onsdag 21 juni 2017 - 12:45

Fylla på energireserven

Jag och Tjirro är på workation hos min pojkvän i Västerbottens inland. Borta men ändå som hemma, ledig men ändå på jobbet. Just nu är vi ensamma på gården då han är på jobb i Jokkmokk halva veckan och det passar oss utmärkt. Jag har tid att planera vandringar, mejla och plugga på dagarna och till kvällen far vi ut och springer i skogen. Däremellan slöar jag framför nån serie på Netflix och lagar mat. Känner mig avskärmad från resten av världen. Här hämtar jag energi.

Igår avslutade jag kvällslänken med ett dopp i älven, i sällskap av tusen mygg och ett stilla sommarregn. Jag älskar att upptäcka nya vägar och stigar, det gör promenaderna, löprundorna och cykelturerna så mycket roligare. Speciellt när jag far ut och springer vill jag ibland inte bestämma något på förhand eller veta hur lång en viss runda är. Jag orkar längre och håller motivationen uppe bättre om jag bara är ute för att upptäcka utan bestämda mål. Det hjälper också att ha draghjälp i form av fyrbenta vänner, det måste medges.

I lördags sov vi en natt i en flottarkoja intill Byskeälven, grillade pinnbröd och fiskade. Innan den här veckan är slut hoppas jag det blir en tältnatt någonstans och till helgen blir det midsommarfirande på en ö ute vid kusten.  Men innan dess ska jag bocka av fem saker till på min jobb-och-plugg-lista, bara att kavla upp ärmarna igen och fortsätta!

 

Skarmavbild 2017 06 21 kl. 13.12.14 

söndag 4 juni 2017 - 21:04

Träningslistan

DSCN3341

 

Träning för mig är: 

Vissa perioder roligt och lätt, andra perioder jobbigt och sen ännu en del perioder som bortblåst. När det är lätt känns träning som en naturlig del av den jag är och jag tycker det är roligt. Det håller i sig ett par månader ungefär. Sedan händer något (sjukdom, resa, ni vet) och träningen tasmas. Då är jag redan så bekväm i mitt tränings-jag att jag inte tycker det är nån big deal fast jag inte tränar på nån vecka - det kommer ju att gå lätt att börja igen... Men si det är det inte.

Veckorna går och mittiallt är jag inne i jobbiga fasen som, om den får fortgå utan att jag kommer tillbaka till lättheten, övergår i bortblåstheten. Där är jag just nu. Förutom att jag faktiskt sprungit två gånger den här veckan och i ett lotteri vunnit en månads gymkort som jag ju såklart måste utnyttja, så månne inte det är en lätt period bakom hörnet nu!

Träning är även ett sätt att ta hand om mitt psyke och stärka min motståndskraft mot stress. Och därför är jag glad att jag, de perioder när jag inte direkt tränar, ändå är ute och går eller cyklar varje dag. Det är alltid något! 

 

Min favoritträning:

Turskidåkning är vad min kropp trivs bäst med men det ser jag inte som träning. Inte heller paddling och vandring som också är favoriter. Liksom ridning och de flesta slags bollsporter, vilket jag saknar från alla år med gympa i skolan. Handboll i hela Sportis på tillvalsgympan är fortfarande ett av mina bästa Sursikminnen. Men det här ser jag mera som sätt jag gillar att röra på mig

När det kommer till träning, då får jag nog säga löpning. Helst trail som det så ju heter nuförtiden, för då får man skutta och tänka på var man sätter fötterna och glömmer att det eventuellt är tungt. 

 

En sport jag skulle vilja pröva:

Rally. Eller motocross. Inget jag vill börja med sådär på riktigt, men jag tror jag skulle gilla det och hade inte tackat nej till att testa en gång. Tror som de flesta andra att jag är en bättre förare än de flesta andra och jag älskar att sladda på grusvägar!

Sen hade det varit roligt att testa på någon slags långdistansgren. Nåt som kräver uthållighet och envishet. Tävla i distansridning, hundspann, eller typ Nordenskiöldloppet - världens längsta skidlopp på 220 kilometer. Inte så att det känns viktigt eller troligt att jag skulle genomföra något som skulle kräva så mycket engagemang i både tid och pengar, men ibland får jag för mig att jag skulle vilja göra nåt sånt. Bara för upplevelsen och kicken man får av att klara något stort.

 

Det bästa med att träna:

Att man blir så rödbrusig och fräsch efteråt. Och känslan av styrka och uthållighet. Jag har aldrig varit spänstig, snabb eller explosiv men stark, seg och uthållig - det är min kropp i ett nötskal.

 

Det sämsta med att träna:

Att inte träna. Det är bara det som är sämst. Eller att träna för mycket. Det kan ju gå åt det hållet också.

Jag kan väl inte säga att det direkt handlade om träning, men när jag körde sopbil för nio-tio år sedan sportade jag en sommar med att ibland cykla till jobbet, jobba som ett djur (att köra sopbil är ca. 10% körning och 90% fysiskt slit) och sen cykla hem igen. Med tjugo kilometer till jobbet. Dessutom åt jag medvetet alldeles för lite. Jag fick anemi, järnbrist, och blev sjukskriven två veckor. Allt på grund av nåt slags starkt, slankt ideal jag hade då. Och ändå såg jag mig själv som rätt fri från utseendehets!

Sedan dess har min kroppsbild överlag bara blivit sundare och sundare, liksom mitt förhållande till träning. Jag tränar för att jag mår bra av det, och sådär periodvis som jag tror de flesta gör, och för mig idag är träningen bara sämst när den uteblir.

 

torsdag 27 april 2017 - 16:15

Hängmattehäng i vinterskog

Sitter i soffan och ser snön fortsätta dala ner utanför fönstret. Det knastrar i kaminen och Tjirro sover på sin filt på golvet. Jag har precis slökollat film mitt på blanka eftermiddan, efter att ha skickat iväg några mejl och utvärderat gårdagens jobb. Tar igen mig lite efter tre långa intensiva arbetsdagar. Skön torsdag. Skön vinterfeelis. 

Igår var det premiär för ett nytt utedagskoncept för arbetsgrupper som jag höll för personalen från Concordia ute vid Huvudsjön här i Lappfors. Jag har ju turen att kunna samarbeta med Mattias Kanckos/Essnature och får vid behov hyra hans vackra stuga för mindre gruppevents. 

Trots ett lite överraskande vinterväder med noll grader, ihållande snöfall och en del vind hade vi en väldigt fin dag med bland annat utematlagning, styrkefokus och hängmatteretrat. Jag var beredd att skjuta upp dagen ifall gruppen hade velat vänta till varmare vårdagar, eller också planera om mitt program helt men jag är så glad att de valde att komma ändå och att jag vågade följa min plan! 

För hade vi inte gjort det så hade jag inte fått veta att det funkar hur bra som helst att göra dylika uteprogram med denna målgrupp även i såna här förhållanden! Eftersom det var första gången med just dethär paketet så väntar jag nu med spänning på feedback från deltagarna. Även om det är krävande och nervöst att göra nya saker så är det samtidigt otroligt roligt att utveckla, planera och förverkliga idéer! Idag skickade jag ut ett utvärderingsformulär och det ska bli så roligt att höra lite mer ingående vad de tyckte om och vad som kanske borde förbättras.

Hängmatterretreaten, som dock nog blev något kortare igår än planerat pga. vädret, var iallafall väldigt uppskattad och det har märkts också på min instagram där en bild jag knäppte just innan jag avslutade passet snabbt blev min mest gillade. Mer hängmattehäng åt folk, säger jag bara!

Nu ska jag ta itu med lite bokföring och sen ska jag och Tjirro ut i snön. Hej!

DSCN5

tisdag 21 mars 2017 - 13:35

Tjejer, tjejer, tjejer!

En dröm jag har är att stötta, inspirera och peppa flickor i alla åldrar. Att se tjejer stärka självförtroendet och lära känna sig själva genom friluftsliv, äventyr och gemenskap. Det här är något jag funderat mycket på det senaste året men ännu är det bara en massa spretiga tankar i bakhuvudet. Ett spret som lyder ungefär så här: 

 

Vad jag har att ge: mina erfarenheter inom friluftsliv och äventyr, och mina kunskaper inom positiv psykologi. Samt min erfarenhet av att vara flicka, ung tjej och kvinna. Dessutom har jag flera fantastiska, roliga, smarta, modiga tjejkompisar som jag vill involvera och skapa tillsammans med. The more the merrier.

