fredag 14 april 2017 - 11:00

Män kan tydligen inte våldtas

Okej, så den här boken läste jag egentligen i januari men jag har haft inlägget sparat ganska länge så det passar väl att publicera det nu då det handlar om inhemska klassiker!

DSC00929

Jag känner enorm frustration efter att ha läst den här feministiska klassiker, och det endast på grund av att våldtäkt är en sakfråga sak jag står väldigt orubbligt på. Allt sex som inte har uttryckt samtycke är våldtäkt, och det är solklart att lagen har det väldigt svårt att döma gärningsmännen (eller i detta fall, gärningspersonerna) till straff. Det är också väldigt enkelt att "försvara" våldtäkt och skuldbelägga offret, i form av t.ex. alkoholkonsumtion, klädsel, sade inte uttryckligen nej (även om inte många andra än offret och gärningsmannen var på plats, men vad kan en med det).

Våldtäkt är grovt och skamfullt, oavsett vilket kön det riktas mot. Jag har inte ändrat mig efter att ha läst den här boken. Men jag är arg, och jag är framför allt ledsen.

Huvudkaraktären Tova Randers blir våldtagen av en man på sin fyrtioårsdag, och hon bestämmer sig för att våldta honom tillbaka, och sedan anmäla sig själv för att ta sitt straff. Enligt den finska strafflagen var det endast kvinnor som kunde våldtas, och de kunde endast våldtas av män. En väldigt snäv syn på jämställdhet, det inser Tova självklart och sätter igång med sin plan. Hon blir således bara utskrattad av poliserna som kommer för att se till situationen efter att hon ljugit om vad som hänt för att ens få dem på plats. Poliserna tror inte på det Tova säger, även då hon hävdar att hon våldtagit mannen som ligger fastbunden i sängen.

”- Jag har våldtagit en man, skriker Tova. Här ni inte vad jag säjer. Jag har våldtagit en man som heter Martti Wester. Han ligget bunden i min säng. Jag våldtog honom.
– Lyckans ost, säjer rösten. Hälsa honom hjärtligt.”

Så låter det då hon ringer för att anmäla sig själv, för att ta emot sitt straff för brottet hon begått, och det tas inte på allvar. Även om den här boken är publicerad 1975, under en pågående våldtäktsdebatt så het att till och med den mest kvinnohatande mannen kliade sig i skägget, så är den fortfarande aktuell. Kvinnor våldtas varje dag, de får inte rättvisa för det som hänt dem och gärningsmannen kan gå rentvådd iväg. Män präglas av grova könsroller som säger hur de ska bete sig, att de får vara våldsamma, de ska inte vara känslosamma, visa smärta, eller bry sig. Det betyder att då män våldtar är det normalt, och då män våldtas ska det inte talas om. 

Tikkanen skrev det dock bättre själv, ”Tova är ohyggligt upprörd. På många olika plan, hon kan inte ens göra klart för sej alla komponenter i det hat som kommer vällande över henne. Hon vet bara att hon är sviken, hundrafalt sviken. Inte bara av Jon utan av karlakönet. Som struntar i allt, bara lämnar kvinnorna i sticket, gång på gång, på olika sätt. De får stå för följderna av alla slag, vad än det gäller. Barn eller inte barn. Knull eller inte knull. Bara deras ömtåliga potens inte hotas, bara deras manlighet får fira triumfer så gör det dem detsamma vem som får betala priset.”

Det här är en cancersvulst i samhällets armhåla och med tanke på att denna historia skulle kunna vara som berättad i förrgår gör det att en tappar förtroende för samhällets vilja att göra något åt problemet. Det finns inte mycket mer att säga, frustrationen är enorm. 

lördag 8 april 2017 - 17:00

Ganska många funderingar kring digitalisering

Jag läste just en artikel på Hufvudstadsbladets hemsida om bokhandelskedjan Waterstone's och om att den fysiska boken endast blir mer populär, och jag kan tycka det är lite dumt att påstå något som att "fysiska böcker är mer omtyckta än e-böcker", för i grund och botten det är lite samma sak som att säga att vatten är vått. Jag säger inte att mitt resonemang här är perfekt, men det är hur jag ser på saken. 

