måndag 17 juli 2017 - 08:00

Omöjligt jävla lagom

Den här texten har legat i mitt utkast sen i februari och har även publicerats som krönikaform i Jeppis Weekly i vintras. 

 


 

 

Han kanske är på jobb. Hon kanske inte hinner skriva just nu. Han kanske är upptagen. Hon kanske är trött. Han kanske spelar svår. Hon kanske mår illa. Han kanske inte vill vara för på. Eller, gud förbjude – så är hen kanske bara inte intresserad?

 

Alla som någonsin dejtat känner till det mytomspunna spelet. Spelet med de oskrivna reglerna som var och en förväntas känna till. Man ska vara kvick i käften, men inte för fräck. Man ska vara självständig och oberoende, men inte otrevlig. Man ska vara erfaren och självsäker, men inte ett säkert kort. Man ska vara spännande och lite otillgänglig, men inte för ointresserad. Man ska vara charmig och trevlig, men inte klängig. Man ska vara intelligent och påläst, men inte trist. Man ska vara öppen och ärlig, men inte för rakt på sak. Man ska med andra ord vara omöjligt jävla lagom. 

 

Telefonen plingar och du rusar iväg för att se om det är din crush som skrivit. Besvikelsen som utsöndras i hela kroppen när det är en släkting istället. Eller den tillfälliga euforin när det är rätt person meddelandet kommit ifrån. Sen följer väntandet, för man kan ju inte svara direkt. Som om man inte hade något bättre för sig liksom. Sedan gör personen samma sak tillbaka, men väntar dubbelt så länge. Plötsligt har det som hade kunnat bli en konversation omvandlats till något slags hackigt meddelandeutbyte där man får svara högst en gång i timmen för att inte verka för needy. För det vill man inte vara. Inte ens fast båda antagligen ligger hemma och otåligt stirrar på sina telefoner och räknar minuterna.

 

Jag tror det är p.g.a. detta fåniga spel, och p.g.a. att hoppet är det sista som lämnar människan, som man har så svårt att släppa taget om människor. Det finns ändå en punkt då ett småspännande spel övergår till total energidränering. Om det är något jag har lärt mig om människorelationer, oavsett om det gäller vänskap, förhållanden eller dejting, är det att man så gott som aldrig ska behöva be om en människas uppmärksamhet. Ibland kommer livet förstås emellan: ibland hinner man inte, ibland orkar man inte, ibland kan man inte, men man måste sluta hitta på ursäkter för den andra att behandla en som skit. Båda parter ska ge och ta lika mycket. Man ska aldrig behöva känna att man ensam ror och kämpar för att hålla en relation levande. Det finns inga ursäkter i längden. 

 

Har du någon form av relation i ditt liv där du inte riktigt känner att den andra personen bryr sig lika mycket som du? Ställ följande frågor. Är hen inte lika engagerad längre? Har du inte sett personen på en längre tid, trots att du föreslagit att ni ska träffas? Är det bara du som tar initiativ? Är det hela tiden du som får se till att konversationen inte ska dö ut när ni skriver med varandra? Är du rädd att personen ska glömma bort dig och du känner dig tvungen att göra din existens påmind?

 

Jag är ledsen att behöva säga det, men om du har svarat ja på flera av ovanstående frågor så börjar det vara dags att släppa taget. Du behöver inte sådana människor i ditt liv. Du behöver inte en person som inte engagerar sig i dig. Du behöver ingen som suger energi ur dig utan att ge något tillbaka. Klipp bandet med dessa energitjuvar. Sluta försvara den andras dåliga beteende. Det svider, men du kommer att tacka dig själv i slutändan.

 

office 620822 960 720

Åh, ett meddelande! Nu ska jag bara vänta 20 minuter då...

lördag 27 augusti 2016 - 10:59

Irriterar mig på andras lycka?

Ännu om gårdagens samtalsämne. Det kom en del svar och reaktioner och jag känner att jag vill förtydliga några saker ännu. 

 

Jag säger inte att man ska gräla hela tiden. Att det är sunt att gräla varje dag. Jag säger inte att förhållanden ska vara tunga, jobbiga och jävliga, att "så är det bara". Nej, förhållanden ska ge mer energi än de tar. Det är en bra tumregel. Man ska känna sig lycklig den allra största delen av tiden. Jag menade bara att man också måste våga vara öppen om de sämre dagarna. Och att det är helt naturligt att möta problem, nångång, på vägen. Inte hela tiden. Inte varje dag.

