fredag 16 juni 2017 - 12:00

Cormoran Strike, väldigt olik Harry Potter, rätt nice ändå

DSC01414

Jag heter Kajsa och jag är beroende av Harry Potter. 

Jag kan med detta erkänna att HP tydligen var en inkörsport till något jag annars är oändligt skeptisk till, nämligen deckare. Mer specifikt, Cormoran Strike-serien som J.K. Rowling skrivit under pseudonymet Robert Galbraith, och jag har s l u k a t den här serien den senaste tiden, alltså tre böcker. Tala om svag karaktär, men det är väl jag det.

Det hela började med att jag ville ha något att lyssna på efter att The Girl on the Train tagit slut. Jag har ändå velat läsa The Cuckoo's Calling sedan den publicerades, jag tog ett shot in the dark, och laddade ner den. Det skulle då alltså ha räckt flera år innan jag kom så långt att faktiskt läsa (eller som fallet må vara, lyssna på) boken, men jag är ganska nöjd att jag väntade så länge att serien fått tre böcker innan jag kom igång, bara så att jag skulle ha lite mer material att basera min åsikt på och jag är faktiskt totalt övertygad av JKRs deckarförfattarskap och väldigt taggad på den fjärde boken i serien, för att det här är väl mitt liv nu, antar jag. Lyssnade igenom Career of Evil på två dagar för att jag har ca noll självdisciplin. 

Det där var en hemsk beskrivning om hur jag kom omkring att lyssna på serien, men vi går vidare.

IMG 0225

För det första har ljudboksfenomenet gått mig totalt förbi, tills nu, och jag är faktiskt frälst. The Cuckoo's Calling var min andra ljudbok någonsin, direkt efter The Girl on the Train som nog visserligen också var en bra upplevelse, men han som läste upp alla tre Cormoran Strike-böckerna var väldigt underhållande att lyssna på, gjorde perfekta skildringar av de olika brittiska dialekterna, vilket rösterna i mitt huvud inte skulle gjort lika väl. Alla tre böckerna hade spännande element i sig, vilket gjorde det lite extra nervkittlande då någon läste upp det för en så att en inte kunde hoppa över några paragrafer för att se vad nästa replik kommer vara för att snabbare komma till lösningen (vilket jag gör OFTA då jag läser, skamskamskam.) Jag tyckte också att Career of Evil blev speciellt bra som ljudbok, eftersom den var obehaglig och läskig på ett sätt de två tidigare inte varit, och det var nästan lite beroendeframkallande att lyssna på den. (Jag låg alltså i min säng i ca 6 timmar i streck och lyssnade medan jag spelade 1010! bara för att jag inte kunde stå ut med att avsluta inspelningen.)

Till saken hör ändå att jag inte är erfaren med deckare, som jag tidigare nämnt. Visserligen tycker jag om psykologiska thrillers och, så att säga, stand alones som kanske cirkulerar kring ett brottsfall eller dylikt, men det här deckarseriefenomenet som min mor älskar har inte gått hem hos mig tidigare. Jag har väl helt enkelt sökt på fel ställen, eftersom jag har för mig att Cormoran Strike-serien verkligen inte är något speciellt alls i sin kategori, men jag ä l s k a r den ändå.  

Men, jag ska vara ärlig, vårt förhållande var inte en dans på rosor, det räckte väldigt länge innan jag kom igenom The Cuckoo's Calling. Första halvan av boken var ganska trist, de första sex timmarna av boken tog mig kring en månad att komma igenom, men efter det var alla problem över. The Silkworm och Career of Evil var båda såna som inte höll längre än några dagar per bok. 

De två första böckerna är egentligen väldigt ordinära deckare, ett fall per bok som de löste under hög press och med många vändningar i storyn som gjorde det kul att lyssna och fundera på vad som hände näst. Dessutom hade jag verkligen ingen aning om hur något av fallen skulle sluta, (men jag är rätt blåst så det kanske inte egentligen säger något.) Den tredje boken var lite annorlunda, där hade de visserligen ett fall de skulle lösa, men det var riktat specifikt mot huvudkaraktärerna, och bokens generella stämning var mer spänd och hotfull, och jag var genuint illa till mods medan jag lyssnade på grund av bokens röda tråd, som väldigt uppebart var mäns våld mot kvinnor och misogyni. Rätt sneaky av författaren, om jag får säga det själv. Undra hur många snubbar som läst boken och blivit irriterade på hur ofta kvinnohat kommer upp :)))))) (sånt här gör att jag sover bättre om nätterna, hörni)

