tisdag 18 juli 2017 - 10:00

Into the Water

DSC01580

Alltså jag försökte skapa århundradets sämsta gif bara för att till och med jag själv börjar tröttna på hur basic och likadana alla mina bokbilder är, men den fungerade inte ens då jag publicerade inlägget. It's a hard knock life. Skulle förbättra mig och jag hade öga för det här. Kanske det finns en bokfotograferingskurs jag kan gå? Hjälp mig. 

Nåväl, jag har också doppat mig i lite äkta sommarläsning, och det känns dessutom som att Paula Hawkins kommer bli en av de där författarna som kommer ge ut en bok och jag kommer definitivt, 100% att läsa den. Inte för att hon skriver superbra eller så, men jag misstänker att hon kommer vara lite av ett fenomen. Into The Water fanns ju bokstavligen överallt i hela Vasa/världen för några veckor sedan, och jag blev så trött på att se den att jag bara köpte den med mina hårt införtjänade pengar (presentkort jag fick i studentgåva höhö) och läste den.

Har suttit och funderat ett tag om jag gillade Into the Water eller The Girl on the Train mer, men det känns inte heller helt schysst att väga dem mot varandra, och böckerna var ändå såpass olika att det inte finns någon enorm orsak att börja dra jämförelser. Det är inte precis litteratur i toppklass det här. Men ändå läser jag det.

Jag läser det väldigt snabbt dessutom, den här räckte en dag och sedan var den slut, och det är inte för att den är superkort och lättläst. Den är relativt kort och relativt lättläst, men i grund och botten är den ändå så intressant, spännande och genuint rolig att läsa att en vill veta vad som hänt och vad som ska hända. Slutet var kanske lite antiklimaktiskt, men inte till den nivån att jag kokad av ilska för dåligt författarskap, det var väl snarare ganska realistiskt. Även om jag fått lite den känslan att Paula Hawkins försöker apa efter Gillian Flynn (men vem gör nu inte det egentligen) tycker jag att jag är orättvis i mitt påstående för att jag jämför allt i den här genren med Gillian Flynn och det måste jag sluta med. Men Paula Hawkins är ändå en low grade Gillian Flynn. 

Anser den här att vara riktigt bra sommarläsning ändå, så skynda på! 

söndag 16 juli 2017 - 11:00

The God of Small things, The God of Loss

DSC01586

Årets femte ljudbok blev The God of Small Things av Arundhati Roy, och när jag köpte den från the iBooks store blev jag rätt så provocerad av att den beskrevs som "the most important indian book, written by a woman". Kan inte föreställa mig att den viktigaste boken skriven av en indisk man skulle beskrivas på ett liknande vis, men visst, jag kanske bara griper efter halmstrån. I vilket fall som helst är det här definitivt en viktig bok, åtminstone enligt min oerfarna mening. 

Om en har ens någon sorts länk till IB-linjen i Vasa övningsskolas gymnasium, räcker det inte länge innan den här boken dyker upp. En av de absolut bästa lärarna i hela skolan älskar The God of Small Things, och så långt som jag förstått väljer hen att varje årskurs ska läsa den för att sedan analysera och diskutera. Själv flyttade jag från IB till vanliga linjen inför tvåan, men året jag tillbringade på "andra sidan" gav upphov till rätt så många vänner, både äldre och yngre, som ojat sig över den här boken och liksom, livet är ju kort och jag tänkte att det måste finnas en orsak till att ovannämnda lärare har varje årskurs att läsa den och liksom, yolo. Jag är inte rädd.

(Till saken hör också att Arundhati Roy är något av en Harper Lee och väntade ganska länge innan hon släppte en ny bok, och den nya boken råkar ha kommit ut i början av juni i år och det blev ganska uppmärksammat och det blev i sin tur lite av en påminnelse för mig, så ja.) 

Och jag ä l s k a d e den, men jag tror också att den inte skulle lida av att jag läser/lyssnar igenom den igen, för betydande delar av bokens helhet flög över huvudet på mig och jag var tvungen att läsa kapitelssammanfattningar efter vissa delar, och de sista tre kapitlen lyssnade jag igenom två gånger. Det här var sannerligen inte en bok som gjorde händelserna uppenbara, vilket var lite frustrerande men då igen är det väl jag som är problemet. 

The God of Small Things handlar om tvillingarna Rahel och Estha, och boken hoppar mellan åren 1969, då de är sju år gamla, och 1993, då de är återförenade. Det räckte mig pinsamt länge att inse att hela historien cirkulerar kring endast en tragedi, och den här händelsens inverkan på tvillingarna, deras släkt och vänner. Strukturen på historien är så intrikat och inlindad i sig själv att det skulle behövas ett släktträd med tillhörande förklaring för allas del i berättelsen, (om jag öppnar mig själv här så behövde jag läsa väldigt mycket på Shmoop för att fullständigt förstå Baby Kochamma.)

Boken är så välskriven och strukturen på det hela är så bra att jag helt ärligt har svårt att hitta något att vara bitter över. Det känns som att karaktärerna alla får vara tredimensionella och komplicerade, de får alla "screen time" så att de alla kan lysa och få sina motiv förklarade, men fokuset stannar ändå på Rahel och Estha och deras inveklade uppväxt och oklara framtid. 

Och hela den här röda tråden om "vem som får älskas och hur mycket" är så poetisk att jag blir lite tårögd bara av att tänka på det, tbh. 

Storrekommenderar den här, den passar dessutom perfekt att läsa nu medan sommaren ännu orkar hålla på eftersom Arundhati Roys miljöbeskrivningar är så vackra att en kan känna doften av den indiska värmen medan en läser.

fredag 14 juli 2017 - 13:00

The Vegetarian, förvånansvärt svår att relatera till

Recensionen från Goodreads nedan om The Vegetarian av Han Kang beskriver väldigt långt mina tankar om den här läsupplevelsen. 

Screenshot 2017 07 10 20.35.33Jag är själv dålig vegan/vegetarian, och det var med den livsstilen i baggaget som jag såg titeln och tänkte, jahapp, kanske något för mig, utan att riktigt kolla baksidan av boken eller ens snabbgoogla för att vet något om handlingen. Men, till saken hör kanske ändå att jag fick den i ett bokbyte på en fest jag var på för någon vecka sedan, och alla val var baserade på snabba intryck av titel och omslag. Så. Den är nu i min ägo, och den är också läst, och jag vet ändå inte exakt vad som hände, även efter att ha läst om delar av den. 

Den utspelar sig i alla fall i samtida Sydkorea, där en kvinna vid namn Yeong-hye bestämmer sig för att sluta äta kött efter att ha börjat få groteska, blodiga mardrömmar varje natt. Sydkorea är rätt konservativt, t.ex. existerar inte vegetarianism där och samhällsnormer följs slaviskt, och det här blir ett val som vänder hela Yeong-hyes familj emot henne. 

Först trodde jag att hela historien skulle handla om hur undergiven kvinnan är i Sydkorea, eftersom Yeong-hyes make blir helt ifrån sig då hon vägrar att lyda hans order om att börja äta kött igen, och hennes far slår henne för att han blir så provocerad av att hon inte äter under familjemiddagen. Men det utvecklades till något helt annat i bokens andra del, och sedan åter något helt annat i den tredje delen, och det är därför recensionen ovan klingar väldigt rent för just den här boken. 

Den är visserligen väldigt kort, vilket gör det väldigt enkelt att läsa om den och se om en hittar ny information som löser gåtor som uppkommit under läsningen, men helt ärligt insåg jag inte bokens centrala tema förrän jag läste wikipediasidan, och jag insåg att (spoilervarning) Yeong-hye ville bli ett träd. Vilket låter väldigt flummigt, men hon ville inte påverka omvärlden negativt genom att äta kött eller förorena luften osv osv. 

Och visst, jag har haft liknande Woodstock-tankar i mitt liv, speciellt efter att jag sett dokumentärer som The Inconvenient Truth och typ, What the Health. Jag blir ibland ytterst stressad av ohållbara vanor jag har, som att jag använder för mycket plast, och jag är inte helt säker men jag måste ju anta att jag använder för mycket vatten för att det ska vara miljövänligt, dessutom kör jag min bil alldeles för ofta, och ingen behöver väl egentligen konsumera på det här viset, men jag har sannerligen inte haft dessa tankar till samma grad som Yeong-hye, som till slut blir inlagd på sjukhus på grund av sin ovilja att påverka jorden överhuvudtaget.

