måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.

 

måndag 20 februari 2017 - 21:30

Vinkvällen som slutade på Hullupullo

En bula i bakhuvudet, en sprucken telefonskärm och mystiskt domnande armar... Det var resultatet av tjejkvällen med Emma och Daniela i lördags. Jag säger inte vilka symptom som hör ihop med vilken tjej, men det var inte alltså bara jag som har varit lite sliten efteråt haha. Vi började kvällen hemma hos mig. Jag hade köpt två flaskor vin som vi skulle dela på, men upptäckte sen till min förvåning (eller förtjusning?) att jag redan hade en flaska hemma i skåpet. Nåväl. Hur många flaskor som blev uppdruckna låter jag förbli osagt, men fnittrigt blev det åtminstone. 

 

IMG 0998

santa helena

Det här billiga skitvinet är helt sjukt gott, tips tips bara till alla fattiga studerande.

 

Vid 23-snåret gick vi iväg till Ollis för att dansa rövarna av oss lite... Men efter en stund kläckte vi den fantastiska idén att fara till Hullupullo istället. Jag hade faktiskt aldrig varit där tidigare så det var ju en... upplevelse. Helt sjukt roligt hade vi, DJ:n spelade seriöst allt jag önskade och jag vet inte när jag senast skulle ha skrattat sådär mycket. Tack tjejer för årets hittills bästa kväll! Danielas inlägg om kvällen hittar ni här och Emmas här.

torsdag 16 februari 2017 - 16:00

Håll hårt i drinken, abiturient!

ABI TEN, KOM OCH KÄNN! ABI TIE, NU SKITER VI I E! Jag kan inte riktigt fatta att det idag är sju år sedan vi stod på de där lastbilsflaken och skrek halsen av oss. När jag såg lastbilarna idag fick jag ett litet stick i bröstet, liksom hjälp, vart har tiden farit, oj vad man var careless, man hade heeela livet framför sig... Men nästa sekund mindes jag ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad man ville, ingen aning om vem man var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år. På gott och ont.

 

penkkis jg 2010

Feelisen på topp i skolan!

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner... Men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk ändå vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit testa på att bo i Sverige, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har hunnit jobba med en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om människor överlag. Ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror helt enkelt inte längre det bästa om människor. Det kanske i sig är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv idag. Men man blir nog aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag idag ser tillbaka på 19-åringen.

 

abi 10

ABI ABI ABI, HEJ HEJ HEJ...

 

Själva ABI-dagen var en av de roligaste dagarna i mitt liv. Stämningen var på topp, vårt program i skolan var säkert det bästa Jakobstads Gymnasium någonsin skådat (enligt min ytterst objektiva åsikt) och vi pimplade i oss öl på skoltoaletterna (detta börjar ju vara preskriberat nu). Vi hade visserligen 25 minusgrader den där dagen, men solen sken och jag kan inte minnas att man ens skulle ha frusit. Man glömde liksom lite bort att man ännu skulle skriva studenten också, haha...

 

abi abi abi

På russebussen, eller jag menar lastbilsflaket // Sista måltiden vid vårt bord ♥

 

Det som jag däremot inte brukar vilja nämna när jag talar om penkkisminnen är att kvällsfesten sket sig fullständigt för min del. Allting började bra: vi åt middag, vi dansade och bara njöt av att fira att nu vara (typ) lediga från skolan. Jag hade bara druckit ett par öl på hela dagen och kommer ihåg kvällen i detalj. Det sista jag minns är att jag stod och pratade med en engelsman vid bardisken. Jag kommer ihåg hur han såg ut, vad han hette och vad han gjorde i Jakobstad. Men sen – total blackout. En kompis som såg detta har berättat att jag först stod vid bardisken som vilken normal människa som helst, för att sedan bara plötsligt säcka ihop. Därefter har jag blivit utburen, satt i en bil, skjutsad hem och i princip spytt ett dygn (jag spyr aldrig, och absolut inte av några öl).

 

Jag minns absolut ingenting från det att jag stod vid bardisken till det att jag vaknade i soffan nästa dag. Jag har skämts så mycket över det här att jag inte har velat tala om det, men jag tänker att det kan få någon att hålla extra hårt i sin drink nästa gång de är ute. Jag brukar inte gå runt och påstå att jag blev drogad den där kvällen, för det vet jag faktiskt inte, men något konstigt hände. Orsaken till att jag inte velat prata om det är att jag inte orkat ta emot kommentarer som "äh, du var bara för full". Det vet jag att jag inte var, men sällan hjälper det att förklara det för folk som bara ser en som en dum 19-årig ABI vet ni. "Eget fel jävla fjortis, sluta skylla från dig", typ.