Om det inte blev klart, tycker jag alltså mycket mer om fysiska böcker än e-böcker, eller ens ljudböcker. Eller kanske vi helt enkelt kan säga att jag föredrar fysisk läsning, det här gäller egentligen då det kommer till all läsning. Till exempel läser jag Vasabladet på min telefon - vi har inte fått hem papperstidningen på över ett år. På många sätt kan de kännas att det inte är värt att få hem papperstidningen heller, en får ju samma information om en läser den på telefonen, det är på många sätt smidigare och dessutom är det billigare att bara få nättidningen. Men gud ändå, det är så mycket trevligare att läsa en riktig papperstidning! 

Jag kan inte direkt sätta fingret på varför jag känner så här, eftersom det intelligenta valet för miljön och plånboken vore att byta helt till e-läsning och lämna de fysiska böckerna bakom mig. 

Det mesta jag gör är redan digitalt, jag använder bara min Gmail-kalender för att jag trivs med att haDSC01284 allting nära till hands, enkelt att redigera och all information samlad på ett ställe, jag trivs dessutom med att den synkroniseras med min dator och min telefon så att jag inte behöver oroa mig om dubbelbokningar. Jag är överlag dålig att använda mig av manuella saker, och nu syftar jag inte på armbandsur och dylikt - jag föredrar helt enkelt att ha, till exempel, allt skolarbete på datorn istället för att ha många olika häften, jag gillar att ha mina bilder samlade i välsorterade mappar i mitt Google docs, att ha mina kontakter och alla mina backups på samma ställen. Digitaliseringen har varit min vän, men ändå, ändå, verkar det som att jag inte kan anpassa mig till att ändra mina läsvanor till en läsplatta, och jag förstår inte varför.

För att e-böcker är mycket billigare, det är lättare att hålla reda på vilka böcker man har om de är sparade på ett ställe i en digital bokhylla (så en inte gör som jag och köper en ljudbok även om pocketen redan fanns i bokhyllan) och de är dessutom hundra procent enklare att ta med sig. Borde inte det vara något för mig? Jag ska flytta hemifrån snart, och det kommer inte vara en möjlighet att ta alla mina 200+ böcker med mig till en studielägenhet. Att spara pengar och plats är definitivt något för en studerande att gynna.

DSC01283Men ja, min kärlek till den fysiska boken tror jag delvis är för att det är något med att sitta med boken i famnen medan en läser, att se hur många sidor en har bakom sig och hur många en har kvar med att hålla dem mellan sina fingrar, och medan dessa saker är ganska töntinga och sannerligen poänglösa är det saker jag uppskattar, och det är också sånt jag haft som tröst väldigt länge. Att sitta med en läsplatt känns så opersonligt och ja, det känns helt enkelt inte som att det är något för mig. Och min fientlighet kanske har lite rot i att om jag läser på telefonen kan det vara någon surgubbe som tänker "dagens ungdom" lite så där onödigt överlägset och syftar på att det bara är skärmtid hela tiden.

 

Men om jag känner mig själv, kommer jag antagligen skaffa mig en e-läsare till hösten, och jag kommer antagligen vara väldigt nöjd med mitt inköp. Men tills dess kommer jag faktiskt att vara lite en av boksnobb.

Om ni har egna tankar om digital läsning etc, dela gärna med er! 

lördag 8 april 2017 - 09:00

Århundradets diktroman

Hej! Först vill jag säga att min familj och jag är alla okej efter terrorattacken i Stockholm igår. Det var en vidrig händelse, skrämmande och ytterst obehaglig. Jag hoppas alla som blivit påverkade, direkt eller indirekt, har chans att återhämta sig i säkerhet. Ta hand om varandra, var omtänksamma och sköt om er. 

DSC01276

Jag vet att av mina senaste bilder att döma verkar det som att jag endast sitter i min mammas soffa hela tiden utan att flytta på mig, och det är bara delvis sant.

För att kompensera för att jag aldrig läste klart marsboken har jag sett till att snabbt bli klar med aprilmånadens utmaning i finlandssvenska läsutmaningen så jag inte måste gå och stressa över det för länge. Märta Tikkanen var som sagt månadens leading lady för min del, och jag har nu läst och funderat över Århundradets Kärlekssaga

Alla som har läst den här, eller ens vet lite om Märta och Henrik Tikkanen, vet att det sannerligen inte är någon kärlekssaga, den är knappast romantisk eller trevlig att läsa. Det är rå poesi om livet med en grovt alkoholiserad make, och hur det är att leva i ett förhållande där en på många sätt måste vara i bakgrunden. Under läsningen kommer en känsla av att hon inte får leva upp till sin fulla potential fram, och att hon lider av det till den grad att livet delvis tappat sin mening. Dikterna målar upp en förhållande där hon inte får blomstra och åsidasätter sig själv för sin makes fördel och hur hon gör allt för sina barns skull, vilket historiskt sett inte är något väldigt ovanligt kvinnor varit tvungna att göra inom värdekonservativt formade kärnfamiljer. 

