lördag 18 februari 2017 - 09:00

Rädda mig, Jonas Hassen Khemiri

Det finns en sak jag måste bli bättre på, och det är något Jonas Hassen Khemiri kan ge mig – jag måste läsa mer litteratur om araber, skrivna av arabiska författare. Speciellt i nutidens politiska klimat måste en verkligen träna sina muskler för källkritik, och även om fiktion inte alltid är en lösning på det, har jag funnit det väldigt givande att läsa Khemiris två böcker Ett Öga Rött och Jag Ringer Mina Bröder. Två väldigt omtyckta böcker som fått priser och allt hyllats till skyarna, och båda med arabiska och muslimska huvudkaraktärer. Dessutom två stora tankeställare för mig!

DSC2 Om vi börjar med den jag läste först, Jag Ringer Mina Bröder. Jag tänker vara helt ärlig, om ni läser en bok i år så skulle jag önska för allas del att det är den här, för medan jag skulle hoppas att jag själv är en tolerant och vänsterliberal person så lärde jag mig mycket under dessa 152 korta sidor. Snabbläst är den, men lärorikt går den djupt in i problemen med islamofobi och generell rasism, hur det påverkar enskilda invandrare, eller svenskar (i det här fallet) med ett visst utseende, och hur enkelt det är att vara oventande om allt detta om en inte själv är i den sitsen. Men som min mamma brukar säga, hur du är vrider och vänder på dig har du ändå rumpan där bak, och därmed kommer en inte ifrån att vårt Finland är ett synnerligen problemfyllt land – vi är till skelettet rasistiska, och rädda för muslimer. Inte okej. 

Khemiri är kanske mest känd för sitt öppna brev till Beatrice Ask som publicerades i Dagens Nyheter i 2013, och jag tror många läste det brevet då det var som mest aktuellt, även om det kanske skulle tålas att läsas om. Men oroa er inte, även om det inte går att läsa brevet gratis online längre så finns det publicerat i Jag Ringer Mina Bröder!

Då jag läste boken och brevet och novellen som boken innehåller så kändes det j o b b i g t, det är det enda sättet jag kan förklara det på. För jag är blott en kränkt vit människa precis som alla andra vita människor, och det är därför det är så viktigt att läsa om vardagsrasism, om hur muslimer lider av terrorism världen över för att vi tydligen kan separera KKK och alla andra kristna personer, men vi kan inte separera ISIS och riktiga muslimer. Det är lätt att dra alla över samma kam i tider som dessa då det blivit rimligt att bannlysa muslimer, det är lätt att skrämma människor och peka ut en folkgrupp som grunden till allt ont och allt farligt i världen. Detta har hänt mången gång förut, Hitler gjorde det med judarna och det var förvånansvärt effektivt. Vi måste således bli bättre, mer intelligenta människor och göra allt vi kan för att inte ge vika åt fascismen igen. Därför tycker jag alla kan spendera sju euro för att köpa den, läsa den, ge den i present till en rasist i familjen, kasta den från hustaken eller något för att jag är skiträdd för tredje världskriget.

DSC01067Andra boken då, Ett Öga Rött? Khemiris första roman, en dagboksroman ur huvudpersonen Halims perspektiv. Den här var lite mer trögläst, skriven på bruten svenska vilket tog en stund att vänja sig vid, men jag fick en väldigt viktig sak ur den, och det är problemet kring nationalism. Då menar jag inte muslimsk nationalism heller, eller åtminstone inte efter att jag funderat över det en stund. Berättaren är en muslimsk kille i högstadieåldern, och han vill inte vara en mönsterinvandrare som lämnar sitt arabiska arv bakom sig. Det är ju ändå rimligt. Men under bokens gång kommer det fram tecken av fundamentalism och lite trångsynthet från Halim, och det är ändå två egenskaper jag är observerar ganska varsamt. Sen började jag fundera på nationalism.

