fredag 28 april 2017 - 10:00

Great Poetry Reading Day

DSC01319

Idag är tydligen en nationell nordamerikansk dag för att uppmärksamma stora poeter och deras dikter, och ja, vem älskar inte poesi mer än jag? Haha, tackar som frågar, väldigt många. Men jag tycker sannerligen om poesi och har inga problem med att uppmärksamma de stora poeternas verk! Enligt nationaldaycalendar.com ska en fira dagen genom att ta det lugnt och läsa dikter, så låt oss göra just det!

Egentligen skulle jag kunna dra poesihistoria här, men i ärlighetens namn kunde jag antagligen kunna forska i den saken för evigt, och med det skulle jag sitta här och skriva om det i samma evighet. Men, jag tycker vi kan uppmärksamma en av de, enligt mig, vackraste dikterna genom historien. Jag talar såklart (vadå såklart? hur irriterande kan jag bli) om Sapfos Fragment 31! Mången gång översatt, en av de enda ordentliga fragmenten av hennes verk, så gammalt att det härstammar från antikens Grekland och lyder som följer:

 Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Och med lite tolkningsförmåga kan en se att den handlar om poetens förälskelse i en ung kvinna. Det är rätt nice ändå, att ha en dikt om lesbisk kärlek som är flera tusen år gammal, men nästan mer respektfull och vacker än lgtbq-orienterade verk från samtiden. Sapfo kom ju från ön Lesbos, så liksom, är det verkligen så konstigt? heh heh Okej, nej, dags att skräpa sig. (För övrigt, stort tack till modersmålsläraren jag hade i MO5 som visade oss den här dikten. Har inte återhämtat mig än, som en kan se.)

Där hade vi nu en skitgammal dikt, dags för lite nyare, eller vad tycker ni? Själv tycker jag mycket om poeterna Emily Dickinson, Mary Oliver, Sylvia Plath och Maya Angelou. Jag skulle säga det är främst deras dikter som jag väljer att aktivt läsa och studera, och som favoriternas favorit håller jag nog Sylvia Plath. Och jag vet att nu sitter säkert någon snobb där ute och suckar och säger, ja, typisk tonårstjej, och till det har jag inte egentligen något ordentligt svar, annat än att jag bara är tonåring i ca åtta månader till och även efter mina tonår kommer jag gilla Sylvia Plath, så liksom, idec

Själv ser jag ju såklart att Sylvia Plath anses som ångestförfattarnas drottning - hon kunde liksom lika bra varit en rikssvensk låtskrivare med all ångest hon hade - och att alla dikter hon skrivit dryper i självmordstankar och depression, och visst. Det är såklart mycket sådant, hon var svårt deprimerad i många år av sitt korta liv och hela alltihop slutade med att hon satte huvudet i ugnen för att hon mådde så dåligt. Inte en speciellt uppmuntrande historia. Men jag tycker om hennes verk av många olika orsaker, bland annat för att hon, precis som alla andra i hela världen, är mångfacetterad. Det finns mycket vacker att läsa, samtidigt som det finns många ledsamma verser. Dessutom är hennes roman, The Bell Jar, en av de väldigt få klassikerna jag orkat mig igenom på bara någon dag, vilket är ganska fantastiskt ändå. Men, för att uppskatta Sylvia Plath idag så tycker jag vi alla kan läsa hennes dikt Mad Girl's Love Song!

