onsdag 16 augusti 2017 - 23:15

Fuck dåligt samvete

Är det inte på sommaren man borde känna sig som allra piggast och ha mest energi till att hitta på saker om kvällarna? Nå, inte jag tydligen! Helt ärligt, det jag oftast vill göra när jag slutar jobbet är på sin höjd att ta en kaffe på stan, sen vill jag bara hem och slänga mig på soffan. Förra veckan hade jag min sista jobbdag för den här sommaren och jag känner även nu, trots att jag är ledig, att tiden bara springer iväg från mig. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till, inte ens de dagar jag inte har något inplanerat. Det är inte bara sommaren som har rusat iväg, utan egentligen känner jag varje dag att jag inte riktigt hinner med allt jag skulle vilja. 

 

Ibland har jag kommit mig själv med att skynda mig hem för att hinna göra ingenting. Hela sommaren har jag ändå känt att jag inte riktigt haft tid för det, att på riktigt varva ner. Jag har hela tiden haft något som måste göras, någonstans jag måste vara, någon jag måste träffa. Sen har jag varit tvungen att försöka somna någorlunda i tid för att väckarklockan ringt 05:50 varje morgon.  

 

DSC 0591a

 

Som tur vet mina vänner att jag har ett ganska stort behov av egentid, men ibland blir jag också irriterad på mig själv. Jag blir irriterad både på det här draget som kan ses som att jag är lat och osocial, men jag blir också irriterad på att jag får dåligt samvete och att jag tänker just så om mig själv: att jag är lat och osocial. För det är ju inte det det handlar om. Vissa människor vill ha fullspäckade scheman, vissa vill träffa en massa människor varje dag, medan vissa faktiskt slappnar av bäst i sitt eget sällskap och behöver egentid för att kunna varva ner. 

 

Jag trivs bäst när jag får träffa vänner ett par gånger i veckan (utöver skola/jobb), gå på gym några gånger i veckan, men också ha ett par kvällar i veckan som är helt lediga från allt. Det här går inte alltid så bra ihop med att jag också vill vara alla till lags och att jag är usel på att säga nej. Jag glömmer ofta bort mig själv och det här må låta som något man fjäskande säger under en arbetsintervju, men jag lägger ofta andra människors behov framom mina egna. Ibland önskar jag att jag kunde bry mig mindre om vad andra tänker och tycker, men ett av mina största ångestmoment i livet är att någon ska vara sur eller besviken på mig. Det här jobbar jag skitmycket på. Jag vill kunna säga nej utan att spontant känna att jag måste förklara och ursäkta mig, bara för att jag är rädd att göra någon ledsen eller sur.

 

DSC 0607a

 

Jag stannade och pratade lite med en kompis på jobbet och vi båda konstaterade just det här: hur ska man hinna med allt? Hur ska man hinna jobba, gå i skola, vara social, ta hand om sig själv, träna, läsa böcker, äta hälsosamt, slappna av – och sova åtta timmar varje natt. HAH! Det är en omöjlig ekvation. Hur gör folk med barn? Helt seriöst?

 

Nu när jag har ett par veckor lediga känner jag av en liten stress att både hinna göra så mycket som möjligt, men också att hinna göra ingenting. Är det någon som känner igen sig? Min poäng är kanske att vi alla har olika stort behov av egentid och olika stort behov av sällskap. Vi mår bra av olika slags scheman. Acceptera olikheterna och våga framför allt tänka på dig själv ibland. Blir någon sur för det så är det inte ditt problem. 

torsdag 10 augusti 2017 - 13:00

Senaste tiden genom mobilen

I detta nu har jag 1225 bilder på min kamerarulle på mobilen – och då är det inte länge sedan jag tömde den. Enligt telefonen har jag 79 videor, 114 selfies, 433 screenshots och resten är vanliga foton. Då har jag dessutom tagit bort inställningen som automatiskt sparar WhatsApp-bilder på kamerarullen. Jag tänkte dela med mig av några av den senaste tidens mobilbilder, helt utan röd tråd eller logisk ordning. 

 

karolinah

 

Jag hade klänning på mig en dag, så det var tvunget att förevigas. Jag är världssämst på att använda klänningar, trots att det kanske är det bekvämaste plagget som finns, åtminstone såna här sköna vardagsgrejer. Bilden är tagen på Vasa flygfält, jag hade precis skjutsat syrran dit då hon skulle tillbaka till Sverige.

 

sundom

 

Fick äntligen fara på nära håll och titta på en vindmölla, har alltid velat fota dem underifrån. Jag vet inte ens om man får gå in på området sådär haha, så jag kan ju låta bli att säga var det här bilderna är tagna (HMMM VAAAR MÅNNE?). 