Jag träffade en vän kring julen, och medan vi pratade om allt möjligt sade hon något väldigt insiktsfullt som jag funderat aktivt på sedan dess, nämligen att hur synd hon tycker det är att den finska flaggan blivit en så negativt nationalistisk symbol för främlingsfientlighet. Jag insåg såklart att hon hade rätt, jag vet ju själv att då jag ser någon med landslagströja, insvept i finska flaggan eller någon som har vårt lands flagga någonstans på sin utstyrsel föredrar jag att gå till andra sidan gatan och separera mig från den ideologin. Det låter kanske opatriotiskt, och bra det, för det är jag. Medan jag på många sätt är stolt över vårt land och vår historia, så finns det fler sätt jag skäms över oss på. Jag skäms tillräckligt för att inte vilja associeras med vår flagga. Men jag är ändå inte rädd för “våra” nationalister, jag håller bara inte med dem.

För att citera Khemiri, “’Jag ska lära er ett riktigt citat. Det kommer från Koranen så det passar väl två nationalister, ‘Den vise vill veta, den dåraktigt tala’. Tänk på det.’”

Hur kommer det sig då att jag är så annorlunda ställd till muslimska nationalister? Att jag kan känna rädsla över att de finns, att jag kan känna mig utsatt och hotad. Det är ju löjligt, såklart. Men orsaken jag känner mig så här mot en nationalist är på grund av en annan nationalist. Regeringens flyktingpolitik, medias islamofobi, Trump. Det är alla saker som har hjälpt den här hatfulla retoriken sätta spår i min hjärna och hur jag tänker, totalt mot min vilja. Det här är sannerligen ett problem jag ser i mig själv som måste rättas, och jag skulle vilja påstå att Khemiri hjälpte mig på traven. Känner du igen samma fel i dig själv? Oroa dig inte. Khemiri är här för att hjälpa.

Men om islamofobi och rasism inte intresserar, men du ändå vill läsa Khemiri – jag har en något för dig också. Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog, en novell på 64 sidor som jag fick rekommenderat åt mig av en vän för ca tre år sedan. Jag har läst den tio gånger och ändå förstår jag den inte. Det är sannerligen något spännande med sånt man inte får huvudet kring. Dessutom var den snabbläst. Bilden är dock tagen i 2013, som en e-bok på min iPad som jag nu gett åt min mamma i mitt rum som inte har någon av de där planscherna kvar längre. Bilden en riktig relik, novellen ändå ett bra tips. 

DSC 0037

 

onsdag 15 februari 2017 - 11:00

Meningen med livet är, åtminstone delvis, relaterad till homon

Jag missade alla hjärtans dag igår, oj nej! Eller inte egentligen, jag tillbringade dagen tillsammans med min familj och åt blåbärsmuffins och glass och det var allt väldigt trivsamt. Sen kom jag på, lite för sent, att hej, jag har ju läst en del romantik! Alltså överlägset mest Nicholas Sparks, vilket är lite pinsamt, men det är ju verkligen inte det enda jag läst. Kanske det skulle vara läge att rekommendera mina två favoriter? Såklart. För den där känslan av nyförälskelse, lycka och mysighet kan en uppleva på andra dagar än alla hjärtans dag, och det förespråkar jag. 

DSC4Det finns ett koncept jag vill rekommendera till alla som någonsin tänkt att de inte är en läsare: novellsamlingar. Korta och koncisa historier som inte håller på längre än tjugo sidor styck, vad mer kan en egentligen önska sig i dessa tider av sociala medier och stressig politik? Ganska mycket egentligen, men en novellsamling sitter väl ändå. Då det kommer till romans och kärlek har jag en bok att föreslå som jag stått bakom sedan 2012 - The Secret Lives of People in Love av Simon van Booy. Löjligt efternamn åsido, medan den ibland kan vara lite för poetisk och rätt så pretentiös ligger den mig väldigt nära hjärtat. Jag skojar inte ens då jag säger att jag tänker på den flera gånger i veckan. Varför? Medan det är enkelt att förlora sig själv i romantisk kärlek och sexuell attraktion presenterar denna novellsamling hängiven kärlek i alla dess former, mellan vänner, familjemedlemmar och främlingar. Boken är varm och gosig och har något för alla, vad mer behöver ni för att övertalas? 

