Visa inlägg taggade med 'ångest'

fredag 28 april 2017 - 10:00

Great Poetry Reading Day

DSC01319

Idag är tydligen en nationell nordamerikansk dag för att uppmärksamma stora poeter och deras dikter, och ja, vem älskar inte poesi mer än jag? Haha, tackar som frågar, väldigt många. Men jag tycker sannerligen om poesi och har inga problem med att uppmärksamma de stora poeternas verk! Enligt nationaldaycalendar.com ska en fira dagen genom att ta det lugnt och läsa dikter, så låt oss göra just det!

Egentligen skulle jag kunna dra poesihistoria här, men i ärlighetens namn kunde jag antagligen kunna forska i den saken för evigt, och med det skulle jag sitta här och skriva om det i samma evighet. Men, jag tycker vi kan uppmärksamma en av de, enligt mig, vackraste dikterna genom historien. Jag talar såklart (vadå såklart? hur irriterande kan jag bli) om Sapfos Fragment 31! Mången gång översatt, en av de enda ordentliga fragmenten av hennes verk, så gammalt att det härstammar från antikens Grekland och lyder som följer:

 Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Och med lite tolkningsförmåga kan en se att den handlar om poetens förälskelse i en ung kvinna. Det är rätt nice ändå, att ha en dikt om lesbisk kärlek som är flera tusen år gammal, men nästan mer respektfull och vacker än lgtbq-orienterade verk från samtiden. Sapfo kom ju från ön Lesbos, så liksom, är det verkligen så konstigt? heh heh Okej, nej, dags att skräpa sig. (För övrigt, stort tack till modersmålsläraren jag hade i MO5 som visade oss den här dikten. Har inte återhämtat mig än, som en kan se.)

Där hade vi nu en skitgammal dikt, dags för lite nyare, eller vad tycker ni? Själv tycker jag mycket om poeterna Emily Dickinson, Mary Oliver, Sylvia Plath och Maya Angelou. Jag skulle säga det är främst deras dikter som jag väljer att aktivt läsa och studera, och som favoriternas favorit håller jag nog Sylvia Plath. Och jag vet att nu sitter säkert någon snobb där ute och suckar och säger, ja, typisk tonårstjej, och till det har jag inte egentligen något ordentligt svar, annat än att jag bara är tonåring i ca åtta månader till och även efter mina tonår kommer jag gilla Sylvia Plath, så liksom, idec

Själv ser jag ju såklart att Sylvia Plath anses som ångestförfattarnas drottning - hon kunde liksom lika bra varit en rikssvensk låtskrivare med all ångest hon hade - och att alla dikter hon skrivit dryper i självmordstankar och depression, och visst. Det är såklart mycket sådant, hon var svårt deprimerad i många år av sitt korta liv och hela alltihop slutade med att hon satte huvudet i ugnen för att hon mådde så dåligt. Inte en speciellt uppmuntrande historia. Men jag tycker om hennes verk av många olika orsaker, bland annat för att hon, precis som alla andra i hela världen, är mångfacetterad. Det finns mycket vacker att läsa, samtidigt som det finns många ledsamma verser. Dessutom är hennes roman, The Bell Jar, en av de väldigt få klassikerna jag orkat mig igenom på bara någon dag, vilket är ganska fantastiskt ändå. Men, för att uppskatta Sylvia Plath idag så tycker jag vi alla kan läsa hennes dikt Mad Girl's Love Song!

Nåväl, vi går vidare. Maya Angelou är en synnerligen välkänd skribent och poet, och speciellt de dikter hon skrivit om rasism och kvinnlighet har varit ögonöppnande för mig. Hon hade många titlar på sitt CV då hon dog, och hon var bl.a. mycket aktiv i medborgarrättsrörelsen och jobbade tillsammans med Martin Luther King jr och Malcom X. Och inte helt relaterat, med hennes bok Letter to my Daughter läste jag med tårar i ögonen från första till sista sidan. Maya Angelou har två dikter som är ofta uppmärksammade som alltid är värda att läsa, Still I Rise och I Know Why the Caged Bird Sings

Jag har ju redan lagt upp min absoluta favoritdikt av Emily Dickinson här, Hope is the Thing With Feathers, så om ni vill läsa den kan ni scrolla tillbaka lite i bloggen! Jag ids inte lägga upp den igen, och egentligen tror jag det här inlägget redan är alldeles för långt och ingen har riktigt orkat till slut (vilket är fine!) men till sist vill jag ändå sätta hit en del av en dikt av Mary Oliver som jag ofta tänker på, och med den får denna dag av uppmärksammande av poesi komma till sitt slut! 

 

to live in this world

you must be able
to do three things
to love what is mortal;
to hold it

against your bones knowing
your own life depends on it;
and, when the time comes to let it go,
to let it go