tisdag 30 maj 2017 - 08:50

Sex saker om mig

Tänk vad tokig den rubriken hade blivit utan särskrivning. 

 

Jag har ett dåligt minne. Om någon frågar mig vad jag gjorde typ i förrgår så minns jag antagligen inte på rak arm. För att inte tala om vad jag gjorde på nyårsafton. Jag har liksom ingen aning. Därför är det bra att ha bloggen, dagboken och kalendern att titta tillbaka i, skulle inte ha en chans att minnas något annars. Vilken mardröm att bli förhörd av polisen alltså, ni vet: "Var befann du dig natten till lördagen den 15 mars?", jag ba eeeeehhh låt mig tänka lite...

 

Jag är inte en "I'm fine"-tjej. Om jag är irriterad på något så säger jag det rakt ut. Detta gäller egentligen inom alla slags relationer också. Jag orkar aldrig vara sur länge och jag kan inte låta saker vara ouppredda, utan säger så gott som alltid precis vad som stör mig och ser till att saker blir diskuterade, uppredda och på så sätt också glömda. Det absolut bästa sättet att slippa onödiga missförstånd: TALA MED VARANDRA.

 

Jag älskar gamla spel. Crash Team Racing (och alla andra Crash Bandicoot-spel), typ alla The Sims-spel, Mortal Kombat, Final Fantasy (7, 8, 10), allt som har med Mario att göra, Super Smash Bros... The list goes on!

 

Jag är beroende av egentid, men om jag inte får uppmärksamhet stör det mig också. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Det där lagom är ett trångt ställe. Därför tycker jag att det ibland kan vara så otroligt skönt att bara ligga ensam hemma och vara social via sociala medier. Man har på ett osocialt sätt lite kontakt med omvärlden, samtidigt som man är helt för sig själv. Perfekt. 

 

Jag hatar att bli skrämd. Okej, det ogillar säkert de flesta, men jag blir liksom så sjukt provocerad att jag i stundens hetta bara vill slå ihjäl den person som skrämmer mig. Blir så fruktansvärt ilsken på "roliga pranks" på Youtube där folk skrämmer skiten ur varandra, DET ÄR INTE ROLIGT!

 

Det här har jag redan nämnt i förbifarten, men jag flyttar till Jakobstad i mitten på juni och till Åbo i slutet på sommaren. Hjälp!

 

karolina svartvit selfies

Och så här ser jag ut, om någon hade glömt det.

 

Can't get enough? Lugn:

9 saker ni inte visste om mig

Mina guilty pleasures 

Saker jag alltid tappar bort

Bekännelser och random facts om mig

lördag 27 maj 2017 - 10:00

Den blomstertid nu kommer

Den första flugan mot husväggen. Den första dagen på året som du kan gå utan jacka. Den första glassen på stan.

 

För bara några månader sedan, nej – för bara några veckor sedan, kunde man inte tro att våren någonsin skulle komma till Finland i år. Nu är den plötsligt här och snart går vi in i den första sommarmånaden. Juni. Var det inte nyår alldeles nyss?

 

Den första dagen du tar på dig ett par shorts och inte fryser. Det första doppet vid Fäboda. Den första biffen på grillen. Den första ölen på uteterrassen.

 

netti

 

Det är inte länge sedan vi behövde tända lampan på morgonen för att se något. Det är inte länge sedan vi huttrade i våra tjocka vinterjackor. Det är inte länge sedan vi gav nyårslöften. Tiden är något som ständigt flyger ifrån oss och det faktum att vi nu är närmare midsommaren 2017 än julafton 2016 känns lite svårt att greppa.

 

Livebanden som spelar på Jakobs Dagar. Känslan när solen går upp samtidigt som du cyklar hem mitt i natten. Den avlägsna doften av cigaretter i centrum.

 

jeppisdagarna

 

Jag hade tänkt uppmana alla att njuta så mycket det bara går, men jag ångrade mig. Hur mycket vi än försöker "fånga dagen", "njuta" och "passa på", så kommer vi aldrig att hinna njuta tillräckligt. Ta dagen som den kommer istället. Lata bort hela sommaren om du så vill.

 

Fiskmåsarnas skrik. Det fuktiga gräset som kittlar mellan tårna. Ljudet av vågorna mot klipporna. Doften av blöt asfalt strax efter regn. Sommarens första åskskur.

 gamla hamn

 

Öppna ändå ögonen och bara se hur otroligt vackert det är precis just nu. Och snälla ni, klaga inte på värmen, för snart gnäller vi om vintern igen och då är det just den här tiden vi blickar tillbaka på och saknar.