DSC5Sen något underrepresenterat i samhället, kulturen, litteraturen - nämligen lesbisk kärlek med lyckliga slut! Carol av Patricia Highsmith var förvånansvärt nog skriven på femtiotalet och handlar om en av de ömmaste och finaste relationerna jag någonsin läst. Filmen var aktuell för lite över ett år sedan, och det är en av de bästa filmerna jag sett på väldigt länge. Den var lugn och trevlig, och det visar sig att den följde boken otroligt väl. Boken i sig är kanske inte den mest actionfyllda biten litteratur en kan hitta på marknaden, men den handlar helt enkelt om två människor som finner kärlek i varandra. Jag skulle nog rekommendera den här till den som inte vill läsa om hjärtskärande och dramatisk romans som kanske slutar i tragedi, den här är för någon som vill läsa om kärlekens långsamma utveckling på ett lite mer realistiskt sett. Dessutom har den en av de vackraste citaten jag någonsin stött på: 

DSC01137

Helt otroligt. Dessutom har filmatiseringen Cate Blanchett i en av huvudrollerna, och om vi lyssnar på min vän Christa är det egentligen det enda som har någon betydelse.

Från en sak till en annan, kanske ni märkt att jag äntligen har en ordentlig header? Hoppas det, för den är ritad av min goda vän Wilma Koskinen som är en av de mest talangfulla människorna jag känner och hon ritade av min tatuering så väl att jag blir tårögd då jag ser den. 

Och ännu en sak, Ellen Strömberg tipsade om mig i sin blogg, jag är fortfarande i upplösningstillstånd över detta, och mina två vänner Alma och Fanny gav mig ett litet shoutout i deras senaste poddavsnitt. Jag är så tacksam för all respons jag fått, det är jätteroligt och jag hoppas de som orkat läsa så här långt fortsätter! ♥♥

måndag 13 februari 2017 - 14:00

Meryl Streep kunde spela Batman och vara rätt val

(Jag satt just i en halvtimme och forskade i skillnaderna mellan biografi, självbiografi och memoar. Jag skäms lite, men nu kan jag det åtminstone!)

DSC3

Jag är knappast inte den enda som har svårigheter att ta sig ordentligt genom en biografi/självbiografi, det kan vara väldigt torrt och långdraget och jag är verkligen inte den som kommer döma någon som ger upp halvvägs. Men nu, nu har jag äntligen knäckt koden till det här problemet jag haft sedan jag lärde mig läsa - den enda biografin som är värd att läsa är såklart den om Meryl Streep. Jag är askungen och jag har hittat min sko. Jag vill inte låta partisk eller något, men hon är, något överisimplifierat, den enda intressanta människan i hela världen.

En skulle kunna säga att Meryl Steep är som ABBA för mig, det finns många bra skådesspelare, men jag bryr mig i stort sett bara om henne. Därför blev jag synnerligen lycklig då min mor köpte en kopia av Her Again: Becoming Meryl Streep åt mig, som enligt Goodreads är den första grundligt forskande boken om Meryl, och den har varit otroligt rolig att läsa. Jag skulle nästan kunna påstå att den var en sidvändare, men då skulle jag inte vara helt ärlig. Det var ändå en biografi, inte Gillian Flynn. Men denna biografi är väldigt välskriven och det känns som att författaren haft ett otroligt intresse att söka upp allt en skulle kunna hitta om Meryl Streep. Vilken bra biografiförfattare som helst måste väl ha det intresset, men här kombinerades det med intressanta texter och komplexa tankar om vem Meryl är.

Okej, så nyckeln till att orka läsa biografier är såklart att läsa om någon man verkligen bryr sig om, och det är här det gått snett för mig alla dessa år. Jag bryr mig cirka noll procent om Steve Jobs eller svenska kungen, men jag har sett nästan alla av Meryls filmer och beundrar henne så mycket att jag blir lite blödig då jag tänker på henne för länge. Det finns ju så mycket att veta om henne, och även om en inte egentligen kan känna en människa så är det värt att läsa den här. Om en gillar Meryl Streep, såklart.

lördag 11 februari 2017 - 09:00

Sex orsaker varför du förtjänar bättre än 50 Shades of Grey: En lektion i att älska sig själv

Andra delen i 50 Shades-seriens filmversion står för dörren, och därför kan en tänka sig den här listan kommer för sent. Jag håller inte med, det är aldrig för sent att sätta sig själv först. Låt mig rädda dig ur detta dåliga förhållande. Du förtjänar bättre.