Det var ändå rätt intressant att fundera över ens egna obsession över världsliga ting, medan det här lätt blir ett tabubelagt samtalsämne här uppe i Norden, eftersom alla trivs så bra med vårt överflöd. Och det gör jag också, såklart. Men inte utan den återkommande önskningen att bli ett träd. 

2017 07 04 12.21.29

tisdag 11 juli 2017 - 11:00

Underfors? Tack, men nej tack

Jag läste en ganska rimlig mängd fantasy då jag var i lågstadiet och högstadiet, men det var ju ganska low grade-fantasy à la True Blood och dylika vampyrserier tack vare twilight-galenheterna i 2009 (som jag totalföll för, ursäkta en trettonåring.) Det har varit liksom det här, plus Harry Potter, som varit min erfarenhet av genren. Har inte läst Sagan om Ringen och jag pallade bara en (och en halv, faktiskt) bok av A Song of Ice and Fire, och även om jag tror att jag läste första boken i Sagan om Drakens Återkomst så har jag ca noll minnen av den och tror att det är bäst så! Därför var junimånadens bok i finlandssvenska läsutmaningen inte något för mig, och jag kunde inte ens läsa om Harry Potter.

2017 07 04 12.20.29

Läste trots allt något, Underfors av Maria Turtschaninoff, och för att inte låta som ett enormt asshole tänker jag bara säga att jag antagligen inte hör till målgruppen. Jag har, så att säga, passerat den ålderskategorin. För att boken klassas väl egentligen som ungdomslitteratur, och ungdomslitteratur och jag är inte vänner längre. Det är något med hur språket används och karaktärerna byggs upp som trampar på mina nerver, ungdomsfantasy är ännu värre med det här (Harry Potter är såklart det eviga undantaget, även om allt det här passar in på Harry Potter också) men sen är det hela triangeldramascenariot som känns överspelat och som återkommer i alldeles för många av böckerna som riktas mot yngre, och jag o r k a r inte. 

Det är några av orsakerna till att jag inte var såld på Underfors då jag läst klart den, en till grej som gjorde mig måttligt irriterad var hur centrerad på killarna den var trots att det helt klart var Alva som var huvudkaraktär och det var hennes resa en skulle följa. Där satt jag och, typ, skumläste Joels kapitel för blev så irriterad hur Alva existerade som den ökända manic pixie dream girl-stereotypen i hans sinne, och jag anser att även om Alva var lite töntig så var hon helt klart bokens hjälte och förtjänade bättre.

Som ni ser är jag smått uppriven över Underfors, och efter många timmar av diskussion om boken med en god vän till mig kan jag inte övertala mig själv till att vara lite mer rimlig. Tur att jag inte har ett rating-system, tror jag i min orimlighet skulle ge den ett minuspoäng. Men jag tror för den rätta åldersgruppen är den mycket bra, jag känner många som läste just den här boken i sena lågstadiet/tidiga högstadiet och tyckte hemskt mycket om den, och en sån upplevelse kan jag såklart inte misstro. 

fredag 16 juni 2017 - 12:00

Cormoran Strike, väldigt olik Harry Potter, rätt nice ändå

DSC01414

Jag heter Kajsa och jag är beroende av Harry Potter. 

Jag kan med detta erkänna att HP tydligen var en inkörsport till något jag annars är oändligt skeptisk till, nämligen deckare. Mer specifikt, Cormoran Strike-serien som J.K. Rowling skrivit under pseudonymet Robert Galbraith, och jag har s l u k a t den här serien den senaste tiden, alltså tre böcker. Tala om svag karaktär, men det är väl jag det.

Det hela började med att jag ville ha något att lyssna på efter att The Girl on the Train tagit slut. Jag har ändå velat läsa The Cuckoo's Calling sedan den publicerades, jag tog ett shot in the dark, och laddade ner den. Det skulle då alltså ha räckt flera år innan jag kom så långt att faktiskt läsa (eller som fallet må vara, lyssna på) boken, men jag är ganska nöjd att jag väntade så länge att serien fått tre böcker innan jag kom igång, bara så att jag skulle ha lite mer material att basera min åsikt på och jag är faktiskt totalt övertygad av JKRs deckarförfattarskap och väldigt taggad på den fjärde boken i serien, för att det här är väl mitt liv nu, antar jag. Lyssnade igenom Career of Evil på två dagar för att jag har ca noll självdisciplin. 