Nåväl, vi går vidare. Maya Angelou är en synnerligen välkänd skribent och poet, och speciellt de dikter hon skrivit om rasism och kvinnlighet har varit ögonöppnande för mig. Hon hade många titlar på sitt CV då hon dog, och hon var bl.a. mycket aktiv i medborgarrättsrörelsen och jobbade tillsammans med Martin Luther King jr och Malcom X. Och inte helt relaterat, med hennes bok Letter to my Daughter läste jag med tårar i ögonen från första till sista sidan. Maya Angelou har två dikter som är ofta uppmärksammade som alltid är värda att läsa, Still I Rise och I Know Why the Caged Bird Sings

Jag har ju redan lagt upp min absoluta favoritdikt av Emily Dickinson här, Hope is the Thing With Feathers, så om ni vill läsa den kan ni scrolla tillbaka lite i bloggen! Jag ids inte lägga upp den igen, och egentligen tror jag det här inlägget redan är alldeles för långt och ingen har riktigt orkat till slut (vilket är fine!) men till sist vill jag ändå sätta hit en dikt av Mary Oliver som jag ofta tänker på, och med den får denna dag av uppmärksammande av poesi komma till sitt slut! 

 

to live in this world

you must be able
to do three things
to love what is mortal;
to hold it

against your bones knowing
your own life depends on it;
and, when the time comes to let it go,
to let it go

torsdag 27 april 2017 - 10:00

Book haul, igen, för jag har tydligen oändligt med pengar

I mitt försvar så köpte vi ett gemensamt bokpaket med en vän till mig. Först hade vi tänkt göra det för att dela på frakten, men sen blev frakten gratis och då gjorde vi det bara för att liksom, böcker. Och nej, jag har inte oändligt med pengar, därför blev jag rätt nöjd då vi hittade en sida som hade böcker för några euro billigare än vanligt! Men frakten räckte ungefär tre veckor, vilket är katastrofiskt länge, även om jag inte varit hemma den senaste månaden och ändå inte skulle fått böckerna innan jag kom hem i söndags.

Men ja, allt det här motiverades bara av att jag ville ha fler böcker och det är ett problem jag har som jag inte vet hur jag ska hjälpa. Be för mig. 

DSC01307

Här är de nya familjemedlemmarna! Tillsammans med min synnerligen oestetiska frukost som inkluderar min provokativa nya favoritsmörgås (jordnötssmör och sriracha, jag är inte rädd - jag borde uppenbarligen börja blogga om mat istället) och kaffe och vatten i identiska vattenglas. Jag är vild och galen, men det är ju torsdag, vad kan jag? 

Ska vi nu ta dem en i taget? 

Iain Reids I'm Thinking of Ending Things har en negativ titel, men ska tydligen vara en ypperlig debutroman i skräckgenret. Jag hittade den då jag forskade lite i thrillers osv osv, och här blev jag återigen tagen av titeln och omslaget. Den är inte väldigt tjock heller, så jag återkommer säkert med tankar om den så småningom! 

The Hate U Give av Angie Thomas, har jag redan nämnt i tidigare inlägg, och jag är otroligt taggad på att läsa den! Det är den första ungdomsromanen jag medvetet köpt sedan jag beställde Fly on the Wall, och det finns definitvt hopp om att den här kommer leverera. Den handlar alltså om Black Lives Matter-rörelsen från en sextonårig flickas perspektiv, och John Green har raveat om den på Vlogbrothers sedan innan den ens kom ut! 

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers, igen, titeln fick mig. Sen har den galna 4.18/5 stjärnor på Goodreads, vilket är rätt högt ändå med tanke på att det är medeltalet av 16,837 betygsättningar, och det var detta som slutligen övertygade mig. Det är sjukt länge sedan jag läste ny science fiction, vilket är ganska konstigt med tanke på att det verkligen varit ett av mina favoritgenren under mina yngre, mer sårbara dagar. Jag har således hopp för att den här åter ska öppna dörrarna till min inre sf-nörd. Jag vet att den är här inne i mig någonstans. 

Behind Closed Doors av B.A. Paris, igen ett resultat från min thriller/skräckforskning. Ganska standard titel och omslag, och handlingen verkar vara om ett våldsamt äktenskap. Kanske det är realismen som är skrämmande i den? 

Och sist och minst, Gillian Flynns The Grownup, som jag redan läst för den var bara knappa 79 sidor. Jag hade alltså helt missat att hon släppte den här, och jag har nog vissa tankar om det MEN det ska jag skriva mer om i ett eget inlägg! 

