onsdag 1 mars 2017 - 10:50

Mer av Österbotten

Häromdan presenterade Österbottens Tidning resultatet av en enkät som Österbottens förbund gjort, där ungefär 900 personer röstat fram sina favoritplatser. De flesta verkar, som typ alla andra studier om folks favvoplatser också visar, gilla vatten och ställen med bra utsikt. I naturen förstås - inte ett enda torg eller köpcentrum finns representerat bland resultaten. Vad ska man säga, vi är ett folk med naturen våra hjärtan!

Flera platser har jag aldrig ens hört talas om och blev jättesugen på att besöka, som t.ex. ön Sälgrund utanför Kaskö. Svedjehamn i Björköby och Vargberget i Närpes har jag länge velat åka till och nu blev jag påmind igen. Och Mickelsörarna (som konstigt nog inte ens nämns i artikeln) dit jag gjorde en kajaktur för några år sedan, det vill jag uppleva igen. Ååå det finns så många fina platser här i trakten... I vår vill jag upptäcka mer av Österbotten!

DSCN3007Bockabron i Kiisk, Pedersöre är en av mina favoritplatser. Så lugnt och tyst och tryggt...

torsdag 13 oktober 2016 - 20:17

Skogen, ensamheten, flykten.

Jonna Jinton, en av de bloggare jag följt en längre tid, tipsade idag om Yles serie Lasso. I gårdagens avsnitt var Jonna själv med, då man fokuserade på skogen och vad den betyder för oss människor. Man kan se avsnittet på Arenan

De frågor som programledaren ställer i början, till bilder av vidsträckta skogar och solstrålar i morgondis, fick mig att fundera (de första sekunderna fick jag en känsla av julkalendern 2015 och jag tänkte Jaaa! Skogskärlek och folkbildning á la Erik och Lotta! men sen väcktes en massa andra tankar också).

"Är det ensamheten vi söker? Vill vi bo här som eremiter i anspråkslösa jordkulor eller är vi bara på besök med en sojalatte i handen? Vill vi uppleva skogen på riktigt, eller genom ett snyggt filter på sociala medier? Flyr vi från någonting eller till någonting?"

 

DSCN5112

Jag söker definitivt ensamheten i skogen. Eller söker och söker, det blir nu bara oftast så att på min egen tid far jag ut i skogen ensam. Med Tjirro förvisso, men det är sällan jag ser till att få med mig någon mer. Jag är dagligen ute i skogen för att få motion, ibland bara för att Tjirro måste få motion, men också för att få kraft. Ibland flera korta rundor, ibland långa, ibland med springtajts och ibland med cykel och matsäck. Jag gör lite längre turer då och då, några dagar eller mer, och det är oftast de längsta som väcker mest minnen och känslor. Ensam eller inte.

Men alltså det här med ensamheten, den trivs jag med. Lika mycket som jag trivs med att vara ute med andra, men då blir det ofta ett annat fokus. Då blir det sällskapet, den sociala biten, som ger mig det jag behöver. Det blir mindre fokus på doften av fuktig mossa i näsborrarna, och mer tid för skratt och gråt och vardagslivet. Mer att ge av sig själv, i synnerhet när jag är ute i jobbets tecken. Mer känslor på sätt och vis, när jag är tillsammans. Ensam upplever jag mest lugn och harmoni - men jag värdesätter verkligen alla delar. 

DSCN5151

Jag vill absolut "bo här som eremit" och uppleva naturen på riktigt, för vem vill inte uppleva på riktigt? Jag vet hur det är att uppleva i facebookstatusar och hashtags. Jag gör det själv ibland och känner mig som på besök. 

Jag har nämligen ganska nyligen blivit aktiv på instagram och har numera många gånger med mig min lånade smartphone när jag går ut, efter att ha varit hård motståndare i alla år. Jag testar och känner efter om det är värt det, att ha en smartphone. Att ha fler sociala medier att leva och uppleva med. Men jag är osäker. Det är roligt och kreativt, men det är också lite frånvarande. 

