torsdag 27 april 2017 - 18:00

Den curlade generationen

Lisa tycker om makaronilåda, Lukas äter endast LCHF och Malin vägrar att äta gluten trots att hon inte är allergisk. Min generation är den första att börja kräva alternativ när det kommer till mat. När denna generations föräldrar satte sig ner till bords på 50-, 60- och 70-talen, då åt man vad som serverades. För att inte tala om de ännu äldre generationerna, som var tacksamma om de fick mat på bordet över huvud taget.

 

Det är inget nytt det här, att vi blir mer och mer bortskämda, men denna bortskämdhet gäller inte bara våra matvanor. I fredags såg jag ståuppshowen En skam för Sverige 2 med komikerna Magnus Betnér och Soran Ismail i Schaumansalen inför fullsatt publik. Ismail var inne på detta tema: vad händer när samhället blir för individualiserat?

 

Min generation har blivit uppfostrad till att våga ta för sig. Vi ska våga tro på oss själva och vi ska inte låta oss bli trampade på. Detta låter kanske som något rakt igenom positivt, men vad leder detta till i förlängningen? Exemplet med de olika matalternativen var ett sätt att konkretisera individualiseringen som sker i samhället, men det tar inte slut där. I förlängningen leder detta till att vi vill att omgivningen ska anpassa sig efter oss, istället för att vi ska anpassa oss efter den.

 

Som lärarstuderande märker jag detta fenomen tydligt. Skolans läroplan blir, precis som samhället, allt mer individfokuserad, vilket i sig för med sig många positiva saker. Varje elev har rätt att bli sedd och skolan ska anpassa undervisningen efter enskilda behov. Men det betyder också att en klasslärare i princip skulle behöva förbereda femton olika lektionsplaner istället för en. Det innebär att vitsord kan anses kränkande och det innebär att man inte får tävla på gymnastiken. Det innebär att kvarsittning är kränkande och att en hand på axeln kan jämföras med misshandel.

 

Tänk er en elev som bröt mot skolans regler för 50 år sedan. Då var stod läraren och föräldrarna enade – barnet hade gjort fel och behövde tillrättavisas. Idag är det istället läraren som pressas in i ett hörn av föräldrarna, "Int miin pojk”, ni vet. Föräldrar vill skydda sina barn på alla sätt och vis, så istället för att lära dem att ta ansvar för sina handlingar försöker man ta en genväg genom att skylla på läraren istället.

 

paskmat

Alternativ ska de va!

 

Jag tror att barn som växer upp idag är överbeskyddade. Istället för att lära barn att hantera känslor som ilska, kränkthet och sorg, försöker vi beskydda dem från att över huvud taget utsättas för dessa känslor. Det är där jag tror att man gör barnen en björntjänst. Alla människor kommer ändå att möta alla dessa känslor under livets gång. Istället borde vi lära dem att det är normalt, att det är en del av livet och det hör till att känna negativa känslor – och att man helt enkelt inte alltid kan få som man vill.

 

Hur ska det gå när Pelle i framtiden inte får det där jobbet som han sökte, då han hela livet har blivit itutad att han kan lyckas med precis vad han vill? Att alla misslyckanden och motgångar är någon annans fel än hans eget? Inte är det konstigt att den psykiska ohälsan ökar, när man inte någonsin fått lära sig att hantera de tunga känslorna.

 

Vi är den curlade generationen, men låt oss nu istället möta den kommande med en kompromiss mellan det nya och det gamla tankesättet. Vi kan inte skydda barn från negativa känslor, men vi kan lära dem att prata öppet om dem. Vi kan inte skydda barn från orättvisor, utan lära dem att det är en trist del av livet. Vi kan inte skydda barn från att misslyckas, utan låt oss istället lära dem att bita ihop och komma igen. Låt oss uppfostra barnen till individer som vågar ta för sig, men också vet när det är de som måste anpassa sig efter omgivningen och inte tvärtom.

