min diagnos så ringde de från cancerkliniken vid HUS. Jag fick tider för operationen, vissa tilläggsundersökningar och en konsulteringstid med kirurgen. Det skulle ta 5 veckor innan det var dags för operation, och inget skulle riktigt hända innan det. Så 5 veckor fick man sitta och vänta och fundera på att man har cancer i kroppen som bara sitter där och växer. Så kändes det i alla fall. Och det var säkert den tyngsta tiden. Att bara sitta där och vänta, utan att kunna göra något åt saken.

6. Behandlingarna, åtgärderna?
För min del skulle det alltså komma att bli operation, cytostatika (cellgifter) och med största sannolikhet stråbehandling. Därefter anti-hormonbehandling. Hela ruljansen. Vilket faktiskt var en lättnad, jag ville ha allt, oberoende av hur skit jag skulle komma att må. Jag gjorde beslutet att fortsätta gå till jobbet även under behandlingarna, med undantag av ett par dagar efter varje cytostatika-behandling. Det kändes som det rätta för mig, men det är det inte nödvändigtvis för alla. Det fick mig att hålla mina tankar på annat håll, få ta del av “normala rutiner”, vara en del av ett samhälle utanför cancerkliniken och se och träffa kollegor nästan dagligen. Jag var dessutom relativt ny på arbetsplatsen och VILLE verkligen arbeta och bidra till teamet.

a. Först på listan var operationen. Någon vecka innan, träffade jag plastikkirurgen som skulle utföra operationen. Hon berättade lite vilka alternativ som gällde för mig. I och med min unga ålder, så rekommenderades att hela bröstet skulle tas bort. Fine by me. Ta bort båda sa jag. Jag vill inte gå omkring med risk för att det finns något kvar. Men det var uteslutet i det här skedet. Jag genomgick en hudbevarande masektomi, och samtidigt påbörjades en rekonstruktion med inplant (vilket senare ändrats, mera om det nedan). Operationen skedde på en onsdag i november. Två dagar senare fick jag redan åka hem. Mörbultad, men rätt välmående. Jag åt värkmediciner i några veckor, men klarade av aktiviteter som lätta promenader redan några dagar efter hemkomsten. Och sedan gällde det bara att återhämta sig så väl som möjligt så att man var i gott skick då cellgifterna skulle börja. Totalt var jag sjukledig i 5-6 veckor efter operationen.

b. Min första cytostatika-dos fick jag på nyårsafton. Det skulle bli totalt 6 doser: 3xTaxotere och 3x CEF., en dos var tredje vecka. Olika cellgifter har lite olika biverkningar, och de kan variera från person till person.
De tre första behandlingarna gjorde mig väldigt trött, och det kändes som om hela kroppen var full av mjölksyra. Till den här cytostatikan hör normalt inte illamående, det skulle komma senare. Jag fick lite svårt att komma ihåg saker, speciellt nya ord, eller ny information. Också smaksinnet ändrades för ca 1-2 veckor efter behandlingarna. Mat och drycker smakade helt annorlunda än man var van med, vilket gjorde att matlusten avtog rejält. Kortisonkurerna som man fick i samband med cellgifterna gjorde däremot att man samlade på sig vätska och blev väldigt svullen.
Och så HÅRET! Den utlimata synliga stämpeln att jag var cancerpatient. Ca 10 dagar efter första behandlingen så började håret lossna. Detta hade de förberett mig på, så jag klippte håret kort ca en vecka efter behandlingen. Trodde att det skulle vara enklare mentalt så. Det är lustigt hur stor del håret är av din identitet. Att en så banal sak, kan betyda så mycket. Men det är en sak att besluta sig för att drastiskt ändra sin frisyr, och en sak att tappa allt hår på grund av sjukdom. Samma kväll som håret började lossna, så rakade vi bort allt och därmed var jag skallig. För de nästa 8 månaderna använde jag peruk då jag gick till jobbet, men hemma var jag oftast utan. Och som jag längtade efter att få tillbaka håret, ögonfransarna, ögonbrynen…

De tre sista doserna var de jag fasade mest. Illamåendet… Jag fick illamåendemedicin intravenöst i samband med cytostatikan, och även medicin att ta hemma. Jag mådde visserligen pyton i några dagar, men spydde inte en enda gång. Det var som om man skulle ha haft årets baksmälla tre-fem dagar i sträck. Kalla vindruvor var en räddning då inget annat smakade.

