onsdag 29 mars 2017 - 11:43

Stackars onda magen och bloggtips

Har varit fullt upp på sista tiden iom slutspruten i skolan. Nästa vecka börjar praktiken, jeiii!!

Har haft problem med magen än en gång. Måndag kväll var det så hemskt att jag var nära att ringa ambulansen men dit ska det nog vara långt innan jag gör det. Min dyspepsi alltså som gjorde sig påmind. Kändes som om nån pumpade upp en ballong inne i min mage och kändes som att den snart exploderar, på riktigt... Kunde inte lägga mig ner för det gjorde så ont och var samtidigt helt slut. Ätit både protonpumphämmare (Somac, sen Esomeprazol) och vanliga Rennietabletter men inget hjälpte. Bara eskalerade i flera dagar. Fick till slut i mig 1 g paracetamol och jag lyckades somna sen måndagnatten i några timmar, vaknade igen när medicinverkan släppte och stoppade i mig lite till och lyckades sova till morgonen. Så denna gång gick jag faktiskt till läkare. Jättebra läkare och jag fick bra tips om vad jag kunde förbättra, både med dyspepsin och IBS:en och så skickade hon en remiss till gastroskopi för att kolla för säkerhets skull att det inte är ett magsår det är frågan om. Usch! Hatar gastroskopi! Ett nödvändigt ont. Bara att bita ihop. Har inte gjort det på 20 år så det är väl dags igen.

Men igår tog jag mig ut på en välbehövlig promenad. Min kropp kändes svullen som bara den men det var otroligt befriande att kunna röra på sig. Kanske tack vare promenaden som min mage lyckades hålla sig rätt lugn också hela kvällen och jag fick somna utan smärta denna gång.

marspromenadsolsken

Men tänkte tipsa er om några jättebra finlandssvenska bloggar som också bloggar om hälsa.

Den första bloggen är "Att vara etta". Typ 1 diabetes har Maria haft sen hon var 9 och skriver väldigt intressanta inlägg om hennes vardag som diabetiker. Diabetes är något som jag som blivande sjuksköterska behöver förbättra mina kunskaper i så jag brukar kika in här med jämna mellanrum för att lära mig mer. Hon skriver om allt från nya produkter, insulinpumpar, till vardagen med kost och hur hon räknar kolhydrater. Och snygg blogg och bra bilder har hon dessutom, vilket jag tycker är viktigt.

En till föredetta Pargasbo, som jag, är Celinda med bloggen "Borderland". Hon har en del diagnoser som depression, panikångest och borderline i bagaget och fungerar som erfarenhetsexpert och föreläser. Skriver inte så aktivt blogg men där står även om hennes diagnoser och behandlingar. Just nu läser vi i skolan om psykisk ohälsa samt om missbruk och beroende, så för mig är hennes ämnen just nu väldigt intressanta. Lyssnade annars på måndagen på en annan erfarenhetsexpert, Nikita, berätta om hans liv som drogmissbrukare. Väldigt intressant och det var med tungt hjärta man kom ut från den lektionen. Kan inte fatta hur lite man vet om den världen, och ofattbart att det finns så mycket droger i lilla Jakobstad...

En till som bloggar om psykisk ohälsa är Fredrica med denna blogg. Den är faktiskt för mig en ny blogg men när jag läste den idag tyckte jag den var snygg, "ren" och intressant. Så dit tittar jag definitivt in igen.

En peppblogg som är en träningsblogg, "Träningspaletten" skriven av Isabella följer jag mest på instagram men tittar in på bloggen också med jämna mellanrum. Den kvinnan är för härlig, sann träningsglädje varvat med grymma muskler. Hon kämpar dessutom emellanåt med ryggvärk och reumadiagnoser. Önskar henne all lycka i världen och att det ska lösa sig. Har själv gått igenom samma resa.

Bloggaren Pernilla skriver bloggen "Lungan i stormen" där hon som kroniskt lungsjuk bloggar om samhällets orättvisor och sjukdomsberättelser. Lärde känna till hennes blogg när hon var med här på Sevendays. Hon är dessutom bosatt i Pargas, min gamla hemstad.

Är ni intresserade av att läsa om en ung kvinna som tidigt blev sjuk i anorexi och depression, så ska ni kika in till "Från svag till stark". En till Pargasbo, Amanda, som skriver denna och har gått från svag (36 kg) till stark (60 kg:s muskelkvinna), numera personlig tränare.

 

onsdag 22 mars 2017 - 10:49

RS-virus och trip down memorylane

Idag meddelade facebook mig att det var 7 år sedan sonen låg inne på barnkliniken i Helsingfors pga RS-viruset. Hade skrivit en status om det och blev påmind om händelsen igen.

Vad är RS-virus då?

Respiratoriskt syncytievirus betyder RS förkortningen. Där hör vi ju redan att viruset angriper våra respiratoriska vägar, dvs andningsvägarna. Det smittar lätt och är inte farligt för vuxna och äldre barn men för små barn upp till ett år kan viruset vara en riktig plåga. Infektionen ger samma symtom som vid en vanlig förkylning. Snuva, hosta, lindrig feber och irriterade ögon. Om infektionen blir allvarligare får barnet mer ansträngd hosta, svårare att andas och segt slem i näsa och luftrör.

Barn upp till ett år andas mest genom näsan, och har barnet mycket segt slem där blir det ju naturligtvis väldigt jobbigt att andas. Barnet kan få andningsuppehåll. De vill heller inte äta pga att andningen upptar all energi. Infektionen varar också ofta längre än en vanlig förkylning, upp till en månad. Man blir inte immun mot viruset men nästa gång man får den är förkylningen lindrigare. Man brukar också säga att RS-boom går ungefär vartannat år.

lucas1arsdag2(Bild från sonens 1-årsdag)

Sonen är född i februari och var 5 veckor gammal när han blev förkyld. Vi märkte hur han blev sämre och sämre för var dag. Jag hade en vanlig läkargranskning inbokat åt honom just vid denna tidpunkt och yttrade min oro för läkaren. Han kollade lite allt möjligt men tyckte han verkade pigg och kry även om jag sade till att han är täppt, andas tungt och äter mycket mindre. Men nej, inte var det nåt fel på honom enligt hvc-läkaren. Det här var på en fredag. Här visste jag inte ens om att RS-virus fanns men man tycker ju att läkaren skulle ha haft en aning...

Så kom lördagen och jag/vi upplevde att han bara blev sämre. Och jag funderade av och an, "men läkaren kollade ju honom igår och tyckte att det är ingen fara med honom"... På söndag kunde jag inte hålla mig längre. Bokade tid privat och åkte iväg. Fick direkt remiss till akuten, "det här är RS-virus, viruset härjar på som bäst, och pojken är så dålig att han kunde ha fått andningsuppehåll när som helst...."!!! Kommer ihåg dessa dagar som om de vore igår. Kommer ihåg att jag var så arg på den där hvc-läkaren som vi var till ett par dar före. Han måste ju vetat att det gick RS-epidemi just då och att det är stor risk för sådär små barn... 

Nå, det ledde till att sonen låg inne en hel vecka på sjukhus. Han fick syre och spira med mediciner med två timmars mellanrum. Han hade lunginflammation och repade sig väldigt långsamt. Ett riktigt RS-virus-år var det detta år och det filmades från yle på avdelningen medan vi var där. Avdelningarna var överfulla av spädbarn som led svårt.

