tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.

 

onsdag 15 februari 2017 - 08:00

Hur hålla kvar motivationen?

Nu har jag tränat aktivt i snart i tre månader. Ni som läst min blogg länge vet att jag ogillar allt vad vikt- och träningshets heter, men att jag ändå alltid varit intresserad av hälsa och välmående. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, tvärtom. Så idag måste jag skriva lite om träning och hur jag lyckats att äntligen hitta en bestående motivation och ett sätt som fungerar för mig. 

 

Jag har börjat träna på gym... många gånger. Jag har varit så sjukt taggad varje gång: jag har skött kosten strikt, jag har kört stenhårt varje pass, jag har börjat följa en massa träningskonton på Instagram för att få inspiration, jag har skrivit upp resultat och mål, jag har tagit före- och efterbilder... Men sen har jag tappat motivationen lika snabbt som den dykt upp. Den här gången vågar jag däremot påstå att jag har hittat motivationen på ett helt annat sätt och jag ser verkligen ingen orsak till varför jag skulle sluta träna den här gången.

 

Det var i början på december som jag skaffade gymkort. Jag delade upp muskelgrupperna i tre olika pass och satte upp ett veckoschema: tre dagar styrketräning och en dag kondition. Och samma schema kör jag med fortfarande. Jag har fått öka vikterna en hel del, jag orkar springa längre, jag är piggare, starkare och känner mig friskare. Plötsligt är jag en person som stiger upp och tränar på förmiddagen, det skulle jag aldrig ha trott för ett halvår sedan! Men vet ni vad det viktigaste har varit för mig? Att jag har lagt upp ganska vaga mål: träna typ tre dagar i veckan. Öka vikterna sen när det känns som att det går. Ät nu kanske inte godis alla dagar i veckan. Ett skitdåligt pass innebär inte misslyckande. Det är helt okej att skippa konditionspasset någon gång. Stressa inte.

 

Häromveckan orkade jag ingenting under konditionspasset. Det blev istället till en halvtimmes promenad på löpbandet. Vad onödigt, tänkte jag först. Sen insåg jag att det ju ändå var hemåt. Veckan därpå orkade jag istället springa fem kilometer utan att pausa – en enorm bragd för att vara jag. Kanske berodde det på sömnen, kanske på kosten, eller kanske på att någon förkylning äntligen hade gått om helt, men poängen är att det inte spelar någon roll. Jag tar inte förgivet att orka springa lika långt nästa gång och jag kräver det absolut inte av mig själv heller, för det är inte det som är huvudsaken. Dagsformen spelar en stor roll och det är helt okej. Det är inte ett steg bakåt bara för att det gick bättre under förra passet. 

 

Genom att jag på något sätt lyckats omfamna det här tankesättet har min motivation hållits konstant eftersom jag aldrig känner att jag misslyckas. Det att jag tar mig till gymmet är en vinst i sig. En annan grej som varit viktig för mig är att skippa vågen, spegeln och måttbanden helt. För vad fan spelar de för roll? Den här gången följer jag inga fitnesskonton, jag väger mig inte och jag tar absolut inga före- och efterbilder. Jag vill inte träna av negativ yttre motivation och därmed gå till gymmet p.g.a. ångest, utan har strävat till att hitta den där mytomspunna inre motivationen som får mig att längta till gymmet för att jag får såna sjuka endorfiner av det. Och vet ni, jag har hittat den. Den är inte helt lätt att gräva fram, men när man väl landar i det är det så hiskeligt skönt.

 

Det här är inte före och efter någonting, det enda som har hänt är att jag numera är en person som tränar och mår bra av det. Men en dag i taget, det är inte bråttom någonstans.

