måndag 8 maj 2017 - 18:28

"Du har bara en hud"

Idag startar euromelanoma-veckan. Det innebär att det poängteras hur viktigt det är att vi tar hand om vår hud och att vi går och kollar upp konstiga födelsemärken. Vill ni läsa mer om euromelanoma kan ni läsa här på svenska, och här på finska.

Hudkliniker runt om i landet och i hela världen har öppet hus för att folk lätt ska kunna komma in utan remiss för att kolla upp sina födelsemärken. Ett jättebra event tycker jag. 

Ett problem är ju att folk väntar allt för länge med att gå och kolla upp sina födelsemärken som ser konstiga ut. Man tänker "äh, inte är det ändå nåt" eller så är det många som aldrig kollar på sin kropp och ser förändringar, förrän det är för sent.

Imorgon har Vasa centralsjukhus hudklinik öppet hus kl 9-15, för andra året i rad, och ett drygt 60-tal har fått boka in sig för att kolla upp sina födelsemärken. Hörde att alla tiderna hade bokats upp redan en dryg timme efter att de släpptes... Och många som står i kö och hoppas det dyker upp annullerade tider. Eller så kan man komma in bara och tala med kunnig personal som svarar på frågor. Hälsocentralläkare kommer till hudkliniken för att kolla patienter på löpande band för att lära sig mer om elakartade hudförändringar och hudklinikens specialläkare står till förfogande för dem vid frågor. Kl 11.45 imorgon är det också föreläsning i centralsjukhusets Y-hus (nya delen, ovanför akuten) där de specialiserande hudläkarna föreläser om just huden och födelsemärken, helt öppet för allmänheten. Bara att komma med och lyssna!

Fick också idag se denna omtalade specialmaskinen som hudkliniken här i Vasa har. Enda i Finland. Inte ens Sverige har en sådan. Tror det fanns en i Köpenhamn och en i nåt annat europeiskt land. Här kan ni läsa VBL:s artikel om ämnet. Stort! Man behöver alltså inte skicka biopsiprover till patolog utan maskinen gör biopsi med hjälp av bilder, direkt där på ställe. Ingen väntan på svar utan man får svaret genast. Vilken framgång. Johanna, överläkaren på hudkliniken, visade mig bilder idag av helt vanliga födelsemärken. Mikroskopiska bilder, väldigt vackra. Som små landskap såg de ut. Fick dock inte se bilder än på några melanom. Skulle ha varit roligt att se skillnaden.

Här kommer en lite rolig video. Skin check tango:

Så det här är vad ska du kolla efter när du kollar din hud. Märken:

- som växer, ändrar färg och/eller form

- som skiljer sig från övriga födelsemärken ("Fula ankungen"-tecknet)

- som är asymmetriska eller är ojämna i kanterna

- som känns ojämna eller fjällar (ibland kan man känna hudskador innan det går att se dem med blotta ögat)

- som är flerfärgade

- som kliar

- som blöder eller varar

- som är pärlskimrande

- som bildar sår som inte läker

Melanom är den ovanligaste hudcancertypen, men också den farligaste. Andra hudcancertyper är; basalcellscancer (vanligaste), skivepitelcancer (näst vanligast) och aktinisk keratos (medelålders och äldre personer). Melanom kan drabba alla oavsett ålder. Melanom visar sig genom att pigmenteringen hos ett födelsemärke mörknar eller att födelsemärket utvecklar ojämna kanter eller olika färger över tid. Den kan också vara som en snabbt växande rosa eller röd knöl. Melanom kan sprida sig i kroppen och måste därför behandlas snabbt.

En som haft melanom är Heidi Granholm. Här kommer hennes historia:

heidigranholm2

"Jag hade ett födelsemärke på ena låret som jag tyckte var fult och for till studenthälsan för att ta bort det. Hade inte ens en tanke på att det kunde vara melanom och glömde bort att jag skulle få svar. Sen ringde de från studenthälsan några veckor senare och bad mig komma dit så fort som möjligt. Då först slog det mig att det kunde vara hudcancer vilket de sen bekräftade nån timme senare. Sen fick jag vänta på en tid till sjukhuset. På sjukhuset tog de sen bort mer hud runt födelsemärket + 15 lymfkörtlar ur ljumsken och som tur kom svaret att melanomet inte hade spridit sig. Nu är jag på kontroll till hudläkare och till onkologen några gånger per år och kollar själv mina födelsemärken aktivt. Men före det här hade jag aldrig reflekterat över mina födelsemärken desto mer. Jag uppmanar alla att kolla sina födelsemärken och vara försiktiga i solen!"

 

söndag 2 april 2017 - 14:50

Let´s talk about sex...

Närmare bestämt sterilisering.

Sterlisering är något vi pratat om här hemma från och till i flera år. Men aldrig desto allvarligare. 

Så en dag sa jag till min man, att nu är det slut med pillren. Jag har ätit p-piller (och minipiller den senaste tiden) i 23 år. Nu fick det räcka! 

I samma veva som jag yttrade det åt maken så sa han, "okej, då går jag och steriliserar mig. Du har ätit p-piller i alla år, nu är det min tur att fixa det här. Ingreppen för mig är dessutom lättare än för dig." 

Vi kände att vi diskuterat alldeles tillräckligt om fler barn eller inte. Och kommit till slutsatsen att det fick räcka med de två vi har. Ja, jag kunde visst tänka mig en helt bunt till men fick kontra med realistiska jag och inse att det blir inga fler. Min kropp orkar varken med fler graviditeter eller fler  förlossningar. Jag hade redan också nämnt barnbeslutet till min reumaläkare som tyckte jag inte behövde nån specialistvård längre. Och huset skulle också bli för litet med fler i familjen. Så nej, inga fler. Punkt. 

Eftersom proceduren är mycket enklare för män än för kvinnor tyckte ju också min man att det var klart att han fixar detta. Jag har redan genomgått min beskärda del av ingrepp och operationer i mitt liv så det var dags för honom nu.

Överraskningen för oss båda var nog ändå hur många som redan gjort detta. Min man skrev ett FB-inlägg för en lång tid sedan och fick många svar, både i inlägget men även privat, av människor som också gjort det. 

Så då reder vi ut begreppen:

Att sterilisera sig är inte samma sak som kastrering, dvs att äggstockarna eller testiklarna tas bort. Efter en sterilisering fortsätter hormoner, spermier/ägg att produceras som vanligt.

Manlig sterilisering/vasektomi: Mannens spermier tillverkas i testiklarna och transporteras via sädesledaren vidare till urinröret. Under vägen blandas spermierna med vätska från sädesblåsor och prostatan. Sädesvätskan töms ut via urinröret i samband med utlösning.

Vasektomi görs så att spermierna inte längre kommer till urinröret. De fortsätter att bildas helt som vanligt i testiklarna men eftersom de inte kan fortsätta sin färd tar kroppen hand om dem och bryter ner dem. Autoantikroppar mot sina egna spermier kan bildas men är inget farligt för hälsan. Prostatan och sädesblåsorna påverkas inte utan fortsätter att producera vätska som vanligt. Mängden vätska vid utlösning minskar bara med 5% efter en vasektomi pga avsaknad av spermier. Sexuell kapacitet, känsel i penis och produktion av manligt könshormon påverkas inte. 

Det görs ett litet snitt i testikeln, sädesledaren lyfts ut och knipsas av. Detta görs i lokalbedövning och mannen är vaken och med under hela proceduren. Min man får berätta:

"Jag bestämde mig att göra det här och bokade tid till arbetshälsovården. Läkaren kollade lite med att det var gemensamt beslut och min fru måste skriva en bekräftelse att hon var med i beslutet. (Något jag inte fattar. Vad hände med rätten att bestämma över sin egen kropp?) Remiss till kirurg skickades och tid för vasektomin fick jag sedan efter tre månader.

Jag åkte in på morgonen, skulle vara oäten i 6 timmar före. Fick vänta rätt länge eftersom dom dubbelbokat kirurgen. Jag hade mina vanliga kläder på mig, även i operationssalen. Behövde bara dra ner byxorna en liten bit ner. Fick en värkmedicin före och propofol (sömnmedel men i mycket liten dos, används vid narkos) i dropp under hela proceduren och de lokalbedövade stället vid pungen. Men jag var alltså vaken under hela proceduren och satt och pratade med teamet under proceduren. Lite hög på medicinerna var jag ju nog men allt kändes bra och tryggt. Det värsta var väl tvättningen före när området skulle steriliseras med steriliseringsvätskan som kändes väldigt kall.

Ett litet snitt gjordes. Kändes inte alls. När hon drog fram sädesledaren kändes det lite spänt vid området, på ett obehagligt sätt. Men genast jag nämnde nåt om smärta fick jag en dos i pungen och en i venen och vips var smärtan borta. Hela ingreppet tog 2 x 15 minuter, båda sädesledarna.

Under kvällen efter ingreppet kände jag mig ganska trött pga medicinerna, försökte vila  rätt mycket. Direkt jag steg upp kändes det lite lustigt men vågade nog röra mig ändå. Jag sov som en stock hela natten och nästa dag kändes det redan bättre även om jag gick väldigt försiktigt. Såren på pungen har inte blött alls efter vasektomin. Och den enda smärtan är ett litet obehag i ljumsken. Antagligen där sädesledaren finns.

Tre månader efter ingreppet ska jag göra ett spermaprov. Provet tas alltid för att risken finns att sädesledarna växt fast igen och spermier kommer sig vidare som förut eller att kirurgen missat nån mindre sädesledare. Så helt steril kan vi inte räkna med att jag är än."

Kvinnlig sterilisering: Ägglossningen sker ju vid äggstockarna och så vandrar ägget vidare genom äggledarna och in till livmodern. Vid kvinnlig sterilisering skärs äggledarna av eller blockeras genom att de löds ihop. Detta görs med titthålsoperation eller genom slidan och livmodern. Vid titthålsoperation sövs man men görs den via slidan räcker det med smärtstillande läkemedel. 

Kvinnan fortsätter att producera ägg och hormoner som vanligt efter sterilisering. Mensen kommer som vanligt. Skillnaden är att ägg och spermier inte kan mötas längre och då sker det heller ej någon befruktning. Det är fortfarande mycket vanligare att kvinnor steriliserar sig än män, trots att ingreppet är mycket enklare och mindre komplikationer för män. Intressant detta. Varför är det så? Jag känner dock till många män som gjort ingreppet men bara en kvinna. Kvinnan jag känner är 33 år och har tre barn och här är hennes berättelse:

"Hormonella preventivmedel har inte fungerat alls för mig. Använde kopparspiral mellan graviditeterna men då jag som alltid haft kort mensperiod plötsligt hade långa och rikliga blödningar fick jag nog. Vi började fundera på sterilisation efter att vi fick tredje barnet. Det var helt klart för oss att fler barn blir det inte. Min första tanke var att det var mannens tur att fixa detta eftersom jag hade gått igenom mens, graviditeter, förlossningar och amning. Men vi bestämde sen ändå att med kvinnans Essure-operation finns det en chans för mig att bli gravid igen med provrörsbefruktning ifall vi skulle ångra oss. Vi funderade på saker som om nånting skulle hända, nån av oss skulle råka ut för en olycka tillsammans med alla barnen och den andra skulle bli ensam eller om nåt skulle hända med nåt av barnen, eller alla barnen. Hemska tankar men man måste ju gardera sig. Vid en Essure-operation sätts det in nån sorts spiral i äggledarna som växer fast in i vävnaden och stoppar upp. 