Åren efter detta drog han säkert på sig alla flunssor som gick runtom honom. Och fler lunginflammationer blev det också. Och läkare som hade svårt att tro det... Än en gång fick jag uppleva liknande när sonen var ca 2-3 år och en hvc-läkare inte tyckte att det var nåt fel på honom, "han ler ju och skrattar och har inte hög feber", fast jag berättade att han är slö och äter dåligt. Läkaren vägrade tro det var nåt fel på honom, tills han skulle visa sina studeranden att man kan kolla på ryggen också ifall ett barn har lunginflammation och vände sonens rygg åt dem. "Ojdå, ja, det buktar faktiskt inåt här, konstigt"... Det togs röntgen och visade sig vara lunginflammation...

Men efter det har han faktiskt byggt upp ett rejält immunförsvar. Sällan nåt av barnen faktiskt är sjuka längre. Så lycklig över det!

Några gamla bilder, lite memorylane, de har blivit så stora redan...:

barnenmemorylanebarnenmemorylane2barnenmemorylane3

onsdag 15 mars 2017 - 10:50

Överlevde

Japp, jag har överlevt. Trodde inte jag skulle somna igår kväll pga att jag sov på dagen samt att hela kroppen värkte av att jag legat mest hela dagen. Men tydligen somnade jag direkt jag la bort telefonen. Vaknade av och till då maken steg upp imorse men tydligen hade jag somnat om. Och vaknade sent. Fattar inte! Sovit så hårt!

Nå, jag sov bort all magsjuka iaf. Känner mig som mig själv igen! Wohooo!

Steg upp med tusen järn i elden och taggad till tusen att plugga. Och ja... än har jag inte riktigt börjat, utan gjort en massa annat istället... Blir bråttom att komma igång snart... Lite svårt att skifta fokus... 

jageftermagsjuka

måndag 13 mars 2017 - 14:05

Menstruation

Vi fortsätter på kvinnotemat och tar upp temat menstruation när jag är igång med att läsa på om gynekologi till nästa tent. Har dessutom en dotter som fyller 10 år om några månader och i helgen hade jag och hon ett kort snack om menstruation. Har tänkt ta ett längre snack nångång i framtiden. Men SÅ svårt att veta när den bästa tiden är! Man vill inte göra det för sent men inte heller för tidigt.

Snacktips? Hur har ni gjort? Bra böcker om ämnet man kunde köpa, tänkt till henne, och ha färdigt när tiden väl kommer?

Så det är alltså frågan om menarche här, den första menstruationen, menstruationsdebuten. Kommer ni ihåg er egen debut? Jag gör det inte. Men antar att jag inte var för tidig, men inte heller för sen. Har inga trauman av den, tydligen, eftersom jag minns nada. Vanligaste åldern är runt 13 år (10-16). Men den kan komma så tidigt som 8 år eller så sent som 18 år. Menarche inleds efter att en del faktorer är inprickade, såsom tillräckligt med kroppsfett och sekretion av östrogen från äggstockarna. Under en period på 2-3 år leder detta till att livmoder och bröst börjar växa samt bredare bäcken och andra saker.

menscykeln

Men så kan det hända att amenorré sker. Dvs inget händer. Ingen mens dyker upp. Då är det frågan om sekundär amenorré. Har man inte fått mens och är över 16-18 år kanske man behöver undersökas, orsaker till bortfallet. Kan det vara för lite kroppsfett? Eller medfödda defekter, som Turners syndrom, eller genitala missbildningar? Primär amenorré är då man haft mens men den har varit borta över 6 månader.

Och så har vi ord som

Hypermenorré: riklig, ofta långdragen menstruation. Man har överproduktion av östrogener. Det orsakar lågt hemoglobinvärde och järnbrist. Behandling mot detta kan vara cyklokapron-tabletter eller progesteron/kombinerade p-piller, hormonspiral, värmebehandling eller kirurgi (skrapning, hysterektomi).

Hypomenorré: ovanligt sparsam blödning. Eller korta menstruationscykler. Leder ofta till problem med ägglossningen.

Metorragi: oregelbundna småblödningar mellan menstruationerna. Har ofta samband med ägglossningen.

Menometorragi: oregelbundna rikliga blödningar.

Oligomenorré: >35 dagar mellan blödningarna

Polymenorré: <23 dagar mellan blödningarna

Dysmenorré: smärtsam menstruation som inverkar på kvinnans vardag. Detta är den vanligaste mensrubbningen. Överproduktion av prostataglandiner ger ökad uterus(livmoder)kontraktabilitet +  smärtsensibilitet. Kommer först några år efter mensdebuten och drabbar dom som inte fött barn. Symtom är ofta smärta några timmar före blödningen som varar mindre än ett dygn. Illamående, kräkningar och huvudvärk. Behandlingen är smärtstillande och kombinerade p-piller.

Kommer ihåg en kompis som ofta, under högstadiet, blev hemma vid menstruationstiden. Hon hade alltid hemska smärtor och kanske var det frågan om dysmenorré. Hon fick aldrig någon diagnos vad hon kommer ihåg. Så här berättar Linda själv:

"Det var som värst under högstadie- och gymnasietiden. De första blödningsdagarna var jag nästan sängliggande varje gång pga sån oerhörd magsmärta. Nån gång spydde jag också. Fick sedan i något skede två olika smärtlindrande mediciner. Den ena var små mörkröda runda piller, som hjälpte ibland om jag hann ta dem i god tid. Den andra sorten var suppar som hjälpte bra och snabbt. Efter graviditeten var all smärta helt och hållet borta i något år. Så småningom kom lite av smärtan tillbaka men inte alls varje gång och inte alls lika intensiv."

Och så den omtalade PMS:en! Premenstruell Spänning. Symtom är humörsvängningar, ömma bröst, svullnad, trötthet, irritation, längtan efter viss mat, depression. För en del svåra symtom. 3-14 dagar före mens. Oklar orsak.

Jag var en riktig PMS-bitch tidigare. Men inte längre. Jag anar orsaker såsom träning, koständringar och nu till sist och avgörande, avslutade p-piller, har hjälpt till mycket att slippa detta. Nuförtiden är jag mycket mer balanserad och varken jag eller resten av familjen märker när mensen börjar närma sig. Så otroligt befriande att inte behöva förlora sig själv en gång i månaden. För det var så det kändes. Kände inte igen mig själv, blev någon annan. Förbannad, skällde ut allt och alla, eller ja främst hemma då, inte i andra sociala sammanhang. Min man kunde påpeka PMS och jag blev ännu mer förbannad. "Int kan du alltid skylla på PMS". När mensen dök upp, fick jag be om ursäkt. Visst var det mensen än en gång som gjorde mig sådär... Men just då, inne i PMS tiden kunde jag inte tänka klart. Men nuförtiden märker vi inte av några som helst personlighetsförändringar. Måste ha koll på kalendern, för mitt i allt kan den dyka upp bara. Inga tecken före. Ingen ilska. Ingen irritation. Ingen förföljelsemani. Ingen "varför tittar alla på mig". Ingen magvärk. Bara lilla jag, och min mens.

fredag 10 mars 2017 - 14:58

Urininkontinens

Vi fortsätter med temat "Vad jag håller på att läsa om i tenter". Respiratorisk ohälsa är över och denna gång fokuserar vi på urogenital ohälsa. Som vanligt är det ett väldigt stort ämne men denna gång tar vi upp ett problem som egentligen gäller båda könen men går vi ner i åldrarna så är det nåt som drabbar många yngre kvinnor speciellt. Varför då? Jo, pga graviditeter och förlossningar.

Jag pratar förstås om urininkontinens. Många är vi kvinnor som känner till detta problem. När vi hoppar och studsar och vi känner att, hoppsan, nu läckte det lite igen... Trampolinen, en riktig inkontinensupptäckare... Eller när vi nyser plötsligt, eller hostar våldsamt vid flunssa. Känns det bekant?

