Bröstcancer- Michaela berättar

måndag 6 februari 2017 - 15:00 | 1 Kommentarer

Michaela och jag är barndomsvänner. Vi hade enbart en backe, eller två små, emellan oss kan man säga. Vi var oskiljaktiga under flera år. Hon var med på många av våra husvagnssemestrar och jag var med hennes familj tex och skida slalom eller hälsa på de österbottniska släktingarna med den obegripliga dialekten.

(Försökte hitta nåt foto på oss två och det visade sig inte vara svårt alls. Hittade så många bilder på oss två, där tyvärr bildkvaliteten är rätt usel..., så jag la ihop ett kollage, haha. Jag och Michaela:)

micuochjag

Våra mammor blev väninnor efter en tid och är det ännu också idag. Vi träffades ofta, våra hela familjer (förutom syskonen då) och spelade kortspel tillsammans. Vi klädde oss enligt ett tema, tex hattkväll och så hade alla hattar på, våra mammor och pappor också, vi spelade "plump", ett kortspel, åt gott och skrattade så tårarna sprutade. Ajaj, det var tider det!

Men med tiden så växte vi, odramatiskt, ifrån varandra. Men man hålls ju lite uppdaterad tack vare facebook och instagram och blev nog chockad första gången jag fick höra att hon hade bröstcancer. Då var det inte via facebook faktiskt, utan via min mamma.

Här kommer nu Michaelas story:

1. Så, Michaela, vad gör du nuförtiden? 
Jag arbetar inom läkemedelsindustrin som medicinsk sakkunnig och bor för tillfället i centrala Helsingfors.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?
På hösten 2014, när jag var 34 år, märkte jag av en slump en liten knöl i utkanten av mitt ena bröst. Jag blev egentligen inte så jätte rädd till en början. Tänkte först att det eventuellt kunde vara bröstmuskeln som var lite svullen iom att jag nyligen hade upptagit träningen igen efter en paus i gymträningen. Men då den forfarande var kvar några veckor senare så tänkte jag att det var bäst att gå och kolla det. Jag beställde tid till arbetshälsovården och fick en tid inom några dagar och läkaren gav direkt en remiss till mammografi och ultraljud. Redan under ultraljudet och diskussionen med den undersökande läkaren förstod jag att detta inte skulle innebära några goda nyheter. Officiellt fick jag diagnosen en vecka senare.

3. Känslorna iom upptäckten?
Jag kommer väldigt bra ihåg morgonen som jag skulle åka till arbetshälsovården och få svaret. Jag var förvånansvärt lugn då vi åkte och jag hade ju på känn vad som diagnosen skulle vara. Mamma och pappa åkte med mig och väntade på mig utanför mottagningsrummet. Jag ville gå in själv. Samtalet med läkaren gick väldigt “sakligt” och jag bara satt där då domen kom: jag hade bröstcancer. Läkaren berättade att en akut remiss skulle skickas till HUS, och att de tar kontakt med mig inom kort för att lägga upp behandlingsplanen. Jag var på något sätt i en dvala, väldigt saklig och lugn, det var nästan lite konstigt. Men då jag kom ut till mamma och pappa och skulle berätta det till dem, då bröt jag ihop. Vi stod där alla tre, höll om varandra och grät tillsammans. Det var säkert en av de mest känslosamma stunderna.

Men men, nu var det bara att klara av detta. Och det blev lite av min överlevnadsstrategi under de följande 9 månaderna. Ett kryss i rutan för varje etapp som var avklarad, med målet mot livet efter behandlingarna.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?
Cancern upptäcktes väl relativt tidigt, och tumören hade inte hunnit växa sig så stor. Svaret på hurudan cancer det var fick man reda på först efter operationen, då den bortopererade tumören skickats till patologen för vidare undersökningar. Fastän det rörde sig om en aggressiv bröstcancer, som så ofta för unga patienter, så var enligt läkaren ändå många faktorer till min fördel: tumören var liten, hade en relativt låg “delningsprocent” och var hormonpositiv. Men i och med att jag hade fått bröstcancer i ovanligt ung ålder, så skulle det troligtvis bli att genomgå alla tillgängliga standardbehandlingar; operation, cytostatika och troligtvis även strålbehandling.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?
Redan dagen efter att jag fått min diagnos så ringde de från cancerkliniken vid HUS. Jag fick tider för operationen, vissa tilläggsundersökningar och en konsulteringstid med kirurgen. Det skulle ta 5 veckor innan det var dags för operation, och inget skulle riktigt hända innan det. Så 5 veckor fick man sitta och vänta och fundera på att man har cancer i kroppen som bara sitter där och växer. Så kändes det i alla fall. Och det var säkert den tyngsta tiden. Att bara sitta där och vänta, utan att kunna göra något åt saken.

