The God of Small things, The God of Loss

söndag 16 juli 2017 - 11:00 | 0 Kommentarer

DSC01586

Årets femte ljudbok blev The God of Small Things av Arundhati Roy, och när jag köpte den från the iBooks store blev jag rätt så provocerad av att den beskrevs som "the most important indian book, written by a woman". Kan inte föreställa mig att den viktigaste boken skriven av en indisk man skulle beskrivas på ett liknande vis, men visst, jag kanske bara griper efter halmstrån. I vilket fall som helst är det här definitivt en viktig bok, åtminstone enligt min oerfarna mening. 

Om en har ens någon sorts länk till IB-linjen i Vasa övningsskolas gymnasium, räcker det inte länge innan den här boken dyker upp. En av de absolut bästa lärarna i hela skolan älskar The God of Small Things, och så långt som jag förstått väljer hen att varje årskurs ska läsa den för att sedan analysera och diskutera. Själv flyttade jag från IB till vanliga linjen inför tvåan, men året jag tillbringade på "andra sidan" gav upphov till rätt så många vänner, både äldre och yngre, som ojat sig över den här boken och liksom, livet är ju kort och jag tänkte att det måste finnas en orsak till att ovannämnda lärare har varje årskurs att läsa den och liksom, yolo. Jag är inte rädd.

(Till saken hör också att Arundhati Roy är något av en Harper Lee och väntade ganska länge innan hon släppte en ny bok, och den nya boken råkar ha kommit ut i början av juni i år och det blev ganska uppmärksammat och det blev i sin tur lite av en påminnelse för mig, så ja.) 

Och jag ä l s k a d e den, men jag tror också att den inte skulle lida av att jag läser/lyssnar igenom den igen, för betydande delar av bokens helhet flög över huvudet på mig och jag var tvungen att läsa kapitelssammanfattningar efter vissa delar, och de sista tre kapitlen lyssnade jag igenom två gånger. Det här var sannerligen inte en bok som gjorde händelserna uppenbara, vilket var lite frustrerande men då igen är det väl jag som är problemet. 

The God of Small Things handlar om tvillingarna Rahel och Estha, och boken hoppar mellan åren 1969, då de är sju år gamla, och 1993, då de är återförenade. Det räckte mig pinsamt länge att inse att hela historien cirkulerar kring endast en tragedi, och den här händelsens inverkan på tvillingarna, deras släkt och vänner. Strukturen på historien är så intrikat och inlindad i sig själv att det skulle behövas ett släktträd med tillhörande förklaring för allas del i berättelsen, (om jag öppnar mig själv här så behövde jag läsa väldigt mycket på Shmoop för att fullständigt förstå Baby Kochamma.)

Boken är så välskriven och strukturen på det hela är så bra att jag helt ärligt har svårt att hitta något att vara bitter över. Det känns som att karaktärerna alla får vara tredimensionella och komplicerade, de får alla "screen time" så att de alla kan lysa och få sina motiv förklarade, men fokuset stannar ändå på Rahel och Estha och deras inveklade uppväxt och oklara framtid. 

Och hela den här röda tråden om "vem som får älskas och hur mycket" är så poetisk att jag blir lite tårögd bara av att tänka på det, tbh. 

Storrekommenderar den här, den passar dessutom perfekt att läsa nu medan sommaren ännu orkar hålla på eftersom Arundhati Roys miljöbeskrivningar är så vackra att en kan känna doften av den indiska värmen medan en läser.

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.