måndag 6 mars 2017 - 09:56

Bra flow

kallsagolopning3

Har ett så otroligt bra flow på gång just nu. Rörelseglädje till max, verkligen. Har fortfarande ont i axeln men den stör inte löpningen. Idag var det lite för kallt men jag drog en snabb 25 minuters löptur efter att barnen kommit sig till (för)skola och före jag ska vidare för att plugga.

Så krispig och vacker vinternatur där ute. Drog ut på fjärden hemifrån och sen upp över vägen och in i skogen. Det blev som en stor loop runt huset vårt. Härligt när man har så mycket runt sig i närmiljön. Rikedom!

Måndag! Bring it on!

kallsagolopningkallsagolopning2kallsagolopning4

lördag 4 mars 2017 - 08:05

Värk

Godmorgon på er! Ingen bra start på dagen idag. Vaknade vid 5, gick upp på toaletten och efteråt kunde jag inte somna om. Har en axel som bråkat i några dagar, inflammation i den. Blixtrande smärta i höger axel när jag försöker lyfta armen och annars ihållande värk hela tiden.

Inte bra för axlarna att studera hårt... Skrivit alltför mycket på sistone och suttit för mycket vid datorn.

Ska äta frukost nu och sen ta en Ibuxin som kur för att slippa inflammationen. Var faktiskt väldigt länge sen jag ätit en kur. Har också medvetet försökt hålla igen på NSAID-produkterna pga magen. Och magen har nu varit jättebra en lång period. Så håll tummarna att onda cirkeln inte börjar igen!

jagsolarmoln

fredag 3 mars 2017 - 18:22

KOL, nån här som kan berätta?

Sitter och läser på tent för tillfället. Har tent i respiratorisk och sinnesorganens ohälsa. Har jagat bort maken och barnen 100 km i nordöstlig riktning (nåja, de skulle nu ändå ha åkt dit), och har några timmar med fullständig koncentration på tentläsning. Tyvärr så kommer man ju på så mycket annat man istället kunde göra... som att skriva blogg... Så en "kort" text bara:

COPDKOL, eller COPD, består av endera "kronisk bronkit", eller "emfysem".

Jag läste att man räknar med att över 4% av männen och över 3% av kvinnorna har KOL, i Finland. I mina böcker från Sverige räknar man med att 9% av befolkningen från åldern 20-65 år har KOL, och att hälften av dem inte ens vet om det. Man räknar alltså med att många går med sjukdomen utan att veta om det. I Finland räknar man att KOL kommer att vara, år 2020, den tredje vanligaste dödsorsaken.

Så många alltså!?! Jag blev nog lite chockad. Man räknar med att 50% inte ens vet om att de har sjukdomen. Hur många av er fick svårare att andas nu...?

Vad lär vi oss av det då? Ja, om du röker så sluta med det så fort som möjligt! Rökning är ju nog den största orsaken varför man får KOL. Rökning är ju aldrig bra, fast det visste ni säkert redan... Rökning står för 90% av alla KOL-fall. Sen kan det också vara lång exponering av damm och kemikalier, luftföroreningar utomhus, passiv rökning, täta lunginfektioner i barndomen och astma som kan leda till KOL. 

Som tur är har vi rätt bra medicinsk behandling här i vårt land, i västvärlden, om man lider av KOL. Plus syre då. Men det leder ändå till konsekvenser i livet. Man kan behöva anpassa vardagslivet till andningsvikten, ett lättare arbete, svårt att använda kommunala transportmedel (kan inte vänta på bussar mitt i avgaserna i trafiken), sexlivet försvåras pga ansträngingen, man magrar och blir lättare undernärd pga att energin att andas kräver mycket av kroppen.

Lättare KOL och astma påminner om varann. Och nu tänker alla med astmatiska problem: tänk om det är KOL! Nja, så många, många fler har ju nog astma, så chansen att ha KOL är ju nog ändå liten. Men en bra skiljelinje mellan dessa två är att astma är reversibelt, dvs man har bra perioder och kan vara symtomfria. KOL är irreversibelt, dvs det förvärras sakta men säkert, det blir inte bättre emellan.

En som berättat öppet om sin KOL är Rickard Wolff i Sverige, kolla klippet hos Malou där han berättar här.