6. Behandlingarna, åtgärderna?
För min del skulle det alltså komma att bli operation, cytostatika (cellgifter) och med största sannolikhet stråbehandling. Därefter anti-hormonbehandling. Hela ruljansen. Vilket faktiskt var en lättnad, jag ville ha allt, oberoende av hur skit jag skulle komma att må. Jag gjorde beslutet att fortsätta gå till jobbet även under behandlingarna, med undantag av ett par dagar efter varje cytostatika-behandling. Det kändes som det rätta för mig, men det är det inte nödvändigtvis för alla. Det fick mig att hålla mina tankar på annat håll, få ta del av “normala rutiner”, vara en del av ett samhälle utanför cancerkliniken och se och träffa kollegor nästan dagligen. Jag var dessutom relativt ny på arbetsplatsen och VILLE verkligen arbeta och bidra till teamet.

a. Först på listan var operationen. Någon vecka innan, träffade jag plastikkirurgen som skulle utföra operationen. Hon berättade lite vilka alternativ som gällde för mig. I och med min unga ålder, så rekommenderades att hela bröstet skulle tas bort. Fine by me. Ta bort båda sa jag. Jag vill inte gå omkring med risk för att det finns något kvar. Men det var uteslutet i det här skedet. Jag genomgick en hudbevarande masektomi, och samtidigt påbörjades en rekonstruktion med inplant (vilket senare ändrats, mera om det nedan). Operationen skedde på en onsdag i november. Två dagar senare fick jag redan åka hem. Mörbultad, men rätt välmående. Jag åt värkmediciner i några veckor, men klarade av aktiviteter som lätta promenader redan några dagar efter hemkomsten. Och sedan gällde det bara att återhämta sig så väl som möjligt så att man var i gott skick då cellgifterna skulle börja. Totalt var jag sjukledig i 5-6 veckor efter operationen.

b. Min första cytostatika-dos fick jag på nyårsafton. Det skulle bli totalt 6 doser: 3xTaxotere och 3x CEF., en dos var tredje vecka. Olika cellgifter har lite olika biverkningar, och de kan variera från person till person.
De tre första behandlingarna gjorde mig väldigt trött, och det kändes som om hela kroppen var full av mjölksyra. Till den här cytostatikan hör normalt inte illamående, det skulle komma senare. Jag fick lite svårt att komma ihåg saker, speciellt nya ord, eller ny information. Också smaksinnet ändrades för ca 1-2 veckor efter behandlingarna. Mat och drycker smakade helt annorlunda än man var van med, vilket gjorde att matlusten avtog rejält. Kortisonkurerna som man fick i samband med cellgifterna gjorde däremot att man samlade på sig vätska och blev väldigt svullen.
Och så HÅRET! Den utlimata synliga stämpeln att jag var cancerpatient. Ca 10 dagar efter första behandlingen så började håret lossna. Detta hade de förberett mig på, så jag klippte håret kort ca en vecka efter behandlingen. Trodde att det skulle vara enklare mentalt så. Det är lustigt hur stor del håret är av din identitet. Att en så banal sak, kan betyda så mycket. Men det är en sak att besluta sig för att drastiskt ändra sin frisyr, och en sak att tappa allt hår på grund av sjukdom. Samma kväll som håret började lossna, så rakade vi bort allt och därmed var jag skallig. För de nästa 8 månaderna använde jag peruk då jag gick till jobbet, men hemma var jag oftast utan. Och som jag längtade efter att få tillbaka håret, ögonfransarna, ögonbrynen…

De tre sista doserna var de jag fasade mest. Illamåendet… Jag fick illamåendemedicin intravenöst i samband med cytostatikan, och även medicin att ta hemma. Jag mådde visserligen pyton i några dagar, men spydde inte en enda gång. Det var som om man skulle ha haft årets baksmälla tre-fem dagar i sträck. Kalla vindruvor var en räddning då inget annat smakade.