 

Känslan av hopp och förväntan vid skolavslutningen. Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Nu nalkas, ljuva sommar.

onsdag 24 maj 2017 - 13:35

Livskris, jag?

Avslutande praktiken är färdig och solen skiner. I fucking did it. Nu har jag bara ett par hemtenter kvar, sen tar jag sommarlov. HAH. Har typ aldrig mått bättre. På tal om det så stod det på Jodel att jag genomgår en livskris, haha. Tänka sig, det var mer än jag visste, men det är ju tur att andra håller koll på mig. Det var alltså mitt inlägg om stress inom läraryrket som hade diskuterats hejvilt, samt min hälsa då. Kul att man kan engagera!

 

fucken

Fuck off bara.

 

Som bäst sitter jag på Tritonia med Ronja och skriver hemtent, eller ptja, nu bloggar jag ju istället. Snart kommer pappa hit till Vasa och hjälper mig att flytta – och ikväll ska jag till Strampen! Precis när jag ska börja flytta från Vasa upptäcker jag förstås hur ljuvlig den här staden är. Är det inte typiskt? Nåja, nu ska jag skriva vidare på tent och sedan chilla vidare mitt i denna rådande livskris. 

 

avp done

AVP DONE // AW i solen // Still my best friend ♥

torsdag 11 maj 2017 - 15:00

En lärare är inte bara en lärare

Visste ni att så fort vi hör ordet "stress" så ökar vårt stresshormon i kroppen? Att häva ur sig: "Jag känner mig så stressad just nu", gör exakt det – det gör oss mer stressade. Med det sagt vill jag ändå säga just det: jag är så otroligt stressad just nu.

 

När solen äntligen börjat skina och uteterrasserna börjar fyllas, när ölen smakar som bäst och man helst bara vill strosa runt på staden hela dagarna – då kör slutspurten för skolåret igång. De sista kurserna ska avslutas, de sista proven ska skrivas och bedömas, de sista projekten ska avslutas och de sista vitsorden ska sättas. När både lärare och elever är som allra tröttast, då ska man köra slut på sig så att man ligger däckad med huvudet under kudden hela juni månad. Det hör väl till, antar jag.

 

Själv har jag avslutat alla mina kurser på universitet för det här året, men har nu den där sista slutspurten kvar: den avslutande praktiken. Den sista stressen. Den sista domen. Den sista kraftansträngningen före jag sedan däckar, just det, hela juni månad.

 

"Ni lärare har ju juni, juli och augusti lediga, vad gnäller ni om egentligen?". Jag är ännu inte ens utexaminerad, men har redan hundraprocentig förståelse för varför lärare gnäller, om de nu ens gör det. Lärare skulle ha skäl att gnälla mycket mer än de faktiskt gör, ska ni veta. Det finns en orsak till att varannan lärare bränner ut sig. Det finns en orsak till att lärare ibland flippar ur som läraren i Lahtis gjorde, om ni minns? Det finns en orsak till att lärarna helt enkelt måste vara lediga juni, juli och augusti.

 

"Men du slutar ju senast klockan två på eftermiddagen!". Tror någon på riktigt att en lärares arbetsdag tar slut när dagens sista lektion är avslutad? Nej, då följer genomgång av prov och uppsatser samt planering av nästa dag. Kanske ska man gå på något lärarmöte. Kanske ska det planeras inför någon vår- eller julfest. Det tar aldrig slut.

 

Det här med planeringen ja. Som lärare blir man aldrig klar med planeringen. Det finns alltid något man kan förbättra. Alltid några arbetsblad som kan finjusteras. Alltid någon övning som kan förbättras. Alltid några himla lappar som kan lamineras.

 

Kom inte och säg att lärare inte ska gnälla. Vi är inte bara lärare. Vi är fostrare, vi är kuratorer, vi är psykologer, vi är mammor och pappor, vi är vänner, vi är fredsmäklare, vi är konfliktlösare, vi är planerare, vi är kompromissare, vi är hälsovårdare – vi har ett enormt ansvar för dina ungar.

 

När jag glömt bort att äta fast föda i tre dygn, när jag plötsligt börjat tjuvröka trots att jag inte röker, när jag kan räkna på fingrarna hur många timmar jag sovit den här veckan – ja, då har jag faktiskt all rätt i världen att känna mig lite stressad.