Än så länge har jag bara stött på mycket gamla människor som har KOL. Så nu undrar jag, finns det yngre (än 70år) här som har KOL själva eller känner nån någon med KOL? Mående, symtom, behandling, hur påverkas det dagliga livet? Kommentera gärna! Bra/dåliga erfarenheter av vården?

Vi kan ju ta upp astma också lite om någon har nåt dom väldigt gärna vill ta upp här, när vi ändå är igång med lungproblem? Nåt ni undrat? Erfarenheter där?

 

onsdag 1 mars 2017 - 10:22

Bröstförminskning, Jennifer och Nenne berättar

Här kommer två till erfarenheter av bröstförminskning. Först ut är Jennifer som också gjorde operationen här i Vasa:

Jag var 36 år (i höst blir det två år sen) när jag gjorde min bröstförminskning. Orsaken och önskan om att få brösten förminskade hade funnits i mååånga år, typ 15 år.

Jag är så kort, 158cm, så det kändes som om det enda som fanns på mig var brösten. Kändes som att det var det enda jag kunde se. Kändes tungt psykiskt redan i unga år. Med åren blev det tungt även fysiskt då vikten av brösten började förorsaka diverse olika krämpor. Jag fick dålig hållning, spända axlar och nacke som in sin tur ledde till huvudvärk. Svampinfektion under brösten led jag också av.

Träning som inkluderade hopp (bodycombat/bodyattack) kändes som en träningsform jag trivdes med men vilken press för axlarna då brösten studsade omkring. Ett/två par ORDENTLIGA sportbehån måste skaffas och bra höll de brösten på plats men Gud vad dom spände åt.

Drömmen om en bröstförminskning fanns hela tiden i bakhuvudet men samtidigt så ville jag vänta med att forska vidare i den drömmen tills jag fått barn.I januari 2013 fick jag en liten kille och då vaknade drömmen till liv på riktigt. Efter förlossningen så kändes brösten som ett enormt problem eftersom de svällde ännu mera med mjölken. Amningen blev inte till någonting då jag bara tyckte jag kvävde pojken med de enorma brösten. Jag orkade pumpa mjölken i 3 månader men sen gav jag upp.

Jag talade med en kompis som hade gjort en bröstförminskning tidigare och hon var så super nöjd att hon bara jublade och förespråkade det hela åt mig, och då vågade jag ta steget och kontaktade arbetshälsovården och sätta det hela i rörelse. Hade dock blivit förvarnad att läkarna kan börja tvivla på behovet av förminskningen och att jag sku skriva färdigt upp åt mig på papper vilka alla problem brösten har förorsakat åt mig så jag inte sku bli överkörd av läkarna.

Jag hörde av mig till arbetshälsovården (november 2014), där jag hade sprungit flera gånger med olika krämpor som kunde kopplas ihop med brösten. Därifrån fick jag en betalningsförbindelse till privatläkare och efter det besöket så skickades ett utlåtande till sjukhuset varifrån jag sedan fick en kallelse till konsultation (februari 2015). Nervös var jag men det visade sig vara helt i onödan.

Efter konsultationerna och procedurerna så blev det bara att invänta kallelse till operation. Operationen blev 19.8.2015 och jag övernattade en natt på sjukhuset. Sjukt och obekvämt va det på sjukhuset med alla packningar och dräneringar etc. Blev int så mycket sömn men något smått. Underlättade då jag hade läst Jessicas upplevelser i bloggen.
Sjukledig var jag lite på en månad. Hade vissa problem med sömnen. Sov bara korta knyck så jag var ganska utmattad.

Tankarna kring operationen var mest oro över hur jag skulle klara av vardagen med vår pojke som då bara var 2,5år. Han ville ju vara mycket i famnen och kramas och det kunde jag ju inte göra på ett tag men pappa fixa och det löste sig bättre än jag hade trott. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av operationen då jag i princip aldrig blivit opererad innan. Kände mig mest lugn innan operationen och avslappnad av att det hela äntligen skulle bli gjort.

Då jag kom hem så var jag väldigt trött och öm. Hade svårt att hitta nån ställning som var bekväm. Stödbehån från sjukhuset kändes nästan för spänd och emellanåt kändes det som om jag inte fick luft. Blev att ta en del värkmedicin och vilade en hel del. Jag hade inte riktigt förstått hur ”sjuk” jag kommer att vara och hur ”handikappad” jag kommer att vara då jag inte ens kunde öppna en flaska själv eller ta ner ett fat från skåpet. Alla runt omkring sa ju att det var frågan om en stor operation men på något vis så hade jag inte själv riktigt uppfattat det själv.

