måndag 17 april 2017 - 10:00

Fulsnygga detaljer i Jakobstad

Häromkvällen for jag ut och körde lite bil med syrran och bara fotade typ allt risigt vi såg. Det var det som var temat: beautifully ugly details i Jakobstad. Min favorit är nog VIP-gäster-bilden, den känns nästan som en villfarelse om jag själv får säga det. Lite humor, lite allvar. 

 

3a

17a

15a

4a

9a

IMG 1177

6a

8a

2a

11a

5a

20a

lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

fredag 7 april 2017 - 16:00

Livsuppdatering

Vill ni ha en livsuppdatering? Det ska ni få, oavsett vad ni svarar på det. Jag befinner mig som bäst i Jakobstad, vilket jag har gjort väldigt mycket den här våren faktiskt. Det var tänkt att jag skulle vara i Vasa och skriva på gradun hela vårterminen, men riktigt så blev det väl inte. Jag har kommit igång med skiten, men jag har skippat pressen med att få färdigt den i vår. Jag skulle ju egentligen inte "behöva" vara klar med den förrän våren 2018, så att jag ens har kommit igång känns ändå bra. Just nu är mitt mål istället julen 2017.

 

Jag har jobbat en hel del den senaste månaden och har dessutom väldigt lite i skolan just nu (endast två kurser kvar!), så på sistone har jag i princip bara varit i Vasa en gång i veckan. Jag har kommit igenom vårens alla kurser (med bravur, om jag får säga det själv lol) trots sjukt lite ansträngning och jag fick bekräftat att jag kommer att få göra min avslutande praktik i maj. Så det flyter på, vackert så. Detta innebär att jag blir färdig med Peffan typ den sista maj. Ja, sen är det bara den där gradun kvar då. Men liksom tjoff, dit for fyra år bara sådär. Alla kurser och praktiker avklarade. Fattar inte.

 

I höst ska jag flytta till Åbo för att fortsätta mina studier inom modersmål och litteratur. Jag kommer alltså att läsa det som långt biämne (vilket ger mig höstadiebehörighet) och eftersom det inte går att läsa modde som långt biämne i Vasa blir det flytt söderut. Tjoho. I ärlighetens namn är jag inte jättetaggad, och det känns lite vemodigt att lämna Vasa, men jag ser ändå på något sätt fram emot det. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Senast jag bodde i Åbo hatade jag det, men nu har jag kanske hunnit mogna lite och är mer redo denna gång. Hoppas jag. Jag får försöka se det som en form av nystart.

 

Men! First things first. Nu är det fredag, arbetsveckan är över, solen skiner och jag ska dricka öl som om jag fick betalt för det. Förlåt mommo.

 

glasogon

Just ja, så har jag blivit med glasögon också. Skol- och tv-glasögon bara, men ändå.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad

onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

söndag 26 mars 2017 - 10:00

Den senaste månaden i bilder

Okej, så hur sammanfattar man en månad? Det orkar jag nog inte, så istället tänkte jag bjuda på en bildbomb. Kort sammanfattat kan jag säga att Kajsa har fyllt år, Zacke har fått körkort, jag har pendlat av och an mellan Jeppis och Vasa, jag har varit på en Ollis-tisdag, jag har njutit av vädret, jag har tränat, jag har varit moraliskt stöd under en tatueringsstund, jag har försökt studera lite... Och så vidare. Här kommer bilderna istället.

 

ares

date night wifey

pedersore kallby3

pedersore vinter

ares2

var vasa

karro

var spring

DSC 76

tatuering kokkola

DSC 75

frukost brunch

kollage2

ipa

faboda

mommo moffa

ollis emma karolina

burrito pedrinas kokkola

mars 2017

 

That's about it. Jag ska försöka att uppdatera lite mer frekvent i framtiden så slipper ni såna här jobbiga sammanfattningar... Hoppas allt är gott med er! 

fredag 24 mars 2017 - 10:00

So this just happened...

Klockan nio imorse släpptes biljetterna till Metallica-konserterna i Helsingfors nästa år. Jag har inte kunnat koncentrera mig på annat på hela förmiddagen och Kajsa sa att hon sovit oroligt ända sedan klockan sex imorse. 09:00 satt vi på olika håll bänkade vid varsin dator för att se till att båda skulle få biljetter. Sidan buggade förstås, inget fungerade och jag hann ge upp hoppet några gånger, men plötsligt händer det. Jag kan knappt tro att det är sant.

 

metallicabiljett

En tonårsdröm blir sann.

 

Jag hade tänkt ladda upp en bild på en 15-årig Karro i Metallica-tröja (på den tiden såldes de inte på H&M vet ni, man hade ansträngt sig för att få tag på dem), men nu har jag inte den där gamla hårddisken till hands så det får jag återkomma till. För jo, det här kommer jag att skriva om flera gånger före maj 2018 kan jag lova. Så nästa vår åker alltså jag och Kajsa ner till Helsingfors och uppfyller drömmen vi haft sedan högstadiet. Jag minns när Metallica kom till Finland år 2004 och vi sååå gärna ville gå på konsert, men inte fick för våra föräldrar (wonder why). Men nu sådär tretton(!) år senare kände vi att det var dags! Så nu börjar nedräkningen då...

 

Biljetterna sålde slut direkt, jag kollade in evenemanget på Facebook och folk är förstås förbannade på att systemet kraschade och att de inte fick biljetter trots att de köat sedan klockan åtta imorse. Puh, vi hade tur!