fredag 28 april 2017 - 17:06

Konsten att ta en träningsbild

Det är inte lätt att vara bloggare... Att både träna OCH ta bra bilder... Haha. Vappenhelgen till ära bjuder jag på några misslyckade bilder. 

Igår la jag upp på instagram ett fotoförsök på pistolsquat under kvällslöpturen. Kan säga att det inte lyckades...

pistol

10 sekunder har man på sig. Att knäppa på telefonkameran, springa dit man ska, se till att man befinner sig i skärmen, balansera (i detta fallet) och sedan köra det man har tänkt göra. Och göra det snyggt också... I det här fallet räckte inte 10 sekunder för mig. Körde ett par omgångar innan jag insåg att det här inte kommer att lyckas. Fick se mig besegrad och springa vidare.

Hittade också ett par andra bilder i telefonen, som jag ännu inte hunnit slänga, där jag efter en annan löptur försökte mig på att klänga fast i dörröppningen. Fick inse mig besegrad där också och la aldrig upp denna bild på instagram. Haha. Jag fattar inte vad jag försöker (så är det tyvärr i de flesta fallen...). I alla fall ingen bra ide att försöka sig på detta med strumpor, utan strumpor skulle jag kanske ha lyckats... Och det där med att stänga munnen... Omöjligt... Ser ju galen ut... *skrattarsåjaggråter

jessicarolig2

Trevlig fredag på er gott folk! 

lördag 22 april 2017 - 20:02

Stolt

aprilfamiljelopning

Idag sprang jag 7,8 km. Woop woop! Utan att gå. Slog mitt eget rekord detta år igen. Så stolt över mig själv nu! Och det gick rätt smärtfritt. Mycket på grund av att jag hade hela familjen med. Skulle inte ha orkat nöta på springandes själv. Behöver folk med mig nuförtiden för att springa lite längre sträckor, annars går jag. Och med folk menar jag främst min man. Som vet att jag inte vill prata under rutten. Bara springa och nöta på och flåsa bäst jag vill, men ändå ha sällskap för att orka ta mig framåt, vidare. Och så blir det lite lekfullt mellan varven när man har barnen med. Är inte bara stolt över mig utan även stolt över barnen. Stolt över dottern som cyklade samma rutt imorse med mig. Det var vi som hittade rutten imorse och ville visa den även för de andra. Så dottern har idag cyklat 2 x 7, 8 km. Och när vi var klara frågade hon direkt om någon kommer igen med henne... Och sonen som orkade hela rutten, med en lite för liten cykel dessutom, och trampor som han bara halkade ur hela tiden pga hala skor... Men de grejade det! Aldrig sinande energi på de där barnen. 

aprilfamiljelopning2

torsdag 20 april 2017 - 22:07

Barns rädslor

Stötte på en lista på Malins, En gul apelsin, blogg. 10 rädslor hon hade som barn. Den var så otroligt lik mina egna rädslor så jag lånar den lite och formulerar egna tankar till. Jag kan tänka mig att det är många fler som känner igen sig i dessa rädslor. Finns det nåt annat ni har varit rädda för? Nåt här i listan som ni inte alls varit rädda för?

1. Traktorer. Okej, denna första kan jag tänka mig att jag var rädd för men inget jag kommer ihåg. Rätt sällan man såg traktorer i Pargas ändå. Längre ut på vischan nog men inte där jag rörde mig. Och inga såna där vrålstora. Men lite samma som att ha respekt för både dem och andra stora fordon. Hemska varelser man som barn alltid blev sagd till om att hålla koll på för att de inte kanske såg en själv.

2. Kidnappare. Japp, man hörde tal om "skumma bilar" i Pargas också. Man såg nog sig lite extra till om axeln när man korsade "stora vägen" på väg hem från skolan. Stora vägen var Pjukalavägen... inte så stor alltså, egentligen, och inte så farligt folk som rörde sig där heller, men man visste inte. Och det är ju det rädslor handlar om ofta, att man inte vet.