Nåja, där är mina senaste bokinköp, och jag är lite stressad över att jag bara köper mer och mer utan att läsa dem snabbare. Dags att skärpa sig! 

onsdag 26 april 2017 - 15:00

Jonathan Safran Foer har för många namn och är delvis en besvikelse

3

Haha. Hej. Jag har varit och prepkursat och träffat släktingar nere i södra Finland den senaste veckan, därav denna totala tystnad från mitt håll. Det är mycket på gång, men trots det har jag hunnit läsa lite annat än lagtext, främst Here I Am av Jonathan Safran Foer.

Jag lånade den här från biblioteket och jag lämnade tillbaka den innan jag tänkte på att ta bild av den, vilket är rätt dumt för det är bokstavligen den ena av endast tre saker jag måste göra för att skriva ett inlägg här. Vad är jag för clown egentligen? Googla fram en bild, pfffft, lame. 

Okej, från en sak till en annan, vet ni då en gillar en författare, och läser i stort sett allt hen gett ut och är supertaggad varje gång hen kommer ut med något nytt? Men liksom, ibland är en lite för taggad. Lite för beredd på att det ska vara jättebra?

Det är möjligt att jag väntade mig för mycket av den här. Jag älskade verkligen Extremely Loud and Incredibly Close och jag lärde mig massor från Eating Animals och det är kanske därför jag känner besvikelse efter den här, för att när en väntar sig 13/10 och den är mer som 8/10 så är det ju ett step down. Men den var ju inte dålig, lite trög ibland (men vilken bok med 500+ sidor är inte trög ibland) och efter att jag låtit den mogna lite i hjärnan så tycker jag mer om den än minuten efter att jag läst klart. MEN den är inte heller vad jag väntade mig, och framför allt har jag absolut ingen aning om vad Safran Foer försökte med den här? Jag har haft svårt att förklara bokens handling för att, i all ärlighet, vet jag inte. 

I centurm står den judiska familjen Bloch, deras uppgång och fall, med en jordbävning i mellanöstern med en påföljande kris mellan Israel och de omringande muslimska länderna. Bokens helhet var egentligen ganska lugn och sansad, det hände inte massor och den var väldigt religiöst filosofisk. Jag lärde mig mycket om judendomen och dess historia, och jag lärde mig massor om medelåldern och vardagliga svårigheter i äktenskap. Men, då jag läste klart boken hade jag inte den där känslan av "omg" i bröstet, som jag haft med författarens tidigare verk. 

Ångrar ändå inte att jag läste den! En kan inte alltid vinna, och i slutändan var den nog värd de många timmar jag satte på att läsa den. 

söndag 16 april 2017 - 21:00

Stockholm book haul, Y A Y!

DSC01303

Såklart jag utökade min boksamling (kan en kalla det en boksamling? samlar en på böcker?) medan jag var i Stockis. Mer än väntat, dessutom, villket inte hjälpte då jag skulle packa för att åka hem i torsdags och var tvungen att lämna tre böcker hos mamma för att återfå dem om några veckor. Separationen var stressig, men nödvändig, eftersom min väska var 0.4kg från att nå övervikt. Synd att vi ska body shamea väskor på det här viset, tydligen är det av säkerhetsorsaker men jag känner ändå att det är oetiskt. 

Nåväl, Vardagsvego och Duktiga Flickors Revansch hade mamma köpt åt mig innan jag kom och hälsade på, så de satt och väntade på mig! Bästa möjliga överraskning är ändå böcker, enligt mig, så jag är tacksam. Kokboken är jag redan otroligt besatt av, den har massor av billiga och enkla veganrecept som är precis på den nivån av matlagning som jag är redo för. Jag har redan hunnit försöka mig på tre recept från den och är helt ifrån mig av lycka - tror definitivt att den här kan dela första plats på min lista av favoritkokböcker tillsammans med Jamie Olivers julkokbok. Brev till min Dotter köpte mamma då vi gick på stan, hon läste den först och nu fick jag ta hem den för att läsa den själv, vilket är ganska gulligt ändå. 