 

magnus betner soran ismail2

Magnus Betnér & Soran Ismail @ Schaumansalen i fredags.

måndag 17 april 2017 - 10:00

Fulsnygga detaljer i Jakobstad

Häromkvällen for jag ut och körde lite bil med syrran och bara fotade typ allt risigt vi såg. Det var det som var temat: beautifully ugly details i Jakobstad. Min favorit är nog VIP-gäster-bilden, den känns nästan som en villfarelse om jag själv får säga det. Lite humor, lite allvar. 

 

3a

17a

15a

4a

9a

IMG 1177

6a

8a

2a

11a

5a

20a

måndag 10 april 2017 - 07:00

Anteckningar från 2016

Det här inlägget hade jag tänkt publicera i slutet på december förra året, som en slags väldigt kortfattad årsresumé, men tydligen hade jag glömt inlägget i utkastet. Under år 2016 skrev jag ner sporadiska slumpmässiga tankar i anteckningsappen i telefonen, typ ett par gånger i månaden. Regeln var enkel: en kort tanke nu som då, högst ett par meningar lång. Nu inser jag att jag har glömt att fortsätta med det här under 2017, men det är kanske inte för sent att börja nu heller. Visserligen skriver jag dagbok typ varje dag, men det är ändå lite kul att läsa riktigt lösryckta tankar så här också. Jag kommer inte att publicera allt jag antecknat under 2016, men här är ett urval!

 

 

6 januari

Idag är det tjugosex minusgrader och jag har tappat bort mina vantar.

 

10 januari

David Bowie död.

 

22 januari

Hur ska jag ens kunna andas?

 

21 februari

Note: drick inte Redbull före läggdags.

 

26 februari

Man uppskattar aldrig lugnet förrän det blåser upp till storm.

 

1 mars

En vit månad inleds efter Brobyggar-sitzen...

 

27 mars

Ont i magen. Sluta äta bröd, seriöst.

 

1 april

Trodde på att en steriliserad katt fått en unge.

 

9 april

Byz ser likadan ut som för 10 år sedan.

 

10 april

Skulle sova på tåget, inmarscherande kommer en barnfamilj samt tio tyskar. Som på beställning.

 

12 maj

Kandidaten inlämnad och solen skiner. Fy fan vad bra jag är.

 

19 maj 

Lillebror på sjukhus och jag kan inte tänka på något annat.

 

22 maj

Ishockey och grillning. Vet inte hur jag ska göra för att njuta tillräckligt.

 

2 juni

Jag fick en fucking femma i min kandidat.

 

6 juni

Melankoli. Ångset. Rastlöshet.

 

7 juni

Jaha, det var bara pms.

 

24 juli

Jeppisdagarna 2016 alltså.

 

19 augusti

Sista dagen på sommarjobbet för denna gång.

 

28 augusti

Vasa himmel brinner.

 

6 september

Handlingar, inte ord.

 

19 oktober

Clowner i Jakobstad.

 

28 oktober

Så här skulle det ju inte gå.

 

1 november

En cigarett på balkongen trots att jag inte röker. Svinkallt. Och nu luktar jag skit.

 

8 november

Tänk om jag vaknar upp till att Trump är USA:s nya president.

 

9 november

Nämen vad fan.

 

10 november

Britain: Brexit is the stupidest, most self-destructive act a country could undertake.
USA: hold my beer

 

24 november

Minne menee tyttörukka?

 

26 november

Varm i hela kroppen trots snöstormen.

 

19 december

Orkar inte ens prata om jourreformen. 

 

22 december

Dan före dan... Före dan? Eller hur blir det?

 

26 december

George Michael död. Leonard Cohen. Prince. Muhammad Ali. 

 

30 december

Om jag skulle läsa boken om 2016 skulle jag tycka att författaren har överdrivit.

 

31 december

Nu nollställer vi och gör slut på det här skitåret.

 

 

vita sneakers var 

Så, det var 2016 i ett nötskal för mig. Hur tittar ni tillbaka på 2016? Och hur skulle månne anteckningarna från 2017 komma att se ut? Mitt skulle hittills mestadels bestå av mindre ångestattacker gällande vädret och gradun.

lördag 8 april 2017 - 15:28

Everybody have a Swedish fika

Fredagsstämningen fick en tvär vändning igår när jag kom hem efter jobbet och läste i familjens gruppchatt att min syster satt fast på jobbet p.g.a. misstänkt terrordåd i centrala Stockholm. Vi slog på nyheterna och satt bänkade en bra stund. Förundrade, förfärade, lite oroliga, men samtidigt bara helt... Avtrubbade. 