Operationen var under dagkirurgi. Jag ville själv sövas ner, vilket inte behövdes egentligen, bara lokalbedövning. Läkaren försökte övertala mig men jag hävdade bestämt att jag ville sövas. Jag har en sån tendens att må illa direkt nånting görs i min kropp och kunde inte tänka mig att vara vaken under proceduren. Läkaren gick till slut med på att låta mig sövas. Så själva ingreppet kände jag ju inte alls av eftersom jag sov. När jag vaknade var jag lite känslig och gråtig, men jag är nu sån att jag gråter lätt annars också. Efteråt hade jag värk i äggstockarna, men det kändes nu ungefär som under en ägglossning. Några riktiga smärtor hade jag nog inte. Under följande ägglossning och mens hade jag kanske lite mer värk än vanligt, men det kan också vara att jag inbillade mig. Jag gick på eftergranskning efter 3 månader där det med ultraljud konstaterades att spiralen satt på rätt plats och blockerade rätt.

Jag/vi har varit jättenöjda i alla fall och inte ångrat beslutet en enda sekund."

Här kan ni läsa om Essure. Och här kan ni kolla en video om det.

Här en video om andra metoder vid kvinnlig sterilisation:

Riskerna då? Det går inte att ångra sig. Kvinnlig sterilisering är mer definitiv. Medan det finns en större chans för mannen att sy ihop sädesledarna igen och lyckas göra en kvinna gravid, är chansen för kvinnan noll. Det sägs att ju fler år som går efter ingreppen, desto svårare blir det att göra steriliseringen reversibel, dvs ångra sig. Man kan dock bli gravid igen efter Essureingreppet genom en provrörsbefruktning, som man då måste själv betala för.

Det finns också en risk för blödning efter kvinnlig sterilisering och då måste en bukoperation göras. Vid mannens sterilisering kan också en liten blödning samlas i pungen men det brukar inte vara desto mer farligt.

En narkos vid kvinnlig sterilisering medför också alltid risker.

 

 

onsdag 1 mars 2017 - 10:22

Bröstförminskning, Jennifer och Nenne berättar

Här kommer två till erfarenheter av bröstförminskning. Först ut är Jennifer som också gjorde operationen här i Vasa:

Jag var 36 år (i höst blir det två år sen) när jag gjorde min bröstförminskning. Orsaken och önskan om att få brösten förminskade hade funnits i mååånga år, typ 15 år.

Jag är så kort, 158cm, så det kändes som om det enda som fanns på mig var brösten. Kändes som att det var det enda jag kunde se. Kändes tungt psykiskt redan i unga år. Med åren blev det tungt även fysiskt då vikten av brösten började förorsaka diverse olika krämpor. Jag fick dålig hållning, spända axlar och nacke som in sin tur ledde till huvudvärk. Svampinfektion under brösten led jag också av.

Träning som inkluderade hopp (bodycombat/bodyattack) kändes som en träningsform jag trivdes med men vilken press för axlarna då brösten studsade omkring. Ett/två par ORDENTLIGA sportbehån måste skaffas och bra höll de brösten på plats men Gud vad dom spände åt.

Drömmen om en bröstförminskning fanns hela tiden i bakhuvudet men samtidigt så ville jag vänta med att forska vidare i den drömmen tills jag fått barn.I januari 2013 fick jag en liten kille och då vaknade drömmen till liv på riktigt. Efter förlossningen så kändes brösten som ett enormt problem eftersom de svällde ännu mera med mjölken. Amningen blev inte till någonting då jag bara tyckte jag kvävde pojken med de enorma brösten. Jag orkade pumpa mjölken i 3 månader men sen gav jag upp.

Jag talade med en kompis som hade gjort en bröstförminskning tidigare och hon var så super nöjd att hon bara jublade och förespråkade det hela åt mig, och då vågade jag ta steget och kontaktade arbetshälsovården och sätta det hela i rörelse. Hade dock blivit förvarnad att läkarna kan börja tvivla på behovet av förminskningen och att jag sku skriva färdigt upp åt mig på papper vilka alla problem brösten har förorsakat åt mig så jag inte sku bli överkörd av läkarna.

Jag hörde av mig till arbetshälsovården (november 2014), där jag hade sprungit flera gånger med olika krämpor som kunde kopplas ihop med brösten. Därifrån fick jag en betalningsförbindelse till privatläkare och efter det besöket så skickades ett utlåtande till sjukhuset varifrån jag sedan fick en kallelse till konsultation (februari 2015). Nervös var jag men det visade sig vara helt i onödan.

Efter konsultationerna och procedurerna så blev det bara att invänta kallelse till operation. Operationen blev 19.8.2015 och jag övernattade en natt på sjukhuset. Sjukt och obekvämt va det på sjukhuset med alla packningar och dräneringar etc. Blev int så mycket sömn men något smått. Underlättade då jag hade läst Jessicas upplevelser i bloggen.
Sjukledig var jag lite på en månad. Hade vissa problem med sömnen. Sov bara korta knyck så jag var ganska utmattad.

Tankarna kring operationen var mest oro över hur jag skulle klara av vardagen med vår pojke som då bara var 2,5år. Han ville ju vara mycket i famnen och kramas och det kunde jag ju inte göra på ett tag men pappa fixa och det löste sig bättre än jag hade trott. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av operationen då jag i princip aldrig blivit opererad innan. Kände mig mest lugn innan operationen och avslappnad av att det hela äntligen skulle bli gjort.

Då jag kom hem så var jag väldigt trött och öm. Hade svårt att hitta nån ställning som var bekväm. Stödbehån från sjukhuset kändes nästan för spänd och emellanåt kändes det som om jag inte fick luft. Blev att ta en del värkmedicin och vilade en hel del. Jag hade inte riktigt förstått hur ”sjuk” jag kommer att vara och hur ”handikappad” jag kommer att vara då jag inte ens kunde öppna en flaska själv eller ta ner ett fat från skåpet. Alla runt omkring sa ju att det var frågan om en stor operation men på något vis så hade jag inte själv riktigt uppfattat det själv.

Jag höll ögonen på hur såren läktes och huvudsakligen verkade allt vara bra men ett ställe vid bröstvårtan var jag rädd att ilskades då det kom någon vätska ur det. Var till sårvården och visade upp det med det var ingenting att oroa sig över och allt va under kontroll. Huden min tyckte inte riktigt om sårtejpen så det förorsakade en del rodnad och klåda så till sist måste jag ta paus i användningen. Då hade det nog redan gått så pass länge att det var helt ok fast kirurgen ville nog senare att jag ännu sku använda tejpen så ärren sku bli så små som möjliga.
Jag fick en liten hud ”vinge” under höger armhåla efter operationen som senare togs bort på dagkirurgin. Förstod att det är vanligt att sådana förekommer efter bröstförminskningar så inget konstigt med det.

Före operationen hade jag en kupstorlek på typ EE-F och nu efter operationen är jag C och jisses vad skönt! Det togs bort 500 g från ena och 400 g från andra.

Nu nästan 2 år efter operationen så känns det nog underbart! Vilken lättnad och frihet. Vid träning så kan jag röra mig och njuta av träningen, behöver inte köpa enorma toppar/skjortor för att brösten ska få utrymme. Jaa och så är det underbart att kunna köpa ”normal” behån som inte kostar en förmögenhet och inte kräver besök i specialaffärer! Kan köpa roliga behån och många! Bikinin går också att använda! Jag kan även vara hemma utan behå! Härligt! Frihet i rörelse!

boobsdrawings

Och så Nennes erfarenheter från operation i Åbo:

Jag har lidit av att vara storbystad från lågstadiet redan då de äldre pojkarna i skolan började se på mej på ett "sådant" sätt. I högstadiet gick det bättre då andra tjejer började "komma fast mej" men kändes inte bra då heller.

Har nästan alltid tyckt att alla kläder varit fula på mej p.g.a. de stora brösten. Jag har alltid hatat gymnastiken för då "hoppade" brösten och det gjorde ont. Jag tänkte många år på op. men hade alltid trott att jag skulle vara tvungen att gå privat och inte ha råd. MEN så gjorde Jessica operationen (vi är gamla klasskamrater) och då tänkte jag att NU! Jag frågade råd av henne och bokade tid hos företagsläkaren. Ibland har jag haft nack- och ryggproblem också men egentligen ganska lite.

Jag gick alltså till läkaren som hade vissa tabeller som hon kollade och det räknades poäng. Mina poäng var högt över "minimi" så jag fick remiss till Tyks till en kirurg.
Kirurgbesöket gick bra och jag sattes i kö till op.

Under kö tiden som var ca 5 månader gick jag ner ca 10kg i vikt och då blev jag lite rädd för att operationen inte skulle genomföras. Men kirurgen konstaterade bara att "ja här är nog mest skinn" på morgonen då jag skulle opereras, ritade sträcken och frågade vad jag hade för önskemål. Får man ha det också frågade jag? Jo. B-C svarade jag och det tyckte hon med. Det kom in en till kirurg och de två kvinnorna skulle operera varsitt bröst. "Så mycket handarbete" så det tar så mycket tid sa den ena.

Jag sövdes och opererades och vaknade några timmar senare. Det gjordes på dagkirurgiska avdelningen så jag fick åka hem på kvällen redan. Personalen var och kollade på mej ofta och jag blev väl omhändertagen. Hem for jag med skötselråd och flera telefonnummer vart jag kunde ringa vid behov.

Första natten och dagarna var jag jätte försiktig. Rörde mej knappt. Trodde brösten skulle ramla av...
Var 4 veckor sjukskriven och hade inga komplikationer alls! Det är mycket ovanligt sade kirurgen.

Före operationen hade jag kupstorlek F/G och med omkrets 70. Nu har jag C och är otroligt nöjd. Bort togs bara 900g (400+500) för att det var mest skinn som sagt.

Älskar att köpa bikinin som jag hatat förut! Allt har sett så groteskt ut förut men nu känner jag mej "normal". Det är 1 år och två månader sedan och är supernöjd med beslutet! Känsel har jag inte som förr men det är det enda "felet".

 

tisdag 28 februari 2017 - 14:24

Bröstförminskning

Det kom en önskan att berätta lite om bröstförminskning. Jag berättade också om den i förra bloggen men här kommer nu ett inlägg från mig och sen kommer det ett till med ett par andra som gjort samma operation.

Bröstförminskning handlar detta alltså om. Ingen plastikkirurgi, ingen skönhetsoperation. Utan operation med siktet inställt på att lätta på bördan. 

Var/Hur börjar man?

Man bokar en tid till allmän läkare. Jag råkade ha min årliga reumaläkarträff när jag hade funderat klart på att det var detta jag ville. Så jag sa till honom. Han skrev remiss till kirurgen. Det var så allt sattes i rullning.

Sen då?

Sen var det bara att vänta på kallelse. Här sviker minnet lite. Om jag minns rätt nu, så var jag till reumaläkare i november ungefär, tid till kirurgen i början av året, januari-februari, och operationen hade jag i april. Året var 2015.

Träff med kirurgen

Kallelse till kirurgen kom med posten som sagt efter en tid. Det här besöket var jag mest nervös över. Jag hade läst massor om kriterierna för att få en operation gjord kommunalt, gratis. Man måste ha viss tyngd, viss storlek, på brösten. Det verkade också vara lite olika med kirurgerna, vilka dom tillåter till operationerna och olika också från sjukhus till sjukhus. Jag var till Vasa centralsjukhus.