Jag höll ögonen på hur såren läktes och huvudsakligen verkade allt vara bra men ett ställe vid bröstvårtan var jag rädd att ilskades då det kom någon vätska ur det. Var till sårvården och visade upp det med det var ingenting att oroa sig över och allt va under kontroll. Huden min tyckte inte riktigt om sårtejpen så det förorsakade en del rodnad och klåda så till sist måste jag ta paus i användningen. Då hade det nog redan gått så pass länge att det var helt ok fast kirurgen ville nog senare att jag ännu sku använda tejpen så ärren sku bli så små som möjliga.
Jag fick en liten hud ”vinge” under höger armhåla efter operationen som senare togs bort på dagkirurgin. Förstod att det är vanligt att sådana förekommer efter bröstförminskningar så inget konstigt med det.

Före operationen hade jag en kupstorlek på typ EE-F och nu efter operationen är jag C och jisses vad skönt! Det togs bort 500 g från ena och 400 g från andra.

Nu nästan 2 år efter operationen så känns det nog underbart! Vilken lättnad och frihet. Vid träning så kan jag röra mig och njuta av träningen, behöver inte köpa enorma toppar/skjortor för att brösten ska få utrymme. Jaa och så är det underbart att kunna köpa ”normal” behån som inte kostar en förmögenhet och inte kräver besök i specialaffärer! Kan köpa roliga behån och många! Bikinin går också att använda! Jag kan även vara hemma utan behå! Härligt! Frihet i rörelse!

boobsdrawings

Och så Nennes erfarenheter från operation i Åbo:

Jag har lidit av att vara storbystad från lågstadiet redan då de äldre pojkarna i skolan började se på mej på ett "sådant" sätt. I högstadiet gick det bättre då andra tjejer började "komma fast mej" men kändes inte bra då heller.

Har nästan alltid tyckt att alla kläder varit fula på mej p.g.a. de stora brösten. Jag har alltid hatat gymnastiken för då "hoppade" brösten och det gjorde ont. Jag tänkte många år på op. men hade alltid trott att jag skulle vara tvungen att gå privat och inte ha råd. MEN så gjorde Jessica operationen (vi är gamla klasskamrater) och då tänkte jag att NU! Jag frågade råd av henne och bokade tid hos företagsläkaren. Ibland har jag haft nack- och ryggproblem också men egentligen ganska lite.

Jag gick alltså till läkaren som hade vissa tabeller som hon kollade och det räknades poäng. Mina poäng var högt över "minimi" så jag fick remiss till Tyks till en kirurg.
Kirurgbesöket gick bra och jag sattes i kö till op.

Under kö tiden som var ca 5 månader gick jag ner ca 10kg i vikt och då blev jag lite rädd för att operationen inte skulle genomföras. Men kirurgen konstaterade bara att "ja här är nog mest skinn" på morgonen då jag skulle opereras, ritade sträcken och frågade vad jag hade för önskemål. Får man ha det också frågade jag? Jo. B-C svarade jag och det tyckte hon med. Det kom in en till kirurg och de två kvinnorna skulle operera varsitt bröst. "Så mycket handarbete" så det tar så mycket tid sa den ena.

Jag sövdes och opererades och vaknade några timmar senare. Det gjordes på dagkirurgiska avdelningen så jag fick åka hem på kvällen redan. Personalen var och kollade på mej ofta och jag blev väl omhändertagen. Hem for jag med skötselråd och flera telefonnummer vart jag kunde ringa vid behov.

Första natten och dagarna var jag jätte försiktig. Rörde mej knappt. Trodde brösten skulle ramla av...
Var 4 veckor sjukskriven och hade inga komplikationer alls! Det är mycket ovanligt sade kirurgen.

Före operationen hade jag kupstorlek F/G och med omkrets 70. Nu har jag C och är otroligt nöjd. Bort togs bara 900g (400+500) för att det var mest skinn som sagt.

Älskar att köpa bikinin som jag hatat förut! Allt har sett så groteskt ut förut men nu känner jag mej "normal". Det är 1 år och två månader sedan och är supernöjd med beslutet! Känsel har jag inte som förr men det är det enda "felet".