DSCN4989

Och jag flyr helt klart till någonting. Många gånger tidigare i mitt liv har jag rest, varit ute, gjort spännande och utmanande saker för att jag flytt verkligheten. Det kan ha varit stress, det kan ha varit leda med mig själv, skuldkänslor eller missnöjsamhet. Det kan ha varit livet

Nu har jag gjort såpass många bra förändringar i mitt liv och kommit en bit på vägen med min inre utveckling att jag inte längre flyr från. Tror jag, åtminstone känns det så. När jag drömmer om äventyr i naturen så är det en längtan till, inte från. För trots fortfarande stora utmaningar är även mitt vardagsliv något att längta till. Och det har jag ju till viss del även naturen att tacka för. Att jag satsade på mitt "uteår". Att jag blev naturföretagare. De två sakerna är för mig utmaning och kraftkälla på samma gång, precis som skogen många gånger är.

torsdag 6 oktober 2016 - 20:46

Träningsinspiration vid en sjö

Jag har varit sjuk en vecka och känner mig fortfarande lite hängig i kroppen, men försöker känna mig för litegrann med träningen igen. Jag hade trots allt tänkt att jag skulle träna rätt aktivt inför Vita bandet nästa vår och det har känts lite trögt på sistone. Jag vet inte, det här med att göra träningsmål är kanske inte riktigt min grej. Jag tror mera på aktivitetsfokus än målfokus när det gäller träning, om vi säger så. Strunt i vart du vill komma, fokusera på vad du vill göra. 

Hursomhelst, de senaste dagarna har motivationen iallafall sakta infunnit sig igen och ikväll fick den en extra skjuts av naturen. 

Jag och Tjirro tog en promenad till Kalljärv där vi aldrig varit förr, trots att det bara är ett par kilometer hemifrån, rakt in i skogen längs småstigar. Det var vindstilla och mjuka varma strålar från solen som var påväg ner. Vi satte oss vid sjökanten och njöt av stillheten. Skog och moln speglades i vattnet och en hackspett trummade en bit bort.

Där damp kicken och motivationen ner och jag fick träningsinspis för den kommande veckan: gå, spring eller cykla till en ny sjö varje dag! Det finns ju massor av små sjöar här i Lappfors och mer invecklat eller krävande än så behöver det ju inte vara. Få puls och återhämtning. Det är min typ av träning! Jag vet inte vad det kommer att ge mig, men det är vad jag vill göra. Inte måste, inte borde, utan vill. Och det är ju a och o, eller hur? 

20161006 170951

onsdag 28 september 2016 - 16:05

Det snurrar om Vita bandet

För en tid sedan berättade jag att jag satt upp målet för nästa långtur: att skida Vita bandet, 1300km längs Sveriges fjällkedja. Jag tänkte prata lite om hur jag känner inför detta. 

Ibland är jag nog lite fundersam över om det är en så bra idé trots allt. Jag menar, det är en låååååång tur (typ 70-80 dagar räknar jag med) och Tjirro är mitt enda sällskap. Inte för att jag inte vill ha någon med mig, men än så länge är det ingen som nappat! Och det är inte många månader kvar till slutet av februari då jag tänkt starta i Grövelsjön. OCH jag känner mig allt annat än i form. 

Det kostar dessutom en hel del att gå på långtur. Ingen inkomst under de månader jag är borta men samtidigt en bostadshyra att betala och en registreringsavgift på tusen kronor till fjällfararsällskapet som sköter hemsida, support och diplomutdelning av Vita & Gröna bandet. Utöver det behöver jag investera i en egen pulka. För att inte förstås tala om resor, bränsle, fler kartor, lite boende här och där och proviant som kanske ska postas ut... Uuuh, det är lätt att bli neggo. 

 

Men så tänker jag på fjällen. På känslan det ger att vara på tur. På det här med att utmana sig och kanske till och med klara av det man tagit sig för. All pepp jag fick under Kungsleden-turen. Alla möjligheter det öppnade, inte bara i form av kontakter med underbara människor och diverse uppdrag men även möjligheten att se på mig själv lite annorlunda. En växande självbild. En växande människa. 

Och jag tänker på att få vara ute med Tjirro. Dygnet runt, tillsammans på äventyr. Vi är ett bra team, han och jag, speciellt när vi är på tur (hemma är vi tyvärr hemskt lata, speciellt jag och det är lite synd för honom).

Friska vindar som blåser själen ren och ny.

En tydlighet i syfte, mål och mening.

En enkelhet i tillvaron.

En längtan.

 

Ja, det är de tankar som snurrar kring Vita bandet 2017. Häromdagen skickade jag iväg mitt första snälla-sponsra-mig-mejl. Igår såg jag över vilka kartor jag behöver skaffa och i morse bokade jag tid till en hälsokontroll hos veterinären. Och så fort jag slipper min eländiga förkylning så ska jag ta upp den välbehövliga träningen igen. Och och och...ja nog verkar det ju som att vi är på väg iallafall! 