 

Med att gräla menar jag inte att skrika sig hes och kasta sönder saker. Jag menar snarare att gräla konstruktivt, som också Linda skrev. Att gräla för mig betyder inte bara att skrika och ropa, även om jag med mitt temperament har svårt att låta bli att höja rösten ibland. Att gräla för mig handlar snarare om att argumentera, diskutera och fundera sig igenom saker, istället för att sura och kalla varandra fula saker och sedan aldrig reda ut något. Att kommunicera kommer man långt med, som Caroline konstaterade.

 

Igår råkade jag dessutom mer eller mindre dra likhetstecken mellan att vara oense om något och att gräla, men så är det förstås inte alltid. Inte börjar jag kasta saker på min pojkvän varje gång han inte håller med mig, men det torde vara självklart. Förhoppningsvis. 

 

Jag säger heller inte att allt lyckligt som syns på intenet är fejk. Det vore ju verkligen konstigt eftersom jag själv t.ex. skrivit om vår lilla kärlekshistoria också. Och den är allt annat än fejk. Jag menar folk som får det utåt att se ut som att allt alltid är 100% – det tror jag att är fejk.

 

"Sedan kan jag naturligtvis förstå att andras lycka kan upplevas som sårande om man själv lever i något helt annat", skriver Amanda. Och så är det säkert. Just i mitt fall är det inte så, om jag nu ska behöva understryka det. Men när jag ändå håller på med förtydligen så måste jag ju slänga med det också. Jag irriterar mig på andras förskönande. Inte på andras lycka. Stor skillnad!

 

Sen kan ni avsluta med att läsa Linns fina inlägg. Tack för mig!

 

IMG 2

En bild från Turkiet 2014, fanns ju inget nyare på killens dator haha.

fredag 26 augusti 2016 - 09:09

Ett power couple?

"Ni är ju ett riktigt power couple, jag kan inte tänka mig att ni nånsin grälar."

 

Meningen ekar lite i mitt huvud. Är det vad folk tror? Att vi glider runt som en dans på rosor? Att allting alltid är frid och fröjd? Kanske. För inte skriver jag ju om de sämre dagarna i bloggen. Vem skulle vilja göra det? Inte jag åtminstone. Egentligen skriver jag väldigt lite om vårt förhållande. Ibland skriver jag om vardagen kring det, eller om förhållanden i allmänhet, men det har ganska naturligt blivit så att jag lämnar för privata grejer utanför bloggen. Det leder förstås till att det mestadels är det positiva som syns utåt, även om jag inte aktivt skulle försköna nånting. Jag skulle aldrig skriva om hur fantastiskt förhållande vi har eller påstå att vi aldrig har några problem, för som jag har konstaterat förr så finns det inga problemfria förhållanden

 

Jag har alltid varit av den åsikten att om man måste skylta om hur bra ens förhållande är, så är det antagligen ganska skit. Folk som är lyckliga online, är olyckliga IRL. Det kanske låter hårt, men jag är bara övertygad om att man inte behöver hålla på och pissa revir om allting på riktigt är bra. Man behöver inte hela tiden skryta om hur fantastisk ens partner är om det på riktigt är så. Det är klart att man kanske vill nämna att man fick en fin present, att partnern hade städat hela huset på eget initiativ eller bara skriva om varför man älskar den där människan så mycket – men när man målar upp en bild utåt som att man är världens lyckligaste par alla dagar i veckan, 365 dagar om året... Tja, det har jag svårt att köpa.

 

couplegoals

Bild från Couplegoals instagram...

 

Alla sunda förhållanden har sina bättre och sämre perioder. Om man aldrig grälar betyder det att det är en som ger efter. En som böjer sig, en som (medvetet eller omedvetet) gömmer undan sina egna behov och känslor. En som gör sig själv till en toffel för att behaga den andra. Jag är helt övertygad om det är så, för det går inte att leva tillsammans med en annan människa och aldrig vara oense om något. Det går bara inte.

