torsdag 27 april 2017 - 18:00

Den curlade generationen

Lisa tycker om makaronilåda, Lukas äter endast LCHF och Malin vägrar att äta gluten trots att hon inte är allergisk. Min generation är den första att börja kräva alternativ när det kommer till mat. När denna generations föräldrar satte sig ner till bords på 50-, 60- och 70-talen, då åt man vad som serverades. För att inte tala om de ännu äldre generationerna, som var tacksamma om de fick mat på bordet över huvud taget.

 

Det är inget nytt det här, att vi blir mer och mer bortskämda, men denna bortskämdhet gäller inte bara våra matvanor. I fredags såg jag ståuppshowen En skam för Sverige 2 med komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail i Schaumansalen inför fullsatt publik. Ismail var inne på detta tema: vad händer när samhället blir för individualiserat?

 

Min generation har blivit uppfostrad till att våga ta för sig. Vi ska våga tro på oss själva och vi ska inte låta oss bli trampade på. Detta låter kanske som något rakt igenom positivt, men vad leder detta till i förlängningen? Exemplet med de olika matalternativen var ett sätt att konkretisera individualiseringen som sker i samhället, men det tar inte slut där. I förlängningen leder detta till att vi vill att omgivningen ska anpassa sig efter oss, istället för att vi ska anpassa oss efter den.

 

Som lärarstuderande märker jag detta fenomen tydligt. Skolans läroplan blir, precis som samhället, allt mer individfokuserad, vilket i sig för med sig många positiva saker. Varje elev har rätt att bli sedd och skolan ska anpassa undervisningen efter enskilda behov. Men det betyder också att en klasslärare i princip skulle behöva förbereda femton olika lektionsplaner istället för en. Det innebär att vitsord kan anses kränkande och det innebär att man inte får tävla på gymnastiken. Det innebär att kvarsittning är kränkande och att en hand på axeln kan jämföras med misshandel.

 

Tänk er en elev som bröt mot skolans regler för 50 år sedan. Då var stod läraren och föräldrarna enade – barnet hade gjort fel och behövde tillrättavisas. Idag är det istället läraren som pressas in i ett hörn av föräldrarna, "Int miin pojk”, ni vet. Föräldrar vill skydda sina barn på alla sätt och vis, så istället för att lära dem att ta ansvar för sina handlingar försöker man ta en genväg genom att skylla på läraren istället.

 

paskmat

Alternativ ska de va!

 

Jag tror att barn som växer upp idag är överbeskyddade. Istället för att lära barn att hantera känslor som ilska, kränkthet och sorg, försöker vi beskydda dem från att över huvud taget utsättas för dessa känslor. Det är där jag tror att man gör barnen en björntjänst. Alla människor kommer ändå att möta alla dessa känslor under livets gång. Istället borde vi lära dem att det är normalt, att det är en del av livet och det hör till att känna negativa känslor – och att man helt enkelt inte alltid kan få som man vill.

 

Hur ska det gå när Pelle i framtiden inte får det där jobbet som han sökte, då han hela livet har blivit itutad att han kan lyckas med precis vad han vill? Att alla misslyckanden och motgångar är någon annans fel än hans eget? Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar, när man inte någonsin fått lära sig att hantera de tunga känslorna.

 

Vi är den curlade generationen, men låt oss nu istället möta den kommande med en kompromiss mellan det nya och det gamla tankesättet. Vi kan inte skydda barn från negativa känslor, men vi kan lära dem att prata öppet om dem. Vi kan inte skydda barn från orättvisor, utan lära dem att det är en trist del av livet. Vi kan inte skydda barn från att misslyckas, utan låt oss istället lära dem att bita ihop och komma igen. Låt oss uppfostra barnen till individer som vågar ta för sig, men också vet när det är de som måste anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom.

 

magnus betner soran ismail2

Magnus Betnér & Soran Ismail @ Schaumansalen i fredags.

måndag 17 april 2017 - 10:00

Fulsnygga detaljer i Jakobstad

Häromkvällen for jag ut och körde lite bil med syrran och bara fotade typ allt risigt vi såg. Det var det som var temat: beautifully ugly details i Jakobstad. Min favorit är nog VIP-gäster-bilden, den känns nästan som en villfarelse om jag själv får säga det. Lite humor, lite allvar. 