Jag tycker de här fungerar superbra som sommarläsning för någon hos vem intresset för den här sortens bok bor, och jag rekommenderar dom speciellt som ljudböcker! 

tisdag 13 juni 2017 - 14:30

Finlandssvenska läsutmaningen maj/juni

Jag har varit lite utanför världsordningen de senaste veckorna, vilket enkelt kan försvaras med studentdimission, -kaffe och -natt. Sen fick jag en Playstation 4 av mina bröder i studentgåva, och det här var en av de där sakerna som jag inte riktigt visste att jag behövde, och därför måste ni förstå att jag har spelat ca 48h Assassin's Creed: Syndicate istället för att läsa böcker den senaste veckan. Och ja, jag skäms. 

Jag skäms dessutom lite extra för att jag inte läste klart majboken i maj utan i början av juni, och eftersom det var en hundrasidors poesisamling är det lite extra skamligt. Det var alltså The Anatomy of Being, av Shinji Moon. Jag tyckte helt ärligt inte så mycket om den, alla dikterna var i stort sett kärleksbrev, och väldigt kroppscentrerade på ett sätt jag personligen inte uppskattade massor, det kändes lite onödigt repetitivt och svamlande i slutändan. Ibland var det som att poeten i fråga försökte vara lite extra poetisk för att göra poesin ännu djupare, det blev verkligen inte till något alls.

Egentligen borde jag väl helt sluta med att läsa sådan jag inte är helt inne i eller inte helt tycker om, livet är för kort blah-blah-blah, men jag har jättesvårt att sätta undan en bok som jag har börjat läsa. Kanske det kan vara mitt nyårslöfte inför 2018, att lugna ner mig med pressen att läsa allt jag påbörjat?

I juni gäller då en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag ska satsa på Underfors av Maria Turtschaninoff! En bok som jag faktiskt fick av en vän som gåva inför min konfirmation, så fint att jag äntligen kommer omkring att läsa den sisådär fyra-fem år senare. Till saken hör att fantasy som ligger utanför Harry Potter inte riktigt är min grej, och efter att ha läst Maresi och inte varit superövertygad av Turtschaninoffs skrivande har jag inte precis känt mig mer taggad på att läsa Underfors, men nu ska det göras! 

Annat än det känns det som att jag har massor av böcker jag vill läsa, men inte vet var jag ska börja. Har inte läst något alls sedan första juni, och idag började jag på Underfors men det går kanske inte så bra som jag kunde önska. Jag antar att det är för att jag låtit mig själv att inte läsa lite för länge att jag har svårt att komma igång, men ett annat problem är också att jag har köpt så många böcker och fick så många i studentgåva att jag inte alls vet var jag ska börja. Det är lite som i det där Simpsonsavsnittet där Mr Burns har "three stooges syndrome" och han har så många sjukdomar att de alla är i perfekt balans för att ingen av dem slipper igenom dörren för att infektera honom. På samma sätt har jag för många böcker jag vill läsa och ingen av dem slipper genom dörren för att bli läst. Visuell demonstration nedan. 

Screenshot 2017 06 13 13.56.07

Men jag börjar jobba i juli och innan dess ska jag väl ha två-tre böcker lästa! Om jag inte jinxade mig själv nu, såklart.

söndag 28 maj 2017 - 12:30

When Breath Becomes Air, några tankar om liv och död

Förra veckan var jag i Helsingfors över en dag för att skriva inträdesprov, och eftersom det var mitt andraval och något jag inte egentligen siktade på att studera, gav jag upp rätt så snabbt och strövade omkring på stan. Eftersom det var varmare än jag som svartklädd pampasbo varit redo för, orkade jag inte göra det värst länge, jag ville egentligen liksom sätta mig ner och ta det lite lune och vänta på tåget. Men jag hade glömt att ta med mig en bok (!!) och jag blev såklart tvungen att köpa en, fan också eller hur gud så jobbigt. Här kom akademiska bokhandeln för att hjälpa mig - och oftast är jag inte tillräckligt desperat att köpa böcker på plats i bokhandel för att det blir så dyrt så snabbt och jag tycker om internets möjlighet att se till att jag inte måste prata med folk, men den här gången var jag desperat. 

Och jag hittade en bok som jag velat läsa ett tag, den har varit ca överallt och nu har jag själv äntligen joinat klubben av personer som läst den, och tyckt om den. Alltså - When Breath Becomes Air av Paul Kalanithi! 

