CannABIs? Yes we can!

torsdag 6 april 2017 - 09:00 | 8 Kommentarer

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

Kommentarer

  • Camilla

    06.04.2017 11:16 (7 månader sen)

    Jättebra inlägg :) Håller absolut me! Hemskt att de idag 2017 ännu är tabu om prata om psykisk ohälsa..


  • Lille John

    06.04.2017 17:46 (7 månader sen)

    "Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. " Helt rätt! Jag känner folk som har använt cannabis och andra depressanter som t.ex alkohol för att lätta ångest och depression. Vad alla dessa typer har gemensamt är att då de är fulla/höga beskriver de sig själva som "vanliga" (fast jag beskriver dem som fortfarande tragiska), och när de är nyktra är de jättedeppade. Inte bara för att de var det från förr, nu har de depressanter i sitt system som gör allting värre! Nåja, det om psykisk ohälsa.... Jag tror också att ett stort problem bland många män är att de inte vill oroa sin omgivning eller röra om i sin vardag. Inte bara så att de "måste" vara "riktiga män" (även om det också finns sådana fall). Jag har själv svårt då jag ska tala om psykisk ohälsa för jag vill inte OROA folk, få folk att tro att jag tänker hänga mig när jag kommer hem eller något så dramatiskt. Jag är ju uppe och går och kan arbeta, allt är ju okej, varför skulle jag bemöda folk med mina problem? Eller t.ex gå hos en psykolog som sjukskriver mig, vilket betyder att jag inte kommer att kunna jobba och då hamnar i krig med Kela istället, som kanske i sin tur inte ger mig någon sjukdagpenning eftersom jag inte har brutit några ben.

    • Karolina Åsmus

      07.04.2017 12:35 (7 månader sen)

      Exakt så - och det är väl just därför beroende uppstår, för att det blir det enda sättet att hålla undan ångesten och depp-känslorna. Det finns nog en orsak att det är män som toppar självmordsstatistiken och jag tror helt klart att du pekar på en av grundorsakerna i det du skriver. Män får inte prata om känslor, män får inte gråta, män får inte det ena och det andra. Dessa föreställningar måste jobbas bort.


  • Hanna Stigzelius

    07.04.2017 12:21 (7 månader sen)

    Jättebra inlägg!


  • Anonym p.g.a. Tabun

    13.04.2017 19:39 (6 månader sen)

    Riktigt, riktigt bra inlägg av dig Karolina! Till att börja med vill jag säga att jag håller med dig till 100% ang. din syn/sätt att minsta narkotika andvändningen bland unga. Ändå måste jag slänga in mina 2 cent i diskussionen. Till att börja med måste jag berätta lite om mig själv för att du skall få lite perspektiv. Är snart 30 år gammal, jag jobbar hårt, tränar 4 gånger i veckan, har sambo, har hus, äter hälsosamt och vårdar mina relationer. Men, jag röker Cannabis och det har jag gjort nästan dagligen i snart 8 år. Det har gett mig enormt mycket och jag använder det lite på samma sätt som folk som mediterar. Efter en tung dag så känns det otroligt skönt att koppla av med att röka en joint och lite gå igenom vad som hänt under dagen i huvudet och koppla av före man går och lägger sig. Jag brukar jämföra det med att ligga ner i ett badkar med ljus tända efter en tung dag för folk som inte kanske förstår. Så nu till saken; 1. Oftast när vi pratar om Cannabis-bruk så nämner vi väldigt sällan skillnaden mellan bruk och missbruk. Precis som med alkohol och andra substanser så är det en väldigt stor skillnad. 2. Cannabis är beroendeframkallande, men inte som exempelvis heroin, alkohol eller nikotin, som är fysiskt beroende framkallande. Cannabis är mentalt berondeframkallande precis som mat, träning, hasardspel, dataspel osv. Och jo, jag vet att jag är beroende av Cannabis, men för mig är det helt enkelt, so what? All har sina beroenden. Jag anser bara att jag inte lider av det och inte någon omkring mig heller. 3. Använder man Cannabis för att dämpa ångest eller depressioner så MISSBRUKAR man drogen. Istället ska man (som du säger) söka professionell hjälp för sina problem, inte vända sig till droger. Och jag är absolut emot att någon under 21 års ålder skall prova ens.

    • Karolina Åsmus

      12.09.2017 15:18 (1 månad sen)

      Jag glömde helt att svara på det här, märker jag nu 5 månader senare, ursäkta! Men tack för din kommentar, det är väldigt intressant att få ditt perspektiv på det här också.


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.