 

hamburgare och vin2

Hamburgare och vin är fortfarande precis lika viktigt...

onsdag 18 januari 2017 - 12:00

Sin egen lyckas smed

Vårterminen är här och skolarbetena hopar sig redan. Undersökningar ska göras, statistikprogram ska pluggas, grupparbeten planeras och avhandlingar skrivas. En konstant gradu-ångest ligger på lur bakom ryggen och den vägrar försvinna hur mycket jag än ignorerar den. Några timmar före deadline inser jag att jag inte har lämnat in min krönika för denna vecka. Den här texten alltså. Hur kunde jag ha glömt det? Jag lägger mig i fosterställning och hoppas att den ska skriva sig själv. Jag känner mig för första gången på länge lite stressad. Bloggen har prioriterats bort helt. Helt ärligt har jag inte ens orkat tänka på den. 

 

Att vintern i Finland snarare påminner om den i England gör inte mitt humör bättre. Vasa Centralsjukhus mister sin fulljour och den ena anti-skolsvenska propagandavideon efter den andra publiceras. I ett diskussionsforum ser jag att någon talar skit om mig och Daniela p.g.a. våra kritiska inlägg mot Perussuomalaiset Nuoret. I grannstaden får jag ett fnys som svar när jag tilltalar kassabiträdet på svenska. Jag bannar detta land och börjar hota med att flytta till Sverige. Som om någon skulle bry sig.

 

Jag skulle kunna låta dessa negativa tankar ta över min vardag, men det tänker jag inte göra. Om jag väljer att fokusera på allt det negativa kommer min vardag antagligen att fortsätta gå i samma spår. Allt kommer att skita sig, eftersom det enda jag tänker på är hur skit allting är. Jag tror att hur vi väljer att hantera problem och motgångar är avgörande. Det är en attitydfråga. Väljer jag att gnälla eller väljer jag att göra något åt saken?

 

Alla har vi dåliga dagar ibland, men det är långt upp till oss själva hur våra vardagar ser ut. Jag kan fortsätta gnälla om min gradu i all oändlighet, trots att det är jag själv som ansvarar för att den skrivs. Jag kan gnälla på det låga studiestödet, trots att jag spenderar hälften på onödigheter. Jag kan gnälla på vädret, trots att det är mitt eget fel att jag inte klär mig efter det. Jag kan gnälla om att gymmet inte ger resultat, trots att det enda som hjälper är att fortsätta träna. Envar sin egen lyckas smed eller vad brukar man säga?

 

Vi må befinna oss i ett pissigt januari just nu, men vi går faktiskt mot ljusare tider. Vips så kommer det att vara sommar igen. När jag står med den förhoppningsvis färdigskrivna gradun i handen i juni kommer jag tänka tillbaka på den här tiden och undra hur det har kunnat gå så snabbt. När jag utan att blinka springer fem kilometer på löpbandet kommer jag att tacka min envishet. När jag lämnar in den här krönikan kommer jag att vara nöjd för att jag steg upp ur fosterställningen och slutade tycka synd om mig själv.

 

När man befinner sig i en stressbubbla får man försöka komma ihåg att allting faktiskt blir bättre snart. Det är vi själva som ansvarar för våra egna liv och det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Oavsett om det handlar om att skriva en avhandling, släpa sig till gymmet, ringa ett viktigt samtal, uppsöka en läkare, posta det där jävla brevet till Kela, börja äta mera grönsaker, be grannen om ursäkt för gammalt groll, så är det bara du själv som ansvarar för resultatet. Ingen annan kommer att fixa dina problem, så ta tag i dem idag. Inte imorgon. Ja, jag talar till mig själv mest.

onsdag 4 januari 2017 - 10:00

It's just a fucking cookie

Nyår och nyårslöften hörni. Är det bara jag som blir lite stressad av dem? Visst är det bra att man lägger upp nya mål i livet, men jag förstår inte varför det måste göras just vid nyår. Varför inte i september? Det spelar väl ingen roll när man gör en livsstilsförändring, men jag är övertygad om att det inte är rätt sorts motivation som triggar en just i januari. Det finns liksom en orsak att gymmen är överfulla i januari för att sedan stå tomma i mars. 