Sjukskötare kallade in mig. I rummet fanns förutom skötaren, även en studerande och sen då kirurgen. Han berättade att jag var lite på gränsen. Han blev förvånad över att jag sa att jag hade DD-kupa. Jag misstänker att det är för att jag har 70-75 runt och därav blir kupan också större. Mina bröst såg inte enorma ut, men de kändes. I ryggen, i nacken. Banden tyngde på skulderbladen, bågarna klämde på revbenen. Ont i ryggen av tyngden framåt.

Han kände, klämde och vägde brösten i handen. Han sa att jag skulle varit gränsfall men att pga min diagnos, SLE, så ville han lätta på bördan åt mig och om han kunde få bort en del av smärtan, värken, från min vardag iom mindre bröst så var det en vinst. Så han godkände operationen och jag sattes in i operationskön. Nu var det bara väntan igen och fundera ut hur länge den skulle bli. Meddelade jobbet att operation är på lut så de var förberedda när det väl blev av. Och några månader senare fick jag kallelse till operationen.

Inför operationsdagen

Jag fick veta operationsdatumet några veckor före själva operationen. Tror jag. Här sviker minnet än en gång. Men det var inte så långt på förhand iaf. Men jobbet fick veta. Hade ringtid till sjukskötare före själva operationen där vi skulle gå igenom alla procedurer före. Jag var in för blodprover och korstest togs, jag har ju autoantikroppar i blodet så det sågs till att rätt blod från Helsingfors fanns på plats åt mig. Jag frågade om sjukledighetstiden och de sade att tre veckor är det vanliga men har man mer fysiskt, kroppsligt arbete så brukar det vara 4 veckor. Så detta meddelade jag jobbet så de visste. Mammografi och ultraljud av brösten gjordes. Allt såg bra ut. Jag fick tummen upp för operationen.

Operationen

Jag stegade in till preoperativa avdelningen till kl 8. Hade inte ätit nåt sen gårdagskvällen. Fick byta om till den mysiga (!) sjukhuspyjamasen, morgonrock, stödstrumpor, strumpor och plastpåsar på fötterna. Och så väntan. Lååång väntan... Vid 11-tiden fick jag äntligen träffa kirurgen. Här ritade han på mina bröst och planerade ingreppen. Ett bröst var större än det andra pga amningarna men nu fick jag veta att han skulle göra båda till en liten B-kupa. LITEN B-Kupa!! tänkte jag här... Från DD till LITEN B... Här hade jag faktiskt små, små ångertankar. Jag sa aldrig nåt, vågade inte. Var rädd att de skulle säga nej till operationen då. Allt hände så fort. Men när jag var tillbaka i väntrummet så tänkte jag sen ändå att liten B-kupa är ändå bättre än de tunga jag hade nu. Redan väntan i väntrummet var jobbigt när jag inte fick ha BH på mig... Det var tungt och svettigt, all tusch på brösten gjorde att det klibbade på hyn. Jag fick också veta att operationen kanske skulle bli av vid kl 14 ungefär. Nu började det kännas nära!

brostoperation

(Gamla instagrambilder från denna tid)

Men tiden gick... Klockan blev 15... klockan närmade sig 15.30... folk började packa ner och avsluta jobbdagen och sköterskan kom och sade att de ska se nu om jag hinner in idag eller om jag får komma på nytt imorgon. De sa att nån operation före mig hade dragit ut på tiden... Jag ville verkligen inte gå igenom allt detta på nytt imorgon!! Jag var hungrig och trött efter att inte ha ätit på hela dagen och bara suttit och spänt mig...

Så kom plötsligt sköterskan igen kort tid efter, hade med sig medicinkoppen och ett vattenglas och sa att nu var det dags, nu får vi skynda oss. Så jag tog panadol och en lugnande och så gick vi med raska steg till operationssalen. Här började det bli lite läskigt. Att gå själv in till operationssalen, efter så många, långa timmar själv. Lägga sig på operationsbordet. Så många människor i rummet. Alla hade sina egna arbetsuppgifter, fullt sysselsatta och koncentrerade. Nån minns jag att talade med mig, frågade om jag talade finska eller svenska. Nu var jag lugn igen. De stack kanyl i mig. Tror pyjamasen öppnades, fick ett varmt täcke på mig istället. Plötsligt dök någon in (anestesiläkare vet jag ju nu) och sa att han nu söver mig. Jag har sövts flera gånger men det var första gången jag verkligen kände hur jag sövdes ner, bit för bit. Det var som en våg som startade nere vid bålen och kom högre och högre upp och sköljde över mig och sen var det svart. Jag sov. Det var dags.

Uppvaket och avdelningen

Det var detta jag fruktat mest över. Att vakna upp efter operationen. Fundera på hur ont man skulle ha. Men jag vaknade lugnt. Ingen smärta. Inget jobbigt. Otroligt törstig var jag och HUNGRIG, vrålhungrig. Fick veta att klockan nu var 8 på kvällen. Blev direkt fundersam över maken och barnen. De måste vara jätteoroliga nu. Jag hade stängt av telefonen och sköterskorna förde bort den vid 14, då det egentligen var tänkt jag skulle åka in för operation. Så efter att jag fick smutta på lite vatten bad jag om en telefon att ringa maken. Halvt groggig ringde jag och de var lättade att få höra från mig. Orkade inte prata mycket men de var lättade att det gått bra. Maken lovade också meddela alla andra som var oroliga. Barnen kunde äntligen somna där hemma.

Till avdelningen kördes jag efter 21. Jag var så otroligt hungrig. Men fick veta att ingen mat serveras längre. Ringde maken igen när jag fått min telefon och sköterskorna hjälpt mig med laddaren. Orkade prata en stund och berättade om dagen.

Här började smärtorna komma litegrann. Kände mig orolig, vågade inte röra mig ifall det skulle smärta ytterligare. Jag frågade ofta efter värkmedicin och sköterskorna suckade när jag ringde. Till slut sa en sköterska att "nog får jag ju vända mig litegrann på sida också" efter att hon förstod att jag kanske hade obekvämt i sängen att enbart ligga på rygg.

Jag kom in till avdelningen precis vid nattskiftet, i mörkret, visste inte var jag var, var döhungrig och pratsjuk. Hade bredvid mig en dement, orolig kvinna som gjort höftoperation och började ropa i rummet när hon ville på toaletten så jag skötte ringandet för hennes del också. De två andra i rummet sov för fullt och snarkade. Efter att jag förstod att jag nog kunde svänga mig lite i sängen så gick det bättre. Hade bett om smärtstillande i princip varje timme (kändes det som, men har ingen aning om hur mycket jag fick) fram till 01 ungefär. Mitt blodtryck låg på 80/40, t.o.m. lite lägre ibland, hela natten. (Normalt ligger det stadigt på 100/60.) Hade mätare runt armen som mätte blodtrycket med jämna mellanrum hela natten. Såg när jag slumrat till och vaknat, att de lagt i dropp (sockerlösning tror jag, men har egentligen ingen aning om vad de lagt åt mig) nångång mitt på natten. Så nu började jag känna mig lugnare, kroppen var inte döhungrig längre och jag kunde komma lite till ro. Efter 01 så bad jag inte om någon ny värkmedicin. Kunde sova korta perioder.

Morgonen efter

Jag vaknade efter en väldigt omtumlad natt. Kände mig rätt stark ändå. Det värsta var att komma igång. Att tvinga sig igång. Jag fick frukost och smärtstillande kl 7. Men att försöka sätta sig upp med sådär lågt blodtryck var inte det lättaste. Fyfan. Det var nästan blodtrycket som var värst. Och säkert lågt hemoglobin också, hade förlorat rätt mycket blod. Brösten kändes inte jobbiga. Jag hade dränage i sidorna vid brösten och urinvägskateter. Att försöka sätta sig upp i sängen var en plåga. Det snurrade i huvudet som bara den, jag började må illa och vågade inte sitta för egen del. Jag tvingade i mig några skedar gröt i taget och måste lägga mig ner igen mellan varven. Kirurgen hälsade på medan jag kämpade med detta och att sätta mig upp igen när han, och hans läkarassistent, kom var minsann en plåga. Kommer ihåg att jag nämnde detta för honom. "Vänta lite nu, det tar en stund innan jag kommer mig upp"... Och vad jag fick kämpa, och sen försöka svara på hans frågor när jag mådde så illa och det bara snurrade... Men jag fick i mig all frukost, jag var så vrålhungrig att precis allt skulle ha gått i mig den dagen. Jag nästan slickade tallriken.

Kirurgen berättade att operationen hade gått bra men att jag hade blött otroligt mycket. "Det var en väldigt blodig historia", sa han... Tänkte att det måste mycket till att han kommenterar en sån sak...  Han hade tagit bort 250g från ett bröst och 200g från det andra.

Under förmiddagen, när jag började kvickna till mer och mer, tog de bort dränaget eftersom inget läckte ut längre. Urinkatetern togs också bort. Jag gick ofta upp för att träna bort svindeln, tex tog selfies på sjukhustoaletten, bara för att ha en orsak att komma mig upp ur sängen. Vågade inte gå längre sträckor ensam.

brostoperation5

Jag tvingade igång kroppen. En sköterska och jag provade ut en stöd-bh som jag nu skulle ha på dygnet runt i ett par veckor. Den fick jag till egen (har den faktiskt kvar än, har inte kommit mig för att slänga den även om jag aldrig skulle använda den igen). Lite skraj var jag att ta bort allt bandage och börja prova ut bhn, men det gick rätt smärtfritt.

Fick också veta att efter lunch skulle jag skrivas ut så jag ringde maken som skulle komma och hämta mig.

Sen då?

Ja, allt gick nog väldigt bra. Första dygnet hemma hade jag nog ganska ont, men jag har alltid varit en hejare på att återhämta mig. Har en bild på mig (som jag inte kan hitta fastän jag letat) som jag tog direkt jag kom innanför hemdörrarna, och jag ser väldigt pigg ut. Rödblossig om kinderna och lycklig.

Jag åt värkmedicin de två första dygnena, sen lämnade jag bort dem helt. Jag var pigg och full av livslust och så otroligt lättad och glad över att tyngden fram var borta. Det kändes som om jag kunde flyga! Det var dessutom vår ute nu.

Jag hade sjukledigt i fyra veckor. Återhämtade mig väl. Hade nåt litet problem vid ett litet sår vid ena bröstvårtan som såg ut att vara infekterat. De var osäkra på hälsostationen men jag fick en antibiotikakur för säkerhets skull.

Gick promenader ofta. Började träna benstyrkan igen efter ett par veckor. Träning som inte belastade eller stretchade brösten. Sen gick nog allt väldigt snabbt och jag började träna rätt fort igen då sjukledigheten gått ut. Rätt länge var brösten ömma såklart vid ärren.

Det blir snart två år sen operationen. Bröstvårtorna har jag känsel i igen. Ärren ser fina ut, de börjar försvinna mer och mer. På vardera sida om brösten har jag en utbuktning som stör mig ibland, det är där stygnen slutat och säkert där dränaget var. Men inget jag tänker på hela tiden. Är jättenöjd med slutresultatet! Otroligt lättad. Älskar mina små bröst. Känner mig faktiskt mer feminin med mindre bröst. Att kunna gå utan bh vissa dagar, när jag känner för det. Och att kunna idrotta, springa, utan att nåt tungt hoppar på där framme, lycka!