3. Jordens omloppsbana. Nja, på den punkten tänkte jag inte lika. Hade inte tänkt såhär långt ännu i lågstadieåldern.

4. Att bli levande begraven. En av mina största rädslor. Faktiskt ännu också. Därför bestämde jag mig redan som barn att bli kremerad. Men så berättade min man, för inte så länge sen, om nån människa som började andas precis när hen var på väg in i ugnen... Men nästan hellre så jag ändå blir levande kremerad än levande begraven... 

5. Att mamma och pappa skulle dö. Japp, helt klart en stor rädsla här också. Jag hade ofta samma återkommande dröm och det var att mamma och pappa blev uppätna av tigrar medan de var ute och arbetade i trädgården. Hade väldigt jobbigt en tid när de gjorde detta under tiden som drömmarna härjade som mest. Vågade inte lita på att det inte kunde hända och vaktade dem noga när de var ute på gården.

6. Tjuvar. Vi sov väldigt ofta på somrarna med balkongdörren öppen. Och vem som helst kunde komma upp på balkongen och in i huset. Så detta var lite otäckt och drömde mardrömmar om hur de såg ut och vad de skulle ta med sig från huset. Och kanske nr 2 och denna skulle kombineras, huu... Men sen sov jag ute på balkongen också många sommarnätter, eller ute i tält på gården, så så hemskt ofta var jag nog inte rädd för detta tror jag.

7. Att vårt hus skulle börja brinna. Rädsla för bränder fanns nog ofta men kanske inte i de flesta mardrömmarna.

8. Hundar. Japp, fortfarande lever en liten hundrädsla kvar från barndomen. Hade flera hundar som grannar. Den första, en liten ofarlig dammvippa till hund, råkade ofta av iver fälla lilla jag som knappt kunde stå själv och byggde upp hundrädslan. Hunden stod på mig och slickade mig i ansiktet och jag grät av skräck. Sen hade vi grannar med en stor pudelras, två stycken, och även om jag tyckte om dem så var jag i smyg livrädd för dem. Den ena av dem älskade att bitas och nafsas och det tyckte jag var obehagligt och vågade inte riktigt lita på dem. Dom var väldigt valpiga. En gång kom jag hem från lekparken, ensam, med en spade i handen. Jag gick upp för cykelvägen och så ser jag uppe i backen att den ena hunden ser mig och skäller och en öppen dörr. Sen går allt i slowmotion, jag ser hunden springa med full fart mot mig och skäller och jag är liten och skitskraj. Vet att det inte är nån ide att springa så jag står stel som en pinne och väntar att den ska hoppa på mig. Till slut tar jag mod till mig, när hunden är rätt nära, och kastar spaden på hunden, säkert i tanken att den ska koncentrera sig på spaden och inte lilla mig. Och det är detta som grannen ser när han märker att hunden är lös. Jag som står nere i backen och kastar en spade på hunden... Och han rusar mot mig och skäller ut mig ordentligt. Han ser inte mig som står stel som en pinne och skakar och gråter. Han är ju förstås arg över att jag "attackerade" hans hund... En tid efter detta skaffade vi själva hund och jag har byggt sakta men säkert upp förtoendet för hundar. Men jag är lite rädd ännu också för främmande hundar. Jag blev en gång biten, oprovocerat, av en motkommande hund en gång i ungdomen. Jag var ute på en promenad med en annan. Hunden hade löst koppel och ägaren gick på andra sidan gatan och släppte hunden ut mot vår sida. Hunden bet sig helt plötsligt fast i armen och släppte inte till först vilket ledde till att jag rev armen mot mig och fick ett rejält sår och jackärmen sönder. Vi hann inte riktigt fatta vad som hände. Jag gick vidare, lite i chock, allt hände så fort, och märkte märkena första senare. Då var ägaren och hunden spårlöst försvunnen redan... Ärren på armen har jag som jobbigt minne.

9. Oberäkneliga eller fulla människor. Ja, usch. Tyckte inte, har aldrig tyckt om, uppmärksamhet i större folksamlingar och fulla människor kunde verkligen göra att uppmärksamhet riktades mot en själv om dom frågade något eller kommenterade. Försökte alltid göra mig så liten som möjligt i såna sammanhang där det fanns "konstiga människor".