DSC01372

Jag har trots allt ett väldigt osäkert förhållande till facklitteratur, nonfiktion, eller vad en nu vill kalla det. Jag tröttnar snabbt och har inte alltid behovet att se projektet till slut, så att säga. Men ja, kanske jag är prinsen som sökt efter Askungen att fylla facklitteraturens tomma sko i mitt skönlitteratursdominerade liv (vafan), nu har jag äntligen hittat min Lily James.

(Det hjälpte väl också lite att boken var ganska snabbläst.)

Paul Kalanithi är en neurolog som får svår lungcancer efter att ha studerat medicin i nästan tio år, och boken, som han då skrev under sina sista månader (vilket inte är en spoiler för att det är facklitteratur och för att det nämns i förordet så hA HA) och följer hans liv, ganska ytligt men välskrivet, från att han var en ung pojke med ett litteraturintresse, till hur han valde att studera vetenskaper och medicin, och till att han är i mitten av trettioårsåldern och måste tampas med sin cancer i förhållande till sitt kall som kirurg och som en "börda" på sin omgivning. 

Och kalla mig känslokall, men jag tycker det är mycket, mycket intressant att diskutera livskvalitet under olika omständigheter (jag vill lite halvseriöst citera Louis CK här och säga att jag inte tycker livet är värdefullt)(eutanasidebatten ger mig LIV), meningen med livet och filosofiska element av den sorten, vilket gjorde den här boken till något av en guldgruva för mitt behov av existensiella påståenden. Eftersom Kalanithi är sjuk en ganska lång tid, och sjukdomen innehar höga berg och djupa dalar, kommer det upp många frågor han funderar över - ska han fortsätta praktisera medicin, ska han gå i tidig pension och fokusera på att skriva, vara en hemmapappa, eller något helt annat? Allt detta baserat på en spekulation om hur många år han har kvar att leva, och vad han vill tillbringa sitt liv med att göra. 

Det är ju trots allt inte något jag själv måste göra, jag planlägger inte mitt liv utifrån att jag kommer dö en dag, det är liksom en fotnot. Kalanithi skrev, "Before my cancer was diagnosed, I knew that someday I would die, but I didn’t know when. After the diagnosis, I knew that someday I would die, but I didn’t know when." Döden är inte i fokus förrän den är i fokus, men den har alltid samma status. Rätt så ögonöppnande, och lite skrämmande på ett sätt, men jag tycker att sättet som han skrivit på gör att det inte känns så slutgiltigt hela alltihopa, att livet har mening utöver det världsliga. 

Nåväl, om du inte är rädd för döden är den här jättebra att läsa! 

 

onsdag 10 maj 2017 - 16:00

Iain Reid, pls no

DSC01363Okej okej okej okej, så jag läste klart I'm Thinking of Ending Things för ett par dagar sedan, och jag är fortfarande sur över det. Är det här ett tecken på att jag borde sluta köpa böcker enkom för titeln, att jag borde forska lite mer i dom innan jag köper dem? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är spoilerrädd och gillar en bra titel, och den här gången räckte det inte hela vägen.

Jag köpte alltså den här mest för att den kom upp i thriller/skräckkategorin och jag suktar aktivt efter sånt som kommer skrämma mig. Omslaget var nice, den hade generellt bra recensioner på Goodreads och jag litar ju blint på sånt.

Handlingen är kort och gott ett klassiskt heteropar som åker på roadtrip för att träffa mannens föräldrar som bor ute på landet, och hela det här går då lite snett. 

Och jo, som en ordentlig thriller sådde författaren frön under läsandets gång som gjorde att jag i mitt stilla sinna spekulerade om vad som var på gång, något var ju definitvt inte som det skulle vara och alla karaktärerna var lite "off", så att säga. Intresset för att veta vad som var på gång fanns definitvt. Men sen slutade jag förstå bokens handling och slutet blev konstigt och efteråt städade jag hela huset för att få ut min frustration (det här skriver jag bara ifall min mamma läser hehe.)

