torsdag 16 mars 2017 - 13:00

Jag lever i ett hål av feministisk besvikelse

Det har ekat lite tomt här de senaste dagarna, och det kommer fortsätta så de kommande två veckorna eftersom jag för tillfället försöker ta studenten! Önska mig lycka till, mina stressnivåer är genom taket! Med tanke på att jag läser mest fransk grammatik och samhällslära just nu har Toni Morrison tillsvidare lämnats åt sitt öde på mitt nattduksbord. Men jag kommer vara i Stockholm två veckor i april, och jag räknar med massor av ledig tid att sätta på läsning!

Nu till dagens problem. Jag läste en artikel i The Guardian om en bokhandel i Ohio som vänt böcker med manliga skribenter med ryggen inåt i bokhyllorna, för att uppmärksamma kvinnliga verk under kvinnohistoriens månad! Det lät som en intressant idé, inte heller svår att prova själv och se var en ligger då det kommer till jämställdheten i ens egna läsande. Jag känner ju verkligen att jag är den första att glatt påpeka att jag är feminist och läser "massor" av kvinnliga författare, men hej, vad är inte roligare än självinsikt? Det mesta, men färre saker är viktigare. Därför bestämde jag mig för att check myself, och utförde samma experiment i min största bokhylla! Med största menar jag både fysiskt, men det är också den med flest böcker i sig.

Och ja, vad kan jag säga? Av 177 böcker var bara 77 skrivna av kvinnor (det finns ett löneskillnadsskämt någonstans här), och det var enorma skillnader mellan genren. 

DSC01215

I fiktion, facklitteratur och biografier (de två översta hyllorna) är det otroligt mansdominerat. Alltså, helt sjukt, jag blev förvånad och besviken på att jag inte försökt ändra detta, eller ens märkt det? Jag vill inte ens se hur få böcker som är skrivna av kvinnor av färg (eller män för den delen.) Nåväl, kvinnodominerat var endast ungdomslitteraturen, som ligger längst ner. Jag blev så stressad över det här att jag genast beställde fler böcker skrivna av kvinnor, och nu vet jag att jag inte ska gå omkring och skryta om hur duktig jag är på att läsa mångfacetterat. 

Nu kollade jag inte min hylla med klassiker, science fiction eller serietidningar, men jag tror vi alla vet vad resulataten från dessa genren skulle vara. Suck. Vill någon tipsa om sina kvinnliga och icke-binära favoritförfattare? 

onsdag 8 mars 2017 - 14:00

Internationella kvinnodagen!

Idag är en av årets viktigaste dagar, om jag får säga det själv. En dag att uppmärksamma och reflektera över hur kvinnor världen över har det ställt, hur vi kan förbättra oss själva och världen omkring oss, för att uppmuntra varandra och, framför allt, hylla de kvinnor och icke-binära som plogat vägen för oss! Eftersom jag rör mig i rätt kretsar är det en väldigt känslosam dag, mycket pepp och kärlek som sprids omkring och det är underbart. Därför tänkte jag sprida lite själv, och uppmärksamma några feministiska, kvinnobaserade verk som har hjälpt mig i min kamp mot patriarkatet och som har öppnat mig till förbättring. 

Först två saker ni kan kolla upp nu genast:

Roxane Gays artikel What men want, America delivers är en text jag läst X antal gånger, och medan den kanske inte är revolutionär, tar den två stora problem i centrum. 1.) objektifieringen av kvinnor, och 2.) våltäktskulturen. Enormt viktiga saker som påverkar och försämrar kvinnors liv, oberoende av geografiska position eller socioekonomiska ställning. Om ni känner igen skribentens namn, bra! Hon har också skrivit den populära essäsamlingen Bad Feminist, som jag också rekommenderar till alla som inte ännu läst den. 

Den legendariske Chimamanda Ngozie Adichies TEDtalk, We Should All Be Feminists, som också finns i bokform, har varit monumentalt viktig för hur jag ser på feminismen. Som vi alla vet är feminism inte feminism om den inte är intersektionell, och det är en självklarthet för mig nu, men det har inte varit en spikrak väg hit eftersom jag, på många sätt, är förblindad av mitt privilegium. Det är ett fel jag ser i mig själv, och något jag aktivt vill ändra på, denna TEDtalk hjälpte!