 

Jag har talat med så otroligt många bekanta och vänner på sistone, som alla har berättat om helt olika slags förhållandeproblem. Den gemensamma nämnaren är ändå att alla som lever i en relation går igenom toppar och dalar. Sällan vågar man prata om de sämre dagarna högt, för att man är rädd att man är ensam om problemen. Utåt ska allting se perfekt ut. Ingen skulle väl lägga upp en bild på Instagram där man skriver att man nyss grälat och att man för stunden tycker att ens partner är en idiot. Nej, men romantiska middagar, presenter och årsdagar – det är lätt att ladda upp. Eller hur?

 

Varför tror ni att skilsmässostatistiken bara stiger? Varför känner vi allihopa till flera som varit otrogna? Jo, för att folk har problem. Folk tvivlar. Men man vågar inte prata om det. Istället hoppas man kanske att en ring på fingret ska lösa problemen. Eller så inbillar man sig att gräset är grönare på andra sidan. Eller så tror man att den enda utvägen när det stormar lite är att göra slut. Men man pratar inte öppet om problem i förhållanden, för problem är inte instagramvänliga och problem funkar inte med hashtaggarna #couplegoals och #bestboyfriend/girlfriendever... Så hörni, ska vi börja erkänna det för varandra nu? Alla har det tufft ibland, men man kan faktiskt vara lyckliga tillsammans ändå.

lördag 13 augusti 2016 - 09:51

Styr min pojkvän med järnhand

fraga pojkvan

 

Frågan kom när jag och C hade varit ute och plockat hallon. Först och främst: det gäller att styra med järnhand. Nånej hahah. Jag tänkte en stund på den här frågan och egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska svara eftersom det inte känns som att jag måste tjata på honom om sånt här. Han följer med till IKEA och han plockar hallon, det är liksom inget jag måste gnälla om. Fort ska det ju helst gå, allt måste vara tidseffektivt: "Du går till den där hyllan och hämtar det där, så går jag hitåt och söker det där". Men han skulle inte vägra att följa med. Samma sak med hallonen nu i tisdags då, så här såg vår konversation ut:

 

Jag: kanske vi bord fara o koll dedär ställe, de sku no va bra ti ha hallon i frysen
C: hmm jaa...
Jag: vi far en timme bara o sir hu myki vi får, ja ork int nå mer än så heller
C: jaja, ja far o tar fram nå kläder
 

Inte så värst svårövertalad med andra ord. Nångång har det t.o.m. varit han som föreslagit att göra såna här saker. Jag tror nämligen att han själv tycker det är ganska trevligt också, fast om man frågar honom så gör han det bara för min skull förstås, heh. 

 

Jag gillar att spela PlayStation, dricka öl och titta på sport, så då tycker jag att han åtminstone får låtsas tycka om att göra typiska tjejgrejer som jag gillar också. Typ som att plocka bär och gå på IKEA då, haha. Och det gör han! Så det är jag tacksam för. Men en sak skulle jag aldrig ta med honom på, och det är klädshopping. När jag handlar kläder vill jag vara ensam eller med min syster. Jag vill inte shoppa med en stressad pojkvän, hur lugn han än låtsas vara. Hur är det med er andra? Måste du "tvinga" din respektive att göra saker som hen nödvändigtvis inte gillar lika mycket som dig? Jag tycker man måste kunna kompromissa lite, om man t.ex. tittar på en romantisk komedi på onsdag kanske man tar en actionrulle på torsdag. Om nu inte båda råkar älska samma genre förstås. Men ni förstår hur jag menar. 

 

Igår sa jag förresten åt honom att om vi någonsin gifter oss så önskar jag mig ett Linn & Sami-bröllop (kanske den bästa läsningen i sommar), det behöver inte vara en överraskningsgrej, men avskalat, avslappnat, intimt... och gärna barfota i en söt sommarklänning. Jag har väldigt svårt att föreställa mig i allt det där traditionella. Dessutom hatar jag att vara i centrum, så den klassiska bruden känns inte jag. "Jaha", sa han, "kanske inte helt det jag tänkt mig, men det enda kravet jag har är att du är nöjd och att det är dig jag gifter mig med". (Omg ♥)

onsdag 29 juni 2016 - 17:00

Shit my boyfriend says

Favorit i repris: shit my boyfriend says

 

Daniela har lagt upp några sjukt roliga inlägg där hon citerar sin pojkvän, kolla in dem om ni inte sett dem! Jag kände igen mig i så mycket att jag också började samla ihop skit som Challe säger. Så här kommer nu en del minnesvärda (nåja...) citat av min pojkvän.