 

3a

17a

15a

4a

9a

IMG 1177

6a

8a

2a

11a

5a

20a

måndag 10 april 2017 - 07:00

Anteckningar från 2016

Det här inlägget hade jag tänkt publicera i slutet på december förra året, som en slags väldigt kortfattad årsresumé, men tydligen hade jag glömt inlägget i utkastet. Under år 2016 skrev jag ner sporadiska slumpmässiga tankar i anteckningsappen i telefonen, typ ett par gånger i månaden. Regeln var enkel: en kort tanke nu som då, högst ett par meningar lång. Nu inser jag att jag har glömt att fortsätta med det här under 2017, men det är kanske inte för sent att börja nu heller. Visserligen skriver jag dagbok typ varje dag, men det är ändå lite kul att läsa riktigt lösryckta tankar så här också. Jag kommer inte att publicera allt jag antecknat under 2016, men här är ett urval!

 

 

6 januari

Idag är det tjugosex minusgrader och jag har tappat bort mina vantar.

 

10 januari

David Bowie död.

 

22 januari

Hur ska jag ens kunna andas?

 

21 februari

Note: drick inte Redbull före läggdags.

 

26 februari

Man uppskattar aldrig lugnet förrän det blåser upp till storm.

 

1 mars

En vit månad inleds efter Brobyggar-sitzen...

 

27 mars

Ont i magen. Sluta äta bröd, seriöst.

 

1 april

Trodde på att en steriliserad katt fått en unge.

 

9 april

Byz ser likadan ut som för 10 år sedan.

 

10 april

Skulle sova på tåget, inmarscherande kommer en barnfamilj samt tio tyskar. Som på beställning.

 

12 maj

Kandidaten inlämnad och solen skiner. Fy fan vad bra jag är.

 

19 maj 

Lillebror på sjukhus och jag kan inte tänka på något annat.

 

22 maj

Ishockey och grillning. Vet inte hur jag ska göra för att njuta tillräckligt.

 

2 juni

Jag fick en fucking femma i min kandidat.

 

6 juni

Melankoli. Ångset. Rastlöshet.

 

7 juni

Jaha, det var bara pms.

 

24 juli

Jeppisdagarna 2016 alltså.

 

19 augusti

Sista dagen på sommarjobbet för denna gång.

 

28 augusti

Vasa himmel brinner.

 

6 september

Handlingar, inte ord.

 

19 oktober

Clowner i Jakobstad.

 

28 oktober

Så här skulle det ju inte gå.

 

1 november

En cigarett på balkongen trots att jag inte röker. Svinkallt. Och nu luktar jag skit.

 

8 november

Tänk om jag vaknar upp till att Trump är USA:s nya president.

 

9 november

Nämen vad fan.

 

10 november

Britain: Brexit is the stupidest, most self-destructive act a country could undertake.
USA: hold my beer

 

24 november

Minne menee tyttörukka?

 

26 november

Varm i hela kroppen trots snöstormen.

 

19 december

Orkar inte ens prata om jourreformen. 

 

22 december

Dan före dan... Före dan? Eller hur blir det?

 

26 december

George Michael död. Leonard Cohen. Prince. Muhammad Ali. 

 

30 december

Om jag skulle läsa boken om 2016 skulle jag tycka att författaren har överdrivit.

 

31 december

Nu nollställer vi och gör slut på det här skitåret.

 

 

vita sneakers var 

Så, det var 2016 i ett nötskal för mig. Hur tittar ni tillbaka på 2016? Och hur skulle månne anteckningarna från 2017 komma att se ut? Mitt skulle hittills mestadels bestå av mindre ångestattacker gällande vädret och gradun.

lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

fredag 7 april 2017 - 16:00

Livsuppdatering

Vill ni ha en livsuppdatering? Det ska ni få, oavsett vad ni svarar på det. Jag befinner mig som bäst i Jakobstad, vilket jag har gjort väldigt mycket den här våren faktiskt. Det var tänkt att jag skulle vara i Vasa och skriva på gradun hela vårterminen, men riktigt så blev det väl inte. Jag har kommit igång med skiten, men jag har skippat pressen med att få färdigt den i vår. Jag skulle ju egentligen inte "behöva" vara klar med den förrän våren 2018, så att jag ens har kommit igång känns ändå bra. Just nu är mitt mål istället julen 2017.

