torsdag 10 augusti 2017 - 11:01

Pepplistan!

Tre saker som får mig på extra bra humör:

När Tjirro skuttar och hoppar av glädje, att bli kramad när jag är upptagen med något annat och när glassförsäljare även fyller struten när man köper lösglass. 

En person som är extra peppig:

Clara Lidström!


En perfekt morgon betyder:

Att vakna och se fram emot dagen! Efter en period av utmattningsdepression behöver jag inte mer än så. Sen att gå upp tidigt, ta en promenad med Tjirro, äta en bra frukost och göra bort några tråkiga sysslor så det känns som att man gjort en hel dag när klockan bara är tio. Det är perfekt! 


Det här gör jag när jag är på dåligt humör:

Gråter eller blir tyst och flyr in i en film eller serie på Netflix. För att bli på bra humör igen brukar jag ta en promenad/springa, prata ut med någon som betyder mycket för mig och påminna mig själv om att humör är flyktigt och att jag inte är en sämre människa för att jag är ledsen/sur/arg. Jag är människa, punkt.


Tre saker jag är extra tacksam över idag:

Att man alltid kommer att förändras och utvecklas, även som vuxen. Det är något jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Om fem år kommer jag inte att vara samma människa som idag. Det känns lite skrämmande men mest spännande, därför är jag tacksam.

Att gårkvällen var varm, myggfri och solig här i Västerbotten. Vi satt ute och grillade pinnbröd, spelade mölkky och lyssnade på musik. Sen tog vi oss upp på Antakberget och tittade på solnedgången och utsikten över skogen, sjön, myrarna och gården. Det var en fin kväll! 

Att jag om en timme kommer att vara påväg upp till Kiruna för att guida en grupp vandrare under Fjällräven Classic! Fick ett samtal för några veckor sen från en guidekompis som pga förhinder undrade om jag kunde ta hans plats och nu ser jag med pirr i magen fram emot att uppleva ett av de största fjälleventen, med runtikring 2000 deltagare som ska springa/vandra mellan Nikkaluokta och Abisko. Så det blev en till fjällguidning för mig i år, och det är jag MYCKET tacksam för! <3


En pepplåt:

 

 

 

Det här tycker jag om med mig själv:

Att jag aldrig är för stolt för att erkänna fel och be om förlåtelse. Det tycker jag är en fin egenskap!


En person jag vill skicka extra pepp åt:

Alla som behöver det. Som det går trögt för och som känner sig nere. Var inte för envisa och stolta för att be om hjälp och stöd. Det är lättare när man peppar tillsammans <3 

 

 

onsdag 9 augusti 2017 - 15:01

Sommaren som aldrig blev?

DSCN6760

Där kom och gick hela juli, sådär bara. Många har klagat på vädret och på sommaren som aldrig blev men jag tycker det har varit skönt! Svalt och trevligt. Väldigt lite myggor och fästingar såvitt jag märkt - bara det är helt värt en kallare sommar om du frågar mig! 

Jag har haft förmånen att få vara ute och paddla kanot ett par kvällar med olika gäng, mest längs Esse å men också i Larsmosjön. Vi har haft varierande väder och faktiskt en hel del regnskurar och åska. Det är alltid en avvägning, när ska man avboka? Vädret är trots allt en aspekt som påverkar utevistelsen rätt mycket, och vi har alla olika sätt att uppleva när det blir jobbigt. Typ hur mycket vi stör oss på mygg och regn. En del bekommer det inte alls och andra har svårt att fokusera på annat än det jobbiga.

För mig beror det till en del på energinivån men absolut mest på hur jag tänker i övrigt. Är jag på bra humör spelar lite regn ingen roll men är jag stressad, tänker negativt eller känner oro så spelar regnet all roll i världen! Sen finns det knappast nåt bättre än att vara ute i tråkväder med människor som blir glatt överraskade och upptäcker att det går att njuta ändå. Sådana dagar känns allt det slitsamma med att vara företagare helt värt det!