 

tisdag 28 februari 2017 - 14:24

Bröstförminskning

Det kom en önskan att berätta lite om bröstförminskning. Jag berättade också om den i förra bloggen men här kommer nu ett inlägg från mig och sen kommer det ett till med ett par andra som gjort samma operation.

Bröstförminskning handlar detta alltså om. Ingen plastikkirurgi, ingen skönhetsoperation. Utan operation med siktet inställt på att lätta på bördan. 

Var/Hur börjar man?

Man bokar en tid till allmän läkare. Jag råkade ha min årliga reumaläkarträff när jag hade funderat klart på att det var detta jag ville. Så jag sa till honom. Han skrev remiss till kirurgen. Det var så allt sattes i rullning.

Sen då?

Sen var det bara att vänta på kallelse. Här sviker minnet lite. Om jag minns rätt nu, så var jag till reumaläkare i november ungefär, tid till kirurgen i början av året, januari-februari, och operationen hade jag i april. Året var 2015.

Träff med kirurgen

Kallelse till kirurgen kom med posten som sagt efter en tid. Det här besöket var jag mest nervös över. Jag hade läst massor om kriterierna för att få en operation gjord kommunalt, gratis. Man måste ha viss tyngd, viss storlek, på brösten. Det verkade också vara lite olika med kirurgerna, vilka dom tillåter till operationerna och olika också från sjukhus till sjukhus. Jag var till Vasa centralsjukhus.

Sjukskötare kallade in mig. I rummet fanns förutom skötaren, även en studerande och sen då kirurgen. Han berättade att jag var lite på gränsen. Han blev förvånad över att jag sa att jag hade DD-kupa. Jag misstänker att det är för att jag har 70-75 runt och därav blir kupan också större. Mina bröst såg inte enorma ut, men de kändes. I ryggen, i nacken. Banden tyngde på skulderbladen, bågarna klämde på revbenen. Ont i ryggen av tyngden framåt.

Han kände, klämde och vägde brösten i handen. Han sa att jag skulle varit gränsfall men att pga min diagnos, SLE, så ville han lätta på bördan åt mig och om han kunde få bort en del av smärtan, värken, från min vardag iom mindre bröst så var det en vinst. Så han godkände operationen och jag sattes in i operationskön. Nu var det bara väntan igen och fundera ut hur länge den skulle bli. Meddelade jobbet att operation är på lut så de var förberedda när det väl blev av. Och några månader senare fick jag kallelse till operationen.

Inför operationsdagen

Jag fick veta operationsdatumet några veckor före själva operationen. Tror jag. Här sviker minnet än en gång. Men det var inte så långt på förhand iaf. Men jobbet fick veta. Hade ringtid till sjukskötare före själva operationen där vi skulle gå igenom alla procedurer före. Jag var in för blodprover och korstest togs, jag har ju autoantikroppar i blodet så det sågs till att rätt blod från Helsingfors fanns på plats åt mig. Jag frågade om sjukledighetstiden och de sade att tre veckor är det vanliga men har man mer fysiskt, kroppsligt arbete så brukar det vara 4 veckor. Så detta meddelade jag jobbet så de visste. Mammografi och ultraljud av brösten gjordes. Allt såg bra ut. Jag fick tummen upp för operationen.

Operationen

Jag stegade in till preoperativa avdelningen till kl 8. Hade inte ätit nåt sen gårdagskvällen. Fick byta om till den mysiga (!) sjukhuspyjamasen, morgonrock, stödstrumpor, strumpor och plastpåsar på fötterna. Och så väntan. Lååång väntan... Vid 11-tiden fick jag äntligen träffa kirurgen. Här ritade han på mina bröst och planerade ingreppen. Ett bröst var större än det andra pga amningarna men nu fick jag veta att han skulle göra båda till en liten B-kupa. LITEN B-Kupa!! tänkte jag här... Från DD till LITEN B... Här hade jag faktiskt små, små ångertankar. Jag sa aldrig nåt, vågade inte. Var rädd att de skulle säga nej till operationen då. Allt hände så fort. Men när jag var tillbaka i väntrummet så tänkte jag sen ändå att liten B-kupa är ändå bättre än de tunga jag hade nu. Redan väntan i väntrummet var jobbigt när jag inte fick ha BH på mig... Det var tungt och svettigt, all tusch på brösten gjorde att det klibbade på hyn. Jag fick också veta att operationen kanske skulle bli av vid kl 14 ungefär. Nu började det kännas nära!