 

DSC 0062

Glider omkring i min gamla ABI-tröja idag.

 

På tal om droger var det här en av våra fiffiga slogans: "CannABIs? Yes we can!". Detta förstås inspirerat av Obamas "Yes we can". Ironin är slående med tanke på att jag mot min vilja kanske har fått något starkare i mig den där kvällen. Jag är annars en ganska stark motståndare av all sån skit och tycker att det är tragiskt att det som var ett absurt skämt för oss idag snarare skulle passa in på varannan jeppisungdom. Cannabis, gräs, marijuana, hasch (jag vet inte ens vad som är vad), inget sånt fanns ens i min världsbild när jag tog studenten. Man hade kanske hört talas om någon som testat gräs nångång. Men nu verkar det som att varannan unge röker på varje helg. Vad hände där? Men det är en helt annan diskussion som jag kanske går in på en annan gång...

 

Jag vill bara säga att ni ska ta hand om varandra, hålla hårt i era drinkar och för guds skull inte lämna någon ensam. Jag hade tur att jag hade vänner och pojkvän som tog hand om mig den där kvällen, jag vill inte ens veta hur det hade kunnat sluta annars.

onsdag 15 februari 2017 - 08:00

Hur hålla kvar motivationen?

Nu har jag tränat aktivt i snart i tre månader. Ni som läst min blogg länge vet att jag ogillar allt vad vikt- och träningshets heter, men att jag ändå alltid varit intresserad av hälsa och välmående. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, tvärtom. Så idag måste jag skriva lite om träning och hur jag lyckats att äntligen hitta en bestående motivation och ett sätt som fungerar för mig. 

 

Jag har börjat träna på gym... många gånger. Jag har varit så sjukt taggad varje gång: jag har skött kosten strikt, jag har kört stenhårt varje pass, jag har börjat följa en massa träningskonton på Instagram för att få inspiration, jag har skrivit upp resultat och mål, jag har tagit före- och efterbilder... Men sen har jag tappat motivationen lika snabbt som den dykt upp. Den här gången vågar jag däremot påstå att jag har hittat motivationen på ett helt annat sätt och jag ser verkligen ingen orsak till varför jag skulle sluta träna den här gången.

 

Det var i början på december som jag skaffade gymkort. Jag delade upp muskelgrupperna i tre olika pass och satte upp ett veckoschema: tre dagar styrketräning och en dag kondition. Och samma schema kör jag med fortfarande. Jag har fått öka vikterna en hel del, jag orkar springa längre, jag är piggare, starkare och känner mig friskare. Plötsligt är jag en person som stiger upp och tränar på förmiddagen, det skulle jag aldrig ha trott för ett halvår sedan! Men vet ni vad det viktigaste har varit för mig? Att jag har lagt upp ganska vaga mål: träna typ tre dagar i veckan. Öka vikterna sen när det känns som att det går. Ät nu kanske inte godis alla dagar i veckan. Ett skitdåligt pass innebär inte misslyckande. Det är helt okej att skippa konditionspasset någon gång. Stressa inte.

 

Häromveckan orkade jag ingenting under konditionspasset. Det blev istället till en halvtimmes promenad på löpbandet. Vad onödigt, tänkte jag först. Sen insåg jag att det ju ändå var hemåt. Veckan därpå orkade jag istället springa fem kilometer utan att pausa – en enorm bragd för att vara jag. Kanske berodde det på sömnen, kanske på kosten, eller kanske på att någon förkylning äntligen hade gått om helt, men poängen är att det inte spelar någon roll. Jag tar inte förgivet att orka springa lika långt nästa gång och jag kräver det absolut inte av mig själv heller, för det är inte det som är huvudsaken. Dagsformen spelar en stor roll och det är helt okej. Det är inte ett steg bakåt bara för att det gick bättre under förra passet. 

