lördag 23 september 2017 - 12:30

En torsdag

Jag skulle fota ett foto i timmen i torsdags, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag är helt usel på att göra såna inlägg, jag tror jag har lyckats en gång av kanske tio försök. Nå, det här blev istället ett några foton från i torsdags-inlägg.

 

IMG 5405

  

Jag är tillbaka på gymmet igen och det känns fruktansvärt bra. Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag tränat i sommar, men jag ser det som att jag har haft semester helt enkelt – och inget fel med det. Jag angstade lite inför passet eftersom jag var övertygad om att all styrka har försvunnit, men nej, tvärtom nästan. Det blev ett lyckat benpass som nu gör sig påmint så fort jag stiger upp från en stol eller, gud nåde, går i trappor.

 

gymmet

 

Duschade på gymmet och for sedan raka vägen till stan för att springa lite ärenden. Feelisen när man stiger ut från gymmet, nyduschad och mör i kroppen, solen skiner och man ännu har hela dagen framför sig för att man farit till gymmet på förmiddagen... Aaaaah, det slår ganska mycket. 

 

IMG 5426

 

Gled in på Kaffia och testade veckans sallad, som den här gången var tacosallad. Öhh, behöver jag ens säga hur gott det var? Sen hann jag ännu fynda ett par hösttröjor på H&M före jag for vidare till mommos och moffas. Kvällen avslutades ännu med te och skvaller hemma hos Moa. 

 

IMG 5448

 

Ja ni ser ju, det blev inte många bilder alls. Jag har annars jobbat i Jeppis hela veckan, alla dagar förutom just torsdag. Nu är jag i Vasa och ska på måndag tillbaka till Jeppis för lite till jobb och graduskrivning. Hoppas ni har en skön helg på gång!

tisdag 27 juni 2017 - 10:00

Visdomstandstankar

Jag har lite visdomstankar idag, eller visdomstandstankar, och jag vill hemskt gärna höra era erfarenheter kring dessa onödiga ting. Två av mina visdomständer har varit på väg ut i flera år nu och ungefär en gång om året börjar det värka lite extra i tandköttet. Nu har jag i en vecka gått med en del ilningar i käken samt ett riktigt svullet tandkött runt de två tänder som håller på att spricka ut. Det är alltså av någon anledning bara på vänster sida som tänderna håller på att komma fram.

 

Jag klarar ju mig, men jag vill helst inte använda vänster sida av käken alls eftersom det gör så pass ont, så jag undviker att tugga med den sidan för att slippa bita mig själv i kinden hela tiden. Dessutom har jag också haft en hel del huvudvärk den senaste veckan, vilket jag antar att beror på de här himla tänderna.

 

Min plan har varit att genomlida skiten tills de växt ut klart och helt enkelt stilla smärtan med burana, men det känns inte hållbart hur länge som helst det heller. Jag skulle annars säkert ringa tandläkaren direkt för att bara bli av med skiten, men jag har verkligen inte tid med eventuella efterdyningar just nu. Vissa återhämtar sig visserligen snabbt efter att ha dragit ut dem, men nog har man också hört mardrömshistorier där folk varit sängliggande i en vecka efteråt.

 

Så snälla hjäääälp: när vet man att man måste ta ut dem (alla måste ju inte ens dra ut dem, vore väl dumt att göra det i onödan, eller?), hur länge ska jag vänta före jag kontaktar tandläkare, hur länge har ni varit sjuka efteråt och vad har ni för andra kommentarer kring ämnet? 

 

IMG 3239l

Hälsningar bara från en som inte alls känner sig särskilt vis just nu.

torsdag 11 maj 2017 - 15:00

En lärare är inte bara en lärare

Visste ni att så fort vi hör ordet "stress" så ökar vårt stresshormon i kroppen? Att häva ur sig: "Jag känner mig så stressad just nu", gör exakt det – det gör oss mer stressade. Med det sagt vill jag ändå säga just det: jag är så otroligt stressad just nu.

 

När solen äntligen börjat skina och uteterrasserna börjar fyllas, när ölen smakar som bäst och man helst bara vill strosa runt på staden hela dagarna – då kör slutspurten för skolåret igång. De sista kurserna ska avslutas, de sista proven ska skrivas och bedömas, de sista projekten ska avslutas och de sista vitsorden ska sättas. När både lärare och elever är som allra tröttast, då ska man köra slut på sig så att man ligger däckad med huvudet under kudden hela juni månad. Det hör väl till, antar jag.