 

kaffia

 

For på kaffe med Sara efter jobbet i en dag. Det är knäppt hur lite jag har hunnit träffa kompisar i sommar ändå. När vi satte oss ner och talade märkte vi att vi inte hade setts sen nångång tidigt på våren... Ursäkta den extremt söndertjatade frågan, men vart far tiden egentligen?!

 

choker

 

Två selfies från den här kvällen, alltså fredagen på Jakobs Dagar. Till vänster är obviously före jag for ut och till höger i Skolparken, haha... Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om chokers förresten. Lite hatkärlek tror jag. 

 

bensin

 

Två dagar i rad hände det här! I tisdags skulle jag hämta en kompis från Kokkola och när jag startade stod det "100 km till tom tank", sen körde jag typ fem kilometer och så stod det plötsligt noll kilometer till tom tank, paniiiik. Men det klarade sig. Till höger är den där perus bilden jag skickar åt familjegruppen: "Klarar jag mig till jobbet och tillbaka med det här tror ni?". Med Hondan har det blivit lite av en sport: vem klarar av att köra bilen sist utan att behöva fara och tanka...

 

provhytt

 

Såna här bilder finns väl i varje människas kamerarulle? Ni vet när man inte kan bestämma sig och måste skicka runt bilder åt alla man känner, otåligt vänta på svar (hur kan någon ha något viktigare för sig liksom?) och sedan ändå välja tvärt emot vad folk säger. Det blev den ljusare hupparin, fast jag nu här på bilderna tycker att den mörkare ser snyggare ut. IRL var den högra bättre haha!

 

screenshots

 

Sen har vi alla miljontals screenshots då, eller 400+ var de väl. Orkar inte förklara dessa desto mera. De är screenshottade för att de är roliga. Är helt besatt av Game of Thrones förresten, vilket jag ju inte är ensam om, men liksom... Den här nyaste säsongen är ju bara SÅ SJUKT BRA! ER DET MÅNDAG SNART? NEJ. 

 

snellman loma

 

Jag i början av sommaren vs jag nu. Vill ha det där vänstra filtret IRL, haha. Finns på Snap under namnet kjld91 om nån vill se mina awesome stories. Hej vet ni vad? Idag var sista jobbdagen för mig på en stund – och NU TAR JAG LOMA! 

måndag 7 augusti 2017 - 12:00

Varför jag inte flyttar till Åbo

Jag har tänkt skriva det här inlägget ett bra tag nu, men har inte varit säker på hur jag ska uttrycka mig och har inte velat jinxa något. Jag har velat fundera och ta reda på före jag slänger ur mig något. Nu börjar jag ändå känna mig så pass säker på mitt beslut att jag kan berätta för er om vad jag riktigt har i görningen. 

 

Jag har studerat till lärare. Jag har gått alla kurser och praktiker, jag har skrivit min kandidat och har nu bara den där lilla gradun kvar. Efter det kommer jag att vara pedagogie magister och färdig klasslärare. Jag har tidigare svarat på frågan om jag ens vill bli lärare och det var ett semitveksamt svar jag gav egentligen. Någon kanske minns hur stressad jag var under den sista praktiken också (och då ska ni veta att jag censurerade mitt humör rejält under den månaden). 

 

Jag har trivts med studierna, jag kan absolut tänka mig att jobba som lärare och jag vet att jag skulle vara bra på det. Min tanke har hela tiden varit att jag ska fara till Åbo för att läsa vidare för att få modersmålsbehörighet för högstadiet... tills det en dag bara slog mig: jag vill inte. Det är bara något jag har intalat mig själv att jag borde göra. Det är alltid med en liten klump i magen jag har tänkt på det, men har skyllt på att det hör till. Det var en känslomässigt hektisk dag, då jag på morgonen satt och googlade lägenheter i Åbo, men på eftermiddagen istället kollade upp kurser att gå inom ett helt annat ämne på ett helt annat ställe. 

 

Jag har försökt analysera mig själv: är det lathet som stoppar mig? Är det feghet? Är det för att jag har dåliga erfarenheter av Åbo? Men nej, nej och nej. Jag vill mer än gärna studera vidare. Jag är inte rädd för nya utmaningar. Och jag skulle gladeligen flytta söderut om det var rätt studier som väntade på mig där. 