Carrie Fishers The Princess Diarist köpte jag bara för att jag inte kunde motstå frestelsen, för att jag tycker om Star Wars men jag ä l s k a r Carrie Fisher och har inte riktigt återhämtat mig från hennes död än. The Name of the Wind av Patrick Rothfuss valde jag för att den verkar vara överallt och det är ett bra tag sedan jag läste fantasy (som inte är HP-omläsning)! Båda två är från Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan, som är en av de bästa platserna en kan besöka i hela världen.

Och till sist, Sapiens och Århundradets Kärlekssaga köptes innan jag stukade foten, vilket nu känns som nästan tusen år sedan, om jag ska vara ärlig. För övrig tror jag att jag ska försöka läsa Sapiens innan sommaren kommer, har verkligen hört många bra saker om den, även om den tydligen kommer med många existensiella kriser på köpet. Åtminstone får en valuta för pengarna? 

fredag 14 april 2017 - 11:00

Män kan tydligen inte våldtas

Okej, så den här boken läste jag egentligen i januari men jag har haft inlägget sparat ganska länge så det passar väl att publicera det nu då det handlar om inhemska klassiker!

DSC00929

Jag känner enorm frustration efter att ha läst den här feministiska klassiker, och det endast på grund av att våldtäkt är en sakfråga sak jag står väldigt orubbligt på. Allt sex som inte har uttryckt samtycke är våldtäkt, och det är solklart att lagen har det väldigt svårt att döma gärningsmännen (eller i detta fall, gärningspersonerna) till straff. Det är också väldigt enkelt att "försvara" våldtäkt och skuldbelägga offret, i form av t.ex. alkoholkonsumtion, klädsel, sade inte uttryckligen nej (även om inte många andra än offret och gärningsmannen var på plats, men vad kan en med det).

Våldtäkt är grovt och skamfullt, oavsett vilket kön det riktas mot. Jag har inte ändrat mig efter att ha läst den här boken. Men jag är arg, och jag är framför allt ledsen.

Huvudkaraktären Tova Randers blir våldtagen av en man på sin fyrtioårsdag, och hon bestämmer sig för att våldta honom tillbaka, och sedan anmäla sig själv för att ta sitt straff. Enligt den finska strafflagen var det endast kvinnor som kunde våldtas, och de kunde endast våldtas av män. En väldigt snäv syn på jämställdhet, det inser Tova självklart och sätter igång med sin plan. Hon blir således bara utskrattad av poliserna som kommer för att se till situationen efter att hon ljugit om vad som hänt för att ens få dem på plats. Poliserna tror inte på det Tova säger, även då hon hävdar att hon våldtagit mannen som ligger fastbunden i sängen.

”- Jag har våldtagit en man, skriker Tova. Här ni inte vad jag säjer. Jag har våldtagit en man som heter Martti Wester. Han ligget bunden i min säng. Jag våldtog honom.
– Lyckans ost, säjer rösten. Hälsa honom hjärtligt.”

Så låter det då hon ringer för att anmäla sig själv, för att ta emot sitt straff för brottet hon begått, och det tas inte på allvar. Även om den här boken är publicerad 1975, under en pågående våldtäktsdebatt så het att till och med den mest kvinnohatande mannen kliade sig i skägget, så är den fortfarande aktuell. Kvinnor våldtas varje dag, de får inte rättvisa för det som hänt dem och gärningsmannen kan gå rentvådd iväg. Män präglas av grova könsroller som säger hur de ska bete sig, att de får vara våldsamma, de ska inte vara känslosamma, visa smärta, eller bry sig. Det betyder att då män våldtar är det normalt, och då män våldtas ska det inte talas om. 