För varje behandling blev kroppen svagare, det märkte jag tydligt. Det betydde ändå inte att jag inte kunde göra något under den här tiden. Jag hade tagit det som mission att jag skulle åtminstone ut och promenera under cellgiftsperioden för att inte konditionen och musklerna skulle helt förtvina bort under behandlingarna. Benen var tunga som tegelstenar, men samtidigt gjorde det väldigt gott. Lite frisk luft och motion gjorde att biverkningarna kändes lättare. Och humöret hölls även uppe. Då det var en treveckors paus mellan behandlingarna, så kunde man oftast sista veckan innan följande behandling t.o.m. göra lite lätt gym-träning. Det man dock bör komma ihåg under behandlingarna är att immunförsvaret är väldigt nedsatt, och man bör vara försiktig med att utsätta sig för smittor av olika slag. Just efter behandlingarna så undvek jag att gå där det var stora folkmassor, förkylda barnfamiljer etc. Och jag använde frenetiskt handdesinfektion (käsi-desi) under hela våren, och åt aldrig något från gemensamma skålar (nötter, godis el dyl). Och jag hölls faktiskt frisk. Det gjorde att jag kunde få mina behandlingar exakt var trejde vecka och behövdes inte tas in för behandlingar på sjukhus.
Sista cytostatikabehandlingen var i mitten av april månad, och som jag längtat! Som belöning åkte jag med två vänner till Barcelona ett par veckor senare, och njöt av god mat och lite vin. Och firade även min 35:e födelsedag där.

c. Strålbehandling.
Min strålbehandling påbörjades i juni 2015. Jag skulle få 25 behandlingar, vilket betydde 5 dagar i veckan, i 5 veckor. Strålbehandlingen var den “lättaste” av alla behandlingarna. Strålbehandlingen ges lokalt, på ett begränsat område. Biverkningarna är därför även främst lokala. Jag klarade mig relativt lindirigt, med rodnad/”solbränd”-hud. För vissa kan huden gå sönder, och bli riktigt bränn-skadad.

d. Rekonstruktion
Som jag nämnde så har min rekonstruktionsplan ändrats under tiden som gått. Mellan cellgifterna och strålbehandling byttes expandera ut mot ett silikonimplant, helt enligt planen. Detta var våren 2015. Strålbehandlingen under sommaren gjorde dock inplantat väldigt hårt, och det såg mer och mer onaturligt ut. Det stramade även väldigt mycket vid bröstmuskeln och var ömt, så på hösten diskuterade jag med plastikkirurgerna och vi beslöt tillsammans att jag skulle sättas I kö för att ta bort implantatet och göra en rekonstruktion av egen vävnad. Rekonstruktion med egen vävnad är en mycket större operation, och medför därför större risker. Även det kan göras med olika metoder. Vi beslöt att använda en relativt ny metod, där man använder s.k. "lovehandles” från baksidan av nedre ryggen. En bit av huden och underliggande fettvävnad togs från ena sidan av nedre ryggen, och användes för att göra ett nytt bröst. Otroligt vad plastikkirurgerna kan göra idag! Jag är så tacksam för att allt gick så bra, och jag har verkligen känt att plastikkirurgerna lyssnat på mig, och tagit även mina önskemål i beaktande. Små justeringer kommer säkert ännu att göras, men i det stora hela är jag nöjd. Fastän kroppen idag är fylld av ärr.

e. Hormonbehandling
För hormonreceptor-positiv bröstcancer ges oftast anti-hormonbehandling för x antal år framöver. Det betyder att du äter mediciner dagligen, för att minska estrogennivåerna i din kropp, och därmed minska risken att eventuellt kvarblivna cancerceller skall kunna växa. Tanken är att det skall minska risken för eventuellt återfall. Vilket ju är positivt! Det tråkiga är biverkningarna; viktökning, värmesvallningar, risk för osteoporos, etc. Man vänjer sig med tiden, men jag väntar ändå massor på dagen då jag får lämna medicinerna.