Nu några böcker som står mig nära!

Men Explain Tings to Me, av Rebecca Solnit, en essäsamilng som är lärorik, men otrevlig att läsa. Den är inte roligt skriven och kan vara torr ibland, men boken i sig är kort och har mycket mellan sina två pärmar en kan tänka på. 

DSC01209

Sen något jag knappt kan tala om utan att börja gråta - I Am Malala, av Malala Yousafzsai. Jag älskar Malala, och hennes självbiografi är mycket hjälpsam för att lära sig om Islam, kvinnors ställning inom Islam, och för att inse hur lite en egentligen vet om denna världsreligion. Hon är en otroligt ärlig och godhjärtad människa, vilket starkt lyser igenom i boken och som alla uppskatta och lära sig från. Jag skulle också rekommendera den här boken till alla föräldrar som vill ha något av lite mer känslosam vikt att läsa för sina barn, även om boken har sina otrevliga ställen är den väldigt viktig och något alla barn kan använda för att bli inspirerade att vara empatiska och omtänksamma medborgare. Dessutom en god start för diskussioner om världen.

DSC01206

Och slutligen, något inhemskt: Peppe Öhmans Livet och Patriarkatet. Även om många sagt att den på många sätt hanterar en "basform" av feminismen, är det relevant och av stor vikt att minnas att allas feminism börjar någonstans. Det är viktigt att det finns platser att börja från, som inte känns för komplicerade eller svåra att förstå. Peppe Öhman är ju sannerligen inte själv en nybörjarfeminist, vilket jag märkte mycket väl då jag var på hennes förläsning i Academill i december. Hon hade många mycket essentiella synpunkter jag knappt nuddat vid själv, och dessutom är hon en av svenskfinlands coolaste personer. Överlag anser jag att den här boken är en otroligt god grund att stå på om en just börjat lära sig mer om feminism. Den är speciellt bra för män, tycker jag.

DSC01214

Där har vi några viktiga feministiska texter att fundera över! Jag önskar alla kvinnor en stark och inspirerande dag, utan att någon tar på er utan ert tillstånd och utan att någon kommer och säger "men männen då". Vi förtjänar alla bättre än det. 

tisdag 7 mars 2017 - 12:00

Betalda bokböter och Sommarön: Låt oss prata lite om svenskfinland

Idag betalade jag 9.80€ i bokböter. Helt objektivt sett är det inte jättemycket pengar MEN det är pengar jag skulle ha kunna använt till Oatlys chokladdryck eller, jag vet inte, jordnötssmör? När huvudet är dumt får kroppen, eller i det här fallet plånboken, lida. Fattig studerande säger jag, ändå har jag tydligen råd att vara slösaktig med min respekt för biblioteket, skamligt ändå. Det jag vill säga med det här är såklart att använd era bibliotek, vi behöver dem, men kom ihåg att de också har villkor! Pengar borde inte gå till böter. >:( 

Varför berättar jag om det här nudå? Om vi bortser från att min skam för mina obetalda böter gjorde sig uppenbar efter att jag kollat mitt senaste bibliotekskvitto igår kväll, insåg jag i samma veva att jag ska lämna tillbaka några böcker imorgon (alltså idag), och jag hade inte läst klart Sommarön än. Det blev en intensiv sträckläsning måndagen till ära, och med det har jag några tankar. 

Jag vet inte massor om Eva Frantz, jag har läst hennes blogg lite sporadiskt och hennes skriverier på Yle kommer alltid nu som då upp i mina flöden, det är allt trevligt och så men jag har sannerligen ingen genomtänkt åsikt om henne vilket betyder att läsningen av Sommarön gjordes helt autentiskt utan några enorma förväntningar eller dylikt. Det är kanske därför jag tyckte så mycket om den som jag gjorde? Här kommer tre saker jag reflekterade över under läsningen:

1. Jag tycker faktiskt om finlandssvensk litteratur, och jag undrar verkligen varför jag inte läser det oftare? Orsaken att jag valt Sommarön från början är att jag gjorde ett aktivt val i biblioteket att nu ska jag faktiskt läsa något finlandssvenskt, och jag önskar att jag gjorde det valet oftare. Det är något väldigt frigörande och, i grund och botten, roligt i att läsa om såna som pratar på samma sätt som jag, och som lever i "samma värld" som jag. 