Den var ju snabbläst, och jag försöker tänka på det sättet då jag är besviken över något. Hur mycket tid satte jag på det och hur mycket kostade det i timmen (2€, rätt rimligt) - ett ganska kliniskt sätt att se på underhållning, men hej, det fungerar för mig. Och allt jag nu har att säga om boken är att hela historien är ett långt, utraget antiklimax som avslutas med ett "öppet slut". Och jag vet inte ens om det var meningen att det skulle vara ett öppet slut!!! Jag förstod verkligen inget av de sista tjugo sidorna, om det då beror på att jag inte är tillräckligt duktig på engelska och det förlorades i översättningen eller för att det faktiskt inte är bra vet jag inte MEN jag vet att jag läste om slutet och hängde ändå inte med. 

Jag är mest sur för att åter en gång är jag oberörd av en "thriller" och det är verkligen motsatsen till orsaken varför jag ens köpte den. Jag har blivit bränd för många gånger den sista tiden av böcker som lovat mig en sak men levererat en annan :( I-landsproblem som sakelis men vad kan jag. 

Så, hjälp en ung kvinna i nöd! Om någon har ett bra tips på läskiga böcker så pls help, jag skulle uppskatta det massor för nu kommer sommaren och jag måste ha en arsenal av skräcklitteratur för att orka igenom den. 

 

 

tisdag 9 maj 2017 - 09:00

Gillian Flynns senaste bok samt några tankar om deckare

Dåliga nyheter, jag har återigen råkat i en period av kronisk icke-läsning. Orket räcker inte till att läsa både inträdeslitteratur och skönlitteratur, tydligen, vilket känns ganska jobbigt, men mest känns det synd. Min to-be-read-lista blir ju inte precis kortare. Nåväl, livet fortsätter som vanligt oberoende om jag orkar mig igenom en bok just nu eller inte, vilket provocerade mig så mycket att jag läste The Grownup (som jag tänkte skriva några ord om nu) och I'm Thinking of Ending Things (som kommer någon annan gång för jag orkar inte nu.) 

DSC01313

Mitt förhållande till Gillian Flynn? Väldigt passionerat. Kanske jag låter lite för basic nu, men låt gå - henne böcker är verkligen några av de bästa jag läst. Dark Places är i stort sett det mest fängslande jag läst sedan Harry Potter, och Gone Girl samt Sharp Objects är båda böcker jag streckläste på bara några timmar och som fortfarande hemsöker mig. Jag önskar jag kunde ta alla dessa på bild, men men men de var böcker jag duktig nog inte köpte åt mig själv utan lånade av en vän back in the day i 2014/ 2015, så de är inte superfärska i minnet, men hur som haver har jag läst Sharp Objects två gånger - en gång på finska och en gång på engelska för jag förstod inte vad som hände första gången. Det är liksom den nivån min hängivenhet är på.

Vad är då grejen med Gillian Flynn, vad är det som gör att jag tycker om hennes böcker så mycket? Jag upplever att då det kommer till deckare- och mystierieböcker kommer "jag har läst den här boken förr" upp i huvudet rätt snabbt. Jag har ju verkligen inte läst alla deckare där ute, men jag har läst tillräckligt för att känna mig smått underväldigad varje gång. Lite som att en snabbt ser alla skräckfilmer som verkligen är bra, och sen är det bara dom tråkiga kopiorna kvar i mängd och massor. Det blir snabbt mer och mer förutsägbart och tråkigt, men jag har inte kommit till den nivån med Flynn än. Hon har ju visserligen bara kommit ut med tre böcker (+ novell), det är inga dundrande publikationssifforor MEN de tre böckerna av henne som finns att läsa är unika och spännande och har oväntade slut. Vad mer kan en egentligen be av en författare?    

Förstår ni då den chocken jag känner då det visar sig att den här förtfattaren, vars fötter jag kunde tänka mig kyssa, har publicerat något nytt och jag har bara totalt missat hela grejen? Även om det "bara" är en novell så skäms en ju nästan. Det var nog med synnerligen rappa fingrar som jag beställde hem den (för en struntsumma, för igen, det är en novell.)

Jag ids inte riktigt berätta för mycket vad den handlar om för det finns verkligen inte mycket att berätta, men i centrum står ett hemsökt hus och en kvinna som söker hjälp hos en sierska. 

Och? Okej, jag är lite underväldigad. Antagligen för att den var så kort. Missförstå mig rätt, den var rolig att läsa och lite nervkittlande, men hade inte precis den där "tänd lamporna"-feelisen jag upplevt medan jag läst hennes andra böcker. Den var bara ca 65 sidor (+ ett utdrag ur en av hennes andra böcker), rätt så snabbt var jag vid slutet som var rätt intressant, jovisst, m e n det var inte en Dark Places 2.0, för jag smsade inte genast min bästa vän och ville att hon skulle läsa den så vi kunde prata om den. 