brostoperation

(Gamla instagrambilder från denna tid)

Men tiden gick... Klockan blev 15... klockan närmade sig 15.30... folk började packa ner och avsluta jobbdagen och sköterskan kom och sade att de ska se nu om jag hinner in idag eller om jag får komma på nytt imorgon. De sa att nån operation före mig hade dragit ut på tiden... Jag ville verkligen inte gå igenom allt detta på nytt imorgon!! Jag var hungrig och trött efter att inte ha ätit på hela dagen och bara suttit och spänt mig...

Så kom plötsligt sköterskan igen kort tid efter, hade med sig medicinkoppen och ett vattenglas och sa att nu var det dags, nu får vi skynda oss. Så jag tog panadol och en lugnande och så gick vi med raska steg till operationssalen. Här började det bli lite läskigt. Att gå själv in till operationssalen, efter så många, långa timmar själv. Lägga sig på operationsbordet. Så många människor i rummet. Alla hade sina egna arbetsuppgifter, fullt sysselsatta och koncentrerade. Nån minns jag att talade med mig, frågade om jag talade finska eller svenska. Nu var jag lugn igen. De stack kanyl i mig. Tror pyjamasen öppnades, fick ett varmt täcke på mig istället. Plötsligt dök någon in (anestesiläkare vet jag ju nu) och sa att han nu söver mig. Jag har sövts flera gånger men det var första gången jag verkligen kände hur jag sövdes ner, bit för bit. Det var som en våg som startade nere vid bålen och kom högre och högre upp och sköljde över mig och sen var det svart. Jag sov. Det var dags.

Uppvaket och avdelningen

Det var detta jag fruktat mest över. Att vakna upp efter operationen. Fundera på hur ont man skulle ha. Men jag vaknade lugnt. Ingen smärta. Inget jobbigt. Otroligt törstig var jag och HUNGRIG, vrålhungrig. Fick veta att klockan nu var 8 på kvällen. Blev direkt fundersam över maken och barnen. De måste vara jätteoroliga nu. Jag hade stängt av telefonen och sköterskorna förde bort den vid 14, då det egentligen var tänkt jag skulle åka in för operation. Så efter att jag fick smutta på lite vatten bad jag om en telefon att ringa maken. Halvt groggig ringde jag och de var lättade att få höra från mig. Orkade inte prata mycket men de var lättade att det gått bra. Maken lovade också meddela alla andra som var oroliga. Barnen kunde äntligen somna där hemma.

Till avdelningen kördes jag efter 21. Jag var så otroligt hungrig. Men fick veta att ingen mat serveras längre. Ringde maken igen när jag fått min telefon och sköterskorna hjälpt mig med laddaren. Orkade prata en stund och berättade om dagen.

Här började smärtorna komma litegrann. Kände mig orolig, vågade inte röra mig ifall det skulle smärta ytterligare. Jag frågade ofta efter värkmedicin och sköterskorna suckade när jag ringde. Till slut sa en sköterska att "nog får jag ju vända mig litegrann på sida också" efter att hon förstod att jag kanske hade obekvämt i sängen att enbart ligga på rygg.

Jag kom in till avdelningen precis vid nattskiftet, i mörkret, visste inte var jag var, var döhungrig och pratsjuk. Hade bredvid mig en dement, orolig kvinna som gjort höftoperation och började ropa i rummet när hon ville på toaletten så jag skötte ringandet för hennes del också. De två andra i rummet sov för fullt och snarkade. Efter att jag förstod att jag nog kunde svänga mig lite i sängen så gick det bättre. Hade bett om smärtstillande i princip varje timme (kändes det som, men har ingen aning om hur mycket jag fick) fram till 01 ungefär. Mitt blodtryck låg på 80/40, t.o.m. lite lägre ibland, hela natten. (Normalt ligger det stadigt på 100/60.) Hade mätare runt armen som mätte blodtrycket med jämna mellanrum hela natten. Såg när jag slumrat till och vaknat, att de lagt i dropp (sockerlösning tror jag, men har egentligen ingen aning om vad de lagt åt mig) nångång mitt på natten. Så nu började jag känna mig lugnare, kroppen var inte döhungrig längre och jag kunde komma lite till ro. Efter 01 så bad jag inte om någon ny värkmedicin. Kunde sova korta perioder.

