onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 12:30

Mitt kommunalval 2017

Från och med idag kommer Sevendays varje måndag att publicera en ny lista med olika teman varje vecka. Veckans tema handlar om politik och samhälle och handlar förstås om det kommande kommunalvalet. Fyll i den ni också och länka sedan listan under artikeln!

 

1. När jag hör ordet politik tänker jag:

Jag tänker direkt på alla debatter som syns i medier speciellt inför alla olika val. Jag älskar att följa med valdebatter faktiskt.


2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom..

För att man tror att man måste vara så himla påläst och vuxen för att kunna rösta, men så är det ju faktiskt inte. Om man är osäker är det så lätt att använda en valkompass för att bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka partiers åsikter man delar. Det är helt okej att inte förstå allt vad politiker talar om, för alla har vi ändå någon fråga vi intresserar oss av. Ta fasta på den och hitta din kandidat!


3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på:

Oftast tänker man väl på det som rör en själv, så det egna modersmålet (speciellt rätten till sjukvård) och studiestöd är (förstås) frågor som jag bryr mig om. Men även ungdomars hälsa och äldreomsorgen är viktiga. Sen skulle jag aldrig rösta på någon som motsätter sig abort eller samkönat äktenskap heller...

 

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag:

Jag ombads faktiskt att ställa upp i kommunalvalet, men jag fick magknip av blotta tanken. Men jag förmodligen bjuda på en massa kaffe och ordna mysiga diskussionsstunder typ på café eller varför inte en after work. Politik måste inte vara så himla kostymklätt och grått. 

 

5. Om jag sklle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på:

Jag skulle önska att skolorna/hälsovården satsade mer på förebyggande av psykiskt illamående hos unga. Sen borde det göras något åt asfalten i Jakobstad, herregud ändå. Gropar och hål överallt. Samma sak varje vår, vad är problemet? 

 

IMG 0749

Skulle ni ha röstat? Ställa upp i valet med spegelselfie, det vore väl precis i enlighet med den tid vi lever i...

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

söndag 26 mars 2017 - 10:00

Den senaste månaden i bilder

Okej, så hur sammanfattar man en månad? Det orkar jag nog inte, så istället tänkte jag bjuda på en bildbomb. Kort sammanfattat kan jag säga att Kajsa har fyllt år, Zacke har fått körkort, jag har pendlat av och an mellan Jeppis och Vasa, jag har varit på en Ollis-tisdag, jag har njutit av vädret, jag har tränat, jag har varit moraliskt stöd under en tatueringsstund, jag har försökt studera lite... Och så vidare. Här kommer bilderna istället.

 

ares

date night wifey

pedersore kallby3

pedersore vinter

ares2

var vasa

karro

var spring

DSC 76

tatuering kokkola

DSC 75

frukost brunch

kollage2

ipa

faboda

mommo moffa

ollis emma karolina

burrito pedrinas kokkola

mars 2017

 

That's about it. Jag ska försöka att uppdatera lite mer frekvent i framtiden så slipper ni såna här jobbiga sammanfattningar... Hoppas allt är gott med er! 

fredag 24 mars 2017 - 10:00

So this just happened...

Klockan nio imorse släpptes biljetterna till Metallica-konserterna i Helsingfors nästa år. Jag har inte kunnat koncentrera mig på annat på hela förmiddagen och Kajsa sa att hon sovit oroligt ända sedan klockan sex imorse. 09:00 satt vi på olika håll bänkade vid varsin dator för att se till att båda skulle få biljetter. Sidan buggade förstås, inget fungerade och jag hann ge upp hoppet några gånger, men plötsligt händer det. Jag kan knappt tro att det är sant.

 

metallicabiljett

En tonårsdröm blir sann.