C: Ska vi fa ti Strandkvarnen o handel nå mat?
K: Okejdå
C: Kan ja koma såhär? (mjukisbyxor och huppari)
K: Janå men byt nu byxor åtminstone
C: Men då måst ja ju ta på mig ett par kalsare o...

 

*Är påväg till Foppas på kaffe och bulla*
C: Va sku du säg om ja sku fri ti dej vi Foppas nu?
K: Nå ja sku skratt bort de
C: Men schyst!
K: Jamen hallå... Du behöv int skaff ringar o grejer sen då de e dags, men nånting lite mer symboliskt än att gö de över kaffe o bulla vi grannen förväntar ja mej nog
C: Nämen ja sku stopp in en ring i bullen nu oså sen då du far på wc lite senare så poppar ja the question

 

C: Ja träffa handär Norlie & KKV på Ollis igår
K: Jo du skicka ju en bild, de va ju no bara KKV haha... Va sa han då?
C: Nå ja gick o fråga om han tala finska eller svenska oså att vi sku ta en bild
K: Alltså... va? Vaför sku han tala finska?
C: Men int visst ja ju vem de va, ba att han va nå julkkis
K: Så du for o tala me KKV för att ta en bild me honom, bara för att du visst han va nån kändis, men du visst int vem han va?
C: Ja
K: Du ba "Hej, pratar du finska, jaha, e du från Sverige? Ok kan vi ta en bild?"
C: Ja

 

C: Kommer du o ser på tv me mej?
K: Nå ja sku måst laga denhär uppgiften
C: Jaha ja måst väl se själv då...
K: Va ska du se på då?
C: Lätkävaimot

 

C: Vänt, va har du i öga, si ditåt *pekar*
K: Va e de? *tittar åt sidan*
C: Ja tyckt ditt öga såg rött ut
K: Aija int känns de nå irriterat åtminstone
C: Hmm nä men vänt, koll uppåt, de såg no lite infektera ut just
K: Nää du såg no fel
C: Jo, eller du sir nog bara ut sådär

 

C: KARROO! (från wc:n)
K: Jaaa...?
C: Kan du koma hit me telefonladdarn? Dehär kan ta en stund

 

K: Va vill du ha för te? Ta dehär Yogis "Men's Tea", de e bra för karahormonerna dina
C: Nja men de smakar så skit
K: Men de e bra för ämnesomsättningen o magen åtminstone
C: Janå ja tror int man blir manligare av de i alla fall
K: Hehe no shit
C: Var e mitt Mumin-te?

 

*Lorealreklam på tv, Blake Lively i bild*
C: De e ju hondär din favorit från Gossip Girl
K: Mm
C: Va heter hon nu igen... Channing Tatum?

 

C: Va ska du blogga om?
K: Pizzan vi laga
C: Men lol, hinner int ens skit ut den före de ska upp på bloggen

 

K: Kan du plock bort dedär snuse, vaför e de ens på golve?
C: För du bruk int si de då ja lägger de där

 

C: Ja far o duschar
K: Ska ja koma me?
C:

 

challe citat

måndag 30 maj 2016 - 08:00

Tips för ett lyckat distansförhållande

Idag åker jag till Sverige för att hämta hem Challe! Tänk vad snabbt ett halvt år går! Jag vill inte på något sätt leka parterapeut här, men eftersom många har frågat hur vi har gjort så tänkte jag idag tipsa om några saker som hjälpt under det gångna halvåret när vi bott ifrån varandra. Med ett lyckat distansförhållande menar jag att man fortfarande är tillsammans när distansen inte längre finns. Vi har visserligen haft lyxen att veta exakt när distansförhållandet kommer att övergå till normal vardag igen, men jag tror ändå att dessa tips kan fungera oavsett situation!

 

distansforhallandet

 

1. Sysselsätt dig. Har du en hobby? Bra! Inte? Skaffa en. Eller flera. Skriv, fota, spela, läs, träna, plugga – det viktiga är att du håller dig sysselsatt. Och umgås med dina vänner så mycket du bara orkar och kan. Kom ut ur grottan.

 

2. Övertyga din partner om att wifebeater och foppatofflor är jättetrendigt och absolut något man bör ha på sig. Speciellt när den där snygga spanjorskan bjudit in till middag. Tillsammans med sina sju systrar.

