Bröstcancer - Pernilla berättar

tisdag 7 februari 2017 - 10:59 | 0 Kommentarer

Jag lovade er i söndags två intervjuer, så här dyker nu den andra upp. 

Pernilla Vikström har många järn i elden. Jag lärde känna henne via hönsen. Pernilla är en riktig hönsmamma med ett gäng silkeshöns där hemma.

Vår första tupp fick vi av henne, finfina "Bengan", och efter det har vi bytt hönor sinsemellan och en tupp har hon fått av oss också, som numera är en Nykaabi-tupp har jag fått höra, en riktig globetrotter-tupp som fått se mer av världen.

Pernilla sitter med i Korsholms kommunfullmäktige och kommunstyrelsen samt medlem i  Vårdnämnden. Aktiv inom Svenska Folkpartiet. Som sagt, många järn i elden.

pernilla2

1. Vem är du?

Barnmorska på 47 år. Boende i Kuniskogen, Korsholm, med husbonde, barnen Ben, 19, och Amanda, 21, som studerar på annan ort.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?

Efter traditionell Österbottnisk fredagsbastu var plötsligt bara knölen där, liten men vass, kände genast att det var nåt annorlunda. När jag själv studerade på Sjukis hade vi "testbröst" som visade hur olika stadier av bröstcancer kunde kännas.... Likheten med det var skrämmande slående. Jag är en rastlös person så direkt på måndagmorgon fick jag träff med en läkare och 20 dagar senare efter mammografi och provbit hade jag en cancerdiagnos, 35 år gammal.

3. Känslorna iom upptäckten?

Jag visste av knölen hela tiden, kände ofta på den, tvingade mina vänner att känna i hopp om att de alla skulle säga att klart det inte är cancer. Jag är inte så blyg av mej men aldrig förr hade mina små bröst varit så i fokus. När väl diagnosen var ett faktum var det total panik först men snabbt insåg jag att det är så mycket lättare att deala med fakta än ovisshet även fast det var totalt overkligt första tiden.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?

Hade tur, det var stadie I men grad III dock, en aggressiv en, lymfan var ren och halva bröstet togs bort.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?

En månad efter upptäckten opererades jag, ytterligare en månad senare drog cellgiftsbehandlingen igång som varvades med strålbehandling för att sen fortsättas med medicinering... en slags "kemisk kastrering" i form av Tamoxifen , en medicin som ska ta ner de kvinnliga hormonerna för att minska återfallsrisken, en behandling på 5 år. Den behandlingen avbröt jag dock efter lite på 2 år pga biverkningarna.

6. Behandlingarna, åtgärderna, måendet?

Behandlingen är inte lätt, men man tar allt i den situationen, jag hade 1000 skäl till att inte dö. Det svåra med bröstcancerbehandlingen är att många inte är sjuk alls när cancern upptäcks men du måste gå igenom helveteselden i form av cellgifterna, den kan göra dig ordentligt sjuk för att sen få fortsätta vara frisk, och det var svårt att förstå vissa perioder.

7. Vad upplevs såhär i efterhand som jobbigast av hela den tiden med cancerdiagnos?

Jag försöker att inte fokusera på det jobbiga vad det än gäller i livet, sätter fokus på det bra liksom, men det svåraste var inte håravfallet, stympningen av bröstet eller själva cellgiftet utan det inre kaoset som ibland dök upp, oron för att inte överleva, oron för att inte kunna stödja sina barn så mycket som man borde, ilskan kunde krypa fram mitt i natten i vargatimmen över att allt ändrades i ett ögonblick, som tur var så var dess stunder få. Då brukade jag väcka gubben min och gråta en stund, han var/är den tålmodigaste som finns. Ibland behöver inte partnern säga så mycket , vad finns det att säga i såna stunder egentligen som kunde göra skillnad?
Sen hade jag väldigt svårt för människor som plötsligt betedde sej fullständigt annorlunda mot mej än vad de annars gjort, jag vet ju nu att cancer-skräcken fortfarande sitter djupt inne. Som cancerpatient blir man oerhört ledsen när folk undviker en, eller låter bli att ringa för att de är "rädda för att störa", de gråter, kanske inte så mycket för dej utan för att det kommer för nära dem - drabbas hon kan jag drabbas liksom. När man själv är mitt i kaoset kan det sänka hela din dag.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?

Jag har så många bra minnen, hur otroliga människor som fanns runtomkring mej. Familjen och vännerna och så många bekanta som fanns där, Ensam är inte stark och om man bara vågar ta emot stöd när livet tillfälligt har en svacka så bär det en så man inte faller för djupt. Vad jag uppskattade mest var alla dess människor som fortsatte att vara absolut sej själva mot mej, mina väninnor fortsatte med samma råa humor, de fanns där dag som natt, de ringde upp fast jag inte alltid orkade svara osv, de tvingade ut mej på allt från Björköbyvandring direkt som nyopererad till fester där mitt skalliga huvud lyste vitt men kompenserades med snygga örhängen, det gjorde att jag inte kände mej sjuk hela tiden. Det svåra var förståss kroppens nedbrytning under cellgiftskuren, svårt att se sej själv i den situationen från att ha varit mycket aktiv till att plötslig ligga utslagen efter behandlingarna, men det var ju övergående.