Vad jag vill se: att vi flickor, tjejer och kvinnor skulle fokusera mera på vad vi vill göra, och mindre på vad vi förväntas göra. Att vi skulle få fundera mera på vad vi kan göra med vår kropp, än hur den ser ut. Att vi får föra oljud och släppa fram lite jävlaranamma. Att vi får vara starka. Modiga. Eftertänksamma. Utmanande. Djupa. Smarta. Knasiga. Glada. Irriterade. Svaga. Uthålliga. Och allt där emellan.

Att få omdefiniera vad det är att "kasta som en tjej", "gråta som en tjej" och "springa som en tjej". Ni vet. Att det skulle få vara en BRA sak att vara som en tjej, istället för något dåligt.

Vad jag vill göra: ge möjlighet till att växa genom äventyr och trygga utmaningar. Lära nya färdigheter, känna styrka och mod, tänja och möta sina gränser. Sova ute i skogen. Göra mat över eld. Upptäcka sina egna och andras styrkor. Forspaddla. Bli äventyrare. Fjällvandra. Hitta sina värderingar. Få perspektiv och nya tankar. Skratta tills man gråter. Värma sig runt en brasa. Växa. 

 
Vad jag vill ha hjälp med:

Eftersom jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja så har jag två spörsmål till dig som läser den här bloggen. Om det är nån gång du ska kommentera så är det nu!  

1. Om du har tips på grupper, organisationer eller föreningar jag kan kontakta, eller idéer om på vilket sätt jag skulle kunna göra verkstad av allt det här snacket - sitt inte och panta på dem! Jag blir jätteglad om du vill hjälpa till genom att dela dina tankar.

2. Vad inom området "äventyr och självkännedom" tror du tjejer i Österbotten (eller annanstans) skulle behöva? Vara intresserade av? En helgkurs, eftermiddagsverksamhet, en klubb, ett läger i vildmarken? Vad? Och vilken ålder? Du som har egna flickor har ju stenkoll på det här, så berätta gärna vilka tankar du får. Eller fråga dina barn!


Så hur, vem, vad? Shoot! Jag väntar med spänning vid kommentarsfältet.  

Skarmavbild 2017 03 21 kl. 14.12.01Middag under en tjejtur i Inari och Kevo för några år sedan. Det skänker på nåt sätt en speciell känsla då man avsiktligt gör saker tillsammans med bara tjejer. En samhörighet, en gemensam styrka och förståelse på nåt sätt... Nog är killar bra förstås, men tjejturer är ändå de bästa.

måndag 20 mars 2017 - 14:22

Vårdagjämningen inom mig

P1040208

 

Idag infaller vårdagjämningen och internationella lyckodagen och att vi går mot ljusare tider, det känns i hela mig. Efter en trög och nedstämd vinter är det som att det äntligen vänt. Nu är det inte längre nedstämdheten (eller dystern som Linn så bra beskriver den) som är mitt utgångsläge, utan glädjen. Visst, i höstas kunde jag sporadiskt skratta och vara tacksam, men alltid ändå med en känsla av grötig tomhet. Sakta men säkert har det blivit ljusare och den senaste veckan har jag äntligen genomgående känt en trygg och grundläggande glädje, även i de stunder då jag varit irriterad eller ledsen. Och det känns fantastiskt! Alla ni som varit där nere och kommit er upp, ni vet vad jag pratar om. 

Och faktiskt, lika tacksam som jag är över att få börja leva på riktigt igen så lika tacksam är jag över att jag mått som jag gjort det senaste halvåret/året. Det i sig är en stor seger för mig som länge tampats med skämmas över min egen mänskliget. 

Jag vet att jag inte behöver förklara eller ursäkta mig för att jag varit nere i utmattningsträsket, inte ens fast jag föreläser och säger mig veta en del om mental hälsa och förebyggande och återhämtning och positiv psykologi. Läkare får också bli flunsiga, kostrådgivare får också gräva i godishyllan ochsåvidare. Vi är ju alla människor för allt i världen! 

Jag är tacksam för alla erfarenheter jag bär med mig från det här, för de pusselbitar som lagts. Och inte minst tacksam är jag för den hjälp som funnits där för mig, för läkare och psykologer och familj och vänner. Hjälpen som jag hoppas att alla har möjlighet att sträcka sig efter. Om bara viljan finns förstås, för det är inte alla som sänker gardet och vågar säga "jag orkar inte, hjälp mig". Fast det är precis vad de borde. 

