måndag 12 juni 2017 - 15:33

Sista dagen som vasabo

Sitter nu i min Vasa-lägenhet för sista gången. Har plockat ut alla mina saker, städat och ska nu bara lämna in nyckeln före jag åker hem till Jakobstad för sommaren. Som jag nämnde nångång tidigare har jag plötsligt börjat inse hur mycket jag tycker om Vasa, så just nu känns det lite jobbigt att fara härifrån. Egentligen har jag alltid separationsångest när saker och ting förändras och nu när jag vet att jag inte kommer att komma tillbaka hit i höst känns det lite tungt. 

 

Mina tankar blir så löjligt dramatiska i såna här situationer, för de påminner mig konstant om att det är sista gången jag gör allting. "Jaha, sista gången du äter frukost i Vasa, sista gången du går på just den här gatan, sista gången du dricker kaffe vid just det här bordet, sista gången du säger hej åt just det där Sale-biträdet, sista gången du går i just de här trapporna". Vet ni? Ganska obetydliga detaljer som hjärnan hittar på att är superstora saker att gå miste om. 

 

Och det är ju inte som att Vasa far någonstans. Jag har redan inplanerat en Vasa-helg i juli och om det är så att jag vill flytta hit efter studierna så är inte heller det en omöjlighet. Det får jag trösta mig med just nu. Dit for fyra år bara sådär, hur gick det till? När jag i torsdags gick och lämnade in min sista hemtent någonsin såg jag att där satt en massa nervösa ungdomar i korridorerna – precis där jag själv satt för fyra år sedan och väntade på min intervju till Peffan. Igen satte dramahjärnan igång och tyckte att det var himla symboliskt att jag lämnade in min sista Peffan-uppgift samtidigt som någon ny person blir antagen. 

 

Håhhå. Nu ska jag tork upp snuru och fara hemåt mot Jakobstad.

 

karolina rewell center

Tack Vasa för dessa år, vi ses snart igen! ♥

onsdag 7 juni 2017 - 23:32

Tar ut det sista

Det här är min sista vecka som vasabo. Jag kommer att lämna in mina nycklar och flytta tillbaka till Jakobstad i början på nästa vecka, så jag passar på att njuta så mycket jag bara kan nu. Jag återkommer antagligen med en gigantisk bildbomb i ett senare skede, men nu vill jag bara ta vara på den sista tiden här.

 

Har andra vasabor några sistaminutentips på vad man absolut måste göra om man har några lediga junidagar i staden? Jag tänker att jag åtminstone ska hinna besöka Faros en gång, men jag vill gärna få tips på lite oväntade grejer också. Vart kan man åka och fota? Vart ska man gå på picknick? Var finns det häftiga gamla övergivna byggnader? Ordnas det livemusik någonstans? Hit me!

 

vasa sommar

Det är de här kvällarna man drömmer tillbaka till om ett halvår ♥

tisdag 30 maj 2017 - 08:50

Sex saker om mig

Tänk vad tokig den rubriken hade blivit utan särskrivning. 

 

Jag har ett dåligt minne. Om någon frågar mig vad jag gjorde typ i förrgår så minns jag antagligen inte på rak arm. För att inte tala om vad jag gjorde på nyårsafton. Jag har liksom ingen aning. Därför är det bra att ha bloggen, dagboken och kalendern att titta tillbaka i, skulle inte ha en chans att minnas något annars. Vilken mardröm att bli förhörd av polisen alltså, ni vet: "Var befann du dig natten till lördagen den 15 mars?", jag ba eeeeehhh låt mig tänka lite...

 

Jag är inte en "I'm fine"-tjej. Om jag är irriterad på något så säger jag det rakt ut. Detta gäller egentligen inom alla slags relationer också. Jag orkar aldrig vara sur länge och jag kan inte låta saker vara ouppredda, utan säger så gott som alltid precis vad som stör mig och ser till att saker blir diskuterade, uppredda och på så sätt också glömda. Det absolut bästa sättet att slippa onödiga missförstånd: TALA MED VARANDRA.

 

Jag älskar gamla spel. Crash Team Racing (och alla andra Crash Bandicoot-spel), typ alla The Sims-spel, Mortal Kombat, Final Fantasy (7, 8, 10), allt som har med Mario att göra, Super Smash Bros... The list goes on!