 

stockholm

 

Jag vet inte varför, men jag blev varken förvånad eller rädd. Bara arg och matt. "Inte nu igen". Det här var väl tyvärr mer eller mindre väntat och så fort jag hörde att min syster och alla mina vänner i Stockholm var i säkerhet kändes det som att jag kunde släppa det. Jag kanske har lite svårt att ta in såna här grejer. Jag blir istället kall och lite väl rationell i mina känslor, om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på alla som blåser upp allting och på något märkligt sätt gottar sig i misären. 

 

stockholm april 2017

Min syrra skickade lite bilder från Stockholm igår.

 

Det sprids rykten hejvilt, det skvallras och delas bilder på offren och det känns på något sätt som att folk själva vill få så stor del i det hela som möjligt. Som när bomben sprängde i Jakobstad 1999, då ville alla påstå att de hade varit ungefär tio meter ifrån där det skedde. Det är väl för att det kommer så nära som man reagerar så, men jag förstår inte riktigt varför. Ja, det är förjävligt och det är vidrigt, men det sista som behövs i såna här situationer är att ännu mer skräck sprids.

 

Däremot är det otroligt rörande att se hur folk öppnade upp sina hem för varandra i Stockholm genom hashtaggen #openStockholm igår. De som inte slapp hem från city p.g.a. kollektivtrafiken bjöds in för att träffas och stöda varandra. Det är precis sånt som behövs. Inte tävlingar om vem det är mest synd om och vem som har varit närmast platsen. Jag gick också på Drottninggatan varje dag i ett år när jag bodde där, men vad fan spelar det för roll nu?

 

stockholm terror

 

Jag hade så sent som igår förmiddag delat låten Swedish Fika på Twitter. Den blev viral bara för någon dag sedan och det som igår var en gullig humorlåt är på något sätt ytterst aktuell idag. Precis som i tweetsen ovan: sluta inte jobba, sluta inte skratta, sluta inte resa, sluta inte festa – och sluta för guds skull inte fika.

 

No time for war if you take a påtår.

fredag 7 april 2017 - 16:00

Livsuppdatering

Vill ni ha en livsuppdatering? Det ska ni få, oavsett vad ni svarar på det. Jag befinner mig som bäst i Jakobstad, vilket jag har gjort väldigt mycket den här våren faktiskt. Det var tänkt att jag skulle vara i Vasa och skriva på gradun hela vårterminen, men riktigt så blev det väl inte. Jag har kommit igång med skiten, men jag har skippat pressen med att få färdigt den i vår. Jag skulle ju egentligen inte "behöva" vara klar med den förrän våren 2018, så att jag ens har kommit igång känns ändå bra. Just nu är mitt mål istället julen 2017.

 

Jag har jobbat en hel del den senaste månaden och har dessutom väldigt lite i skolan just nu (endast två kurser kvar!), så på sistone har jag i princip bara varit i Vasa en gång i veckan. Jag har kommit igenom vårens alla kurser (med bravur, om jag får säga det själv lol) trots sjukt lite ansträngning och jag fick bekräftat att jag kommer att få göra min avslutande praktik i maj. Så det flyter på, vackert så. Detta innebär att jag blir färdig med Peffan typ den sista maj. Ja, sen är det bara den där gradun kvar då. Men liksom tjoff, dit for fyra år bara sådär. Alla kurser och praktiker avklarade. Fattar inte.

 

I höst ska jag flytta till Åbo för att fortsätta mina studier inom modersmål och litteratur. Jag kommer alltså att läsa det som långt biämne (vilket ger mig höstadiebehörighet) och eftersom det inte går att läsa modde som långt biämne i Vasa blir det flytt söderut. Tjoho. I ärlighetens namn är jag inte jättetaggad, och det känns lite vemodigt att lämna Vasa, men jag ser ändå på något sätt fram emot det. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Senast jag bodde i Åbo hatade jag det, men nu har jag kanske hunnit mogna lite och är mer redo denna gång. Hoppas jag. Jag får försöka se det som en form av nystart.

