onsdag 22 mars 2017 - 10:49

RS-virus och trip down memorylane

Idag meddelade facebook mig att det var 7 år sedan sonen låg inne på barnkliniken i Helsingfors pga RS-viruset. Hade skrivit en status om det och blev påmind om händelsen igen.

Vad är RS-virus då?

Respiratoriskt syncytievirus betyder RS förkortningen. Där hör vi ju redan att viruset angriper våra respiratoriska vägar, dvs andningsvägarna. Det smittar lätt och är inte farligt för vuxna och äldre barn men för små barn upp till ett år kan viruset vara en riktig plåga. Infektionen ger samma symtom som vid en vanlig förkylning. Snuva, hosta, lindrig feber och irriterade ögon. Om infektionen blir allvarligare får barnet mer ansträngd hosta, svårare att andas och segt slem i näsa och luftrör.

Barn upp till ett år andas mest genom näsan, och har barnet mycket segt slem där blir det ju naturligtvis väldigt jobbigt att andas. Barnet kan få andningsuppehåll. De vill heller inte äta pga att andningen upptar all energi. Infektionen varar också ofta längre än en vanlig förkylning, upp till en månad. Man blir inte immun mot viruset men nästa gång man får den är förkylningen lindrigare. Man brukar också säga att RS-boom går ungefär vartannat år.

lucas1arsdag2(Bild från sonens 1-årsdag)

Sonen är född i februari och var 5 veckor gammal när han blev förkyld. Vi märkte hur han blev sämre och sämre för var dag. Jag hade en vanlig läkargranskning inbokat åt honom just vid denna tidpunkt och yttrade min oro för läkaren. Han kollade lite allt möjligt men tyckte han verkade pigg och kry även om jag sade till att han är täppt, andas tungt och äter mycket mindre. Men nej, inte var det nåt fel på honom enligt hvc-läkaren. Det här var på en fredag. Här visste jag inte ens om att RS-virus fanns men man tycker ju att läkaren skulle ha haft en aning...

Så kom lördagen och jag/vi upplevde att han bara blev sämre. Och jag funderade av och an, "men läkaren kollade ju honom igår och tyckte att det är ingen fara med honom"... På söndag kunde jag inte hålla mig längre. Bokade tid privat och åkte iväg. Fick direkt remiss till akuten, "det här är RS-virus, viruset härjar på som bäst, och pojken är så dålig att han kunde ha fått andningsuppehåll när som helst...."!!! Kommer ihåg dessa dagar som om de vore igår. Kommer ihåg att jag var så arg på den där hvc-läkaren som vi var till ett par dar före. Han måste ju vetat att det gick RS-epidemi just då och att det är stor risk för sådär små barn... 

Nå, det ledde till att sonen låg inne en hel vecka på sjukhus. Han fick syre och spira med mediciner med två timmars mellanrum. Han hade lunginflammation och repade sig väldigt långsamt. Ett riktigt RS-virus-år var det detta år och det filmades från yle på avdelningen medan vi var där. Avdelningarna var överfulla av spädbarn som led svårt.

Åren efter detta drog han säkert på sig alla flunssor som gick runtom honom. Och fler lunginflammationer blev det också. Och läkare som hade svårt att tro det... Än en gång fick jag uppleva liknande när sonen var ca 2-3 år och en hvc-läkare inte tyckte att det var nåt fel på honom, "han ler ju och skrattar och har inte hög feber", fast jag berättade att han är slö och äter dåligt. Läkaren vägrade tro det var nåt fel på honom, tills han skulle visa sina studeranden att man kan kolla på ryggen också ifall ett barn har lunginflammation och vände sonens rygg åt dem. "Ojdå, ja, det buktar faktiskt inåt här, konstigt"... Det togs röntgen och visade sig vara lunginflammation...

Men efter det har han faktiskt byggt upp ett rejält immunförsvar. Sällan nåt av barnen faktiskt är sjuka längre. Så lycklig över det!