En kan inte få allt här i världen! Men är en ett stort fan av författaren är den nog värd det. 

tisdag 2 maj 2017 - 00:00

Varför vi förtjänar bättre än 13 skäl varför

13 reasons why

Även om jag inte hängt med massor på sista tiden med nya serier och filmer (ve och fasa), så har inte ens jag missat att Netflix-serien Thirteen Reasons Why är ca. överallt. Det här är upprörande för mig av många orsaker, men den som jag finner mest provocerande är hur serien och dess upplägg ses som superbra, att det i grund och botten handlar om att vi """ska ta hand""" om varandra och """vara snälla""" mot varandra. Och visst, det kanske är det som Jay Asher ville då han skrev boken back in the day i 2007, men gud ändå, han vet inte vad han håller på med. 

Med detta vill jag säga att jag inte sett serien, eftersom jag inte vill ge den min tid och min digitala uppmärksamhet i form av förbättrade tittarsiffror, men jag läste boken då jag gick i ettan i gymnasiet, och så långt som jag förstår är serien mycket lik boken. Därmed tänker jag lista några saker som inte är berundransvärda med den här storyn, och varför det kanske finns skäl att vara skeptisk och kanske se på den med ett ytterst kritiskt öga. Men ja, det här är ju enligt mig såklart, dessa tankar är inte like djupt rotade som mina tankar om 50 Shades of Grey, men whatever. 

1. Först och främst glorifieras självmord som den ultimata lösningen vilket borde vara ett i brott i sig själv. Hela historien bygger på den där ilskna tanken alla antagligen har haft någon gång, nämligen, "de kommer ångra sig då jag är död", och det är inte något att uppmuntra till?! Boken är bara en enda hyllning till huvudkaraktären Hannahs självmord. Det här leder mig till min nästa punkt som är att

2. Den rent ut sagt uppmuntrar till självmord. Hela den här revanchgrejen som många suktar efter är ju i stort sett det som hela historien bygger på, att få ge smärta åt andra för att de sårat en. Det som speciellt gör mig arg är att, visst, de andra tonåringarna var elaka mot Hannah. Men de är ju verkligen bara tonåringar, och medan alla ska stå till svars för saker de sagt och gjort så tror jag inte att faktumet att de måste leva med att ha tagit livet av någon för resten av sina egna liv gjorde dem till bättre människor. Slutligen är sanningen ändå att även om Hannah tog livet av sig så har de fortfarande hela sina liv framför sig. De har liv kvar att leva, val kvar att göra, och människor kvar att träffa, medan Hannah tog den vägen ut som såg till att hon inte hade något av detta kvar. Hon tog den vägen ut som såg till att inget någonsin kunde bli bättre.

9781595141880 p0 v1 s1200x33. Hannah romantiseras efter sin död, det är bokstavligen det sista som boken borde göra. Hon blev en legend och en sorglig historia och en läxa för alla att lära sig, den tragiska hjältinnan. Hon blev som den där manic pixie dream girl-stereotypen som är det mest cringe någonsin. 

4. Hannah är en otroligt dålig karaktär, den sämsta sortens person som alltid tycker att allt dåligt som någonsin hänt henne är alla andras fel. Hon känner ingen skam över att inte ha gjort något medan hennes före detta kompis Jessica blir våldtagen då hon själv var i samma rum bortgömd i garderoben - hon tycker tydligen inte heller att det alls är fel att dela med sig av dessa detaljer till de som tar emot banden och därmed se till att så många personer som möjligt vet om att Jessica blivit våldtagen. Hannah är bara en tvådimensionell cry baby som inte har tillräckligt med empati att förstå att andra människor har känslor och orsaker till vad de gör. Nu låter det visserligen lite som att jag skyller på offret, men i mitt försvar är Hannah en fiktionell karaktär. 

5. Hannah var ju knappast mobbad. Ja, hon fick ta skit från killar som objektifierade henne och tyckte hon liknade en köttbit, men flickor tar inte livet av sig på grund av sexism. Flickor tar inte livet av sig på grund av pojkar. Herregud, det är ju vardagsmat för de flesta, tänk om vi alla skulle begå självmord varje gång en snubbe ropar efter oss på gatan. Det är inte realistiskt, det är oförskämt och framför allt fungerar inte den här boken som förebyggare för självmord. 

