fredag 22 september 2017 - 07:00

Stolt hurri

Fotboll och de flesta andra lagsporter går hand i hand med heta känslor. Fula ramsor. Glåpord. Det hör till, det är en del av sporten och det bidrar till stämningen (sen att huliganism och slagsmål i dessa sammanhang är förkastligt är en helt annan fråga som jag inte tänker diskutera idag). Under en fotbollsmatch mellan VPS och KuPS lär Kuopio-anhängare ha skrikit "hurrit", vilket enligt dem själva var ett missförstånd. Oavsett så gjordes det en anmälan till Bollförbundet eftersom detta anses vara rasistiskt, skriver Svenska Yle

 

hurri svenska yleLäs mer här och här.

 

Jag tycker att det är en aning överdrivet att kalla det här för rasism. Någon form av kulturrasism isåfall kanske, men jag vet inte. "Tydligen var inte antirasismkampanjen värt något enligt Kuopioborna", läste jag någonstans. Ja, Rött kort till rasism-kampanjen innebär visserligen att ingen ska diskrimineras p.g.a. etnicitet eller språk... Men jag får ändå lite det är så synd om oss-vibbar av det här. Måste vi vara så känsliga?

 

Ordet må vara nedlåtande och jag är den första att bli förbannad om någon kallar mig det på fel sätt (läs sista punkten i det här inlägget, lol) och jag skulle också ha blivit provocerad om jag hade varit på den där matchen. Men så länge vi låter oss provoceras av det, så länge vi blir kränkta och så länge vi gör rasismanmälningar av det, så ger vi egentligen bara ordet mer makt. Jag tror liksom inte att det slutar bara för att någon skulle få böter. Eller har jag helt fel nu?

 

När jag jobbade på en finsk kundtjänst i Stockholm och kunderna ibland frågade varifrån jag kom (p.g.a. min accent), sa jag bara att jag är en rantahurri. Då blev de paffa, skrattade lite och sa sedan inte mera. Sedan har jag dessutom på senare dar upptäckt den finlandssvenska hiphopgruppen Likanen Etelä och numera är det ingen tvekan om att jag stolt säger att jag är en hurri. 

 

hurrii

Bild och artikel här.

 

Jag tycker att man ska sluta slänga bensin på elden. Det hjälper definitivt inte att vi tycker synd om oss själva och jag tycker heller inte att vi har någon rätt att tala om rasism, rent historiskt sett. Fittiga människor finns det oavsett om vi bötfäller dem eller inte. Tysta ner dem istället. "Hell yeah jag är hurri, du önskar innerst inne att du också vore en". Och så har vi ju det så aningen uttjatade, men lika användbara "Puhu sä mitä sä osaat niin mä puhun mitä mä haluan". Lite mobbning supportrar emellan är inte så där farligt.

 

H-U-R-R-I, straight outta motherfucking Kirkkonummi.

onsdag 19 juli 2017 - 18:47

Konstruktiv kritik versus smutskastning

Vet ni vad som gör mig riktigt förbannad? När man på sociala medier gnäller på företag och/eller produkter, utan att först ha sagt något rakt till ägarna. Jag har de senaste veckorna stött på flera fall där någon öppet klagat (på Facebook och på bloggar) på mindre lokala företag och deras produkter – utan att ha talat med ägarna först. Hur tänker man ens då?

 

Det är liksom en sak att tala lite skit om giganter som H&M eller McDonalds (de står stadigt ändå), men att klanka ner på småföretagare på sociala medier tycker jag är helt oförsvarbart. Det känns otroligt naivt att man inte inser vad ens inlägg kan ha för konsekvenser för ett mindre företag. Konstruktiv kritik är bra, men smutskastning är något helt annat.

 

Jag förstår inte riktigt vad det är man vill åstadkomma med sån här skit, men det känns som att det är dramatiken man går igång på. Det är lättare att skriva klagande texter än konstruktiva texter – det är helt enkelt lättare att spy ur sig negativitet. Dessutom kan det kännas jobbigt att ge konstruktiv respons face to face. MEN om man inte klarar av att göra det, då ska man tamejfan hålla käften på internet också. 

 

kaffia

 

MISSNÖJD? HÄR ÄR EN GO-TO-LISTA

 

1. Tala med ägaren, gärna face to face och direkt på plats om det är möjligt. På så sätt får företaget chans att direkt korrigera eventuella misstag. Om det känns alltför jobbigt att ta det ansikte mot ansikte, mejla.