Tikkanen skrev det dock bättre själv, ”Tova är ohyggligt upprörd. På många olika plan, hon kan inte ens göra klart för sej alla komponenter i det hat som kommer vällande över henne. Hon vet bara att hon är sviken, hundrafalt sviken. Inte bara av Jon utan av karlakönet. Som struntar i allt, bara lämnar kvinnorna i sticket, gång på gång, på olika sätt. De får stå för följderna av alla slag, vad än det gäller. Barn eller inte barn. Knull eller inte knull. Bara deras ömtåliga potens inte hotas, bara deras manlighet får fira triumfer så gör det dem detsamma vem som får betala priset.”

Det här är en cancersvulst i samhällets armhåla och med tanke på att denna historia skulle kunna vara som berättad i förrgår gör det att en tappar förtroende för samhällets vilja att göra något åt problemet. Det finns inte mycket mer att säga, frustrationen är enorm. 

lördag 8 april 2017 - 17:00

Ganska många funderingar kring digitalisering

Jag läste just en artikel på Hufvudstadsbladets hemsida om bokhandelskedjan Waterstone's och om att den fysiska boken endast blir mer populär, och jag kan tycka det är lite dumt att påstå något som att "fysiska böcker är mer omtyckta än e-böcker", för i grund och botten det är lite samma sak som att säga att vatten är vått. Jag säger inte att mitt resonemang här är perfekt, men det är hur jag ser på saken. 

Om det inte blev klart, tycker jag alltså mycket mer om fysiska böcker än e-böcker, eller ens ljudböcker. Eller kanske vi helt enkelt kan säga att jag föredrar fysisk läsning, det här gäller egentligen då det kommer till all läsning. Till exempel läser jag Vasabladet på min telefon - vi har inte fått hem papperstidningen på över ett år. På många sätt kan de kännas att det inte är värt att få hem papperstidningen heller, en får ju samma information om en läser den på telefonen, det är på många sätt smidigare och dessutom är det billigare att bara få nättidningen. Men gud ändå, det är så mycket trevligare att läsa en riktig papperstidning! 

Jag kan inte direkt sätta fingret på varför jag känner så här, eftersom det intelligenta valet för miljön och plånboken vore att byta helt till e-läsning och lämna de fysiska böckerna bakom mig. 

Det mesta jag gör är redan digitalt, jag använder bara min Gmail-kalender för att jag trivs med att haDSC01284 allting nära till hands, enkelt att redigera och all information samlad på ett ställe, jag trivs dessutom med att den synkroniseras med min dator och min telefon så att jag inte behöver oroa mig om dubbelbokningar. Jag är överlag dålig att använda mig av manuella saker, och nu syftar jag inte på armbandsur och dylikt - jag föredrar helt enkelt att ha, till exempel, allt skolarbete på datorn istället för att ha många olika häften, jag gillar att ha mina bilder samlade i välsorterade mappar i mitt Google docs, att ha mina kontakter och alla mina backups på samma ställen. Digitaliseringen har varit min vän, men ändå, ändå, verkar det som att jag inte kan anpassa mig till att ändra mina läsvanor till en läsplatta, och jag förstår inte varför.

För att e-böcker är mycket billigare, det är lättare att hålla reda på vilka böcker man har om de är sparade på ett ställe i en digital bokhylla (så en inte gör som jag och köper en ljudbok även om pocketen redan fanns i bokhyllan) och de är dessutom hundra procent enklare att ta med sig. Borde inte det vara något för mig? Jag ska flytta hemifrån snart, och det kommer inte vara en möjlighet att ta alla mina 200+ böcker med mig till en studielägenhet. Att spara pengar och plats är definitivt något för en studerande att gynna.