Några gamla bilder, lite memorylane, de har blivit så stora redan...:

barnenmemorylanebarnenmemorylane2barnenmemorylane3

söndag 19 mars 2017 - 10:14

Söndag

Blev väckt av maken och barnen idag. Fick sovmorgon som vanligt och var sist upp av alla i familjen. Är helt däckad på morgnarna nuförtiden. Kroppen som ska processa både all information jag pluggar plus nån sorts förkylning som jag drog på mig efter magsjukan. Inget som blossat upp riktigt men jag går med ömma halskörtlar och flunssablåsor i munnen.

Men solen lyste så underbart imorse att jag var tvungen att ta mig ut på en promenad före pluggandet börjar igen. Bar asfalt! Snart är det vår!!

marspromenadVäl hemma igen såg jag barnen ute och maken som höll på att fixa upp trampolinen för säsongen. Så jag tänkte välta lite traktordäck. Tyvärr var det lite väl mycket is på vår gård så däcket bara gled omkring på det... Fick se mig besegrad den här gången och ta det lugnt istället. Lite solbad passade perfekt!

traktordackmarsjag3Så nu kör vi igång med pluggandet igen efter friskluftsintaget! Är det inte en snygg hjärna jag ritat?

plugg

Önskar er en underbar söndag!

lördag 11 mars 2017 - 09:45

Bästa starten på dagen!

Vi har haft magsjuka in da house sen onsdagkväll. Än så länge är det bara sonen. Och senast han spydde var för nån timme sen... Verkar vara en jätteseg sort. Han spydde allt och ännu mer onsdagkväll och hela natten igenom, och sen har han spytt varje dag igen när han försökt få i sig lite dricka... Jag hoppas verkligen den börjar ge sig snart. Han vrålar av smärta före spyendet, eftersom magen är så tom, men efteråt är han lättad och rätt pigg ändå och gott humör... Stackarn...

Nå, själv har jag mått illa i dagarna två. Men det verkar stanna vid det. Maken har vanlig flunssa och varit rätt färdig han också. Så det är dottern och jag som hållit upp humöret här hemma tillsammans. Tentläsning nu ständigt på agendan. Sista två tenterna på gång nu, dessa tre sista veckor skola som är kvar. Så slutruschen! Sen är det praktik och så är vårterminen över. Hurraaaa!!!

Nå, eftersom måendet inte varit på topp bestämde jag mig för en promenad i det härliga solskenet. Steg upp 7, klockan 8 var jag ute med löparkläderna. Och vilket väder!!! Underbart!! Knastrig iskall kyla, -6 grader. Men solen värmde så otroligt skönt de skogspartier där den kom åt att värma. Kunde ju inte låta bli att springa ändå, så det blev halva rutten löpning och halva promenad.

Nu är jag redo för en pluggdag! Önskar er en riktigt skön lördag!

marslopningmarslopning2marslopning3

söndag 26 februari 2017 - 15:01

"Inte röra marken"

Igår bowling och idag ett besök i Mylly, och speciellt "Irti maasta". Och sportlovet har inte ens börjat!

Kul klättring idag, både för vuxna och barn. En timme gick i ett nafs. Speciellt kul var det här besöket med tanke på barnen. De har vuxit och blivit så stora! Tidigare skulle det aldrig ha lyckats att dom självständigt skulle ha rört sig hur som helst men idag funka det.

Våra barn är världsbäst (får jag ju som mamma påpeka) och varje gång vi är nånstans så rör dom sig inte en millimeter från oss vuxna och om dom rör sig 5 meter från oss är dom noga med att ha klart på att vi föräldrar vet om detta. Så jättebra kan det tänkas, men som förälder vill man ju att barnen ska lära sig vara lite mer självständiga och modiga om de är av den mer försiktiga sorten.