Folk tar inte livet av sig på grund av olika """"skäl"""", h e r r e g u d, folk tar livet av sig för att de har en sjukdom som gör att hjärnan inte fungerar som den ska. Depression och ångest är inte något som triggas igång av att någon säger "nice ass" åt en. Boken behandlar inte mentala sjukdomar, serien använder tydligen inte ordet "depression" en enda gång - det här är inte något att glorifiera som något som upplyser om psykiska sjukdomar, för det gör den inte. 

Självmord är en permanent lösning till ett tillfälligt problem. 

fredag 28 april 2017 - 10:00

Great Poetry Reading Day

DSC01319

Idag är tydligen en nationell nordamerikansk dag för att uppmärksamma stora poeter och deras dikter, och ja, vem älskar inte poesi mer än jag? Haha, tackar som frågar, väldigt många. Men jag tycker sannerligen om poesi och har inga problem med att uppmärksamma de stora poeternas verk! Enligt nationaldaycalendar.com ska en fira dagen genom att ta det lugnt och läsa dikter, så låt oss göra just det!

Egentligen skulle jag kunna dra poesihistoria här, men i ärlighetens namn kunde jag antagligen kunna forska i den saken för evigt, och med det skulle jag sitta här och skriva om det i samma evighet. Men, jag tycker vi kan uppmärksamma en av de, enligt mig, vackraste dikterna genom historien. Jag talar såklart (vadå såklart? hur irriterande kan jag bli) om Sapfos Fragment 31! Mången gång översatt, en av de enda ordentliga fragmenten av hennes verk, så gammalt att det härstammar från antikens Grekland och lyder som följer:

 Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Och med lite tolkningsförmåga kan en se att den handlar om poetens förälskelse i en ung kvinna. Det är rätt nice ändå, att ha en dikt om lesbisk kärlek som är flera tusen år gammal, men nästan mer respektfull och vacker än lgtbq-orienterade verk från samtiden. Sapfo kom ju från ön Lesbos, så liksom, är det verkligen så konstigt? heh heh Okej, nej, dags att skräpa sig. (För övrigt, stort tack till modersmålsläraren jag hade i MO5 som visade oss den här dikten. Har inte återhämtat mig än, som en kan se.)

Där hade vi nu en skitgammal dikt, dags för lite nyare, eller vad tycker ni? Själv tycker jag mycket om poeterna Emily Dickinson, Mary Oliver, Sylvia Plath och Maya Angelou. Jag skulle säga det är främst deras dikter som jag väljer att aktivt läsa och studera, och som favoriternas favorit håller jag nog Sylvia Plath. Och jag vet att nu sitter säkert någon snobb där ute och suckar och säger, ja, typisk tonårstjej, och till det har jag inte egentligen något ordentligt svar, annat än att jag bara är tonåring i ca åtta månader till och även efter mina tonår kommer jag gilla Sylvia Plath, så liksom, idec

Själv ser jag ju såklart att Sylvia Plath anses som ångestförfattarnas drottning - hon kunde liksom lika bra varit en rikssvensk låtskrivare med all ångest hon hade - och att alla dikter hon skrivit dryper i självmordstankar och depression, och visst. Det är såklart mycket sådant, hon var svårt deprimerad i många år av sitt korta liv och hela alltihop slutade med att hon satte huvudet i ugnen för att hon mådde så dåligt. Inte en speciellt uppmuntrande historia. Men jag tycker om hennes verk av många olika orsaker, bland annat för att hon, precis som alla andra i hela världen, är mångfacetterad. Det finns mycket vacker att läsa, samtidigt som det finns många ledsamma verser. Dessutom är hennes roman, The Bell Jar, en av de väldigt få klassikerna jag orkat mig igenom på bara någon dag, vilket är ganska fantastiskt ändå. Men, för att uppskatta Sylvia Plath idag så tycker jag vi alla kan läsa hennes dikt Mad Girl's Love Song!