Först och främst: Vad är urininkontinens?

Det finns olika sorters urininkontinens. Det kan vara ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens, blandinkontinens, överfylld blåsa (överflödes- eller överrinningsinkontinens) eller andra typer.

Först de andra typerna:

Trängningsinkontinens, man känner plötsligt ett starkt behov att tömma blåsan. Eftersom det är svårt att undantrycka trängningen hinner man i många fall inte till toaletten i tid och då kan det komma relativt stora mängder urin.

Vid blandinkontinens har man kombination av både trängnings- och ansträngningsinkontinens.

När blåsan blir överfylld töms urin okontrollerat därför att blåsan är så överfylld att trycket i urinblåsan blir högre än trycket i urinröret, och blåsan kan då tömma sig helt eller delvis.

Med andra typer menas tex när det kommer droppar av urin omedelbart efter avslutad blåstömning, kallas för efterdropp. Efterdropp beror på att det finns kvar urin i urinröret. Även fistlar mellan urinblåsa och slidan kan orsaka urinläckage.

Idag snackar vi främst ansträngningsinkontinens, kallas också för stressinkontinens. Då uppstår ett litet urinläckage vid fysiska ansträngningar som att hoppa, lyfta, skratta, hosta och nysa. Det beror på att den inre slutmuskeln i urinröret och/eller bäckenbottenmuskulaturen och stödjeapparaten i blåsbotten, särskilt runt urinröret, inte fungerar tillfredsställande. Ansträngningsinkontinens står för ungefär hälften av alla fall med inkontinens hos kvinnor. I Finland räknar man med att var femte kvinna idag lider av urininkontinens. VAR FEMTE!!

Svårighetsgraden av urinläckage kan graderas på följande sätt:

- litet - droppläckage 1-2 gånger/månad

- måttligt - droppläckage dagligen

- stort - större läckagemängder minst en gång i veckan.

Genom att använda en miktionslista (urinlista) och blöjvägningstest kan man kartlägga typ och grad av inkontinens. Kvinnor får genomgå en gynekologisk undersökning där läkaren tittar efter olika tecken men vid undersökningen kan också ett stresstest göras. Kvinnan ombeds att hosta medan läkaren observerar ett eventuellt läckage. Blåsan bör innehålla ca 300 ml urin. Man kan också göra testet ståendes.

Att inte kunna hålla urinen är associerat med skamkänslor och rädsla för förödmjukande situationer, och för många förblir deras urininkontinens en hemlighet för andra. Många kvinnor gör anpassningar i vardagen för att kunna hantera läckage. Andra ser det inte som nåt allvarligt problem och särskilt äldre kvinnor ser det som något normalt med tanke på åldern och antalet förlossningar.

Behandlingen avgörs av orsaken till urinläckaget och patientens motivation att få behandling. Vid lätt till måttlig inkontinens kan bäckenbottenträning, knipövningar, ge ett bra behandlingsresultat. Med bäckenbottenträning menas regelbundna sammandragningar av musklerna runt urinröret, slidan och ändtarmen. Om man klarar av att stoppa strålen vid blåstömning gör man knipövningarna på rätt sätt. Vissa kan ha nytta av knipkulor, dvs en typ av kulor med olika vikt och storlek som placeras i slidan, och som man försöker hålla på plats mha bäckenbottenmuskulaturen när man går omkring. Styrketräning av bäckenbottenmuskulaturen är särskilt nyttigt för kvinnor med ansträngningsinkontinens, men även män kan ha nytta av knipövningar.

Problemen kan också vara symtom på att man har diastas. En som uppmärksammat detta problem är Katarina Woxnerud som startat sidan och appen Mammamage. Oavsett ålder kan mammor träna upp magen och bäckenbottnet igen. Man kan också kolla in sidan Tät. På finska finns en bra sida här.

För människor med uttalade besvär erbjuds det kirurgisk behandling, och ger ett bra resultat på 80-90 %. De senaste 10-15 åren har TVT-operation (Tension-free Vaginal Tape procedure) blivit en vanlig behandlingsmetod vid inkontinens för kvinnor. Ingreppet utförs under lokalbedövning för att kvinnan ska kunna hosta under ingreppet. Läkaren gör två snitt över blygdbenet och ett under urinröret via slidan. Med en specialnål dras ett tunt, ickeresorberbart band upp på bägge sidor om urinröret och upp över blygdbenet. Bandet stödjer sedan urinröret vid hosta eller belastning av bäckenbotten och förhindrar läckage. Det finns varianter på TVT-metoden där det stödjande bandet kan läggas på olika sätt. Komplikationer är ovanliga efter inkontinensoperationer, men en del kan få svårigheter att tömma blåsan och smärtor i underlivet. Många upplever att det tar längre tid att kissa och att strålen blir svagare. Efter en operation blir ungefär nio av tio läckagefria på kort sikt och sju till åtta är fortfarande läckagefria efter sju år.

augustihopp2

(Vi tar lite sommarbilder nu i detta snöslask. Här hade jag inga problem med läckage vid hoppet.)

Jag själv har redan i bloggandebegynnelsen varit öppen om urinläckage. Upplevde redan efter dotterns födelse, för 10 år sedan, att jag hade små problem. Jag födde en stor dotter, lång och stressig förlossning, och med sugklocka, som sägs förvärra/inleda inkontinensbesvär. Dessutom syddes jag med många stygn och ville inte träna underlivets muskler på en lång tid. Där började problemen. Och så födde jag en till ett par år senare, men denna gång med kejsarsnitt. Har försökt med olika metoder stärka bäckenbottenmuskulaturen och det har kanske blivit lite bättre. Jag har inga stora problem. Enligt skalan har jag ett litet problem. Vissa månader går jag helt utan läckage, vissa kan jag råka ut för just 1-2 läckage. Jag kan de allra flesta dagar hoppa och studsa hur mycket som helst och inget läckage. Men har jag tränat massor en vecka, eller kroppen trött av en flunssa, så kan jag läcka när jag hoppar, nyser, styrketränar tungt eller hostar mycket. Trampolinen här hemma är nästan omöjlig att hoppa på, oavsett trötthetsgrad och oavsett hur mycket jag hoppar på den och tränar, utan läckage... Jag har tränat bäckenbottnet och jag har besökt en mammamage-tränare och fått instruktioner hur jag ska träna. Jag hade ingen bred diastas men jag hade ett visst djup. Jag har inga problem att bryta kisstrålen när jag kissar men jag förmår mig inte att vara läckagefri hela tiden. Och det tar nog ner på humöret under de dåliga dagarna måste jag erkänna. 

ensammaveckan2

 

Så, var är ni "var femte kvinna"? Finns det medsystrar här? Hur stora problem har ni och hur påverkar det ert dagliga liv? Vad har ni gjort åt det? Nån som gjort operationen?

(Ni kan kommentera anonymt.)

tisdag 7 mars 2017 - 18:05

Om depression

Sarah Thors har gjort en alldeles huippu, otroligt fin, rörande och vacker video som handlar om att leva med depression. Hon skriver att hon gjort den till hennes vänner, till de som själva har depression och till de som inte vet hur det känns att vara deprimerad: 

fredag 3 mars 2017 - 18:22

KOL, nån här som kan berätta?

Sitter och läser på tent för tillfället. Har tent i respiratorisk och sinnesorganens ohälsa. Har jagat bort maken och barnen 100 km i nordöstlig riktning (nåja, de skulle nu ändå ha åkt dit), och har några timmar med fullständig koncentration på tentläsning. Tyvärr så kommer man ju på så mycket annat man istället kunde göra... som att skriva blogg... Så en "kort" text bara:

COPDKOL, eller COPD, består av endera "kronisk bronkit", eller "emfysem".