 

skugga

 

Jag sökte runt och hittade flera linjer som skulle passa mig så mycket bättre. En sekund ville jag söka in till Arcada, nästa sekund till Soc & Kom och sen hamnade jag plötsligt in på någon finskspråkig medialinje i Helsingfors. Problemet är att mina stödmånader inte räcker till för en längre utbildning till. Det här är ju ett ämne jag skulle kunna skriva ett helt skilt inlägg om – att man straffas om man vill studera mera. Men vi skippar det idag. 

 

Nio återstående studiestödsmånader känns helt enkelt inte värt att slänga bort på något jag nog kan tänka mig att jobba som. Så vet ni vad jag kommer att göra nu? Inkommande läsår kommer jag att a) jobba lite b) skriva gradu och c) läsa masskommunikation som biämne. Jag har idag anmält mig till kurserna Journalistikens grunder och utgångspunkter, Teoretiska perspektiv på masskommunikation och massmedier samt Introduktion till digitala medier och webben som massmedium. Och jag är så TAGGAD!

 

Det här biämnet har funnits rakt framför ögonen på mig de senaste fyra åren och jag har bara blint ignorerat det. Jag är ändå glad att jag slutfört (håller på att slutföra) mina Peffan-studier också, för om det här går vägen nu så kommer jag alltså att bli utexaminerad klasslärare med modersmål och masskommunikation som biämnen, vilket faktiskt känns som att det öppnar en hel del fler dörrar än om jag bara hade ett av dem. 

 

Vad lär vi oss av detta? Haka inte upp dig på vad du känner att du borde göra. Om det är något jag har lärt mig är det att följa magkänslan. En gång i tiden var det magkänslan som förde in mig på lärarstudierna och jag ångrar det inte en sekund, men nu är det också magkänslan som gett mig modet att axla om – igen. 

 

karolina warhol

Lärare, journalist eller en sån där som "jobbar med media"? Det återstår att se!

fredag 4 augusti 2017 - 13:00

Mitt geografiska ursprung enligt mitt DNA

 

Jag minns när jag såg den här reklamen första gången. Det handlar om ett DNA-test där man får reda på detaljer om sitt geografiska ursprung, långt bak i tiden alltså. Jag tänkte direkt att det här måste jag få prova nångång! Nå, min syster drog tummen ur och gjorde ett test via Ancestry DNA och eftersom vi får förmoda att hon och jag har samma föräldrar får vi också anta att mitt resultat skulle se likadant ut. 

 

Jag hade sett ett par youtubers som hade gjort det här testet och deras resultat visade på två-tre länder, så jag förväntade mig inte så häftiga resultat faktiskt. Men det visade sig att jag är en salig blandning av typ allt. 

 

dna ursprung 1

 

Här är första delen av resultatet: Finland och nordvästra Ryssland. När man klickade in för närmare info kunde man dessutom se att Österbotten var extra starkt markerat. Detta bevisade testets äkthet, vilket var en bra början! Vidare har vi mycket ursprung från Skandinavien: Sverige, Norge och Danmark. 

 

544530 10151426190477221 504131645 n

A North man! Eller woman.


Dessutom hittades kopplingar till Estland, Lettland, Litauen, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Belgien. 

 

mitt urpsrung dna

 

Mina röda pigment härstammar från Storbritannien, eller närmare bestämt Skottland, Irland och Wales. Mamma, jag och båda mina syskon har gröna ögon – något som också sägs härstamma från just dessa geografiska områden. Dessutom är mina kusiner superrödhåriga. Utöver Storbritannien har vi tydligen blod från Portugal och Spanien också, därav temperamentet kanske...

 

Genetiska spår kunde också hittas i Marocko, Algeriet och Italien. 

 

resor

 

Jag har besökt England, men inte Irland, Skottland eller Wales. Jag har varit i Spanien, men inte Portugal. Danmark har jag varit i säkert 20 gånger. Andra länder jag checkat av som nämnts i mitt geografiska ursprung är Frankrike, Italien och Tyskland. Och Belgien, men då var jag typ 6 år gammal så av det minns jag nästan inget. Norge räknas inte heller eftersom jag bara mellanlandat där. Så vart skulle man åka till näst? Norge, Irland och Holland kanske!

 

Ett sånt här test borde alla människor med fördomar göra, för att få se att det inte finns någon som är till exempel 100% finländare. Det var fruktansvärt intressant att få läsa igenom resultaten, för jag har alltid undrat "varifrån jag kommer". En hel del av mina aningar var helt rätta dessutom, men jag har nog alltid bara skojat om att jag har ett latinotemperament. Men se där. Joder! Mierda! 

onsdag 2 augusti 2017 - 17:00

Sanon kukkuu ku jäbät mua kutsuu

Jag har lite smått börjat umgås med ett nytt gäng på sistone. Det var av ren tillfällighet som jag lärde känna dessa typer som jag sedan tidigare inte hade någon aning om vem de var, jag hade inga gemensamma vänner med dem på Facebook (alltså inga, hur är det ens möjligt?) och vi har tidigare inte rört oss i samma kretsar över huvud taget.