 

Jag är beroende av egentid, men om jag inte får uppmärksamhet stör det mig också. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det där lagom är ett trångt ställe. Därför tycker jag att det ibland kan vara så otroligt skönt att bara ligga ensam hemma och vara social via sociala medier. Man har på ett osocialt sätt lite kontakt med omvärlden, samtidigt som man är helt för sig själv. Perfekt. 

 

Jag hatar att bli skrämd. Okej, det ogillar säkert de flesta, men jag blir liksom så sjukt provocerad att jag i stundens hetta bara vill slå ihjäl den person som skrämmer mig. Blir så fruktansvärt ilsken på "roliga pranks" på Youtube där folk skrämmer skiten ur varandra, DET ÄR INTE ROLIGT!

 

Det här har jag redan nämnt i förbifarten, men jag flyttar till Jakobstad i mitten på juni och till Åbo i slutet på sommaren. Hjälp!

 

karolina svartvit selfies

Och så här ser jag ut, om någon hade glömt det.

 

Can't get enough? Lugn:

9 saker ni inte visste om mig

Mina guilty pleasures 

Saker jag alltid tappar bort

Bekännelser och random facts om mig

lördag 27 maj 2017 - 10:00

Den blomstertid nu kommer

Den första flugan mot husväggen. Den första dagen på året som du kan gå utan jacka. Den första glassen på stan.

 

För bara några månader sedan, nej – för bara några veckor sedan, kunde man inte tro att våren någonsin skulle komma till Finland i år. Nu är den plötsligt här och snart går vi in i den första sommarmånaden. Juni. Var det inte nyår alldeles nyss?

 

Den första dagen du tar på dig ett par shorts och inte fryser. Det första doppet vid Fäboda. Den första biffen på grillen. Den första ölen på uteterrassen.

 

netti

 

Det är inte länge sedan vi behövde tända lampan på morgonen för att se något. Det är inte länge sedan vi huttrade i våra tjocka vinterjackor. Det är inte länge sedan vi gav nyårslöften. Tiden är något som ständigt flyger ifrån oss och det faktum att vi nu är närmare midsommaren 2017 än julafton 2016 känns lite svårt att greppa.

 

Livebanden som spelar på Jakobs Dagar. Känslan när solen går upp samtidigt som du cyklar hem mitt i natten. Den avlägsna doften av cigaretter i centrum.

 

jeppisdagarna

 

Jag hade tänkt uppmana alla att njuta så mycket det bara går, men jag ångrade mig. Hur mycket vi än försöker "fånga dagen", "njuta" och "passa på", så kommer vi aldrig att hinna njuta tillräckligt. Ta dagen som den kommer istället. Lata bort hela sommaren om du så vill.

 

Fiskmåsarnas skrik. Det fuktiga gräset som kittlar mellan tårna. Ljudet av vågorna mot klipporna. Doften av blöt asfalt strax efter regn. Sommarens första åskskur.

 gamla hamn

 

Öppna ändå ögonen och bara se hur otroligt vackert det är precis just nu. Och snälla ni, klaga inte på värmen, för snart gnäller vi om vintern igen och då är det just den här tiden vi blickar tillbaka på och saknar.

 

Känslan av hopp och förväntan vid skolavslutningen. Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Nu nalkas, ljuva sommar.

onsdag 24 maj 2017 - 13:35

Livskris, jag?

Avslutande praktiken är färdig och solen skiner. I fucking did it. Nu har jag bara ett par hemtenter kvar, sen tar jag sommarlov. HAH. Har typ aldrig mått bättre. På tal om det så stod det på Jodel att jag genomgår en livskris, haha. Tänka sig, det var mer än jag visste, men det är ju tur att andra håller koll på mig. Det var alltså mitt inlägg om stress inom läraryrket som hade diskuterats hejvilt, samt min hälsa då. Kul att man kan engagera!

 

fucken

Fuck off bara.

 

Som bäst sitter jag på Tritonia med Ronja och skriver hemtent, eller ptja, nu bloggar jag ju istället. Snart kommer pappa hit till Vasa och hjälper mig att flytta – och ikväll ska jag till Strampen! Precis när jag ska börja flytta från Vasa upptäcker jag förstås hur ljuvlig den här staden är. Är det inte typiskt? Nåja, nu ska jag skriva vidare på tent och sedan chilla vidare mitt i denna rådande livskris. 