Jag läste att man räknar med att över 4% av männen och över 3% av kvinnorna har KOL, i Finland. I mina böcker från Sverige räknar man med att 9% av befolkningen från åldern 20-65 år har KOL, och att hälften av dem inte ens vet om det. Man räknar alltså med att många går med sjukdomen utan att veta om det. I Finland räknar man att KOL kommer att vara, år 2020, den tredje vanligaste dödsorsaken.

Så många alltså!?! Jag blev nog lite chockad. Man räknar med att 50% inte ens vet om att de har sjukdomen. Hur många av er fick svårare att andas nu...?

Vad lär vi oss av det då? Ja, om du röker så sluta med det så fort som möjligt! Rökning är ju nog den största orsaken varför man får KOL. Rökning är ju aldrig bra, fast det visste ni säkert redan... Rökning står för 90% av alla KOL-fall. Sen kan det också vara lång exponering av damm och kemikalier, luftföroreningar utomhus, passiv rökning, täta lunginfektioner i barndomen och astma som kan leda till KOL. 

Som tur är har vi rätt bra medicinsk behandling här i vårt land, i västvärlden, om man lider av KOL. Plus syre då. Men det leder ändå till konsekvenser i livet. Man kan behöva anpassa vardagslivet till andningsvikten, ett lättare arbete, svårt att använda kommunala transportmedel (kan inte vänta på bussar mitt i avgaserna i trafiken), sexlivet försvåras pga ansträngingen, man magrar och blir lättare undernärd pga att energin att andas kräver mycket av kroppen.

Lättare KOL och astma påminner om varann. Och nu tänker alla med astmatiska problem: tänk om det är KOL! Nja, så många, många fler har ju nog astma, så chansen att ha KOL är ju nog ändå liten. Men en bra skiljelinje mellan dessa två är att astma är reversibelt, dvs man har bra perioder och kan vara symtomfria. KOL är irreversibelt, dvs det förvärras sakta men säkert, det blir inte bättre emellan.

En som berättat öppet om sin KOL är Rickard Wolff i Sverige, kolla klippet hos Malou där han berättar här.

Än så länge har jag bara stött på mycket gamla människor som har KOL. Så nu undrar jag, finns det yngre (än 70år) här som har KOL själva eller känner nån någon med KOL? Mående, symtom, behandling, hur påverkas det dagliga livet? Kommentera gärna! Bra/dåliga erfarenheter av vården?

Vi kan ju ta upp astma också lite om någon har nåt dom väldigt gärna vill ta upp här, när vi ändå är igång med lungproblem? Nåt ni undrat? Erfarenheter där?

 

tisdag 28 februari 2017 - 14:24

Bröstförminskning

Det kom en önskan att berätta lite om bröstförminskning. Jag berättade också om den i förra bloggen men här kommer nu ett inlägg från mig och sen kommer det ett till med ett par andra som gjort samma operation.

Bröstförminskning handlar detta alltså om. Ingen plastikkirurgi, ingen skönhetsoperation. Utan operation med siktet inställt på att lätta på bördan. 

Var/Hur börjar man?

Man bokar en tid till allmän läkare. Jag råkade ha min årliga reumaläkarträff när jag hade funderat klart på att det var detta jag ville. Så jag sa till honom. Han skrev remiss till kirurgen. Det var så allt sattes i rullning.

Sen då?

Sen var det bara att vänta på kallelse. Här sviker minnet lite. Om jag minns rätt nu, så var jag till reumaläkare i november ungefär, tid till kirurgen i början av året, januari-februari, och operationen hade jag i april. Året var 2015.

Träff med kirurgen

Kallelse till kirurgen kom med posten som sagt efter en tid. Det här besöket var jag mest nervös över. Jag hade läst massor om kriterierna för att få en operation gjord kommunalt, gratis. Man måste ha viss tyngd, viss storlek, på brösten. Det verkade också vara lite olika med kirurgerna, vilka dom tillåter till operationerna och olika också från sjukhus till sjukhus. Jag var till Vasa centralsjukhus.

Sjukskötare kallade in mig. I rummet fanns förutom skötaren, även en studerande och sen då kirurgen. Han berättade att jag var lite på gränsen. Han blev förvånad över att jag sa att jag hade DD-kupa. Jag misstänker att det är för att jag har 70-75 runt och därav blir kupan också större. Mina bröst såg inte enorma ut, men de kändes. I ryggen, i nacken. Banden tyngde på skulderbladen, bågarna klämde på revbenen. Ont i ryggen av tyngden framåt.

Han kände, klämde och vägde brösten i handen. Han sa att jag skulle varit gränsfall men att pga min diagnos, SLE, så ville han lätta på bördan åt mig och om han kunde få bort en del av smärtan, värken, från min vardag iom mindre bröst så var det en vinst. Så han godkände operationen och jag sattes in i operationskön. Nu var det bara väntan igen och fundera ut hur länge den skulle bli. Meddelade jobbet att operation är på lut så de var förberedda när det väl blev av. Och några månader senare fick jag kallelse till operationen.

Inför operationsdagen

Jag fick veta operationsdatumet några veckor före själva operationen. Tror jag. Här sviker minnet än en gång. Men det var inte så långt på förhand iaf. Men jobbet fick veta. Hade ringtid till sjukskötare före själva operationen där vi skulle gå igenom alla procedurer före. Jag var in för blodprover och korstest togs, jag har ju autoantikroppar i blodet så det sågs till att rätt blod från Helsingfors fanns på plats åt mig. Jag frågade om sjukledighetstiden och de sade att tre veckor är det vanliga men har man mer fysiskt, kroppsligt arbete så brukar det vara 4 veckor. Så detta meddelade jag jobbet så de visste. Mammografi och ultraljud av brösten gjordes. Allt såg bra ut. Jag fick tummen upp för operationen.

Operationen

Jag stegade in till preoperativa avdelningen till kl 8. Hade inte ätit nåt sen gårdagskvällen. Fick byta om till den mysiga (!) sjukhuspyjamasen, morgonrock, stödstrumpor, strumpor och plastpåsar på fötterna. Och så väntan. Lååång väntan... Vid 11-tiden fick jag äntligen träffa kirurgen. Här ritade han på mina bröst och planerade ingreppen. Ett bröst var större än det andra pga amningarna men nu fick jag veta att han skulle göra båda till en liten B-kupa. LITEN B-Kupa!! tänkte jag här... Från DD till LITEN B... Här hade jag faktiskt små, små ångertankar. Jag sa aldrig nåt, vågade inte. Var rädd att de skulle säga nej till operationen då. Allt hände så fort. Men när jag var tillbaka i väntrummet så tänkte jag sen ändå att liten B-kupa är ändå bättre än de tunga jag hade nu. Redan väntan i väntrummet var jobbigt när jag inte fick ha BH på mig... Det var tungt och svettigt, all tusch på brösten gjorde att det klibbade på hyn. Jag fick också veta att operationen kanske skulle bli av vid kl 14 ungefär. Nu började det kännas nära!

brostoperation

(Gamla instagrambilder från denna tid)

Men tiden gick... Klockan blev 15... klockan närmade sig 15.30... folk började packa ner och avsluta jobbdagen och sköterskan kom och sade att de ska se nu om jag hinner in idag eller om jag får komma på nytt imorgon. De sa att nån operation före mig hade dragit ut på tiden... Jag ville verkligen inte gå igenom allt detta på nytt imorgon!! Jag var hungrig och trött efter att inte ha ätit på hela dagen och bara suttit och spänt mig...