Och idag var de just detta!! Så modiga och självständiga! De gick iväg precis vart de ville, ställde sig och väntade på de finska instruktörerna (våra barn kan inte finska) att knipsa fast linan i selen och var hur självständiga som helst. Och vi föräldrar kunde koncentrera oss på att klättra vi också. Vi trodde aldrig det skulle vara såhär roligt och fritt och vi förstod att våra barn har vuxit. De hade inte alltid koll på var vi var och ärligt talat hade inte vi heller alltid koll på var de var. Men det kändes ändå bra. Kändes tryggt.

Men kul klättring var det, för oss alla. I benen och armarna kändes det inte jobbigt faktiskt men händerna fick en hel del stryk och mina händer är svullna och röda som bäst, aj!

irtimaastairtimaasta2irtimaasta3irtimaasta4irtimaasta5irtimaasta6irtimaasta7irtimaasta9

tisdag 21 februari 2017 - 17:03

Dagens sol och träningssnack

lopningfebruari16

Vilken underbart solsken vi haft idag! Länge sen vi såg solen på det där sättet. For iväg till kl 8 på första föreläsningen i skolan och när den slutade tidigare än tänkt så var vi många som beslöt att skippa nästa föreläsning på eftermiddagen. De flesta klasskompisarna tänkte på fest och fastlagsåket i pulkabacken, jag tänkte på ensam löpning i underbar sol-skog och att hämta barnen från (för)skolan tidigare än jag sagt. Tror jag växt ifrån den sortens kul (pulkaåkandet och festandet) vid den här åldern... *galenemoji

Fast om det finns nån i samma ålder som vill ställa upp på pulkaåkning eller andra galenskaper så är jag nog med!

Annars, sprang idag med mina nya loppisfynd för första gången. Hittade ett par Asics i helgen. Brukar vara skeptisk till att köpa löparskor på loppis men detta par var billiga och väldigt lite slitna, och när jag satte dom på mig så passade de perfekt och kändes så sköna! Ur mina gamla löparskor tittar ju tårna ut medan jag springer, så det var dags att införskaffa nya. Fötterna mådde så otroligt bra hela rutten, t.o.m. bättre än i mina gamla. Så jag är jättenöjd över köpet!

februarihopp17

Idag blir jag officiellt en fotbollsmamma. Undrar vad den titeln medför? Stå vid sidan av fotbollsplanerna i ur och skur och heja? Fast vet inte riktigt vart det bär av än. Sonen har pratat om att han vill börja spela fotboll, så idag inhandlade vi ett par bra träningsbyxor och en fotboll. Än så länge väntar vi med benskydd och annat, det kunde vi låna än så länge sa tränaren. Vi väntar och ser om intresset håller i sig. Första träningen idag i alla fall.

Vi har inte pressat våra barn till några slags hobbyn alls. Förrförra året sa sonen att han vill börja med karate. Har ingen aning om varifrån han fick det, men såg då att han var för liten för att börja så det intresset dog sen lite. Och förra året ville han börja i fotboll också men efter att vi hört oss för med tränaren hann kompisarna sluta och han ville inte sen längre. Så nu tar vi nya tag. Denna gång har intresset hållit ett tag och han är ivrig att få börja. Och roligt tycker jag det är att intresse för träning finns! Han är ju en hejare på att dribbla och skjuta skott redan, det har han alltid varit när vi spelat fotboll här hemma på gräsmattan. Så det kan nog bli bra det här!

lördag 11 februari 2017 - 10:18

Barnkalas

Lillkillen fyllde 7 år igår och det känns som att han inte är någon lillkille längre. Denna samma vecka var vi och skrev in honom i skolan. Snart är båda barnen skolelever! Vart far tiden? Själv är man ju fortfarande 25... ;)

Vi hade sonens kompiskalas igår hemma hos oss. Med minecraft-tema som han önskat. Och mycket jobb låg bakom, håh. Många gånger önskar man nog att man tagit ett hoplop-kalas istället för att slippa baka, pyssla, städa etc. Men sen när kalasdagen väl är där är det nog så roligt att få träffa alla sonens vänner och lära känna dom litegrann. Sen när de växer är de inte ett dugg intresserade att prata med en längre, eller hur? Så jag passar på medan man kan! Sen är det ju synd att inte kunna bjuda hela klassen/gruppen förstås för att man har hemmapartyn, det skulle bli vääääldigt trångt då. Fast väääääldigt dyrt blir det också om man ska ha hela klassen på ett hoplop eller annat, herre du milde.