Jag led för hennes skull, och många dikter fick jag läsa om flera gånger. De är vackert men sorgligt skrivna, med väldigt få stunder av genuint hopp. Men ja, vi kan ju bara se var Märta är idag i förhållande till var Henrik är idag, hon är mer framgångsrik, en bättre skribent (eller ja, har ju visserligen bara läst Brändövägen 8 av Henrik men jag var inte precis övertygad) och hon är, framför allt, vid liv. Jag tror inte det finns någon orsak för lidande, men i Märtas fall klarade hon sig igenom det och har skrivit några av de vackraste dikterna som finns på grund av det (tack vare det? fan jag vet inte protokollet här.) 

DSC01272

tisdag 4 april 2017 - 10:00

Skalbaggen under byrån vs flugan på väggen

På listan av böcker en borde läsa under sin livstid är det inte svårt att hitta Franz Kafkas The Metamorphosis, som handlar om George Samsa som vaknar en morgon som en stor, skalbaggsliknande insekt, och blir som en utomjording i sin familj och anser sig själv endast en börda. Jag antar väl att den ska vara en allegori på mänsklig avlägsenhet och isolation, eh. Den är snabbläst åtminstone, men jag läste den i början av sommaren, och det börjar nästan vara ett år sedan så jag är inte den färskaste källan för den bokens innehåll och prestation, MEN jag har nu äntligen läst det som The Metamorphosis borde ha varit, nämligen E. Lockharts Fly on the Wall: How One Girl Saw Everything

DSC01269

Fly on the Wall är visserligen en ungdomsroman, och den är kanske inte lika "givande" som Kafkas klassiker måtte vara, men lita på mig då jag säger att till och med den mest ungdomsromanskritiska personen (alltså jag) kan uppskatta vad den här boken försöker göra. Det är alltså något av en feministisk omskrivning av The Metamorphosis, som handlar om Gretchen Yee som är en elev i en konstskola på Manhattan. Hon har vanliga tonårsproblem - föräldrar som skiljer sig, inte många vänner, och ingen pojkvän (stay with me) men en morgon vaknar hon som en fluga i pojkarnas omklädningsrum.

Hon stannar där nästan en hel vecka och får se och höra saker som förändrar hennes sätt att se på sina klasskamrater och deras personligheter, och hon lär sig i grund och botten att föreställa sig dem mer komplext. Något jag förespråkar till hög grad.

Alltså okej, jag förstår att det här inte direkt är sådan litteratur som skulle ha skrivits under början av nittonhundratalet, så att vänta sig att Kafka skulle skrivit om tonårspojkars gherkins och rumpor i så många sidor att en undrar hur mycket det egentligen finns att säga om ämnet, är kanske lite orealistiskt. Jag vet. Men nu har Lockhart löst alla våra problem, för att Fly on the Wall är roligare, mer underhållande, har bättre handling och avslutning än The Metamorphosis. Läs den istället. 

Dessutom tycker jag om Gretchen, för hon tänkte mycket på Marvel och superhjältar, vilket jag kan relatera till.

DSC01260

måndag 3 april 2017 - 13:30

Finlandssvenska läsutmaningen: mars/april

Jag har något jag måste erkänna: jag har inte läst klart Toni Morrisons Sula, som var min marsbok. Har ingen aning om varför den inte resonerade med mig, men en vän till mig som läste Älskade, också av Morrison, kände liknande svårigheter under sin läsning, och jag antar att trögheten blev för mycket för mig. Har ganska länge haft den där känslan av att jag faktiskt alltid måste läsa klart en bok jag börjat med, och det är har inte varit en väldigt produktiv känsla att ha. Men kom igen, medan livet är det längsta någon av oss någonsin kommer uppleva är det faktiskt alldeles för kort för att orka dras med böcker en inte gillar. Så jag skäms, men jag bryr mig inte heller tillräckligt för att göra ett andra försök. 