Så kom plötsligt sköterskan igen kort tid efter, hade med sig medicinkoppen och ett vattenglas och sa att nu var det dags, nu får vi skynda oss. Så jag tog panadol och en lugnande och så gick vi med raska steg till operationssalen. Här började det bli lite läskigt. Att gå själv in till operationssalen, efter så många, långa timmar själv. Lägga sig på operationsbordet. Så många människor i rummet. Alla hade sina egna arbetsuppgifter, fullt sysselsatta och koncentrerade. Nån minns jag att talade med mig, frågade om jag talade finska eller svenska. Nu var jag lugn igen. De stack kanyl i mig. Tror pyjamasen öppnades, fick ett varmt täcke på mig istället. Plötsligt dök någon in (anestesiläkare vet jag ju nu) och sa att han nu söver mig. Jag har sövts flera gånger men det var första gången jag verkligen kände hur jag sövdes ner, bit för bit. Det var som en våg som startade nere vid bålen och kom högre och högre upp och sköljde över mig och sen var det svart. Jag sov. Det var dags.

Uppvaket och avdelningen

Det var detta jag fruktat mest över. Att vakna upp efter operationen. Fundera på hur ont man skulle ha. Men jag vaknade lugnt. Ingen smärta. Inget jobbigt. Otroligt törstig var jag och HUNGRIG, vrålhungrig. Fick veta att klockan nu var 8 på kvällen. Blev direkt fundersam över maken och barnen. De måste vara jätteoroliga nu. Jag hade stängt av telefonen och sköterskorna förde bort den vid 14, då det egentligen var tänkt jag skulle åka in för operation. Så efter att jag fick smutta på lite vatten bad jag om en telefon att ringa maken. Halvt groggig ringde jag och de var lättade att få höra från mig. Orkade inte prata mycket men de var lättade att det gått bra. Maken lovade också meddela alla andra som var oroliga. Barnen kunde äntligen somna där hemma.

Till avdelningen kördes jag efter 21. Jag var så otroligt hungrig. Men fick veta att ingen mat serveras längre. Ringde maken igen när jag fått min telefon och sköterskorna hjälpt mig med laddaren. Orkade prata en stund och berättade om dagen.

Här började smärtorna komma litegrann. Kände mig orolig, vågade inte röra mig ifall det skulle smärta ytterligare. Jag frågade ofta efter värkmedicin och sköterskorna suckade när jag ringde. Till slut sa en sköterska att "nog får jag ju vända mig litegrann på sida också" efter att hon förstod att jag kanske hade obekvämt i sängen att enbart ligga på rygg.

Jag kom in till avdelningen precis vid nattskiftet, i mörkret, visste inte var jag var, var döhungrig och pratsjuk. Hade bredvid mig en dement, orolig kvinna som gjort höftoperation och började ropa i rummet när hon ville på toaletten så jag skötte ringandet för hennes del också. De två andra i rummet sov för fullt och snarkade. Efter att jag förstod att jag nog kunde svänga mig lite i sängen så gick det bättre. Hade bett om smärtstillande i princip varje timme (kändes det som, men har ingen aning om hur mycket jag fick) fram till 01 ungefär. Mitt blodtryck låg på 80/40, t.o.m. lite lägre ibland, hela natten. (Normalt ligger det stadigt på 100/60.) Hade mätare runt armen som mätte blodtrycket med jämna mellanrum hela natten. Såg när jag slumrat till och vaknat, att de lagt i dropp (sockerlösning tror jag, men har egentligen ingen aning om vad de lagt åt mig) nångång mitt på natten. Så nu började jag känna mig lugnare, kroppen var inte döhungrig längre och jag kunde komma lite till ro. Efter 01 så bad jag inte om någon ny värkmedicin. Kunde sova korta perioder.

Morgonen efter

Jag vaknade efter en väldigt omtumlad natt. Kände mig rätt stark ändå. Det värsta var att komma igång. Att tvinga sig igång. Jag fick frukost och smärtstillande kl 7. Men att försöka sätta sig upp med sådär lågt blodtryck var inte det lättaste. Fyfan. Det var nästan blodtrycket som var värst. Och säkert lågt hemoglobin också, hade förlorat rätt mycket blod. Brösten kändes inte jobbiga. Jag hade dränage i sidorna vid brösten och urinvägskateter. Att försöka sätta sig upp i sängen var en plåga. Det snurrade i huvudet som bara den, jag började må illa och vågade inte sitta för egen del. Jag tvingade i mig några skedar gröt i taget och måste lägga mig ner igen mellan varven. Kirurgen hälsade på medan jag kämpade med detta och att sätta mig upp igen när han, och hans läkarassistent, kom var minsann en plåga. Kommer ihåg att jag nämnde detta för honom. "Vänta lite nu, det tar en stund innan jag kommer mig upp"... Och vad jag fick kämpa, och sen försöka svara på hans frågor när jag mådde så illa och det bara snurrade... Men jag fick i mig all frukost, jag var så vrålhungrig att precis allt skulle ha gått i mig den dagen. Jag nästan slickade tallriken.

Kirurgen berättade att operationen hade gått bra men att jag hade blött otroligt mycket. "Det var en väldigt blodig historia", sa han... Tänkte att det måste mycket till att han kommenterar en sån sak...  Han hade tagit bort 250g från ett bröst och 200g från det andra.

Under förmiddagen, när jag började kvickna till mer och mer, tog de bort dränaget eftersom inget läckte ut längre. Urinkatetern togs också bort. Jag gick ofta upp för att träna bort svindeln, tex tog selfies på sjukhustoaletten, bara för att ha en orsak att komma mig upp ur sängen. Vågade inte gå längre sträckor ensam.

brostoperation5

Jag tvingade igång kroppen. En sköterska och jag provade ut en stöd-bh som jag nu skulle ha på dygnet runt i ett par veckor. Den fick jag till egen (har den faktiskt kvar än, har inte kommit mig för att slänga den även om jag aldrig skulle använda den igen). Lite skraj var jag att ta bort allt bandage och börja prova ut bhn, men det gick rätt smärtfritt.

Fick också veta att efter lunch skulle jag skrivas ut så jag ringde maken som skulle komma och hämta mig.

Sen då?

Ja, allt gick nog väldigt bra. Första dygnet hemma hade jag nog ganska ont, men jag har alltid varit en hejare på att återhämta mig. Har en bild på mig (som jag inte kan hitta fastän jag letat) som jag tog direkt jag kom innanför hemdörrarna, och jag ser väldigt pigg ut. Rödblossig om kinderna och lycklig.

Jag åt värkmedicin de två första dygnena, sen lämnade jag bort dem helt. Jag var pigg och full av livslust och så otroligt lättad och glad över att tyngden fram var borta. Det kändes som om jag kunde flyga! Det var dessutom vår ute nu.

Jag hade sjukledigt i fyra veckor. Återhämtade mig väl. Hade nåt litet problem vid ett litet sår vid ena bröstvårtan som såg ut att vara infekterat. De var osäkra på hälsostationen men jag fick en antibiotikakur för säkerhets skull.

Gick promenader ofta. Började träna benstyrkan igen efter ett par veckor. Träning som inte belastade eller stretchade brösten. Sen gick nog allt väldigt snabbt och jag började träna rätt fort igen då sjukledigheten gått ut. Rätt länge var brösten ömma såklart vid ärren.