 

När jag tidigare har laddat upp bilder av mina vänner på bloggen har det aldrig känts som att det behövts någon presentation, men nu känns det jätterandom att plötsligt slänga upp bilder på en massa helt nya människor och referera till dem som personer jag känner. Därav denna lilla förklaring. 

 

Det är ett gäng finnar jag har gått och nästlat mig in hos. "Vaasan threefiddy" haha. Snabbt blev jag deras hurri-maskot och jag vet inte om jag någonsin har tagits så väl emot av nya människor förut. Jag ska kort presentera några av dem för er. (Det bästa är ju att jag kan skriva om dem här på bloggen utan att de förstår ett ord av det.)

 

matias2

Matias.

 

Den här killen sprang jag in i av en slump och vi märkte snabbt att vi hade mycket gemensamt, bland annat musik, att uttrycka sig i bild och text samt en fascination för det andra inhemska. En fruktansvärt rolig kille som jag säkert kommer att berätta mer om. Han retar mig för att jag uttalar hans namn som vi gör det, liksom med långt i, då man egentligen ska uttala det MATIASS ni vet, argt och finskt.

 

peruna p

Peruna.

 

Sen har vi Peruna som heter något annat på riktigt. Men han kallas för potatis alltså. Eller "pääro" kanske man skulle kalla en finlandssvensk motsvarighet, eller varför inte Puffen för den delen – likheterna är slående. Peruna chockerade mig en kväll när han, som annars inte talar många ord svenska, plötsligt sjöng hela låten Volvo 142 felfritt. Vi duettade och bondade sedan över Volvo resten av kvällen.

 

stuba samu

Samu.

 

Sist men inte minst har vi Samu, som jag förknippar med ett stort leende och illaluktande humor. Han tog emot mig med öppna armar när han fick reda på att jag gillar In Flames, öl – och att jag dessutom jobbar på köttfabrik. Inte så svårflörtad!

 

Det här är kanske kärngänget av de jag lärt känna på sistone, så nu får ni börja bekanta er med dem också. Ryck tag i dem på stan i Vasa och säg att ni såg dem på min blogg. Nånej, men förstår ni vad jag ville med detta? Det hade varit lite märkligt om jag i det här inlägget plötsligt hade skrivit: "och så for vi till Peruna och grillade resten av kvällen". Ni ba aj vem for ni till?

 

kribekilistuba2

Kribe, Kili & Stuba. KVG är många fler egentligen, men de här utgör kärnan. 

 

Ibland gör de här gubbarna musik också och då går de under aliasen Kribe, Kili och Stuba samt gruppnamnet KVG. Observera att deras låtar är gjorda med en nypa salt och jävligt mycket humor, så det är inget för de allra mest finkänsliga. HÄR kan ni lyssna på deras nyaste låt Kesäbiisi v2.

 

På Youtube heter deras kanal DrunKKaus, haha. Kul ordlek, tycker jag åtminstone.

måndag 24 juli 2017 - 06:45

Gammalt Åbo-angst

Jag skulle till Åbo i höst ja. Jag bodde ju där i typ en termin för några år sedan och på min gamla blogg hittade jag några inlägg från min korta tid i Finlands forna huvudstad. Jag tänkte dela med mig av dessa ångestfyllda godbitar. Notera att jag alltså snart skulle fylla 21 år när jag skrev detta. Shit vad tiden går.

 

 

Skrivet den 28 augusti 2012:

"Sitter i min lägenhet i Åbo och äter som bäst min första frukost här. Rostat rågbröd (som min brödrost i princip brände upp) utan pålägg (jag glömde tydligen det när jag handlade?!). Till denna lyxmåltid avnjuter jag, håll i er, ett glas vatten. Det här med att flytta hemifrån kan nog bli lite knivigare än väntat. Och då har jag inte berättat om gårdagen ännu. Åherregud. Jag återkommer."

 

abo turku

 

Också skrivet den 28 augusti 2012:

"Två dagar som åbobo kan jag sammanfatta med ett ord: känslostorm.