Det där var en hemsk beskrivning om hur jag kom omkring att lyssna på serien, men vi går vidare.

IMG 0225

För det första har ljudboksfenomenet gått mig totalt förbi, tills nu, och jag är faktiskt frälst. The Cuckoo's Calling var min andra ljudbok någonsin, direkt efter The Girl on the Train som nog visserligen också var en bra upplevelse, men han som läste upp alla tre Cormoran Strike-böckerna var väldigt underhållande att lyssna på, gjorde perfekta skildringar av de olika brittiska dialekterna, vilket rösterna i mitt huvud inte skulle gjort lika väl. Alla tre böckerna hade spännande element i sig, vilket gjorde det lite extra nervkittlande då någon läste upp det för en så att en inte kunde hoppa över några paragrafer för att se vad nästa replik kommer vara för att snabbare komma till lösningen (vilket jag gör OFTA då jag läser, skamskamskam.) Jag tyckte också att Career of Evil blev speciellt bra som ljudbok, eftersom den var obehaglig och läskig på ett sätt de två tidigare inte varit, och det var nästan lite beroendeframkallande att lyssna på den. (Jag låg alltså i min säng i ca 6 timmar i streck och lyssnade medan jag spelade 1010! bara för att jag inte kunde stå ut med att avsluta inspelningen.)

Till saken hör ändå att jag inte är erfaren med deckare, som jag tidigare nämnt. Visserligen tycker jag om psykologiska thrillers och, så att säga, stand alones som kanske cirkulerar kring ett brottsfall eller dylikt, men det här deckarseriefenomenet som min mor älskar har inte gått hem hos mig tidigare. Jag har väl helt enkelt sökt på fel ställen, eftersom jag har för mig att Cormoran Strike-serien verkligen inte är något speciellt alls i sin kategori, men jag ä l s k a r den ändå.  

Men, jag ska vara ärlig, vårt förhållande var inte en dans på rosor, det räckte väldigt länge innan jag kom igenom The Cuckoo's Calling. Första halvan av boken var ganska trist, de första sex timmarna av boken tog mig kring en månad att komma igenom, men efter det var alla problem över. The Silkworm och Career of Evil var båda såna som inte höll längre än några dagar per bok. 

De två första böckerna är egentligen väldigt ordinära deckare, ett fall per bok som de löste under hög press och med många vändningar i storyn som gjorde det kul att lyssna och fundera på vad som hände näst. Dessutom hade jag verkligen ingen aning om hur något av fallen skulle sluta, (men jag är rätt blåst så det kanske inte egentligen säger något.) Den tredje boken var lite annorlunda, där hade de visserligen ett fall de skulle lösa, men det var riktat specifikt mot huvudkaraktärerna, och bokens generella stämning var mer spänd och hotfull, och jag var genuint illa till mods medan jag lyssnade på grund av bokens röda tråd, som väldigt uppebart var mäns våld mot kvinnor och misogyni. Rätt sneaky av författaren, om jag får säga det själv. Undra hur många snubbar som läst boken och blivit irriterade på hur ofta kvinnohat kommer upp :)))))) (sånt här gör att jag sover bättre om nätterna, hörni)

Jag tycker de här fungerar superbra som sommarläsning för någon hos vem intresset för den här sortens bok bor, och jag rekommenderar dom speciellt som ljudböcker! 

tisdag 13 juni 2017 - 14:30

Finlandssvenska läsutmaningen maj/juni

Jag har varit lite utanför världsordningen de senaste veckorna, vilket enkelt kan försvaras med studentdimission, -kaffe och -natt. Sen fick jag en Playstation 4 av mina bröder i studentgåva, och det här var en av de där sakerna som jag inte riktigt visste att jag behövde, och därför måste ni förstå att jag har spelat ca 48h Assassin's Creed: Syndicate istället för att läsa böcker den senaste veckan. Och ja, jag skäms. 

Jag skäms dessutom lite extra för att jag inte läste klart majboken i maj utan i början av juni, och eftersom det var en hundrasidors poesisamling är det lite extra skamligt. Det var alltså The Anatomy of Being, av Shinji Moon. Jag tyckte helt ärligt inte så mycket om den, alla dikterna var i stort sett kärleksbrev, och väldigt kroppscentrerade på ett sätt jag personligen inte uppskattade massor, det kändes lite onödigt repetitivt och svamlande i slutändan. Ibland var det som att poeten i fråga försökte vara lite extra poetisk för att göra poesin ännu djupare, det blev verkligen inte till något alls.