Det blir snart två år sen operationen. Bröstvårtorna har jag känsel i igen. Ärren ser fina ut, de börjar försvinna mer och mer. På vardera sida om brösten har jag en utbuktning som stör mig ibland, det är där stygnen slutat och säkert där dränaget var. Men inget jag tänker på hela tiden. Är jättenöjd med slutresultatet! Otroligt lättad. Älskar mina små bröst. Känner mig faktiskt mer feminin med mindre bröst. Att kunna gå utan bh vissa dagar, när jag känner för det. Och att kunna idrotta, springa, utan att nåt tungt hoppar på där framme, lycka!

När såren hade läkt var jag snabb med att börja prova ut gamla klänningar som tidigare suttit för spänt åt vid brösten, eller skjortor som varit sprängfyllda vid brösten, och plötsligt passade allt perfekt. Fatta känslan! 

(Bilderna nedan ungefär 10 dagar efter operationen)

brostoperation3brostoperation4

Och storleken då? Ja, kirurgen sa ju en liten B, men jag får nog inte en B-kupa på. Det är nog en C-kupa jag har.

Det här handlar som sagt inte om skönhetsoperation. Jag har ingen aning om vad kostnaden skulle bli om man gjorde det privat. För detta betalade jag inte mer än en hundring. En natt på sjukhus.

Fakta från Vasa Centralsjukhus om bröstoperation.

Berättade som sagt om min operation i förra bloggen. Efteråt fick jag många mail från kvinnor som länge gått och funderat på bröstförminskning. Både bekanta och främlingar. Många var så glada över att någon skrev om detta problem som tynger väldigt många kvinnor i vårt land, i världen. Fick också veta många som beslutade sig för att göra operationen sen. Nästa inlägg handlar om två som gjorde operationen. En här i Vasa och den andra i Åbo. Spana in inlägget under veckan ifall ni är intresserade av deras erfarenheter.

söndag 12 februari 2017 - 09:00

Min SLE kompis Jenny

Inget ont som inte för nåt gott med sig. Min SLE diagnos har fört en hel del gott med sig. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, bry mig om mig själv. Träna rätt, äta rätt och sluta stressa, som några exempel. Vem vet om jag skulle ha gjort det utan en diagnos. 

Och så träffar jag människor jag annars kanske inte skulle ha träffat. Som Jenny.

Jenny råkade se ett av mina blogginlägg om min sjukdom som jag skrev för flera år sedan. Hon skrev ett mail till mig och strax efter träffades vi första gången. Det har blivit några luncher och kaffestunder och en hel del mail sen dess. Det har varit en rikedom för mig att få diskutera en sjukdom, som är rätt ovanlig ändå, med nån som bor så nära och som har samma diagnos. Som förstår och går igenom samma. Och så heter vi nästan exakt samma dessutom (utan att vara släkt). Jenny Nybacka och Jessica Nybacka. Och båda är (barnträdgårds)lärare. Tänk. Vilket sammanträffande. 

Vi tar lite fakta först:

SLE är en autoimmun sjukdom. En reumatisk systemsjukdom, vilket innebär att den omfattar många olika organ. SLE står för Systemisk Lupus Erythematosus. Fråga mig inte vad det sista står för... Symtom kan uppträda i leder, hud, slemhinnor, lungor, njurar, nervsystem och även påverka benmärgen och orsaka anemi. Sjukdomen förekommer i hela världen och drabbar främst kvinnor. 

Immunförsvaret angriper den egna kroppen. Vi har ett produktionsfel, kan man säga, i T-mördarcellerna, som finns rikligt hos SLEare, och överaktiva B-lymfocyter. De mördar lite allt möjligt, även bra saker. Vi har ett överaktivt immunförsvar. Mer än 100 olika autoantikroppar är aktiva vid SLE och majoriteten är riktade mot kärnstrukturer i olika celler.

SLE kan inte botas men man kan få hjälp mot inflammationer och smärta med läkemedel. Man kan ha en lindrig variant av sjukdomen och man kan ha svårare. Den kan likna många andra sjukdomar och symtomen kan vara väldigt olika från person till person. Besvären kommer i skov beroende på hur aktiv sjukdomen är. Uppkomsten bakom SLE är inte klar än och inte heller den utlösande faktorn. Ingen vet riktigt.

Besvär som värk i händer och fötter uppträder tidigt samt ospecifierad muskelvärk, muskelsvaghet och kronisk trötthet är vanligt. I huden förekommer fjällande eksem, det mest karakteristiska för SLE förekommer över näsrygg och kinder, så kallade "fjärilsutslag". Andra psoriasisliknande eksem kan uppträda på extremiteter och bål. Muntorrhet och svårläkta munsår uppträder ofta.

Vid problem med njurarna kan autoantikroppar bilda immunkomplex som fastnar i njurarna och utlöser inflammation där och även förstör njurvävnad. Benmärgen kan påverkas och medföra anemi och minskad leukocytproduktion. Centrala nervsystemet kan påverkas och orsaka ischemisk kärlsjukdom med strokesyndrom som förekommer upp till 15% av SLE-patienter. Det är vanligt med trombosrisk. Då ska förebyggande behandling med blodförtunnande mediciner övervägas. Epileptiska anfall kan va en del av sjukdomsbilden.

Diagnos ställs efter att flera av kriterierna stämmer in. Symtom från flera organ (hud, slemhinnor, rörelseorgan, hjärta, lungor, CNS, njurar, mage-tarm och blod). Och en hel del annat som blir för invecklat att förklara kort.

NSAID-preparat (Ibuxin, Burana...) används vid ledvärk och även mot inflammationer. Antimalariamedel, klorokin (Oxiklorin), ges vid hud- och ledsymtom. Kortison i höga doser ges vid akuta intensiva skov, ofta i kombination med klorokin, eller ges i låga doser länge som åt mig, för att sakta men säkert, under flera år, sänka inflammationerna. Cytostatika ges i kombination med kortison vid svår SLE med njurpåverkan eller CNSpåverkan. Biologisk medicin kan också prövas vid svåra SLE-skov eller om andra mediciner inte fungerar. Benmärgstransplantationer, där patientens egna celler tillförts, har varit aktuella i vissa extremt svåra tillstånd.

Dödligheten är mycket låg vid SLE nuförtiden (annat var det för 30 år sedan...), och sjukdomsförloppet är ofta milt. Prognosen har förbättrats tack vare tidig behandlingsstart.

Jag själv har SLE med fokus på min bisjukdom, Sjögrenska syndromet. Jenny har SLE, och även Sjögrenska, med fokus på hennes njurar.

Vem är du Jenny?

34 år. Jag kommer från Närpes, utbildad lärare, jobbar i förskola. I familjen bor sambo Björn, dottern Fanny (7 år) och en labrador-wachtel. Jag tycker om motion i alla former. Har varit med i gymnastik sedan jag var 2 år, både som ledare och själv jumppat och så har jag varit drillflicka i Närpes skolmusikkår och drillledare. Efter diagnosen tog jag paus med både drill och jumppa.

Jag tycker mycket om skäriliv, båtliv och skidsemestrar. Jag kommer från en aktiv familj där vi alltid rört på oss och levt hälsosamt. Det tror jag nog har hjälpt mig med tanke på min diagnos.

Hur brukar du förklara SLE till någon som inte har en aning om vad det är?

Reumasjukdom som också går på inre organ, kroppen blir lite "allergisk" mot sig själv, och att den går i skov.

När och hur märkte du av de första symtomen? Jobbigt/krångligt att få till diagnosen?

När jag var lite över 20 år fick jag hjärtklappningar. Gick till läkare för det och det togs blodprov som visade på autoantikroppar. Fick Sjögrens syndrom-diagnos men inget annat gjordes då allt var lugnt och jag mådde bra. Kände mig som en hypokondriker ett tag då jag en dag kunde ha sjukt på ett ställe och nästa dag var det sjukt på ett annat.