 

DSCN3

måndag 29 februari 2016 - 18:18

Min nerstressare

När människor går ut i skogen känner de ofta att stressen liksom rinner av. Att orosmolnen skingras, att nya idéer föds och att sinnet liksom blir lättare. När man kommer hem igen är energinivån lite högre, själen lite lugnare och gladare. Känner du igen dig? Jag gör det iallafall. 

Skarmavbild 2016 03 02 kl. 12.49.41

Naturen är min nerstressare. Min meditation, min yoga, min bön, min mindfulness. I naturen är det så lätt att vara här och nu, åtminstone för korta stunder. För tankarna spinner ju ständigt omkring. Runt framtida utmaningar och uppdrag och äventyr, och de som varit. Hjärnan går på högvarv, även när jag är ute. Men så hör jag talgoxens kännspaka ti-ti-tuuande och lockas genast tillbaka till nuet. Fem minuter senare har tankarna svävat iväg igen, och talgoxen är långt bakom mig. Men så närmar jag mig ån och bruset i forsen liksom tar över alla funderingar. Stannar och stirrar ner i det strömmande vattnet. Som bara aldrig tar slut. Som öser på dag som natt, är jag där eller inte. Och alla problem får åka med i det strida vattnet.

Jag får perspektiv i en natur som rullar på helt ovetande av mina eventuella misslyckanden och prestationer. I en natur som aldrig bedömer, som har funnits längre än jag kan föreställa mig och kommer att finnas långt sedan jag är borta. En natur som låter mig vara, precis som jag är, precis här och nu. Som låter mig landa, precis som tankarna försvinner iväg igen.

Så är det spår av nån liten vessla, och uttern, och hararna och räven. Solen som räcker sina sista strålar mellan tallarna och värmer mitt ansikte, knappt märkbart. Snö som faller från trädgrenarna. En korp långt borta, knarret under skorna. Den fuktiga, kalla luften i lungorna. 

En stund i naturen ger mig så oändligt med chanser att lockas tillbaka, till här och nu. Jag är verkligen oerhört tacksam över att få bo och leva så att jag kan vara ute varje dag. Att jag har några hundra meter till skogen och kan hoppa på skidorna vid trappan om jag så vill. Det är värt så mycket för mig.

 

söndag 24 januari 2016 - 10:55

Bästa friluftslivet

På tal om fem år sedan - här i veckan pratade jag och min kompis Ami om vilka turer vi gjort som varit de bästa. Båda tänkte vi först på en kajaktur vi gjorde tillsammans i skärgården här i Österbotten 2010, jag tror jag har nämnt den förr. Jag hade precis gått klart första året i Kronoby och Ami hade just tagit examen. Det var sommar och sol och den första "riktiga" turen på egen hand för oss båda. 

39740 432417326680 1836589 nFoto: Marja Mäkynen

Vi paddlade runt Mickelsörarna och upplevde det lugnaste hav man kan tänka sig. Det kändes som att paddla i ett glas mjölk. Det var molnigt och kavlugnt och vi lutade oss bakåt på däck och bara njöt. 

35955 414002806853 3451397 n

Vi fortsatte på en upptäcktsfärd i skärgården utanför Kvevlax/Maxmo. Det här var en tur som gjord för att njuta av, och vi gjorde bara det som föll oss in. Inga väckarklockor som ringde, inga förutbestämda sträckor vi var tvungna att ta, inga mat-tider att passa. Vissa dagar paddlade vi knappt alls, som den dan då vi hittade en så fin holme att luncha på att vi bestämde oss för att stanna där till följande dag.

40653 430838681680 177160 nFoto: Aurelia Mäkynen

37809 414003116853 1008570 n

40056 414002726853 5416505 n

Sånt friluftsliv är det jag gillar bäst, då man tar sig tid att njuta och uppleva, inte bara tillryggalägga eller nå målet. Kanske är det för att jag är lat, kanske har det att göra med att jag gillar att verkligen stanna upp. Se, känna och tänka dedär sakerna man kanske inte tillåter sig eller hinner med i vardagen. Eller som bara kan lockas fram när man rör sig i naturen. När man känner havet andas under en, och vinden virvla runt i håret. När man hinner se fåglarna sträcka över hela himlen och ser solen gå både upp och ner. 