 

Nåja, jag ska inte vara negativ, jag önskar på riktigt alla lycka till med sina nyårslöften. Men samtidigt vill jag dela med mig av några fina inspirationsposters jag hittade på Pinterest. Originaltexterna gör mig typ spyfärdig, men de omformulerade texterna är ju på riktigt vettiga. Notera hur den första versionen ger en lite ångest och gör en triggad på ett negativt sätt (åtminstone reagerar jag så!), medan de andra ger en lite hopp och riktigt pepp. 

 

1

 

"4 simple rules:

Never miss a Monday

Never go 3 days without exercise

Workout at least 3 days a week

Never give up"

 

4 simple tips:

It's ok to miss a Monday

3 days without exercise is a holiday

Workout at about 3 days a week

Never make rules, set goals

You are not a machine

 

2

 

"Don't be satisfied until you like what you see in the mirror"

Be satisfied when you like what you have achieved

Be proud & love yourself

Even if you haven't reached your goal

Fuck the mirror

 

4

 

"The only bad workout is the one that you didn't do"

The only bad workout is the one that resulted in injury cause you were too damn impatient!

Don't rush, be safe ♥

 

5

 

"Eat clean & exercise daily"

Eat clean & exercise more.

 

6

 

"You WILL regret eating that cookie

You will NOT regret running that mile."

You WILL enjoy eating that cookie

Cause it's OK to enjoy it (it's just a fucking cookie)

& you will not regret running that mile

 

7

 

"It doesn't get easier

You just get better"

It does get easier

and you also get better

 

8

 

"If you aren't going all the way, why go at all?"

If you aren't going all the way

Going halfway is still better than not going at all

You'll get there!

 

Bilder & text härifrån.

onsdag 28 december 2016 - 13:00

Det enda man måste är att dö och lära sig svenska.

Har ni sett videon som publicerades av Perussuomalaiset Nuoret igår? Temat är föga förvånande pakkoruotsi och i klippet ser vi Sebastian Tynkkynen, ordförande för Sannfinländarnas ungdomsförbund Finsk Ungdom, bli piskad av personer maskerade som SFP-politiker. Ja, ni läste rätt... Finland 2016, hörni. Moderpartiet till de som skapat denna s k i t sitter plågsamt nog i regeringen i vårt land idag. 

 

3

 

Inte nog med att detta i sig är hånande, kränkande, osmakligt, osakligt, barnsligt, smutskastande, trångsynt och bara helt vidrigt... Jag kan heller inte på något sätt förstå att de starka åsikterna mot svenskan fortfarande lever kvar. Hur kan man inte se det som ett privilegium att få lära sig ett till språk? Hur kan man inte inse att svenskan öppnar dörrar till hela Norden? Hur kan man inte förstå att svenskan stöder inlärningen av andra germanska språk, som engelska och tyska? Hur kan man inte tycka att varje språk man lär sig är en enorm rikedom?

 

Som tur är det många som motsätter sig det här skräpet, även finskspråkiga, och jag tror verkligen att Perussuomalaiset Nuoret gick för långt den här gången. Den här typen av propaganda hör inte hemma i en demokrati – det är bara helt förkastligt. Detta öppnar ju på inga sätt upp till en diskussion, utan leder istället till att folk blir provocerade, sårade, arga och upprörda. Grejen är att jag skulle förstå diskussionen, att man ifrågasätter varför finsktalande i t.ex. östra Finland ska behöva lära sig svenska, men när jag ser den här videon reagerar jag inte så. Förstås. Jag reagerar med att bli arg och tänka helt tvärt emot. Jag blir så provocerad att jag vill gå ut och skrika åt Sebastian Tynkkynen, på svenska, att han är en jävla idiot. 

 

Det här leder inte till en saklig debatt. Det är till för att provocera, uppröra – och för att snabbt locka till sig unga röstare som kämpar med skolsvenskan. Jag hoppas, jag hoppas, att Finlands ungdom kan genomskåda detta. Flerspråkighet är en rikedom som vi måste understöda, inte utplåna. 

torsdag 22 december 2016 - 08:30

Varifrån kommer din julskinka i år?