 

aa6

onsdag 10 maj 2017 - 14:54

Senaste tiden genom linsen

Är inne på sista slutspurten i Vasa. Avslutande praktik, de sista kurserna på FPV och den sista månaden i staden som varit mitt hem de senaste fem åren. Angstigt och stressigt, men vi gör det bästa av det. Imorgon dyker veckans krönika upp här på bloggen, så kika in då! Temat är (föga förvånande kanske): stress som lärare. 

 

IMG 2779

1 maj vappen vasa 2

IMG 2750

DSC 77

ol och kaffe

IMG 2789

easyfit vaasa

IMG 2766

vin och ost

Matukka1

 

 

torsdag 27 april 2017 - 18:00

Den curlade generationen

Lisa tycker om makaronilåda, Lukas äter endast LCHF och Malin vägrar att äta gluten trots att hon inte är allergisk. Min generation är den första att börja kräva alternativ när det kommer till mat. När denna generations föräldrar satte sig ner till bords på 50-, 60- och 70-talen, då åt man vad som serverades. För att inte tala om de ännu äldre generationerna, som var tacksamma om de fick mat på bordet över huvud taget.

 

Det är inget nytt det här, att vi blir mer och mer bortskämda, men denna bortskämdhet gäller inte bara våra matvanor. I fredags såg jag ståuppshowen En skam för Sverige 2 med komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail i Schaumansalen inför fullsatt publik. Ismail var inne på detta tema: vad händer när samhället blir för individualiserat?

 

Min generation har blivit uppfostrad till att våga ta för sig. Vi ska våga tro på oss själva och vi ska inte låta oss bli trampade på. Detta låter kanske som något rakt igenom positivt, men vad leder detta till i förlängningen? Exemplet med de olika matalternativen var ett sätt att konkretisera individualiseringen som sker i samhället, men det tar inte slut där. I förlängningen leder detta till att vi vill att omgivningen ska anpassa sig efter oss, istället för att vi ska anpassa oss efter den.

 

Som lärarstuderande märker jag detta fenomen tydligt. Skolans läroplan blir, precis som samhället, allt mer individfokuserad, vilket i sig för med sig många positiva saker. Varje elev har rätt att bli sedd och skolan ska anpassa undervisningen efter enskilda behov. Men det betyder också att en klasslärare i princip skulle behöva förbereda femton olika lektionsplaner istället för en. Det innebär att vitsord kan anses kränkande och det innebär att man inte får tävla på gymnastiken. Det innebär att kvarsittning är kränkande och att en hand på axeln kan jämföras med misshandel.

 

Tänk er en elev som bröt mot skolans regler för 50 år sedan. Då var stod läraren och föräldrarna enade – barnet hade gjort fel och behövde tillrättavisas. Idag är det istället läraren som pressas in i ett hörn av föräldrarna, "Int miin pojk”, ni vet. Föräldrar vill skydda sina barn på alla sätt och vis, så istället för att lära dem att ta ansvar för sina handlingar försöker man ta en genväg genom att skylla på läraren istället.

 

paskmat

Alternativ ska de va!

 

Jag tror att barn som växer upp idag är överbeskyddade. Istället för att lära barn att hantera känslor som ilska, kränkthet och sorg, försöker vi beskydda dem från att över huvud taget utsättas för dessa känslor. Det är där jag tror att man gör barnen en björntjänst. Alla människor kommer ändå att möta alla dessa känslor under livets gång. Istället borde vi lära dem att det är normalt, att det är en del av livet och det hör till att känna negativa känslor – och att man helt enkelt inte alltid kan få som man vill.

 

Hur ska det gå när Pelle i framtiden inte får det där jobbet som han sökte, då han hela livet har blivit itutad att han kan lyckas med precis vad han vill? Att alla misslyckanden och motgångar är någon annans fel än hans eget? Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar, när man inte någonsin fått lära sig att hantera de tunga känslorna.

 

Vi är den curlade generationen, men låt oss nu istället möta den kommande med en kompromiss mellan det nya och det gamla tankesättet. Vi kan inte skydda barn från negativa känslor, men vi kan lära dem att prata öppet om dem. Vi kan inte skydda barn från orättvisor, utan lära dem att det är en trist del av livet. Vi kan inte skydda barn från att misslyckas, utan låt oss istället lära dem att bita ihop och komma igen. Låt oss uppfostra barnen till individer som vågar ta för sig, men också vet när det är de som måste anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom.