2. Karaktärerna var välrundade och underhållande att läsa, och medan jag inte tror att någon av dem kommer vara såna jag tänker på varje dag, var de såna jag kunde känna igen t.ex. min familj eller mina vänner i. Det gör också att allt verkar lite mer realistiskt och trovärdigt, vilket genast gör det trevligare att läsa. (Men jag måste säga att jag känner att konflikten mellan karaktärerna Gisela och Vendela inte riktigt kom till ett ordentligt avslut, men det är inte hela världen.) 

3. Det var en lite lättsammare deckare, kanske mer av en relationsroman som hade ett kriminellt sidospår. Jag tyckte inte nödvändigtvis att det var en störande sak, jag tycker inte heller att boken är satt i "fel" genre, om något var det bra att det var som det var. Storyn flöt på riktigt väl, slutet kändes lite snabbspolat men hela intrigen fick en överraskande avrundning, vilket förlät det påskyndade slutet. 

Och ännu med allt detta är det inget fel med att läsa somriga böcker under vinterhalvåret (som snart kommer till sitt slut, gudskelov), om något borde det uppmuntras. Med livlig fantasi kan en sitta och minnas sommarens villaliv och varma vindar och ljusa nätter medan det nästan är snöstorm utomhus, utan några problem som helst.

DSC01200

 

lördag 4 mars 2017 - 09:16

Poesi och musik, och lite inspiration till och med

IMG 9746

Jag tog mig ÄNTLIGEN ur min två veckor-långa isolationsperiod igår kväll. Trots detta känner jag mig inte riktigt tillbaka till min fulla potential än, men denna influensa är inget jag kommer förgås av. Vad gjorde jag igår då? Ja, vad är inte trevligare en fredagskväll än att åka in till stan, sätta sig ner med en cider och lyssna på poesi? Förvånansvärt nog måste jag säga att inte mycket är egentligen trevligare än det, vi (Natalie och jag) var sannerligen positivt överraskade av stämningen och materialet på Doo-Bop Club igår kväll. Vem kunde ha tänkt sig att den österbottniska poesiscenen var 

IMG 2så tilltalande? Många vackra och tankeställande humoristiska textrader delades med oss i publiken, och efteråt, då jag kört hem Natalie och var ensam i bilen, satt jag i total tystnad och funderade om jag bara borde släppa allt och bli poet. Det är fortfarande under diskussion, för jag är ingen god poet. Åtmistone har mina vyer vidgats. 

Jag bestämde mig också för att köpa en diktsamling en av poeterna gett ut, vilket är spännande i sig, men framför allt känns det roligt att kunna stöda konstnärer i ens närhet på ett sådant konkret sätt. Jag vill ändå tänka att jag är den första som skulle spendera pengar till höger och vänster för att få igång konsten igen efter att alla nedskärningar slaktat allt som kallas kultur i vårt besvikelsefulla samhälle (men jag är inte bitter). Det är således lätt att tala, en måste prestera för att vara trovärdig. 

Men, med denna poesikväll i mitt baggage tänker jag dela med mig av tre av mina favoritdikter - jag tänker på dem nästan dagligen, vilket en verkligen kan hoppas att talar till deras enorma kvalitet. Jag lämnar er alltså den här gången med några dikter, och hoppas ni känner er lite inspirerade!


"He Tells Her," Wendy Cope

He tells her that the Earth is flat—
He knows the facts, and that is that.
In altercations fierce and long
She tries her best to prove him wrong.
But he has learned to argue well.
He calls her arguments unsound
And often asks her not to yell.
She cannot win. He stands his ground.

The planet goes on being round.

 

"Here Dead We Lie", A. E. Housman

Here dead we lie
Because we did not choose
To live and shame the land
From which we sprung.

Life, to be sure,
Is nothing much to lose,
But young men think it is,
And we were young.