Nåväl, mars blev inte till något. Det gör inget, utmaningen går vidare och i april gäller det att hitta en inhemsk klassiker vars författare har bokstaven A i sitt namn. Jag tänkte från början att jag skulle läsa Väinö Linnas Okänd Soldat, och jag har inte helt uteslutit det, men efter studentskrivningarna är jag inte supertaggad på den sortens läsning, och dessutom är jag lite mer intresse för att läsa Under Polstjärnan-trilogin, och den hann jag inte införskaffa innan jag åkte iväg till Sverige. Dessutom är april en smått stressig månad för mig, är två veckor i Stockholm och direkt efter det är jag en vecka i Åbo för att gå min prepkurs, alltså helt klart inte den bästa månaden att sätta sig ner med Väinö Linna. Låter kanske lite som en landsförrädare, men hej, jag gör bara mitt bästa.

Screenshot 2017 04 03 11.58.00Därför tänker jag läsa Märta Tikkanen, Århundradets Kärlekssaga ska det bli, dessutom tänkte jag skriva lite om Män Kan Inte Våldtas också, för att balansera ut att jag gett upp på Okänd Soldat. 

Om någon reagerar på att min fot är isad på bilden så har jag åter bevis på att jag är världens största stolpskott. Jag gick ner för trapporna i Gamla Stans t-banestation (påväg till Science Fiction-bokhandeln, vad annars) och jag gjorde det medan jag formulerade en rolig snapchat. Prioriteringar. Jag missade ett trappsteg, trodde verkligen jag skulle dö så nära men ändå så långt borta från Comics Heaven, och jag väntar verkligen på att någon ska rädda mig från mig själv. Men ingen fara, hörni! Det är bara en stukning, mamma sköter om mig och jag behöver inte stå, gå eller springa för att läsa (tack gode gud.) Dessutom blir det billigare om jag inte har möjlighet att shoppa.

Med det tänkte jag berätta att jag har införskaffat två böcker så här långt, ovannämnda skapelse av Tikkanen och Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari, som jag verkligen är astaggad på att läsa. 

Nåväl, det var min lilla uppdatering, hoppas alla har en trevlig måndag!

lördag 1 april 2017 - 19:00

Några tankar om Stephen King

Hörni, jag kommer antagligen bli student. Jag vill inte jinxa något, men så som mina preliminära resultat ser ut kan det till och med hända att jag blir en ganska bra student, helt poängmässigt. Jag är nöjd, men jag är ännu nöjdare över att äntligen ha allt detta bakom mig! Gymnasiet har varit en bra tid för mig, men det är jätteskönt att skymta en framtid som utspelar sig utanför Österbottens gränser - inget personligt mot Vasa eller Korsholm, men jag tror ni förstår. 

Jag firar studentskrivningarnas slut med att besöka min mamma i Stockholm! Jag landade i morse och här ska jag stanna tills påsk, och eftersom de enda jag känner i denna stad är tidigarenämnda förälder och min äldsta bror så kommer jag ha massor av ledig tid. Jag hade fyra böcker i baggaget (inklusive inträdeslitteratur, suck) och jag är otroligt taggad på att sätta igång med läsningen igen. 

Nu till inläggets titel!

DSC01252

På flyget, på Arlanda Express, och på tunnelbanan till mammas lägenhet läste jag Stephen Kings The Girl Who Loved Tom Gordon. Den storyn kom jag i kontakt med första gången under ettan i gymnasiet då jag tittade igenom pop-up-boken hos en av mina vänner, men jag var sannerligen inte övetygad om dess överlägsenhet i den stunden. Spola fram ungeför två år då jag besöker samma vän i hennes studiestad i London, och jag köper boken på Waterstone's för att, vi kommer inte ifrån det, titeln är superbra. 

Det känns på något vis som att Stephen King är ett oerövrat område för mig. Jag läste The Shining då jag var femton, och 11/22/63 tyckte jag väldigt mycket om (då igen har jag haft en poster av JFK på min vägg sedan 2012, men det är antagligen helt orelevant), men herregud hur mycket har inte den mannen spottat ur sig under sin karriär? Vem hinner med sånt? Vem har sån självdisciplin? Och vad är det som gör honom så speciell? Jag menar, jag följer honom på twitter och det han twittrat om Trump kan ibland kännas som modern konst, men utöver det är jag ute och cyklar då det kommer till hans författarskap.