 

Jag hade dumt nog inte dubbelkollat antagningsbrevet och gick därmed i tron om att skolan skulle börja idag, tisdag, eftersom min kompis skulle börja då. Nå, på söndag kväll tog jag fram brevet och insåg till min förskräckelse att jag skulle infinna mig vid akademin redan på måndag, dvs 12 timmar senare... Jag panikerade totalt, började tjuta som ett litet barn och förbannade min slarvighet.


Som tur fanns det människor i min närhet som tröstade mig och såg till att allt ordnade sig. Det blev alltså snabbt ändrade planer – jag köpte en tågbiljett och åkte iväg till Åbo tidigt på måndag morgon. 11:00 hoppade jag av tåget och inskrivningen skulle börja 11:15. Jag sprang till närmaste taxi och gled in på Arkens gård 11:13. Snyggt va? Så jävla typiskt mig.


Efter en lång första skoldag bestämde vi med tutorerna och några klasskompisar att gå ut och ta en öl på kvällen. Vi gick till Bremer, riktigt mysigt ställe. Eftersom jag bor lite utanför centrum skulle jag ta sista bussen hem som gick strax före midnatt. Ni kan ju gissa om jag hittade bussen. (Svar nej.) Jag sprang som en tok av och an längs Tavastgatan, Domkyrkan och Salutorget och försökte hitta bussen, utan resultat. Jag frågade hjälp av busschaufförerna, men de tycktes inte ha en aning om något. Klockan hann bli så mycket att jag visste att det inte gick några fler bussar och blev därför tvungen att ta taxi istället.

 

Inte nog med det, jag råkade dessutom ut för ett svin till chaufför. Det nästan första han sa var 'Jaså du är en såndär finlandssvensk', på finska. Jag pratade artigt finska tillbaka och försökte vara trevlig. 'Studerar du vid Åbo Akademi? Var inträdesprovet svårt?' undrade han, och fortsatte: 'Det är ju så jävla enkelt att komma in dit. Ingen söker ju dit, så det är klart att du kom in' och flinade överlägset. Jag ville helst av allt slå honom i ansiktet, men lät bli. Hemma halv ett på natten. Trött i fötter och kropp. Förbannad på buss- och taxichaufförerna. Slutkörd av de senaste 24h av stress. Brast ut i gråt igen."

 

karen

 

Den 23 oktober 2012:

"Kom tillbaka till Åbo sent igår kväll. Trött som fan sockrade jag mina stekta ägg. Märkte därefter att tandkrämen var slut, fick ta till tvål istället. Mums. Två minuter senare slängde jag min telefonladdare i toaletten.


Vaknade idag på fel sida, trött och stressad. Inte förberett mig tillräckligt inför dagens presentation. Kollade igenom posten jag fått under höstlovet. Vad hittade jag där om inte hot om fängelse från skatteverket. Nästan. För att jag glömt att fylla i någon blankett jag inte visste om att fanns. Ringde dem, fick inget svar. De jävlarna börjar tydligen inte sin arbetsdag förrän 09:00.


Satte mig i ren protest ner vid datorn istället för att göra mig i ordning. Missar snart min buss. Blir en fin dag det här."

 

 

Några kommentarer, skrivna idag: 

1. Jag blir lite glad av att märka att jag har blivit bättre på att ta ansvar sedan detta. Jag är helt pedantisk med att kolla alla tider, brev, kalendrar och scheman och det där med att missa skolstarten med en dag skulle nog aldrig hända i dagsläget. Peppar peppar.

2. Tvätta munnen med tvål? Liksom seriöst? Va? Hahaha.

3. Jag skulle faktiskt gärna flytta tillbaka till Åbo idag, för stadens skull. Jag ska inom kort berätta för er varför jag ändå inte kommer att göra det, trots att jag bara för ett par veckor sedan t.o.m. hade börjat efterlysa lägenheter. CHANGE OF PLANS!

onsdag 19 juli 2017 - 18:47

Konstruktiv kritik versus smutskastning

Vet ni vad som gör mig riktigt förbannad? När man på sociala medier gnäller på företag och/eller produkter, utan att först ha sagt något rakt till ägarna. Jag har de senaste veckorna stött på flera fall där någon öppet klagat (på Facebook och på bloggar) på mindre lokala företag och deras produkter – utan att ha talat med ägarna först. Hur tänker man ens då?

 

Det är liksom en sak att tala lite skit om giganter som H&M eller McDonalds (de står stadigt ändå), men att klanka ner på småföretagare på sociala medier tycker jag är helt oförsvarbart. Det känns otroligt naivt att man inte inser vad ens inlägg kan ha för konsekvenser för ett mindre företag. Konstruktiv kritik är bra, men smutskastning är något helt annat.