Som i förra veckan när jag paddlade med en familj som konstaterade att de inte hade kommit sig ut på egen hand och var jätteglada över upplevelsen de fick - trots åskväder och regn. Lugn och ro, att komma nära naturen (vi fick se en älg simma över ån och en annan stå vid kanten när vi gled förbi...) och en skön paus med brasa och en bit mat - det kan vända vädret till nåt positivt. Även när det brakar lös och hällregnar en stund. Som en i familjen sa: det är ju såna här gånger som man verkligen kommer att minnas det man varit med om!

Och det håller jag verkligen med om. Efteråt minns man oftast tråkväder inte alls som så jobbigt som det var i stunden. För att inte tala om hur mycket värre regnskurarna ser ut från soffan, jämfört med när man väl är ute. Summa summarum är det ju alltid värt att ta sig ut, även i tråkväder!

fredag 14 juli 2017 - 08:14

Med Pedersöre MI på Kungsleden

Sitter i skrivande stund på båten påväg mot Sverige igen och tänkte berätta lite om fjällvandringen jag gjorde med Pedersöre MI förra veckan.

Vi hade en superfin vandring med mycket skratt och otroligt härlig stämning! Det är verkligen något speciellt med att vandra tillsammans med människor man inte känner. Efter bara några dagar av gemensamma måltider, diskussioner om allt från krämpor till drömmar och svåra relationer, och nätter på begränsat utrymme i högsängar så är man plötsligt mer bekväm än med vänner man kanske känt i flera år! 

Vädret var omväxlande, från sol och tjugo gradig värme till ihållande regn första dagen, till fem plusgrader och hård motvind. De kyliga vindarna höll sedan i sig resten av veckan, med några regnskurar mellan solstunderna. Landskapet var såklart vackert och väldigt varierande. Från lummig sommarskog och forsande vattenfall till karga kalfjäll och mäktiga fjälltoppar i Sytermassivet. 

Varje dag fick ett eget tema kopplat till välbefinnande, som mindset och styrkor, och vi hade många intressanta diskussioner under veckans lopp. Jag presenterade även ett par övningar från postitiv psykologi varje dag, som syftade till att öka det mentala välbefinnandet men också väcka nya tankar. När man är ute på tur så finns det ju så mycket utrymme för reflektion. Man hinner liksom tänka klart för en gångs skull. Som jag skrev i ett inlägg på instagram: det är när man går på dass utan mobil, sätter en fot framför den andra och tvättar sig i en iskall jokk...det är då själen hinner ikapp. 

Självklart borde man se till att ha den tiden och känslan i vardagen också, men det är inte alltid så lätt när allt snurrar på. Det händer då och då att jag bara vill pausa livet för att komma ikapp mig själv, och det är just det som händer när jag vandrar. Man kommer ikapp. Tror de flesta som någonsin vandrat en längre tur upplevt det så. Och en längre tur behöver det vara, det tar några dagar att komma ner i varv och lämna vardagen bakom sig.

 

Vi vandrade alltså sex dagar längs den södra sista/första etappen av Kungsleden. Dagsetapperna var mellan 8 och 19 kilometer långa och sammanlagt gick vi 78 km. Varje natt sov vi i Svenska Turistföreningens bemannade fjällstugor, som är otroligt mysiga och ger en extra guldkant på fjällvandringen. De flesta stugvärdar är riktiga entusiaster, både för fjällen och för värdskapet, och ger gärna både tips och tar tid för fina samtal på kvällskvisten. 

Vi klarade oss utan några större blessyrer. Lite onda knän, några skavsår och magar som krånglade litegrann, men det var allt och sådant man tyvärr ofta får räkna med i någon mån, speciellt om det är första gången man gör en längre fjällvandring. 