 

Jag hade tänkt ladda upp en bild på en 15-årig Karro i Metallica-tröja (på den tiden såldes de inte på H&M vet ni, man hade ansträngt sig för att få tag på dem), men nu har jag inte den där gamla hårddisken till hands så det får jag återkomma till. För jo, det här kommer jag att skriva om flera gånger före maj 2018 kan jag lova. Så nästa vår åker alltså jag och Kajsa ner till Helsingfors och uppfyller drömmen vi haft sedan högstadiet. Jag minns när Metallica kom till Finland år 2004 och vi sååå gärna ville gå på konsert, men inte fick för våra föräldrar (wonder why). Men nu sådär tretton(!) år senare kände vi att det var dags! Så nu börjar nedräkningen då...

 

Biljetterna sålde slut direkt, jag kollade in evenemanget på Facebook och folk är förstås förbannade på att systemet kraschade och att de inte fick biljetter trots att de köat sedan klockan åtta imorse. Puh, vi hade tur! 

tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.

 

måndag 20 februari 2017 - 21:30

Vinkvällen som slutade på Hullupullo

En bula i bakhuvudet, en sprucken telefonskärm och mystiskt domnande armar... Det var resultatet av tjejkvällen med Emma och Daniela i lördags. Jag säger inte vilka symptom som hör ihop med vilken tjej, men det var inte alltså bara jag som har varit lite sliten efteråt haha. Vi började kvällen hemma hos mig. Jag hade köpt två flaskor vin som vi skulle dela på, men upptäckte sen till min förvåning (eller förtjusning?) att jag redan hade en flaska hemma i skåpet. Nåväl. Hur många flaskor som blev uppdruckna låter jag förbli osagt, men fnittrigt blev det åtminstone. 

 

IMG 0998

santa helena

Det här billiga skitvinet är helt sjukt gott, tips tips bara till alla fattiga studerande.

 

Vid 23-snåret gick vi iväg till Ollis för att dansa rövarna av oss lite... Men efter en stund kläckte vi den fantastiska idén att fara till Hullupullo istället. Jag hade faktiskt aldrig varit där tidigare så det var ju en... upplevelse. Helt sjukt roligt hade vi, DJ:n spelade seriöst allt jag önskade och jag vet inte när jag senast skulle ha skrattat sådär mycket. Tack tjejer för årets hittills bästa kväll! Danielas inlägg om kvällen hittar ni här och Emmas här.

lördag 18 februari 2017 - 08:35

De senaste dagarna genom linsen

Jag har varit hemma i Jeppis i en vecka p.g.a. ingen schemalagd skola, så jag kom tillbaka till Vasa först igår. Jag har gjort det där samma vanliga: umgåtts med vänner och familj, besökt Friends & Brgrs, hälsat på morföräldrarna, druckit lite vin... Jag har haft det bra helt enkelt. Jag ska visa några bilder från den föregående veckan. 

 

gamla hamn

En fantastisk solnedgång i Gamla Hamn.

 

zacke asmus2

Älskade lillebror fyllde 18 år ♥

 

tulpaner

Tulpaner hemma hos Kajsa, man får ju vårstämning!

 

gamla hamn 2

En till bild från den där solnedgången. 

 

DSC 2

Ute på skogsäventyr med Kajsas Ares. 

 

DSC 0003

Kalas!

 

DSC 0035

Gullo Ares igen.

 

Nu är jag som sagt tillbaka i Vasa igen och ikväll kommer Emma och Daniela hit, hur kul?! Har sett fram emot det hela veckan. Men först ska jag iväg till gymmet, sen måste jag ännu hinna handla och laga lite mat före tjejerna dyker upp, så nu måste jag kila. Ha en riktigt fin lördag allihopa! 

torsdag 16 februari 2017 - 16:00

Håll hårt i drinken, abiturient!

ABI TEN, KOM OCH KÄNN! ABI TIE, NU SKITER VI I E! Jag kan inte riktigt fatta att det idag är sju år sedan vi stod på de där lastbilsflaken och skrek halsen av oss. När jag såg lastbilarna idag fick jag ett litet stick i bröstet, liksom hjälp, vart har tiden farit, oj vad man var careless, man hade heeela livet framför sig... Men nästa sekund mindes jag ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad man ville, ingen aning om vem man var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år. På gott och ont.