37764 430839641680 2926810 nFoto: Aurelia Mäkynen. Gästboksskriverier i Söderskatans ödestuga.

 

Det var en tur som kunde ha blivit en i mängden men som blev ett minne för livet. Den var ingen hard-core strapats och den var inte utan sina avigsidor (vi satt t.ex en hel kväll i innertältet och knaprade rå blomkål eftersom vi inte fixade att göra middag på grund av alla mygg). Men det var vår tur och vi njöt av varje sekund!

37764 430839646680 4156593 nFoto: Aurelia Mäkynen

fredag 15 januari 2016 - 12:24

Soligt och roligt

I natt har det äntligen dumpat lite mer snö här hemma och ingen kunde vara gladare än jag och Tjirro! I veckan har jag hållit mig ifrån svettiga motionsrundor för att förhoppningsvis mota förkylningen, men den här förmiddagen kunde jag inte hålla mig. Ont i halsen eller inte, är det sol och snö ute ska man ta vara på det - åtminstone för en stund! 

Blev en långsam, lagom lång runda på en timme och innan vi gick ut slängde jag på Tjirro hans klövjeväska med lite extrakläder i så han skulle få jobba lite mer. Ja, jobba och jobba, han skuttar ju runt och plöjer snön som om han inte visste att han ens har nåt på ryggen. Men så ska det va! Lätt, roligt och så ska man få mycket godis och glada hurrarop - då blir träningen bäst. Skulle kanske funka på människor också, de av oss som drar sig för att gå till gymmet?

Skarmavbild 2016 01 15 kl. 12.36.56

fredag 8 januari 2016 - 19:29

Preppar för vintertur

Sista veckan den här månaden kommer jag att vara i Syöte nationalpark på vintertur med ett gäng elever från Outdoor Academy/Kronoby Folkhögskola. Vi kommer att vara ute i fem dagar, skida, dra vår utrustning på pulkor och sova ute. Lyssna på stillheten och insupa midvinterljus som knappt hinner lysa upp himlen innan det sakta tonar bort igen.

Och förhoppningsvis kommer vi att njuta ordentligt. Frysa, javisst, men bara sådär så man vet att man är ute. Så det biter i kinderna och småsticker i tårna när de sakta värms upp igen efter att kanske ha varit lite för kalla en stund. 

Märk väl: friluftsliv vintertid är inget man gör i en handvändning och jag håller själv på med mina egna förberedelser som bäst. Kollar över mina kläder, vad som ska med och vad som får stanna hemma. Beställde idag efter ullunderställ och ullmamelucker (typ som shorts, eller riktigt gammeldags underbyxor), för ull är helt klart oslagbart. Vänjer Tjirro, som också får följa med, vid lite mer protein- och fettrikt foder. Förbereder mig mentalt, vilket för mig verkligen är minst lika viktigt som den praktiska förberedelsen. Nervositet blandas med längtan ut och förväntan på att få bidra till en fin vecka för eleverna. Veckan innan kommer jag och min kompis Ami, som också ska vara med i Syöte, att göra en kortare tur för att landa och komma in i vinterlivet lite.

Älska vinter alltså! När det biter och rimfrostas och fem lager kläder kramar kroppen. Har man bara rätt kläder, utrustning och mat så kan man faktiskt njuta, även i minus 30. Och även om man är en frusen prick som jag!

DSCN2665

lördag 7 november 2015 - 12:05

Vildmark i soffan

Om du längtar efter lite naturupplevelse såhär i novemermörkret så har jag ett filmtips. The Last Trapper handlar om en man, en av de sista pälsjägarna, som bor i en stuga ute i Yukons vildmark tillsammans med sin fru och sina draghundar. Det är en av de mest finstämda, vackra filmerna jag sett och dessutom är filmen egentligen en dokumentär. Den känns dock mer som en spelfilm och är alltså inte en sån där skakig intervjudokumentär i halvtaskig kvalitet.

Norman och May är sig själva i filmen och lever detta liv på riktigt. Eller ja, kanske bor de inte kvar där ute, jag vet inte. Filmen är från 2004 och som det framkommer i filmen är det inte ett lätt liv de valt att leva. Norman ser med bävan fram emot den dagen då de måste ge upp och flytta in till civilisationen...


Det är en riktigt speciell och välgjord dokumentär och om du är ens lite fascinerad av vildmarksliv eller naturens skönhet så ska du helt klart förgylla lördagskvällen med att se den! Man kan se hela filmen på Youtube.