7. Vad upplevdes som jobbigast av alltihopa?

Jobbigast var/är nog maktlösheten. Både att acceptera att något “invaderat” din kropp och att därmed inte kunna påverka vad som händer rent fysiskt med din kropp, men även att någon annan “bestämmer över” dig och din framtid (läkarna, vården). Och rädslan som nog ligger och gömmer sig någonstans djupt inne, fastän den inte ger sig till känna varje dag. För många tror jag faktiskt tiden efter behandlingarna är tyngst. Så länge du genomgår behandlingarna, känns det lite som en trygghet. Efteråt skall du bara gå hem “och fortsätta leva”.

Själv har jag nog så här efteråt upplevt att kroppsförändringarna varit tyngst. Du måste lära dig på nytt hur du skall förhålla dig till din nya kropp, acceptera den som en del av din identiet, din sexualitet och hur allt detta påverkar dig och dina sociala relationer.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?
Positivast är väl att se allt stöd man fått från sin omgivning, sina vänner och sin familj. Så många som stått vid mina sida igenom den här processen! Stort tack till dem alla!

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?
Finns nog inget svar på det. Bad luck, troligtvis. Vi har inte bröstcancer i släkten, och jag har inte heller någon mutation i de kända riskgenerna. Jag tror inte heller att jag levt mitt liv så pass mycket mera ohälsosamt än någon annan, att det skulle vara den bakomliggande orsaken. Det är säkert summan av många små faktorer som kan ha bidragit till det, men jag kommer aldrig att få ett svar på det, så sätter inte så mycket energi på att fundera på det.

10. Viktigt för mig som blivande sjuksköterska: Sjukvårdspersonalens del i detta med din bröstcancer? Kände du trygghet från dem/kunskap/stöd? Gjorde dom rätt? Positiv/negativ feedback? Kunde dom ha stöttat dig mer? Givit dig mer information nångång?

Fastän cancervården i Finland är mycket bra, så finns det saker som jag hoppas kunde bli bättre.
Jag hoppas det kunde vara möjligt att individualisera vården efter patientens behov och önskemål. Det känns lite som om man rullar in på ett löpande band. In i ena ändan då man får diagnosen och ut i den andra ändan då man genomgått behandlingarna.
Det skulle ha varit underbart att ha en egen läkare, som man hade fått träffa varje gång. Jag har träffat olika onkologer varenda en gång. Unga läkare som inte vågar ta ställning till något som urskiljer sig från normen.
Jag hoppas även att mera fokus skulle sättas på livskvaliteten för de kvinnor som gått igenom det här, inte bara fokusera på att bota någon från cancern. Behandlingarna är tuffa och kan påverka kroppen under långa tider efteråt. Man borde även prata mera tydligt om behandlingarnas långtidsbiverkningar med patienterna. Den informationen fick jag aldrig från läkarna eller sjuksköterskorna, men jag hade tack och lov kunskapen och möjlighet att ta reda på det själv innan behandlingarna började. T.ex. bland unga patienter borde det vara ett måste att diskutera barn-frågan. Det görs det inte alltid idag, så patienter som inte är medvetna om riskerna, har inte nödvändigtvis möjligheten att begära förebyggande åtgärder.
Visst är jag tacksam för att jag är född i Finland och att jag fått all vård som jag fått och jag hoppas det gjort mig frisk, men jag skulle även gärna se att läkarna tycker att det är viktigt att jag kan leva ett gott och fulländat liv efteråt.