 

"Hope is the thing with feathers", Emily Dickinson 

“Hope” is the thing with feathers -
That perches in the soul -
And sings the tune without the words -
And never stops - at all -

And sweetest - in the Gale - is heard -
And sore must be the storm -
That could abash the little Bird
That kept so many warm -

I’ve heard it in the chillest land -
And on the strangest Sea -
Yet - never - in Extremity,
It asked a crumb - of me.

tisdag 28 februari 2017 - 11:00

Finlandssvenska läsutmaningen: februari

Månadens tema för Yle kulturs utmaning var att läsa något som gör dig upphetsad, och jag valde att tolka det väldigt fritt och läste Meryl Streep-biografin. Det är nog inte direkt vad en skulle peka ut som sexuellt upphetsande, vilket är förståeligt, men det hör inte hit. Medan det finns några ordentliga orsaker till varför jag inte ville läsa något direkt sexrelaterat, var den mest överväldigande orsaken att jag verkligen ville läsa boken jag valde. Sen finns det kanske lite rädsla från mitt håll om att skriva om sexualitet osv från ett mer personligt perspektiv (min familj läser ju den här bloggen, för guds skull), det är väl egentligen bara något att jobba på! Men, jag tänkte skriva om en annan, lite mer abstrakt orsak till min avhållsamhet. 

För några månader sedan, innan resultatet från amerikanska presidentvalet, läste jag en artikel i Cosmopolitan (jaja) som hette I haven't had sex in weeks. I Blame Donald Trump. Medan den inte är den mest vetenskapliga av artiklar var den rätt underhållande, och den gav insikt i ett problem som är synnerligen aktivt - oroligheterna i världen, den växande högerextremismen och den politiska helheten i världen hjälper inte någons sexliv. Antingen känns det som att det finns för många nazister eller för många feminister, ingen är bekväm. Men jag oroar mig väldigt mycket över Donald Trump, och det har lett till att intresset för att läsa något verkligt upphetsande låg på minussidan. På grund av att jag skriver samhällslära i studenten i mars läser jag många nyhetskällor per dag, och med vårt lands språksituation, Trump och mycket mer betyder det att jag väldigt sällan känner mig hoppfull för världen. Det finns så mycket negativitet och, rent ut sagt, skit att det är svårt, och nästan omöjligt, att tänka på något annat.

Kanske det är jag som inte har ett hälsosamt sätt att ta i tu med mina känslor kring stressen över saker jag inte kan förändra, men jag vill inte minimera mina känslor för det.

Nåväl, det finns mycket att fundera på då det kommer till sex, som till exempel varför millenniegenerationen har mindre sex än äldre generationer hade i samma ålder, och orsaken till varför jag inte ville något sexuellt upphetsande den här månaden är sannerligen inte en intressant sak. 

I mars är det en levande nobelpristagare som gäller, och jag tänker läsa en bok som jag planerat att läsa i flera år, nämligen Toni Morrisons Sula.

Om ni också deltar i #fisvläsutmaningen2017 skulle det vara supertrevligt om ni berättade för mig vad ni ska läsa, eller skulle vilja läsa, i mars! 

 

 

måndag 27 februari 2017 - 19:31

Throwback till 2012/13 och den enda Emmy-vinsten som har betydelse

Jag har förlängt min söndag en dag extra, och har därmed bara legat ihopkurad som en boll på soffan, druckit oatlys chokladmjölk och ätit en hel påse med vegobollar helt själv. Medan dessa saker ensamma inte skriker söndag, så måste en bara tillägga att jag maratonat något och så blir det genast acceptabelt. Nu tänker nu, maratonat en bok? Sounds fake, but ok. Det här är en bokblogg, liksom. Sant, sant, väldigt sant. Jag kan inte lura er, inte. Jag tänker chockerande nog berätta om något som inte är en bok men som har en mycket stark litterär länk och som kan hjälpa er att föreställa er Jane Austens mest kända verk mer komplext. Jag pratar såklart om the Lizzie Bennet Diaries

Det var mer aktuellt för några år sedan, webbserien pågick under 2012 och 2013 och vann en Emmy i 2013 för Outstanding Interactive Program, och inte utan orsak. Själva serien är en omarbetning av Austens Stolthet och Fördom i form av en videoblogg driven av Lizzie Bennet. Den är kreativ och rolig och precis en rätt mängd dramatisk för att det fortfarande ska vara ganska realistiskt, men ändå ha känslan av att vara lite mer än det vanliga livet. 