Så blev jag gravid och fick en dotter 2009. Jag mådde jättebra nästan hela graviditeten. Jag jumppade, drillade, skidade slalom mm, rörde på mig mycket. Några månader före födseln blev jag helt "kaputt", svullen, fick havandeskapsförgiftning (typiskt med SLE) och blev igångsatt två dagar före bf.

Efteråt blev det jobbigt. Trodde först att det var vanligt att må såhär efter en förlossning, sökte aldrig hjälp. Försökte att inte klaga. Sambon var enda som såg allt. Sjuk i leder, en pina ibland att bära dottern, gå upp för trappor, trött och helt slut, minnet (visste inte alltid vad jag gjort på dagen). Detta gick i perioder, ibland mådde jag bra, ibland dåligt. 

När dottern var två år fick jag eksem över hela benen, kunde vakna med svullen läpp (jättestor alltså) som sen försvann och nästa dag svullet ögonbryn. Eksemutslag i ansiktet. Orkade ingenting. Så gick jag till slut till hudläkare och fick sen snabb remiss till inre medicinska. Sen kom allt på en gång och hamnade sen in akut till slut. Hade feber till och från, blev så slut. Hb var 70 (124 är lägsta gränsen för kvinnor) och skickades in till Vasa. Njursvikt och hjärtsvikt konstaterades. Och det var en jobbig höst, jag var sjukskriven tre månader men ville hela tiden tillbaka till arbetet, jag kunde ju inte missa julförberedelserna i skolan.

Till slut kom läkarna fram till SLE. Skönt att få en diagnos. Klart också en oro men mest av allt en lättnad. Jag var ingen hypokondriker!

Så fick jag mediciner. Tappade massor av hår. Blev svullen som en boll av kortisonet - gick upp 15 kg... men började sakta må bättre. Det blev sjukhusbesök men otroligt hur bra jag har blivit omhändertagen och skött. Konstaterades att jag har en njursjukdom som hör ihop med Sjögrens och också många olika autoantikroppar.

Hur har sjukdomen betett sig under åren?

Den har hållit sig lugn m.h.a. mediciner, har länge haft höga värden men nu bättre. Har inte haft några större skov. Verkar tåla solen men inte för mycket stress.

Jag själv äter  och har ätit oxiklorin sen diagnosens första dag och åt kortison de första åren. Vilka mediciner äter du? Hur funkar de för dig, några biverkningar?

Äter oxiklorin, kortison, cytostatika, D-vitamin och en låg dos primaspan. Från början åt jag också blodtrycksmedicin pga njurarna men blodtrycket blev så lågt och jag blev i bättre skick så det avslutades. Kortisonmängden har minskat mycket också under åren. Primaspan äter jag i proppförebyggande syfte, jag har högre blodproppsrisk iom vissa autoantikroppar jag har.

Hur mår du idag?

Jag mår jättebra! Viktigt att jag tränar och får frisk luft, märker att jag mår bättre då. Jag försöker också äta bra, håller bort griskött. Borde också hålla bort allt socker och vetemjöl, märker att jag mår så mycket bättre då jag lämnat bort det i perioder. Vanliga saker som alla människor mår bättre av. Det enda jag märker av är tröttheten som kommer ibland, typiskt för SLE.

Finns det något som hämmar dig iom sjukdomen? Det jobbigaste med den?

Det främsta: skulle vilja ha ett syskon till Fanny... Läkarna har sagt nej åt det i många år men nu när de ser att jag mår bra, njurarna är i skick och sjukdomen är lugn så har de ändrat åsikt. Men rädslan för allt finns ju... Och viktigt att komma ihåg, många med SLE får barn utan problem- men alla diagnoser är så olika och går ej att jämföra!

Det andra: att jag tar det lugnare med "äventyrliga saker".

Finns det nåt bra med den? Något positivt den gett dig?

Nej, inget positivt! Eller jo, det skulle förstås vara efter att jag kom in akut på VCS och alla bara skakade på huvudet med allvarliga miner - de visste inte vad som felades, bara att det var allvarligt. Jag frågade om det var livsfarligt, inget svar... och jag tänkte "ska jag dö nu?". Efter en sådan upplevelse tar man vara på mera, tar inget för givet! Så det är ju en positiv grej...

Njuter av att må bra!

Tur att man har de runt sig som stöttat och hjälpt en, kunnat bolla alla mina tusen tankar och frågor. Jag ångrar ibland att jag inte berättade hur dåligt jag mådde, försökte dölja det. Bara Björn och mina föräldrar som visste i början. Som nybliven förälder tänkte jag ju att inte kan jag vara dålig, alla klarar ju detta men mina symtom berodde ju på SLEn, inte på att jag var nybliven mamma. Kämpade på för länge före jag sökte vård. Men det är lätt att säga med facit i hand.

JennyochjagMin dotter Ronja som agerat fotograf denna gång.

tisdag 7 februari 2017 - 10:59

Bröstcancer - Pernilla berättar

Jag lovade er i söndags två intervjuer, så här dyker nu den andra upp. 

Pernilla Vikström har många järn i elden. Jag lärde känna henne via hönsen. Pernilla är en riktig hönsmamma med ett gäng silkeshöns där hemma.

Vår första tupp fick vi av henne, finfina "Bengan", och efter det har vi bytt hönor sinsemellan och en tupp har hon fått av oss också, som numera är en Nykaabi-tupp har jag fått höra, en riktig globetrotter-tupp som fått se mer av världen.

Pernilla sitter med i Korsholms kommunfullmäktige och kommunstyrelsen samt medlem i  Vårdnämnden. Aktiv inom Svenska Folkpartiet. Som sagt, många järn i elden.

pernilla2

1. Vem är du?

Barnmorska på 47 år. Boende i Kuniskogen, Korsholm, med husbonde, barnen Ben, 19, och Amanda, 21, som studerar på annan ort.

2. När och hur upptäckte du att det kunde vara frågan om bröstcancer?

Efter traditionell Österbottnisk fredagsbastu var plötsligt bara knölen där, liten men vass, kände genast att det var nåt annorlunda. När jag själv studerade på Sjukis hade vi "testbröst" som visade hur olika stadier av bröstcancer kunde kännas.... Likheten med det var skrämmande slående. Jag är en rastlös person så direkt på måndagmorgon fick jag träff med en läkare och 20 dagar senare efter mammografi och provbit hade jag en cancerdiagnos, 35 år gammal.

3. Känslorna iom upptäckten?

Jag visste av knölen hela tiden, kände ofta på den, tvingade mina vänner att känna i hopp om att de alla skulle säga att klart det inte är cancer. Jag är inte så blyg av mej men aldrig förr hade mina små bröst varit så i fokus. När väl diagnosen var ett faktum var det total panik först men snabbt insåg jag att det är så mycket lättare att deala med fakta än ovisshet även fast det var totalt overkligt första tiden.

4. I vilket stadie befann sig bröstcancern när den upptäcktes?

Hade tur, det var stadie I men grad III dock, en aggressiv en, lymfan var ren och halva bröstet togs bort.

5. Vad hände sedan? Hur snabbt sattes allt i rullning?

En månad efter upptäckten opererades jag, ytterligare en månad senare drog cellgiftsbehandlingen igång som varvades med strålbehandling för att sen fortsättas med medicinering... en slags "kemisk kastrering" i form av Tamoxifen , en medicin som ska ta ner de kvinnliga hormonerna för att minska återfallsrisken, en behandling på 5 år. Den behandlingen avbröt jag dock efter lite på 2 år pga biverkningarna.