Egentligen borde jag väl helt sluta med att läsa sådan jag inte är helt inne i eller inte helt tycker om, livet är för kort blah-blah-blah, men jag har jättesvårt att sätta undan en bok som jag har börjat läsa. Kanske det kan vara mitt nyårslöfte inför 2018, att lugna ner mig med pressen att läsa allt jag påbörjat?

I juni gäller då en fantasybok som inte verkar innehålla några drakar, och jag ska satsa på Underfors av Maria Turtschaninoff! En bok som jag faktiskt fick av en vän som gåva inför min konfirmation, så fint att jag äntligen kommer omkring att läsa den sisådär fyra-fem år senare. Till saken hör att fantasy som ligger utanför Harry Potter inte riktigt är min grej, och efter att ha läst Maresi och inte varit superövertygad av Turtschaninoffs skrivande har jag inte precis känt mig mer taggad på att läsa Underfors, men nu ska det göras! 

Annat än det känns det som att jag har massor av böcker jag vill läsa, men inte vet var jag ska börja. Har inte läst något alls sedan första juni, och idag började jag på Underfors men det går kanske inte så bra som jag kunde önska. Jag antar att det är för att jag låtit mig själv att inte läsa lite för länge att jag har svårt att komma igång, men ett annat problem är också att jag har köpt så många böcker och fick så många i studentgåva att jag inte alls vet var jag ska börja. Det är lite som i det där Simpsonsavsnittet där Mr Burns har "three stooges syndrome" och han har så många sjukdomar att de alla är i perfekt balans för att ingen av dem slipper igenom dörren för att infektera honom. På samma sätt har jag för många böcker jag vill läsa och ingen av dem slipper genom dörren för att bli läst. Visuell demonstration nedan. 

Screenshot 2017 06 13 13.56.07

Men jag börjar jobba i juli och innan dess ska jag väl ha två-tre böcker lästa! Om jag inte jinxade mig själv nu, såklart.

söndag 28 maj 2017 - 12:30

When Breath Becomes Air, några tankar om liv och död

Förra veckan var jag i Helsingfors över en dag för att skriva inträdesprov, och eftersom det var mitt andraval och något jag inte egentligen siktade på att studera, gav jag upp rätt så snabbt och strövade omkring på stan. Eftersom det var varmare än jag som svartklädd pampasbo varit redo för, orkade jag inte göra det värst länge, jag ville egentligen liksom sätta mig ner och ta det lite lune och vänta på tåget. Men jag hade glömt att ta med mig en bok (!!) och jag blev såklart tvungen att köpa en, fan också eller hur gud så jobbigt. Här kom akademiska bokhandeln för att hjälpa mig - och oftast är jag inte tillräckligt desperat att köpa böcker på plats i bokhandel för att det blir så dyrt så snabbt och jag tycker om internets möjlighet att se till att jag inte måste prata med folk, men den här gången var jag desperat. 

Och jag hittade en bok som jag velat läsa ett tag, den har varit ca överallt och nu har jag själv äntligen joinat klubben av personer som läst den, och tyckt om den. Alltså - When Breath Becomes Air av Paul Kalanithi! 

DSC01372

Jag har trots allt ett väldigt osäkert förhållande till facklitteratur, nonfiktion, eller vad en nu vill kalla det. Jag tröttnar snabbt och har inte alltid behovet att se projektet till slut, så att säga. Men ja, kanske jag är prinsen som sökt efter Askungen att fylla facklitteraturens tomma sko i mitt skönlitteratursdominerade liv (vafan), nu har jag äntligen hittat min Lily James.

(Det hjälpte väl också lite att boken var ganska snabbläst.)

Paul Kalanithi är en neurolog som får svår lungcancer efter att ha studerat medicin i nästan tio år, och boken, som han då skrev under sina sista månader (vilket inte är en spoiler för att det är facklitteratur och för att det nämns i förordet så hA HA) och följer hans liv, ganska ytligt men välskrivet, från att han var en ung pojke med ett litteraturintresse, till hur han valde att studera vetenskaper och medicin, och till att han är i mitten av trettioårsåldern och måste tampas med sin cancer i förhållande till sitt kall som kirurg och som en "börda" på sin omgivning. 

Och kalla mig känslokall, men jag tycker det är mycket, mycket intressant att diskutera livskvalitet under olika omständigheter (jag vill lite halvseriöst citera Louis CK här och säga att jag inte tycker livet är värdefullt)(eutanasidebatten ger mig LIV), meningen med livet och filosofiska element av den sorten, vilket gjorde den här boken till något av en guldgruva för mitt behov av existensiella påståenden. Eftersom Kalanithi är sjuk en ganska lång tid, och sjukdomen innehar höga berg och djupa dalar, kommer det upp många frågor han funderar över - ska han fortsätta praktisera medicin, ska han gå i tidig pension och fokusera på att skriva, vara en hemmapappa, eller något helt annat? Allt detta baserat på en spekulation om hur många år han har kvar att leva, och vad han vill tillbringa sitt liv med att göra. 

Det är ju trots allt inte något jag själv måste göra, jag planlägger inte mitt liv utifrån att jag kommer dö en dag, det är liksom en fotnot. Kalanithi skrev, "Before my cancer was diagnosed, I knew that someday I would die, but I didn’t know when. After the diagnosis, I knew that someday I would die, but I didn’t know when." Döden är inte i fokus förrän den är i fokus, men den har alltid samma status. Rätt så ögonöppnande, och lite skrämmande på ett sätt, men jag tycker att sättet som han skrivit på gör att det inte känns så slutgiltigt hela alltihopa, att livet har mening utöver det världsliga. 

Nåväl, om du inte är rädd för döden är den här jättebra att läsa! 

 

onsdag 10 maj 2017 - 16:00

Iain Reid, pls no

DSC01363Okej okej okej okej, så jag läste klart I'm Thinking of Ending Things för ett par dagar sedan, och jag är fortfarande sur över det. Är det här ett tecken på att jag borde sluta köpa böcker enkom för titeln, att jag borde forska lite mer i dom innan jag köper dem? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag är spoilerrädd och gillar en bra titel, och den här gången räckte det inte hela vägen.

Jag köpte alltså den här mest för att den kom upp i thriller/skräckkategorin och jag suktar aktivt efter sånt som kommer skrämma mig. Omslaget var nice, den hade generellt bra recensioner på Goodreads och jag litar ju blint på sånt.

Handlingen är kort och gott ett klassiskt heteropar som åker på roadtrip för att träffa mannens föräldrar som bor ute på landet, och hela det här går då lite snett. 

Och jo, som en ordentlig thriller sådde författaren frön under läsandets gång som gjorde att jag i mitt stilla sinna spekulerade om vad som var på gång, något var ju definitvt inte som det skulle vara och alla karaktärerna var lite "off", så att säga. Intresset för att veta vad som var på gång fanns definitvt. Men sen slutade jag förstå bokens handling och slutet blev konstigt och efteråt städade jag hela huset för att få ut min frustration (det här skriver jag bara ifall min mamma läser hehe.)

Den var ju snabbläst, och jag försöker tänka på det sättet då jag är besviken över något. Hur mycket tid satte jag på det och hur mycket kostade det i timmen (2€, rätt rimligt) - ett ganska kliniskt sätt att se på underhållning, men hej, det fungerar för mig. Och allt jag nu har att säga om boken är att hela historien är ett långt, utraget antiklimax som avslutas med ett "öppet slut". Och jag vet inte ens om det var meningen att det skulle vara ett öppet slut!!! Jag förstod verkligen inget av de sista tjugo sidorna, om det då beror på att jag inte är tillräckligt duktig på engelska och det förlorades i översättningen eller för att det faktiskt inte är bra vet jag inte MEN jag vet att jag läste om slutet och hängde ändå inte med. 

Jag är mest sur för att åter en gång är jag oberörd av en "thriller" och det är verkligen motsatsen till orsaken varför jag ens köpte den. Jag har blivit bränd för många gånger den sista tiden av böcker som lovat mig en sak men levererat en annan :( I-landsproblem som sakelis men vad kan jag. 

Så, hjälp en ung kvinna i nöd! Om någon har ett bra tips på läskiga böcker så pls help, jag skulle uppskatta det massor för nu kommer sommaren och jag måste ha en arsenal av skräcklitteratur för att orka igenom den. 

 

 

tisdag 9 maj 2017 - 09:00

Gillian Flynns senaste bok samt några tankar om deckare

Dåliga nyheter, jag har återigen råkat i en period av kronisk icke-läsning. Orket räcker inte till att läsa både inträdeslitteratur och skönlitteratur, tydligen, vilket känns ganska jobbigt, men mest känns det synd. Min to-be-read-lista blir ju inte precis kortare. Nåväl, livet fortsätter som vanligt oberoende om jag orkar mig igenom en bok just nu eller inte, vilket provocerade mig så mycket att jag läste The Grownup (som jag tänkte skriva några ord om nu) och I'm Thinking of Ending Things (som kommer någon annan gång för jag orkar inte nu.) 

DSC01313

Mitt förhållande till Gillian Flynn? Väldigt passionerat. Kanske jag låter lite för basic nu, men låt gå - henne böcker är verkligen några av de bästa jag läst. Dark Places är i stort sett det mest fängslande jag läst sedan Harry Potter, och Gone Girl samt Sharp Objects är båda böcker jag streckläste på bara några timmar och som fortfarande hemsöker mig. Jag önskar jag kunde ta alla dessa på bild, men men men de var böcker jag duktig nog inte köpte åt mig själv utan lånade av en vän back in the day i 2014/ 2015, så de är inte superfärska i minnet, men hur som haver har jag läst Sharp Objects två gånger - en gång på finska och en gång på engelska för jag förstod inte vad som hände första gången. Det är liksom den nivån min hängivenhet är på.

Vad är då grejen med Gillian Flynn, vad är det som gör att jag tycker om hennes böcker så mycket? Jag upplever att då det kommer till deckare- och mystierieböcker kommer "jag har läst den här boken förr" upp i huvudet rätt snabbt. Jag har ju verkligen inte läst alla deckare där ute, men jag har läst tillräckligt för att känna mig smått underväldigad varje gång. Lite som att en snabbt ser alla skräckfilmer som verkligen är bra, och sen är det bara dom tråkiga kopiorna kvar i mängd och massor. Det blir snabbt mer och mer förutsägbart och tråkigt, men jag har inte kommit till den nivån med Flynn än. Hon har ju visserligen bara kommit ut med tre böcker (+ novell), det är inga dundrande publikationssifforor MEN de tre böckerna av henne som finns att läsa är unika och spännande och har oväntade slut. Vad mer kan en egentligen be av en författare?    

Förstår ni då den chocken jag känner då det visar sig att den här förtfattaren, vars fötter jag kunde tänka mig kyssa, har publicerat något nytt och jag har bara totalt missat hela grejen? Även om det "bara" är en novell så skäms en ju nästan. Det var nog med synnerligen rappa fingrar som jag beställde hem den (för en struntsumma, för igen, det är en novell.)

Jag ids inte riktigt berätta för mycket vad den handlar om för det finns verkligen inte mycket att berätta, men i centrum står ett hemsökt hus och en kvinna som söker hjälp hos en sierska. 

Och? Okej, jag är lite underväldigad. Antagligen för att den var så kort. Missförstå mig rätt, den var rolig att läsa och lite nervkittlande, men hade inte precis den där "tänd lamporna"-feelisen jag upplevt medan jag läst hennes andra böcker. Den var bara ca 65 sidor (+ ett utdrag ur en av hennes andra böcker), rätt så snabbt var jag vid slutet som var rätt intressant, jovisst, m e n det var inte en Dark Places 2.0, för jag smsade inte genast min bästa vän och ville att hon skulle läsa den så vi kunde prata om den. 

En kan inte få allt här i världen! Men är en ett stort fan av författaren är den nog värd det. 

tisdag 2 maj 2017 - 00:00

Varför vi förtjänar bättre än 13 skäl varför

13 reasons why

Även om jag inte hängt med massor på sista tiden med nya serier och filmer (ve och fasa), så har inte ens jag missat att Netflix-serien Thirteen Reasons Why är ca. överallt. Det här är upprörande för mig av många orsaker, men den som jag finner mest provocerande är hur serien och dess upplägg ses som superbra, att det i grund och botten handlar om att vi """ska ta hand""" om varandra och """vara snälla""" mot varandra. Och visst, det kanske är det som Jay Asher ville då han skrev boken back in the day i 2007, men gud ändå, han vet inte vad han håller på med. 

Med detta vill jag säga att jag inte sett serien, eftersom jag inte vill ge den min tid och min digitala uppmärksamhet i form av förbättrade tittarsiffror, men jag läste boken då jag gick i ettan i gymnasiet, och så långt som jag förstår är serien mycket lik boken. Därmed tänker jag lista några saker som inte är berundransvärda med den här storyn, och varför det kanske finns skäl att vara skeptisk och kanske se på den med ett ytterst kritiskt öga. Men ja, det här är ju enligt mig såklart, dessa tankar är inte like djupt rotade som mina tankar om 50 Shades of Grey, men whatever. 

1. Först och främst glorifieras självmord som den ultimata lösningen vilket borde vara ett i brott i sig själv. Hela historien bygger på den där ilskna tanken alla antagligen har haft någon gång, nämligen, "de kommer ångra sig då jag är död", och det är inte något att uppmuntra till?! Boken är bara en enda hyllning till huvudkaraktären Hannahs självmord. Det här leder mig till min nästa punkt som är att

2. Den rent ut sagt uppmuntrar till självmord. Hela den här revanchgrejen som många suktar efter är ju i stort sett det som hela historien bygger på, att få ge smärta åt andra för att de sårat en. Det som speciellt gör mig arg är att, visst, de andra tonåringarna var elaka mot Hannah. Men de är ju verkligen bara tonåringar, och medan alla ska stå till svars för saker de sagt och gjort så tror jag inte att faktumet att de måste leva med att ha tagit livet av någon för resten av sina egna liv gjorde dem till bättre människor. Slutligen är sanningen ändå att även om Hannah tog livet av sig så har de fortfarande hela sina liv framför sig. De har liv kvar att leva, val kvar att göra, och människor kvar att träffa, medan Hannah tog den vägen ut som såg till att hon inte hade något av detta kvar. Hon tog den vägen ut som såg till att inget någonsin kunde bli bättre.

9781595141880 p0 v1 s1200x33. Hannah romantiseras efter sin död, det är bokstavligen det sista som boken borde göra. Hon blev en legend och en sorglig historia och en läxa för alla att lära sig, den tragiska hjältinnan. Hon blev som den där manic pixie dream girl-stereotypen som är det mest cringe någonsin. 

4. Hannah är en otroligt dålig karaktär, den sämsta sortens person som alltid tycker att allt dåligt som någonsin hänt henne är alla andras fel. Hon känner ingen skam över att inte ha gjort något medan hennes före detta kompis Jessica blir våldtagen då hon själv var i samma rum bortgömd i garderoben - hon tycker tydligen inte heller att det alls är fel att dela med sig av dessa detaljer till de som tar emot banden och därmed se till att så många personer som möjligt vet om att Jessica blivit våldtagen. Hannah är bara en tvådimensionell cry baby som inte har tillräckligt med empati att förstå att andra människor har känslor och orsaker till vad de gör. Nu låter det visserligen lite som att jag skyller på offret, men i mitt försvar är Hannah en fiktionell karaktär. 

5. Hannah var ju knappast mobbad. Ja, hon fick ta skit från killar som objektifierade henne och tyckte hon liknade en köttbit, men flickor tar inte livet av sig på grund av sexism. Flickor tar inte livet av sig på grund av pojkar. Herregud, det är ju vardagsmat för de flesta, tänk om vi alla skulle begå självmord varje gång en snubbe ropar efter oss på gatan. Det är inte realistiskt, det är oförskämt och framför allt fungerar inte den här boken som förebyggare för självmord. 

Folk tar inte livet av sig på grund av olika """"skäl"""", h e r r e g u d, folk tar livet av sig för att de har en sjukdom som gör att hjärnan inte fungerar som den ska. Depression och ångest är inte något som triggas igång av att någon säger "nice ass" åt en. Boken behandlar inte mentala sjukdomar, serien använder tydligen inte ordet "depression" en enda gång - det här är inte något att glorifiera som något som upplyser om psykiska sjukdomar, för det gör den inte. 

Självmord är en permanent lösning till ett tillfälligt problem.