 

2. Hur svarar företaget/ägaren på din feedback? Bemöts du väl? Tas dina åsikter i beaktande? Kanske du till och med blir nöjd? Bra! Då var vi klara här. 

 

3. Bemöts du däremot illa, har servicen varit dålig, ignoreras dina åsikter? Om du på riktigt har behandlats illa och företaget förtjänar negativ publicitet – då börjar det vara läge att skriva skit på sociala medier. 

 

4. Rannsaka dig själv: har du rent av beställt en produkt du bara inte gillar? Förtjänar företaget verkligen skit för det? Låt oss säga att jag går till en frissa och ber dem klippa mitt hår kort och färga det lila. Sen ångrar jag mig eftersom jag ser förjävlig ut. Är det verkligen frissans fel, eller är det mitt eget problem? 

 

måndag 17 juli 2017 - 08:00

Omöjligt jävla lagom

Den här texten har legat i mitt utkast sen i februari och har även publicerats som krönikaform i Jeppis Weekly i vintras. 

 


 

 

Han kanske är på jobb. Hon kanske inte hinner skriva just nu. Han kanske är upptagen. Hon kanske är trött. Han kanske spelar svår. Hon kanske mår illa. Han kanske inte vill vara för på. Eller, gud förbjude – så är hen kanske bara inte intresserad?

 

Alla som någonsin dejtat känner till det mytomspunna spelet. Spelet med de oskrivna reglerna som var och en förväntas känna till. Man ska vara kvick i käften, men inte för fräck. Man ska vara självständig och oberoende, men inte otrevlig. Man ska vara erfaren och självsäker, men inte ett säkert kort. Man ska vara spännande och lite otillgänglig, men inte för ointresserad. Man ska vara charmig och trevlig, men inte klängig. Man ska vara intelligent och påläst, men inte trist. Man ska vara öppen och ärlig, men inte för rakt på sak. Man ska med andra ord vara omöjligt jävla lagom. 

 

Telefonen plingar och du rusar iväg för att se om det är din crush som skrivit. Besvikelsen som utsöndras i hela kroppen när det är en släkting istället. Eller den tillfälliga euforin när det är rätt person meddelandet kommit ifrån. Sen följer väntandet, för man kan ju inte svara direkt. Som om man inte hade något bättre för sig liksom. Sedan gör personen samma sak tillbaka, men väntar dubbelt så länge. Plötsligt har det som hade kunnat bli en konversation omvandlats till något slags hackigt meddelandeutbyte där man får svara högst en gång i timmen för att inte verka för needy. För det vill man inte vara. Inte ens fast båda antagligen ligger hemma och otåligt stirrar på sina telefoner och räknar minuterna.

 

Jag tror det är p.g.a. detta fåniga spel, och p.g.a. att hoppet är det sista som lämnar människan, som man har så svårt att släppa taget om människor. Det finns ändå en punkt då ett småspännande spel övergår till total energidränering. Om det är något jag har lärt mig om människorelationer, oavsett om det gäller vänskap, förhållanden eller dejting, är det att man så gott som aldrig ska behöva be om en människas uppmärksamhet. Ibland kommer livet förstås emellan: ibland hinner man inte, ibland orkar man inte, ibland kan man inte, men man måste sluta hitta på ursäkter för den andra att behandla en som skit. Båda parter ska ge och ta lika mycket. Man ska aldrig behöva känna att man ensam ror och kämpar för att hålla en relation levande. Det finns inga ursäkter i längden. 

 

Har du någon form av relation i ditt liv där du inte riktigt känner att den andra personen bryr sig lika mycket som du? Ställ följande frågor. Är hen inte lika engagerad längre? Har du inte sett personen på en längre tid, trots att du föreslagit att ni ska träffas? Är det bara du som tar initiativ? Är det hela tiden du som får se till att konversationen inte ska dö ut när ni skriver med varandra? Är du rädd att personen ska glömma bort dig och du känner dig tvungen att göra din existens påmind?