 

avp done

AVP DONE // AW i solen // Still my best friend ♥

torsdag 11 maj 2017 - 15:00

En lärare är inte bara en lärare

Visste ni att så fort vi hör ordet "stress" så ökar vårt stresshormon i kroppen? Att häva ur sig: "Jag känner mig så stressad just nu", gör exakt det – det gör oss mer stressade. Med det sagt vill jag ändå säga just det: jag är så otroligt stressad just nu.

 

När solen äntligen börjat skina och uteterrasserna börjar fyllas, när ölen smakar som bäst och man helst bara vill strosa runt på staden hela dagarna – då kör slutspurten för skolåret igång. De sista kurserna ska avslutas, de sista proven ska skrivas och bedömas, de sista projekten ska avslutas och de sista vitsorden ska sättas. När både lärare och elever är som allra tröttast, då ska man köra slut på sig så att man ligger däckad med huvudet under kudden hela juni månad. Det hör väl till, antar jag.

 

Själv har jag avslutat alla mina kurser på universitet för det här året, men har nu den där sista slutspurten kvar: den avslutande praktiken. Den sista stressen. Den sista domen. Den sista kraftansträngningen före jag sedan däckar, just det, hela juni månad.

 

"Ni lärare har ju juni, juli och augusti lediga, vad gnäller ni om egentligen?". Jag är ännu inte ens utexaminerad, men har redan hundraprocentig förståelse för varför lärare gnäller, om de nu ens gör det. Lärare skulle ha skäl att gnälla mycket mer än de faktiskt gör, ska ni veta. Det finns en orsak till att varannan lärare bränner ut sig. Det finns en orsak till att lärare ibland flippar ur som läraren i Lahtis gjorde, om ni minns? Det finns en orsak till att lärarna helt enkelt måste vara lediga juni, juli och augusti.

 

"Men du slutar ju senast klockan två på eftermiddagen!". Tror någon på riktigt att en lärares arbetsdag tar slut när dagens sista lektion är avslutad? Nej, då följer genomgång av prov och uppsatser samt planering av nästa dag. Kanske ska man gå på något lärarmöte. Kanske ska det planeras inför någon vår- eller julfest. Det tar aldrig slut.

 

Det här med planeringen ja. Som lärare blir man aldrig klar med planeringen. Det finns alltid något man kan förbättra. Alltid några arbetsblad som kan finjusteras. Alltid någon övning som kan förbättras. Alltid några himla lappar som kan lamineras.

 

Kom inte och säg att lärare inte ska gnälla. Vi är inte bara lärare. Vi är fostrare, vi är kuratorer, vi är psykologer, vi är mammor och pappor, vi är vänner, vi är fredsmäklare, vi är konfliktlösare, vi är planerare, vi är kompromissare, vi är hälsovårdare – vi har ett enormt ansvar för dina ungar.

 

När jag glömt bort att äta fast föda i tre dygn, när jag plötsligt börjat tjuvröka trots att jag inte röker, när jag kan räkna på fingrarna hur många timmar jag sovit den här veckan – ja, då har jag faktiskt all rätt i världen att känna mig lite stressad.

 

aa6

måndag 10 april 2017 - 07:00

Anteckningar från 2016

Det här inlägget hade jag tänkt publicera i slutet på december förra året, som en slags väldigt kortfattad årsresumé, men tydligen hade jag glömt inlägget i utkastet. Under år 2016 skrev jag ner sporadiska slumpmässiga tankar i anteckningsappen i telefonen, typ ett par gånger i månaden. Regeln var enkel: en kort tanke nu som då, högst ett par meningar lång. Nu inser jag att jag har glömt att fortsätta med det här under 2017, men det är kanske inte för sent att börja nu heller. Visserligen skriver jag dagbok typ varje dag, men det är ändå lite kul att läsa riktigt lösryckta tankar så här också. Jag kommer inte att publicera allt jag antecknat under 2016, men här är ett urval!

 

 

6 januari

Idag är det tjugosex minusgrader och jag har tappat bort mina vantar.

 

10 januari

David Bowie död.

 

22 januari

Hur ska jag ens kunna andas?

 

21 februari

Note: drick inte Redbull före läggdags.

 

26 februari

Man uppskattar aldrig lugnet förrän det blåser upp till storm.

 

1 mars

En vit månad inleds efter Brobyggar-sitzen...

 

27 mars

Ont i magen. Sluta äta bröd, seriöst.

 

1 april

Trodde på att en steriliserad katt fått en unge.

 

9 april

Byz ser likadan ut som för 10 år sedan.