DSC01283Men ja, min kärlek till den fysiska boken tror jag delvis är för att det är något med att sitta med boken i famnen medan en läser, att se hur många sidor en har bakom sig och hur många en har kvar med att hålla dem mellan sina fingrar, och medan dessa saker är ganska töntinga och sannerligen poänglösa är det saker jag uppskattar, och det är också sånt jag haft som tröst väldigt länge. Att sitta med en läsplatt känns så opersonligt och ja, det känns helt enkelt inte som att det är något för mig. Och min fientlighet kanske har lite rot i att om jag läser på telefonen kan det vara någon surgubbe som tänker "dagens ungdom" lite så där onödigt överlägset och syftar på att det bara är skärmtid hela tiden.

 

Men om jag känner mig själv, kommer jag antagligen skaffa mig en e-läsare till hösten, och jag kommer antagligen vara väldigt nöjd med mitt inköp. Men tills dess kommer jag faktiskt att vara lite en av boksnobb.

Om ni har egna tankar om digital läsning etc, dela gärna med er! 

lördag 8 april 2017 - 09:00

Århundradets diktroman

Hej! Först vill jag säga att min familj och jag är alla okej efter terrorattacken i Stockholm igår. Det var en vidrig händelse, skrämmande och ytterst obehaglig. Jag hoppas alla som blivit påverkade, direkt eller indirekt, har chans att återhämta sig i säkerhet. Ta hand om varandra, var omtänksamma och sköt om er. 

DSC01276

Jag vet att av mina senaste bilder att döma verkar det som att jag endast sitter i min mammas soffa hela tiden utan att flytta på mig, och det är bara delvis sant.

För att kompensera för att jag aldrig läste klart marsboken har jag sett till att snabbt bli klar med aprilmånadens utmaning i finlandssvenska läsutmaningen så jag inte måste gå och stressa över det för länge. Märta Tikkanen var som sagt månadens leading lady för min del, och jag har nu läst och funderat över Århundradets Kärlekssaga

Alla som har läst den här, eller ens vet lite om Märta och Henrik Tikkanen, vet att det sannerligen inte är någon kärlekssaga, den är knappast romantisk eller trevlig att läsa. Det är rå poesi om livet med en grovt alkoholiserad make, och hur det är att leva i ett förhållande där en på många sätt måste vara i bakgrunden. Under läsningen kommer en känsla av att hon inte får leva upp till sin fulla potential fram, och att hon lider av det till den grad att livet delvis tappat sin mening. Dikterna målar upp en förhållande där hon inte får blomstra och åsidasätter sig själv för sin makes fördel och hur hon gör allt för sina barns skull, vilket historiskt sett inte är något väldigt ovanligt kvinnor varit tvungna att göra inom värdekonservativt formade kärnfamiljer. 

Jag led för hennes skull, och många dikter fick jag läsa om flera gånger. De är vackert men sorgligt skrivna, med väldigt få stunder av genuint hopp. Men ja, vi kan ju bara se var Märta är idag i förhållande till var Henrik är idag, hon är mer framgångsrik, en bättre skribent (eller ja, har ju visserligen bara läst Brändövägen 8 av Henrik men jag var inte precis övertygad) och hon är, framför allt, vid liv. Jag tror inte det finns någon orsak för lidande, men i Märtas fall klarade hon sig igenom det och har skrivit några av de vackraste dikterna som finns på grund av det (tack vare det? fan jag vet inte protokollet här.) 

DSC01272

tisdag 4 april 2017 - 10:00

Skalbaggen under byrån vs flugan på väggen

På listan av böcker en borde läsa under sin livstid är det inte svårt att hitta Franz Kafkas The Metamorphosis, som handlar om George Samsa som vaknar en morgon som en stor, skalbaggsliknande insekt, och blir som en utomjording i sin familj och anser sig själv endast en börda. Jag antar väl att den ska vara en allegori på mänsklig avlägsenhet och isolation, eh. Den är snabbläst åtminstone, men jag läste den i början av sommaren, och det börjar nästan vara ett år sedan så jag är inte den färskaste källan för den bokens innehåll och prestation, MEN jag har nu äntligen läst det som The Metamorphosis borde ha varit, nämligen E. Lockharts Fly on the Wall: How One Girl Saw Everything