 

penkkis jg 2010

Feelisen på topp i skolan!

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner... Men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk ändå vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit testa på att bo i Sverige, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har hunnit jobba med en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om människor överlag. Ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror helt enkelt inte längre det bästa om människor. Det kanske i sig är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv idag. Men man blir nog aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag idag ser tillbaka på 19-åringen.

 

abi 10

ABI ABI ABI, HEJ HEJ HEJ...

 

Själva ABI-dagen var en av de roligaste dagarna i mitt liv. Stämningen var på topp, vårt program i skolan var säkert det bästa Jakobstads Gymnasium någonsin skådat (enligt min ytterst objektiva åsikt) och vi pimplade i oss öl på skoltoaletterna (detta börjar ju vara preskriberat nu). Vi hade visserligen 25 minusgrader den där dagen, men solen sken och jag kan inte minnas att man ens skulle ha frusit. Man glömde liksom lite bort att man ännu skulle skriva studenten också, haha...

 

abi abi abi

På russebussen, eller jag menar lastbilsflaket // Sista måltiden vid vårt bord ♥

 

Det som jag däremot inte brukar vilja nämna när jag talar om penkkisminnen är att kvällsfesten sket sig fullständigt för min del. Allting började bra: vi åt middag, vi dansade och bara njöt av att fira att nu vara (typ) lediga från skolan. Jag hade bara druckit ett par öl på hela dagen och kommer ihåg kvällen i detalj. Det sista jag minns är att jag stod och pratade med en engelsman vid bardisken. Jag kommer ihåg hur han såg ut, vad han hette och vad han gjorde i Jakobstad. Men sen – total blackout. En kompis som såg detta har berättat att jag först stod vid bardisken som vilken normal människa som helst, för att sedan bara plötsligt säcka ihop. Därefter har jag blivit utburen, satt i en bil, skjutsad hem och i princip spytt ett dygn (jag spyr aldrig, och absolut inte av några öl).

 

Jag minns absolut ingenting från det att jag stod vid bardisken till det att jag vaknade i soffan nästa dag. Jag har skämts så mycket över det här att jag inte har velat tala om det, men jag tänker att det kan få någon att hålla extra hårt i sin drink nästa gång de är ute. Jag brukar inte gå runt och påstå att jag blev drogad den där kvällen, för det vet jag faktiskt inte, men något konstigt hände. Orsaken till att jag inte velat prata om det är att jag inte orkat ta emot kommentarer som "äh, du var bara för full". Det vet jag att jag inte var, men sällan hjälper det att förklara det för folk som bara ser en som en dum 19-årig ABI vet ni. "Eget fel jävla fjortis, sluta skylla från dig", typ.

 

DSC 0062

Glider omkring i min gamla ABI-tröja idag.

 

På tal om droger var det här en av våra fiffiga slogans: "CannABIs? Yes we can!". Detta förstås inspirerat av Obamas "Yes we can". Ironin är slående med tanke på att jag mot min vilja kanske har fått något starkare i mig den där kvällen. Jag är annars en ganska stark motståndare av all sån skit och tycker att det är tragiskt att det som var ett absurt skämt för oss idag snarare skulle passa in på varannan jeppisungdom. Cannabis, gräs, marijuana, hasch (jag vet inte ens vad som är vad), inget sånt fanns ens i min världsbild när jag tog studenten. Man hade kanske hört talas om någon som testat gräs nångång. Men nu verkar det som att varannan unge röker på varje helg. Vad hände där? Men det är en helt annan diskussion som jag kanske går in på en annan gång...