 

3. Prata om problem även på avstånd. Man hinner kanske inte tala med varandra lika ofta som man är van med, så det känns lite tråkigt att "gnälla" på varandra när man väl rings. Men alla känslor är viktiga att prata om, för allt som inte luftas lämnar istället och bubblar under ytan. Så prata, diskutera, älta.

 

4. Eller skriv. Vissa tycker det är svårt att formulera känslor muntligt, men kan vara skickliga i skrift. Mejla varandra! Det behöver förstås inte bara gälla problem, man kan såklart skriva massa fina kärleksmejl också. Hitta den kommunikationsform som passar er helt enkelt, men tig inte och tro att känslorna/problemen ska försvinna med det.

 

5. Acceptera att din partner pratar med andra människor. Blir vän med andra människor. Blir raggad på av andra människor. Kanske t.o.m. flörtar med andra människor. Så länge man vet var man har varandar spelar ju sånt faktiskt ingen roll. Sen är det förstås viktigt att båda har samma uppfattning om vad just t.ex. att flörta innebär. Är det att le åt tjejen i kassan? Eller är det att lägga en hand på någons lår? Var går er gräns? Tala om det också! Men att övervaka och vakta sin partner leder aldrig till något bra. Radera svartsjuketankarna rakt av, om det inte finns konkreta orsaker till misstankar och oro.

 

6. Planera. När ni ska ses, var ni ska ses, vad ni ska göra, vad ni vill hinna med. Så fort man bokat en biljett känns det som att tiden går mycket snabbare! Att ha något att se fram emot gör verkligen att tiden går snabbare.

 

7. Njut av egentiden också! Det är jättekonstigt att vara för sig själv när man inte är van, men det är också otroligt nyttigt. Säg godnatt, stäng av telefonen och skriv lite dagbok. Samla dina egna tankar en stund. Läs en bok. Ägna dig lite tid åt dig själv. Det är precis lika viktigt att ta vara på denna aspekt!

 

8. Bestäm hur ni gör vid utgång/fest: det enda kravet jag t.ex. har haft är att jag vill ha ett meddelande när han kommit hem efter en kväll med kompisarna. Vaknar jag typ sju på morgonen utan att ha fått ett meddelande blir jag fullständigt rabiat och hinner inom loppet av tio minuter skicka 17 meddelanden, ringa 13 gånger, leta reda på hans kompisars telefonnummer, ringa polisen och sjukhuset samt spana efter "25-årig man försvunnen"-rubriker på Aftonbladet... Jag överdriver förstås (eller gör jag?), men tankarna går exakt så där. Ett litet meddelande, det räcker liksom med en emoji på ett hus, så är jag nöjd och kan sova tryggt. 

 

9. Skype och FaceTime/videosamtal på Messenger är guld värt. No need for dyra telefonräkningar. Prata med varandra, typ varannan dag kanske. Inte för ofta heller, det ska vara kul att ringas! Kolla på film/tv-serier tillsammans. Också via videosamtalfunktionen på Messenger. Kom ihåg hörlurarna, annars ekar det hiskeligt mycket.

 

10. Kom ihåg: bara för att du är själv så är du inte ensam.

 

brollop2

 

Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här ämnet. Jag började skriva en punkt om att kunna "gräla konstruktivt", vilket jag tycker att är något av det viktigaste i ett förhållande, men jag insåg att det inte alls handlar enbart om distansförhållanden. Dessutom hade inlägget blivit en kilometer långt, så det får bli en annan gång! När det här inlägget dyker upp ska jag snart börja åka ner till Åbo för att därifrån ta båten till Stockholm, woooo!

tisdag 24 maj 2016 - 07:00

Problemfri kärlek finns inte

Gissa vem som kommer hem från Sverige om en och en halv vecka?! Det känns som igår jag stod där i hans hall i Linköping och snörvlade, samtidigt som det känns som en annan livstid. Men nu kommer han hem! Vi båda har haft så mycket att göra i vår att tiden bara har flugit iväg. Folk har frågat hur det går, hur man orkar med distans, om det inte är svårt... Och tja. Både ja och nej. Det har varit jobbigt, men också givande. Man har hunnit lära känna sig själv och varandra så mycket bättre. Precis som jag spekulerade i februari har jag upplevt att distansen paradoxalt nog fört oss närmare varandra. Det har dykt upp frågor, funderingar och mindre problem som man inte tänkt på när man bott tillsammans, som man sedan fått reda ut tillsammans. Det har alltid varit extremt viktigt för mig, att genast reda ut saker istället för att sopa dem under mattan, och detta har jag hållit fast vid även under distanstiden.