 

Själv har jag avslutat alla mina kurser på universitet för det här året, men har nu den där sista slutspurten kvar: den avslutande praktiken. Den sista stressen. Den sista domen. Den sista kraftansträngningen före jag sedan däckar, just det, hela juni månad.

 

"Ni lärare har ju juni, juli och augusti lediga, vad gnäller ni om egentligen?". Jag är ännu inte ens utexaminerad, men har redan hundraprocentig förståelse för varför lärare gnäller, om de nu ens gör det. Lärare skulle ha skäl att gnälla mycket mer än de faktiskt gör, ska ni veta. Det finns en orsak till att varannan lärare bränner ut sig. Det finns en orsak till att lärare ibland flippar ur som läraren i Lahtis gjorde, om ni minns? Det finns en orsak till att lärarna helt enkelt måste vara lediga juni, juli och augusti.

 

"Men du slutar ju senast klockan två på eftermiddagen!". Tror någon på riktigt att en lärares arbetsdag tar slut när dagens sista lektion är avslutad? Nej, då följer genomgång av prov och uppsatser samt planering av nästa dag. Kanske ska man gå på något lärarmöte. Kanske ska det planeras inför någon vår- eller julfest. Det tar aldrig slut.

 

Det här med planeringen ja. Som lärare blir man aldrig klar med planeringen. Det finns alltid något man kan förbättra. Alltid några arbetsblad som kan finjusteras. Alltid någon övning som kan förbättras. Alltid några himla lappar som kan lamineras.

 

Kom inte och säg att lärare inte ska gnälla. Vi är inte bara lärare. Vi är fostrare, vi är kuratorer, vi är psykologer, vi är mammor och pappor, vi är vänner, vi är fredsmäklare, vi är konfliktlösare, vi är planerare, vi är kompromissare, vi är hälsovårdare – vi har ett enormt ansvar för dina ungar.

 

När jag glömt bort att äta fast föda i tre dygn, när jag plötsligt börjat tjuvröka trots att jag inte röker, när jag kan räkna på fingrarna hur många timmar jag sovit den här veckan – ja, då har jag faktiskt all rätt i världen att känna mig lite stressad.

 

aa6

torsdag 27 april 2017 - 18:00

Den curlade generationen

Lisa tycker om makaronilåda, Lukas äter endast LCHF och Malin vägrar att äta gluten trots att hon inte är allergisk. Min generation är den första att börja kräva alternativ när det kommer till mat. När denna generations föräldrar satte sig ner till bords på 50-, 60- och 70-talen, då åt man vad som serverades. För att inte tala om de ännu äldre generationerna, som var tacksamma om de fick mat på bordet över huvud taget.

 

Det är inget nytt det här, att vi blir mer och mer bortskämda, men denna bortskämdhet gäller inte bara våra matvanor. I fredags såg jag ståuppshowen En skam för Sverige 2 med komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail i Schaumansalen inför fullsatt publik. Ismail var inne på detta tema: vad händer när samhället blir för individualiserat?

 

Min generation har blivit uppfostrad till att våga ta för sig. Vi ska våga tro på oss själva och vi ska inte låta oss bli trampade på. Detta låter kanske som något rakt igenom positivt, men vad leder detta till i förlängningen? Exemplet med de olika matalternativen var ett sätt att konkretisera individualiseringen som sker i samhället, men det tar inte slut där. I förlängningen leder detta till att vi vill att omgivningen ska anpassa sig efter oss, istället för att vi ska anpassa oss efter den.

 

Som lärarstuderande märker jag detta fenomen tydligt. Skolans läroplan blir, precis som samhället, allt mer individfokuserad, vilket i sig för med sig många positiva saker. Varje elev har rätt att bli sedd och skolan ska anpassa undervisningen efter enskilda behov. Men det betyder också att en klasslärare i princip skulle behöva förbereda femton olika lektionsplaner istället för en. Det innebär att vitsord kan anses kränkande och det innebär att man inte får tävla på gymnastiken. Det innebär att kvarsittning är kränkande och att en hand på axeln kan jämföras med misshandel.