 

Genom att jag på något sätt lyckats omfamna det här tankesättet har min motivation hållits konstant eftersom jag aldrig känner att jag misslyckas. Det att jag tar mig till gymmet är en vinst i sig. En annan grej som varit viktig för mig är att skippa vågen, spegeln och måttbanden helt. För vad fan spelar de för roll? Den här gången följer jag inga fitnesskonton, jag väger mig inte och jag tar absolut inga före- och efterbilder. Jag vill inte träna av negativ yttre motivation och därmed gå till gymmet p.g.a. ångest, utan har strävat till att hitta den där mytomspunna inre motivationen som får mig att längta till gymmet för att jag får såna sjuka endorfiner av det. Och vet ni, jag har hittat den. Den är inte helt lätt att gräva fram, men när man väl landar i det är det så hiskeligt skönt.

 

Det här är inte före och efter någonting, det enda som har hänt är att jag numera är en person som tränar och mår bra av det. Men en dag i taget, det är inte bråttom någonstans.

 

hamburgare och vin2

Hamburgare och vin är fortfarande precis lika viktigt...

tisdag 31 januari 2017 - 09:40

Bryter tystnaden

Något av det mest störande jag vet är när bloggare skriver inlägg där de ber om ursäkt för sin tystnad, liksom vad ber ni om ursäkt för? Nu sitter jag ändå här, öppnar ett nytt inlägg, skriver några rader, tar bort det, gör om samma sak igen... Och loggar ut. Gång på gång. Jag vet inte riktigt vad som är problemet, men det finns varken tid eller ork för att skriva något just nu. Det är ändå många som frågar vad tystnaden beror på och jag känner väl att jag på något sätt måste förklara det, även om jag vet att jag inte måste. 

 

karolina skorpan2

 

Jag har inget rakt svar på frågan egentligen, annat än att det har varit mycket på gång på sistone. Jag har skickat in min forskningsplan inför gradun, jag har fortsatt att träna typ tre-fyra gånger i veckan, jag har haft en veckas förkylning med feber och hela köret, jag håller som bäst på att kämpa mig igenom några av de sista kurserna på Peffan, jag har äntligen skapat det där förbannade gradudokumentet, jag har genomgått en oplanerad flytt... Men överlag mår jag bra och tänkte nu ändå bara, trots att det är mot mina principer, lite semi-förklara tystnaden här. Jag samlar krafter och kommer tillbaka med nya tag, snart. 

onsdag 18 januari 2017 - 12:00

Sin egen lyckas smed

Vårterminen är här och skolarbetena hopar sig redan. Undersökningar ska göras, statistikprogram ska pluggas, grupparbeten planeras och avhandlingar skrivas. En konstant gradu-ångest ligger på lur bakom ryggen och den vägrar försvinna hur mycket jag än ignorerar den. Några timmar före deadline inser jag att jag inte har lämnat in min krönika för denna vecka. Den här texten alltså. Hur kunde jag ha glömt det? Jag lägger mig i fosterställning och hoppas att den ska skriva sig själv. Jag känner mig för första gången på länge lite stressad. Bloggen har prioriterats bort helt. Helt ärligt har jag inte ens orkat tänka på den. 

 

Att vintern i Finland snarare påminner om den i England gör inte mitt humör bättre. Vasa Centralsjukhus mister sin fulljour och den ena anti-skolsvenska propagandavideon efter den andra publiceras. I ett diskussionsforum ser jag att någon talar skit om mig och Daniela p.g.a. våra kritiska inlägg mot Perussuomalaiset Nuoret. I grannstaden får jag ett fnys som svar när jag tilltalar kassabiträdet på svenska. Jag bannar detta land och börjar hota med att flytta till Sverige. Som om någon skulle bry sig.

 

Jag skulle kunna låta dessa negativa tankar ta över min vardag, men det tänker jag inte göra. Om jag väljer att fokusera på allt det negativa kommer min vardag antagligen att fortsätta gå i samma spår. Allt kommer att skita sig, eftersom det enda jag tänker på är hur skit allting är. Jag tror att hur vi väljer att hantera problem och motgångar är avgörande. Det är en attitydfråga. Väljer jag att gnälla eller väljer jag att göra något åt saken?

 

Alla har vi dåliga dagar ibland, men det är långt upp till oss själva hur våra vardagar ser ut. Jag kan fortsätta gnälla om min gradu i all oändlighet, trots att det är jag själv som ansvarar för att den skrivs. Jag kan gnälla på det låga studiestödet, trots att jag spenderar hälften på onödigheter. Jag kan gnälla på vädret, trots att det är mitt eget fel att jag inte klär mig efter det. Jag kan gnälla om att gymmet inte ger resultat, trots att det enda som hjälper är att fortsätta träna. Envar sin egen lyckas smed eller vad brukar man säga?