Men jag säger inte att ni ska se det här istället för att läsa boken, för att boken är verkligen bra och en klassiker utan dess like (tycker jag, åtminstone), och för att jag tror den här webbserien fungerar bäst som en utfyllnad till originalhistorien, och som ett hjälpmedel för att förstå den bättre! Jag tycker dessutom väldigt mycket om moderniseringar av klassiska verk, Elementary, 10 Things I Hate About You, det är allt bra. Men the Lizzie Bennet Diaries har gjort något väldigt speciellt, och det kan en nog uppskatta. 

Och jag säger inte bara det här för att jag har starka band till webbserien, men nu när jag tog upp det kan jag berätta att jag låg på en säng i 2013 i Ekenäs under min praovecka på Yle och tittade på dessa avsnitt istället för att sova. Nu har jag sett alla avsnitt igen och förnyat min syn på hela serien, och om något tycker jag mer om den nu. Så, förläng era söndagar med mig! 

fredag 24 februari 2017 - 16:00

Lifehack för den som vill börja läsa igen

Jag har legat med influensa nu i fem dagar och jag är ganska färdig med det, måste jag säga. Jag har varit för sjuk för att flyga till Stockholm för att vara hos mamma en vecka, och det är verkligen noll procent okej. Det här innebär inte bara att jag också missat flera dagar av studentläsning, jag har inte heller orkat läsa något annat alls. Jag är efter i allt.

Läsning är en muskel som blir starkare då en spänner den, och genast jag går någon dag utan att läsa överhuvudtaget tappar jag intresse och vilja att ta upp ett ordentligt läsemönster igen. Nu har jag gått oläst i nästan en hel vecka, ve och fasa

Men att komma igång med läsning igen är ibland lättare sagt än gjort, och jag är knappast den enda som råkat i en "läskramp" någon gång, och då talar jag inte bara om något som varat bara några dagar. För mig fungerar en sak bättre än något annat, och det är att plöja igenom något snabbt och få sätta det i "läst"-högen. Novellsamlingar och allmänt korta böcker fungerar bra till det här, men min favoritgrej är kort och gott att läsa serietidningar! Mina favoriter då det kommer till det här är båda skrivna av Matt Fraction, och nu är ni alla välkomna in i en värld där serietidningar inte bara är för nördar längre!

DSC01192

Alla som säger att Hawkeye är den onödigaste Avengern borde få smisk, dessa okunniga personer har helt enkelt inte gjort mer än sett filmerna. Fake geek boys. Clint Barton är en väldigt mångfacetterad karaktär, och jag tycker speciellt om Fractions serie för att den skildrar psykisk ohälsa väl, och dessutom är Hawkeye, till skillnad från i filmerna, döv här! Det är så viktigt med representation av handikapp i litteratur (och överallt), och det är kul att det får finnas humoristiskt och realistiskt skrivet. Dessutom får kvinnliga Hawkeye, Kate Bishop, massor av tid att skina ensam i senare nummer. Utöver allt detta är David Ajas minimalistiska konst att dö för, och det blir rätt självklart att Clint och Kate är de hjältar vi alla förtjänar.

DSC01194

Till näst är det för den pryde att sluta sina ögon, för nu kommer det handla om sex. Eller åtminstone delvis, för min andra favoritserie är Matt Fractions och Chip Zdarskys Sex Criminals, som är i stort sett det roligaste som finns. Jag tycker om då sex blir avdramatiserat och skämtas om. Storyn är enkel, då huvudkaraktärerna Susie och Jon har sex med varandra stannar tiden, och de börjar råna banker för att finansiera Susies bibliotek. Det utvecklas såklart och blir till helt andra grejer senare, men det är egentligen allt en måste veta. Serietidningen är i grund och botten en humoristisk kriminalserie och jag tror personligen att den passar precis alla (som är myndiga, antar jag.)