DSC01269

Fly on the Wall är visserligen en ungdomsroman, och den är kanske inte lika "givande" som Kafkas klassiker måtte vara, men lita på mig då jag säger att till och med den mest ungdomsromanskritiska personen (alltså jag) kan uppskatta vad den här boken försöker göra. Det är alltså något av en feministisk omskrivning av The Metamorphosis, som handlar om Gretchen Yee som är en elev i en konstskola på Manhattan. Hon har vanliga tonårsproblem - föräldrar som skiljer sig, inte många vänner, och ingen pojkvän (stay with me) men en morgon vaknar hon som en fluga i pojkarnas omklädningsrum.

Hon stannar där nästan en hel vecka och får se och höra saker som förändrar hennes sätt att se på sina klasskamrater och deras personligheter, och hon lär sig i grund och botten att föreställa sig dem mer komplext. Något jag förespråkar till hög grad.

Alltså okej, jag förstår att det här inte direkt är sådan litteratur som skulle ha skrivits under början av nittonhundratalet, så att vänta sig att Kafka skulle skrivit om tonårspojkars gherkins och rumpor i så många sidor att en undrar hur mycket det egentligen finns att säga om ämnet, är kanske lite orealistiskt. Jag vet. Men nu har Lockhart löst alla våra problem, för att Fly on the Wall är roligare, mer underhållande, har bättre handling och avslutning än The Metamorphosis. Läs den istället. 

Dessutom tycker jag om Gretchen, för hon tänkte mycket på Marvel och superhjältar, vilket jag kan relatera till.

DSC01260

måndag 3 april 2017 - 13:30

Finlandssvenska läsutmaningen: mars/april

Jag har något jag måste erkänna: jag har inte läst klart Toni Morrisons Sula, som var min marsbok. Har ingen aning om varför den inte resonerade med mig, men en vän till mig som läste Älskade, också av Morrison, kände liknande svårigheter under sin läsning, och jag antar att trögheten blev för mycket för mig. Har ganska länge haft den där känslan av att jag faktiskt alltid måste läsa klart en bok jag börjat med, och det är har inte varit en väldigt produktiv känsla att ha. Men kom igen, medan livet är det längsta någon av oss någonsin kommer uppleva är det faktiskt alldeles för kort för att orka dras med böcker en inte gillar. Så jag skäms, men jag bryr mig inte heller tillräckligt för att göra ett andra försök. 

Nåväl, mars blev inte till något. Det gör inget, utmaningen går vidare och i april gäller det att hitta en inhemsk klassiker vars författare har bokstaven A i sitt namn. Jag tänkte från början att jag skulle läsa Väinö Linnas Okänd Soldat, och jag har inte helt uteslutit det, men efter studentskrivningarna är jag inte supertaggad på den sortens läsning, och dessutom är jag lite mer intresse för att läsa Under Polstjärnan-trilogin, och den hann jag inte införskaffa innan jag åkte iväg till Sverige. Dessutom är april en smått stressig månad för mig, är två veckor i Stockholm och direkt efter det är jag en vecka i Åbo för att gå min prepkurs, alltså helt klart inte den bästa månaden att sätta sig ner med Väinö Linna. Låter kanske lite som en landsförrädare, men hej, jag gör bara mitt bästa.

Screenshot 2017 04 03 11.58.00Därför tänker jag läsa Märta Tikkanen, Århundradets Kärlekssaga ska det bli, dessutom tänkte jag skriva lite om Män Kan Inte Våldtas också, för att balansera ut att jag gett upp på Okänd Soldat. 

Om någon reagerar på att min fot är isad på bilden så har jag åter bevis på att jag är världens största stolpskott. Jag gick ner för trapporna i Gamla Stans t-banestation (påväg till Science Fiction-bokhandeln, vad annars) och jag gjorde det medan jag formulerade en rolig snapchat. Prioriteringar. Jag missade ett trappsteg, trodde verkligen jag skulle dö så nära men ändå så långt borta från Comics Heaven, och jag väntar verkligen på att någon ska rädda mig från mig själv. Men ingen fara, hörni! Det är bara en stukning, mamma sköter om mig och jag behöver inte stå, gå eller springa för att läsa (tack gode gud.) Dessutom blir det billigare om jag inte har möjlighet att shoppa.