 

Jag läste i förra veckan det här inlägget där Ellen menar att man ska göra slut om man ens väger för- och nackdelar med förhållandet, medan Cindy i detta inlägg svarade att alla relationer kräver arbete och att ingen människorelation är lätt. Efter detta halvår har jag verkligen insett att det är genom att stiga över hinder som riktig kärleks byggs upp. Det handlar inte om att ha fjärilar i magen varje dag. Det handlar inte om att få överraskningar och kärleksförklaringar stup i kvarten. Det handlar inte om att gå hand i hand på stan. Kärlek är att ta beslut, små som stora, varje dag. Motgångar och problem innebär inte att det är något fel på förhållandet, tvärtom. "Om man aldrig grälar så är det något som är fel", brukar mina morföräldrar säga, och de har varit gifta i 63 år nu. Kärlek handlar om att ta beslutet att även problemen är värda att ta sig igenom. I nöd och lust, bokstavligt talat.

 

En del tror att gräl automatiskt betyder att ett förhållande är dåligt. Att kärleken har dött om man inte hittar på nya spännande saker hela tiden. Att det är helt kört för par som måste gå i parterapi. Jag är helt övertygad om motsatsen: att gräla är livsnödvändigt, att vara bekväma och nöjda i vardagen är minst lika viktigt som att hitta på nya saker – och jag tror att alla par skulle må bra av att gå i parterapi. Men jag tror att många söker hjälp först när allt är på bristningsgränsen. Man behöver inte ha gigantiska problem för att kunna förbättra sitt förhållande. Jag skulle t.o.m. tycka det vore riktigt intressant att höra en utomstående objektiv persons analys av ens förhållande. Det finns garanterat något båda kan förbättra för att göra förhållandet ännu bättre.

 

couple kissing summer

 

Förälskelse gör att allt känns lätt. Man ser inte dammet i hörnen, man hör inte snarkningarna om nätterna och man tycker att personens smaskande vid matbordet är gulligt. Sedan kommer vardagen emot. Rosa solglasögonen läggs åt sidan. Man tar ett beslut. Kanske inte aktivt, men inombords görs för- och emot-vägningar: älskar jag denna person tillräckligt för att orka reda ut problemen? Hur skulle mitt liv se ut om jag var singel – skulle det vara sämre eller bättre? Är det värt att sova med öronproppar varje natt? Och finner man sig svära över personens egenheter samtidigt som man känner sig genuint lycklig med den personen, då kan man börja säga att det känns rätt. Först då vet man. 

 

Att få ihop vardagen med en annan människa kräver kompromisser och vilja. Man kan älska en person villkorslöst, men det finns inga perfekta förhållanden. Det finns ingen dans på rosor. Problemfri kärlek finns inte. Trots att jag insett det har jag aldrig varit så lycklig som jag är i mitt förhållande idag. Jag har helt enkelt bestämt mig att det är värt stundvisa motgångar. Det var bl.a. värt att kämpa igenom ett halvår ifrån varandra. Och om 10 dagar är han hemma igen!

onsdag 27 april 2016 - 10:10

San Francisco, den 10 september 1907

Ett brev börjar med ort, datum och en hälsningsfras och efter brevets innehåll avslutas det med en hälsning från avsändaren. På kuvertet skrivs mottagarens adress i den nedre högra delen. Avsändarens adress skrivs antingen i framsidans övre vänstra hörn - eller på baksidans övre kant. Men detta vet väl alla?

 

Min generation, 90-talisterna, kan ha varit den sista som skrev brev på riktigt. Vi hittade brevvänner via kontaktannonser i tidningar, vi brevväxlade med klasskamrater och vi skickade hemliga beundrarbrev åt de vi blev förtjusta i. Och inte bara brev skrev vi, min generation är förmodligen den sista som faktiskt skrev precis allt för hand. Vi satte lappar i varandras pulpeter, vi skrev i riktiga dagböcker och vi fyllde i "Mina vänner"-häften. För att inte tala om alla skoluppgifter - de skrevs för hand från den första skoldagen i åk 1 fram till studentskrivningarna tio år senare.