10. Att titta in i en spegel då det var mörkt i rummet. Nästan ett av de värsta rädslorna. Speglar var alltid övertäckta med något tyg under nätterna. Skulle aldrig klarat av att ha dem vända mot sängen heller. Det värsta var att det skulle dyka upp något otäckt i dom under mörkrets tid. Och i vissa fall räckte inte ens ett skynke, då kunde ju saker dyka ut ur den ändå... Har ännu också svårt för speglar i mörkret. Skulle aldrig kunna ha speglar i sovrummet.

Jag var ett barn med väldigt livlig fantasi. Har fortfarande livlig fantasi. Tur så hade man föräldrarna som sov i rummet bredvid med väldigt tunna väggar emellan. Jag kommer ofta ihåg att jag drömde nåt och när jag vaknade fick jag nåt i rummet att se ut som om en människa satt i rummet och observerade mig. Då knackade jag jättesakta i väggen mot mina föräldrars sovrum. Väldigt sakta eftersom jag inte ville att människan i mitt rum skulle höra, vågade knappt andas. Men tydligen så hörde alltid mina föräldrar ändå mina knackningar. De kom, tände lampan och jag fick se att det bara var en stol och en klädhög eller nåt liknande... Men det gav också en trygghet att de kommer nog om jag är rädd och jag kunde gott somna om igen.

Låter det här bekant för nån av er?

 

torsdag 13 april 2017 - 17:39

Kejsarsnitt

Idag har jag fått va med på några kejsarsnitt. Va härligt!! Allt gick bra och snabbt gick det. Gynekologen kom in, gjorde snittet och ett par minuter var barnet ute. Och jag grät ett par glädjetårar. Båda gångerna. Det är en så mäktig känsla med först full koncentration och tyst i salen och plötsligt är ett barn ute ur magen och så hör man skriket. Och det blir plötsligt liv och rörelse och händer hit och dit och folk börjar prata och gratulera osv... Vilken glädjedag! Och jag fick hålla i ena barnet lite så den inte kippa över till fel sida när barnet låg på mammans bröst medan mamman syddes fast igen. Jestas va fort man glömmer hur små de är, och hur man ska hålla i dem... Även om man haft två sådär små förr så kände jag mig helt som en nybörjare...

Min son föddes också med kejsarsnitt. För sju år sedan. Och nu fick man stå där "på andra sidan" skynket och titta hur allt går till, både med förberedelser och under och efter. Tydligen görs det med ryggmärgsbedövning när det är planerade snitt och vid akuta så sövs mamman. Mitt eget kejsarsnitt var akut, eftersom jag redan var klar att börja pressa ut sonen men inte fick då eftersom han låg fel, men heller inte ur-akut eftersom det inte var fara för nåt liv, så sattes en ryggmärgsbedövning åt mig. Så jag var vaken under hela proceduren. Det finns lite olika grader på akut. Hur bråttom det på riktigt är. 

Lucasfodelse(Bilden tagen av min man precis efter att sonen drogs ut ur magen för sju år sedan.)

Så det har varit än en gång en jätteintressant dag. L I V E T. Det är lite det jag tycker påsken handlar om. Livets gång. Nån dör, nån föds. Mycket känslor. Livet rullar vidare.

Önskar er en riktigt trevlig påskhelg!!

tisdag 11 april 2017 - 20:02

Bra dag

Idag har varit en riktigt bra dag. Jag har fått göra en hel del, jag har börjat komma in i praktikplatsens rutiner och kan namn på personal och vet var (några) saker finns. Det viktigaste alltså för att man inte ska känna sig helt bortkommen. Andra veckan och jag trivs verkligen där jag är nu. Och så har jag orkat ta mig till gymmet (hemma) dessutom idag på kvällen. Wohoo!! Blev lite av de mest populära övningarna och inte så målinriktat, men just nu är jag bara glad att jag orkar göra nånting. "Allt är hemåt"

gladjag

 

lördag 8 april 2017 - 22:22

Ingen löpare

Sprang idag igen. Även om jag springer mycket så känner jag mig inte som en löpare. Läste nånstans att Paolo Roberto sagt "klär du dig i löparkläder och springer så är du en löpare". Punkt. Men jag har ändå svårt att klassa mig som en löpare. Just nu upplever jag löpningen tung, flåsig och jobbig men känslan under ett pass är ändå skönt trots allt detta. Det är frihet, frisk luft och bra musik i öronen. Känns det jobbigt så går jag, och det är rätt ofta nuförtiden. Men idag drog jag även intervaller där emellan och fick både pulsen upp och svetten rann.