I dagsläget ser det inte ut att bli några fler guidade fjällvandringar för min del i sommar, men jag hoppas att jag med mera samarbeten och bättre marknadsföring får göra fler nästa år. Det är verkligen en ynnest att få jobba med naturupplevelser på det här sättet! Oförglömliga stunder, gemenskap och nya insikter. Vila och utmaning på en och samma gång, hållbart och lokalt. Det vill jag ge till fler! 

20107690 10154516689366854 2032887936 oEn fjällfie är allt jag har att bjuda på i bildväg just nu med minneskortet från vandringen kvar hemma i bokhyllan... Får återkomma med ett bildinlägg lite senare! 

 

onsdag 28 juni 2017 - 17:37

Äventyr och barn och fjällplanering

Jag vet inte vart dagarna tar vägen? Och varför jag har blivit så sporadisk här på bloggen. De senaste veckorna har det hänt massor känns det som, och många gånger har jag tänkt "det här ska jag skriva om" men så blir det aldrig av.

I början av juni till exempel hade jag och Lisa avslutningsträff med Äventyrsklubben i Vasa. Vårt härliga pensionärsgäng som vi paddlat, vandrat och skidat med under det senaste året, och som vi båda gärna skulle hänga med varje vecka om vi kunde. Sista lördagsmorgonen möttes de av ett brev vid vår vanliga mötesplats, ett brev som ledde dem på uppdrag i stan och ut till Sandö där vi dukat upp till sommarfest och femkamp. Det blev tårta och varma kramar och lite vemodigt att avsluta pilotåret. Vi hoppas så att vi ses snart igen och är otroligt glada att lokalföreningen i Vasa visat intresse att låta oss fortsätta med verksamheten i nån form! 

Skarmavbild 2017 06 28 kl. 18.18.25

 

Två planeringsträffar med MI-kursen Fjällvandra med fokus på välbefinnande har jag också haft. I övermorgon åker vi mot Ammarnäs för att vandra sex dagar längs Kungsleden. Vi ska utvecklas, samtala och njuta. Det är ett bra gäng som följer med, men till min förvåning var kursen inte ens nära på att bli fullsatt. Fjällvandring och mental hälsa - hur kan någon vilja missa den kombinationen?

För två veckor sen ledde jag och Camilla från NatVenture äventyrsdagar för barn i samarbete med Folkhälsan i Esse. Tre fullspäckade dagar med sammanlagt 45 härliga barn ute i skogen. Barnen fick bland annat lära sig göra upp eld med tändstål, vi lagade mat tillsammasn över öppen eld och på friluftskök och avslutade varje dag med kompiskamp där lag som Vargarna och Rödrävarna tävlade mot varandra i varierande uppgifter. Att samtliga barn utan att tveka räckte upp handen då vi frågade vilka som skulle vilja delta igen, det tar vi som bra betyg!

Skarmavbild 2017 06 28 kl. 18.17.47

 

Midsommaren firades på en ö i Västerbottens skärgård, med fem hundar och en massa härliga människor jag aldrig träffat förr. Paddling, tältnatt, inlagd strömming och rabarberkaka. Vilda diskussioner och fina nya bekantskaper. Bland annat i fjällvärlden då två av dem råkade jobba med hundspann i Kiruna. Bästa midsommaren eventuellt nånsin!

Idag har jag och Tjirro stått som funktionärer några timmar vid Utterledens vandringsmaraton. Tjirro har meddelat då deltagare varit i antågande och jag har kruxat av dem från listan vartefter de vikt in till rastplatsen vid Huvudsjön. Vi var på plats tidigt på dagen och det var ganska glest mellan deltagarna jämfört med förra året då vi satt andra passet och det var rusning på eftermiddagen. Nu hade jag till och med tid att skriva pack- och handelslista inför fjällresan på fredag. Får man inte vandra själv kan man åtminstone drömma om det!