När såren hade läkt var jag snabb med att börja prova ut gamla klänningar som tidigare suttit för spänt åt vid brösten, eller skjortor som varit sprängfyllda vid brösten, och plötsligt passade allt perfekt. Fatta känslan! 

(Bilderna nedan ungefär 10 dagar efter operationen)

brostoperation3brostoperation4

Och storleken då? Ja, kirurgen sa ju en liten B, men jag får nog inte en B-kupa på. Det är nog en C-kupa jag har.

Det här handlar som sagt inte om skönhetsoperation. Jag har ingen aning om vad kostnaden skulle bli om man gjorde det privat. För detta betalade jag inte mer än en hundring. En natt på sjukhus.

Fakta från Vasa Centralsjukhus om bröstoperation.

Berättade som sagt om min operation i förra bloggen. Efteråt fick jag många mail från kvinnor som länge gått och funderat på bröstförminskning. Både bekanta och främlingar. Många var så glada över att någon skrev om detta problem som tynger väldigt många kvinnor i vårt land, i världen. Fick också veta många som beslutade sig för att göra operationen sen. Nästa inlägg handlar om två som gjorde operationen. En här i Vasa och den andra i Åbo. Spana in inlägget under veckan ifall ni är intresserade av deras erfarenheter.

tisdag 7 februari 2017 - 10:59

Bröstcancer - Pernilla berättar

Jag lovade er i söndags två intervjuer, så här dyker nu den andra upp. 

Pernilla Vikström har många järn i elden. Jag lärde känna henne via hönsen. Pernilla är en riktig hönsmamma med ett gäng silkeshöns där hemma.

Vår första tupp fick vi av henne, finfina "Bengan", och efter det har vi bytt hönor sinsemellan och en tupp har hon fått av oss också, som numera är en Nykaabi-tupp har jag fått höra, en riktig globetrotter-tupp som fått se mer av världen.

Pernilla sitter med i Korsholms kommunfullmäktige och kommunstyrelsen samt medlem i  Vårdnämnden. Aktiv inom Svenska Folkpartiet. Som sagt, många järn i elden.

pernilla2

1. Vem är du?

Barnmorska på 47 år. Boende i Kuniskogen, Korsholm, med husbonde, barnen Ben, 19, och Amanda, 21, som studerar på annan ort.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?

Efter traditionell Österbottnisk fredagsbastu var plötsligt bara knölen där, liten men vass, kände genast att det var nåt annorlunda. När jag själv studerade på Sjukis hade vi "testbröst" som visade hur olika stadier av bröstcancer kunde kännas.... Likheten med det var skrämmande slående. Jag är en rastlös person så direkt på måndagmorgon fick jag träff med en läkare och 20 dagar senare efter mammografi och provbit hade jag en cancerdiagnos, 35 år gammal.

3. Känslorna iom upptäckten?

Jag visste av knölen hela tiden, kände ofta på den, tvingade mina vänner att känna i hopp om att de alla skulle säga att klart det inte är cancer. Jag är inte så blyg av mej men aldrig förr hade mina små bröst varit så i fokus. När väl diagnosen var ett faktum var det total panik först men snabbt insåg jag att det är så mycket lättare att deala med fakta än ovisshet även fast det var totalt overkligt första tiden.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?

Hade tur, det var stadie I men grad III dock, en aggressiv en, lymfan var ren och halva bröstet togs bort.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?

En månad efter upptäckten opererades jag, ytterligare en månad senare drog cellgiftsbehandlingen igång som varvades med strålbehandling för att sen fortsättas med medicinering... en slags "kemisk kastrering" i form av Tamoxifen , en medicin som ska ta ner de kvinnliga hormonerna för att minska återfallsrisken, en behandling på 5 år. Den behandlingen avbröt jag dock efter lite på 2 år pga biverkningarna.

6. Behandlingarna, åtgärderna, måendet?

Behandlingen är inte lätt, men man tar allt i den situationen, jag hade 1000 skäl till att inte dö. Det svåra med bröstcancerbehandlingen är att många inte är sjuk alls när cancern upptäcks men du måste gå igenom helveteselden i form av cellgifterna, den kan göra dig ordentligt sjuk för att sen få fortsätta vara frisk, och det var svårt att förstå vissa perioder.

7. Vad upplevs såhär i efterhand som jobbigast av hela den tiden med cancerdiagnos?

Jag försöker att inte fokusera på det jobbiga vad det än gäller i livet, sätter fokus på det bra liksom, men det svåraste var inte håravfallet, stympningen av bröstet eller själva cellgiftet utan det inre kaoset som ibland dök upp, oron för att inte överleva, oron för att inte kunna stödja sina barn så mycket som man borde, ilskan kunde krypa fram mitt i natten i vargatimmen över att allt ändrades i ett ögonblick, som tur var så var dess stunder få. Då brukade jag väcka gubben min och gråta en stund, han var/är den tålmodigaste som finns. Ibland behöver inte partnern säga så mycket , vad finns det att säga i såna stunder egentligen som kunde göra skillnad?
Sen hade jag väldigt svårt för människor som plötsligt betedde sej fullständigt annorlunda mot mej än vad de annars gjort, jag vet ju nu att cancer-skräcken fortfarande sitter djupt inne. Som cancerpatient blir man oerhört ledsen när folk undviker en, eller låter bli att ringa för att de är "rädda för att störa", de gråter, kanske inte så mycket för dej utan för att det kommer för nära dem - drabbas hon kan jag drabbas liksom. När man själv är mitt i kaoset kan det sänka hela din dag.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?

Jag har så många bra minnen, hur otroliga människor som fanns runtomkring mej. Familjen och vännerna och så många bekanta som fanns där, Ensam är inte stark och om man bara vågar ta emot stöd när livet tillfälligt har en svacka så bär det en så man inte faller för djupt. Vad jag uppskattade mest var alla dess människor som fortsatte att vara absolut sej själva mot mej, mina väninnor fortsatte med samma råa humor, de fanns där dag som natt, de ringde upp fast jag inte alltid orkade svara osv, de tvingade ut mej på allt från Björköbyvandring direkt som nyopererad till fester där mitt skalliga huvud lyste vitt men kompenserades med snygga örhängen, det gjorde att jag inte kände mej sjuk hela tiden. Det svåra var förståss kroppens nedbrytning under cellgiftskuren, svårt att se sej själv i den situationen från att ha varit mycket aktiv till att plötslig ligga utslagen efter behandlingarna, men det var ju övergående.

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?

Det får man aldrig veta, man kan sia om det ... men varför fick jag det? Min var hormonell. Många läkare frågade samma sak... jaha du har ammat två barn? bra , det minskar risken. Ja du är inte överviktig alls, bra det minska risken. ibland kom ångesten , vad har jag gjort , vad måste jag göra för att förändra så det inte kommer igen? Men nu, många år senare så vet jag att jag bara drog en nitlott i genbanken, ingen släktanamnes, inga klara orsaker. Det enda jag verkligen försökt eliminera efteråt är negativ stress för det tror jag jag stökar till i kroppen, jag älskar att ha mycket på gång men känner numera klar skillnad på negativ och positiv stress och försöker lyssna på kroppen efter det.

10. Du är själv barnmorska/sjukskötare. Du hade en hel del kunskap om cancer före, men även om vården, och allt runt omkring. Var det positivt? Kände du att du hade mer kontroll än andra, ickevårdutbildade? Eller var det kanske tvärtom, skrämmande, mer medveten om vad som kan hända?

Kände du stöd/trygghet/kunskap från vårdpersonalen som skötte dig under tiden med cancerdiagnosen?

Jag har jobbat många år som barnmorska och det är lite lika som när barnmorskorna kommer in och föder... då är vi bara mammor ... yrkesrollen finns inte där då och vi är lika rädda, osäkra och i behov av stöd som alla andra. Samma var det med cancern. jag var inte vårdpersonal då, jag var mamma, kvinna, naket rädd för vad som skulle hända men stödet jag fick av personalen på VCS var fantastiskt, jag hade fullt förtroende för dem, jag kände att de gav mej tid och tog min oro på allvar.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

Idag kan jag säga att jag mår uppriktigt bättre än före Cancern och det är mycket tack vare att jag fokuserar på vad den gav och inte tog. Jag är inte längre inskriven på onkologiska men går på mammografi vartannat år. Skulle jag kunna välja så skulle jag mest av allt inte gått igenom cancerperioden men eftersom det inte är valbart så är min livsfilosofi att det är bara att "dra upp snoran" och göra det bästa av situationen. Med risk att det låter som en kliche så var det ett uppvaknande för mej. Jag tvingades att tänka efter, jag tvingades att möta min absolut största skräck - cancern och jag måste hitta ett sätt att leva efteråt där inte ångesten för återfall tog över. Det gick. Jag blev modigare på så många plan, kanske lite argare ibland, jag nöjer mej inte med situationer jag inte trivs med, jag vågade börja påverka politiskt, vågar säga vad jag tycker, jag vågade byta jobb... listan är lång på postitiva saker. Den negativa listan så låter jag inte göra sej påmind. Att verkligen känna att livet är en gåva och det är upp till oss själva vad vi gör av den gåvan är något jag inte förstod före cancern, men nu försöker jag påminna mej omdet , ofta ofta...

12. Vart kan man vända sig här i österbotten om man fått en cancerdiagnos?

I Österbotten har vi en aktiv cancerförening som jag har haft mycket kontakt med ända sen jag själv fick ett ovärdeligt stöd av dem genom samtalsgrupp och kontakt med personalen där. Jag fungerar nu även själv som Stödperson för bröstcancerpatienter och drar samtalsgrupper på cancerföreningen med jämna mellanrum.

Personalen som jobbar där är fantastiska och jag rekommenderar drabbade och anhöriga att söka hjälp och stöd genom dem.  www.pohjanmaansyopayhdistys.fi .

Där finns även våra kontaktuppgifter till stödpersonerna som man kan ringa närsomhelst.

Vi har även numera ett brett kontaktnät på svenska via "FinlandsSvenska Cancergruppen" på Fb med flera hundra medlemmar, en sluten grupp där man kan diskutera fritt, på Fb finns även en grupp för anhöriga "FinlandsSvenska Cancergruppens ANHÖRIGA".

Sen har jag även under årens lopp, som finlandsvensk vänt mej mycket till UngCancer i Sverige som har en fantastisk verksamhet www.ungcancer.se

När man insjuknar vill man verkligen bara få prata sitt eget modersmål. Sen vill jag åter igen säga, den som drabbats och de anhöriga, är det någon gång i livet vi ska våga luta mot en medmänniska så är det när du drabbas av cancer. Ensam är inte stark. Du kommer att bli förvånad hur stort stöd du kan få om du bara låter människor finnas där. Att prata om cancern, att söka kunskap, det hjälper oss att hjälpa den drabbade. Som en kloka Tove Lindhal Greve skrev i sin krönika på Världscancercancerdagn den 4.2 " Den som drabbas av Cancer behöver dig. Rädslan förlamar. Kunskap ger mod. Ersätt dina fördomar med fakta. Fortsätt fråga och slut upp i kampen mot cancer".

 fuckcancer2(Bilder, Pernillas egna)

måndag 6 februari 2017 - 15:00

Bröstcancer- Michaela berättar

Michaela och jag är barndomsvänner. Vi hade enbart en backe, eller två små, emellan oss kan man säga. Vi var oskiljaktiga under flera år. Hon var med på många av våra husvagnssemestrar och jag var med hennes familj tex och skida slalom eller hälsa på de österbottniska släktingarna med den obegripliga dialekten.