"Jär komber flicko vår!". Jag möts av de alltid lika glada damerna i matsalen. "Jaha, du hamna å arbejt nu åter?", undrar de som vanligt. "Ja, så otroligt skönt att vara här", svarar jag alltid. Varje gång menar jag det.

 

Jag ska berätta lite för er om världens bästa arbetsplats. Det var hösten 2011 som jag helt utan förhoppningar, planer eller desto större önskningar om att börja jobba på nejdens köttförädlingsfabrik som jag slängde iväg en jobbansökan. Man skulle bl.a. fylla i vilken avdelning man ville jobba på, vilka skift man kunde tänka sig och hur långt arbetsförhållande man söker. Jag hade ju ingen aning, så slumpmässigt fyllde jag i den där blanketten och tänkte inte mer på det sen. Ett par veckor senare fick jag ett samtal: de tyckte att jag skulle komma på en arbetsintervju. Nästa dag hade jag fått jobbet. Bara sådär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, men jag var glad att jag nu hade ett jobb. En heltidstjänst. Jag fick äntligen börja förtjäna mina egna pengar igen.

 

I ett år jobbade jag "på golvet" som man brukar säga. Två plusgrader, tre lager med kläder, ständigt värkande muskler och en rinnande näsa. Jag började sju på morgonen eller tio på kvällen, varannan vecka dag, varannan vecka natt. Mitt jobb var inte särskilt socialt, man jobbar för sig själv och man gör samma uppgift i åtta timmar i sträck. Radion i mina Peltors blev min bästa vän. Och vet ni vad? Jag älskade mitt jobb från dag ett.

 

Efter ett år på Snellmans började jag studera. Med stor respekt för vad det innebär att jobba i produktionen fick jag nu säga hejdå till korridorerna som varit mitt andra hem i 365 dagar. Jag kände mig redo för nya utmaningar, men i smyg längtade jag redan till att få börja sommarjobba. Ännu ett år gick. Sommaren 2013 fick jag flytta upp en våning för att börja jobba med papper och lite siffror istället. Jag uppskattade framförallt värmen då jag aldrig har tålt kyla särskilt bra. Flexiblare paustider. Bara dagskift. En halvtimme kortare arbetsdag. Jag älskade nu mitt jobb, om möjligt, ännu mer.

 

På golvet eller i kontoret spelar ingen roll, men det är något som enligt mig gör den där fabriken i Granholmen till världens bästa arbetsplats. Jag vet inte om det är gemenskapen, den fantastiska maten på lunchen, de härliga arbetskompisarna, den fenomenala personalbutiken med världens ljuvligaste Malla i spetsen, eller bara de facto att alla anställda är så väl omhändertagna... Men inte en enda gång under mina år i huset har jag haft en klump i magen över att gå till jobbet. Inte en enda gång har jag övervägt att sjukanmäla mig för att jag inte orkat. Inte en enda gång har jag känt mig otrygg. Inte en enda gång har jag mött ett problem som inte gått att lösa.

 

Min printer hade gått sönder, på eftermiddagen var den fixad. Jag behövde vara ledig en dag, inga problem. Jag fyllde år, blev bjuden på frukost av min f.d. förman. Jag önskade att få jobba några dagar extra kring jul, här sitter jag nu. En utomstående var gnällig mot mig i onödan, nästa dag bad hen om ursäkt tack vare min förman. Otaliga gånger har jag haft problem med allt från krediteringar till fraktsedlar till icke-fungerande datorer, och vareviga gång har jag fått hjälp.

 

Kurre, Mika, Johannes, Macki och Reijo – tack för att ni gör mina dagar på kontoret till det de är. Mina damer som välkomnar mig till sitt bord i matsalen – tack för att ni gör mina pauser till det de är. Hela Snellmans – tack för att jag stolt får säga att jag jobbar där. Och till alla er andra – jag hoppas att ni har valt rätt julskinka i år. God jul!