 

Jag är ledsen att behöva säga det, men om du har svarat ja på flera av ovanstående frågor så börjar det vara dags att släppa taget. Du behöver inte sådana människor i ditt liv. Du behöver inte en person som inte engagerar sig i dig. Du behöver ingen som suger energi ur dig utan att ge något tillbaka. Klipp bandet med dessa energitjuvar. Sluta försvara den andras dåliga beteende. Det svider, men du kommer att tacka dig själv i slutändan.

 

office 620822 960 720

Åh, ett meddelande! Nu ska jag bara vänta 20 minuter då...

torsdag 6 juli 2017 - 06:30

Dåligt humör är en attitydfråga

Jag har alltid haft väldigt lite till övers för människor som gnäller i onödan. Alla har dåliga dagar, alla talar skit och alla gnäller – ibland. Dessvärre känner vi också alla någon som gnäller lite mer än det egentligen behövs. Den där personen som alltid lyckas dra ner stämningen lite grann.

 

I dessa människors värld smakar maten aldrig bra, vädret är alltid dåligt, utbudet i affären är alltid för litet eller för dyrt, andras åsikter är alltid korkade, servicen är alltid för långsam – ingenting är någonsin bra helt enkelt. Det måste vara en fruktansvärt tråkig värld de lever i om man aldrig kan hitta något positivt att säga.

 

Vi hittar dem överallt: i skolan, på jobbet och till och med i kompisgänget. Ofta är dessa gnällspikar förklädda och inte sällan tar man miste på deras negativitet för uppfriskande ärlighet, humor och sarkasm, tills man en dag bara inser att individen i princip aldrig säger något positivt. Illusionen krossas och man inser plötsligt hur mycket energi den här människan drar ur en.

 

De värsta av den här sortens människor skulle jag ändå våga påstå att finns på allas vårt internet, för där är det lätt att gnälla. Man kanske slänger upp en arg statusuppdatering eller så delar man sin åsikt i någon grupp – men man framför inte konstruktiv kritik till personen eller företaget man gnäller om. Istället tänker man att man vill skapa lite sensation, för av någon anledning är det just negativitet som folk går igång på.

 

Gnällspikarnas gemensamma nämnare är ofta att de försöker berättiga sitt dåliga humör med olika halvdana förklaringar. ”Jag blir så här när jag är trött”, ”Jag har inte ätit” eller ”Tala inte ens med mig före jag fått mitt morgonkaffe”. För det första: om du är en vuxen människa är det ditt eget ansvar att se till att äta ordentligt eller dricka det där kaffet för att bespara människor runt dig ditt dåliga humör. För det andra kan du använda den ursäkten en dag, men inte sju dagar i veckan. För det tredje kan man inte lägga över ansvaret på de andra, som att det är de som måste anpassa sig efter att man själv inte orkar karpa upp sig.

 

Dåligt humör, när det går ut över andra, är ganska långt en attitydfråga. Jobbiga saker händer i livet och alla går igenom tuffa perioder, så missförstå mig inte. Jag tänker på hur man behandlar människor i sin närhet. Bara för att man genomgår en stressig period ger det en ingen rätt att fräsa och vara fräck åt människor runt sig. Det går att förklara att ens humör beror på det ena eller det andra, men det ger en aldrig rätt att bete sig illa mot andra.

 

Det finns de som gnäller om att de inte fått sin latte med extra mjölk idag, medan personen bredvid inte nämner ett knyst om dennes vän som gick bort i förra veckan. Därför utmanar jag er nu till ett dygn utan negativitet. Det betyder att man inte får klaga ens när man skulle ha orsak till det. Inte när ditt wifi är långsamt, inte när du får punktering, inte ens när du spiller hett kaffe över dig själv. Vad säger ni? Tjugofyra gnällfria timmar, tiden börjar nu.

 

DSC 0585

Den här bilden ska jag försöka ha som min harmoniska låt-bli-att-gnälla-inspiration i huvudet idag.

torsdag 11 maj 2017 - 15:00

En lärare är inte bara en lärare

Visste ni att så fort vi hör ordet "stress" så ökar vårt stresshormon i kroppen? Att häva ur sig: "Jag känner mig så stressad just nu", gör exakt det – det gör oss mer stressade. Med det sagt vill jag ändå säga just det: jag är så otroligt stressad just nu.