(Om någon känner sig lite snarky och tänker, om du inte gillar det så läs det inte. Pfffft, mannen. Jag får läsa vad jag vill. Dessutom tycker jag inte om då folk gör populistiska uttalanden om saker utan att ha all information, jag är bättre än det. Det är också ganska skönt med IQ-befriad läsning ibland, jag tänker inte ljuga.)

1. Christian Grey är en dåligt skriven snubbe som inte ens kan lida sexigt - Anastasia Steele är en tvådimensionell stereotyp.

Jag tror vi alla kan uppskatta välskrivna karaktärer, det är det som gör en läsupplevelse värd att ha och det är det som gör att vi kan känna igen oss själva i berättelsen vi läser. Varken Anastasia eller Christian är välskrivna, de är dåliga karaktärer som inte har något realistiskt djup. Det här är helt annorlunda från det jag sade om The Girl on the Train, där jag skrev att en inte måste tycka om en karaktär för att den ska vara bra. I 50 Shades tycker en inte om karaktärerna och de är inte heller bra.

2. Det är ännu oklart om E.L James hatar engelska språket eller kvinnor mer.

Jag läste de här böckerna på engelska, och jag vill inte säga att jag skulle kunna göra bättre ordval än E.L James, men jag skulle kunna göra bätter ordval än E.L James. I tredje boken används ordet “gasp” sjuttio gånger, det är inte direkt kvalitetserotik. Jag läste lite av den svenska översättningen, som var bättre. Ändå inte bra.

3. Inget inom Anastasias och Christians förhållande är självständigt Anastasias.

Då Anastasias vän tar porträttbilder av henne för sin fotoutställning så köper Christian alla foton så att ingen annan ska kunna se på henne. Han köper företaget hon jobbar vid för att hon ska vara mer “säker på sin arbetsplats”. Han älskar inte Anastasia, han objektifierar henne, det första han säger efter att de utbytt sina äktenskapslöften är, “Äntligen är du min.” Är det verkligen friskt? Jag tror inte drömprinsen skulle säga sånt, jag måste vara ärlig med dig.

4. Anastasias vilja att göra Christian lycklig inkluderar att låta sig utsättas för misshandel - verbal, emotionell, fysisk.

Måste jag ens förklara vidare? Kom igen. Det är inte sexigt. Om du inte håller med, läs den här, den här och/eller den här artikeln. 

5. Anastasia har ingen hälsosam självkänsla eller självbevarelsedrift.

Var inte som Anastasia. Det enda som tryggar en god känsla i Anastasia är då Christian försäkrar henne om det – du är sexig, du är vacker – och då han förolämpar henne eller nedvärderar henne accepterar hon det genast som sanning. Det är verkligen inte lätt att uppnå ordentligt självförtroende och god självkänsla, men tro mig då jag säger att läsning av 50 Shades of Grey kommer inte göra vägen kortare eller enklare för dig. Det är som att glömma att mata sitt barn lite för länge, it stunts their growth. Stunta inte din growth. Älska dig själv den här gången, lämna Christian Grey bakom dig.

6. Romanens teman är nästan viktorianska.

Att endast kärlek kan rädda en människa, att det är acceptablet att misshandla någon så länge en är bra i sängen efteråt, och att även om ett barn inte är önskat och föräldrarna inte är överhuvudtaget redo för ett barn måste en fullgöra graviditeten är alla antika koncept. Låt oss lämna dessa bakom oss. Den fria viljan existerar. 

DSC01071

Nåja, det är sex (heh) orsaker varför du inte ska ha 50 Shades of Grey i ditt liv längre. Vill du läsa erotik kan du vända dig till Anaïs Nin eller ens True Blood-serien, E.L. James är verkligen inte ditt enda alternativ. 