 

Vi må befinna oss i ett pissigt januari just nu, men vi går faktiskt mot ljusare tider. Vips så kommer det att vara sommar igen. När jag står med den förhoppningsvis färdigskrivna gradun i handen i juni kommer jag tänka tillbaka på den här tiden och undra hur det har kunnat gå så snabbt. När jag utan att blinka springer fem kilometer på löpbandet kommer jag att tacka min envishet. När jag lämnar in den här krönikan kommer jag att vara nöjd för att jag steg upp ur fosterställningen och slutade tycka synd om mig själv.

 

När man befinner sig i en stressbubbla får man försöka komma ihåg att allting faktiskt blir bättre snart. Det är vi själva som ansvarar för våra egna liv och det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Oavsett om det handlar om att skriva en avhandling, släpa sig till gymmet, ringa ett viktigt samtal, uppsöka en läkare, posta det där jävla brevet till Kela, börja äta mera grönsaker, be grannen om ursäkt för gammalt groll, så är det bara du själv som ansvarar för resultatet. Ingen annan kommer att fixa dina problem, så ta tag i dem idag. Inte imorgon. Ja, jag talar till mig själv mest.

torsdag 5 januari 2017 - 20:45

Norrsken, Harry Potter och tjugo minusgrader

 

Morjens, har ni det bra? Själv njuter jag av sista jullovsdagarna så mycket jag bara kan. Umgås med familjen och äter mest hela tiden känns det som. Imorgon ska jag på hela tre kaffedejter, en med Sara, en med Kajsa och en med Moa. Sämre skulle man kunna ha det!

 

selfie

Tjugo minusgrader igår. Älskar faktiskt det här vädret!

 

jakobstad

Mina hoods ♥

 

stjarnhimmel

Var ute och tittade på norrskenet igår. Fick dessvärre bara en suddig bild på stjärnorna. 

 

kaffia

Och idag har jag hälsat på Kajsa vid Kaffia!

 

Annat då? Jag har tittat på de två första Harry Potter-filmerna i dagarna och känner mig ungefär lika förtjust som när jag var 12 år. Det är sjukt länge sedan jag såg filmerna, så jag minns knappt något av dem ens. Dessutom har jag aldrig ens sett de två sista filmerna, så dem ser jag massor fram emot nu när jag har kommit in i riktig Harry Potter-stämning! Sen kan jag dessutom bekänna att jag inte har läst böckerna (OMG!), men har nu faktiskt börjat läsa den första boken... About time, jag vet.

 

gryffindooor

gryffindor

Gryffindors bästa elever påväg på sitz.

 

På tal om det tyckte jag det passade att avsluta med en liten throwback till februari när vi var utklädda till Gryffindor-elever. Hoppas ni har en riktigt skön helg nu, huuuur skönt är det inte att det är röd dag imorgon?! 

torsdag 22 december 2016 - 08:30

Varifrån kommer din julskinka i år?

"Jär komber flicko vår!". Jag möts av de alltid lika glada damerna i matsalen. "Jaha, du hamna å arbejt nu åter?", undrar de som vanligt. "Ja, så otroligt skönt att vara här", svarar jag alltid. Varje gång menar jag det.

 

Jag ska berätta lite för er om världens bästa arbetsplats. Det var hösten 2011 som jag helt utan förhoppningar, planer eller desto större önskningar om att börja jobba på nejdens köttförädlingsfabrik som jag slängde iväg en jobbansökan. Man skulle bl.a. fylla i vilken avdelning man ville jobba på, vilka skift man kunde tänka sig och hur långt arbetsförhållande man söker. Jag hade ju ingen aning, så slumpmässigt fyllde jag i den där blanketten och tänkte inte mer på det sen. Ett par veckor senare fick jag ett samtal: de tyckte att jag skulle komma på en arbetsintervju. Nästa dag hade jag fått jobbet. Bara sådär. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, men jag var glad att jag nu hade ett jobb. En heltidstjänst. Jag fick äntligen börja förtjäna mina egna pengar igen.