(Försökte hitta nåt foto på oss två och det visade sig inte vara svårt alls. Hittade så många bilder på oss två, där tyvärr bildkvaliteten är rätt usel..., så jag la ihop ett kollage, haha. Jag och Michaela:)

micuochjag

Våra mammor blev väninnor efter en tid och är det ännu också idag. Vi träffades ofta, våra hela familjer (förutom syskonen då) och spelade kortspel tillsammans. Vi klädde oss enligt ett tema, tex hattkväll och så hade alla hattar på, våra mammor och pappor också, vi spelade "plump", ett kortspel, åt gott och skrattade så tårarna sprutade. Ajaj, det var tider det!

Men med tiden så växte vi, odramatiskt, ifrån varandra. Men man hålls ju lite uppdaterad tack vare facebook och instagram och blev nog chockad första gången jag fick höra att hon hade bröstcancer. Då var det inte via facebook faktiskt, utan via min mamma.

Här kommer nu Michaelas story:

1. Så, Michaela, vad gör du nuförtiden? 
Jag arbetar inom läkemedelsindustrin som medicinsk sakkunnig och bor för tillfället i centrala Helsingfors.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?
På hösten 2014, när jag var 34 år, märkte jag av en slump en liten knöl i utkanten av mitt ena bröst. Jag blev egentligen inte så jätte rädd till en början. Tänkte först att det eventuellt kunde vara bröstmuskeln som var lite svullen iom att jag nyligen hade upptagit träningen igen efter en paus i gymträningen. Men då den forfarande var kvar några veckor senare så tänkte jag att det var bäst att gå och kolla det. Jag beställde tid till arbetshälsovården och fick en tid inom några dagar och läkaren gav direkt en remiss till mammografi och ultraljud. Redan under ultraljudet och diskussionen med den undersökande läkaren förstod jag att detta inte skulle innebära några goda nyheter. Officiellt fick jag diagnosen en vecka senare.

3. Känslorna iom upptäckten?
Jag kommer väldigt bra ihåg morgonen som jag skulle åka till arbetshälsovården och få svaret. Jag var förvånansvärt lugn då vi åkte och jag hade ju på känn vad som diagnosen skulle vara. Mamma och pappa åkte med mig och väntade på mig utanför mottagningsrummet. Jag ville gå in själv. Samtalet med läkaren gick väldigt “sakligt” och jag bara satt där då domen kom: jag hade bröstcancer. Läkaren berättade att en akut remiss skulle skickas till HUS, och att de tar kontakt med mig inom kort för att lägga upp behandlingsplanen. Jag var på något sätt i en dvala, väldigt saklig och lugn, det var nästan lite konstigt. Men då jag kom ut till mamma och pappa och skulle berätta det till dem, då bröt jag ihop. Vi stod där alla tre, höll om varandra och grät tillsammans. Det var säkert en av de mest känslosamma stunderna.

Men men, nu var det bara att klara av detta. Och det blev lite av min överlevnadsstrategi under de följande 9 månaderna. Ett kryss i rutan för varje etapp som var avklarad, med målet mot livet efter behandlingarna.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?
Cancern upptäcktes väl relativt tidigt, och tumören hade inte hunnit växa sig så stor. Svaret på hurudan cancer det var fick man reda på först efter operationen, då den bortopererade tumören skickats till patologen för vidare undersökningar. Fastän det rörde sig om en aggressiv bröstcancer, som så ofta för unga patienter, så var enligt läkaren ändå många faktorer till min fördel: tumören var liten, hade en relativt låg “delningsprocent” och var hormonpositiv. Men i och med att jag hade fått bröstcancer i ovanligt ung ålder, så skulle det troligtvis bli att genomgå alla tillgängliga standardbehandlingar; operation, cytostatika och troligtvis även strålbehandling.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?
Redan dagen efter att jag fått min diagnos så ringde de från cancerkliniken vid HUS. Jag fick tider för operationen, vissa tilläggsundersökningar och en konsulteringstid med kirurgen. Det skulle ta 5 veckor innan det var dags för operation, och inget skulle riktigt hända innan det. Så 5 veckor fick man sitta och vänta och fundera på att man har cancer i kroppen som bara sitter där och växer. Så kändes det i alla fall. Och det var säkert den tyngsta tiden. Att bara sitta där och vänta, utan att kunna göra något åt saken.

6. Behandlingarna, åtgärderna?
För min del skulle det alltså komma att bli operation, cytostatika (cellgifter) och med största sannolikhet stråbehandling. Därefter anti-hormonbehandling. Hela ruljansen. Vilket faktiskt var en lättnad, jag ville ha allt, oberoende av hur skit jag skulle komma att må. Jag gjorde beslutet att fortsätta gå till jobbet även under behandlingarna, med undantag av ett par dagar efter varje cytostatika-behandling. Det kändes som det rätta för mig, men det är det inte nödvändigtvis för alla. Det fick mig att hålla mina tankar på annat håll, få ta del av “normala rutiner”, vara en del av ett samhälle utanför cancerkliniken och se och träffa kollegor nästan dagligen. Jag var dessutom relativt ny på arbetsplatsen och VILLE verkligen arbeta och bidra till teamet.

a. Först på listan var operationen. Någon vecka innan, träffade jag plastikkirurgen som skulle utföra operationen. Hon berättade lite vilka alternativ som gällde för mig. I och med min unga ålder, så rekommenderades att hela bröstet skulle tas bort. Fine by me. Ta bort båda sa jag. Jag vill inte gå omkring med risk för att det finns något kvar. Men det var uteslutet i det här skedet. Jag genomgick en hudbevarande masektomi, och samtidigt påbörjades en rekonstruktion med inplant (vilket senare ändrats, mera om det nedan). Operationen skedde på en onsdag i november. Två dagar senare fick jag redan åka hem. Mörbultad, men rätt välmående. Jag åt värkmediciner i några veckor, men klarade av aktiviteter som lätta promenader redan några dagar efter hemkomsten. Och sedan gällde det bara att återhämta sig så väl som möjligt så att man var i gott skick då cellgifterna skulle börja. Totalt var jag sjukledig i 5-6 veckor efter operationen.

b. Min första cytostatika-dos fick jag på nyårsafton. Det skulle bli totalt 6 doser: 3xTaxotere och 3x CEF., en dos var tredje vecka. Olika cellgifter har lite olika biverkningar, och de kan variera från person till person.
De tre första behandlingarna gjorde mig väldigt trött, och det kändes som om hela kroppen var full av mjölksyra. Till den här cytostatikan hör normalt inte illamående, det skulle komma senare. Jag fick lite svårt att komma ihåg saker, speciellt nya ord, eller ny information. Också smaksinnet ändrades för ca 1-2 veckor efter behandlingarna. Mat och drycker smakade helt annorlunda än man var van med, vilket gjorde att matlusten avtog rejält. Kortisonkurerna som man fick i samband med cellgifterna gjorde däremot att man samlade på sig vätska och blev väldigt svullen.
Och så HÅRET! Den utlimata synliga stämpeln att jag var cancerpatient. Ca 10 dagar efter första behandlingen så började håret lossna. Detta hade de förberett mig på, så jag klippte håret kort ca en vecka efter behandlingen. Trodde att det skulle vara enklare mentalt så. Det är lustigt hur stor del håret är av din identitet. Att en så banal sak, kan betyda så mycket. Men det är en sak att besluta sig för att drastiskt ändra sin frisyr, och en sak att tappa allt hår på grund av sjukdom. Samma kväll som håret började lossna, så rakade vi bort allt och därmed var jag skallig. För de nästa 8 månaderna använde jag peruk då jag gick till jobbet, men hemma var jag oftast utan. Och som jag längtade efter att få tillbaka håret, ögonfransarna, ögonbrynen…

De tre sista doserna var de jag fasade mest. Illamåendet… Jag fick illamåendemedicin intravenöst i samband med cytostatikan, och även medicin att ta hemma. Jag mådde visserligen pyton i några dagar, men spydde inte en enda gång. Det var som om man skulle ha haft årets baksmälla tre-fem dagar i sträck. Kalla vindruvor var en räddning då inget annat smakade.

För varje behandling blev kroppen svagare, det märkte jag tydligt. Det betydde ändå inte att jag inte kunde göra något under den här tiden. Jag hade tagit det som mission att jag skulle åtminstone ut och promenera under cellgiftsperioden för att inte konditionen och musklerna skulle helt förtvina bort under behandlingarna. Benen var tunga som tegelstenar, men samtidigt gjorde det väldigt gott. Lite frisk luft och motion gjorde att biverkningarna kändes lättare. Och humöret hölls även uppe. Då det var en treveckors paus mellan behandlingarna, så kunde man oftast sista veckan innan följande behandling t.o.m. göra lite lätt gym-träning. Det man dock bör komma ihåg under behandlingarna är att immunförsvaret är väldigt nedsatt, och man bör vara försiktig med att utsätta sig för smittor av olika slag. Just efter behandlingarna så undvek jag att gå där det var stora folkmassor, förkylda barnfamiljer etc. Och jag använde frenetiskt handdesinfektion (käsi-desi) under hela våren, och åt aldrig något från gemensamma skålar (nötter, godis el dyl). Och jag hölls faktiskt frisk. Det gjorde att jag kunde få mina behandlingar exakt var trejde vecka och behövdes inte tas in för behandlingar på sjukhus.
Sista cytostatikabehandlingen var i mitten av april månad, och som jag längtat! Som belöning åkte jag med två vänner till Barcelona ett par veckor senare, och njöt av god mat och lite vin. Och firade även min 35:e födelsedag där.

c. Strålbehandling.
Min strålbehandling påbörjades i juni 2015. Jag skulle få 25 behandlingar, vilket betydde 5 dagar i veckan, i 5 veckor. Strålbehandlingen var den “lättaste” av alla behandlingarna. Strålbehandlingen ges lokalt, på ett begränsat område. Biverkningarna är därför även främst lokala. Jag klarade mig relativt lindirigt, med rodnad/”solbränd”-hud. För vissa kan huden gå sönder, och bli riktigt bränn-skadad.

d. Rekonstruktion
Som jag nämnde så har min rekonstruktionsplan ändrats under tiden som gått. Mellan cellgifterna och strålbehandling byttes expandera ut mot ett silikonimplant, helt enligt planen. Detta var våren 2015. Strålbehandlingen under sommaren gjorde dock inplantat väldigt hårt, och det såg mer och mer onaturligt ut. Det stramade även väldigt mycket vid bröstmuskeln och var ömt, så på hösten diskuterade jag med plastikkirurgerna och vi beslöt tillsammans att jag skulle sättas I kö för att ta bort implantatet och göra en rekonstruktion av egen vävnad. Rekonstruktion med egen vävnad är en mycket större operation, och medför därför större risker. Även det kan göras med olika metoder. Vi beslöt att använda en relativt ny metod, där man använder s.k. "lovehandles” från baksidan av nedre ryggen. En bit av huden och underliggande fettvävnad togs från ena sidan av nedre ryggen, och användes för att göra ett nytt bröst. Otroligt vad plastikkirurgerna kan göra idag! Jag är så tacksam för att allt gick så bra, och jag har verkligen känt att plastikkirurgerna lyssnat på mig, och tagit även mina önskemål i beaktande. Små justeringer kommer säkert ännu att göras, men i det stora hela är jag nöjd. Fastän kroppen idag är fylld av ärr.

e. Hormonbehandling
För hormonreceptor-positiv bröstcancer ges oftast anti-hormonbehandling för x antal år framöver. Det betyder att du äter mediciner dagligen, för att minska estrogennivåerna i din kropp, och därmed minska risken att eventuellt kvarblivna cancerceller skall kunna växa. Tanken är att det skall minska risken för eventuellt återfall. Vilket ju är positivt! Det tråkiga är biverkningarna; viktökning, värmesvallningar, risk för osteoporos, etc. Man vänjer sig med tiden, men jag väntar ändå massor på dagen då jag får lämna medicinerna.