Om det här var lite för allvarligt har jag en rolig liten jämförelse mellan Hannibal Lecter och Christian Grey här som kan vara lite skojig att läsa. Den är ju inte vetenskaplig eller något sånt, men det är ju inte helt osann. 

 

fredag 10 februari 2017 - 18:01

Vårens läslista! Plus en dold gnutta framtidsstress

Jag är sällan uppe i god tid. Inte för att jag sover bort mina dagar eller något sånt, men att jag redan var uppe vid sjutiden i morse var sannerligen oväntat. Såklart var det inte frivilligt, idag var det studentskrivning som gällde, och tidigt, tidigt i morse stod jag och silvertejpade mina pennor och mitt läppbalsam, jag bröt chokladbitar i mindre bitar och lagade några avokadosmörgåsar åt mig som mellanmål under skrivningen. Jag funderade såklart mycket på studentexamen som nu kommit igång, men framför allt kom jag att tänka på vilka böcker jag ska bingeläsa sekunden min sista skrivning är över, och jag kom fram till en ganska bra lista! 

Jag hann bli riktigt ivrig över att få beställa enorma högar böcker under årets bokrea, och sen började skrivningen. Det här var alltså en väldigt lång tankegång, men låt er inte luras, den var inte produktiv. Textkompetensen gick bra, tackar som frågar, MEN direkt jag skrivit klart och fick ta en titt på min telefon fanns ett meddelande från Posten själv, och vad har inte kommit om inte min inträdeslitteratur. Jag kände fritiden sippra från mina fingrar, och nu sitter jag här med vårens bok #1.

DSC01086

Medan jag är säker på att jag kommer hinna läsa många av de böcker jag tänkt få in under våren, insåg jag att all den där extra tiden jag hade tänkt mig jag skulle ha är egentligen bara en lögn och min tid är inte min. Nåväl, lätt fånget, lätt förgånget. Någon dag i framtiden kommer jag ha 100% tid till att bara sitta i en bekväm stol och läsa pretentiösa böcker - jag kanske måste vänta till pensionen, men åtminstone har jag något att se framemot. 

Här kommer således en liten lista på tio böcker jag önskar att hinna läsa innan sommaren börjar! 

1. A Little Life av Hanya Yanagihara, som jag har suktat efter att få läsa alla de fyra veckorna den funnits i bokhyllan

2. Sula av Toni Morrison, för finlandssvenska läsutmaningens marsutmaning, en levande nobelpristagare! 

3. The Hate U Give av Angie Thomas, jag har hört att den kommer klassas som en modern klassiker den är så bra, och jag måste väl bara lita på det tills den kommer ut! Den handlar om Black Lives Matter-rörelsen, så jag är verkligen intresserad 

4. What is Not Yours is Not Yours av Helen Oyeyemi, som jag har sett överallt på sistone! Den verkar otroligt bra, är väldigt taggad på den, vem älskar inte en bra novellsamling?

5. Sommarön av Eva Frantz, det här är jag som gör ett aktivt val att läsa mer finlandssvenskt som inte är Kaj Korkea-aho! Lånade den faktiskt från biblioteket så kommer antagligen läsa den innan februari är slut, och om jag är ärlig lånade jag den för att omslaget var väldigt fint och fonten till titeln påminde väldigt mycket om fonten till titeln på min kopia av Sommarboken, och om något leder mig till tankar om Tove Jansson så litar jag på det

6. Ariel av Sylvia Plath, såklart lite poesi! Läste The Bell Jar för några månader sedan, tyckte väldigt mycket om den (i stort sett den första klassikern jag faktiskt läst och gillat) och släpade genast hem mera Sylvia Plath från London

7. Yes Please av Amy Poehler, det här i stort sett bara för att jag just såg om alla säsonger av Parks and Recreation och är lite känslosam då det kommer till Poehler. Tror den här blir en ljudbok, faktiskt! 

8. Okänd Soldat av Väinö Linna, för finlandssvenska läsutmaningens aprilutmaning, såklart. Enda orsaken till varför jag skulle försöka orka mig igenom den

9. A Streetcar Named Desire av Tennessee Williams, ska jag vara ärlig? Den här är bara på grund av det där etta Simpsons-avsnittet från 1992. Det har satt såna spår i mig. 