Jag har nog mött både trevlig och mindre trevlig personal under mina besök i den offentliga vården. Alla har väl bra och dåliga dagar och det märks även i patientbemötningen. Och alla patienter har inte heller samma behov. Vissa behöver mera stöd och tröst, andra kanske skulle hoppas på en mera rak dialog och få så mycket information som möjligt. Så det är inget lätt jobb de har…
Men! Jag hade en och samma sjuksköterska under alla mina sytostatiska-behandlingar och hon var helt underbar! Svårt att säga på vilket sätt, men hon var bara fantastisk, hon orkade lyssna, var uppmuntrande, och gav goda råd för att orka igenom biverkningarna till nästa gång. Och man kunde ringa henne om man funderade på något och fick alltid hjälp.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

För tillfället mår jag bra. Hittills har allt sett bra ut i mina årskontroller, och hoppas naturligtvis att det fortsätter så även framöver. Ännu har jag en större operation kvar, och troligtvis några mindre justeringar. Fastän jag mer än någonting skulle ha önskat att detta inte inträffat, så tror jag ändå det medfört något gott. Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom något dylikt. Vad som egentligen är viktigt och var ens styrka finns. Jag planerar att leva och njuta av livet till fullo, oberoende hur långt/kort det är, och försöker ta vara på alla möjigheter som ges mig. Helt enkelt komma ihåg att njuta av även de enkla sakerna i livet. Hur clichigt det än låter, så förstår man ofta inte att uppskatta det man har, innan man (nästan) förlorar det.

micu

söndag 5 februari 2017 - 19:15

Cancer

Idag är det Runebergsdagen och inga Runebergstårtor har jag ätit.

Men igår blev jag upplyst, via facebook, att det var världscancerdagen. Den fjärde februari är utsedd till Internationella Världscancerdagen. Oktober tror jag de flesta vet om att det är rosa månaden, för att lyfta fram kunskapen om bröstcancer. Men hur många kände till Världscancerdagen?

Internationella unionen mot cancer (UICC) har som uppdrag att samordna verksamheter som rör cancer och Världscancerdagen, något som de gör tillsammans med medlemmar runt om i världen. Världshälsoorganisationen och många andra internationella organisationer är även med och stödjer kampanjen.

Tidigare år har man bland annat talat om rökfri miljö, fokus på hälsosam kost och fysisk aktivitet och vård och rehabilitering. UICC har också återkommande kärnfrågor. Kärnfrågorna handlar om att barn ska ha möjlighet att vistas i rökfri miljö, vikten av att kombinera en balanserad kost med fysisk motion och därigenom undvika följdsjukdomar och fetma, att öka kunskapen om vaccin som kan förebygga cancer och även försöka öka kunskapen kring helhetsbilden av cancer. UICC vill lyfta fram det faktum att 40% av alla cancerfall skulle kunna förebyggas genom en kombination av flera eller alla av ovanstående kärnfrågor.

Temat för Världscancerdagen 2017, alltså igår, var "Tid för liv". Som patient är varje dag, varje ytterligare månad eller år kvar i livet, viktigt. Då spelar det egentligen ingen roll vad överlevnadsstatistiken säger, eller hur små eller stora chanserna är att en behandling ska lyckas. Varje ny dag är unik, varje dag ger tid för liv, tid att leva.

Vad är cancer då?

Cancer är samlingsnamnet på fler än 200 sjukdomar. Kroppen består av massvis av celler. De har ett alldeles speciellt sätt på att dela på sig och när dom gjort sitt ska de gå i apoptos, dvs programmerad celldöd. Vid cancer rubbas den här balansen och den tidigare friska cellen börjar bete sig onormalt. Den börjar dela sig ohämmat och det bildas till slut en klump av celler. Cellklumpen fortsätter att dela sig och växa och till slut börjar man känna av den. Man skiljer på benign (godartad) och malign (elakartad). Ordet cancer syftar ofta på en tumör eller knöl, men det är inte alltid cancercellerna bildar tydliga knölar som man kan se eller känna. När det gäller till exempel blodsjukdomen leukemi bildas inga tumörer men cancercellerna breder ändå ut sig på bekostnad av de friska cellerna.

Vanligaste cancerformen för män är prostatacancer, hudcancer och tjocktarmscancer. Vanligaste cancerformen för kvinnor är bröstcancer, tjocktarmscancer och hudcancer. 

Om ni inte redan läst den kan jag tipsa er om ett tidigare inlägg med intervjun med Janina och Hodgkins lymfom.