Skarmavbild 2017 06 28 kl. 18.19.29

 

Nu ska jag packa och printa lite material för fjällen och imorgon blir det kajaktur med Camilla, då vi ska reka och förbereda njutarturen för kvinnor som vi har nästa helg.  

Vi hörs!

onsdag 21 juni 2017 - 12:45

Fylla på energireserven

Jag och Tjirro är på workation hos min pojkvän i Västerbottens inland. Borta men ändå som hemma, ledig men ändå på jobbet. Just nu är vi ensamma på gården då han är på jobb i Jokkmokk halva veckan och det passar oss utmärkt. Jag har tid att planera vandringar, mejla och plugga på dagarna och till kvällen far vi ut och springer i skogen. Däremellan slöar jag framför nån serie på Netflix och lagar mat. Känner mig avskärmad från resten av världen. Här hämtar jag energi.

Igår avslutade jag kvällslänken med ett dopp i älven, i sällskap av tusen mygg och ett stilla sommarregn. Jag älskar att upptäcka nya vägar och stigar, det gör promenaderna, löprundorna och cykelturerna så mycket roligare. Speciellt när jag far ut och springer vill jag ibland inte bestämma något på förhand eller veta hur lång en viss runda är. Jag orkar längre och håller motivationen uppe bättre om jag bara är ute för att upptäcka utan bestämda mål. Det hjälper också att ha draghjälp i form av fyrbenta vänner, det måste medges.

I lördags sov vi en natt i en flottarkoja intill Byskeälven, grillade pinnbröd och fiskade. Innan den här veckan är slut hoppas jag det blir en tältnatt någonstans och till helgen blir det midsommarfirande på en ö ute vid kusten.  Men innan dess ska jag bocka av fem saker till på min jobb-och-plugg-lista, bara att kavla upp ärmarna igen och fortsätta!

 

Skarmavbild 2017 06 21 kl. 13.12.14 

tisdag 6 juni 2017 - 14:30

Och miljölistan

DSC 0575

 

Min inställning till hållbar utveckling:

Är att det inte bara handlar om hur vi använder våra fysiska resurser och värnar om miljön. Hållbar utveckling handlar för mig om hur vi skapar ett samhälle där människor mår bra och får bra utbildning och därmed förutsättningar för att fatta bra beslut. Och just hälsa tror jag spelar en stor roll i att göra kloka val. När man mår dåligt är det svårt att se utanför sig själv och då orkar man heller inte belastas  av ansvar över andra/miljön/planeten. Men när man mår bra, då kan man även tänka i större banor, se konsekvenser, göra medvetna val och till och med leda andra. 


Tre tips hur man minskar avfall:

- Använd menskopp (mitt allra, allra bästa minska-avfall-tips)!
- Tacka nej till påsar när du handlar om du inte jättenödvändigtvis behöver en.
- Köp kvalitet så håller det längre, och framför allt: tänk igenom dina köp noga. Behöver du den här grejen verkligen, eller vill du bara ha den just nu, och finns det nåt vettigare du kan lägga dina pengar på?


Mina val som gör gott för miljön:

Att jag semestrar och reser inom Norden och skippar flyget, det är nog mitt största bidrag! Flyg är ju en stor miljöbov och det känns både bra och enkelt att välja bort såna resor. Jag tycker inte att det är krångligare att ta tåget än att flyga. Längre tid tar det ju, men tid är inte pengar och även om de var det så spelar pengar ingen roll i den här frågan. Om du frågar mig.


Mina val som gör skada för miljön:

Att jag bor på landet och därmed kör ganska mycket bil, samt att jag har blivit så slapp när det kommer till mat. Jag har blivit sämre på att planera och använda upp det jag har i kylskåpet. Det har blivit tråkigt att laga matlådor och storkok och istället kör jag på sånt som går snabbt och enkelt. Tänker heller inte så mycket på att äta mejeri- och köttfritt. Eller tänker på det gör jag, men att övergå till handling har blivit ett större steg på senare tid. 