10. The Anatomy of Being av Shinji Moon, poesi utgiven efter 2002, enligt yle kulturs begäran för maj! 

Där har vi nu en liten preliminär lista som jag ska försöka hålla mig till, men ja. Vem vet, jag kanske helt spårar ur och läser endast Nicholas Sparks tills jag tar studenten. Allt är möjligt.

Om någon vill kan ni jättegärna berätta för mig vad ni är ivriga att få läsa då ni har tid! 

torsdag 9 februari 2017 - 08:00

Allt jag önskar mig är en full bokhylla och en flaska vin: En introduktion

Nämen hejsan! Välkommen till denna, förhoppningsvis så småningom med lite tålamod, blomstrande litteraturblogg! Det är jag som är Kajsa, och det är jag som kommer att uppdatera här med funderingar, synpunkter och kanske till och med några uppenbarelser kring böcker jag håller på att läsa, just läst klart eller läst för länge sedan. 

Jag kommer antagligen inte endast att skriva inlägg om nyligen lästa böcker, och jag kommer högst antagligen att skriva om böcker ingen egentligen bryr sig om. Jag har nitton år (jag lärde mig läsa dagen jag föddes, tackar som frågar) av bokläsning under bältet, jag har för guds skull en Harry Potter-tatuering, jag har så många uppbyggda tankar kring massor av böcker att det nästan är ohälsosamt. Det kommer därmed komma rekommendationer kring olika ämnen och ideologier och allt möjligt, så hoppas alla är taggade, för det är jag! 

 

DSC 0408

 

Jag försöker vara så mångfaldig som möjligt då det gäller böcker jag väljer att läsa, jag är inte rädd att ta mig an något lite utanför min säkerhetszon, men framför allt gör jag det här för att komma fram till nya insikter kring världen vi lever i. Det finns många saker jag tror på, men starkast är mitt förtroende i att om vi ska bli en bättre art måste vi ibland sätta oss ner, vara lite självkritiska, och läsa något politiskt. Eller något opolitiskt, jag bryr mig inte, studier visar att en blir mer empatisk som aktiv läsare, och det kanske måste vara det slutgiltiga målet här. 

Det kommer dock inte vara endast böcker här, eftersom att jag lever ett liv som ibland innebär att jag måste separera mig från den tryckta sidan och interagera med andra människor. Det här är delvis okej med mig, men det betyder således att det kommer lite om vardagen, antagligen lite om politik (jag känner mig själv, liksom), listan kan egentligen pågå i evigheter, men bloggen är i sig själv centrerad kring litteratur, och det är inte att glömmas bort!

Tack för mig för den här gången, jag återkommer inom kort! 

onsdag 8 februari 2017 - 17:00

Alternativa faktum: Jag älskar Severus Snape

För att ni ska lära känna mig lite bättre tänkte jag att jag skulle svara på några bokrealterade frågor, för vad är inte roligare än att läsa en lista? Ganska mycket. Men det är roligt att svara på frågor, så ifrågasätt det inte, det är allt till er fördel. Typ.

Om någon annan vill svara på frågorna så är det ju fritt fram, jag samlde ihop de mest intressanta frågorna jag kunde hitta på nätet för att det är jag som är chefen här. 

1. Om du kunde göra dig av med vilken karaktär som helst från vilken bok som helst, vilken karaktär skulle det vara, och varför?

Jag har funderat på den här frågan i många, många år, och jag har äntligen kommit fram till ett svar. Draco Malfoy, från Harry Potter-böckerna, skulle gärna få liksom... sluta. Bara sluta. Jag känner några personer som inte håller med mig här, men jag bryr mig inte. Det här är en säker zon och jag måste vara ärlig, och något som verkligen upprör mig är då HP-fans tycker att Draco, eller nästan ännu värre, Snape, är en av de bästa karaktärerna. Jag blir provocerad, och jag är verkligen inte den som dissar folk för deras favoritkaraktärer. Jag är förbiseende och förlåtande och hela raden med såna adjektiv, men jag har väldigt starka känslor då det kommer till Draco, och inga av dem positiva. 