Det har skrivits mycket om barnkalas, att de görs så överambitiösa och dyra. Vi har försökt hålla alla kalas väldigt enkla. Huvudsaken är ju att alla har det trevligt tillsammans. Jag har lärt mig att maten inte är så viktig och så är det bra att ha flera lekar i bakhuvudet ifall det behöver styras upp. 

Till detta partyt var det faktiskt första gången som jag endast hade bakat tårtan själv, en minecraft-tårta. Som jag också glömde fota... Allt det andra hade jag köpt. Det var minecraft-cookies, minecraft-pinnar som var salta pinnar. Och sen en massa olika godis som självklart var i minecraft-tema. Kom ju inte ihåg att fota allt det fina när det var uppdukat och före gästerna hade tagit för sig men här ser ni tanken, hade tejpat såna här lappar på papperstallrikar och så fick alla ta för sig:

minecraftkalas2

Sen är den stora frågan då: goodiebags eller fiske eller liknande. Hur göra med dessa? Är det faktiskt så att barnen tycker att det hör till? Vad tycker ni?

När jag frågat mina barn så är det inget dom tänker på. Dom tycker att nog är det kanske roligt men finns det inte så bryr dom sig inte. Inte har dom krävt heller det på egna kalas. Jag brukar fixa till nåt väldigt enkelt. Det är ju roligt att göra en lek kring det hela. När dottern var liten så gjorde vi en skattkarta och så fick hela gruppen försöka hitta skatten. Då var det enkelt när det var sommarkalas. Med sonen som har vinterkalas har jag också gjort skattkarta och de har fått leta runt i huset. I år med minecraft-tema fixade jag till minecraft-skattkista av papper och alla fick leta efter sin egna. Hade gömt dem en och en i huset och alla fick ett kort där det stod "leta bredvid en lampa",  "på en matta", "i en sko" eller "bredvid en banan". Alla verkade tycka det var spännande att få ett eget uppdrag.

Och "gåvorna" då? Ja, de hålls också väldigt enkla. Alla fick varsin "diamant", ett hubba-bubba tuggummi och ett par klisterbilder. Så mycket till ryms inte i skattkistorna och alla var nöjda.

minecraftkalas4

Så efter att tårtan var uppäten, lekarna lekta och presenterna testade satte vi oss ner vid tvn med popcorn och kollade på minecraftvideon sista minutrarna förrän kompisarna blev hämtade. Jag fick höra en massa bra ideer hur man ska bygga och vad som är bra eller dåligt. Alla är tydligen riktiga minecraft-proffs och jag fick lära mig en massa. Måste ju avslöja att jag också spelar minecraft ibland när jag hinner. Kände mig tvungen att sätta mig in i den världen när barnen var yngre och ville börja spela, för att hjälpa dem komma igång. Något som alla föräldrar borde göra med alla spel, för att hålla koll på vad de spelar.

Toppenkalas!

söndag 8 januari 2017 - 18:31

Vilken vinterhelg!

Japp! En dag pratar jag om rädsla för att vara på isen och dagarna efter det befinner jag mig nästan enbart på isen... Fast att enbart hålla sig till kanten av den kanske inte riktigt räknas...