Men jag har nog svårt med flåset. Konditionen är sämre än under min "topplöparkarriär" för 15 år sedan pga mindre löpning, mer fett på kroppen och förhoppningsvis också större muskler. Men oavsett hur mycket jag verkar springa nuförtiden så flåsar jag inte mindre och innan jag blir riktigt varm i kroppen är det otroligt jobbigt. Och så spökar min hallux valgus-tå däremellan också. Hade tanken på att köra wolfrace i år igen med teamet mitt, men jag backade undan nu och känner mig lättad efter beslutet. Skulle va superkul att köra det igen men jag njuter nog mer att ränna omkring i skogen här runtomkring just nu! Ska sakta men säkert bygga upp uthålligheten och konditionen igen!

lopningaprillopningapril2lopningapril3

 

fredag 7 april 2017 - 16:00

Första praktikveckan

Första praktikveckan är genomförd (eller nåja, söndag också) och jag har varken svimmat medan dom borrat, eller fumlat (eller nåjo, kanske lite men inget desto värre) och gjort något sterilt osterilt... Så mina mål är nådda för denna första vecka. Nu ska jag göra upp nya mål som innefattar lite sjuksköterskegrejer också, hehe... Att få göra praktik i operationssalen är lite extraordinery, så det går inte riktigt att göra upp vettiga mål före man verkligen har varit där. Första tiden försöker man bara att inte vara i vägen för alla andra och göra sig så osynlig som möjligt, och sen när man är säker med det så kan man börja ta lite mer plats igen... Men även om jag inte gjort så mycket själv, utan mest varit med och hjälpt till och tittat på, så har jag lärt mig otroligt mycket och allt är så intressant! 

operationsskotare

(Och man kunde ju tro det är disktrasa vi har på huvudet men nej, det är operationsmössorna...)

Men trött blir man! Varit så slut att jag gått 21 och lägga mig varenda kväll. Då man stått stilla och koncentrerat sig i 8 timmar varenda dag. Alla som varit nya på ett jobb känner till den känslan. Och så har dessutom barnen varit trötta iom långa dagar. Så det är flera omställningar här hemma när jag är på praktik. Det är inte så lätt att bara slänga sig i soffan efter en praktikdag med fötterna uppåt, fast man skulle vilja det. Istället kraschar jag i sängen då barnen äntligen lagt sig. Men idag är det fredag gott folk och jag ska försöka hålla energinivån uppe så jag orkar träna nåt ikväll! Håll tummarna! (Kommer säkert snarka gott kl 20 redan...)

måndag 3 april 2017 - 21:06

Vårlistan:

Mitt bästa vårtecken:

För mig är det vår när svanarna återvänder till fjärden. Tussilagon och vitsippor förknippar jag också med vår från barndomen men här i österbotten ser jag alltför lite av den varan under vårarna, så jag håller mig till svanarna här. Och tranornas skränande om morgnarna. Och blir positivt överraskad varje vår när blommor dyker upp runt knutarna här.

Låt som ger mig vårkänslor:

Har inga nyare låtar som ger mig vårkänslor eftersom man så sällan hinner lyssna på musik på samma sätt som när man var yngre. Men ännu kan låtar/album som man lyssnade under en tidsperiod i yngre åldrar ge mig olika känslor. Vårkänslor får jag om jag hör låtar av Rancid, Hole, Social Distortion och NOFX för att nämna några.  

Den här våren läser jag:

Blir nog tyvärr enbart tentlitteratur denna vår också. Har nyligen läst till en massa tenter. Klarat dem alla med äran i behåll dessutom, jeiii, fick svar på den senaste idag! Och nu är det 6 veckor praktik som gäller och sedan sista tenten efter det. Så orkar inte ägna mig en tanke åt andra böcker just nu.

Inför våren längtar jag alltid efter:

Nya kläder, nya skor, göra om här hemma, orka träna mer och äta vettigare. Inget som går/orkar fixa i praktiken. Och kycklingar längtar jag också efter, här på gården, nåt som inte går längre, men var så roligt så länge det varade:

kyckling

Min bästa våroutfit:

Converse, läderjackan och solglasögon.