Nåväl, vi går vidare. Maya Angelou är en synnerligen välkänd skribent och poet, och speciellt de dikter hon skrivit om rasism och kvinnlighet har varit ögonöppnande för mig. Hon hade många titlar på sitt CV då hon dog, och hon var bl.a. mycket aktiv i medborgarrättsrörelsen och jobbade tillsammans med Martin Luther King jr och Malcom X. Och inte helt relaterat, med hennes bok Letter to my Daughter läste jag med tårar i ögonen från första till sista sidan. Maya Angelou har två dikter som är ofta uppmärksammade som alltid är värda att läsa, Still I Rise och I Know Why the Caged Bird Sings

Jag har ju redan lagt upp min absoluta favoritdikt av Emily Dickinson här, Hope is the Thing With Feathers, så om ni vill läsa den kan ni scrolla tillbaka lite i bloggen! Jag ids inte lägga upp den igen, och egentligen tror jag det här inlägget redan är alldeles för långt och ingen har riktigt orkat till slut (vilket är fine!) men till sist vill jag ändå sätta hit en del av en dikt av Mary Oliver som jag ofta tänker på, och med den får denna dag av uppmärksammande av poesi komma till sitt slut! 

 

to live in this world

you must be able
to do three things
to love what is mortal;
to hold it

against your bones knowing
your own life depends on it;
and, when the time comes to let it go,
to let it go

torsdag 27 april 2017 - 10:00

Book haul, igen, för jag har tydligen oändligt med pengar

I mitt försvar så köpte vi ett gemensamt bokpaket med en vän till mig. Först hade vi tänkt göra det för att dela på frakten, men sen blev frakten gratis och då gjorde vi det bara för att liksom, böcker. Och nej, jag har inte oändligt med pengar, därför blev jag rätt nöjd då vi hittade en sida som hade böcker för några euro billigare än vanligt! Men frakten räckte ungefär tre veckor, vilket är katastrofiskt länge, även om jag inte varit hemma den senaste månaden och ändå inte skulle fått böckerna innan jag kom hem i söndags.

Men ja, allt det här motiverades bara av att jag ville ha fler böcker och det är ett problem jag har som jag inte vet hur jag ska hjälpa. Be för mig. 

DSC01307

Här är de nya familjemedlemmarna! Tillsammans med min synnerligen oestetiska frukost som inkluderar min provokativa nya favoritsmörgås (jordnötssmör och sriracha, jag är inte rädd - jag borde uppenbarligen börja blogga om mat istället) och kaffe och vatten i identiska vattenglas. Jag är vild och galen, men det är ju torsdag, vad kan jag? 

Ska vi nu ta dem en i taget? 

Iain Reids I'm Thinking of Ending Things har en negativ titel, men ska tydligen vara en ypperlig debutroman i skräckgenret. Jag hittade den då jag forskade lite i thrillers osv osv, och här blev jag återigen tagen av titeln och omslaget. Den är inte väldigt tjock heller, så jag återkommer säkert med tankar om den så småningom! 

The Hate U Give av Angie Thomas, har jag redan nämnt i tidigare inlägg, och jag är otroligt taggad på att läsa den! Det är den första ungdomsromanen jag medvetet köpt sedan jag beställde Fly on the Wall, och det finns definitvt hopp om att den här kommer leverera. Den handlar alltså om Black Lives Matter-rörelsen från en sextonårig flickas perspektiv, och John Green har raveat om den på Vlogbrothers sedan innan den ens kom ut! 

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers, igen, titeln fick mig. Sen har den galna 4.18/5 stjärnor på Goodreads, vilket är rätt högt ändå med tanke på att det är medeltalet av 16,837 betygsättningar, och det var detta som slutligen övertygade mig. Det är sjukt länge sedan jag läste ny science fiction, vilket är ganska konstigt med tanke på att det verkligen varit ett av mina favoritgenren under mina yngre, mer sårbara dagar. Jag har således hopp för att den här åter ska öppna dörrarna till min inre sf-nörd. Jag vet att den är här inne i mig någonstans. 

Behind Closed Doors av B.A. Paris, igen ett resultat från min thriller/skräckforskning. Ganska standard titel och omslag, och handlingen verkar vara om ett våldsamt äktenskap. Kanske det är realismen som är skrämmande i den? 

Och sist och minst, Gillian Flynns The Grownup, som jag redan läst för den var bara knappa 79 sidor. Jag hade alltså helt missat att hon släppte den här, och jag har nog vissa tankar om det MEN det ska jag skriva mer om i ett eget inlägg! 

Nåja, där är mina senaste bokinköp, och jag är lite stressad över att jag bara köper mer och mer utan att läsa dem snabbare. Dags att skärpa sig! 

onsdag 26 april 2017 - 15:00

Jonathan Safran Foer har för många namn och är delvis en besvikelse

3

Haha. Hej. Jag har varit och prepkursat och träffat släktingar nere i södra Finland den senaste veckan, därav denna totala tystnad från mitt håll. Det är mycket på gång, men trots det har jag hunnit läsa lite annat än lagtext, främst Here I Am av Jonathan Safran Foer.