 

Tänk er en elev som bröt mot skolans regler för 50 år sedan. Då var stod läraren och föräldrarna enade – barnet hade gjort fel och behövde tillrättavisas. Idag är det istället läraren som pressas in i ett hörn av föräldrarna, "Int miin pojk”, ni vet. Föräldrar vill skydda sina barn på alla sätt och vis, så istället för att lära dem att ta ansvar för sina handlingar försöker man ta en genväg genom att skylla på läraren istället.

 

paskmat

Alternativ ska de va!

 

Jag tror att barn som växer upp idag är överbeskyddade. Istället för att lära barn att hantera känslor som ilska, kränkthet och sorg, försöker vi beskydda dem från att över huvud taget utsättas för dessa känslor. Det är där jag tror att man gör barnen en björntjänst. Alla människor kommer ändå att möta alla dessa känslor under livets gång. Istället borde vi lära dem att det är normalt, att det är en del av livet och det hör till att känna negativa känslor – och att man helt enkelt inte alltid kan få som man vill.

 

Hur ska det gå när Pelle i framtiden inte får det där jobbet som han sökte, då han hela livet har blivit itutad att han kan lyckas med precis vad han vill? Att alla misslyckanden och motgångar är någon annans fel än hans eget? Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar, när man inte någonsin fått lära sig att hantera de tunga känslorna.

 

Vi är den curlade generationen, men låt oss nu istället möta den kommande med en kompromiss mellan det nya och det gamla tankesättet. Vi kan inte skydda barn från negativa känslor, men vi kan lära dem att prata öppet om dem. Vi kan inte skydda barn från orättvisor, utan lära dem att det är en trist del av livet. Vi kan inte skydda barn från att misslyckas, utan låt oss istället lära dem att bita ihop och komma igen. Låt oss uppfostra barnen till individer som vågar ta för sig, men också vet när det är de som måste anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom.

 

magnus betner soran ismail2

Magnus Betnér & Soran Ismail @ Schaumansalen i fredags.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

torsdag 16 februari 2017 - 16:00

Håll hårt i drinken, abiturient!

ABI TEN, KOM OCH KÄNN! ABI TIE, NU SKITER VI I E! Jag kan inte riktigt fatta att det idag är sju år sedan vi stod på de där lastbilsflaken och skrek halsen av oss. När jag såg lastbilarna idag fick jag ett litet stick i bröstet, liksom hjälp, vart har tiden farit, oj vad man var careless, man hade heeela livet framför sig... Men nästa sekund mindes jag ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad man ville, ingen aning om vem man var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år. På gott och ont.

 

penkkis jg 2010

Feelisen på topp i skolan!

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner... Men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk ändå vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit testa på att bo i Sverige, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har hunnit jobba med en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv och om människor överlag. Ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror helt enkelt inte längre det bästa om människor. Det kanske i sig är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv idag. Men man blir nog aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag idag ser tillbaka på 19-åringen.

 

abi 10

ABI ABI ABI, HEJ HEJ HEJ...

 

Själva ABI-dagen var en av de roligaste dagarna i mitt liv. Stämningen var på topp, vårt program i skolan var säkert det bästa Jakobstads Gymnasium någonsin skådat (enligt min ytterst objektiva åsikt) och vi pimplade i oss öl på skoltoaletterna (detta börjar ju vara preskriberat nu). Vi hade visserligen 25 minusgrader den där dagen, men solen sken och jag kan inte minnas att man ens skulle ha frusit. Man glömde liksom lite bort att man ännu skulle skriva studenten också, haha...

 

abi abi abi

På russebussen, eller jag menar lastbilsflaket // Sista måltiden vid vårt bord ♥

 

Det som jag däremot inte brukar vilja nämna när jag talar om penkkisminnen är att kvällsfesten sket sig fullständigt för min del. Allting började bra: vi åt middag, vi dansade och bara njöt av att fira att nu vara (typ) lediga från skolan. Jag hade bara druckit ett par öl på hela dagen och kommer ihåg kvällen i detalj. Det sista jag minns är att jag stod och pratade med en engelsman vid bardisken. Jag kommer ihåg hur han såg ut, vad han hette och vad han gjorde i Jakobstad. Men sen – total blackout. En kompis som såg detta har berättat att jag först stod vid bardisken som vilken normal människa som helst, för att sedan bara plötsligt säcka ihop. Därefter har jag blivit utburen, satt i en bil, skjutsad hem och i princip spytt ett dygn (jag spyr aldrig, och absolut inte av några öl).