Det var alltså lite därför jag valde att läsa The Girl Who Loved Tom Gordon, men också för att för det första är den ynka 200 sidor, vilket är ungefär 1000 sidor mindre än vad han annars brukar komma med (det här är ingen information jag forskat mig till, men jag är inte heller helt ute och cyklar), och för det andra verkade historien bara som mitt personliga helvete och exponeringsterapi, tänkte jag? Att tappa bort mig i skogen i flera dagar utan mat och vatten är väldigt långt nere på saker jag kunde tänka mig att vara med om.

Men det var ändå god läsning, medan jag inte har läst mycket skräck- och thrillerrelaterat är jag säker på att nioåriga flickor inte väldigt ofta är protagonister, och lika sällan är de i stort sett de enda karaktärerna i hela boken. Samtidigt som jag anser att King har en del att lära sig om att skriva kvinnliga karaktärer, är det inte heller det värsta jag läst av en manlig författare som försöker sig på ett perspektiv han inte har direkt erfarenhet av. Det finns orsaker att läsa den här boken, även om det bara är för att testa på lite Stephen King för första gången. 

 

onsdag 22 mars 2017 - 09:30

Exempel nr.10745 av böcker jag läst pga judging the book by its cover

DSC01221

Under en av mina (visserligen rätt många) pauser i studentläsningen, satte jag mig ner för att läsa Det Kändes Lugnt Då Mina Känslor Dog, som jag lånat från biblioteket av de simpla orsakerna att 1.) titlen är fantastisk, och 2.) omslaget är spännande. Jag hade därmed inga förväntningar, annat än att den skulle vara snabbläst. Det var den, sannerligen, den räckte mig ungefär en halvtimme att komma igenom men detta talar nog inte till innehållet, kvalitet framför kvantitet och allt det där. 

Boken är en samling illustrationer kring hur en hanterar patriarkatet och hur en blir påverkat av det (i västvärlden, givetvis), om självförtroende och självkänsla och hur en hittar sin plats. Det förkommer några korta tecknade serier som har enhetliga historier och en berättarröst, men mest är det tankar och teckningar som håller en sida. Den är trevlig att läsa, men det blir lite jobbigt ibland då en känner igen sig eller tycker att, "okej, det här är ett större problem än jag trodde". Bim Eriksson känns väldigt äkta under hela läsningen, och det ger en bild av att åsikterna och berättelserna inte bara är påhittade anekdoter, utan vardagliga ting som en inte borde skämmas för. 

Det som jag tyckte mest om var att alla de ritade personerna var stora, de fick ta plats i sin lilla ruta. Jag har många tankar om "manspreading" och kvinnor som krymper osv som säkert skulle passa bra in här, men jag säger bara att storleken på personerna var, för mig, väldigt symboliskt betydelsefullt. Annat än storleken var de i många fall lite halvfula, med bara ögonvitor och oproportionella kroppar, men jag skulle hävda att det var det som gjorde hela upplevelsen lite mer speciell. 

Även om jag ibland fick känslan av att jag gick igenom författarens konstportfolio tycker jag den är värd att titta igenom, många av sidorna är poetiska och många av dem är roliga och ännu fler är konstiga, men jag har inte riktigt läst något liknande tidigare vilket var till dess fördel. 

DSC01225

Okej, det blev ett kort inlägg, men jag tycker inte om då det står tomt här :/

torsdag 16 mars 2017 - 13:00

Jag lever i ett hål av feministisk besvikelse

Det har ekat lite tomt här de senaste dagarna, och det kommer fortsätta så de kommande två veckorna eftersom jag för tillfället försöker ta studenten! Önska mig lycka till, mina stressnivåer är genom taket! Med tanke på att jag läser mest fransk grammatik och samhällslära just nu har Toni Morrison tillsvidare lämnats åt sitt öde på mitt nattduksbord. Men jag kommer vara i Stockholm två veckor i april, och jag räknar med massor av ledig tid att sätta på läsning!

Nu till dagens problem. Jag läste en artikel i The Guardian om en bokhandel i Ohio som vänt böcker med manliga skribenter med ryggen inåt i bokhyllorna, för att uppmärksamma kvinnliga verk under kvinnohistoriens månad! Det lät som en intressant idé, inte heller svår att prova själv och se var en ligger då det kommer till jämställdheten i ens egna läsande. Jag känner ju verkligen att jag är den första att glatt påpeka att jag är feminist och läser "massor" av kvinnliga författare, men hej, vad är inte roligare än självinsikt? Det mesta, men färre saker är viktigare. Därför bestämde jag mig för att check myself, och utförde samma experiment i min största bokhylla! Med största menar jag både fysiskt, men det är också den med flest böcker i sig.