 

Men! First things first. Nu är det fredag, arbetsveckan är över, solen skiner och jag ska dricka öl som om jag fick betalt för det. Förlåt mommo.

 

glasogon

Just ja, så har jag blivit med glasögon också. Skol- och tv-glasögon bara, men ändå.

onsdag 29 mars 2017 - 09:00

"Jag bryr mig inte om politik"

Enligt en färsk undersökning gjord av EPSI Ratings är Jakobstad den mest missnöjda kommunen i hela landet. I hela landet! Jag blir lite provocerad av detta då jag själv trivs så bra i lilla Jakobstad. Undersökningen är inte heltäckande men siffrorna ger ändå en viss riktlinje och visst är det ett faktum att många klagar på Jeppis av diverse orsaker. Jag brukar säga att det inte hjälper att gnälla, utan att man måste göra något åt saken istället. Jag tror att vi tillsammans kan ändra på det här – och passande nog står kommunalvalet bakom hörnet. Se nu till att rösta in aktiva och engagerade personer med vettiga åsikter och värderingar. Rösta på en person som du vet att kan påverka och som verkligen brinner för förbättring. Det här är vår konkreta chans att påverka allt det där som vi gnäller över.

 

Som Henrik Othman konstaterade i sin ledare är valdeltagandet sorgligt lågt och det är främst unga röstberättigade som tycks vara svåra att sparka ur soffan under valdagen. Jag tror att många inbillar sig att man måste vara väldigt påläst och kunnig för att rösta i val eller för att ens få ha en politisk åsikt. Kanske man till och med påstår att man inte bryr sig om politik – något jag själv hårdnackat stod fast vid före jag röstade i mitt första val som 18-åring. Det var en häftig känsla, att jag äntligen hade rätt att göra min röst hörd. Rätt att påverka. Rätt att bidra med en droppe i havet. Ett plus ett blir fortfarande två och det finns ingen röst som inte räknas.

 

JSTAD Kommunval Jumbo 170117

Bild härifrån

 

Bryr du dig om ditt språk? Vill du bli betjänad på ditt modersmål?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina barn? Bryr du dig om dagvården? Har du åsikter om BB?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om din hälsa? Vill du ha rätt till hälsovård? Bryr du dig om fulljouren i Vasa?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om invandring? Har du åsikter om samkönade äktenskap? Har du en åsikt om människors lika värde?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om dina mor- och farföräldrar? Bryr du dig om äldrevården? Vill du bli väl omhändertagen när du blir gammal?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om studiestöd? Bryr du dig om bostadsbidrag? Bryr du dig om barnbidrag? Bryr du dig om arbetslöshetsunderstöd? Får du ett bidrag som du inte klarar dig utan?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig om jobb och ekonomi? Bryr du dig om skatteprocenten? Bryr du dig om företagande?

Då bryr du dig om politik.

 

Har du åsikter om värnplikten? Har du åsikter om abort? Har du åsikter om religionsfrihet? Har du åsikter om undervisningen i skolorna? Har du åsikter om Finland borde gå med i Nato? Har du åsikter om alkohollagen? Har du åsikter om snusförbudet? Har du åsikter om legalisering av droger?

Då bryr du dig om politik.

 

Bryr du dig ens lite om någon av dessa frågor? Då bryr du dig om politik och jag vill aldrig mera höra någon påstå att de inte gör det. Hitta din kandidat och rösta i kommunalvalet söndagen den 9 april – eller gå och förhandsrösta redan idag. Mer info om hur man röstar hittar du här.

måndag 27 mars 2017 - 08:00

Växer vi någonsin upp?