7. Vad upplevdes som jobbigast av alltihopa?

Jobbigast var/är nog maktlösheten. Både att acceptera att något “invaderat” din kropp och att därmed inte kunna påverka vad som händer rent fysiskt med din kropp, men även att någon annan “bestämmer över” dig och din framtid (läkarna, vården). Och rädslan som nog ligger och gömmer sig någonstans djupt inne, fastän den inte ger sig till känna varje dag. För många tror jag faktiskt tiden efter behandlingarna är tyngst. Så länge du genomgår behandlingarna, känns det lite som en trygghet. Efteråt skall du bara gå hem “och fortsätta leva”.

Själv har jag nog så här efteråt upplevt att kroppsförändringarna varit tyngst. Du måste lära dig på nytt hur du skall förhålla dig till din nya kropp, acceptera den som en del av din identiet, din sexualitet och hur allt detta påverkar dig och dina sociala relationer.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?
Positivast är väl att se allt stöd man fått från sin omgivning, sina vänner och sin familj. Så många som stått vid mina sida igenom den här processen! Stort tack till dem alla!

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?
Finns nog inget svar på det. Bad luck, troligtvis. Vi har inte bröstcancer i släkten, och jag har inte heller någon mutation i de kända riskgenerna. Jag tror inte heller att jag levt mitt liv så pass mycket mera ohälsosamt än någon annan, att det skulle vara den bakomliggande orsaken. Det är säkert summan av många små faktorer som kan ha bidragit till det, men jag kommer aldrig att få ett svar på det, så sätter inte så mycket energi på att fundera på det.

10. Viktigt för mig som blivande sjuksköterska: Sjukvårdspersonalens del i detta med din bröstcancer? Kände du trygghet från dem/kunskap/stöd? Gjorde dom rätt? Positiv/negativ feedback? Kunde dom ha stöttat dig mer? Givit dig mer information nångång?

Fastän cancervården i Finland är mycket bra, så finns det saker som jag hoppas kunde bli bättre.
Jag hoppas det kunde vara möjligt att individualisera vården efter patientens behov och önskemål. Det känns lite som om man rullar in på ett löpande band. In i ena ändan då man får diagnosen och ut i den andra ändan då man genomgått behandlingarna.
Det skulle ha varit underbart att ha en egen läkare, som man hade fått träffa varje gång. Jag har träffat olika onkologer varenda en gång. Unga läkare som inte vågar ta ställning till något som urskiljer sig från normen.
Jag hoppas även att mera fokus skulle sättas på livskvaliteten för de kvinnor som gått igenom det här, inte bara fokusera på att bota någon från cancern. Behandlingarna är tuffa och kan påverka kroppen under långa tider efteråt. Man borde även prata mera tydligt om behandlingarnas långtidsbiverkningar med patienterna. Den informationen fick jag aldrig från läkarna eller sjuksköterskorna, men jag hade tack och lov kunskapen och möjlighet att ta reda på det själv innan behandlingarna började. T.ex. bland unga patienter borde det vara ett måste att diskutera barn-frågan. Det görs det inte alltid idag, så patienter som inte är medvetna om riskerna, har inte nödvändigtvis möjligheten att begära förebyggande åtgärder.
Visst är jag tacksam för att jag är född i Finland och att jag fått all vård som jag fått och jag hoppas det gjort mig frisk, men jag skulle även gärna se att läkarna tycker att det är viktigt att jag kan leva ett gott och fulländat liv efteråt.

Jag har nog mött både trevlig och mindre trevlig personal under mina besök i den offentliga vården. Alla har väl bra och dåliga dagar och det märks även i patientbemötningen. Och alla patienter har inte heller samma behov. Vissa behöver mera stöd och tröst, andra kanske skulle hoppas på en mera rak dialog och få så mycket information som möjligt. Så det är inget lätt jobb de har…
Men! Jag hade en och samma sjuksköterska under alla mina sytostatiska-behandlingar och hon var helt underbar! Svårt att säga på vilket sätt, men hon var bara fantastisk, hon orkade lyssna, var uppmuntrande, och gav goda råd för att orka igenom biverkningarna till nästa gång. Och man kunde ringa henne om man funderade på något och fick alltid hjälp.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

För tillfället mår jag bra. Hittills har allt sett bra ut i mina årskontroller, och hoppas naturligtvis att det fortsätter så även framöver. Ännu har jag en större operation kvar, och troligtvis några mindre justeringar. Fastän jag mer än någonting skulle ha önskat att detta inte inträffat, så tror jag ändå det medfört något gott. Man lär sig mycket om sig själv när man går igenom något dylikt. Vad som egentligen är viktigt och var ens styrka finns. Jag planerar att leva och njuta av livet till fullo, oberoende hur långt/kort det är, och försöker ta vara på alla möjigheter som ges mig. Helt enkelt komma ihåg att njuta av även de enkla sakerna i livet. Hur clichigt det än låter, så förstår man ofta inte att uppskatta det man har, innan man (nästan) förlorar det.

micu

fredag 6 januari 2017 - 20:05

Ulcerös kolit. Monika och Michaela berättar.

Ulcerös kolit har alltid varit en sjukdom som jag inte riktigt kunnat greppa. Man pratar inte riktigt om sjukdomar som involverar tarmarna och därav blir de lite "hemliga". Jag har faktiskt hört en del om Crohns sjukdom men mycket lite om Ulcerös kolit. Så bästa alternativet för att få veta lite mer är att lyssna på två människor, som själva har den.

Monika Smulter har jag träffat ett par gånger eftersom maken och Freddi lärt känna varandra via armbrytningsintresset. Vi har försökt få in träningar tillsammans men avståndet och familj och jobb gör som vanligt det rätt svårt att få en tid att passa för alla. Eller så blir nån sjuk just då man fått inplanerat nånting. Messade med henne för länge sedan och fick av en slump veta att hon har ulcerös kolit. Så när vi väl fick inplanerat en träningsdejt så passade jag på att fråga:

MonicajagPighouse

Vem är du?

Monika Smulter från Malax. 33 år. Gift med Freddi Smulter. Närvårdare sen tidigare och har jobbat på daghem. Studerar nu till merkonom.

Hur skulle du beskriva Ulcerös kolit?

En kronisk tarminflammation. Ulcerös påverkar ju tjocktarmen.

När och hur märkte du av de första symtomen?

Våren 2003 började jag märka av symtom som blod i avföringen. Det var sista året som jag studerade till närvårdare. Tog en tid innan jag for till läkare men sen fick jag nog hjälp fort. Jag for till hälsocentralen som skickade mig vidare direkt för undersökningar på sjukhuset, bland annat kolonskopi. Men efter den diagnosen började allt hända. Hösten 2004 blev jag så dålig så de opererade bort tjocktarmen. Den var jätteinflammerad och jag fick gå mycket ofta på toaletten. Jag var på sjukhus en månad och de tog bort tjocktarmen och kopplade ihop tunntarmen med ändtarmen.

Nyår 2004 fick jag sedan sammanväxningar och fick ligga på sjukhus igen och andra operationen gjordes. 2008, när jag var gravid med första barnet, så blev jag opererad igen. Sammanväxningar igen. Och det var inte bara operation och sen hem utan det var skytteltrafik till och från sjukhuset, mådde bra-mådde dåligt. 2009, när första barnet var 6 månader, så blev det operation igen för samma orsak. Den här gången var det nytt försök med att lägga in nån vätska som skulle göra det svårare för sammanväxningar. Sen dess har det hållits!

Har ulcerös hämmat dig på nåt område? Vad upplevs som jobbigast?

Tja, det största är väl att jag byter yrke pga sjukdomen. Jag behöver ha ett mer stillasittande arbete där jag inte behöver stå så mycket. Jag måste gå väldigt ofta på wc så därav rätt mycket som hämmar också. Jag går 6-8 ggr/dag på toaletten när jag mår bra. Det börjar krampa i magen om jag måste stå länge. Jag är trött hela tiden. Jag försöker att det inte ska störa i vardagen men vissa saker får jag ju lämna bort. Är vi på resa, tex till Helsingfors, så får jag lida några dar efteråt istället. Jag har inte några problem att hålla mig, även om jag går ofta på wc, så det är inget problem medan vi reser eller är borta.

Det som kanske är jobbigast med sjukdomen är att det inte syns utåt. Det känns som att man måste hålla en fasad. Även om man är trött eller mår dåligt. Det var väl det som ledde till min utmattningsdepression förra vårvintern. Det var mycket på jobbet, det var barnen, det var Freddis tävlingsresor. 

Har Ulcerösen medfört nåt positivt?

Kommer inte på nåt... Sporrat mig kanske till att söka till en till utbildning, men den skulle jag inte behöva om det inte vore för sjukdomen.

Hur mår du idag?

Jaa, det går upp och det går ner. Ibland bättre och ibland sämre. Har lärt mig hur sjukdomen fungerar och vilka dagar som brukar va värre eller när jag behöver ta det lugnt. Jag försöker ta mig mer tid till att vila.

Hur ofta tränar du? Vad tränar du allra helst?

Jag har börjat ta tag i träningen igen. Tränar 3-5 ggr/vecka. Det blir styrketräning mest och så tränar jag innebandy 1 ggr/vecka.

Personbästa då?

Bänk: 73 kg

Mark:95 kg

Knäböj: 80 kg

MonicaPighouse 

Michaela Lindström har jag följt länge, både via blogg och instagram, och hon är verkligen en förebild för många. Hennes stora passion för löpning är stark och många gånger fattar jag inte hur hon orkar, samtidigt som jag vet hur bra man mår efter ett träningspass. Hon kommer från min gamla hemstad och bor nu, efter många flyttar såsom vi, inte många gator från där jag är född. Och så kom jag ihåg att hon har Ulcerös kolit. Så jag passade på att fråga:

michaelaUK

Vem är du?

35 år, kvinna, hemma från Pargas. Jobbar som marknadsföringschef inom livsmedelsindustrin.

Vad är Ulcerös kolit?

Ulcerös kolit betyder i praktiken att tjocktarmen av någon orsak blir infekterad. Jag brukar säga åt mina barn att det blir som små blödande skavsår inne i magen och att det känns ungefär som när man är magsjuk kombinerat med ryggvärk och trötthet. Traditionell västerländsk medicin menar att ulcerös kolit, likt diabetes eller andra autoimmuna sjukdomar, inte går att bota. Däremot kan man lindra besvären så att man kan vara symptomfri långa perioder. De symptomfria perioderna är olika för olika individer. Själv brukar jag drabbas av 2-4 skov per år. Ett skov är tiden då jag är dålig i magen. Det enda som hjälper för min del är stark kortisonkur. Vidare äter jag cytostatika och antiinflammatoriskt medicin varje dag.

När och hur märkte du av de första symtomen?