 

När solen äntligen börjat skina och uteterrasserna börjar fyllas, när ölen smakar som bäst och man helst bara vill strosa runt på staden hela dagarna – då kör slutspurten för skolåret igång. De sista kurserna ska avslutas, de sista proven ska skrivas och bedömas, de sista projekten ska avslutas och de sista vitsorden ska sättas. När både lärare och elever är som allra tröttast, då ska man köra slut på sig så att man ligger däckad med huvudet under kudden hela juni månad. Det hör väl till, antar jag.

 

Själv har jag avslutat alla mina kurser på universitet för det här året, men har nu den där sista slutspurten kvar: den avslutande praktiken. Den sista stressen. Den sista domen. Den sista kraftansträngningen före jag sedan däckar, just det, hela juni månad.

 

"Ni lärare har ju juni, juli och augusti lediga, vad gnäller ni om egentligen?". Jag är ännu inte ens utexaminerad, men har redan hundraprocentig förståelse för varför lärare gnäller, om de nu ens gör det. Lärare skulle ha skäl att gnälla mycket mer än de faktiskt gör, ska ni veta. Det finns en orsak till att varannan lärare bränner ut sig. Det finns en orsak till att lärare ibland flippar ur som läraren i Lahtis gjorde, om ni minns? Det finns en orsak till att lärarna helt enkelt måste vara lediga juni, juli och augusti.

 

"Men du slutar ju senast klockan två på eftermiddagen!". Tror någon på riktigt att en lärares arbetsdag tar slut när dagens sista lektion är avslutad? Nej, då följer genomgång av prov och uppsatser samt planering av nästa dag. Kanske ska man gå på något lärarmöte. Kanske ska det planeras inför någon vår- eller julfest. Det tar aldrig slut.

 

Det här med planeringen ja. Som lärare blir man aldrig klar med planeringen. Det finns alltid något man kan förbättra. Alltid några arbetsblad som kan finjusteras. Alltid någon övning som kan förbättras. Alltid några himla lappar som kan lamineras.

 

Kom inte och säg att lärare inte ska gnälla. Vi är inte bara lärare. Vi är fostrare, vi är kuratorer, vi är psykologer, vi är mammor och pappor, vi är vänner, vi är fredsmäklare, vi är konfliktlösare, vi är planerare, vi är kompromissare, vi är hälsovårdare – vi har ett enormt ansvar för dina ungar.

 

När jag glömt bort att äta fast föda i tre dygn, när jag plötsligt börjat tjuvröka trots att jag inte röker, när jag kan räkna på fingrarna hur många timmar jag sovit den här veckan – ja, då har jag faktiskt all rätt i världen att känna mig lite stressad.

 

aa6

torsdag 27 april 2017 - 18:00

Den curlade generationen

Lisa tycker om makaronilåda, Lukas äter endast LCHF och Malin vägrar att äta gluten trots att hon inte är allergisk. Min generation är den första att börja kräva alternativ när det kommer till mat. När denna generations föräldrar satte sig ner till bords på 50-, 60- och 70-talen, då åt man vad som serverades. För att inte tala om de ännu äldre generationerna, som var tacksamma om de fick mat på bordet över huvud taget.

 

Det är inget nytt det här, att vi blir mer och mer bortskämda, men denna bortskämdhet gäller inte bara våra matvanor. I fredags såg jag ståuppshowen En skam för Sverige 2 med komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail i Schaumansalen inför fullsatt publik. Ismail var inne på detta tema: vad händer när samhället blir för individualiserat?

 

Min generation har blivit uppfostrad till att våga ta för sig. Vi ska våga tro på oss själva och vi ska inte låta oss bli trampade på. Detta låter kanske som något rakt igenom positivt, men vad leder detta till i förlängningen? Exemplet med de olika matalternativen var ett sätt att konkretisera individualiseringen som sker i samhället, men det tar inte slut där. I förlängningen leder detta till att vi vill att omgivningen ska anpassa sig efter oss, istället för att vi ska anpassa oss efter den.

 

Som lärarstuderande märker jag detta fenomen tydligt. Skolans läroplan blir, precis som samhället, allt mer individfokuserad, vilket i sig för med sig många positiva saker. Varje elev har rätt att bli sedd och skolan ska anpassa undervisningen efter enskilda behov. Men det betyder också att en klasslärare i princip skulle behöva förbereda femton olika lektionsplaner istället för en. Det innebär att vitsord kan anses kränkande och det innebär att man inte får tävla på gymnastiken. Det innebär att kvarsittning är kränkande och att en hand på axeln kan jämföras med misshandel.