 

"Hjertligt tack för ditt välkomna bref, som jag bekom i går hvari jag finner att du är frisk och mår bra, hvilket är en stor välsignelse för enhvar". Min mamma har i sin låda en hög med brev från 1900-talets första decennium. Breven var skrivna till min morfars mor, av vänner och beundrare som i hopp om att kunna tjäna lite pengar hade flyttat från Pedersöre till Amerika vid sekelskiftet. Att läsa dessa brev är som att åka på en resa tillbaka i tiden. Snirkliga, vackra handstilar och utsmyckade blommiga papper. " ...en hälsning från mig till dig, du som är min bästa vän eller min kärast här på jorden...."

 

20160425 162513 RichtoneHDR

 

Breven är fyllda med så mycket respekt, kärlek och hopp. Men de är också fyllda med stor ovisshet, osäkerhet och ängslighet. Varför dröjde svaren? Hade brevet kommit fram? Kommer vi någonsin att få se varandra igen? "Jag tänker att vi skall träffas än en gång om det går som mina tankar står idag, men om det icke sker här i lifvet så är det väl en annan plats som är bättre för oss att mötas på..."

 

Det gällde att noga tänka igenom vad man ville säga i sitt brev, för det gick varken att ångra, radera eller snabbt skicka ett till. Det enda man kunde göra var att vänta och hoppas. Det spelades inga emotionella spel på den tiden, breven är ärliga och rakt på sak. Var man förälskad i någon, då berättade man det och sedan låg inte frieriet långt borta. Det fanns inte tid för vagheter. "Om du ej direkt vågar gifva mig jakande svar, så hoppas jag att du ej förskuter mig ändå, utan besvarar mina bref."

 

Idag kan vi kontakta vem som helst, var som helst. Vi kan enkelt skicka flera meddelanden om vi märkte att vi glömde något. Om man inte får ett svar inom fem minuter blir man irriterad. Det gillas bilder hit och dit, det swipas höger eller vänster på basen av varandras utseende och det röstas tumme upp och tumme ner. Ytligt. Oromantiskt. Helt utan djup och eftertanke. "Jag hoppas du min vän att de samma tankar skola vara i ditt hjärta, för jag kan aldrig mer glömma dig förrän genom döden... Utan dig skulle världen te sig som en öken för mig."

 

20160425 155610

 

Mycket har blivit bättre med tiden, att hålla kontakten är aldrig ett problem i vårt samhälle idag. Allting var inte bättre förr. Men respekten för varandra, för språket och för det skrivna, det har förändrats - till det sämre. När jag var barn skrev jag flera brev i veckan. Idag skriver jag ett par stycken i månaden. Men de handskrivna breven är en utdöende sort. Varför ska man skriva för hand när det så enkelt går att kontakta någon via datorn? Jag skriver för att någon del av mig hoppas att vi ska kunna bevara denna underbara och utrotningshotade genre. Det är trevligt när det plingar till i mobilen, men det är någon alldeles speciellt att få öppna ett handskrivet brev. Det går inte att jämföra med någon annan meddelandeform.

 

Mina morföräldrar har alltid berättat mycket om hur det var när de växte upp och jag har alltid lyssnat fascinerat. Jag trodde att jag aldrig skulle ha något lika spännande att berätta för mina framtida barn och barnbarn. Men under det senaste årtiondet har jag insett att: "På min tid vet ni, då skrev vi allt för hand", kommer att fungera. De kommer att tycka att jag är stenålders. Och min morfars mors brev, dem kommer de inte ens att kunna tyda.

 

20160425 154902

"San Francisco, Cal. den 10 Sept. 1907"

måndag 4 april 2016 - 18:40

Hälsningar från Linköping!

Som ni kanske märkt har bloggen fått vila lite  under de senaste dagarna eftersom jag befinner mig i Linköping igen. Det är så härligt att träffa den person man gått och saknat att man för en stund glömmer bort att telefoner och datorer ens existerar. I lördags hoppade jag på flyget från Kronoby som åkte direkt till Stockholm och redan före kl. 13 var jag framme vid Challes lägenhet. Jag har varit på Arlanda så många gånger nu att jag börjar kunna det som mitt eget vardagsrum, så efter att ha landat gick jag raka vägen till Sky City och väntade på mitt tåg (som jag köpte en sista minuten-biljett till, mycket förmånligare!) som tog mig direkt från Arlanda till Linköping utan byten. Skönt och smidigt!