Jag åkte på en ordentlig maginfluensa. Det var i alla fall vad jag tror. Jag spydde i flera dagar, blev dålig i magen och mådde allmänt dåligt. Ganska fort fick jag mer och mer blod i avföringen. Eftersom jag samma vecka börjat ett nytt jobb försökte jag vara tapper och vara på jobb, men till slut orkade jag inte. Åkte in ett par gånger till hälsostationen i Tammerfors där läkarna avfärdade det med nåt annat. Insåg själv att det var värre än så, så jag bokade tid till en privatläkare. Så fort jag träffat den läkaren skickade han mig omedelbart till Tammerfors Universitetssjukhus. Blev direkt inlagd på gastroenterologiska avdelning och följande dag efter att man gjort kolonoskopi, konstaterade man att jag hade ulcerös kolit.

Har Ulcerösen hämmat dig på nåt område?

Första året känns som ett enda töcken. Åkte in och ut på sjukhuset varannan månad. Hemma hade vi en 1-åring. Jag var ny på jobbet och min man reste mycket i arbetet. Det känns som om jag ständigt hade en kanyl för kortison i handen. Och att min dotter ofta satt med mig på sjukhuset.
Till en början åt jag ett läkemedel som hette Azamun. Hade en paus på ca. en månad och då jag skulle börja äta läkemedlet igen hade min kropp byggt upp någon form av allergi - tog jag ett piller började jag kräkas våldsamt. Ja, så våldsamt att jag kräktes blod. Det var precis i juletider och jag kommer ännu ihåg den där taxifärden då jag knappt orkade stappla mig in i sjukhuset, och med skakiga ben stod där med en blodpåse i handen.

Vad upplevs som jobbigast?

I början var det jobbigt eftersom vi bodde långt borta från släkt och vänner. Jag kommer ihåg en annan gång då jag blev inlagd under dagen och min man samtidigt var borta på arbetsresa. Sjukhuset erbjöd att de skulle kontakta en socialarbetare som skulle hämta vår dotter från dagis eftersom de inte lät mig åka iväg och hämta henne. För mig var det här otänkbart. I början var det svårt för mig att överhuvudtaget acceptera sjukdomen, eller ens prata om det. Då jag var utan skov kände jag mig ju frisk så. Jag hade svårt att inse att sjukdomen alltid skulle vara hos mig. Jag provade otaliga olika dieter och läste sida in och sida ut med olika teorier om sjukdomen, dess uppkomst och olika botemedel. Eftersom vi flyttat en hel del har jag också kommit i kontakt med olika sjukhus och därigenom överläkare och deras förhållningssätt till sjukdomen. I Tammerfors sa man att operation var ett bra alternativ för mig, senare då jag fått vård på Mejlans, Jorv och nu senast Åbolands sjukhus är det ingen som längre nämnt operation - och det är jag glad för. I början skämdes jag också över att säga att jag hade ulcerös kolit. Det hade varit enklare om det varit något mer rumsrent. Med åren har också det här ändrats. Jag har levt med ulcerös kolit i snart 10 år och känner att jag småningom kommit till ro med det hela. Jag har lärt mig leva med ulcerös kolit helt enkelt. Och prata om det. Det är ju trots allt bara en skitsak.

Har Ulcerös medfört nåt positivt? Sporrat dig till nåt bra?

Det kan jag inte påstå. Några läkare har avrått mig från att springa - något jag för övrigt älskar att göra. Jag har lärt mig slå dövörat till. Med åren har jag ändå lärt mig ta det lugnt då kroppen har en pågående infektion. Jag har flera gånger drabbats av clostridium och legat i isolering. Till slut reagerade jag inte på den medicinen heller men det är en annan historia. Jag vill ändå inte påstå att sjukdomen skulle begränsa mig värst mycket. Det är så många andra som har det så mycket värre. Det här är i det stora hela ingen big deal. Om det här är det värsta som jag kommer lida av kommer jag jäkligt lindrigt undan.

Hur mår du idag?

Som bäst är sjukdomen aktiv och jag känner att sjukdomen begränsar mitt liv i den bemärkelsen att jag är tröttare än vanligt. Kortisonet i sin tur gör att jag blir jäkligt morgonpigg, så inget dåligt utan att det för något gott med sig. Jag kan också konstatera att det varit en rätt mager jul för egen del eftersom aktiv ulcerös kolit gör att jag tappar matlusten och vinet smakar surt.

Vad är det bästa du gjort i träningsväg och i tävlingar? Nåt du är speciellt stolt över där?

I träningsväg är jag nog mest stolt över att jag flera gånger sprungit 50 kms lenkkin eller t.o.m. längre. Som den gången då jag sprang från Pargas ut till Korpo (57 km) och att jag gjorde det ensam (sällskapet har alltid hoppat av efter 20,30 km).

Tävlingar är jag mest stolt över prestationerna i Stockholm maraton som jag sprang på 3:31 i +4 grader och full storm, och 4:e platsen i Finlandia Hiihto på 30 km.

(Bilden på Michaela togs när hon deltog i vad som sägs vara Sveriges tuffaste fjällmaraton. Sträckan är 50 km och man springer upp och ner för fyra fjälltoppar med totalt 2900 höjdmeter. Vill ni läsa mer om det så kika in på hennes blogg där hon skrivit ett inlägg om just denna resa.)

 

måndag 12 december 2016 - 16:11

Janina och Hodkins lymfom

Sista veckan praktik på gång och det har varit intressanta veckor inom hematologi-området. Jag har fått stifta närmare bekantskaper med sjukdomar allt från "vanliga" blodförluster, anemier, till svåra leukemier.

Janina (24), en klasskamrat till mig, har nämnt kort i skolan om hennes cancer. Jag frågade henne vad för cancer och undrade om hon kunde tänka sig skriva en berättelse om tiden vid cancerdiagnos och efter. Och vilken berättelse... En berättelse man inte kan gå utan att bli berörd av. Janina är en sån otroligt varm, ödmjuk och stark kvinna. Både fysiskt och mentalt. Även om man läser kan man nog inte förstå allt hon fått vara med om dessa år. Vilken kämpe!

Har tyvärr varit tvungen att korta ner den en hel del men nu låter jag Janina ta över orden:

"Minns så bra, ännu idag, 8,5 år efter, då jag och mina bästa vänner i maj satt i Borgaregatans högstadiums bibliotekssal. Vi var glada och lyckliga över att vi äntligen hade gått klart högstadiet och skulle få börja i skolor vi själva valt att gå i.

Vi hade en hel sommar med massa roligt framför oss, så vad kunde egentligen gå dåligt tänkte man då. Då vi satt där och planerade sommaren och allt vi skulle göra, hade jag väldigt svårt att koncentrera mig. Jag hade mygg bett på fötterna som kliade nåt enorm. Hade alltid blodiga naglar och blodfläckar på strumporna, och kunde inte ha skor på mig som tog en evighet att ta bort för då det började klia, då skulle det skrapas.. hårt!

Denna sommars höjdpunkt var skriftskolelägret. En hel vecka med ett gäng bästa vänner. På varje läger ordnas ett ”bröllop”, och på vårat läger blev jag röstad till brud och en av mina pojkkompisar till brudgum. Alla hade klätt ut sig till någon släkting av brudparet. Där fanns en mormor, morfar, farmor, farfar, syskon och bestman och såklart brudtärnor. Oj, så roligt vi hade. Men en sak minns jag tyvärr allt för bra. Vi hade lekar på festen och en lek gick ut på att brudgummen skulle känna igen bruden, mig, genom att känna på en rad kvinnors ben. Då det kom till mig sa han ”Nå dethär är ju hon, jag känner det på utslagen”... Han menade inget illa, det var ju så det var, men det kändes.

Samma sommar åkte vi med mamma och pappa på husbilssemester till Tyskland. Jag hade även sett fram emot detta, men att vara på resande fot och med utslag som kliade som ett mygg bett, men tio gånger värre så var det svårt att njuta helt. En av dagarna i Tyskland gick vi ner till en stor strand för att se på vindsurfare. Några dagar efter detta började utslagen ”klättra” högre upp och till slut var dom på axel höjd och jag var helt sönderskrapad. Läkaren sa att det var skabb, löss, allergi, känslighet för tvättmedel, men jag testade alla mediciner och krämer som fanns men det blev bara värre.

Från maj-september hade jag inte sovit en enda natt ordentligt. Nätterna gick ut på att jag fyllde lavoaren med iskallt vatten, satte mig på kanten så att jag hade fötter och händer i vattnet och väntade på att jag tappade känseln och efter det kunde jag somna om i ca. en halvtimme igen förrän det började klia, då steg jag upp och gjorde samma sak igen. Så höll jag på i flera månader.

En dag vaknade jag med blåmärken över hela kroppen, läkaren sa då att det kunde bero på att jag hade skrapat så hårt och sa att jag inte behövde oroa mig, det var inget farligt och speciellt inte cancer. På villaavslutningsmorgonen vaknade jag och tog fram datorn, satt där på sängkanten och masserade halsen och nacken lite för den kändes så styv på något sätt. Det var då jag hittade den.

En stor hård 4cm:s knöl på halsen.

Minns ännu idag den stunden så bra. Av allt jag förträngt och glömt hade jag hoppats på att den känslan sakta också försvann, men den sitter i minnet lika starkt nu som då. Jag blev så rädd, chockad och jag visste direkt vad det betydde men för att vara säker googlade jag lite på hur en cancer tumör känns då man känner på den. Allt stämde.

Jag ropade på mamma och berättade för henne men hon sa till mig att inte vara upprörd, att det nog bara är en förstorad lymfkörtel och att man kan få såna om man får en infektion eller inflammation. Men redan då visste mamma det jag också visste, men ingen av oss ville säga det, vi ville skydda varandra tror jag.

Måndagen därpå hade jag en läkartid på hudpolikliniken vid VCS och hade nästan glömt bort lymfkörteln och det var just innan jag skulle gå ut ur rummet som jag sa ”oj just det, tänkte glömma att säga dethär men jag har fått en knöl på halsen”...

Inom 5 minuter satt jag utanför röntgen för att göra ett akut ultraljud. Jag fick gå före alla andra i kön men tänkte inte mer på det. De tog biopsi av knölen och röntgen och sedan var det bara att vänta på svar. Pappa kom med mig till sjukhuset den dagen. Det var en läkare som alltid talade väldigt otydligt och jag hade svårt att höra vad han sa. Men pappa och jag kunde urskilja orden "cancer" och "Hodkin lymfoma". "Måste man välja en cancer ska man välja denna, denna är lätt skött”, var vad han sa. Va? Sa han cancer, eller hörde jag fel? Men just då klappade pappa mig på benet och sa ”dethär kommer vi klara bra, Janina”.

Där hade jag cancer som 16 åring.

Jahapp tänkte jag, bara att meddela mina kompisar om det då. De väntade på att jag skulle höra av mig. ”Hej det var cancer jag hade. Ska vi hitta på nåt idag?”, sa jag, utan att förstå allvaret. Jag förstod inte varför alla grät och varför alla blev så tysta. ”Hallå det är ju bara cancer, det är ju inte något allvarligt” tänkte jag. Åkte till min kusin för att klippa mitt långa fina hår för att det skulle bli lättare sedan då håret faller bort.

Inte en tår fällde jag innan behandlingarna började. Fick då cellgift 1 gång i veckan, varannan vecka. 4 olika sorter fick jag på en dag, och oj så dåligt jag mådde. Mest orolig var jag över håret, illamående går över, men håret var ju en del av mig och som inte kommer tillbaka bara sådär. Jag fortsatte gå i skola mellan dessa behandlingar, jag hade börjat studera på YA till närvårdare i planerna på att sedan studera vidare för att arbeta med cancersjuka barn.