 

magnus betner soran ismail2

Magnus Betnér & Soran Ismail @ Schaumansalen i fredags.

måndag 17 april 2017 - 10:00

Fulsnygga detaljer i Jakobstad

Häromkvällen for jag ut och körde lite bil med syrran och bara fotade typ allt risigt vi såg. Det var det som var temat: beautifully ugly details i Jakobstad. Min favorit är nog VIP-gäster-bilden, den känns nästan som en villfarelse om jag själv får säga det. Lite humor, lite allvar. 

 

3a

17a

15a

4a

9a

IMG 1177

6a

8a

2a

11a

5a

20a

lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

fredag 7 april 2017 - 16:00

Livsuppdatering

Vill ni ha en livsuppdatering? Det ska ni få, oavsett vad ni svarar på det. Jag befinner mig som bäst i Jakobstad, vilket jag har gjort väldigt mycket den här våren faktiskt. Det var tänkt att jag skulle vara i Vasa och skriva på gradun hela vårterminen, men riktigt så blev det väl inte. Jag har kommit igång med skiten, men jag har skippat pressen med att få färdigt den i vår. Jag skulle ju egentligen inte "behöva" vara klar med den förrän våren 2018, så att jag ens har kommit igång känns ändå bra. Just nu är mitt mål istället julen 2017.

 

Jag har jobbat en hel del den senaste månaden och har dessutom väldigt lite i skolan just nu (endast två kurser kvar!), så på sistone har jag i princip bara varit i Vasa en gång i veckan. Jag har kommit igenom vårens alla kurser (med bravur, om jag får säga det själv lol) trots sjukt lite ansträngning och jag fick bekräftat att jag kommer att få göra min avslutande praktik i maj. Så det flyter på, vackert så. Detta innebär att jag blir färdig med Peffan typ den sista maj. Ja, sen är det bara den där gradun kvar då. Men liksom tjoff, dit for fyra år bara sådär. Alla kurser och praktiker avklarade. Fattar inte.

 

I höst ska jag flytta till Åbo för att fortsätta mina studier inom modersmål och litteratur. Jag kommer alltså att läsa det som långt biämne (vilket ger mig höstadiebehörighet) och eftersom det inte går att läsa modde som långt biämne i Vasa blir det flytt söderut. Tjoho. I ärlighetens namn är jag inte jättetaggad, och det känns lite vemodigt att lämna Vasa, men jag ser ändå på något sätt fram emot det. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Senast jag bodde i Åbo hatade jag det, men nu har jag kanske hunnit mogna lite och är mer redo denna gång. Hoppas jag. Jag får försöka se det som en form av nystart.

 

Men! First things first. Nu är det fredag, arbetsveckan är över, solen skiner och jag ska dricka öl som om jag fick betalt för det. Förlåt mommo.

 

glasogon

Just ja, så har jag blivit med glasögon också. Skol- och tv-glasögon bara, men ändå.

torsdag 6 april 2017 - 09:00

CannABIs? Yes we can!

Som jag nämnde i det här inlägget delade jag ju upp det här inlägget i två nya delar som sedan blev två krönikor. Ja ja, här kommer nu den andra delen som publicerades som krönika i Jeppis Weekly häromveckan. 

 


 

CannABIs? Yes we can!


Så löd vårt en av våra slogans när vi var abiturienter terminen 2009–2010 vid Jakobstads Gymnasium. Frasen var inspirerad av Obamas då superaktuella uttryck: "Can we? Yes we can!". Jag minns hur vi tyckte att vi var lite rebelliska och tuffa som vågade trycka ett så absurt citat på våra tröjor. För det var precis det vad det var: ett absurt skämt som var så långt ifrån vår världsbild att det kändes okej att skoja om.

 

Idag vågar jag tyvärr påstå att det ser lite annorlunda ut. Det är som att den allmänna synen på droger har ändrat drastiskt bara under de senaste åren. Attityderna har blivit liberalare, mer accepterande och kanske t.o.m. lite naivare. Just din tonåring där hemma kan ha testat droger, och om inte, så kan jag nästan garantera dig om att hen känner någon som har gjort det. Den som försöker påstå något annat har antingen levt under en sten eller helt enkelt valt att blunda för detta. Om du som läser är tonåring vet du antagligen precis vad jag menar.