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?

Det får man aldrig veta, man kan sia om det ... men varför fick jag det? Min var hormonell. Många läkare frågade samma sak... jaha du har ammat två barn? bra , det minskar risken. Ja du är inte överviktig alls, bra det minska risken. ibland kom ångesten , vad har jag gjort , vad måste jag göra för att förändra så det inte kommer igen? Men nu, många år senare så vet jag att jag bara drog en nitlott i genbanken, ingen släktanamnes, inga klara orsaker. Det enda jag verkligen försökt eliminera efteråt är negativ stress för det tror jag jag stökar till i kroppen, jag älskar att ha mycket på gång men känner numera klar skillnad på negativ och positiv stress och försöker lyssna på kroppen efter det.

10. Du är själv barnmorska/sjukskötare. Du hade en hel del kunskap om cancer före, men även om vården, och allt runt omkring. Var det positivt? Kände du att du hade mer kontroll än andra, ickevårdutbildade? Eller var det kanske tvärtom, skrämmande, mer medveten om vad som kan hända?

Kände du stöd/trygghet/kunskap från vårdpersonalen som skötte dig under tiden med cancerdiagnosen?

Jag har jobbat många år som barnmorska och det är lite lika som när barnmorskorna kommer in och föder... då är vi bara mammor ... yrkesrollen finns inte där då och vi är lika rädda, osäkra och i behov av stöd som alla andra. Samma var det med cancern. jag var inte vårdpersonal då, jag var mamma, kvinna, naket rädd för vad som skulle hända men stödet jag fick av personalen på VCS var fantastiskt, jag hade fullt förtroende för dem, jag kände att de gav mej tid och tog min oro på allvar.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

Idag kan jag säga att jag mår uppriktigt bättre än före Cancern och det är mycket tack vare att jag fokuserar på vad den gav och inte tog. Jag är inte längre inskriven på onkologiska men går på mammografi vartannat år. Skulle jag kunna välja så skulle jag mest av allt inte gått igenom cancerperioden men eftersom det inte är valbart så är min livsfilosofi att det är bara att "dra upp snoran" och göra det bästa av situationen. Med risk att det låter som en kliche så var det ett uppvaknande för mej. Jag tvingades att tänka efter, jag tvingades att möta min absolut största skräck - cancern och jag måste hitta ett sätt att leva efteråt där inte ångesten för återfall tog över. Det gick. Jag blev modigare på så många plan, kanske lite argare ibland, jag nöjer mej inte med situationer jag inte trivs med, jag vågade börja påverka politiskt, vågar säga vad jag tycker, jag vågade byta jobb... listan är lång på postitiva saker. Den negativa listan så låter jag inte göra sej påmind. Att verkligen känna att livet är en gåva och det är upp till oss själva vad vi gör av den gåvan är något jag inte förstod före cancern, men nu försöker jag påminna mej omdet , ofta ofta...

12. Vart kan man vända sig här i österbotten om man fått en cancerdiagnos?

I Österbotten har vi en aktiv cancerförening som jag har haft mycket kontakt med ända sen jag själv fick ett ovärdeligt stöd av dem genom samtalsgrupp och kontakt med personalen där. Jag fungerar nu även själv som Stödperson för bröstcancerpatienter och drar samtalsgrupper på cancerföreningen med jämna mellanrum.

Personalen som jobbar där är fantastiska och jag rekommenderar drabbade och anhöriga att söka hjälp och stöd genom dem.  www.pohjanmaansyopayhdistys.fi .

Där finns även våra kontaktuppgifter till stödpersonerna som man kan ringa närsomhelst.

Vi har även numera ett brett kontaktnät på svenska via "FinlandsSvenska Cancergruppen" på Fb med flera hundra medlemmar, en sluten grupp där man kan diskutera fritt, på Fb finns även en grupp för anhöriga "FinlandsSvenska Cancergruppens ANHÖRIGA".

Sen har jag även under årens lopp, som finlandsvensk vänt mej mycket till UngCancer i Sverige som har en fantastisk verksamhet www.ungcancer.se

När man insjuknar vill man verkligen bara få prata sitt eget modersmål. Sen vill jag åter igen säga, den som drabbats och de anhöriga, är det någon gång i livet vi ska våga luta mot en medmänniska så är det när du drabbas av cancer. Ensam är inte stark. Du kommer att bli förvånad hur stort stöd du kan få om du bara låter människor finnas där. Att prata om cancern, att söka kunskap, det hjälper oss att hjälpa den drabbade. Som en kloka Tove Lindhal Greve skrev i sin krönika på Världscancercancerdagn den 4.2 " Den som drabbas av Cancer behöver dig. Rädslan förlamar. Kunskap ger mod. Ersätt dina fördomar med fakta. Fortsätt fråga och slut upp i kampen mot cancer".

 fuckcancer2(Bilder, Pernillas egna)

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.