Och ja, vad kan jag säga? Av 177 böcker var bara 77 skrivna av kvinnor (det finns ett löneskillnadsskämt någonstans här), och det var enorma skillnader mellan genren. 

DSC01215

I fiktion, facklitteratur och biografier (de två översta hyllorna) är det otroligt mansdominerat. Alltså, helt sjukt, jag blev förvånad och besviken på att jag inte försökt ändra detta, eller ens märkt det? Jag vill inte ens se hur få böcker som är skrivna av kvinnor av färg (eller män för den delen.) Nåväl, kvinnodominerat var endast ungdomslitteraturen, som ligger längst ner. Jag blev så stressad över det här att jag genast beställde fler böcker skrivna av kvinnor, och nu vet jag att jag inte ska gå omkring och skryta om hur duktig jag är på att läsa mångfacetterat. 

Nu kollade jag inte min hylla med klassiker, science fiction eller serietidningar, men jag tror vi alla vet vad resulataten från dessa genren skulle vara. Suck. Vill någon tipsa om sina kvinnliga och icke-binära favoritförfattare? 

onsdag 8 mars 2017 - 14:00

Internationella kvinnodagen!

Idag är en av årets viktigaste dagar, om jag får säga det själv. En dag att uppmärksamma och reflektera över hur kvinnor världen över har det ställt, hur vi kan förbättra oss själva och världen omkring oss, för att uppmuntra varandra och, framför allt, hylla de kvinnor och icke-binära som plogat vägen för oss! Eftersom jag rör mig i rätt kretsar är det en väldigt känslosam dag, mycket pepp och kärlek som sprids omkring och det är underbart. Därför tänkte jag sprida lite själv, och uppmärksamma några feministiska, kvinnobaserade verk som har hjälpt mig i min kamp mot patriarkatet och som har öppnat mig till förbättring. 

Först två saker ni kan kolla upp nu genast:

Roxane Gays artikel What men want, America delivers är en text jag läst X antal gånger, och medan den kanske inte är revolutionär, tar den två stora problem i centrum. 1.) objektifieringen av kvinnor, och 2.) våltäktskulturen. Enormt viktiga saker som påverkar och försämrar kvinnors liv, oberoende av geografiska position eller socioekonomiska ställning. Om ni känner igen skribentens namn, bra! Hon har också skrivit den populära essäsamlingen Bad Feminist, som jag också rekommenderar till alla som inte ännu läst den. 

Den legendariske Chimamanda Ngozie Adichies TEDtalk, We Should All Be Feminists, som också finns i bokform, har varit monumentalt viktig för hur jag ser på feminismen. Som vi alla vet är feminism inte feminism om den inte är intersektionell, och det är en självklarthet för mig nu, men det har inte varit en spikrak väg hit eftersom jag, på många sätt, är förblindad av mitt privilegium. Det är ett fel jag ser i mig själv, och något jag aktivt vill ändra på, denna TEDtalk hjälpte!

Nu några böcker som står mig nära!

Men Explain Tings to Me, av Rebecca Solnit, en essäsamilng som är lärorik, men otrevlig att läsa. Den är inte roligt skriven och kan vara torr ibland, men boken i sig är kort och har mycket mellan sina två pärmar en kan tänka på. 

DSC01209

Sen något jag knappt kan tala om utan att börja gråta - I Am Malala, av Malala Yousafzsai. Jag älskar Malala, och hennes självbiografi är mycket hjälpsam för att lära sig om Islam, kvinnors ställning inom Islam, och för att inse hur lite en egentligen vet om denna världsreligion. Hon är en otroligt ärlig och godhjärtad människa, vilket starkt lyser igenom i boken och som alla uppskatta och lära sig från. Jag skulle också rekommendera den här boken till alla föräldrar som vill ha något av lite mer känslosam vikt att läsa för sina barn, även om boken har sina otrevliga ställen är den väldigt viktig och något alla barn kan använda för att bli inspirerade att vara empatiska och omtänksamma medborgare. Dessutom en god start för diskussioner om världen.