Vi började långhelgen med att skotta upp ett stort område på isen vid vår strand här vid fjärden. En granne såg det och kom några timmar efteråt och plogade lite till med sin traktor. Så nu har vi ett stort område fri is och det har varit full rulle där med en massa barn och vuxna nu hela helgen.

skrinningskrinning2skrinning3skrinning5

Vi har en rink också här i byn men den är oftast alldeles full av folk och oftast spelas det ishockey där. Barnen gillar inte att tävla om utrymmet där med puckar som flyger och far så de har varit speciellt överlyckliga över det här och velat skrinna hela dagarna. Vi har bjudit med folk också så det har varit extra roligt med sällskap.

skrinnjag

fredag 23 december 2016 - 20:38

Barn och julklappsgömställen

Det bästa just nu här hemma är att trots all misär med olika flunssor så orkar barnen hålla humöret uppe. Och främsta orsaken till det är alla funderingar över var vi kan ha gömt julklapparna.

julklappar

För ett par dar sedan listade de ut att de måste vara i gymmet nånstans. Så en dag kom de till mig och frågade väldigt vackert om de skulle få gå och "hämta ett kramisdjur som kommit bort och som måste vara i gymmet". Men de log så spjuveraktigt så jag gissade att de var på klappjakt och jag sa strängt nej och de lydiga barnen for ingenstans. Så gick de självmant ut och leka på gården ett tag och jag snabbt som attan till gymmet och flyttade plats på klapparna utan att de såg något. 

Så efter det, i flera dagar, har de gjort små färder i smyg till gymmet i hopp om att hitta nåt. De har sagt högt och ljudligt, eller frågat mig, om de får gå på wc och så har jag hört ett sakta knax i gymdörren (man går via badrummet till gymmet). En gång hade de walkietalkien med sig och ena stannade i deras rum och andra var på upptäcktsfärd...

Det är så roligt, jag står och fnissar tyst för mig själv i nåt hörn medan de tror att jag inget ser eller hör.

Kan ni gissa var jag gömt dem? 

I bastun! Haha, det är en perfekt plats! De sitter på wc där mittemot varje dag och har egentligen syn på klapparna via glasdörren varje gång, men det är ett mörkt rum som de tycker är lite läbbigt och tittar ogärna in dit frivilligt. Men eftersom dom egentligen inte är gömda utan helt fullt synliga så är det en plats dom aldrig tänker på att leta! Har ju kastat över några handdukar också så det ser ju lite ut som ett hemskt troll skulle gömma sig där...

Ikväll är det bastudags så jag måste flytta på dem igen, men det verkar som om barnen har gett upp klappjakten, så fritt fram att föra över dem till gymmet i väntan på att dyka fram under granen!

 

Har ni några bra gömställen? Har barnen hittat klapparna? Har ni andra bra minnen från klappjakt när ni var barn?

fredag 2 december 2016 - 22:11

Flyttar genom åren

Nej! Vi ska inte flytta! Så, mamma, du behöver inte få hjärtattack.

Råkade läsa Carolines flytt-inlägg om alla platser hon bott på och började fundera om man själv skulle lyckas komma ihåg alla platser man bott på. Så det blev lite som en rolig utmaning det där för mig själv och jag bara måsta plita ner en lista:

Bostad 1: I Pargas, skräbböle (eller ja, "nya pjukala" heter det väl i Pargas-mun), där jag föddes. Bodde där ända tills jag blev klar med studenten.

litenjessica

Bostad 2: flyttade till Jakobstad direkt efter studenten och började studera vid ÅA, pedagogiska fakultetet. Fick rum i studentbostäderna, bakom skolan, "ridstallet". Har fått veta av min man att det kallades så i folkmun eftersom så många studerande, främst flickor, bodde där... Delade bostaden med en annan, eget rum men gemensamt kök. Flyttade rätt fort bort därifrån. Lite otäckt ställe med många snuskhumrar springandes utanför vid fönstren kvällstid.

Bostad 3: Efter några månader/halvt år flyttade jag till egen etta på Herrholmsgatan, nära centrum i Jakobstad. Inte så snygg lägenhet men det var en minnesvärd bostad. Första egna bostaden och den minns jag ännu efter över 15 år sedan med värme. Bodde där ett år före jag träffade min man och det var i den lägenheten vi spenderade första halvårshelgerna tillsammans. Mysig tid i kärlekens tecken!

herrholmsgatan2

Bostad 4: Jag och min man flyttade tillsammans efter ett halvårs sällskapande. Vi bestämde det under sommaren, han hade planer på att flytta till Helsingfors eller Stockholm, men beslöt att vänta på mig i Jakobstad tills jag studerat klart. Så vi hyrde en lägenhet lite längre utanför centrum, en rymlig två-rummare. Där finns många härliga festminnen inpräntade i väggarna. Men det var också en tid som var fylld av ångest från tiden med ny diagnos (läs tidigare inlägg om sjukdomshistoria) och sista året-stressen. Hinner jag bli färdig i tid?