 

Jag vill bara säga att ni ska ta hand om varandra, hålla hårt i era drinkar och för guds skull inte lämna någon ensam. Jag hade tur att jag hade vänner och pojkvän som tog hand om mig den där kvällen, jag vill inte ens veta hur det hade kunnat sluta annars.

onsdag 15 februari 2017 - 08:00

Hur hålla kvar motivationen?

Nu har jag tränat aktivt i snart i tre månader. Ni som läst min blogg länge vet att jag ogillar allt vad vikt- och träningshets heter, men att jag ändå alltid varit intresserad av hälsa och välmående. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, tvärtom. Så idag måste jag skriva lite om träning och hur jag lyckats att äntligen hitta en bestående motivation och ett sätt som fungerar för mig. 

 

Jag har börjat träna på gym... många gånger. Jag har varit så sjukt taggad varje gång: jag har skött kosten strikt, jag har kört stenhårt varje pass, jag har börjat följa en massa träningskonton på Instagram för att få inspiration, jag har skrivit upp resultat och mål, jag har tagit före- och efterbilder... Men sen har jag tappat motivationen lika snabbt som den dykt upp. Den här gången vågar jag däremot påstå att jag har hittat motivationen på ett helt annat sätt och jag ser verkligen ingen orsak till varför jag skulle sluta träna den här gången.

 

Det var i början på december som jag skaffade gymkort. Jag delade upp muskelgrupperna i tre olika pass och satte upp ett veckoschema: tre dagar styrketräning och en dag kondition. Och samma schema kör jag med fortfarande. Jag har fått öka vikterna en hel del, jag orkar springa längre, jag är piggare, starkare och känner mig friskare. Plötsligt är jag en person som stiger upp och tränar på förmiddagen, det skulle jag aldrig ha trott för ett halvår sedan! Men vet ni vad det viktigaste har varit för mig? Att jag har lagt upp ganska vaga mål: träna typ tre dagar i veckan. Öka vikterna sen när det känns som att det går. Ät nu kanske inte godis alla dagar i veckan. Ett skitdåligt pass innebär inte misslyckande. Det är helt okej att skippa konditionspasset någon gång. Stressa inte.

 

Häromveckan orkade jag ingenting under konditionspasset. Det blev istället till en halvtimmes promenad på löpbandet. Vad onödigt, tänkte jag först. Sen insåg jag att det ju ändå var hemåt. Veckan därpå orkade jag istället springa fem kilometer utan att pausa – en enorm bragd för att vara jag. Kanske berodde det på sömnen, kanske på kosten, eller kanske på att någon förkylning äntligen hade gått om helt, men poängen är att det inte spelar någon roll. Jag tar inte förgivet att orka springa lika långt nästa gång och jag kräver det absolut inte av mig själv heller, för det är inte det som är huvudsaken. Dagsformen spelar en stor roll och det är helt okej. Det är inte ett steg bakåt bara för att det gick bättre under förra passet. 

 

Genom att jag på något sätt lyckats omfamna det här tankesättet har min motivation hållits konstant eftersom jag aldrig känner att jag misslyckas. Det att jag tar mig till gymmet är en vinst i sig. En annan grej som varit viktig för mig är att skippa vågen, spegeln och måttbanden helt. För vad fan spelar de för roll? Den här gången följer jag inga fitnesskonton, jag väger mig inte och jag tar absolut inga före- och efterbilder. Jag vill inte träna av negativ yttre motivation och därmed gå till gymmet p.g.a. ångest, utan har strävat till att hitta den där mytomspunna inre motivationen som får mig att längta till gymmet för att jag får såna sjuka endorfiner av det. Och vet ni, jag har hittat den. Den är inte helt lätt att gräva fram, men när man väl landar i det är det så hiskeligt skönt.

 

Det här är inte före och efter någonting, det enda som har hänt är att jag numera är en person som tränar och mår bra av det. Men en dag i taget, det är inte bråttom någonstans.

 

hamburgare och vin2

Hamburgare och vin är fortfarande precis lika viktigt...