Män kan tydligen inte våldtas

fredag 14 april 2017 - 11:00 | 0 Kommentarer

Okej, så den här boken läste jag egentligen i januari men jag har haft inlägget sparat ganska länge så det passar väl att publicera det nu då det handlar om inhemska klassiker!

DSC00929

Jag känner enorm frustration efter att ha läst den här feministiska klassiker, och det endast på grund av att våldtäkt är en sakfråga sak jag står väldigt orubbligt på. Allt sex som inte har uttryckt samtycke är våldtäkt, och det är solklart att lagen har det väldigt svårt att döma gärningsmännen (eller i detta fall, gärningspersonerna) till straff. Det är också väldigt enkelt att "försvara" våldtäkt och skuldbelägga offret, i form av t.ex. alkoholkonsumtion, klädsel, sade inte uttryckligen nej (även om inte många andra än offret och gärningsmannen var på plats, men vad kan en med det).

Våldtäkt är grovt och skamfullt, oavsett vilket kön det riktas mot. Jag har inte ändrat mig efter att ha läst den här boken. Men jag är arg, och jag är framför allt ledsen.

Huvudkaraktären Tova Randers blir våldtagen av en man på sin fyrtioårsdag, och hon bestämmer sig för att våldta honom tillbaka, och sedan anmäla sig själv för att ta sitt straff. Enligt den finska strafflagen var det endast kvinnor som kunde våldtas, och de kunde endast våldtas av män. En väldigt snäv syn på jämställdhet, det inser Tova självklart och sätter igång med sin plan. Hon blir således bara utskrattad av poliserna som kommer för att se till situationen efter att hon ljugit om vad som hänt för att ens få dem på plats. Poliserna tror inte på det Tova säger, även då hon hävdar att hon våldtagit mannen som ligger fastbunden i sängen.

”- Jag har våldtagit en man, skriker Tova. Här ni inte vad jag säjer. Jag har våldtagit en man som heter Martti Wester. Han ligget bunden i min säng. Jag våldtog honom.
– Lyckans ost, säjer rösten. Hälsa honom hjärtligt.”

Så låter det då hon ringer för att anmäla sig själv, för att ta emot sitt straff för brottet hon begått, och det tas inte på allvar. Även om den här boken är publicerad 1975, under en pågående våldtäktsdebatt så het att till och med den mest kvinnohatande mannen kliade sig i skägget, så är den fortfarande aktuell. Kvinnor våldtas varje dag, de får inte rättvisa för det som hänt dem och gärningsmannen kan gå rentvådd iväg. Män präglas av grova könsroller som säger hur de ska bete sig, att de får vara våldsamma, de ska inte vara känslosamma, visa smärta, eller bry sig. Det betyder att då män våldtar är det normalt, och då män våldtas ska det inte talas om. 

Tikkanen skrev det dock bättre själv, ”Tova är ohyggligt upprörd. På många olika plan, hon kan inte ens göra klart för sej alla komponenter i det hat som kommer vällande över henne. Hon vet bara att hon är sviken, hundrafalt sviken. Inte bara av Jon utan av karlakönet. Som struntar i allt, bara lämnar kvinnorna i sticket, gång på gång, på olika sätt. De får stå för följderna av alla slag, vad än det gäller. Barn eller inte barn. Knull eller inte knull. Bara deras ömtåliga potens inte hotas, bara deras manlighet får fira triumfer så gör det dem detsamma vem som får betala priset.”

Det här är en cancersvulst i samhällets armhåla och med tanke på att denna historia skulle kunna vara som berättad i förrgår gör det att en tappar förtroende för samhällets vilja att göra något åt problemet. Det finns inte mycket mer att säga, frustrationen är enorm. 

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.