Under veckan ska ni ha ögonen öppna för då kommer två nya intervjuer som handlar om cancer.

torsdag 2 februari 2017 - 13:56

Videohälsning

Här kommer en liten videosnutt från mig. Har alltid tidigare HATAT att höra mig själv tala, men har på nåt vis, med åldern kanske, kommit mer tillrätta med att det är faktiskt sådär jag låter... Har ju tidigare laddat upp videon med nån övning men aldrig förr pratat. Tänkte utmana mig själv nu då och lägga upp en "prat-video". Har inte så mycket att säga men vill gärna höra era åsikter, från er som aldrig träffat mig, är det sådär ni har tänkt att jag låter? För jag brukar ofta bli chockad när jag hör människor jag vanligen bara läser om. Eller tvärtom, radioprataren man bara hört men aldrig sett, inte ens en bild och sen plötsligt ser. Man bildar sig en egen uppfattning och ibland motsvarar den verkligheten och ibland inte alls.

Motsvarar jag hur ni tänkt er? Pratar annorlunda? Uppför mig annorlunda?

Jag kommer än idag ihåg en mamma, vars barn jag skötte när jag jobbade som barnträdgårdslärare. Efter nån månad kom mamman, som läste min blogg, till mig och sa: "Är det faktiskt du, det hade jag inte kunnat tro, det tog mig en stund att klura ut att det var du". Hon menade det i all välmening och positiv ton men jag började ju förstås grubbla på om jag faktiskt ger en ärlig bild av mig själv som bloggare. Har ända sen jag började blogga, för flera år sedan, varit viktig med att skriva ärligt om mina fel och brister, försökt visa foton både uppifrån och nerifrån för att inte fastna i "bästa vinklarna", skriva hur kort jag är osv. Och sen få höra det här. Det tog ett tag innan jag kom över det. Det här är också något som Ellen berättar om i Poetens onsdagsintervju, om att vara ärlig mot sina läsare.

Jag kommer bra ihåg när jag fick höra Linns röst för första gången, före jag träffade henne IRL, och blev jättechockad. Det var ju inte så att jag hade tänkt mig att hon lät annorlunda eller att jag tänkt mig henne med ljusare/mörkare stämma men det blev ändå en liten chock. Då man läst hennes blogg så länge men aldrig hört hennes röst så blir det så konstigt sen när man till slut hör den.

Så motsvarar bilden verkligheten här tycker ni? Och ni som känner mig, är det en rättvis bild hur ni uppfattar mig? 

 

onsdag 1 februari 2017 - 10:25

Dagens lista

Vad skulle du aldrig..

Äta? -oliver
Dricka? -Kaffe.
Skoja om? -handikapp
Ha på kroppen? -jumpsuit 
Vilja uppleva? -allt hemskt; kidnappning, krock, andras död, våldtäkt
Kunna arbeta med? -telefonförsäljning
Säga nej till? -kramar
Googla? -"symtom vid influensa", eftersom jag borde kunna det
Göra offentligt? - bli arg och börja vråla
Blogga om? -mode och smink. Kan verkligen inte de där sakerna.

Vad hittar man alltid/ofta..

På ditt skrivbord? -pennor och magnesium (sånt man gnider händerna med före träning, skrivbordet finns i hemmagymmet)
Under din säng? -en massa: väskor, en gammal matta, fotostativ... (försöker hålla det tomt men så dyker det upp nåt nytt efter en tid och jag är förbannad när jag ska dammsuga)
I din jackficka? - hemnycklar och läppfett (dör om jag är utan läppfett)
Bakom din kylskåpsdörr? -mjölk, mineralvatten, blåbärssoppa, smör och köttbuljong
Vid sidan av ditt handfat? -ceridalolja (smörjer in hela kroppen med den) och tandborste, tandkräm, tvål
Högst upp i din bokhylla? -fotoalbum, böcker
Längst ner i din tvättkorg? -smutsiga handdukar
Framför näsan på dig? -datorn
I dina tankar? -min man och dagens lektioner på skolan