För varje behandling blev kroppen svagare, det märkte jag tydligt. Det betydde ändå inte att jag inte kunde göra något under den här tiden. Jag hade tagit det som mission att jag skulle åtminstone ut och promenera under cellgiftsperioden för att inte konditionen och musklerna skulle helt förtvina bort under behandlingarna. Benen var tunga som tegelstenar, men samtidigt gjorde det väldigt gott. Lite frisk luft och motion gjorde att biverkningarna kändes lättare. Och humöret hölls även uppe. Då det var en treveckors paus mellan behandlingarna, så kunde man oftast sista veckan innan följande behandling t.o.m. göra lite lätt gym-träning. Det man dock bör komma ihåg under behandlingarna är att immunförsvaret är väldigt nedsatt, och man bör vara försiktig med att utsätta sig för smittor av olika slag. Just efter behandlingarna så undvek jag att gå där det var stora folkmassor, förkylda barnfamiljer etc. Och jag använde frenetiskt handdesinfektion (käsi-desi) under hela våren, och åt aldrig något från gemensamma skålar (nötter, godis el dyl). Och jag hölls faktiskt frisk. Det gjorde att jag kunde få mina behandlingar exakt var trejde vecka och behövdes inte tas in för behandlingar på sjukhus.
Sista cytostatikabehandlingen var i mitten av april månad, och som jag längtat! Som belöning åkte jag med två vänner till Barcelona ett par veckor senare, och njöt av god mat och lite vin. Och firade även min 35:e födelsedag där.

c. Strålbehandling.
Min strålbehandling påbörjades i juni 2015. Jag skulle få 25 behandlingar, vilket betydde 5 dagar i veckan, i 5 veckor. Strålbehandlingen var den “lättaste” av alla behandlingarna. Strålbehandlingen ges lokalt, på ett begränsat område. Biverkningarna är därför även främst lokala. Jag klarade mig relativt lindirigt, med rodnad/”solbränd”-hud. För vissa kan huden gå sönder, och bli riktigt bränn-skadad.

d. Rekonstruktion
Som jag nämnde så har min rekonstruktionsplan ändrats under tiden som gått. Mellan cellgifterna och strålbehandling byttes expandera ut mot ett silikonimplant, helt enligt planen. Detta var våren 2015. Strålbehandlingen under sommaren gjorde dock inplantat väldigt hårt, och det såg mer och mer onaturligt ut. Det stramade även väldigt mycket vid bröstmuskeln och var ömt, så på hösten diskuterade jag med plastikkirurgerna och vi beslöt tillsammans att jag skulle sättas I kö för att ta bort implantatet och göra en rekonstruktion av egen vävnad. Rekonstruktion med egen vävnad är en mycket större operation, och medför därför större risker. Även det kan göras med olika metoder. Vi beslöt att använda en relativt ny metod, där man använder s.k. "lovehandles” från baksidan av nedre ryggen. En bit av huden och underliggande fettvävnad togs från ena sidan av nedre ryggen, och användes för att göra ett nytt bröst. Otroligt vad plastikkirurgerna kan göra idag! Jag är så tacksam för att allt gick så bra, och jag har verkligen känt att plastikkirurgerna lyssnat på mig, och tagit även mina önskemål i beaktande. Små justeringer kommer säkert ännu att göras, men i det stora hela är jag nöjd. Fastän kroppen idag är fylld av ärr.

e. Hormonbehandling
För hormonreceptor-positiv bröstcancer ges oftast anti-hormonbehandling för x antal år framöver. Det betyder att du äter mediciner dagligen, för att minska estrogennivåerna i din kropp, och därmed minska risken att eventuellt kvarblivna cancerceller skall kunna växa. Tanken är att det skall minska risken för eventuellt återfall. Vilket ju är positivt! Det tråkiga är biverkningarna; viktökning, värmesvallningar, risk för osteoporos, etc. Man vänjer sig med tiden, men jag väntar ändå massor på dagen då jag får lämna medicinerna.

7. Vad upplevdes som jobbigast av alltihopa?

Jobbigast var/är nog maktlösheten. Både att acceptera att något “invaderat” din kropp och att därmed inte kunna påverka vad som händer rent fysiskt med din kropp, men även att någon annan “bestämmer över” dig och din framtid (läkarna, vården). Och rädslan som nog ligger och gömmer sig någonstans djupt inne, fastän den inte ger sig till känna varje dag. För många tror jag faktiskt tiden efter behandlingarna är tyngst. Så länge du genomgår behandlingarna, känns det lite som en trygghet. Efteråt skall du bara gå hem “och fortsätta leva”.