Bostad 5: Mannen hade kanske andra planer, eventuellt Sverige, och var inte helt hundra på att flytta ner till Helsingfors med mig till hösten efter att jag blev klar. Så jag hyrde en liten, liten etta i Nordsjö. Visade sig ändå att han flyttade ner med mig och vi trängdes in i ettan på 25 kvadratmetrar med kokvrå. Min pappa byggde åt oss en rejäl högsäng till slut och den var jättemysig. Högsäng och en datorhörna med rejält skrivbord och en stor skärm under. Och så köpte vi oss en stor tv-skärm som man kunde se både från soffan eller från sängen ovanför. Gardin vid sängen hade vi också så man kunde dra för och få lite "space" om man så önskade. För det fanns inte mycket svängrum i den lägenheten. Jag jobbade i Rastböle och bodde i Nordsjö och vi började önska oss lite närmare centrum efter en tid då jag också bytte jobb och började jobba i Kottby.

Bostad 6: Efter ca ett år i lilla vrån fick vi tag i en lägenhet i Vallgård, 45 kvadratmetrar. En stor etta med stort kök och badrum. Underbar lägenhet! Där stortrivdes vi! Här skaffade vi också våra två första katter. 

(Bostad 7): Tog ett mellanår och studerade foto vid Ålands folkhögskola ett år. Bodde på internat med ett stort härligt gäng, mestadels från Sverige, och tänkte på foto och keramik all day long. Skön och lärorik tid men hemlängtan till mannen och katterna var stor. Under denna tid hade vi också vattenläcka i vår lägenhet i Vallgård så mannen bodde i en tillfällig lägenhet mitt i centrum under denna tid. Min "helg-bostad" blev det, för jag pendlade mellan Helsingfors och Åland de flesta helgerna.

alandfotohogskola

Bostad 8: Flyttade till Haga torg. Billig hyra. Toppenläge. Alldeles vid torget med bra förbindelser till centrum. En trea. Här trivdes vi ännu mer. Med balkong mot parken bakom. Vi båda hade nu "settled down" i Helsingfors och hade inga planer på att lämna platsen. Bodde här längsta tiden av bostäderna hittills, hela 2,5 år.

Bostad 9: Så började familjefunderingar dyka in i vardagen och ett liv med barn. Vi båda började fundera på möjligheter att komma närmare nån del av släkt och vänner. Alla var utspridda så det var inga lätta funderingar. Österbotten var inget alternativ tyvärr. Inte för att det var dåligt alternativ, men tanken att flytta så långt bort var för stort. Och där hade vi ju "nyss" bott och bara ville bort.

Så vi sökte oss till Åbo. För Pargas var nog heller inte ett alternativ. Jag skulle ju aldrig flytta tillbaka till Pargas...

Vi hade igen tur och stötte på en alldeles underbar lägenhet vid Puolalaparken i Åbo, en gammal, gammal, speciell, underbar lägenhet allra högst upp. Med balkong där man såg långt bort tack vare att Puolalaparken låg uppe på ett berg. Fantastisk! Ett maffivt rum med högt till tak och en sov"skrubb" med ett lika stort kök på andra sidan. Här trivdes vi också! Och bara att cykla rakt ner för backen så var man vid Åbo torget.