Morgonen efter

Jag vaknade efter en väldigt omtumlad natt. Kände mig rätt stark ändå. Det värsta var att komma igång. Att tvinga sig igång. Jag fick frukost och smärtstillande kl 7. Men att försöka sätta sig upp med sådär lågt blodtryck var inte det lättaste. Fyfan. Det var nästan blodtrycket som var värst. Och säkert lågt hemoglobin också, hade förlorat rätt mycket blod. Brösten kändes inte jobbiga. Jag hade dränage i sidorna vid brösten och urinvägskateter. Att försöka sätta sig upp i sängen var en plåga. Det snurrade i huvudet som bara den, jag började må illa och vågade inte sitta för egen del. Jag tvingade i mig några skedar gröt i taget och måste lägga mig ner igen mellan varven. Kirurgen hälsade på medan jag kämpade med detta och att sätta mig upp igen när han, och hans läkarassistent, kom var minsann en plåga. Kommer ihåg att jag nämnde detta för honom. "Vänta lite nu, det tar en stund innan jag kommer mig upp"... Och vad jag fick kämpa, och sen försöka svara på hans frågor när jag mådde så illa och det bara snurrade... Men jag fick i mig all frukost, jag var så vrålhungrig att precis allt skulle ha gått i mig den dagen. Jag nästan slickade tallriken.

Kirurgen berättade att operationen hade gått bra men att jag hade blött otroligt mycket. "Det var en väldigt blodig historia", sa han... Tänkte att det måste mycket till att han kommenterar en sån sak...  Han hade tagit bort 250g från ett bröst och 200g från det andra.

Under förmiddagen, när jag började kvickna till mer och mer, tog de bort dränaget eftersom inget läckte ut längre. Urinkatetern togs också bort. Jag gick ofta upp för att träna bort svindeln, tex tog selfies på sjukhustoaletten, bara för att ha en orsak att komma mig upp ur sängen. Vågade inte gå längre sträckor ensam.

brostoperation5

Jag tvingade igång kroppen. En sköterska och jag provade ut en stöd-bh som jag nu skulle ha på dygnet runt i ett par veckor. Den fick jag till egen (har den faktiskt kvar än, har inte kommit mig för att slänga den även om jag aldrig skulle använda den igen). Lite skraj var jag att ta bort allt bandage och börja prova ut bhn, men det gick rätt smärtfritt.

Fick också veta att efter lunch skulle jag skrivas ut så jag ringde maken som skulle komma och hämta mig.

Sen då?

Ja, allt gick nog väldigt bra. Första dygnet hemma hade jag nog ganska ont, men jag har alltid varit en hejare på att återhämta mig. Har en bild på mig (som jag inte kan hitta fastän jag letat) som jag tog direkt jag kom innanför hemdörrarna, och jag ser väldigt pigg ut. Rödblossig om kinderna och lycklig.

Jag åt värkmedicin de två första dygnena, sen lämnade jag bort dem helt. Jag var pigg och full av livslust och så otroligt lättad och glad över att tyngden fram var borta. Det kändes som om jag kunde flyga! Det var dessutom vår ute nu.

Jag hade sjukledigt i fyra veckor. Återhämtade mig väl. Hade nåt litet problem vid ett litet sår vid ena bröstvårtan som såg ut att vara infekterat. De var osäkra på hälsostationen men jag fick en antibiotikakur för säkerhets skull.

Gick promenader ofta. Började träna benstyrkan igen efter ett par veckor. Träning som inte belastade eller stretchade brösten. Sen gick nog allt väldigt snabbt och jag började träna rätt fort igen då sjukledigheten gått ut. Rätt länge var brösten ömma såklart vid ärren.

Det blir snart två år sen operationen. Bröstvårtorna har jag känsel i igen. Ärren ser fina ut, de börjar försvinna mer och mer. På vardera sida om brösten har jag en utbuktning som stör mig ibland, det är där stygnen slutat och säkert där dränaget var. Men inget jag tänker på hela tiden. Är jättenöjd med slutresultatet! Otroligt lättad. Älskar mina små bröst. Känner mig faktiskt mer feminin med mindre bröst. Att kunna gå utan bh vissa dagar, när jag känner för det. Och att kunna idrotta, springa, utan att nåt tungt hoppar på där framme, lycka!