Det här inlägget som jag skrev för någon vecka sen utmynnade sedan i två olika krönikor som publicerats i Jeppis Weekly. Den första handlar om att växa upp och den andra om droganvändning och psykisk ohälsa bland unga. Jag tänkte att jag skulle publicera dem här på bloggen också, liksom för att fylla ut tystnaden med något åtminstone. Jag ville bara inleda med några rader eftersom vissa delar av texten är upprepning, men nu vet ni alltså varför. Jag börjar med den förstnämnda!

 


 

Växer vi någonsin upp?

 

"ABI TIE, NU SKITER VI I E!". Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan jag och mina klasskamrater stod på de där lastbilsflaken och skrek halsarna av oss. När jag såg penkkislastbilarna köra genom Jakobstad för några veckor sedan fick jag ett litet stick i bröstet: "Hjälp, vart har tiden farit, tänk vad lite problem man hade, man hade hela livet framför sig". Nästa sekund mindes jag däremot ovissheten man levde med på den tiden. Ingen aning om vad vi ville, ingen aning om vem vi var och ingen aning om hur livet skulle se ut om ett år.

 

Visst var det på ett sätt en helt underbar tid, att vara 19 år, abiturient och helt utan framtidsvisioner, men inte skulle jag byta plats om jag fick. Tänk vad mycket man hinner lära sig på sju år. Jag har hunnit bo utomlands, jag har påbörjat flera olika studier, jag har flyttat från Stockholm till Åbo till Vasa, jag har haft en massa olika jobb och jag har framförallt lärt mig så otroligt mycket om mig själv samt om människor och relationer överlag. Jag har märkt att ju äldre jag blir desto mer cynisk blir jag. Jag tror inte längre det bästa om människor. Det kanske egentligen är lite tragiskt, men det innebär också att jag inte är lika naiv. Trots detta blir man antagligen aldrig fullärd och om ytterligare sju år kommer jag säkert att titta tillbaka på den 25-åriga Karolina på samma sätt som jag nu tittar tillbaka på 19-åringen.

 

För när blir man vuxen egentligen? Min lillebror blev myndig för någon vecka sedan och går nu igenom samma dilemma. Ena dagen får man inte sjukanmäla sig själv från skolan och nästa dag är man plötsligt berättigad att rösta i val. Man bor fortfarande hemma hos föräldrarna, men de har ingen laglig rätt att bestämma när du ska komma hem på kvällarna. Igår var du ett barn utan ansvar och idag får du plötsligt dricka öl och köra bil. Helst inte samtidigt, för då kan du numera dömas till fängelse.

 

Man blir inte vuxen under en natt, men inte blir man det på sju år heller. Jag inbillade mig alltid att en flytt hemifrån skulle göra mig vuxen, men ännu idag ringer jag mina föräldrar flera gånger i veckan för att fråga dem om råd. Sen tänkte jag att man kanske blir vuxen när man får egna barn. När man köper ett hus. När man har ett fast jobb. Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag ändå tro att vi aldrig blir vuxna. Vi blir kanske aldrig helt säkra på vad vi egentligen sysslar med. Vi gör bara vårt bästa och hoppas att det räcker. Just smile and wave.

 

vaxer vi nagonsin upp

söndag 26 mars 2017 - 10:00

Den senaste månaden i bilder

Okej, så hur sammanfattar man en månad? Det orkar jag nog inte, så istället tänkte jag bjuda på en bildbomb. Kort sammanfattat kan jag säga att Kajsa har fyllt år, Zacke har fått körkort, jag har pendlat av och an mellan Jeppis och Vasa, jag har varit på en Ollis-tisdag, jag har njutit av vädret, jag har tränat, jag har varit moraliskt stöd under en tatueringsstund, jag har försökt studera lite... Och så vidare. Här kommer bilderna istället.

 

ares

date night wifey

pedersore kallby3

pedersore vinter

ares2

var vasa

karro

var spring

DSC 76

tatuering kokkola

DSC 75

frukost brunch

kollage2

ipa

faboda

mommo moffa

ollis emma karolina

burrito pedrinas kokkola

mars 2017

 

That's about it. Jag ska försöka att uppdatera lite mer frekvent i framtiden så slipper ni såna här jobbiga sammanfattningar... Hoppas allt är gott med er! 

fredag 24 mars 2017 - 10:00

So this just happened...