Det finns således två saker jag finner att vara otroligt negativa då det kommer till serietidningar, 1.) de kan kosta upp till femton euro, och 2.) eftersom de är så snabblästa kan det kännas som att de inte är värda pengarna. Jag har definitivt känt så här flera gånger då jag stått vid kassan i Comic's Heaven i Gamla Stan och betalat nästan fyrtio euro för tre trade paperbacks (som de ovan, typ samlingsvolymer), men vad kan jag? Det är kul att läsa dem, och de finns oftast inte att låna i bibliotek, och om  det finns har de i alla fall inget stort utbud.

Jag har dock läst massor av serietidningar, och skulle kunna fortsätta att berätta om dem i många, många inlägg till. Det kommer jag inte göra nu i alla fall, så jag lämnar er med dessa två rekommendationer.

måndag 20 februari 2017 - 18:00

Pinsamma resultat i poänglösa onlinetest: Litteraturversionen

Trevlig måndag på alla! Nu har jag officiellt läsledigt inför studentexamen, vilket är både trevligt och otrevligt - nu är pressen rätt hög att faktiskt läsa till proven och det finns ingen orsak till att inte göra det, huhhu. Men, det trevliga är att kunna stanna hemma utan BH, iklädd samma tights och samma stickade tröja flera dagar i rad utan att någon ens märker det, och det tänker jag fokusera på. Jag har några roliga, men synnerligen långa, dagar bakom mig. Penkkis och abikryssningen tog verkligen luften ur mig (jag har bara ett ord, vinbuffé). Skulle såklart inte ändra något, men det innebär också att jag är fast med värk i kroppen och känslan av en inkommande förkylning. Det finns inget jag kan göra åt den saken, men ändå. 

Eftersom jag inte är i toppskick just nu har jag suttit och degat och tittat på gamla Simpsons-avsnitt medan jag gjort massor av BuzzFeed-test om litteratur och dylikt. Medan det är höjden av idiotiskt och oproduktivt tidsfördriv är det skönt att bara sitta tillbaka och se hur dum en är, och det gjorde jag verkligen. Jag fick ögonen på många böcker jag vet att jag måste läsa och därmed är mitt Goodreads uppdaterat (med det kan jag också säga att om ni har egna konton ska ni adda mig som kompis!). Det viktigaste jag lärde mig var såklart vem min pojkvän borde vara, baserat på sju frågor. Ah, de viktiga sakerna i livet. 

Screenshot 2017 02 20 17.21.44

Nåja, joina mig i Buzzfeed-bullshitten och slösa bort era måndagar också. Jag har dessutom valt ut några bokrelaterade quiz, för att jag är hjälpsam på det viset! Ett, två, tre, fyra, fem. Jag fick inte över 50% på någon av dem, och jag skäms inte. 

lördag 18 februari 2017 - 09:00

Rädda mig, Jonas Hassen Khemiri

Det finns en sak jag måste bli bättre på, och det är något Jonas Hassen Khemiri kan ge mig – jag måste läsa mer litteratur om araber, skrivna av arabiska författare. Speciellt i nutidens politiska klimat måste en verkligen träna sina muskler för källkritik, och även om fiktion inte alltid är en lösning på det, har jag funnit det väldigt givande att läsa Khemiris två böcker Ett Öga Rött och Jag Ringer Mina Bröder. Två väldigt omtyckta böcker som fått priser och allt hyllats till skyarna, och båda med arabiska och muslimska huvudkaraktärer. Dessutom två stora tankeställare för mig!

DSC2 Om vi börjar med den jag läste först, Jag Ringer Mina Bröder. Jag tänker vara helt ärlig, om ni läser en bok i år så skulle jag önska för allas del att det är den här, för medan jag skulle hoppas att jag själv är en tolerant och vänsterliberal person så lärde jag mig mycket under dessa 152 korta sidor. Snabbläst är den, men lärorikt går den djupt in i problemen med islamofobi och generell rasism, hur det påverkar enskilda invandrare, eller svenskar (i det här fallet) med ett visst utseende, och hur enkelt det är att vara oventande om allt detta om en inte själv är i den sitsen. Men som min mamma brukar säga, hur du är vrider och vänder på dig har du ändå rumpan där bak, och därmed kommer en inte ifrån att vårt Finland är ett synnerligen problemfyllt land – vi är till skelettet rasistiska, och rädda för muslimer. Inte okej. 