När såren hade läkt var jag snabb med att börja prova ut gamla klänningar som tidigare suttit för spänt åt vid brösten, eller skjortor som varit sprängfyllda vid brösten, och plötsligt passade allt perfekt. Fatta känslan! 

(Bilderna nedan ungefär 10 dagar efter operationen)

brostoperation3brostoperation4

Och storleken då? Ja, kirurgen sa ju en liten B, men jag får nog inte en B-kupa på. Det är nog en C-kupa jag har.

Det här handlar som sagt inte om skönhetsoperation. Jag har ingen aning om vad kostnaden skulle bli om man gjorde det privat. För detta betalade jag inte mer än en hundring. En natt på sjukhus.

Fakta från Vasa Centralsjukhus om bröstoperation.

Berättade som sagt om min operation i förra bloggen. Efteråt fick jag många mail från kvinnor som länge gått och funderat på bröstförminskning. Både bekanta och främlingar. Många var så glada över att någon skrev om detta problem som tynger väldigt många kvinnor i vårt land, i världen. Fick också veta många som beslutade sig för att göra operationen sen. Nästa inlägg handlar om två som gjorde operationen. En här i Vasa och den andra i Åbo. Spana in inlägget under veckan ifall ni är intresserade av deras erfarenheter.

måndag 27 februari 2017 - 18:58

Hjälp Janina komma hem!

Har en klasskompis, Janina, som jag skrev ett inlägg om för en tid sedan -> Janina och Hodkins lymfom.

Eftersom hon nu har en hjärntumör och ville ta vara på tiden före behandling, reste hon med en vän till Filippinerna efter klartecken från läkare. Men nu är allt mycket sämre. Klicka här och läs vad vännen berättar, och donera! Redan 5€ hjälper! Hoppas, hoppas allt löser sig!! Dryga 8000€ nu, hon behöver 14000.

helpjanina

Uppdatering från vasabladet här.

söndag 26 februari 2017 - 15:01

"Inte röra marken"

Igår bowling och idag ett besök i Mylly, och speciellt "Irti maasta". Och sportlovet har inte ens börjat!

Kul klättring idag, både för vuxna och barn. En timme gick i ett nafs. Speciellt kul var det här besöket med tanke på barnen. De har vuxit och blivit så stora! Tidigare skulle det aldrig ha lyckats att dom självständigt skulle ha rört sig hur som helst men idag funka det.

Våra barn är världsbäst (får jag ju som mamma påpeka) och varje gång vi är nånstans så rör dom sig inte en millimeter från oss vuxna och om dom rör sig 5 meter från oss är dom noga med att ha klart på att vi föräldrar vet om detta. Så jättebra kan det tänkas, men som förälder vill man ju att barnen ska lära sig vara lite mer självständiga och modiga om de är av den mer försiktiga sorten.

Och idag var de just detta!! Så modiga och självständiga! De gick iväg precis vart de ville, ställde sig och väntade på de finska instruktörerna (våra barn kan inte finska) att knipsa fast linan i selen och var hur självständiga som helst. Och vi föräldrar kunde koncentrera oss på att klättra vi också. Vi trodde aldrig det skulle vara såhär roligt och fritt och vi förstod att våra barn har vuxit. De hade inte alltid koll på var vi var och ärligt talat hade inte vi heller alltid koll på var de var. Men det kändes ändå bra. Kändes tryggt.

Men kul klättring var det, för oss alla. I benen och armarna kändes det inte jobbigt faktiskt men händerna fick en hel del stryk och mina händer är svullna och röda som bäst, aj!

irtimaastairtimaasta2irtimaasta3irtimaasta4irtimaasta5irtimaasta6irtimaasta7irtimaasta9

fredag 24 februari 2017 - 16:30

Släpp tuttarna fria!

Råkade surfa in på den här artikeln

Vad tycker ni? Använder ni bh dagligen? Varje timme under dagen? Är det någon som fakiskt sover med bh på?

bh3

Äldre, vet jag, vill ofta sova med bh på. Äldre på äldre boenden alltså, eller på sjukhus. Som vårdare försöker jag alltid övertala dem att brösten mår bättre av att "släppas fria" under natten, få andas. Ibland får jag dem övertalade, ibland inte.