 

snellmans

Bild lånad från Herr Snellmans instagram.

torsdag 24 november 2016 - 11:30

Måste bröst avsexualiseras?

Visste ni att det är en s.k. tissiviikko på gång som bäst? Tanken med kampanjen är att folk ska dela bilder på sina bröst, skriva sin berättelse kring dem och tagga detta med #tissiviikko. Detta för att avdramatisera brösten för att de faktiskt bara är bröst. Jag har länge varit tudelad i diskussionen kring att avsexualisera bröst helt och hållet.

 

Först undrar jag: går det ens? Ligger det inte i människans natur att det är skillnad på kvinno- och mansbröst? Eftersom människobröst är sekundära könskarakteristika känns det som att det rent biologiskt faktiskt är skillnad på kvinnors och mäns bröst. Om vi tänker tillbaka på den primitiva människan lär det ju ha varit ett sätt att välja partner på: bra höfter – bra förmåga att föda barn. Bra bröst – bra mat åt barnen. Precis som att kvinnorna förmodligen föredrog stora och starka män som kunde försörja, försvara och fixa föda. Jag tror på riktigt att det ligger väldigt, väldigt djupt rotat i människans natur att det är något sexuellt över kvinnors bröst och jag ser egentligen inte den direkta poängen med att försöka avverka det.

 

Jag tror med andra ord inte riktigt på att det bara är samhället som sexualiserat kvinnors bröst, även om det såklart hjälper till duktigt. Det jag däremot stör mig på är den sjuka fixeringen kring bröst, men bara en viss sorts bröst – i vissa sammanhang. Hängiga bröst vill ingen se. Ammande bröst vill ingen se. Obefintliga bröst vill ingen se. Men på en Victoria's Secret-modell är det helt okej. I en modetidning är det helt okej. Porrbrudens sillisar är helt okej. I just den här bemärkelsen håller jag med om att brösten är översexualiserade. De duger liksom bara så länge de motsvarar samhällets förväntningar på vad som är snygga bröst.

 

Något jag också kan irritera ihjäl mig på är att t.ex. Instagram ofta plockar bort bilder där kvinnor ammar sina barn (klick), medan utvikningsbilder nog får hänga kvar – så länge bröstvårtan är censurerad. Är inte det helt sjukt? Här finns flera exempel på där Instagram censurerat kvinnors kroppar som inte passar in i hur vi är vana att se kvinnors kroppar. Det här är ett bevis på just det – ramen för hur kvinnors kroppar ska visas upp är väldigt snäv. Därför skulle jag önska att helt vanliga bröst skulle få mer plats i media. Kanske det skulle vara en uppföljare till magarna och låren? Jag misstänker dessvärre att inte så många skulle våga skicka in något.

 

Jag hade tänkt bifoga en bild på mitt eget bröst där jag håller en hand över, men jag klarade inte av det. Sen hade jag tänkt ladda upp en bild i bh istället, men det gick inte heller. Jag är väl ett levande bevis på att bröst ännu är en ganska big deal. På ett sätt vill jag ju gå emot den känslan jag har och det är ju exakt det som är poängen med #tissiviikko – att avdramatisera brösten. Dessvärre är jag inte där ännu och bara det summerar väl min ungefärliga åsikt i frågan. Vad tänker ni? 

 

Mer bröstrelaterat: En vandrande mjölkmaskin?

 

2

Lånade bilden härifrån och tänker att kanske någon annan kan haka på istället!

tisdag 22 november 2016 - 07:00

Gnälliga gubbar

Sedan Jakob Center slog upp sina dörrar i Jakobstad har det föga förvånande förekommit en hel del diskussioner kring det nya köpcentret. Som amen i kyrkan hann centret knappt invigas före det började gnällas på namnet (som var för trist), på butikerna (som var för få) och på caféet (som alltid var för fullt).