Jag tycker zero waste-livsstilen är:

Intressant och spännande, och även om den ju inte är lösningen på allt så...alla bäckar är hemåt!


En miljöhjälte:

Min syster Pamela och hennes man Alfred. De är en helt vanlig familj med två barn, hus och jobb. De gillar att resa och är engagerade i föreningar och motionerar och gör en massa smarta, miljövänliga val i vardagen, dag ut och dag in:

De har bara en bil och löser resten så bra det går med samåkning och cykling. När barnen var små körde de fullt ut på tygblöjor (är det mer miljövänligt eller ej med tanke på tvättmängden...därom tvista de lärda, men ett zero waste-val är det). De handlar på reko-ringen och i övrigt så mycket eko som möjligt, i återanvändbara fruktpåsar, och odlar den mängd grönsaker som går på den lilla trädgårdsyta de har i utkanten av stan. Allt mellan dagishämtning, styrelseuppdrag, familjeliv och vanligt jobb. De är mina miljöhjältar!

söndag 4 juni 2017 - 21:04

Träningslistan

DSCN3341

 

Träning för mig är: 

Vissa perioder roligt och lätt, andra perioder jobbigt och sen ännu en del perioder som bortblåst. När det är lätt känns träning som en naturlig del av den jag är och jag tycker det är roligt. Det håller i sig ett par månader ungefär. Sedan händer något (sjukdom, resa, ni vet) och träningen tasmas. Då är jag redan så bekväm i mitt tränings-jag att jag inte tycker det är nån big deal fast jag inte tränar på nån vecka - det kommer ju att gå lätt att börja igen... Men si det är det inte.

Veckorna går och mittiallt är jag inne i jobbiga fasen som, om den får fortgå utan att jag kommer tillbaka till lättheten, övergår i bortblåstheten. Där är jag just nu. Förutom att jag faktiskt sprungit två gånger den här veckan och i ett lotteri vunnit en månads gymkort som jag ju såklart måste utnyttja, så månne inte det är en lätt period bakom hörnet nu!

Träning är även ett sätt att ta hand om mitt psyke och stärka min motståndskraft mot stress. Och därför är jag glad att jag, de perioder när jag inte direkt tränar, ändå är ute och går eller cyklar varje dag. Det är alltid något! 

 

Min favoritträning:

Turskidåkning är vad min kropp trivs bäst med men det ser jag inte som träning. Inte heller paddling och vandring som också är favoriter. Liksom ridning och de flesta slags bollsporter, vilket jag saknar från alla år med gympa i skolan. Handboll i hela Sportis på tillvalsgympan är fortfarande ett av mina bästa Sursikminnen. Men det här ser jag mera som sätt jag gillar att röra på mig

När det kommer till träning, då får jag nog säga löpning. Helst trail som det så ju heter nuförtiden, för då får man skutta och tänka på var man sätter fötterna och glömmer att det eventuellt är tungt. 

 

En sport jag skulle vilja pröva:

Rally. Eller motocross. Inget jag vill börja med sådär på riktigt, men jag tror jag skulle gilla det och hade inte tackat nej till att testa en gång. Tror som de flesta andra att jag är en bättre förare än de flesta andra och jag älskar att sladda på grusvägar!

Sen hade det varit roligt att testa på någon slags långdistansgren. Nåt som kräver uthållighet och envishet. Tävla i distansridning, hundspann, eller typ Nordenskiöldloppet - världens längsta skidlopp på 220 kilometer. Inte så att det känns viktigt eller troligt att jag skulle genomföra något som skulle kräva så mycket engagemang i både tid och pengar, men ibland får jag för mig att jag skulle vilja göra nåt sånt. Bara för upplevelsen och kicken man får av att klara något stort.

 

Det bästa med att träna:

Att man blir så rödbrusig och fräsch efteråt. Och känslan av styrka och uthållighet. Jag har aldrig varit spänstig, snabb eller explosiv men stark, seg och uthållig - det är min kropp i ett nötskal.