Själv gjorde jag ju en bröstförminskningsoperation för ett par år sedan (skrev mycket om den i förra bloggen men de inläggen finns tyvärr inte kvar). Före den operationen skulle jag, som DD- eller E-kupa, aldrig ha kunnat vara utan bh. Det var helt enkelt obekvämt och tungt, jobbigt. Men nu, som C-kupa, tycker jag det är alldeles ljuvligt att kunna gå utan bh en hemmadag! Men vid all idrott ska det nog finnas en stadig sportbh på kroppen.

armflexhemmagym2

frissafin4

fredag 24 februari 2017 - 10:52

Fredagstankar och träning

Mannen har slutat snusa! Hurra!!

Två och en halv vecka utan nu, och vi bor fortfarande tillsammans... Ingen har ens velat flytta ut. Första dagarna fick vi, i resten av familjen, trampa på tår men sen har allt gått smärtfritt.

Men efter att mannen slutat snusa så har han fått otroligt tidiga morgonrutiner. Flera morgnar i rad har jag vaknat av att han stiger upp redan 5.30 och flera morgnar har jag hört att han begett sig ut för en löprunda vid 6-tiden...

Så jag kan ju inte vara sämre jag heller.

Blir ju tävlingsinriktad med allt det fräscha och hälsosamma som pågår här hemma. Så denna vecka har jag redan fått ihop 20 km löpning! Jag, som inte räknar mig som en löpare! Inte lika tidiga starter som mannen dock, det räcker med vanlig morgontid för mig eller mitt på dagen...

snolopningsnolopning4

Men underbart med snö!! Riktigt vinterlandskap ska det nog vara i februari även om många av oss börjat få vårkänslor redan. Ha en riktigt underbar fredag!

tisdag 21 februari 2017 - 17:03

Dagens sol och träningssnack

lopningfebruari16

Vilken underbart solsken vi haft idag! Länge sen vi såg solen på det där sättet. For iväg till kl 8 på första föreläsningen i skolan och när den slutade tidigare än tänkt så var vi många som beslöt att skippa nästa föreläsning på eftermiddagen. De flesta klasskompisarna tänkte på fest och fastlagsåket i pulkabacken, jag tänkte på ensam löpning i underbar sol-skog och att hämta barnen från (för)skolan tidigare än jag sagt. Tror jag växt ifrån den sortens kul (pulkaåkandet och festandet) vid den här åldern... *galenemoji

Fast om det finns nån i samma ålder som vill ställa upp på pulkaåkning eller andra galenskaper så är jag nog med!

Annars, sprang idag med mina nya loppisfynd för första gången. Hittade ett par Asics i helgen. Brukar vara skeptisk till att köpa löparskor på loppis men detta par var billiga och väldigt lite slitna, och när jag satte dom på mig så passade de perfekt och kändes så sköna! Ur mina gamla löparskor tittar ju tårna ut medan jag springer, så det var dags att införskaffa nya. Fötterna mådde så otroligt bra hela rutten, t.o.m. bättre än i mina gamla. Så jag är jättenöjd över köpet!

februarihopp17

Idag blir jag officiellt en fotbollsmamma. Undrar vad den titeln medför? Stå vid sidan av fotbollsplanerna i ur och skur och heja? Fast vet inte riktigt vart det bär av än. Sonen har pratat om att han vill börja spela fotboll, så idag inhandlade vi ett par bra träningsbyxor och en fotboll. Än så länge väntar vi med benskydd och annat, det kunde vi låna än så länge sa tränaren. Vi väntar och ser om intresset håller i sig. Första träningen idag i alla fall.

Vi har inte pressat våra barn till några slags hobbyn alls. Förrförra året sa sonen att han vill börja med karate. Har ingen aning om varifrån han fick det, men såg då att han var för liten för att börja så det intresset dog sen lite. Och förra året ville han börja i fotboll också men efter att vi hört oss för med tränaren hann kompisarna sluta och han ville inte sen längre. Så nu tar vi nya tag. Denna gång har intresset hållit ett tag och han är ivrig att få börja. Och roligt tycker jag det är att intresse för träning finns! Han är ju en hejare på att dribbla och skjuta skott redan, det har han alltid varit när vi spelat fotboll här hemma på gräsmattan. Så det kan nog bli bra det här!