 

I ett år jobbade jag "på golvet" som man brukar säga. Två plusgrader, tre lager med kläder, ständigt värkande muskler och en rinnande näsa. Jag började sju på morgonen eller tio på kvällen, varannan vecka dag, varannan vecka natt. Mitt jobb var inte särskilt socialt, man jobbar för sig själv och man gör samma uppgift i åtta timmar i sträck. Radion i mina Peltors blev min bästa vän. Och vet ni vad? Jag älskade mitt jobb från dag ett.

 

Efter ett år på Snellmans började jag studera. Med stor respekt för vad det innebär att jobba i produktionen fick jag nu säga hejdå till korridorerna som varit mitt andra hem i 365 dagar. Jag kände mig redo för nya utmaningar, men i smyg längtade jag redan till att få börja sommarjobba. Ännu ett år gick. Sommaren 2013 fick jag flytta upp en våning för att börja jobba med papper och lite siffror istället. Jag uppskattade framförallt värmen då jag aldrig har tålt kyla särskilt bra. Flexiblare paustider. Bara dagskift. En halvtimme kortare arbetsdag. Jag älskade nu mitt jobb, om möjligt, ännu mer.

 

På golvet eller i kontoret spelar ingen roll, men det är något som enligt mig gör den där fabriken i Granholmen till världens bästa arbetsplats. Jag vet inte om det är gemenskapen, den fantastiska maten på lunchen, de härliga arbetskompisarna, den fenomenala personalbutiken med världens ljuvligaste Malla i spetsen, eller bara de facto att alla anställda är så väl omhändertagna... Men inte en enda gång under mina år i huset har jag haft en klump i magen över att gå till jobbet. Inte en enda gång har jag övervägt att sjukanmäla mig för att jag inte orkat. Inte en enda gång har jag känt mig otrygg. Inte en enda gång har jag mött ett problem som inte gått att lösa.

 

Min printer hade gått sönder, på eftermiddagen var den fixad. Jag behövde vara ledig en dag, inga problem. Jag fyllde år, blev bjuden på frukost av min f.d. förman. Jag önskade att få jobba några dagar extra kring jul, här sitter jag nu. En utomstående var gnällig mot mig i onödan, nästa dag bad hen om ursäkt tack vare min förman. Otaliga gånger har jag haft problem med allt från krediteringar till fraktsedlar till icke-fungerande datorer, och vareviga gång har jag fått hjälp.

 

Kurre, Mika, Johannes, Macki och Reijo – tack för att ni gör mina dagar på kontoret till det de är. Mina damer som välkomnar mig till sitt bord i matsalen – tack för att ni gör mina pauser till det de är. Hela Snellmans – tack för att jag stolt får säga att jag jobbar där. Och till alla er andra – jag hoppas att ni har valt rätt julskinka i år. God jul!

 

snellmans

Bild lånad från Herr Snellmans instagram.

tisdag 20 december 2016 - 09:00

Fyra nätter före jul

Hemma i Jakobstad. Jag har haft fullt upp med allt möjligt (roligt) trots att jag varit ledig. Umgåtts med nära och kära, sovit mycket, grejat lite inför julen... Och nu ska jag jobba några dagar och sen är det plötsligt julafton. Som tur har jag så gott som alla julklappar färdiga sedan länge, så det behöver jag inte ta stress över åtminstone. Vi hade gjort ett superbra system med familjen i år för att slippa stress. Vi skapade ett dokument i Google som alla kan gå in och redigera, där alla får skriva ner sina önskemål – och så köper alla en(!) present åt varje person. Förstår ni hur jag menar? Jag köper en present åt pappa, en åt mamma, en åt brorsan osv. Så otroligt smidigt och skönt!

 

jakobstad

 

De senaste dagarna har jag (också) gått och fastnat för den omtalade serien Skam som nu finns på Arenan. Jag har typ gått in i en liten bubbla och tittat på hela första säsongen i ett sträck och pantar nu liksom lite på de återstående avsnitten, för jag vill inte att de ska ta slut haha. Så om ni inte har börjat titta på Skam ännu kan även jag rekommendera den. Och ja, den är precis så bra som alla säger!

 

IMG 9683

 

Så nu vill jag bara önska er en riktigt trevlig tisdag! Stressa inte ihjäl er över julen, det är faktiskt ingen som svimmar fastän ett par paket blir lite fula, om det är lite damm i något hörn eller om morotslådan är köpis. Julen är inte till för att stressa. Kör försiktigt också, det är halt som fan.