Mat som jag förknippar med våren:

Sparris (köpt idag!), hemrökt lax, sallader som är gjorda efter fiilis.

Våren doftar:

Mylla, våt jord. God sådan lukt alltså, menar inte den där kattbajslukten som kan dyka upp pga de där jordgaserna som vi har känt nu i perioder när isen/snön smälte lite fortare än tänkt.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:

Helt klart det där dammet. Pollen och allergier lider jag inte av men dammet, sanden är otroligt jobbigt för mina redan torra ögon, och i lungorna när man springer. Springer nästan enbart när det är lite trafik, typ mitt på dagen en vardag eller när det regnar.

onsdag 29 mars 2017 - 19:00

Kvinnor och smink

Råkade surfa in på den här bloggen via "Finlandssvenska bloggare" på Facebook. Det är Daniella som uppmanar alla att gå osminkade. Att vi är alla lika vackra, utan smink. Jättefint tycker jag och jag tycker Daniella är så vacker utan smink. Men börjar samtidigt fundera på varför det ens är nödvändigt att uppmana folk till det? För det är ju det i dagens värld, eller? (Hittade även en till här om en tjej som inte är van att gå osminkad, så vanligt verkar det vara.)

Själv gick jag i högstadiet år 1993-1995 om jag kommer ihåg rätt årtal. På den tiden visste vi tonåringar knappt nåt om smink. Iaf inte jag. Och jag hörde ju till de där "coola kidsen" om man får säga det själv. Kanske jag hade på mig mascara, om ens det. När vi for på disco så var det flanellskjortan och "alá naturell". Haha. Ja, det var tider det. Andra tider än discotider hängde man på moppen på malmen (centrum alltså). Inte behövde man nåt smink då inte. Hjälmen och vinden sabba ju allt ändå. Nå, vi var ju inte några storstadsungdomar utan Pargas räknas väl mer som "på laaandet"... I gymnasiet började jag kanske sminka mig lite mer men inget spackel var det frågan om då heller. Hade dock vänner som sminkade sig mycket, med foundation och saker och jag kommer ihåg att jag var lite avundsjuk på dem som visste hur man skulle sminka sig. Saker jag än idag inte vet nånting om... Än idag går jag oftare utan smink än med smink. Mascaran är dock en trogen vän eftersom jag har väldigt ljusa ögonfransar och väldigt svårt att färga dem pga mina torra ögon, men annat än det lägger jag sällan på mig. Min make uppmärksammar det högt och ljudligt om jag orkat lägga på mig ögonskugga.

Nå, så får man en dotter som nu börjar komma (alldeles för snabbt) upp mot tonåren. Och ÄLSKAR smink... Och har vänner som älskar smink lika mycket. Hon är alltså snart 10 och tycker att det är ett måste att sminka sig med ögonskugga, rouge, läppglans och nagellack när man går på disco. Det enda hon önskar sig till varje födelsedag är mer smink. Jag står där och försöker minska allt. Säga att du är allra vackrast som du är, utan smink. "Okej, lite läppglans då" efter lång övertalning och "nån ögonskugga som inte är så stark färg"... och måla naglarna får hon ja, men inga lösnaglar som vännerna kommer att ha. Inser att min värld kommer kämpa med hennes värld ju äldre hon blir. Och funderar samtidigt hur länge man kommer att klara av att begränsa henne? Nu redan ser jag att hon tar med det starkare röda läppglanset i väskan i smyg och säkert lägger på det när jag är utan synhåll. Försöker diskutera med henne om riskerna med smink, att det inte är bra för huden och hoppas hon tar in något av det jag säger. Vad kan man annat göra?

gamlasminkjagFör att hitta en bild där man ser att jag är sminkad på så måste jag gå tillbaka så långt som till Helsingfors och 2011 ungefär... Här hade jag dock blivit sminkad av ett proffs med "sotiga ögon" och lösögonfransar före en utekväll.

onsdag 29 mars 2017 - 11:43

Stackars onda magen och bloggtips

Har varit fullt upp på sista tiden iom slutspruten i skolan. Nästa vecka börjar praktiken, jeiii!!