 

Tänk er en elev som bröt mot skolans regler för 50 år sedan. Då var stod läraren och föräldrarna enade – barnet hade gjort fel och behövde tillrättavisas. Idag är det istället läraren som pressas in i ett hörn av föräldrarna, "Int miin pojk”, ni vet. Föräldrar vill skydda sina barn på alla sätt och vis, så istället för att lära dem att ta ansvar för sina handlingar försöker man ta en genväg genom att skylla på läraren istället.

 

paskmat

Alternativ ska de va!

 

Jag tror att barn som växer upp idag är överbeskyddade. Istället för att lära barn att hantera känslor som ilska, kränkthet och sorg, försöker vi beskydda dem från att över huvud taget utsättas för dessa känslor. Det är där jag tror att man gör barnen en björntjänst. Alla människor kommer ändå att möta alla dessa känslor under livets gång. Istället borde vi lära dem att det är normalt, att det är en del av livet och det hör till att känna negativa känslor – och att man helt enkelt inte alltid kan få som man vill.

 

Hur ska det gå när Pelle i framtiden inte får det där jobbet som han sökte, då han hela livet har blivit itutad att han kan lyckas med precis vad han vill? Att alla misslyckanden och motgångar är någon annans fel än hans eget? Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar, när man inte någonsin fått lära sig att hantera de tunga känslorna.

 

Vi är den curlade generationen, men låt oss nu istället möta den kommande med en kompromiss mellan det nya och det gamla tankesättet. Vi kan inte skydda barn från negativa känslor, men vi kan lära dem att prata öppet om dem. Vi kan inte skydda barn från orättvisor, utan lära dem att det är en trist del av livet. Vi kan inte skydda barn från att misslyckas, utan låt oss istället lära dem att bita ihop och komma igen. Låt oss uppfostra barnen till individer som vågar ta för sig, men också vet när det är de som måste anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom.

 

magnus betner soran ismail2

Magnus Betnér & Soran Ismail @ Schaumansalen i fredags.

lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 12:30

Mitt kommunalval 2017

Från och med idag kommer Sevendays varje måndag att publicera en ny lista med olika teman varje vecka. Veckans tema handlar om politik och samhälle och handlar förstås om det kommande kommunalvalet. Fyll i den ni också och länka sedan listan under artikeln!

 

1. När jag hör ordet politik tänker jag:

Jag tänker direkt på alla debatter som syns i medier speciellt inför alla olika val. Jag älskar att följa med valdebatter faktiskt.


2. Jag tror att unga avstår från att rösta, eftersom..

För att man tror att man måste vara så himla påläst och vuxen för att kunna rösta, men så är det ju faktiskt inte. Om man är osäker är det så lätt att använda en valkompass för att bilda sig en ungefärlig uppfattning om vilka partiers åsikter man delar. Det är helt okej att inte förstå allt vad politiker talar om, för alla har vi ändå någon fråga vi intresserar oss av. Ta fasta på den och hitta din kandidat!


3. När jag väljer min kandidat inför valet brukar jag tänka på:

Oftast tänker man väl på det som rör en själv, så det egna modersmålet (speciellt rätten till sjukvård) och studiestöd är (förstås) frågor som jag bryr mig om. Men även ungdomars hälsa och äldreomsorgen är viktiga. Sen skulle jag aldrig rösta på någon som motsätter sig abort eller samkönat äktenskap heller...

 

4. Om jag skulle få driva en valkampanj skulle jag:

Jag ombads faktiskt att ställa upp i kommunalvalet, men jag fick magknip av blotta tanken. Men jag förmodligen bjuda på en massa kaffe och ordna mysiga diskussionsstunder typ på café eller varför inte en after work. Politik måste inte vara så himla kostymklätt och grått. 

 

5. Om jag sklle få ändra på något i mitt närsamhälle skulle jag ändra på:

Jag skulle önska att skolorna/hälsovården satsade mer på förebyggande av psykiskt illamående hos unga. Sen borde det göras något åt asfalten i Jakobstad, herregud ändå. Gropar och hål överallt. Samma sak varje vår, vad är problemet? 

 

IMG 0749

Skulle ni ha röstat? Ställa upp i valet med spegelselfie, det vore väl precis i enlighet med den tid vi lever i...