 

Det sämsta med att träna:

Att inte träna. Det är bara det som är sämst. Eller att träna för mycket. Det kan ju gå åt det hållet också.

Jag kan väl inte säga att det direkt handlade om träning, men när jag körde sopbil för nio-tio år sedan sportade jag en sommar med att ibland cykla till jobbet, jobba som ett djur (att köra sopbil är ca. 10% körning och 90% fysiskt slit) och sen cykla hem igen. Med tjugo kilometer till jobbet. Dessutom åt jag medvetet alldeles för lite. Jag fick anemi, järnbrist, och blev sjukskriven två veckor. Allt på grund av nåt slags starkt, slankt ideal jag hade då. Och ändå såg jag mig själv som rätt fri från utseendehets!

Sedan dess har min kroppsbild överlag bara blivit sundare och sundare, liksom mitt förhållande till träning. Jag tränar för att jag mår bra av det, och sådär periodvis som jag tror de flesta gör, och för mig idag är träningen bara sämst när den uteblir.

 

torsdag 1 juni 2017 - 20:17

Bättre och roligare tillsammans

Samarbete ftw! När man är flera vildmarksguider som driver företag på samma område så är samarbeta det bästa man kan göra. Ingen vits i att se varandra som konkurrenter, för tillsammans blir det både bättre och roligare. Speciellt som nystartad är det guld värt att ha någon att bolla idéer med och att kunna peppa varann. 

I vintras träffade jag Camilla från NatVenture för första gången, på en nätverksträff som ordnades via Concordia. Jag tog sen kontakt och fick hjälp av henne under en dag med Äventyrsklubben i Vasa då Lisa var sjukskriven och senare i vår hördes vi av igen för att träffas och dela lite erfarenheter och idéer. En kaffe blev snabbt ett planeringsmöte och nu känns det redan som att vi jobbat ihop hur länge som helst. Så går det när man hittar rätt och tänker i samma banor!

Camilla frågade mig om jag ville dela plats med henne under NiceRuns minimässa och det ville jag såklart - så i tisdags slog vi läger mellan diverse gym och hälsoföretag och marknadsförde våra gemensamma, och separata, tjänster. Det var en riktigt rolig kväll men åtminstone jag insåg att jag verkligen behöver ta tag i och skaffa visitkort, företagskläder och allra helst en logo(!) så snart som möjligt. Sånt som jag tänkt att kanske inte är så viktigt, men det är ju det om man vill synas och stärka sin företagsexistens. 

I morse körde vi planeringsfrukost inför tre äventyrsdagar för barn som vi har äran att få dra för Folkhälsan i Esse i juni och jag hoppas att det här bara är början och att vi har möjlighet att göra många bra grejer ihop i framtiden!

18838579 10154376870591854 367541447 o

söndag 28 maj 2017 - 21:59

Doubt kills more dreams than failure ever will

Min helg har varit vigd åt Lyckovandringar, både med Vasa Arbis och Pedersöre MI. Vandringen längs Iskmo-Jungsundleden igår blev en blöt historia med ihållande regn. Jag var lite tveksam på morgonen och både funderade på att inhibera och erbjöd deltagarna möjligheten att boka in en ny dag, men så bestämde vi att köra ändå - och det blev riktigt bra trots vädret. Med tanke på det tema och den tanke jag har med mina dagsvandringar var det bra att få testa även i tråkigare väderförhållanden och märka att det går fint ändå. Även den mest tveksamme kan njuta och ha det bra en halv dag i regn! Med vettiga kläder och under presenning runt elden har man det mysigt ändå. 

Idag hade vi som vandrade Lostensrundan i Purmo lite mer tur med vädret. Fuktig och frisk luft i lungorna, lite lek och positiv psykologi och goda samtal. Regnet väntade tills när vi närmade oss bilarna igen och först när vi rullade hemåt öste det ner. 