 

Jag har jobbat en hel del den senaste månaden och har dessutom väldigt lite i skolan just nu (endast två kurser kvar!), så på sistone har jag i princip bara varit i Vasa en gång i veckan. Jag har kommit igenom vårens alla kurser (med bravur, om jag får säga det själv lol) trots sjukt lite ansträngning och jag fick bekräftat att jag kommer att få göra min avslutande praktik i maj. Så det flyter på, vackert så. Detta innebär att jag blir färdig med Peffan typ den sista maj. Ja, sen är det bara den där gradun kvar då. Men liksom tjoff, dit for fyra år bara sådär. Alla kurser och praktiker avklarade. Fattar inte.

 

I höst ska jag flytta till Åbo för att fortsätta mina studier inom modersmål och litteratur. Jag kommer alltså att läsa det som långt biämne (vilket ger mig höstadiebehörighet) och eftersom det inte går att läsa modde som långt biämne i Vasa blir det flytt söderut. Tjoho. I ärlighetens namn är jag inte jättetaggad, och det känns lite vemodigt att lämna Vasa, men jag ser ändå på något sätt fram emot det. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Senast jag bodde i Åbo hatade jag det, men nu har jag kanske hunnit mogna lite och är mer redo denna gång. Hoppas jag. Jag får försöka se det som en form av nystart.

 

Men! First things first. Nu är det fredag, arbetsveckan är över, solen skiner och jag ska dricka öl som om jag fick betalt för det. Förlåt mommo.

 

glasogon

Just ja, så har jag blivit med glasögon också. Skol- och tv-glasögon bara, men ändå.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

fredag 31 mars 2017 - 11:00

Saker man inte ska säga

Jag råkade ramla över några riktigt informativa och intressanta klipp på Youtube häromdagen: vad man inte ska säga åt [en person med något som skiljer sig från normen/"det vanliga"]. Sånt här skulle ju typ skulle behöva visas i skolor, för precis så där är det: ibland vet man bara inte hur man ska göra eller inte göra och ibland blir det fel utan att man menar det. Här följer några klipp på vad man inte ska säga åt någon som stammar, åt transpersoner, åt någon med autism eller åt någon med cancer.

 

 

 

 

 

Summa summarum är väl ändå att det är allra bäst att fråga rakt och ärligt om man undrar något. HÄR hittar ni fler klipp från BBC Three med en massa olika intressanta teman. Vad är DU trött på att höra? Själv är jag ganska less på "höhhö pappa betalar" när man säger åt en finne att man är finlandssvensk, även om det inte riktigt går att jämföra med ovanstående teman. 

onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 12:30

Mitt kommunalval 2017

Från och med idag kommer Sevendays varje måndag att publicera en ny lista med olika teman varje vecka. Veckans tema handlar om politik och samhälle och handlar förstås om det kommande kommunalvalet. Fyll i den ni också och länka sedan listan under artikeln!

 

1. När jag hör ordet politik tänker jag:

Jag tänker direkt på alla debatter som syns i medier speciellt inför alla olika val. Jag älskar att följa med valdebatter faktiskt.


2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom..

För att man tror att man måste vara så himla påläst och vuxen för att kunna rösta, men så är det ju faktiskt inte. Om man är osäker är det så lätt att använda en valkompass för att bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka partiers åsikter man delar. Det är helt okej att inte förstå allt vad politiker talar om, för alla har vi ändå någon fråga vi intresserar oss av. Ta fasta på den och hitta din kandidat!


3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på:

Oftast tänker man väl på det som rör en själv, så det egna modersmålet (speciellt rätten till sjukvård) och studiestöd är (förstås) frågor som jag bryr mig om. Men även ungdomars hälsa och äldreomsorgen är viktiga. Sen skulle jag aldrig rösta på någon som motsätter sig abort eller samkönat äktenskap heller...

 

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag:

Jag ombads faktiskt att ställa upp i kommunalvalet, men jag fick magknip av blotta tanken. Men jag förmodligen bjuda på en massa kaffe och ordna mysiga diskussionsstunder typ på café eller varför inte en after work. Politik måste inte vara så himla kostymklätt och grått. 

 

5. Om jag sklle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på:

Jag skulle önska att skolorna/hälsovården satsade mer på förebyggande av psykiskt illamående hos unga. Sen borde det göras något åt asfalten i Jakobstad, herregud ändå. Gropar och hål överallt. Samma sak varje vår, vad är problemet? 

 

IMG 0749

Skulle ni ha röstat? Ställa upp i valet med spegelselfie, det vore väl precis i enlighet med den tid vi lever i...

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp