lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 12:30

Mitt kommunalval 2017

Från och med idag kommer Sevendays varje måndag att publicera en ny lista med olika teman varje vecka. Veckans tema handlar om politik och samhälle och handlar förstås om det kommande kommunalvalet. Fyll i den ni också och länka sedan listan under artikeln!

 

1. När jag hör ordet politik tänker jag:

Jag tänker direkt på alla debatter som syns i medier speciellt inför alla olika val. Jag älskar att följa med valdebatter faktiskt.


2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom..

För att man tror att man måste vara så himla påläst och vuxen för att kunna rösta, men så är det ju faktiskt inte. Om man är osäker är det så lätt att använda en valkompass för att bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka partiers åsikter man delar. Det är helt okej att inte förstå allt vad politiker talar om, för alla har vi ändå någon fråga vi intresserar oss av. Ta fasta på den och hitta din kandidat!


3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på:

Oftast tänker man väl på det som rör en själv, så det egna modersmålet (speciellt rätten till sjukvård) och studiestöd är (förstås) frågor som jag bryr mig om. Men även ungdomars hälsa och äldreomsorgen är viktiga. Sen skulle jag aldrig rösta på någon som motsätter sig abort eller samkönat äktenskap heller...

 

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag:

Jag ombads faktiskt att ställa upp i kommunalvalet, men jag fick magknip av blotta tanken. Men jag förmodligen bjuda på en massa kaffe och ordna mysiga diskussionsstunder typ på café eller varför inte en after work. Politik måste inte vara så himla kostymklätt och grått. 

 

5. Om jag sklle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på:

Jag skulle önska att skolorna/hälsovården satsade mer på förebyggande av psykiskt illamående hos unga. Sen borde det göras något åt asfalten i Jakobstad, herregud ändå. Gropar och hål överallt. Samma sak varje vår, vad är problemet? 

 

IMG 0749

Skulle ni ha röstat? Ställa upp i valet med spegelselfie, det vore väl precis i enlighet med den tid vi lever i...

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.

 

onsdag 15 februari 2017 - 08:00

Hur hålla kvar motivationen?

Nu har jag tränat aktivt i snart i tre månader. Ni som läst min blogg länge vet att jag ogillar allt vad vikt- och träningshets heter, men att jag ändå alltid varit intresserad av hälsa och välmående. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, tvärtom. Så idag måste jag skriva lite om träning och hur jag lyckats att äntligen hitta en bestående motivation och ett sätt som fungerar för mig. 

 

Jag har börjat träna på gym... många gånger. Jag har varit så sjukt taggad varje gång: jag har skött kosten strikt, jag har kört stenhårt varje pass, jag har börjat följa en massa träningskonton på Instagram för att få inspiration, jag har skrivit upp resultat och mål, jag har tagit före- och efterbilder... Men sen har jag tappat motivationen lika snabbt som den dykt upp. Den här gången vågar jag däremot påstå att jag har hittat motivationen på ett helt annat sätt och jag ser verkligen ingen orsak till varför jag skulle sluta träna den här gången.

 

Det var i början på december som jag skaffade gymkort. Jag delade upp muskelgrupperna i tre olika pass och satte upp ett veckoschema: tre dagar styrketräning och en dag kondition. Och samma schema kör jag med fortfarande. Jag har fått öka vikterna en hel del, jag orkar springa längre, jag är piggare, starkare och känner mig friskare. Plötsligt är jag en person som stiger upp och tränar på förmiddagen, det skulle jag aldrig ha trott för ett halvår sedan! Men vet ni vad det viktigaste har varit för mig? Att jag har lagt upp ganska vaga mål: träna typ tre dagar i veckan. Öka vikterna sen när det känns som att det går. Ät nu kanske inte godis alla dagar i veckan. Ett skitdåligt pass innebär inte misslyckande. Det är helt okej att skippa konditionspasset någon gång. Stressa inte.

 

Häromveckan orkade jag ingenting under konditionspasset. Det blev istället till en halvtimmes promenad på löpbandet. Vad onödigt, tänkte jag först. Sen insåg jag att det ju ändå var hemåt. Veckan därpå orkade jag istället springa fem kilometer utan att pausa – en enorm bragd för att vara jag. Kanske berodde det på sömnen, kanske på kosten, eller kanske på att någon förkylning äntligen hade gått om helt, men poängen är att det inte spelar någon roll. Jag tar inte förgivet att orka springa lika långt nästa gång och jag kräver det absolut inte av mig själv heller, för det är inte det som är huvudsaken. Dagsformen spelar en stor roll och det är helt okej. Det är inte ett steg bakåt bara för att det gick bättre under förra passet. 

 

Genom att jag på något sätt lyckats omfamna det här tankesättet har min motivation hållits konstant eftersom jag aldrig känner att jag misslyckas. Det att jag tar mig till gymmet är en vinst i sig. En annan grej som varit viktig för mig är att skippa vågen, spegeln och måttbanden helt. För vad fan spelar de för roll? Den här gången följer jag inga fitnesskonton, jag väger mig inte och jag tar absolut inga före- och efterbilder. Jag vill inte träna av negativ yttre motivation och därmed gå till gymmet p.g.a. ångest, utan har strävat till att hitta den där mytomspunna inre motivationen som får mig att längta till gymmet för att jag får såna sjuka endorfiner av det. Och vet ni, jag har hittat den. Den är inte helt lätt att gräva fram, men när man väl landar i det är det så hiskeligt skönt.

 

Det här är inte före och efter någonting, det enda som har hänt är att jag numera är en person som tränar och mår bra av det. Men en dag i taget, det är inte bråttom någonstans.

 

hamburgare och vin2

Hamburgare och vin är fortfarande precis lika viktigt...

onsdag 18 januari 2017 - 12:00

Sin egen lyckas smed

Vårterminen är här och skolarbetena hopar sig redan. Undersökningar ska göras, statistikprogram ska pluggas, grupparbeten planeras och avhandlingar skrivas. En konstant gradu-ångest ligger på lur bakom ryggen och den vägrar försvinna hur mycket jag än ignorerar den. Några timmar före deadline inser jag att jag inte har lämnat in min krönika för denna vecka. Den här texten alltså. Hur kunde jag ha glömt det? Jag lägger mig i fosterställning och hoppas att den ska skriva sig själv. Jag känner mig för första gången på länge lite stressad. Bloggen har prioriterats bort helt. Helt ärligt har jag inte ens orkat tänka på den. 

 

Att vintern i Finland snarare påminner om den i England gör inte mitt humör bättre. Vasa Centralsjukhus mister sin fulljour och den ena anti-skolsvenska propagandavideon efter den andra publiceras. I ett diskussionsforum ser jag att någon talar skit om mig och Daniela p.g.a. våra kritiska inlägg mot Perussuomalaiset Nuoret. I grannstaden får jag ett fnys som svar när jag tilltalar kassabiträdet på svenska. Jag bannar detta land och börjar hota med att flytta till Sverige. Som om någon skulle bry sig.

 

Jag skulle kunna låta dessa negativa tankar ta över min vardag, men det tänker jag inte göra. Om jag väljer att fokusera på allt det negativa kommer min vardag antagligen att fortsätta gå i samma spår. Allt kommer att skita sig, eftersom det enda jag tänker på är hur skit allting är. Jag tror att hur vi väljer att hantera problem och motgångar är avgörande. Det är en attitydfråga. Väljer jag att gnälla eller väljer jag att göra något åt saken?

 

Alla har vi dåliga dagar ibland, men det är långt upp till oss själva hur våra vardagar ser ut. Jag kan fortsätta gnälla om min gradu i all oändlighet, trots att det är jag själv som ansvarar för att den skrivs. Jag kan gnälla på det låga studiestödet, trots att jag spenderar hälften på onödigheter. Jag kan gnälla på vädret, trots att det är mitt eget fel att jag inte klär mig efter det. Jag kan gnälla om att gymmet inte ger resultat, trots att det enda som hjälper är att fortsätta träna. Envar sin egen lyckas smed eller vad brukar man säga?

 

Vi må befinna oss i ett pissigt januari just nu, men vi går faktiskt mot ljusare tider. Vips så kommer det att vara sommar igen. När jag står med den förhoppningsvis färdigskrivna gradun i handen i juni kommer jag tänka tillbaka på den här tiden och undra hur det har kunnat gå så snabbt. När jag utan att blinka springer fem kilometer på löpbandet kommer jag att tacka min envishet. När jag lämnar in den här krönikan kommer jag att vara nöjd för att jag steg upp ur fosterställningen och slutade tycka synd om mig själv.

 

När man befinner sig i en stressbubbla får man försöka komma ihåg att allting faktiskt blir bättre snart. Det är vi själva som ansvarar för våra egna liv och det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Oavsett om det handlar om att skriva en avhandling, släpa sig till gymmet, ringa ett viktigt samtal, uppsöka en läkare, posta det där jävla brevet till Kela, börja äta mera grönsaker, be grannen om ursäkt för gammalt groll, så är det bara du själv som ansvarar för resultatet. Ingen annan kommer att fixa dina problem, så ta tag i dem idag. Inte imorgon. Ja, jag talar till mig själv mest.

onsdag 4 januari 2017 - 10:00

It's just a fucking cookie

Nyår och nyårslöften hörni. Är det bara jag som blir lite stressad av dem? Visst är det bra att man lägger upp nya mål i livet, men jag förstår inte varför det måste göras just vid nyår. Varför inte i september? Det spelar väl ingen roll när man gör en livsstilsförändring, men jag är övertygad om att det inte är rätt sorts motivation som triggar en just i januari. Det finns liksom en orsak att gymmen är överfulla i januari för att sedan stå tomma i mars. 

 

Nåja, jag ska inte vara negativ, jag önskar på riktigt alla lycka till med sina nyårslöften. Men samtidigt vill jag dela med mig av några fina inspirationsposters jag hittade på Pinterest. Originaltexterna gör mig typ spyfärdig, men de omformulerade texterna är ju på riktigt vettiga. Notera hur den första versionen ger en lite ångest och gör en triggad på ett negativt sätt (åtminstone reagerar jag så!), medan de andra ger en lite hopp och riktigt pepp. 

 

1

 

"4 simple rules:

Never miss a Monday

Never go 3 days without exercise

Workout at least 3 days a week

Never give up"

 

4 simple tips:

It's ok to miss a Monday

3 days without exercise is a holiday

Workout at about 3 days a week

Never make rules, set goals

You are not a machine

 

2

 

"Don't be satisfied until you like what you see in the mirror"

Be satisfied when you like what you have achieved

Be proud & love yourself

Even if you haven't reached your goal

Fuck the mirror

 

4

 

"The only bad workout is the one that you didn't do"

The only bad workout is the one that resulted in injury cause you were too damn impatient!

Don't rush, be safe ♥

 

5

 

"Eat clean & exercise daily"

Eat clean & exercise more.

 

6

 

"You WILL regret eating that cookie

You will NOT regret running that mile."

You WILL enjoy eating that cookie

Cause it's OK to enjoy it (it's just a fucking cookie)

& you will not regret running that mile

 

7

 

"It doesn't get easier

You just get better"

It does get easier

and you also get better

 

8

 

"If you aren't going all the way, why go at all?"

If you aren't going all the way

Going halfway is still better than not going at all

You'll get there!

 

Bilder & text härifrån.

onsdag 28 december 2016 - 13:00

Det enda man måste är att dö och lära sig svenska.

Har ni sett videon som publicerades av Perussuomalaiset Nuoret igår? Temat är föga förvånande pakkoruotsi och i klippet ser vi Sebastian Tynkkynen, ordförande för Sannfinländarnas ungdomsförbund Finsk Ungdom, bli piskad av personer maskerade som SFP-politiker. Ja, ni läste rätt... Finland 2016, hörni. Moderpartiet till de som skapat denna s k i t sitter plågsamt nog i regeringen i vårt land idag. 

 

3

 

Inte nog med att detta i sig är hånande, kränkande, osmakligt, osakligt, barnsligt, smutskastande, trångsynt och bara helt vidrigt... Jag kan heller inte på något sätt förstå att de starka åsikterna mot svenskan fortfarande lever kvar. Hur kan man inte se det som ett privilegium att få lära sig ett till språk? Hur kan man inte inse att svenskan öppnar dörrar till hela Norden? Hur kan man inte förstå att svenskan stöder inlärningen av andra germanska språk, som engelska och tyska? Hur kan man inte tycka att varje språk man lär sig är en enorm rikedom?

 

Som tur är det många som motsätter sig det här skräpet, även finskspråkiga, och jag tror verkligen att Perussuomalaiset Nuoret gick för långt den här gången. Den här typen av propaganda hör inte hemma i en demokrati – det är bara helt förkastligt. Detta öppnar ju på inga sätt upp till en diskussion, utan leder istället till att folk blir provocerade, sårade, arga och upprörda. Grejen är att jag skulle förstå diskussionen, att man ifrågasätter varför finsktalande i t.ex. östra Finland ska behöva lära sig svenska, men när jag ser den här videon reagerar jag inte så. Förstås. Jag reagerar med att bli arg och tänka helt tvärt emot. Jag blir så provocerad att jag vill gå ut och skrika åt Sebastian Tynkkynen, på svenska, att han är en jävla idiot. 

 

Det här leder inte till en saklig debatt. Det är till för att provocera, uppröra – och för att snabbt locka till sig unga röstare som kämpar med skolsvenskan. Jag hoppas, jag hoppas, att Finlands ungdom kan genomskåda detta. Flerspråkighet är en rikedom som vi måste understöda, inte utplåna.