Khemiri är kanske mest känd för sitt öppna brev till Beatrice Ask som publicerades i Dagens Nyheter i 2013, och jag tror många läste det brevet då det var som mest aktuellt, även om det kanske skulle tålas att läsas om. Men oroa er inte, även om det inte går att läsa brevet gratis online längre så finns det publicerat i Jag Ringer Mina Bröder!

Då jag läste boken och brevet och novellen som boken innehåller så kändes det j o b b i g t, det är det enda sättet jag kan förklara det på. För jag är blott en kränkt vit människa precis som alla andra vita människor, och det är därför det är så viktigt att läsa om vardagsrasism, om hur muslimer lider av terrorism världen över för att vi tydligen kan separera KKK och alla andra kristna personer, men vi kan inte separera ISIS och riktiga muslimer. Det är lätt att dra alla över samma kam i tider som dessa då det blivit rimligt att bannlysa muslimer, det är lätt att skrämma människor och peka ut en folkgrupp som grunden till allt ont och allt farligt i världen. Detta har hänt mången gång förut, Hitler gjorde det med judarna och det var förvånansvärt effektivt. Vi måste således bli bättre, mer intelligenta människor och göra allt vi kan för att inte ge vika åt fascismen igen. Därför tycker jag alla kan spendera sju euro för att köpa den, läsa den, ge den i present till en rasist i familjen, kasta den från hustaken eller något för att jag är skiträdd för tredje världskriget.

DSC01067Andra boken då, Ett Öga Rött? Khemiris första roman, en dagboksroman ur huvudpersonen Halims perspektiv. Den här var lite mer trögläst, skriven på bruten svenska vilket tog en stund att vänja sig vid, men jag fick en väldigt viktig sak ur den, och det är problemet kring nationalism. Då menar jag inte muslimsk nationalism heller, eller åtminstone inte efter att jag funderat över det en stund. Berättaren är en muslimsk kille i högstadieåldern, och han vill inte vara en mönsterinvandrare som lämnar sitt arabiska arv bakom sig. Det är ju ändå rimligt. Men under bokens gång kommer det fram tecken av fundamentalism och lite trångsynthet från Halim, och det är ändå två egenskaper jag är observerar ganska varsamt. Sen började jag fundera på nationalism.

Jag träffade en vän kring julen, och medan vi pratade om allt möjligt sade hon något väldigt insiktsfullt som jag funderat aktivt på sedan dess, nämligen att hur synd hon tycker det är att den finska flaggan blivit en så negativt nationalistisk symbol för främlingsfientlighet. Jag insåg såklart att hon hade rätt, jag vet ju själv att då jag ser någon med landslagströja, insvept i finska flaggan eller någon som har vårt lands flagga någonstans på sin utstyrsel föredrar jag att gå till andra sidan gatan och separera mig från den ideologin. Det låter kanske opatriotiskt, och bra det, för det är jag. Medan jag på många sätt är stolt över vårt land och vår historia, så finns det fler sätt jag skäms över oss på. Jag skäms tillräckligt för att inte vilja associeras med vår flagga. Men jag är ändå inte rädd för “våra” nationalister, jag håller bara inte med dem.

För att citera Khemiri, “’Jag ska lära er ett riktigt citat. Det kommer från Koranen så det passar väl två nationalister, ‘Den vise vill veta, den dåraktigt tala’. Tänk på det.’”

Hur kommer det sig då att jag är så annorlunda ställd till muslimska nationalister? Att jag kan känna rädsla över att de finns, att jag kan känna mig utsatt och hotad. Det är ju löjligt, såklart. Men orsaken jag känner mig så här mot en nationalist är på grund av en annan nationalist. Regeringens flyktingpolitik, medias islamofobi, Trump. Det är alla saker som har hjälpt den här hatfulla retoriken sätta spår i min hjärna och hur jag tänker, totalt mot min vilja. Det här är sannerligen ett problem jag ser i mig själv som måste rättas, och jag skulle vilja påstå att Khemiri hjälpte mig på traven. Känner du igen samma fel i dig själv? Oroa dig inte. Khemiri är här för att hjälpa.