2. Hur får du tag i din läsning, är den digital, köper du alla böcker du läser, lånar du dem från biblioteket eller från vänner?

Jag köper i stort sett alla mina böcker, och får i present. Men, jag har försökt på sista tiden att bli bättre på att låna från biblioteket för att spara på plånboken, men jag tycker om att behålla mina böcker. Och jag tycker om att skriva i dem. Och hundöra dem tills hörnen faller av. 

3. Har du någonsin förstört en bok?

Den enda boken jag kommer på nu som blivit skadad i min ägo är denna kopia av The Great Gatsby, som blev vattenskadad under första dagen i åttan då det haglade. I augusti. Vem kunde ha väntat sig det? Det känns inte som att denna skadegörelse verkligen är mitt fel, men då igen borde jag kanske ha dragit fast ryggsäckens dragkejda. 

 

DSC01027

 

4. Vilken är din den bokbaserade film du tycker mest om?

Jag tror det här kan klassas som ett klassiskt unpopular opinion, men jag tyckte verkligen att Leo DiCaprio-versionen av The Great Gatsby var väldigt bra. Alternativt, ett lite mindre pretentiöst svar: Fight Club var väldig väladapterad. 

5. Vad inspirerar dig till att rekommendera en bok?

Om en bok verkligen berörde mig, eller om den uppmuntrade mig till ett nytt tankesätt är det nästan en hundraprocentig chans att jag rekommenderar den till en kompis. Exempel, Jonathan Safran Foers Eating Animals och Sam Pinks Person

6. Vilken sorts böcker kommer oftast med dig på semester?

Såna som länge stått olästa i bokhyllan, t.ex. nonfiktion och klassiker. Jag läste Lolita på min resa till Turkiet bara för att det var det enda som fanns till hands - jobbigt, men effektivt. 

7. Vilket språk föredrar du att läsa på?

På originalspråket, med hänsyn till min egen förmåga. Jag läser oftast på engelska, men svenska och finlandssvenska böcker läser jag självklart på svenska, och samma med finska böcker. Jag vill således säga att jag har läst, ungefär, två böcker på finska de senaste tre åren. Kämpa på?

8. Nämn en bok som gjort dig arg.

Goodbye for Now, av Laurie Frankel. Få saker gör mig så frustrerad som dålig science fiction. 

9. Nämn en bok du inte tänkt du skulle tycka om, men ändrade dig om efter att ha läst. 

Rainbow Rowells Eleanor and Park, och det endast för att jag är väldigt negativt inställd till ungdomslitteratur, och den här boken ändrade mina förbestämda, synnerligen pessimistiska åsikter om Rainbow Rowell. Yay för utvidgade perspektiv! Inte för att jag läst mer ungdomslitteratur efter det, men... ja. 

10. Nämn en bok som inte levde upp till hypen kring den.

Jag måste vara ärlig, det känns inte som att jag ofta ser böcker som är överhypade? Ofta då jag läser böcker jag sett överallt är de faktiskt riktigt bra, och det finns inte direkt orsaker till att bli besviken. Eller nej, jag ångrar allt jag just skrev och säger bara, 50 Shades of Grey. Varför tyckte alla om att läsa om kvinnohat? Visst, sex säljer, det vet vi alla. Men till vilket pris, då en mellan sexiga smiskningar också läser om våldtäkt? Inte okej. 

 

måndag 6 februari 2017 - 19:28

Respektfull version av The Girl on the Train: The Woman on the Train

Det här var min första ljudbok, vem kunde vänta sig det? Jag som är så lat borde väl ha omfamnat möjligheten att göra absolut inget samtidigt som en är litterär och bildad för länge sedan. Nåväl bättre sent än aldrig, även om jag betalade sjutton euro för den och inser nu att jag kunde ha köpt en inbunden version av boken för en mindre peng. Som vanligt är livet fullt av besvikelser och slöseri av pengar. Det är ändå för sent, och eftersom jag bara blundade och betalade så har jag det inte sämre än tidigare. Det enda som känns jobbigt är att den inte var så dryg som jag hoppades att den skulle vara, eftersom jag hade planer på att dra ut den över flera veckor. Jag borde såklart ha känt mig själv bättre.