 

Jag minns absolut ingenting från det att jag stod vid bardisken till det att jag vaknade i soffan nästa dag. Jag har skämts så mycket över det här att jag inte har velat tala om det, men jag tänker att det kan få någon att hålla extra hårt i sin drink nästa gång de är ute. Jag brukar inte gå runt och påstå att jag blev drogad den där kvällen, för det vet jag faktiskt inte, men något konstigt hände. Orsaken till att jag inte velat prata om det är att jag inte orkat ta emot kommentarer som "äh, du var bara för full". Det vet jag att jag inte var, men sällan hjälper det att förklara det för folk som bara ser en som en dum 19-årig ABI vet ni. "Eget fel jävla fjortis, sluta skylla från dig", typ.

 

DSC 0062

Glider omkring i min gamla ABI-tröja idag.

 

På tal om droger var det här en av våra fiffiga slogans: "CannABIs? Yes we can!". Detta förstås inspirerat av Obamas "Yes we can". Ironin är slående med tanke på att jag mot min vilja kanske har fått något starkare i mig den där kvällen. Jag är annars en ganska stark motståndare av all sån skit och tycker att det är tragiskt att det som var ett absurt skämt för oss idag snarare skulle passa in på varannan jeppisungdom. Cannabis, gräs, marijuana, hasch (jag vet inte ens vad som är vad), inget sånt fanns ens i min världsbild när jag tog studenten. Man hade kanske hört talas om någon som testat gräs nångång. Men nu verkar det som att varannan unge röker på varje helg. Vad hände där? Men det är en helt annan diskussion som jag kanske går in på en annan gång...

 

Jag vill bara säga att ni ska ta hand om varandra, hålla hårt i era drinkar och för guds skull inte lämna någon ensam. Jag hade tur att jag hade vänner och pojkvän som tog hand om mig den där kvällen, jag vill inte ens veta hur det hade kunnat sluta annars.

onsdag 15 februari 2017 - 08:00

Hur hålla kvar motivationen?

Nu har jag tränat aktivt i snart i tre månader. Ni som läst min blogg länge vet att jag ogillar allt vad vikt- och träningshets heter, men att jag ändå alltid varit intresserad av hälsa och välmående. Jag tycker inte att det ena utesluter det andra, tvärtom. Så idag måste jag skriva lite om träning och hur jag lyckats att äntligen hitta en bestående motivation och ett sätt som fungerar för mig. 

 

Jag har börjat träna på gym... många gånger. Jag har varit så sjukt taggad varje gång: jag har skött kosten strikt, jag har kört stenhårt varje pass, jag har börjat följa en massa träningskonton på Instagram för att få inspiration, jag har skrivit upp resultat och mål, jag har tagit före- och efterbilder... Men sen har jag tappat motivationen lika snabbt som den dykt upp. Den här gången vågar jag däremot påstå att jag har hittat motivationen på ett helt annat sätt och jag ser verkligen ingen orsak till varför jag skulle sluta träna den här gången.

 

Det var i början på december som jag skaffade gymkort. Jag delade upp muskelgrupperna i tre olika pass och satte upp ett veckoschema: tre dagar styrketräning och en dag kondition. Och samma schema kör jag med fortfarande. Jag har fått öka vikterna en hel del, jag orkar springa längre, jag är piggare, starkare och känner mig friskare. Plötsligt är jag en person som stiger upp och tränar på förmiddagen, det skulle jag aldrig ha trott för ett halvår sedan! Men vet ni vad det viktigaste har varit för mig? Att jag har lagt upp ganska vaga mål: träna typ tre dagar i veckan. Öka vikterna sen när det känns som att det går. Ät nu kanske inte godis alla dagar i veckan. Ett skitdåligt pass innebär inte misslyckande. Det är helt okej att skippa konditionspasset någon gång. Stressa inte.