Varje morgon jag vaknade, drog jag fingrarna över kudden för att se om det fastnade hår, men det var inte förrän jag hade fått några behandlingar som den morgonen kom. Jag drog fingrarna över kudden och vilken hår mängd som fastnade! Den dagen skippade jag skolan och det var då mamma började tvätta mitt hår i lavoaren, för jag vågade inte röra det själv. Mamma berättade inte det för mig då, men i efterhand har hon berättat hur hemskt det var. Att tvätta håret på sin dotter och se hur mycket som lossnade, om jag inte minns fel sa hon att hon grät varje gång efter att hon hade gjort detta. Småningom började jag använda min blonda peruk jag hade hämtat från Helsingfors. Jag kände mig som en skyltdocka med den på, och efter ett tag försvann också ögonbryn och fransar. Dagen före nyårsafton hade jag min sista behandling och det fanns inga planer på att fortsätta. Några veckor strålbehandling hade jag framför mig, men det var inget jämfört med cytostatikan jag fick.

Vilket härligt sätt att börja det nya året på!

Hade en röntgen efteråt som visade att det inte fanns aktivitet längre. I februari åkte vi med min familj och en av mina bästa kompisar till Ruka över sportlovet och för att fira min 17 års dag. På våren hade jag återigen en röntgen i Tammerfors, ingen aktivitet. Sommaren kom och håret hade börjat växa i god fart men valde ändå att ha peruk ända tills det var så långt att vi kunde lägga in hårförlängning i det. Den dagen kom snabbt emot och oj vad lycklig jag var! Hade äntligen långt blont hår igen och såg ut som jag gjorde året innan.

I oktober fick jag kallelse till läkaren, ”på något sätt hade vi blandat ihop dina röntgen plåtar och tittat på en där det inte fanns aktivitet, fast den senaste visade att det var aktivt igen”...

Jag hade alltså fått det som kom att bli mitt första återfall. Och misstaget av läkarna gjorde att jag fick påbörja cytostatika igen pga av att det hade hunnit börja växa igen.. I februari 2010 gjordes min första stamcellstransplantation i Tammerfors, med egna stamceller men den lyckades inte.

För att inte göra detta för långt så hoppar jag lite nu. Några år efter gjordes en andra stamcellstransplantation, från donator, och denna visade sig att inte vara lyckad heller...

I fyra veckor låg jag där i mitt rum i Helsingfors och hade utsikt över Borgbacken som just öppnat. Här var det svårt att hålla humöret uppe. Inte ens för dem som kom och hälsade på, och för att vara jag så var detta väldigt ovanligt. Kilona försvann, mina blodvärden gick ner, aptiten var helt borta och jag orkade knappt gå till wc...

Jag minns att läkarna berättade för mig hur många dagar det ungefär tar innan krafterna försvinner efter transplantationen, så före den dagen kom, passade jag på att beställa nya kläder till sjukhuset att ha på mig då jag får åka hem. Det fick mig att se fram emot något. Här emellan hände det väldigt mycket igen, men den dagen jag slapp hem var den bästa dagen i mitt liv på samma gång som det kom att vara en av dom värsta. Efter detta sjukhus besök som var 2011 till idag 2016 har jag kämpat för att återhämta mig! Jag trodde det skulle ta någon månad så skulle jag vara back in business, men oj så fel jag hade. Det skulle ta år!

Av alla behandlingar jag fått, alla operationer jag gått igenom och alla mina nätter på sjukhuset så har vikten varit det som dragit ner mig mest. Vasa är litet och folk visste vem jag var och vad jag gick igenom, men då jag kom hem från transplantationen höll jag mig inomhus väldigt länge. Då jag väl kom ut så fick jag höra rykten om att folk trodde jag hade anorexi. Detta fick mig att må väldigt dåligt. Jag skulle ha velat ropa ut åt alla vad jag precis hade gått igenom men jag har aldrig varit en sån person som velat att folk tycker synd om mig så jag var tyst och bad istället mina vänner att säga åt den som frågar att allt är bra, för det skulle ju bli bra, men det skulle ta sin lilla tid att komma dit.

Nu då jag sitter här och skriver har jag sedan sommaren gått upp nästan 7kg och det är den bästa känslan jag haft på flera år. Blickarna jag fick förr då jag gick i affären och alla människor som stod och pekade och viskade är nu borta, och det känns så otroligt skönt!

Det är mycket jag förträngt och glömt från dom första åren och därför bad jag om hjälp av mina kompisar som varit med sedan dag ett. Jag frågade om dom hade något speciellt minne eller någon händelse som satt spår i deras minne. Här är två texter som dom skrev till mig:

”Jag minns att du tyckte det var jobbigaste att tappa håret och att du konstant var rädd för vad vissa personer som då fanns i ditt liv skulle tänka om hela situationen med cancern. Den största förändringen som hände efter att du blev sjuk är nog att du blev en otroligt empatisk och bra lyssnare. Du har lyssnat och försökt hjälpa andra med sina små problem fast du själv haft den hemskaste tänkbara situationen. Du har verkligen satt din energi på att finnas där för dina vänner utan att kräva något tillbaka. Jag tycker att du nu under de senaste två åren blivit otroligt mogen och du har ett lugn i dig. Du jagar inte upp dig för små saker. Innan cancer var du lite mer hektisk och kunde knappt sitta stilla, nu tycker jag att du blivit mer en livsnjutare som uppskattar små saker i vardagen. Du har alltid betett dig normalt och ytterst sällan tagit upp cancern som samtalsämne så oftast tänker man inte på det då man träffar dig.”

”Det jag kommer att tänka på då du nämner dig och cancern är att du alltid varit så himla positiv. Fastän du varit sjuk, haft ont eller känt förtvivlan så har du ändå kunnat hitta något positivt varje dag. Dagen då jag fick ditt meddelande om diagnosen minns jag som igår. Jag satt i korridoren i gymnasiet och ville inte tro vad jag läste. Du skrev något i stil med ”det var nog cancer..” och följande sak var att du skrattade och redan började prata om vad vi skulle hitta på som näst. När du tappade håret minns jag hur jobbigt du tyckte det var. Aldrig har jag hört dig klaga över en behandling men håret.. det var stort. Men även där precis som med allt annat hittade du också något positivt. Perukerna hade sina egna namn, och alla äventyr dom varit med om.. haha. Du har alltid hållit upp ett positivt humör fastän det varit skitjobbigt. Och det är just det jag beundrar hos dig. Det är det som gjort att du står där du står idag. Jag tror inte många andra skulle klarat detta som du.”

Oj känslorna som dök upp då jag fick dessa meddelanden. Dom situationer jag kommer berätta om till mina blivande barn och barnbarn handlar faktiskt om mina peruker, dom har varit med om mycket och givit mig och mina vänner väldigt många goda skratt och minnen. Det är så mycket jag glömt och förträngt så det att mina närmaste vänner och familjemedlemmar minns dessa situationer är guld för mig. Jag kan ärligt säga att jag är en av få som har samma bästa vänner sedan lågstadiet och högstadiet.

Jag har alltid varit positiv för att det gör denna situation lättare. Det hjälper inte mig själv att ständigt klaga och tänka ”jag har cancer”. För okej, jag har cancer, men cancern har inte mig. Mitt liv ska inte få cirkulera runt cancern för den jäveln har jag inte själv bjudit in i mitt liv. Den bara kom och vägrar lämna mig i fred. Men det som får mig att känna mig som en vanlig människa är mina vänner, familj och min skola. Jag har börjat studera via öppna YH till sjukskötare för jag tror att detta är för mig. Nu siktar jag på att någon gång bli färdig och fungera som operationssjukskötare. Har nu märkt att det är min grej.

Jag uppskattar livets små saker och jag uppskattar dem som funnits där för mig. Tänkte bara ännu tillägga att jag som sagt är en väldigt personlig människa eller hur man nu ska säga det så jag pratar helst inte öppet ut om vad jag går genom, men om det finns ens en person jag kan hjälpa med min berättelse så är det bara bra."

Janina

Bild: Janinas privata

 

1832 var det en engelsman vid namn Thomas Hodgkin som upptäckte denna sjukdom. Hodgkins sjukdom är en malign tumörsjukdom som är rätt ovanlig. Typiska symtom vid alla former av lymfom är lymfkörtelsvullnad. Först engageras enstaka lymfkörtelstationer, ofta i halsregionen, senare sker spridning till lungor, lever, mjälte och benmärg. Generella symtom är feber, nattsvettningar och viktförlust. I de flesta fall har patienten känt en knöl/svullnad på halsen, vilket är vanligaste debutsymtomet. Vill man läsa mer kan man gå in på cancerfondens hemsida, här och finsk sida hittas här.

fredag 25 november 2016 - 18:00

Två kvinnors berättelser

Förra inlägget handlade om sköldkörteln. Här följer två kvinnors berättelser. Det handlar om samma körtel, om dess hormonproduktion men deras berättelser skiljer sig mycket från varandra. Båda kvinnorna hör nu till "unga pensionsåldern" och tittar tillbaka på livet med en rörig sköldkörtelproduktion.

 

"Jag var i 25-års åldern när jag började känna av symtomen. Jag hade just fött mitt andra barn. Symtomen var snabb puls, ibland ända upp till 130, viktminskning fastän jag åt ordentligt, överaktiv, stressad, darrningar speciellt om händerna och svettningar. Det hade tagits sköldkörtelprov på mig men inte hittats något. Så läste jag om sköldkörteln i en tidning och där stod något om utstående ögon och det hade jag fått de senaste veckorna. Ringde HVC och så nya prover. Denna gång var proverna så höga att det blev remiss vidare direkt. Ingen förstorad körtel hade jag men Basedows sjukdom blev diagnosen. Jag hade regelbunden kontakt med läkare och kontroll 2 ggr/månad tills det lugnade sig, åt också Tyrazol i några år.

Vid 50-års åldern var jag sjukskriven för utbrändhet ett halvår och begärde prov på sköldkörteln som denna gång visade underproduktion. Sen dess har jag ätit Thyroxin, och går på regelbundna kontroller 1-2 ggr/år. Det är bra att det finns mediciner som hjälper, och jag känner mig rätt så frisk nu."

Thyroidea2

"Mina första symtom var trötthet, jag jobbade mycket och hela tiden och jag kände att jag inte kunde sluta. Jag var överaktiv, hade rytmstörningar och jag var så slut, så slut att jag bara kände att jag hade lust att sätta mig ner och gråta. Jag gick några år med denna känsla innan jag började undersökas. Jag trodde att jag var utbränd, kände mig lite smått galen i huvudet, "tatro". Så visade det sig att jag hade överproduktion av sköldkörteln. Jag var ca 58 år då. Jag fick äta medicin, Tyrazol, i två år som skulle sänka/stilla ner produktionen. Det visade sig också att jag hade giftstruma, alltså att sköldkörteln börjat växa. Det syntes inte på mig utan struman växte inåt. För struman fick jag till slut en radioaktiv jodtablett på sjukhuset. Jag blev en helt annan människa efter det. Sinnesstämningen ändrade, jag kände mig normal igen. Nu tar jag blodprover varje år. De har varit bra ända sen jag fick jodtabletten. Jag äter inga mediciner längre. Lite orolig är jag att struman kommer att börja växa igen, och då fortsätta inåt. Läkarna har berättat att ifall den gör det så kommer jag att få svårt att svälja, då måste den opereras bort. Men proverna har varit bra så just nu är jag lugn."