 

Dagen till ära har jag tagit mig tid att reflektera över allt det som gör mig lycklig. Men jag tänker inte tråka ut dig med en lista, för den är cirka tusen punkter lång. Däremot vill jag uppmana dig att skriva din egen. Om du bara orkar, förstås. Och om du inte orkar och inte mår bra, våga då be om hjälp. 

söndag 29 januari 2017 - 18:58

Mot Syöte nationalpark

Imorgon åker jag norrut med Outdoor Academy för en veckas skidtur i Syöte nationalpark, så det blir tyst här på bloggen ett tag igen. Jag och min fina vän Ami, som jobbar som lärare på OA detta läsår, ska vara med ettorna på deras första vintertur och det ska bli riktigt roligt!

Vi har planerat in eldskola, pilkfiske och gett eleverna i uppgift att ordna en skogsfest med trerätters en av kvällarna. Ami med sin biologbakgrund kommer att hålla oss nyfikna på djur- och växtlivet och jag kommer att hålla i några diskussioner kring positiv psykologi och miljöpsykologi. Förhoppningsvis blir det en lärorik vecka, och jag hoppas att vi alla får ha en riktig njutar-tur med bra snö, sköna nätter i vindskydd och fina samtal kring elden. 

Foto1123Från förra årets vintertur i Syöte

Jag får önska er en fin vecka så länge, och lämnar er med ett tips på en kurs nästa helg som jag själv gärna hade gått om jag var hemma: 

 

"Helgen 4-5 februari 2017 arrangerar Älvbyarna och Slow food Ostrobothnia tillsammans med Korsholms Vuxeninstitut en grundkurs i omställningens principer enligt samma modell som används på andra håll i världen. En perfekt start för dig som vill vara med och skapa eller bidra till lokala omställningsinitiativ - och också få tillgång till samma begreppsapparat och arbetsmetoder som andra omställare i mer än 40 länder.

Är du nyfiken på omställning och vill veta mer, eller har varit aktiv länge och vill få ny inspiration? Kursen passar dig oavsett tidigare erfarenheter! Gillar du: att odla, att cykla, hållbar ekonomi, miljö eller inre omställning? Vi vill samla alla Österbottens omställare!"

 

Klicka in dig HÄR om du tyckte det lät intressant! Texten är hämtad från kursbeskrivningen på Korsholms Vuxeninstitut. 

 

onsdag 16 november 2016 - 19:41

Kursplaner för vårterminen

Jag ÄR ju för seg här på bloggen nu. Men den här hösten har inte varit min bästa. Inte den sämsta heller, men jag har varit trött. Både i fysiken och i huvet. Så det har varit skönt att inte ta någon stress eller klämma fram något här bara för att. Det kommer när det kommer!

 

Iallafall. Idag har jag suttit i telefon med Pedersöre MI:s rektor. Vi har planerat vårens kurser som jag ska hålla och de är både många och roliga! En uppföljning av höstens lyckovandringar, en äventyrsdag för både barn och föräldrar och en lite längre fjällvandring bland annat, wohoo! Jag är så glad och tacksam över att MI vill anlita mig för att göra det jag gillar mest. 

Även med Vasa Arbis blev det klart idag att jag ska dra en lyckovandring i vasatrakten i maj, riktigt roligt det med!

Känns bara som att det är en evighet fram till nästa vår/sommar. Innan dess ska jag ju ha skidat Vita bandet till exempel. Bara det är ju hel värld känns det som.

Det här med att vara timlärare för MI/Arbis har varit en trevlig upplevelse i höst och därför något jag är glad att få fortsätta med. På måndag är det dags för sista kvällen med kursen Vägar till välbefinnande och så har jag tre föreläsningar de följande dagarna. I Vasa ska jag berätta om min tur längs Kungsleden och i Bennäs ska jag föreläsa om att våga vara operfekt och sänka kraven lite. 

Sen tar jag en liten paus i mitt företagande och ägnar mig helt åt studierna några månader. Mer om det och kanske nån slags utvärdering av mitt första företagar-halvår i ett annat inlägg! 