Klockan nio imorse släpptes biljetterna till Metallica-konserterna i Helsingfors nästa år. Jag har inte kunnat koncentrera mig på annat på hela förmiddagen och Kajsa sa att hon sovit oroligt ända sedan klockan sex imorse. 09:00 satt vi på olika håll bänkade vid varsin dator för att se till att båda skulle få biljetter. Sidan buggade förstås, inget fungerade och jag hann ge upp hoppet några gånger, men plötsligt händer det. Jag kan knappt tro att det är sant.

 

metallicabiljett

En tonårsdröm blir sann.

 

Jag hade tänkt ladda upp en bild på en 15-årig Karro i Metallica-tröja (på den tiden såldes de inte på H&M vet ni, man hade ansträngt sig för att få tag på dem), men nu har jag inte den där gamla hårddisken till hands så det får jag återkomma till. För jo, det här kommer jag att skriva om flera gånger före maj 2018 kan jag lova. Så nästa vår åker alltså jag och Kajsa ner till Helsingfors och uppfyller drömmen vi haft sedan högstadiet. Jag minns när Metallica kom till Finland år 2004 och vi sååå gärna ville gå på konsert, men inte fick för våra föräldrar (wonder why). Men nu sådär tretton(!) år senare kände vi att det var dags! Så nu börjar nedräkningen då...

 

Biljetterna sålde slut direkt, jag kollade in evenemanget på Facebook och folk är förstås förbannade på att systemet kraschade och att de inte fick biljetter trots att de köat sedan klockan åtta imorse. Puh, vi hade tur! 

tisdag 28 februari 2017 - 10:40

Sensationslystna skvallertanter

Jag tror jag har insett varför jag har bloggat så himla inaktivt de senaste veckorna. Eller nej, månaderna. Det var något jag gick igenom i höstas, och som pågått egentligen mer eller mindre hela vintern, som har varit lite jobbigt och jag inte vetat om jag ska skriva om på bloggen eller inte. De flesta vet redan om det, det är ingen hemlighet, men det har ändå känts förjävla jobbigt att skriva ner något konkret. Så det har kommit fram lite mellan raderna istället. Jaja.

 

Nå, det var inte själva grejen som gjorde att jag slutade blogga. Eller jo, den första tiden kanske. Men det som fick mig att må illa var när jag en dag fick höra att folk börjat skvallra. Visst förstår jag att ens släkt, vänner och bekanta frågar och undrar. Jag tycker att det är BRA när folk frågar rakt av mig. Men när jag fick höra att någon, vet ni, kompis bekants kusins svägerska (typ) – frågat en annan kompis bekants kusins svägerska något i stil med: "Oj, berätta allt om det där med Karro, vet du några smaskiga detaljer?!". Jag varken känner personen som frågade eller blev tillfrågad. Det var inte bara den där ena gången, utan flera olika rykten har nått mig från olika håll. Det har gjort att jag blivit lite så där fuck off jag tänker sluta skriva så ni inte har något att tala om längre.

 

Har man så jävla lite att göra att man måste skvallra om andras privatliv, om människor man aldrig ens träffat, då kanske man borde skaffa sig en ny hobby. Alla är vi nyfikna, alla skvallrar vi ibland, men liksom va?! Varför bryr sig någon om vad jag håller på med? Jag blev riktigt illa till mods av allt det här, så jag undrar om det kan vara därför jag omedvetet helt slutat dela med mig av mitt liv ett tag. Kanske. 

 

Vissa människor är förbannat sensationslystna att de måste ha det senaste skvallret om allt och alla, oavsett om det stämmer eller inte. Utan att ta hänsyn till hur det känns för de inblandade. Ta styckmordet i Jakobstad som ett lite mer makabert exempel: jag hade hört allt om händelsen samma kväll som polisen hade hittat de första kroppsdelarna. Och då hade jag inte ens aktivt försökt ta reda på något. 

 

Ja jag vet inte alltså. Fråga rakt istället. 

 

karolina selfie upnorth

Fint väder har vi ju åtminstone.