 

Jag förstår inte riktigt vad det är man vill åstadkomma med sån här skit, men det känns som att det är dramatiken man går igång på. Det är lättare att skriva klagande texter än konstruktiva texter – det är helt enkelt lättare att spy ur sig negativitet. Dessutom kan det kännas jobbigt att ge konstruktiv respons face to face. MEN om man inte klarar av att göra det, då ska man tamejfan hålla käften på internet också. 

 

kaffia

 

MISSNÖJD? HÄR ÄR EN GO-TO-LISTA

 

1. Tala med ägaren, gärna face to face och direkt på plats om det är möjligt. På så sätt får företaget chans att direkt korrigera eventuella misstag. Om det känns alltför jobbigt att ta det ansikte mot ansikte, mejla.

 

2. Hur svarar företaget/ägaren på din feedback? Bemöts du väl? Tas dina åsikter i beaktande? Kanske du till och med blir nöjd? Bra! Då var vi klara här. 

 

3. Bemöts du däremot illa, har servicen varit dålig, ignoreras dina åsikter? Om du på riktigt har behandlats illa och företaget förtjänar negativ publicitet – då börjar det vara läge att skriva skit på sociala medier. 

 

4. Rannsaka dig själv: har du rent av beställt en produkt du bara inte gillar? Förtjänar företaget verkligen skit för det? Låt oss säga att jag går till en frissa och ber dem klippa mitt hår kort och färga det lila. Sen ångrar jag mig eftersom jag ser förjävlig ut. Är det verkligen frissans fel, eller är det mitt eget problem? 

 

onsdag 19 juli 2017 - 14:00

I'm a 90's bitch

Veckans lista här heter Min generation och som någon kanske vet är jag född det ljuva året 1991. Jag är alltså renodlad nittiotalist och har många starka och härliga minnen från den tiden. Rubriken är förstås från Icona Pops låt I Love It.

 

Jag är född:

1991, den 18:e oktober, mitt i natten. En fredag, som också alltid har varit min absoluta favoritdag i veckan. (För det är säkert en ytterst unik åsikt, haha). 

 

Under mitt årtionde hände det här:

Vi lyssnade på Backstreet Boys, Aqua och Vengaboys. Det var helt klart den töntiga popmusikens (och boybandens) tid: Five, Westlife och *NSYNC, bara för att nämna några. Jag gillade aldrig Spice Girls, men de var också stora. Det fanns bl.a. Spice Girls-slickepinnar och Backstreet Boys-samlarkort. Eminem fick sitt stora genombrott och jag var hans största fan sedan sju års ålder. 

 

Typ ALLA filmklassiker kom ut på 90-talet: Pulp Fiction, Titanic, Matrix, The Lion King, Fight Club, The Shawshank Redemption, Pretty Woman... Jag skulle kunna lägga till hur många som helst! Vi miste bl.a. stjärnor som Princess Diana, Kurt Cobain, Tupac Shakur, Notorious B.I.G. och Freddie Mercury.

 

Internet slog igenom och mobiltelefoner började användas på riktigt. Finland vann ishockey-VM.

 

90tal

Jag och min bff Juho // Syrran och jag, rädda att drunkna inomhus tydligen 

 

Folk klädde sig på följande sätt:

Exakt som i filmen Fucking Åmål. Precis som alla ungdomar klär sig nu alltså, fast med fulare hår och fulare smink. Vi hade inte Youtube-tutorials och det tog 30 minuter för en plattång att bli varm. Men chokers, töntiga frisyrer, magtröjor, toppar med tunna band, platåskor... Vet ni kids, det är inget nytt. Däremot hade vi mycket fulare byxor, typ riktigt brutala bootcutjeans som täckte ens klumpiga skateskor. Sen använde vi breda pannbands också, något som inte tycks ha kommit tillbaka, gudskelov. Ögonbrynen var smala, ringarna i öronen stora – och den svarta kajalen var bred och slarvig. 

 

Mitt årtionde förknippar jag med:

Eminem, Lejonkungen, tidiga tv-morgnar med typ The Tribe på tv, riverdance (mest för att min syster tvingade mig att se det om och om igen), boybands, sura godisremmar, såna där kladdiga händer som jag inte vet vad kallas, korvalappustereon, ljudet av modemet som ansluter till internet, Nokia (och Snake), Tvillingarna-serien, handskrivna brev, Tiimari, OKEJ-tidningar – och alla tillhörande planscher som man dekorerade väggarna med, musikvideor på MTV, Crash Bandicoot, klistermärkshäften, Kalle Anka- och Bamse-tidningar...