Med det tänkte jag berätta att jag har införskaffat två böcker så här långt, ovannämnda skapelse av Tikkanen och Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari, som jag verkligen är astaggad på att läsa. 

Nåväl, det var min lilla uppdatering, hoppas alla har en trevlig måndag!

lördag 1 april 2017 - 19:00

Några tankar om Stephen King

Hörni, jag kommer antagligen bli student. Jag vill inte jinxa något, men så som mina preliminära resultat ser ut kan det till och med hända att jag blir en ganska bra student, helt poängmässigt. Jag är nöjd, men jag är ännu nöjdare över att äntligen ha allt detta bakom mig! Gymnasiet har varit en bra tid för mig, men det är jätteskönt att skymta en framtid som utspelar sig utanför Österbottens gränser - inget personligt mot Vasa eller Korsholm, men jag tror ni förstår. 

Jag firar studentskrivningarnas slut med att besöka min mamma i Stockholm! Jag landade i morse och här ska jag stanna tills påsk, och eftersom de enda jag känner i denna stad är tidigarenämnda förälder och min äldsta bror så kommer jag ha massor av ledig tid. Jag hade fyra böcker i baggaget (inklusive inträdeslitteratur, suck) och jag är otroligt taggad på att sätta igång med läsningen igen. 

Nu till inläggets titel!

DSC01252

På flyget, på Arlanda Express, och på tunnelbanan till mammas lägenhet läste jag Stephen Kings The Girl Who Loved Tom Gordon. Den storyn kom jag i kontakt med första gången under ettan i gymnasiet då jag tittade igenom pop-up-boken hos en av mina vänner, men jag var sannerligen inte övetygad om dess överlägsenhet i den stunden. Spola fram ungeför två år då jag besöker samma vän i hennes studiestad i London, och jag köper boken på Waterstone's för att, vi kommer inte ifrån det, titeln är superbra. 

Det känns på något vis som att Stephen King är ett oerövrat område för mig. Jag läste The Shining då jag var femton, och 11/22/63 tyckte jag väldigt mycket om (då igen har jag haft en poster av JFK på min vägg sedan 2012, men det är antagligen helt orelevant), men herregud hur mycket har inte den mannen spottat ur sig under sin karriär? Vem hinner med sånt? Vem har sån självdisciplin? Och vad är det som gör honom så speciell? Jag menar, jag följer honom på twitter och det han twittrat om Trump kan ibland kännas som modern konst, men utöver det är jag ute och cyklar då det kommer till hans författarskap.

Det var alltså lite därför jag valde att läsa The Girl Who Loved Tom Gordon, men också för att för det första är den ynka 200 sidor, vilket är ungefär 1000 sidor mindre än vad han annars brukar komma med (det här är ingen information jag forskat mig till, men jag är inte heller helt ute och cyklar), och för det andra verkade historien bara som mitt personliga helvete och exponeringsterapi, tänkte jag? Att tappa bort mig i skogen i flera dagar utan mat och vatten är väldigt långt nere på saker jag kunde tänka mig att vara med om.

Men det var ändå god läsning, medan jag inte har läst mycket skräck- och thrillerrelaterat är jag säker på att nioåriga flickor inte väldigt ofta är protagonister, och lika sällan är de i stort sett de enda karaktärerna i hela boken. Samtidigt som jag anser att King har en del att lära sig om att skriva kvinnliga karaktärer, är det inte heller det värsta jag läst av en manlig författare som försöker sig på ett perspektiv han inte har direkt erfarenhet av. Det finns orsaker att läsa den här boken, även om det bara är för att testa på lite Stephen King för första gången.