Barns rädslor

torsdag 20 april 2017 - 22:07 | 0 Kommentarer

Stötte på en lista på Malins, En gul apelsin, blogg. 10 rädslor hon hade som barn. Den var så otroligt lik mina egna rädslor så jag lånar den lite och formulerar egna tankar till. Jag kan tänka mig att det är många fler som känner igen sig i dessa rädslor. Finns det nåt annat ni har varit rädda för? Nåt här i listan som ni inte alls varit rädda för?

1. Traktorer. Okej, denna första kan jag tänka mig att jag var rädd för men inget jag kommer ihåg. Rätt sällan man såg traktorer i Pargas ändå. Längre ut på vischan nog men inte där jag rörde mig. Och inga såna där vrålstora. Men lite samma som att ha respekt för både dem och andra stora fordon. Hemska varelser man som barn alltid blev sagd till om att hålla koll på för att de inte kanske såg en själv.

2. Kidnappare. Japp, man hörde tal om "skumma bilar" i Pargas också. Man såg nog sig lite extra till om axeln när man korsade "stora vägen" på väg hem från skolan. Stora vägen var Pjukalavägen... inte så stor alltså, egentligen, och inte så farligt folk som rörde sig där heller, men man visste inte. Och det är ju det rädslor handlar om ofta, att man inte vet.

3. Jordens omloppsbana. Nja, på den punkten tänkte jag inte lika. Hade inte tänkt såhär långt ännu i lågstadieåldern.

4. Att bli levande begraven. En av mina största rädslor. Faktiskt ännu också. Därför bestämde jag mig redan som barn att bli kremerad. Men så berättade min man, för inte så länge sen, om nån människa som började andas precis när hen var på väg in i ugnen... Men nästan hellre så jag ändå blir levande kremerad än levande begraven... 

5. Att mamma och pappa skulle dö. Japp, helt klart en stor rädsla här också. Jag hade ofta samma återkommande dröm och det var att mamma och pappa blev uppätna av tigrar medan de var ute och arbetade i trädgården. Hade väldigt jobbigt en tid när de gjorde detta under tiden som drömmarna härjade som mest. Vågade inte lita på att det inte kunde hända och vaktade dem noga när de var ute på gården.

6. Tjuvar. Vi sov väldigt ofta på somrarna med balkongdörren öppen. Och vem som helst kunde komma upp på balkongen och in i huset. Så detta var lite otäckt och drömde mardrömmar om hur de såg ut och vad de skulle ta med sig från huset. Och kanske nr 2 och denna skulle kombineras, huu... Men sen sov jag ute på balkongen också många sommarnätter, eller ute i tält på gården, så så hemskt ofta var jag nog inte rädd för detta tror jag.

7. Att vårt hus skulle börja brinna. Rädsla för bränder fanns nog ofta men kanske inte i de flesta mardrömmarna.

8. Hundar. Japp, fortfarande lever en liten hundrädsla kvar från barndomen. Hade flera hundar som grannar. Den första, en liten ofarlig dammvippa till hund, råkade ofta av iver fälla lilla jag som knappt kunde stå själv och byggde upp hundrädslan. Hunden stod på mig och slickade mig i ansiktet och jag grät av skräck. Sen hade vi grannar med en stor pudelras, två stycken, och även om jag tyckte om dem så var jag i smyg livrädd för dem. Den ena av dem älskade att bitas och nafsas och det tyckte jag var obehagligt och vågade inte riktigt lita på dem. Dom var väldigt valpiga. En gång kom jag hem från lekparken, ensam, med en spade i handen. Jag gick upp för cykelvägen och så ser jag uppe i backen att den ena hunden ser mig och skäller och en öppen dörr. Sen går allt i slowmotion, jag ser hunden springa med full fart mot mig och skäller och jag är liten och skitskraj. Vet att det inte är nån ide att springa så jag står stel som en pinne och väntar att den ska hoppa på mig. Till slut tar jag mod till mig, när hunden är rätt nära, och kastar spaden på hunden, säkert i tanken att den ska koncentrera sig på spaden och inte lilla mig. Och det är detta som grannen ser när han märker att hunden är lös. Jag som står nere i backen och kastar en spade på hunden... Och han rusar mot mig och skäller ut mig ordentligt. Han ser inte mig som står stel som en pinne och skakar och gråter. Han är ju förstås arg över att jag "attackerade" hans hund... En tid efter detta skaffade vi själva hund och jag har byggt sakta men säkert upp förtoendet för hundar. Men jag är lite rädd ännu också för främmande hundar. Jag blev en gång biten, oprovocerat, av en motkommande hund en gång i ungdomen. Jag var ute på en promenad med en annan. Hunden hade löst koppel och ägaren gick på andra sidan gatan och släppte hunden ut mot vår sida. Hunden bet sig helt plötsligt fast i armen och släppte inte till först vilket ledde till att jag rev armen mot mig och fick ett rejält sår och jackärmen sönder. Vi hann inte riktigt fatta vad som hände. Jag gick vidare, lite i chock, allt hände så fort, och märkte märkena första senare. Då var ägaren och hunden spårlöst försvunnen redan... Ärren på armen har jag som jobbigt minne.

9. Oberäkneliga eller fulla människor. Ja, usch. Tyckte inte, har aldrig tyckt om, uppmärksamhet i större folksamlingar och fulla människor kunde verkligen göra att uppmärksamhet riktades mot en själv om dom frågade något eller kommenterade. Försökte alltid göra mig så liten som möjligt i såna sammanhang där det fanns "konstiga människor".

10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. Nästan ett av de värsta rädslorna. Speglar var alltid övertäckta med något tyg under nätterna. Skulle aldrig klarat av att ha dem vända mot sängen heller. Det värsta var att det skulle dyka upp något otäckt i dom under mörkrets tid. Och i vissa fall räckte inte ens ett skynke, då kunde ju saker dyka ut ur den ändå... Har ännu också svårt för speglar i mörkret. Skulle aldrig kunna ha speglar i sovrummet.

Jag var ett barn med väldigt livlig fantasi. Har fortfarande livlig fantasi. Tur så hade man föräldrarna som sov i rummet bredvid med väldigt tunna väggar emellan. Jag kommer ofta ihåg att jag drömde nåt och när jag vaknade fick jag nåt i rummet att se ut som om en människa satt i rummet och observerade mig. Då knackade jag jättesakta i väggen mot mina föräldrars sovrum. Väldigt sakta eftersom jag inte ville att människan i mitt rum skulle höra, vågade knappt andas. Men tydligen så hörde alltid mina föräldrar ändå mina knackningar. De kom, tände lampan och jag fick se att det bara var en stol och en klädhög eller nåt liknande... Men det gav också en trygghet att de kommer nog om jag är rädd och jag kunde gott somna om igen.

Låter det här bekant för nån av er?

 

Kategorier:

Allmänt prat Jag

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.