 

kronoby flygfalt arlanda sky city

Dimmigt värre i Kronoby // Jag och Sky Citys tak på Arlanda // I väntan på tåget 

 

På lördag lagade vi lite god mat och bestämde oss för att gå på en punkspelning igen. Ebba Gold skulle spela vid Palatset, så vid elvasnåret cyklade vi ner till stan för att gå och lyssna på dem. Ebba Gold är ett coverband som spelar låtar av Ebba Grön, Thåström och Imperiet - kan det ens bli bättre? Bandet hade en fantastisk energi på scen och bjöd på en riktigt härlig show! De blev inklappade hela två gånger, så bandets feelis hade helt klart smittat av sig till publiken också. 

 

ebba gold thastromBild från Ebba Golds fb-sida

 

Idag har vi varit ute på en lång promenad bl.a. till Linköpings Universitet. Kul att få se hur Challes nuvarande skola ser ut också, eftersom vi inte hann med det senast jag var här på besök. På vägen till campus går man genom en superfin skog som jag blev väldigt fascinerad av. Jag gick liksom runt och ojade över vilka häftiga träd det fanns där och hur mycket fågelkvitter som hördes. Kändes som att befinna sig i värsta sjumilaskogen. Skulle vilja se den under flera årstider!

 

linkoping liu universitet campus

 

Nu ska vi strax börja duka fram lite mat och resten av kvällen tillbringas högst antagligen i soffan, med massa mys och tv-serien Black Sails som vi började titta på igår. Kan rekommendera den serien ifall ni inte redan känner till den! Pirater, intriger, 1700-tal, kärleksdraman, makabra mord, starka huvudkaraktärer - och överlag en visuellt snyggt gjord tv-serie. Finns på Netflix!

 

face swap3Med denna face swap önskar jag er en fortsatt trevlig kväll! Liknar jag inte Dave Grohl rätt mycket på den högra bilden förresten? Skrattade högt i minst en minut när vi tagit den.

måndag 29 februari 2016 - 17:00

Vem är det som ska fria egentligen?

Idag är det som bekant skottdag. Ni har väl knappast missat den rostiga gamla traditionen som säger att skottdagen är den dag då kvinnor också får fria! Mannen får avböja förslaget, men måste "böta" genom att ge kvinnan en gåva. Så vare sig man är giftassugen eller prylsugen så är idag alltså dagen att tuta och köra. Enligt legenden var det ingen mindre än Irlands skyddshelgon St. Patrick som införde denna tradition och sågs som en tidig jämställdhetskämpe. 

 

Med dagens värderingar känns det kanske inte särskilt nytänkande att kvinnor endast skulle få fria en dag vart fjärde år. Nej, idag får kvinnor såklart fria när som helst, men ändå lever traditionen i en viss mån kvar - det är oftast kvinnan som går runt och väntar på ett frieri och mannen som bestämmer när detta ska hända. Stenålders!

 

Jag skulle i princip kunna tänka mig att fria, men isåfall skulle det bli lite sådär: "Jaha men vad säger du, ska vi förlova oss?" över morgonkaffet. Jag skulle inte ställa till med värsta grejen. Om jag nånsin blir friad till vill jag helst vara lite förberedd. Att man åtminstone har pratat om det på förhand. För att säga nej bara för att man hellre skulle vilja förlova sig lite senare känns ju inte så snällt, samtidigt som jag inte tycker att man ska stressa något bara för den andras skull. När det kommer till själva frieriet har jag samma attityd som gällande bröllopet. Jag skulle på riktigt uppskatta att bli tillfrågad över en hemlagad middag mycket mer än att bli friad till framför en massa människor. 

 

Det här är typ min värsta mardröm.

 

Hur tänker ni kring det här? Friade du? Friade hon? Friade han? Väntar du som kvinna på ett frieri? Skulle du som man uppskatta om kvinnan friade? Diskuterar ni sånt här med er partner eller ska det komma som en överraskning? Hurudant frieri drömmer du om? Jag tycker det är så intressant att höra folks åsikter kring såna här relationsgrejer, så dela med er av era historier vettja!

 

Det här däremot...