6. Behandlingarna, åtgärderna, måendet?

Behandlingen är inte lätt, men man tar allt i den situationen, jag hade 1000 skäl till att inte dö. Det svåra med bröstcancerbehandlingen är att många inte är sjuk alls när cancern upptäcks men du måste gå igenom helveteselden i form av cellgifterna, den kan göra dig ordentligt sjuk för att sen få fortsätta vara frisk, och det var svårt att förstå vissa perioder.

7. Vad upplevs såhär i efterhand som jobbigast av hela den tiden med cancerdiagnos?

Jag försöker att inte fokusera på det jobbiga vad det än gäller i livet, sätter fokus på det bra liksom, men det svåraste var inte håravfallet, stympningen av bröstet eller själva cellgiftet utan det inre kaoset som ibland dök upp, oron för att inte överleva, oron för att inte kunna stödja sina barn så mycket som man borde, ilskan kunde krypa fram mitt i natten i vargatimmen över att allt ändrades i ett ögonblick, som tur var så var dess stunder få. Då brukade jag väcka gubben min och gråta en stund, han var/är den tålmodigaste som finns. Ibland behöver inte partnern säga så mycket , vad finns det att säga i såna stunder egentligen som kunde göra skillnad?
Sen hade jag väldigt svårt för människor som plötsligt betedde sej fullständigt annorlunda mot mej än vad de annars gjort, jag vet ju nu att cancer-skräcken fortfarande sitter djupt inne. Som cancerpatient blir man oerhört ledsen när folk undviker en, eller låter bli att ringa för att de är "rädda för att störa", de gråter, kanske inte så mycket för dej utan för att det kommer för nära dem - drabbas hon kan jag drabbas liksom. När man själv är mitt i kaoset kan det sänka hela din dag.

8. Nånting som etsat sig fast i minnet speciellt bra? Negativt/positivt? Finns det positiva minnen?

Jag har så många bra minnen, hur otroliga människor som fanns runtomkring mej. Familjen och vännerna och så många bekanta som fanns där, Ensam är inte stark och om man bara vågar ta emot stöd när livet tillfälligt har en svacka så bär det en så man inte faller för djupt. Vad jag uppskattade mest var alla dess människor som fortsatte att vara absolut sej själva mot mej, mina väninnor fortsatte med samma råa humor, de fanns där dag som natt, de ringde upp fast jag inte alltid orkade svara osv, de tvingade ut mej på allt från Björköbyvandring direkt som nyopererad till fester där mitt skalliga huvud lyste vitt men kompenserades med snygga örhängen, det gjorde att jag inte kände mej sjuk hela tiden. Det svåra var förståss kroppens nedbrytning under cellgiftskuren, svårt att se sej själv i den situationen från att ha varit mycket aktiv till att plötslig ligga utslagen efter behandlingarna, men det var ju övergående.

9. Vad tros vara orsaken till bröstcancern?

Det får man aldrig veta, man kan sia om det ... men varför fick jag det? Min var hormonell. Många läkare frågade samma sak... jaha du har ammat två barn? bra , det minskar risken. Ja du är inte överviktig alls, bra det minska risken. ibland kom ångesten , vad har jag gjort , vad måste jag göra för att förändra så det inte kommer igen? Men nu, många år senare så vet jag att jag bara drog en nitlott i genbanken, ingen släktanamnes, inga klara orsaker. Det enda jag verkligen försökt eliminera efteråt är negativ stress för det tror jag jag stökar till i kroppen, jag älskar att ha mycket på gång men känner numera klar skillnad på negativ och positiv stress och försöker lyssna på kroppen efter det.

10. Du är själv barnmorska/sjukskötare. Du hade en hel del kunskap om cancer före, men även om vården, och allt runt omkring. Var det positivt? Kände du att du hade mer kontroll än andra, ickevårdutbildade? Eller var det kanske tvärtom, skrämmande, mer medveten om vad som kan hända?

Kände du stöd/trygghet/kunskap från vårdpersonalen som skötte dig under tiden med cancerdiagnosen?

Jag har jobbat många år som barnmorska och det är lite lika som när barnmorskorna kommer in och föder... då är vi bara mammor ... yrkesrollen finns inte där då och vi är lika rädda, osäkra och i behov av stöd som alla andra. Samma var det med cancern. jag var inte vårdpersonal då, jag var mamma, kvinna, naket rädd för vad som skulle hända men stödet jag fick av personalen på VCS var fantastiskt, jag hade fullt förtroende för dem, jag kände att de gav mej tid och tog min oro på allvar.

11. Hur mår du idag? Både allmänt, mentalt, cancern?

Idag kan jag säga att jag mår uppriktigt bättre än före Cancern och det är mycket tack vare att jag fokuserar på vad den gav och inte tog. Jag är inte längre inskriven på onkologiska men går på mammografi vartannat år. Skulle jag kunna välja så skulle jag mest av allt inte gått igenom cancerperioden men eftersom det inte är valbart så är min livsfilosofi att det är bara att "dra upp snoran" och göra det bästa av situationen. Med risk att det låter som en kliche så var det ett uppvaknande för mej. Jag tvingades att tänka efter, jag tvingades att möta min absolut största skräck - cancern och jag måste hitta ett sätt att leva efteråt där inte ångesten för återfall tog över. Det gick. Jag blev modigare på så många plan, kanske lite argare ibland, jag nöjer mej inte med situationer jag inte trivs med, jag vågade börja påverka politiskt, vågar säga vad jag tycker, jag vågade byta jobb... listan är lång på postitiva saker. Den negativa listan så låter jag inte göra sej påmind. Att verkligen känna att livet är en gåva och det är upp till oss själva vad vi gör av den gåvan är något jag inte förstod före cancern, men nu försöker jag påminna mej omdet , ofta ofta...

12. Vart kan man vända sig här i österbotten om man fått en cancerdiagnos?

I Österbotten har vi en aktiv cancerförening som jag har haft mycket kontakt med ända sen jag själv fick ett ovärdeligt stöd av dem genom samtalsgrupp och kontakt med personalen där. Jag fungerar nu även själv som Stödperson för bröstcancerpatienter och drar samtalsgrupper på cancerföreningen med jämna mellanrum.

Personalen som jobbar där är fantastiska och jag rekommenderar drabbade och anhöriga att söka hjälp och stöd genom dem.  www.pohjanmaansyopayhdistys.fi .

Där finns även våra kontaktuppgifter till stödpersonerna som man kan ringa närsomhelst.

Vi har även numera ett brett kontaktnät på svenska via "FinlandsSvenska Cancergruppen" på Fb med flera hundra medlemmar, en sluten grupp där man kan diskutera fritt, på Fb finns även en grupp för anhöriga "FinlandsSvenska Cancergruppens ANHÖRIGA".

Sen har jag även under årens lopp, som finlandsvensk vänt mej mycket till UngCancer i Sverige som har en fantastisk verksamhet www.ungcancer.se

När man insjuknar vill man verkligen bara få prata sitt eget modersmål. Sen vill jag åter igen säga, den som drabbats och de anhöriga, är det någon gång i livet vi ska våga luta mot en medmänniska så är det när du drabbas av cancer. Ensam är inte stark. Du kommer att bli förvånad hur stort stöd du kan få om du bara låter människor finnas där. Att prata om cancern, att söka kunskap, det hjälper oss att hjälpa den drabbade. Som en kloka Tove Lindhal Greve skrev i sin krönika på Världscancercancerdagn den 4.2 " Den som drabbas av Cancer behöver dig. Rädslan förlamar. Kunskap ger mod. Ersätt dina fördomar med fakta. Fortsätt fråga och slut upp i kampen mot cancer".

 fuckcancer2(Bilder, Pernillas egna)