 

kalle anka

En bråkdel av alla gamla tidningar.

 

Den bästa låten från året jag är född:

Nirvana - Smells like teen spirit

 

Min generation växte upp med:

Att MTV spelade musik med tillhörande musikvideon. Jag kunde sitta en dag och vänta på att få höra min favoritlåt, bara för att få banda in den på kasett för att sen kunna lyssna på den när jag ville. Samma sak gällde radio. Vi hade inget Spotify eller YouTube. Vi hade god damnit inte ens internet (herreGUD vad gammal jag är). Vi gick och knackade på hos kompisen och frågade: "kan du va?", för vi hade inga mobiltelefoner förrän i slutet på 90-talet heller. Sen skrev vi sms utanmellanrumförattdetvarsvindyrtattsms:a och man kunde bara ha ett visst antal tecken per sms. Vi hade saldoraja. Vi brevväxlade, t.ex. med brevvänner man hittat via kontaktannonser i Bamse-tidningar. Vi cyklade till skolan även om det snöade och var minus tjugo grader och ingen hade plogat den halvmeter snö som täckte vägen.

 

90s

Åk 1, språkbadsklassen //  syrran, mamma och jag (hur coola brillor haha?)

 

En kändis som är född samma år:

Ed Sheeran.

 

Det bästa med att vara född under mitt årtionde:

Att vi har levt utan sociala medier och ständig uppkoppling, vilket hjälper oss i att vara kritiska mot alla skärmar idag. Vi hade liksom ett liv före internet. Allt var definitivt inte bättre förr, men det känns ändå som en fin sak att ha fått uppleva och kunna drömma tillbaka till. Vi stängde av mobiltelefonen till natten och att ha en egen dator på rummet var otänkbart. Jag gillar också att vi "vågade vara fula" och därmed kunde vara barn längre än vad ungar gör idag. Även detta har väl med sociala medier att göra. Vi hade inget Instagram att klä upp oss för eller att härma. Ännu på högstadiet såg vi liksom ut som stryk – och det är jag GLAD för.

måndag 17 juli 2017 - 08:00

Omöjligt jävla lagom

Den här texten har legat i mitt utkast sen i februari och har även publicerats som krönikaform i Jeppis Weekly i vintras. 

 


 

 

Han kanske är på jobb. Hon kanske inte hinner skriva just nu. Han kanske är upptagen. Hon kanske är trött. Han kanske spelar svår. Hon kanske mår illa. Han kanske inte vill vara för på. Eller, gud förbjude – så är hen kanske bara inte intresserad?

 

Alla som någonsin dejtat känner till det mytomspunna spelet. Spelet med de oskrivna reglerna som var och en förväntas känna till. Man ska vara kvick i käften, men inte för fräck. Man ska vara självständig och oberoende, men inte otrevlig. Man ska vara erfaren och självsäker, men inte ett säkert kort. Man ska vara spännande och lite otillgänglig, men inte för ointresserad. Man ska vara charmig och trevlig, men inte klängig. Man ska vara intelligent och påläst, men inte trist. Man ska vara öppen och ärlig, men inte för rakt på sak. Man ska med andra ord vara omöjligt jävla lagom. 

 

Telefonen plingar och du rusar iväg för att se om det är din crush som skrivit. Besvikelsen som utsöndras i hela kroppen när det är en släkting istället. Eller den tillfälliga euforin när det är rätt person meddelandet kommit ifrån. Sen följer väntandet, för man kan ju inte svara direkt. Som om man inte hade något bättre för sig liksom. Sedan gör personen samma sak tillbaka, men väntar dubbelt så länge. Plötsligt har det som hade kunnat bli en konversation omvandlats till något slags hackigt meddelandeutbyte där man får svara högst en gång i timmen för att inte verka för needy. För det vill man inte vara. Inte ens fast båda antagligen ligger hemma och otåligt stirrar på sina telefoner och räknar minuterna.

 

Jag tror det är p.g.a. detta fåniga spel, och p.g.a. att hoppet är det sista som lämnar människan, som man har så svårt att släppa taget om människor. Det finns ändå en punkt då ett småspännande spel övergår till total energidränering. Om det är något jag har lärt mig om människorelationer, oavsett om det gäller vänskap, förhållanden eller dejting, är det att man så gott som aldrig ska behöva be om en människas uppmärksamhet. Ibland kommer livet förstås emellan: ibland hinner man inte, ibland orkar man inte, ibland kan man inte, men man måste sluta hitta på ursäkter för den andra att behandla en som skit. Båda parter ska ge och ta lika mycket. Man ska aldrig behöva känna att man ensam ror och kämpar för att hålla en relation levande. Det finns inga ursäkter i längden. 