Har haft problem med magen än en gång. Måndag kväll var det så hemskt att jag var nära att ringa ambulansen men dit ska det nog vara långt innan jag gör det. Min dyspepsi alltså som gjorde sig påmind. Kändes som om nån pumpade upp en ballong inne i min mage och kändes som att den snart exploderar, på riktigt... Kunde inte lägga mig ner för det gjorde så ont och var samtidigt helt slut. Ätit både protonpumphämmare (Somac, sen Esomeprazol) och vanliga Rennietabletter men inget hjälpte. Bara eskalerade i flera dagar. Fick till slut i mig 1 g paracetamol och jag lyckades somna sen måndagnatten i några timmar, vaknade igen när medicinverkan släppte och stoppade i mig lite till och lyckades sova till morgonen. Så denna gång gick jag faktiskt till läkare. Jättebra läkare och jag fick bra tips om vad jag kunde förbättra, både med dyspepsin och IBS:en och så skickade hon en remiss till gastroskopi för att kolla för säkerhets skull att det inte är ett magsår det är frågan om. Usch! Hatar gastroskopi! Ett nödvändigt ont. Bara att bita ihop. Har inte gjort det på 20 år så det är väl dags igen.

Men igår tog jag mig ut på en välbehövlig promenad. Min kropp kändes svullen som bara den men det var otroligt befriande att kunna röra på sig. Kanske tack vare promenaden som min mage lyckades hålla sig rätt lugn också hela kvällen och jag fick somna utan smärta denna gång.

marspromenadsolsken

Men tänkte tipsa er om några jättebra finlandssvenska bloggar som också bloggar om hälsa.

Den första bloggen är "Att vara etta". Typ 1 diabetes har Maria haft sen hon var 9 och skriver väldigt intressanta inlägg om hennes vardag som diabetiker. Diabetes är något som jag som blivande sjuksköterska behöver förbättra mina kunskaper i så jag brukar kika in här med jämna mellanrum för att lära mig mer. Hon skriver om allt från nya produkter, insulinpumpar, till vardagen med kost och hur hon räknar kolhydrater. Och snygg blogg och bra bilder har hon dessutom, vilket jag tycker är viktigt.

En till föredetta Pargasbo, som jag, är Celinda med bloggen "Borderland". Hon har en del diagnoser som depression, panikångest och borderline i bagaget och fungerar som erfarenhetsexpert och föreläser. Skriver inte så aktivt blogg men där står även om hennes diagnoser och behandlingar. Just nu läser vi i skolan om psykisk ohälsa samt om missbruk och beroende, så för mig är hennes ämnen just nu väldigt intressanta. Lyssnade annars på måndagen på en annan erfarenhetsexpert, Nikita, berätta om hans liv som drogmissbrukare. Väldigt intressant och det var med tungt hjärta man kom ut från den lektionen. Kan inte fatta hur lite man vet om den världen, och ofattbart att det finns så mycket droger i lilla Jakobstad...

En till som bloggar om psykisk ohälsa är Fredrica med denna blogg. Den är faktiskt för mig en ny blogg men när jag läste den idag tyckte jag den var snygg, "ren" och intressant. Så dit tittar jag definitivt in igen.

En peppblogg som är en träningsblogg, "Träningspaletten" skriven av Isabella följer jag mest på instagram men tittar in på bloggen också med jämna mellanrum. Den kvinnan är för härlig, sann träningsglädje varvat med grymma muskler. Hon kämpar dessutom emellanåt med ryggvärk och reumadiagnoser. Önskar henne all lycka i världen och att det ska lösa sig. Har själv gått igenom samma resa.

Bloggaren Pernilla skriver bloggen "Lungan i stormen" där hon som kroniskt lungsjuk bloggar om samhällets orättvisor och sjukdomsberättelser. Lärde känna till hennes blogg när hon var med här på Sevendays. Hon är dessutom bosatt i Pargas, min gamla hemstad.

Är ni intresserade av att läsa om en ung kvinna som tidigt blev sjuk i anorexi och depression, så ska ni kika in till "Från svag till stark". En till Pargasbo, Amanda, som skriver denna och har gått från svag (36 kg) till stark (60 kg:s muskelkvinna), numera personlig tränare.