Själv har jag nog så här efteråt upplevt att kroppsförändringarna varit tyngst. Du måste lära dig på nytt hur du skall förhålla dig till din nya kropp, acceptera den som en del av din identiet, din sexualitet och hur allt detta påverkar dig och dina sociala relationer.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?
Positivast är väl att se allt stöd man fått från sin omgivning, sina vänner och sin familj. Så många som stått vid mina sida igenom den här processen! Stort tack till dem alla!

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?
Finns nog inget svar på det. Bad luck, troligtvis. Vi har inte bröstcancer i släkten, och jag har inte heller någon mutation i de kända riskgenerna. Jag tror inte heller att jag levt mitt liv så pass mycket mera ohälsosamt än någon annan, att det skulle vara den bakomliggande orsaken. Det är säkert summan av många små faktorer som kan ha bidragit till det, men jag kommer aldrig att få ett svar på det, så sätter inte så mycket energi på att fundera på det.

10. Viktigt för mig som blivande sjuksköterska: Sjukvårdspersonalens del i detta med din bröstcancer? Kände du trygghet från dem/kunskap/stöd? Gjorde dom rätt? Positiv/negativ feedback? Kunde dom ha stöttat dig mer? Givit dig mer information nångång?

Fastän cancervården i Finland är mycket bra, så finns det saker som jag hoppas kunde bli bättre.
Jag hoppas det kunde vara möjligt att individualisera vården efter patientens behov och önskemål. Det känns lite som om man rullar in på ett löpande band. In i ena ändan då man får diagnosen och ut i den andra ändan då man genomgått behandlingarna.
Det skulle ha varit underbart att ha en egen läkare, som man hade fått träffa varje gång. Jag har träffat olika onkologer varenda en gång. Unga läkare som inte vågar ta ställning till något som urskiljer sig från normen.
Jag hoppas även att mera fokus skulle sättas på livskvaliteten för de kvinnor som gått igenom det här, inte bara fokusera på att bota någon från cancern. Behandlingarna är tuffa och kan påverka kroppen under långa tider efteråt. Man borde även prata mera tydligt om behandlingarnas långtidsbiverkningar med patienterna. Den informationen fick jag aldrig från läkarna eller sjuksköterskorna, men jag hade tack och lov kunskapen och möjlighet att ta reda på det själv innan behandlingarna började. T.ex. bland unga patienter borde det vara ett måste att diskutera barn-frågan. Det görs det inte alltid idag, så patienter som inte är medvetna om riskerna, har inte nödvändigtvis möjligheten att begära förebyggande åtgärder.
Visst är jag tacksam för att jag är född i Finland och att jag fått all vård som jag fått och jag hoppas det gjort mig frisk, men jag skulle även gärna se att läkarna tycker att det är viktigt att jag kan leva ett gott och fulländat liv efteråt.

Jag har nog mött både trevlig och mindre trevlig personal under mina besök i den offentliga vården. Alla har väl bra och dåliga dagar och det märks även i patientbemötningen. Och alla patienter har inte heller samma behov. Vissa behöver mera stöd och tröst, andra kanske skulle hoppas på en mera rak dialog och få så mycket information som möjligt. Så det är inget lätt jobb de har…
Men! Jag hade en och samma sjuksköterska under alla mina sytostatiska-behandlingar och hon var helt underbar! Svårt att säga på vilket sätt, men hon var bara fantastisk, hon orkade lyssna, var uppmuntrande, och gav goda råd för att orka igenom biverkningarna till nästa gång. Och man kunde ringa henne om man funderade på något och fick alltid hjälp.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

För tillfället mår jag bra. Hittills har allt sett bra ut i mina årskontroller, och hoppas naturligtvis att det fortsätter så även framöver. Ännu har jag en större operation kvar, och troligtvis några mindre justeringar. Fastän jag mer än någonting skulle ha önskat att detta inte inträffat, så tror jag ändå det medfört något gott. Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom något dylikt. Vad som egentligen är viktigt och var ens styrka finns. Jag planerar att leva och njuta av livet till fullo, oberoende hur långt/kort det är, och försöker ta vara på alla möjigheter som ges mig. Helt enkelt komma ihåg att njuta av även de enkla sakerna i livet. Hur clichigt det än låter, så förstår man ofta inte att uppskatta det man har, innan man (nästan) förlorar det.

micu

Kommentarer

  • Nadine

    06.02.2017 20:14 (6 månader sen)

    Coola, vackra Michaela! Strongt av dig att berätta. Tack för din berättelse och tack Jessica för det goda initiativet!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.