 

Har du någon form av relation i ditt liv där du inte riktigt känner att den andra personen bryr sig lika mycket som du? Ställ följande frågor. Är hen inte lika engagerad längre? Har du inte sett personen på en längre tid, trots att du föreslagit att ni ska träffas? Är det bara du som tar initiativ? Är det hela tiden du som får se till att konversationen inte ska dö ut när ni skriver med varandra? Är du rädd att personen ska glömma bort dig och du känner dig tvungen att göra din existens påmind?

 

Jag är ledsen att behöva säga det, men om du har svarat ja på flera av ovanstående frågor så börjar det vara dags att släppa taget. Du behöver inte sådana människor i ditt liv. Du behöver inte en person som inte engagerar sig i dig. Du behöver ingen som suger energi ur dig utan att ge något tillbaka. Klipp bandet med dessa energitjuvar. Sluta försvara den andras dåliga beteende. Det svider, men du kommer att tacka dig själv i slutändan.

 

office 620822 960 720

Åh, ett meddelande! Nu ska jag bara vänta 20 minuter då...

torsdag 6 juli 2017 - 06:30

Dåligt humör är en attitydfråga

Jag har alltid haft väldigt lite till övers för människor som gnäller i onödan. Alla har dåliga dagar, alla talar skit och alla gnäller – ibland. Dessvärre känner vi också alla någon som gnäller lite mer än det egentligen behövs. Den där personen som alltid lyckas dra ner stämningen lite grann.

 

I dessa människors värld smakar maten aldrig bra, vädret är alltid dåligt, utbudet i affären är alltid för litet eller för dyrt, andras åsikter är alltid korkade, servicen är alltid för långsam – ingenting är någonsin bra helt enkelt. Det måste vara en fruktansvärt tråkig värld de lever i om man aldrig kan hitta något positivt att säga.

 

Vi hittar dem överallt: i skolan, på jobbet och till och med i kompisgänget. Ofta är dessa gnällspikar förklädda och inte sällan tar man miste på deras negativitet för uppfriskande ärlighet, humor och sarkasm, tills man en dag bara inser att individen i princip aldrig säger något positivt. Illusionen krossas och man inser plötsligt hur mycket energi den här människan drar ur en.

 

De värsta av den här sortens människor skulle jag ändå våga påstå att finns på allas vårt internet, för där är det lätt att gnälla. Man kanske slänger upp en arg statusuppdatering eller så delar man sin åsikt i någon grupp – men man framför inte konstruktiv kritik till personen eller företaget man gnäller om. Istället tänker man att man vill skapa lite sensation, för av någon anledning är det just negativitet som folk går igång på.

 

Gnällspikarnas gemensamma nämnare är ofta att de försöker berättiga sitt dåliga humör med olika halvdana förklaringar. ”Jag blir så här när jag är trött”, ”Jag har inte ätit” eller ”Tala inte ens med mig före jag fått mitt morgonkaffe”. För det första: om du är en vuxen människa är det ditt eget ansvar att se till att äta ordentligt eller dricka det där kaffet för att bespara människor runt dig ditt dåliga humör. För det andra kan du använda den ursäkten en dag, men inte sju dagar i veckan. För det tredje kan man inte lägga över ansvaret på de andra, som att det är de som måste anpassa sig efter att man själv inte orkar karpa upp sig.

 

Dåligt humör, när det går ut över andra, är ganska långt en attitydfråga. Jobbiga saker händer i livet och alla går igenom tuffa perioder, så missförstå mig inte. Jag tänker på hur man behandlar människor i sin närhet. Bara för att man genomgår en stressig period ger det en ingen rätt att fräsa och vara fräck åt människor runt sig. Det går att förklara att ens humör beror på det ena eller det andra, men det ger en aldrig rätt att bete sig illa mot andra.

 

Det finns de som gnäller om att de inte fått sin latte med extra mjölk idag, medan personen bredvid inte nämner ett knyst om dennes vän som gick bort i förra veckan. Därför utmanar jag er nu till ett dygn utan negativitet. Det betyder att man inte får klaga ens när man skulle ha orsak till det. Inte när ditt wifi är långsamt, inte när du får punktering, inte ens när du spiller hett kaffe över dig själv. Vad säger ni? Tjugofyra gnällfria timmar, tiden börjar nu.

 

DSC 0585

Den här bilden ska jag försöka ha som min harmoniska låt-bli-att-gnälla-inspiration i huvudet idag.