 

Häromveckan orkade jag ingenting under konditionspasset. Det blev istället till en halvtimmes promenad på löpbandet. Vad onödigt, tänkte jag först. Sen insåg jag att det ju ändå var hemåt. Veckan därpå orkade jag istället springa fem kilometer utan att pausa – en enorm bragd för att vara jag. Kanske berodde det på sömnen, kanske på kosten, eller kanske på att någon förkylning äntligen hade gått om helt, men poängen är att det inte spelar någon roll. Jag tar inte förgivet att orka springa lika långt nästa gång och jag kräver det absolut inte av mig själv heller, för det är inte det som är huvudsaken. Dagsformen spelar en stor roll och det är helt okej. Det är inte ett steg bakåt bara för att det gick bättre under förra passet. 

 

Genom att jag på något sätt lyckats omfamna det här tankesättet har min motivation hållits konstant eftersom jag aldrig känner att jag misslyckas. Det att jag tar mig till gymmet är en vinst i sig. En annan grej som varit viktig för mig är att skippa vågen, spegeln och måttbanden helt. För vad fan spelar de för roll? Den här gången följer jag inga fitnesskonton, jag väger mig inte och jag tar absolut inga före- och efterbilder. Jag vill inte träna av negativ yttre motivation och därmed gå till gymmet p.g.a. ångest, utan har strävat till att hitta den där mytomspunna inre motivationen som får mig att längta till gymmet för att jag får såna sjuka endorfiner av det. Och vet ni, jag har hittat den. Den är inte helt lätt att gräva fram, men när man väl landar i det är det så hiskeligt skönt.

 

Det här är inte före och efter någonting, det enda som har hänt är att jag numera är en person som tränar och mår bra av det. Men en dag i taget, det är inte bråttom någonstans.

 

hamburgare och vin2

Hamburgare och vin är fortfarande precis lika viktigt...

onsdag 18 januari 2017 - 12:00

Sin egen lyckas smed

Vårterminen är här och skolarbetena hopar sig redan. Undersökningar ska göras, statistikprogram ska pluggas, grupparbeten planeras och avhandlingar skrivas. En konstant gradu-ångest ligger på lur bakom ryggen och den vägrar försvinna hur mycket jag än ignorerar den. Några timmar före deadline inser jag att jag inte har lämnat in min krönika för denna vecka. Den här texten alltså. Hur kunde jag ha glömt det? Jag lägger mig i fosterställning och hoppas att den ska skriva sig själv. Jag känner mig för första gången på länge lite stressad. Bloggen har prioriterats bort helt. Helt ärligt har jag inte ens orkat tänka på den. 

 

Att vintern i Finland snarare påminner om den i England gör inte mitt humör bättre. Vasa Centralsjukhus mister sin fulljour och den ena anti-skolsvenska propagandavideon efter den andra publiceras. I ett diskussionsforum ser jag att någon talar skit om mig och Daniela p.g.a. våra kritiska inlägg mot Perussuomalaiset Nuoret. I grannstaden får jag ett fnys som svar när jag tilltalar kassabiträdet på svenska. Jag bannar detta land och börjar hota med att flytta till Sverige. Som om någon skulle bry sig.

 

Jag skulle kunna låta dessa negativa tankar ta över min vardag, men det tänker jag inte göra. Om jag väljer att fokusera på allt det negativa kommer min vardag antagligen att fortsätta gå i samma spår. Allt kommer att skita sig, eftersom det enda jag tänker på är hur skit allting är. Jag tror att hur vi väljer att hantera problem och motgångar är avgörande. Det är en attitydfråga. Väljer jag att gnälla eller väljer jag att göra något åt saken?

 

Alla har vi dåliga dagar ibland, men det är långt upp till oss själva hur våra vardagar ser ut. Jag kan fortsätta gnälla om min gradu i all oändlighet, trots att det är jag själv som ansvarar för att den skrivs. Jag kan gnälla på det låga studiestödet, trots att jag spenderar hälften på onödigheter. Jag kan gnälla på vädret, trots att det är mitt eget fel att jag inte klär mig efter det. Jag kan gnälla om att gymmet inte ger resultat, trots att det enda som hjälper är att fortsätta träna. Envar sin egen lyckas smed eller vad brukar man säga?