DSC01206

Och slutligen, något inhemskt: Peppe Öhmans Livet och Patriarkatet. Även om många sagt att den på många sätt hanterar en "basform" av feminismen, är det relevant och av stor vikt att minnas att allas feminism börjar någonstans. Det är viktigt att det finns platser att börja från, som inte känns för komplicerade eller svåra att förstå. Peppe Öhman är ju sannerligen inte själv en nybörjarfeminist, vilket jag märkte mycket väl då jag var på hennes förläsning i Academill i december. Hon hade många mycket essentiella synpunkter jag knappt nuddat vid själv, och dessutom är hon en av svenskfinlands coolaste personer. Överlag anser jag att den här boken är en otroligt god grund att stå på om en just börjat lära sig mer om feminism. Den är speciellt bra för män, tycker jag.

DSC01214

Där har vi några viktiga feministiska texter att fundera över! Jag önskar alla kvinnor en stark och inspirerande dag, utan att någon tar på er utan ert tillstånd och utan att någon kommer och säger "men männen då". Vi förtjänar alla bättre än det. 

tisdag 7 mars 2017 - 12:00

Betalda bokböter och Sommarön: Låt oss prata lite om svenskfinland

Idag betalade jag 9.80€ i bokböter. Helt objektivt sett är det inte jättemycket pengar MEN det är pengar jag skulle ha kunna använt till Oatlys chokladdryck eller, jag vet inte, jordnötssmör? När huvudet är dumt får kroppen, eller i det här fallet plånboken, lida. Fattig studerande säger jag, ändå har jag tydligen råd att vara slösaktig med min respekt för biblioteket, skamligt ändå. Det jag vill säga med det här är såklart att använd era bibliotek, vi behöver dem, men kom ihåg att de också har villkor! Pengar borde inte gå till böter. >:( 

Varför berättar jag om det här nudå? Om vi bortser från att min skam för mina obetalda böter gjorde sig uppenbar efter att jag kollat mitt senaste bibliotekskvitto igår kväll, insåg jag i samma veva att jag ska lämna tillbaka några böcker imorgon (alltså idag), och jag hade inte läst klart Sommarön än. Det blev en intensiv sträckläsning måndagen till ära, och med det har jag några tankar. 

Jag vet inte massor om Eva Frantz, jag har läst hennes blogg lite sporadiskt och hennes skriverier på Yle kommer alltid nu som då upp i mina flöden, det är allt trevligt och så men jag har sannerligen ingen genomtänkt åsikt om henne vilket betyder att läsningen av Sommarön gjordes helt autentiskt utan några enorma förväntningar eller dylikt. Det är kanske därför jag tyckte så mycket om den som jag gjorde? Här kommer tre saker jag reflekterade över under läsningen:

1. Jag tycker faktiskt om finlandssvensk litteratur, och jag undrar verkligen varför jag inte läser det oftare? Orsaken att jag valt Sommarön från början är att jag gjorde ett aktivt val i biblioteket att nu ska jag faktiskt läsa något finlandssvenskt, och jag önskar att jag gjorde det valet oftare. Det är något väldigt frigörande och, i grund och botten, roligt i att läsa om såna som pratar på samma sätt som jag, och som lever i "samma värld" som jag. 

2. Karaktärerna var välrundade och underhållande att läsa, och medan jag inte tror att någon av dem kommer vara såna jag tänker på varje dag, var de såna jag kunde känna igen t.ex. min familj eller mina vänner i. Det gör också att allt verkar lite mer realistiskt och trovärdigt, vilket genast gör det trevligare att läsa. (Men jag måste säga att jag känner att konflikten mellan karaktärerna Gisela och Vendela inte riktigt kom till ett ordentligt avslut, men det är inte hela världen.) 

3. Det var en lite lättsammare deckare, kanske mer av en relationsroman som hade ett kriminellt sidospår. Jag tyckte inte nödvändigtvis att det var en störande sak, jag tycker inte heller att boken är satt i "fel" genre, om något var det bra att det var som det var. Storyn flöt på riktigt väl, slutet kändes lite snabbspolat men hela intrigen fick en överraskande avrundning, vilket förlät det påskyndade slutet. 

Och ännu med allt detta är det inget fel med att läsa somriga böcker under vinterhalvåret (som snart kommer till sitt slut, gudskelov), om något borde det uppmuntras. Med livlig fantasi kan en sitta och minnas sommarens villaliv och varma vindar och ljusa nätter medan det nästan är snöstorm utomhus, utan några problem som helst.

DSC01200