 

Det är en sak att diskutera, ge feedback, lägga fram sin åsikt, önska och ha visioner, medan det är en helt annan sak att klanka ner, gnälla och prata skit – utan att över huvud taget försöka göra något åt saken. Min bägare bubblade ändå över när jag i en tråd på Facebook såg hur man ojade sig över hur det bara tagits "kvinnobutiker" till Jeppis, medan man i Kokkola öppnar "ordentliga affärer" (detta sedan Motonet fått bygglov i grannstaden). Andra gnäller över att det ju "faktiskt bara är två nya butiker" som kommit till staden: H&M och Cubus.

 

Både H&M och Cubus har herravdelningar och sist jag checkade behövde även män nya kläder ibland. De är inte kvinnobutiker, de är ytterst unisexuella. Dessutom borde väl alla vid det här laget veta att H&M är en fantastisk början som helt garanterat kommer att locka till sig nya butiker vart efter. Eftersom vi tydligen alltid ska jämföra oss med Kokkola kan jag informera er om att H&M kom till Kokkola år 2006 – och gissa vilken butik som öppnade redan nästa år, hösten 2007? Jo, Clas Ohlson. Detta är alltså, om jag har förstått den här idiotin rätt, en s.k. karabutik.

 

Det är lätt att säga att det borde öppnas flera butiker, det är lätt att peka finger och slänga ur sig en massa borden. Ännu lättare glömmer man bort att det faktiskt är någon som måste ta initiativ också. Vem borde öppna, för att vara exakt? Varför inte du själv som gnäller? Eller varför inte skicka feedback någonstans? Att spy ut galla på kaffepausen på jobbet, att skriva sura statusar på Facebook, att bojkotta kvinnobutikerna – det löser ingenting. Skicka ett mejl till beslutsfattare, skicka önskemål till de butiker ni vill se i staden, gör en namninsamling, hitta något! Men sluta GNÄLLA.

 

Man tycker att alla borde förstå att det inte går att öppna tretton nya butiker på en och samma gång. Vi behövde en början – och nu har vi äntligen fått det! Jakob Center är en nystart för Jakobstad. Så länge vi tillsammans ser till att stöda de nya affärerna kommer Jakobstad att bli attraktivt även för andra butiker. Men kära män, gnäll löser ingenting!

 

jakob center

torsdag 27 oktober 2016 - 12:30

"Avhållsamhet är idiotsäkert."

Som jag nämnde igår har jag tänkt svara på några av kommentarerna om p-piller i ett skilt inlägg. Jag hade lite svårt att välja ut vilka jag vill lyfta, för det fanns så många bra och viktiga poänger, åsikter och funderingar som också andra kan ha nytta av att läsa. Men här kommer några stycken (lite förkortade), resten får ni gå in och läsa i kommentarsfältet!

 

 

avhallsamhet

 

Jag undrar om den här kommentaren är seriös, men jag har svårt att tro det. Är det inte ett ganska obvious troll? Eller tycker någon verkligen att avhållsamhet för kvinnor är ett helt rimligt preventivmedel? Att kvinnor ska ge upp grundläggande behov för att det liksom är deras eget fel att de nu råkar kunna bli gravida? Det är inte alls mäns ansvar vem de råkar göra gravida? Newsflash: kvinnor njuter också av sex, kvinnor vill också ligga utan en enda plan på att bli gravid, kvinnor behöver också fysisk närhet. Kvinnor har precis samma grundläggande behov som män. Avhållsamhet? Hej, medeltiden ringde och ville ha sin kvinnosyn och sina åsikter tillbaka.

 

 

preventivmedel3

 

Alltså preach! Så bra att du vågat stå på dig, jag tror det är många som borde ta efter dig! Och killar, sluta tjata om p-piller. Läs igenom biverkningslistan och fundera om ni skulle göra det. Samt om det är schyst att kräva att en person riskerar sin egen hälsa för att du inte orkar dra på en kondom...

 

 

kondom4

 

Som någon i kommentarsfältet redan skrev så tycker jag att det är respektlöst att han vägrar bara för sin egen njutnings skull. Jag skulle vägra den man som skulle vägra kondom. Men sen finns det ju faktiskt hormonfria alternativ också. Jag ska skriva mer om det i ett senare inlägg eftersom jag fick en skild fråga om det också!