 

Vi må befinna oss i ett pissigt januari just nu, men vi går faktiskt mot ljusare tider. Vips så kommer det att vara sommar igen. När jag står med den förhoppningsvis färdigskrivna gradun i handen i juni kommer jag tänka tillbaka på den här tiden och undra hur det har kunnat gå så snabbt. När jag utan att blinka springer fem kilometer på löpbandet kommer jag att tacka min envishet. När jag lämnar in den här krönikan kommer jag att vara nöjd för att jag steg upp ur fosterställningen och slutade tycka synd om mig själv.

 

När man befinner sig i en stressbubbla får man försöka komma ihåg att allting faktiskt blir bättre snart. Det är vi själva som ansvarar för våra egna liv och det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Oavsett om det handlar om att skriva en avhandling, släpa sig till gymmet, ringa ett viktigt samtal, uppsöka en läkare, posta det där jävla brevet till Kela, börja äta mera grönsaker, be grannen om ursäkt för gammalt groll, så är det bara du själv som ansvarar för resultatet. Ingen annan kommer att fixa dina problem, så ta tag i dem idag. Inte imorgon. Ja, jag talar till mig själv mest.

onsdag 4 januari 2017 - 10:00

It's just a fucking cookie

Nyår och nyårslöften hörni. Är det bara jag som blir lite stressad av dem? Visst är det bra att man lägger upp nya mål i livet, men jag förstår inte varför det måste göras just vid nyår. Varför inte i september? Det spelar väl ingen roll när man gör en livsstilsförändring, men jag är övertygad om att det inte är rätt sorts motivation som triggar en just i januari. Det finns liksom en orsak att gymmen är överfulla i januari för att sedan stå tomma i mars. 

 

Nåja, jag ska inte vara negativ, jag önskar på riktigt alla lycka till med sina nyårslöften. Men samtidigt vill jag dela med mig av några fina inspirationsposters jag hittade på Pinterest. Originaltexterna gör mig typ spyfärdig, men de omformulerade texterna är ju på riktigt vettiga. Notera hur den första versionen ger en lite ångest och gör en triggad på ett negativt sätt (åtminstone reagerar jag så!), medan de andra ger en lite hopp och riktigt pepp. 

 

1

 

"4 simple rules:

Never miss a Monday

Never go 3 days without exercise

Workout at least 3 days a week

Never give up"

 

4 simple tips:

It's ok to miss a Monday

3 days without exercise is a holiday

Workout at about 3 days a week

Never make rules, set goals

You are not a machine

 

2

 

"Don't be satisfied until you like what you see in the mirror"

Be satisfied when you like what you have achieved

Be proud & love yourself

Even if you haven't reached your goal

Fuck the mirror

 

4

 

"The only bad workout is the one that you didn't do"

The only bad workout is the one that resulted in injury cause you were too damn impatient!

Don't rush, be safe ♥

 

5

 

"Eat clean & exercise daily"

Eat clean & exercise more.

 

6

 

"You WILL regret eating that cookie

You will NOT regret running that mile."

You WILL enjoy eating that cookie

Cause it's OK to enjoy it (it's just a fucking cookie)

& you will not regret running that mile

 

7

 

"It doesn't get easier

You just get better"

It does get easier

and you also get better

 

8

 

"If you aren't going all the way, why go at all?"

If you aren't going all the way

Going halfway is still better than not going at all

You'll get there!

 

Bilder & text härifrån.

fredag 30 december 2016 - 06:30

Proteinrikt mellanmål

Idag ska jag tipsa er om det där mellanmålet jag nämnde i tisdags. Det är superenkelt, supergott och superhälsosamt och stillar både hunger och sötsug. Dessutom innehåller det allt man behöver för att orka fram till lunch, eller efter träning, eller som kvällsmat. 

 

proteinrikt mellanmal

Förutom detta brukar jag lägga till turkisk yoghurt och ibland lite müsli.

 

Japp, ni ser rätt: rör ihop kvarg, grynost (keso om du är i Sverige), turkisk/grekisk yoghurt och barnmat med valfri frukt (den här mangon är helt BÄST). Sen brukar jag toppa med lite stevia, som man förstås får tycka vad man vill om, men det är ändå fråga om så små mängder att jag väljer att tro att det är bättre än att toppa med socker. Och gott blir det.

 

mellanmal

Det där i mitten är alltså müsli. Thank me later!