 

Det som för sju år sedan var ett uppkäftigt skämt på våra ABI-tröjor skulle idag snarare kunna misstolkas som en seriös hyllning till knark. "Marijuana är inte knark och lite gräs skadar inte" är ett påstående man ofta får höra när man hamnar in i sådana här diskussioner. Låt mig därför börja med att reda ut begreppen. Cannabis är ett samlingsnamn för bl.a. marijuana (växtform) och hasch (kådform). Narkotika ("knark") är i sin tur ett samlingsnamn för alla illegala substanser – och så länge cannabis är förbjudet i Finland är det alltså per definition klassat som just knark och inget annat. Nåväl.

 

Vi kan säkert vara överens om att det är tragiskt att droganvändningen ökar, men vad beror det på och vad gör vi egentligen åt det? Skrämselpropaganda är det absolut sämsta sättet att gå till väga. Vi vet att alkohol kan ge livshotande följdsjukdomar, vi vet att rökning leder till cancer och vi vet att droger både kan skada vår hälsa och sätta oss i fängelse – ändå dricker så gott som alla finländare alkohol, ändå röker fortfarande nästan en femtedel av befolkningen och ändå ökar droganvändningen bland ungdomar. Det hjälper inte att hota med schizofreni, depression, personlighetsstörningar eller psykoser. Det hjälper inte att hota med fängelse, böter och prickar i registret. Om en person mår tillräckligt dåligt, eller om hen råkar befinna sig på fel plats, på fel tidpunkt och med fel umgänge, då spelar skrämselstatistiken ingen roll.

 

Jag säger inte att alla som testar eller använder sig av droger mår psykiskt dåligt, men jag tror att man är mer benägen att testa om man har något man flyr från. Där kommer vi in på nästa växande problem i Finland: psykisk ohälsa bland ungdomar. Enligt WHO:s uppgifter toppar Finland självmordsstatistiken i Norden, enligt Ätstörningsförbundets statistik drabbas var tionde ung tjej av någon form av ätstörning och trots att Finland ligger under medeltalet i Europa när det kommer till droganvändning, så har användningen i landet ändå ökat under de senaste tio åren, detta enligt uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd.

 

Jag tror att ett av de största felen som görs är att man jobbar retroaktivt istället för preventivt. Istället för att fokusera på att fånga upp psykisk ohälsa i ett tidigt skede väntar man tills det gått så långt att personen behöver medicineras. Antidepressiva medel skrivs ut på löpande band och även om de såklart har räddat många så tror jag också att många hade sluppit äta dem om man bara blivit sedd tidigare. Skulle det inte kunna spara många människor ifrån lidande om man jobbade andra hållet, dvs genom att förebygga psykisk ohälsa istället för att bara kallt medicinera den när det redan hunnit eskalera? Jag säger nu alltså inte att antidepressiva mediciner inte behövs, för det gör de, men jag tror att man ibland söker genvägar genom att proppa starka mediciner i folk.


Problemet med cannabis är att den kan lätta ångest och depression, men dessvärre bara tillfälligt. Det används ändå ofta som ett argument, att den lugnar och dämpar ångest. När ruset går över kommer känslorna ofta tillbaka med dubbla krafter. På det här sättet smyger sig beroendet på långsammare än med andra droger, men att påstå att cannabis inte är beroendeframkallande är inte helt sant, det är bara det att beroendet ser annorlunda ut. 

 

WHO:s definition av hälsa är den mest vedertagna och den lyder som följer: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning". Med andra ord är vi medvetna om att hälsa inte enbart handlar om fysisk hälsa. Ändå görs inga rutinundersökningar gällande ungdomars psykiska hälsa när de går till skolhälsovårdaren. Ni minns kanske hur det var? Varje år skulle man mätas, vägas, det skulle kollas hemoglobin, syn och hörsel. En rutincheck – men endast på det fysiska. Kanske ställdes det någon enstaka fråga om hur det går i skolan och om man har vänner. Här tror jag att det kunde finnas något att fundera på. Liknande rutinkontroller behöver göras på den mentala biten också. Satsa resurser på skolpsykologer och kuratorer. Gör det till en normal sak att prata om problem. Få barn och unga att förstå att alla går igenom jobbiga saker och att det inte är tabu att må dåligt, än mindre att prata om det.

 

Sluta jaga dessa ungdomar, sträck ut en hand och hjälp dem istället.

 

pietarsaari jakobstad