Bostad 10: Japp, så var vi i Pargas... I en tvårummare, med balkong, på mysiga Parsbybacken. Här växte dottern i min mage och föddes ett tag senare. Bara att gå rakt över gatan så var vi vid rådgivningen. Härlig babybubbla levde vi i i denna lägenhet.

parsby

Bostad 11: Så bestämde vi oss för att köpa vår första lägenhet. Vi trodde vi skulle bo i Pargas nu för resten av livet. Jättesnygg lägenhet, stor och rymlig. Fyra rum och bastu, två wcn och två balkonger. Dottern började dagis alldeles bredvid.

tennbylagenhet

Men här ville livet annorlunda. Hann inte ens bo ett år här. Det gick inte ihop med jobb för mannen. Så tankarna riktades åter till Helsingfors. Vi saknade nog livet där. Passade oss bättre. Och nu var tanken att barn och Helsingfors nog skulle fungera.

Bostad 12: Vi hittade en ny lägenhet i södra Haga igen. Hade sån tur med tre-rummare med balkong och väldigt billig hyra från ett äldre finskt par som älskade finlandssvenskar. Här visste vi att vi fick bo så länge vi ville. Lite längre från torget denna gång men alldeles bredvid Hoplax tågstation så nära att ta sig till centrum, eller ja, vart som helst. Nära till allt. Och här trivdes vi toppen igen. Här föddes sonen efter ett tag. Nu skulle vi aldrig lämna Helsingfors igen. Iaf under 2,5 år tyckte vi det...

Bostad 13: ...så landade vi i Korsholm av alla ställen pga mannens jobb. Lucky number 13. Här har vi bott längst av alla platser vi bott på, inne på vårt 6:e år. Ett egnahemshus med stor gård. Ute på laaaandet. Det trodde nog inte många i vår närhet. Att vi kunde bo så länge på en och samma plats... Men vi har nog inga som helst planer på att flytta härifrån heller. Fast man ska aldrig säga aldrig! Nåt jag vet av erfarenhet att man aldrig ska säga...

karperokok

karperovy

söndag 27 november 2016 - 11:13

Hur sover du om nätterna?

För en tid sedan köpte jag och mannen ett aktivitetsarmband tillsammans. En Samsung Fit2. Vi båda ville ha ett men vi ville inte köpa två stycken så vi köpte ett och delar på det. Eftersom jag inte äger och inte ägt en pulsklocka på över 10 år har det varit väldigt intressant med denna nu de senaste löpturerna.

Men det bästa med den är att man kan kolla in pulsen under sina sömntimmar och hur effektivt man sover. Vi kan konstatera, eftersom klockan baserar sig på rörelser, att jag sover väldigt stilla och lugnt under nätterna och pulsen har sjunkit till 52 slag i minuten, där jag legat långa partier i taget, genomsnittet varit 61. Maken sover oroligare under natten men går lägre ner i puls, ända ner mot 44 slag i minuten, medelsnitt på 56. Min sömneffektivitet brukar ligga vid 93-95% medan mannens brukar ligga vid 85%.

Så drack jag två små torra äppelcider igårkväll, två små glas pepsimax och åt tre julstjärnor mot min annars rätt sockerfria och koffeinfria vardag. Vaknade helt däckad imorse! Kändes som att jag knappt sovit alls fastän jag drog en 8 timmars och 35 minuters nattsömn. Och vet ni vad? Sov lika lugnt som jag brukar, enligt aktivitetsarmbandet, men hade en genomsnittspuls på 69 och pulsen var i långa partier upp emot 73... Lägsta var 60 men det kom jag bara ner till en enstaka gång. Inte så chockad egentligen efter vad som inmundigades under kvällen, men att se det sådär svart på vitt gjorde nog att man fick sig en funderare. Inte så konstigt att man känner sig däckad och icke utvilad såna morgnar, fast jag sov en lång och lugn natt! 

Nå, vaknade som sagt däckad, men tog mig snabbt upp på fötter. Resten av familjen tjoade och ropade om att det är snöstorm ute så jag drog på mig kläder direkt vid sängkanten, jagade ut även resten av familjen och så drog vi igång snöbollskrig och skottade snö tills vi var genomvåta och frusna. Härlig start på morgonen!

jagochronjasnoyra