 

10 april

Skulle sova på tåget, inmarscherande kommer en barnfamilj samt tio tyskar. Som på beställning.

 

12 maj

Kandidaten inlämnad och solen skiner. Fy fan vad bra jag är.

 

19 maj 

Lillebror på sjukhus och jag kan inte tänka på något annat.

 

22 maj

Ishockey och grillning. Vet inte hur jag ska göra för att njuta tillräckligt.

 

2 juni

Jag fick en fucking femma i min kandidat.

 

6 juni

Melankoli. Ångest. Rastlöshet.

 

7 juni

Jaha, det var bara pms.

 

24 juli

Jeppisdagarna 2016 alltså.

 

19 augusti

Sista dagen på sommarjobbet för denna gång.

 

28 augusti

Vasa himmel brinner.

 

6 september

Handlingar, inte ord.

 

19 oktober

Clowner i Jakobstad.

 

28 oktober

Så här skulle det ju inte gå.

 

1 november

En cigarett på balkongen trots att jag inte röker. Svinkallt. Och nu luktar jag skit.

 

8 november

Tänk om jag vaknar upp till att Trump är USA:s nya president.

 

9 november

Nämen vad fan.

 

10 november

Britain: Brexit is the stupidest, most self-destructive act a country could undertake.
USA: hold my beer

 

24 november

Minne menee tyttörukka?

 

26 november

Varm i hela kroppen trots snöstormen.

 

19 december

Orkar inte ens prata om jourreformen. 

 

22 december

Dan före dan... Före dan? Eller hur blir det?

 

26 december

George Michael död. Leonard Cohen. Prince. Muhammad Ali. 

 

30 december

Om jag skulle läsa boken om 2016 skulle jag tycka att författaren har överdrivit.

 

31 december

Nu nollställer vi och gör slut på det här skitåret.

 

 

vita sneakers var 

Så, det var 2016 i ett nötskal för mig. Hur tittar ni tillbaka på 2016? Och hur skulle månne anteckningarna från 2017 komma att se ut? Mitt skulle hittills mestadels bestå av mindre ångestattacker gällande vädret och gradun.

fredag 7 april 2017 - 16:00

Livsuppdatering

Vill ni ha en livsuppdatering? Det ska ni få, oavsett vad ni svarar på det. Jag befinner mig som bäst i Jakobstad, vilket jag har gjort väldigt mycket den här våren faktiskt. Det var tänkt att jag skulle vara i Vasa och skriva på gradun hela vårterminen, men riktigt så blev det väl inte. Jag har kommit igång med skiten, men jag har skippat pressen med att få färdigt den i vår. Jag skulle ju egentligen inte "behöva" vara klar med den förrän våren 2018, så att jag ens har kommit igång känns ändå bra. Just nu är mitt mål istället julen 2017.

 

Jag har jobbat en hel del den senaste månaden och har dessutom väldigt lite i skolan just nu (endast två kurser kvar!), så på sistone har jag i princip bara varit i Vasa en gång i veckan. Jag har kommit igenom vårens alla kurser (med bravur, om jag får säga det själv lol) trots sjukt lite ansträngning och jag fick bekräftat att jag kommer att få göra min avslutande praktik i maj. Så det flyter på, vackert så. Detta innebär att jag blir färdig med Peffan typ den sista maj. Ja, sen är det bara den där gradun kvar då. Men liksom tjoff, dit for fyra år bara sådär. Alla kurser och praktiker avklarade. Fattar inte.

 

I höst ska jag flytta till Åbo för att fortsätta mina studier inom modersmål och litteratur. Jag kommer alltså att läsa det som långt biämne (vilket ger mig höstadiebehörighet) och eftersom det inte går att läsa modde som långt biämne i Vasa blir det flytt söderut. Tjoho. I ärlighetens namn är jag inte jättetaggad, och det känns lite vemodigt att lämna Vasa, men jag ser ändå på något sätt fram emot det. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Senast jag bodde i Åbo hatade jag det, men nu har jag kanske hunnit mogna lite och är mer redo denna gång. Hoppas jag. Jag får försöka se det som en form av nystart.

 

Men! First things first. Nu är det fredag, arbetsveckan är över, solen skiner och jag ska dricka öl som om jag fick betalt för det. Förlåt mommo.

 

glasogon

Just ja, så har jag blivit med glasögon också. Skol- och tv-glasögon bara, men ändå.

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.