En mycket trevlig helg med andra ord. Bättre kan man ju inte ha det, än att få vara ute och vandra med härliga människor. Åtminstone inte om man älskar skogen och friluftsliv och att prata om livet och välmåendet.

Men trots det har jag känt mig låg och trött. Hela veckan faktiskt. Och det känns jobbigt, för jag ju är en sån som så gärna vill prestera på topp hela tiden. Jobbar ständigt på det här med att inte ständigt kräva 150% av mig själv. Ibland får jag så lov att skärpa till mig och tänka "jag gör så gott jag kan och mer kan jag inte kräva!". 

Visst, det kan vara jobbigt när det känns som att man går bakåt, som när jag tycker att jag inte gjort så bra ifrån mig som guide som jag kunde ha gjort. Ni vet, saker jag glömmer att säga eller att jag känner att energin inte sitter helt rätt. Såna gånger ifrågasätter jag mig själv och tänker "nää alltså, jag borde inte hålla på med det här" och "jag är nog inte så bra guide/coach/föreläsare/kursledare/student trots allt". 

Men utveckling är inte en spikrak linje med perfekt uppåtgående resultat! Ibland är det ett riktigt trassel av misslyckanden och framsteg, av motstånd och lätthet. Ibland känns det naturligt och enkelt, ibland gör man bort sig och lär sig på så sätt något nytt. 

Det gäller ju att inte vara för hård mot sig själv på vägen, för då ökar risken att man tappar glöden och viljan att fortsätta. Att tvivla på sig själv i det man brinner för är som att svälja skrattet. Det var roligt, men så kom nån slags insikt emot: en insikt som just då känns sann men som dödar vilken dröm som helst. Den så kallade insikten att man inte kan. Att man inte kan bli bättre. Att man inte passar, att man inte har talang eller att man inte kan lära sig. När inget kunde vara mer fel!

Som långdistanslöparen Christine Hägglund sa i ett avsnitt av svenska Husky podcast som jag lyssnade på idag: 

Doubt kills more dreams than failure ever will. 

 

True that!

Skarmavbild 2017 05 28 kl. 21.47.47En bättre insikt att bära med sig. Bild härifrån

tisdag 23 maj 2017 - 21:20

Några rader från tåget

I skrivande stund sitter jag på tåget mot Göteborg. Jag har varit på kursträff utanför Malmö i två dagar, presenterat en rapport av en fallstudie som jag i sista stund fick till innan träffen och lyssnat på en otroligt intressant föreläsning av en av de ledande forskarna inom oxytocin: Kerstin Uvnäs-Moberg (lustig kuriosa är att jag lärde känna hennes son när jag skidade Kungsleden förra våren - världen är liten!). 

Visste du som är hundägare t.ex. att när du kommer hem från jobbet och hunden är sådär överlycklig över att se dig - så frisätts en massa oxytocin i honom/henne. Och att om du tar dig tid att hälsa och prata och klappa så fortsätter oxytocinutsöndringen under en längre tid. Om du däremot har bråttom in med matkassarna eller av andra anledningar ignorerar hunden så förbyts oxytocinet av stresspåslag. Och - både dina och hundens oxytocinnivåer går hand i hand, så ta dig tid att dosera er båda med må bra-hormon så mycket som möjligt! 

Har precis beställt hem Kerstins bok Närhetens hormon: oxytocinets roll i relationer, och ser fram emot mer läsning om detta fantastiska hormon. 

Sov gjorde jag på STF:s vandrarhem inne i Malmö som vanligt, känner mig som hemma där vid det här laget. Och i eftermiddags när vi avslutat kursen letade jag upp en plats längst inne i Alnarpsparken, riggade hängmattan som jag tagit med mig och slappade en stund. Somnade och fick ta en senare buss till Lund än jag hade tänkt, så tur att kollektivtrafikhimlen finns just i södra Sverige!

18675004 10154360204721854 146527684 o