Jag lånade den här från biblioteket och jag lämnade tillbaka den innan jag tänkte på att ta bild av den, vilket är rätt dumt för det är bokstavligen den ena av endast tre saker jag måste göra för att skriva ett inlägg här. Vad är jag för clown egentligen? Googla fram en bild, pfffft, lame. 

Okej, från en sak till en annan, vet ni då en gillar en författare, och läser i stort sett allt hen gett ut och är supertaggad varje gång hen kommer ut med något nytt? Men liksom, ibland är en lite för taggad. Lite för beredd på att det ska vara jättebra?

Det är möjligt att jag väntade mig för mycket av den här. Jag älskade verkligen Extremely Loud and Incredibly Close och jag lärde mig massor från Eating Animals och det är kanske därför jag känner besvikelse efter den här, för att när en väntar sig 13/10 och den är mer som 8/10 så är det ju ett step down. Men den var ju inte dålig, lite trög ibland (men vilken bok med 500+ sidor är inte trög ibland) och efter att jag låtit den mogna lite i hjärnan så tycker jag mer om den än minuten efter att jag läst klart. MEN den är inte heller vad jag väntade mig, och framför allt har jag absolut ingen aning om vad Safran Foer försökte med den här? Jag har haft svårt att förklara bokens handling för att, i all ärlighet, vet jag inte. 

I centurm står den judiska familjen Bloch, deras uppgång och fall, med en jordbävning i mellanöstern med en påföljande kris mellan Israel och de omringande muslimska länderna. Bokens helhet var egentligen ganska lugn och sansad, det hände inte massor och den var väldigt religiöst filosofisk. Jag lärde mig mycket om judendomen och dess historia, och jag lärde mig massor om medelåldern och vardagliga svårigheter i äktenskap. Men, då jag läste klart boken hade jag inte den där känslan av "omg" i bröstet, som jag haft med författarens tidigare verk. 

Ångrar ändå inte att jag läste den! En kan inte alltid vinna, och i slutändan var den nog värd de många timmar jag satte på att läsa den. 

söndag 16 april 2017 - 21:00

Stockholm book haul, Y A Y!

DSC01303

Såklart jag utökade min boksamling (kan en kalla det en boksamling? samlar en på böcker?) medan jag var i Stockis. Mer än väntat, dessutom, villket inte hjälpte då jag skulle packa för att åka hem i torsdags och var tvungen att lämna tre böcker hos mamma för att återfå dem om några veckor. Separationen var stressig, men nödvändig, eftersom min väska var 0.4kg från att nå övervikt. Synd att vi ska body shamea väskor på det här viset, tydligen är det av säkerhetsorsaker men jag känner ändå att det är oetiskt. 

Nåväl, Vardagsvego och Duktiga Flickors Revansch hade mamma köpt åt mig innan jag kom och hälsade på, så de satt och väntade på mig! Bästa möjliga överraskning är ändå böcker, enligt mig, så jag är tacksam. Kokboken är jag redan otroligt besatt av, den har massor av billiga och enkla veganrecept som är precis på den nivån av matlagning som jag är redo för. Jag har redan hunnit försöka mig på tre recept från den och är helt ifrån mig av lycka - tror definitivt att den här kan dela första plats på min lista av favoritkokböcker tillsammans med Jamie Olivers julkokbok. Brev till min Dotter köpte mamma då vi gick på stan, hon läste den först och nu fick jag ta hem den för att läsa den själv, vilket är ganska gulligt ändå. 

Carrie Fishers The Princess Diarist köpte jag bara för att jag inte kunde motstå frestelsen, för att jag tycker om Star Wars men jag ä l s k a r Carrie Fisher och har inte riktigt återhämtat mig från hennes död än. The Name of the Wind av Patrick Rothfuss valde jag för att den verkar vara överallt och det är ett bra tag sedan jag läste fantasy (som inte är HP-omläsning)! Båda två är från Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, som är en av de bästa platserna en kan besöka i hela världen.

Och till sist, Sapiens och Århundradets Kärlekssaga köptes innan jag stukade foten, vilket nu känns som nästan tusen år sedan, om jag ska vara ärlig. För övrig tror jag att jag ska försöka läsa Sapiens innan sommaren kommer, har verkligen hört många bra saker om den, även om den tydligen kommer med många existensiella kriser på köpet. Åtminstone får en valuta för pengarna?