Under fyra dagar tillbringade jag tio timmar med att promenera, städa, diska, laga mat och sitta på köksgolvet medan jag gnagade på mina naglar samtidigt som jag lyssnade, och innan jag visste ordet av så var den slut, oväntat snabbt och jag var typ förvånad?

 

DSC 0456

 

 

Den främsta orsaken till att jag valde just den här ljudboken var att jag hört den var mycket lik Gone Girl, och jag älskar allt som Gillian Flynn någonsin publicerat, så visst. Jag har öppet sinne. Om den här Paula Hawkins vill försöka sig på liknande koncept så tänker jag stöda henne. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker, för den här hade sannerligen inte samma överraskningsmoment som Gone Girl hade, om något var den lite för vardaglig. Alla har vi haft den där ena läraren som alltid hade samma tonläge i rösten då hen talade, och inte för att vara en hater, men ibland kändes den här berättelsen lite som att den trampade på stället och inte riktigt kom till poängen tillräckligt snyggt för att en skulle känna hjärtat hoppa till i bröstet. Jag älskar att vara dum då det kommer till litteratur, jag vill inte kunna gissa mig till slutet, och eftersom jag i stort sett visste vad som skulle hända var det ganska antiklimaktiskt då slutet kom omkring. Med det menar jag inte att det inte var värt att lyssna på boken, men om det är tillräckligt beskrivande så kändes det skönt att jag inte tillbringat tio timmar till att läsa den istället för att lyssna på den.

Jag påmindes således om två saker under lyssningen, och först tar vi upp konceptet om att en karaktär som är svår att tycka om är inte samma sak som en dålig karaktär.

Jag tror överlag att många böcker läses med en relativt svartvit syn på hur bokens huvudpersoner ska bete sig, det är viktigt att kunna tycka om dem och kunna relatera till dem. Men, precis som en välskriven karaktär i en bok så är inte vi människor platta och tvådimensionella. Vi har alla flera lager personlighet att arbeta oss igenom då vi lär känna varandra, och precis så ska det också vara med människorna vi läser om i skönlitteratur. Även om The Girl on the Train inte kom med de bästa karaktärerna jag lärt känna var de synnerligen intressanta att utforska, och det är en av de sakerna jag värderar mest då jag läser (eller lyssnar, men ni förstår). 

Den andra saken jag tänkte på väldigt mycket medan jag lyssnade var att om en radar upp alla Disney-skurkar bredvid varandra och en skulle vara tvungen att välja den mest skrämmande, så skulle det (åtminstone för min del) vara Gaston, från Skönheten och Odjuret. För att, det är Gaston du kan möta i riktiga livet. Det är självklart att inte Ursula eller Maleficent existerar i verkliga livet, de är bara magiska påhitt som kan limiteras till ritade filmer för barn MEN Gaston är en elak man som är kontrollerande och överlägsen och en patriark. Det är slutligen människor som gör störst skada och skrämmer en mest, och detta kommer från någon som fortfarande är dödligt rädd för Mårran. Inte för att låta som en hippie eller något, men det är människor som förstör. 

Sedan till det tråkiga här, nämligen det ingrodda kvinnohatet. Nu innan det himlas med ögon och suckningarna suckas så måste jag säga att jag är otroligt trött på att kvinnor beskrivs som flickor, women beskrivs som girls. Den personen som har mest tid till sin del av historien i den här boken är en trettioårig, skild alkoholist, sannerligen ingen flicka. När ska vi sluta nedvärdera fullvuxna kvinnor genom att inte respekterad dem. Skärpning. 

Bortsett från allt det, något som verkligen fungerade för mig i hela ljudboksaspektet av situationen var att boken är skriven i första person, och det gjorde att jag kände mig mer fäst vid karaktärerna, eftersom de talade direkt till mig – men jag tänker inte ljuga, allt utom tredje person brukar gå mig på nerverna då jag läser i fysiska böcker. Men jag skulle rekommendera den här som ljudbok åt alla intresserade. Dessutom, tre kvinnliga huvudkaraktärer skrivna av en kvinna? Jag uppskattar det.