 

 

biverkningar2

 

Det här är ett utdrag ur en lång kommentar, men jag ville lyfta fram just den här biten. På ett sätt håller jag med, man ska inte blint lita på sjukvårdspersonal, man borde såklart läsa innehållsförteckningen noggrant och ta eget ansvar... Men p-piller skrivs ut åt väldigt unga tjejer, liksom 15-åringar, och då tycker jag inte att det är rätt att lägga över ansvaret på dem. Ska personer som inte ens är myndiga behöva tänka kritiskt när de diskuterar med en läkare eller gynekolog? Jag känner att i en sån ålder behöver man kunna känna sig trygg i och lita på personalen i en sån situation.

 

Ofta är det ju just så det går till, tonårstjejer börjar äta p-piller för att senare i livet inse att "shit, tänk om det är DÄRFÖR jag mått så dåligt, tja, hela min tonårstid?!"... Det kan vara himla svårt att avgöra vad som beror på vad också. Jag trodde t.ex. länge att svartsjuka var en del av min personlighet, tills jag slutade med pillren och insåg att det inte alls var något jag kände på riktigt. Tänk vad sjukt? "Vem ÄR jag utan pillren?" liksom...

 

 

antidepressiva pms ppiller2

 

Vad bra att du upplever att pillren fungerar för dig, det är huvudsaken! Som jag skrev i mitt första inlägg så stämmer det absolut att p-piller har hjälpt många. Jag känner dig över huvud taget inte och jag vet inget om din historia, men det jag ändå inte kan låta bli att undra är... Tänk om det är hormonerna som orsakat PMS-besvären? Kan det vara p.g.a. biverkningarna som du blivit tvungen att äta antidepressivt? Jag skulle ställa mig själv frågan: "Hur mådde jag psykiskt före jag började med hormonerna?". Det kan visserligen vara svårt att minnas hur man var som 15-åring, vad som bara är personlighetsförändringar och vad som är påverkat av andra faktorer.

 

Jag påstår eller antar absolut ingenting, jag slänger bara ut några frågor. Gällande den jobbiga mensvärken kan jag bara säga att jag hade en kompis som var i samma sits – hon spydde, svimmade och var borta från skolan p.g.a. sina menssmärtor. Sen började hon med hormoner, testade både p-piller och p-ring, och när hon sedan slutade med dem hade menssmärtorna försvunnit nästan helt. Så man kan växa ifrån dem också, men det är individuellt förstås.

 

banderoll7 

Tack för alla kommentarer, frågor och funderingar.
Jag ska fortsätta svara i kommentarsfältet så fort jag hinner! 

tisdag 25 oktober 2016 - 07:55

Aldrig mera p-piller

Jag känner många kvinnor som har haft nytta av p-piller. De har t.ex. sluppit svår PMS, mensvärk, acne och oregenbunden menscykel. Det är ändå ofrånkomligt att hormonella preventivmedel har gett fler kvinnor problem än vad de har löst. Förutom biverkningar som humörsvängningar, acne, viktuppgång och mellanblödningar löper kvinnor som äter p-piller betydligt högre risk för att drabbas av depression, visar en ny omfattande dansk undersökning. Undersökningen visade att det var vanligare bland kvinnor som börjat äta hormonella preventivmedel att inom ett halvår även börja gå på antidepressiva mediciner. 

 

Minipiller, p-plåster och p-ring, som ofta föreslås som alternativ till p-piller, har visat sig ha en ännu starkare koppling till antidepressiva läkemedel. Ändå är det nya pillersorter eller just andra hormonella preventiva metoder som föreslås när någon mår dåligt av sina piller. Aldrig har jag hört talas om en läkare som sagt att man kanske skulle sluta med de hormonella preventivmetoderna.