Men om islamofobi och rasism inte intresserar, men du ändå vill läsa Khemiri – jag har en något för dig också. Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog, en novell på 64 sidor som jag fick rekommenderat åt mig av en vän för ca tre år sedan. Jag har läst den tio gånger och ändå förstår jag den inte. Det är sannerligen något spännande med sånt man inte får huvudet kring. Dessutom var den snabbläst. Bilden är dock tagen i 2013, som en e-bok på min iPad som jag nu gett åt min mamma i mitt rum som inte har någon av de där planscherna kvar längre. Bilden en riktig relik, novellen ändå ett bra tips. 

DSC 0037

 

onsdag 15 februari 2017 - 11:00

Meningen med livet är, åtminstone delvis, relaterad till homon

Jag missade alla hjärtans dag igår, oj nej! Eller inte egentligen, jag tillbringade dagen tillsammans med min familj och åt blåbärsmuffins och glass och det var allt väldigt trivsamt. Sen kom jag på, lite för sent, att hej, jag har ju läst en del romantik! Alltså överlägset mest Nicholas Sparks, vilket är lite pinsamt, men det är ju verkligen inte det enda jag läst. Kanske det skulle vara läge att rekommendera mina två favoriter? Såklart. För den där känslan av nyförälskelse, lycka och mysighet kan en uppleva på andra dagar än alla hjärtans dag, och det förespråkar jag. 

DSC4Det finns ett koncept jag vill rekommendera till alla som någonsin tänkt att de inte är en läsare: novellsamlingar. Korta och koncisa historier som inte håller på längre än tjugo sidor styck, vad mer kan en egentligen önska sig i dessa tider av sociala medier och stressig politik? Ganska mycket egentligen, men en novellsamling sitter väl ändå. Då det kommer till romans och kärlek har jag en bok att föreslå som jag stått bakom sedan 2012 - The Secret Lives of People in Love av Simon van Booy. Löjligt efternamn åsido, medan den ibland kan vara lite för poetisk och rätt så pretentiös ligger den mig väldigt nära hjärtat. Jag skojar inte ens då jag säger att jag tänker på den flera gånger i veckan. Varför? Medan det är enkelt att förlora sig själv i romantisk kärlek och sexuell attraktion presenterar denna novellsamling hängiven kärlek i alla dess former, mellan vänner, familjemedlemmar och främlingar. Boken är varm och gosig och har något för alla, vad mer behöver ni för att övertalas? 

DSC5Sen något underrepresenterat i samhället, kulturen, litteraturen - nämligen lesbisk kärlek med lyckliga slut! Carol av Patricia Highsmith var förvånansvärt nog skriven på femtiotalet och handlar om en av de ömmaste och finaste relationerna jag någonsin läst. Filmen var aktuell för lite över ett år sedan, och det är en av de bästa filmerna jag sett på väldigt länge. Den var lugn och trevlig, och det visar sig att den följde boken otroligt väl. Boken i sig är kanske inte den mest actionfyllda biten litteratur en kan hitta på marknaden, men den handlar helt enkelt om två människor som finner kärlek i varandra. Jag skulle nog rekommendera den här till den som inte vill läsa om hjärtskärande och dramatisk romans som kanske slutar i tragedi, den här är för någon som vill läsa om kärlekens långsamma utveckling på ett lite mer realistiskt sett. Dessutom har den en av de vackraste citaten jag någonsin stött på: 

DSC01137

Helt otroligt. Dessutom har filmatiseringen Cate Blanchett i en av huvudrollerna, och om vi lyssnar på min vän Christa är det egentligen det enda som har någon betydelse.

Från en sak till en annan, kanske ni märkt att jag äntligen har en ordentlig header? Hoppas det, för den är ritad av min goda vän Wilma Koskinen som är en av de mest talangfulla människorna jag känner och hon ritade av min tatuering så väl att jag blir tårögd då jag ser den. 

Och ännu en sak, Ellen Strömberg tipsade om mig i sin blogg, jag är fortfarande i upplösningstillstånd över detta, och mina två vänner Alma och Fanny gav mig ett litet shoutout i deras senaste poddavsnitt. Jag är så tacksam för all respons jag fått, det är jätteroligt och jag hoppas de som orkat läsa så här långt fortsätter! ♥♥