 

I min förra blogg skrev jag några inlägg om preventivmedel, om biverkningar av hormonella sådana och om hur besviken och lurad jag kände mig när jag en dag bara vaknade upp och insåg att jag faktiskt inte måste ta de där förbannade hormonerna. Dessutom borde jag som lidit av auramigrän över huvud taget aldrig ha börjat med pillren, men det var en detalj som de missade att fråga/informera mig om när jag som 18-åring skulle få mitt första recept. För ett par år sedan var jag på en rutincheck vid gynekologen och passade samtidigt på att berätta att jag tänkt sluta med pillren, eftersom hon började prata om att förnya mitt recept.

 

– Jag behöver inget nytt recept, jag ska sluta med p-piller.
– Jaha, men alltså, du ska inte använda något skydd alls?
– Det finns ju kondomer. 
– Du planerar alltså att skaffa barn?
– Eh, nej, alltså...
– Du vet väl att risken är betydligt högre med kondom?

 

Hon erbjöd sig att skriva ut en annan sort eller att jag skulle testa någon annan metod. Att det nog inte är så farligt om det är många år sedan jag haft migrän med aura. Hon underströk hur otroligt stor risk det är att bli gravid med kondom (eh, sen när då?). Jag fick verkligen kämpa för att ens få en syl i vädret. Till sist sa jag bara: "blir jag gravid så blir jag det, jag ska inte ha några piller". Det fanns inget annat sätt att få henne att ta mig på allvar. Då sken hon upp och tog det som att jag planerade att bli gravid. Hon skrev t.o.m. "Slutar med p-piller, säger att hon är redo att bli gravid" i min journal. Jag ba jahapp. Hon kunde bara inte godta att jag ville sluta med pillren bara för att jag inte mådde bra av dem. 

 

pills 1354782 1920

 

Varför förväntas kvinnor fortfarande på rutin stoppa i sig en massa hormoner? Varför är det vi som måste ta alla biverkningar? Varför hör jag fortfarande om tjejer som börjar äta p-piller för sina pojkvänners skull? Varför pratas det så lite om biverkningarna när man får receptet utskrivet? I den här artikeln läser jag följande rader och blir alldeles paff...

 

"I p-pillrets begynnelse tittade forskarna på ett p-piller för män, men de förkastade tanken bland annat på grund av de allvarliga biverkningarna. Kvinnor ansågs kunna hantera biverkningar bättre, de hade inte samma höga krav på livskvalitet och var ofta tacksamma nog att slippa den ständiga rädslan för ofrivillig graviditet."

 

Det sjuka är ju att detta mer eller mindre lever kvar. Pillren skrivs ut som om de vore c-vitamin trots att biverkningslistan är hur lång som helst. Hormonella preventivmedel verkar vara helt självklart, förväntat och så gott som obligatoriskt för en kvinna som inte vill bli gravid. Det finns inga alternativ, alla andra metoder är "väldigt riskfyllda". Jag säger då det: börja aldrig med hormoner för någon annans skull än din egen! Våga ifrågasätta och diskutera med läkarna, de har heller ingen rätt att tvinga på en preparat bara för att det hör till. Läs på, fundera, överväg. Behöver du dem – verkligen?

 

Till de vanligaste biverkningarna/riskerna hör...

bröstspänningar
illamående
mellanblödningar
acne
viktökning
svullnad
magsmärta
huvudvärk
humörförändringar
minskad sexlust
smärtsamma eller oregelbundna menstruationer
ökad risk för blodpropp

 

...och sånt förväntas man proppa i sig utan att blinka. För att inte tala om hur mycket det kan ställa till med när man sen någon dag slutar med hormonerna. Det kan ta år innan cykeln normaliserar sig eller mensen ens sätter igång som vanligt igen. Själv fick jag otroligt mycket finnar ungefär ett halvår efter att jag slutat p.g.a. hormonomställningen i kroppen. Skulle jag ge mitt 18-åriga jag ett råd idag skulle det vara: BÖRJA INTE ÄTA P-PILLER. 

 

En video som summerar det hela...