DSCN5179

Möjlig pausplats för lyckovandrare nästa termin, vi får se vilka leder det blir! Det här är från Storträsket och Bosund vandringsled.

måndag 31 oktober 2016 - 14:06

Det sitter kanske inte mellan öronen

14859534 10153813133306854 178727320 o

 

Hej! Det har varit tomt här ett bra tag. Förkylning och kursträff i Umeå var en orsak, därefter en intensiv förstahjälpenkurs på fyra dagar och så en helg då jag inte kunde annat än att vila. Kroppen sa ifrån igen, sådär som den gör för de flesta då och då. Och som det pratas om på många håll just nu, vilket är helt fantastiskt. Mer prat om stress och att säga ifrån, säger jag bara! Det behövs. Här kommer några tankar och en insikt från mig:

 

I lördags besökte jag ett må-bra-evenemang som ordnades vid Aspegrens trädgård i Jakobstad. Lokala småföretagare erbjöd provapå-behandlingar och hälsoprodukter av olika slag. Och så hölls ett par föreläsningar, varav en handlade om vad som händer i kroppen vid konstant stress. Ann Snellman från Reviva förklarade väldigt enkelt och målande hur kroppens hormonkörtlar reagerar när vi stressar, och hur dessa fysiska förändringar i sin tur påverkar psyket. 

Det gav mig en insikt kring något som jag egentligen visste sen innan men som nu sjönk in i lördags, på den där gråa trästolen i föreläsningssalen vid Aspegrens. När någon annan satte ord på det, och jag var i rätt tillstånd för att koppla ihop trådarna. Det här var min insikt: 


1. I stort sett alltid håller jag mig själv (alltså min inre person, mina tankar och känslor) högst ansvarig för hur jag mår. Jag tänker "om jag bara inte tänkte så mycket, oroade mig, var så osäker på mig själv eller velade så mycket så skulle jag må bättre och stressa mindre". Med andra ord, jag utgår ifrån att det är mina tankar och känslor som skapar stress i mitt liv. Väldigt ansvarsfullt och sunt tänkt egentligen, det är ju bara jag som kan förändra mitt liv och att skylla på andra/annat är sällan speciellt produktivt. Men.


2. Det här kan vara helt åt skogen tänkt. 


3. Istället kan det vara så oavsett orsaker (säkert både inre, yttre, mentala, sociala, samhälleliga osv.) tröttar dessa stressorer ut min kropp och de organ som sköter regleringen av stresshormoner. Min kropp får till slut spel, helt enkelt, och funkar inte riktigt som den ska. Den reglerar inte utsöndringen som normalt, kanske spottar ut kortisol när det inte behövs etcetera. Och det kan vara orsaken till att jag oroar mig, känner mig osäker eller grubblar för mycket. Med andra ord: efter en längre tid av påfrestning kan det vara min kropp som fortsätter skapa det jag upplever som stress (negativa, jobbiga eller tröga tankar och känslor i mitt fall). Inte tvärtom. 

Stressen sitter inte mellan öronen utan i kroppen, menade Ann Snellman. I slutkörda binjurar. En knasig hypofys. Det blir en ond spiral.

 

Det betyder att jo, jag är fortfarande ansvarig för hur jag mår. Men när man väl varit, eller är, utmattad kan det vara kroppen som i första hand behöver tas om hand och läka - inte bara trasslet uppe i huvudet!

Det här gav iallafall mig en ny(gammal) infallsvinkel och ny inspiration till mitt eget mående kopplat till stress. Kanske förklarar det varför jag fortfarande i perioder känner mig totalt slutkörd. Trots att det snart gått ett år sedan jag drog ner på kraven, gick ner i studietakt, slutade jobba extra och började göra uteslutande sånt jag mår bra och få energi av.

 

Vad tror du? Och hur tar du hand om din stressade kropp?

torsdag 13 oktober 2016 - 20:17

Skogen, ensamheten, flykten.

Jonna Jinton, en av de bloggare jag följt en längre tid, tipsade idag om Yles serie Lasso. I gårdagens avsnitt var Jonna själv med, då man fokuserade på skogen och vad den betyder för oss människor. Man kan se avsnittet på Arenan

De frågor som programledaren ställer i början, till bilder av vidsträckta skogar och solstrålar i morgondis, fick mig att fundera (de första sekunderna fick jag en känsla av julkalendern 2015 och jag tänkte Jaaa! Skogskärlek och folkbildning á la Erik och Lotta! men sen väcktes en massa andra tankar också).

"Är det ensamheten vi söker? Vill vi bo här som eremiter i anspråkslösa jordkulor eller är vi bara på besök med en sojalatte i handen? Vill vi uppleva skogen på riktigt, eller genom ett snyggt filter på sociala medier? Flyr vi från någonting eller till någonting?"

 

DSCN5112

Jag söker definitivt ensamheten i skogen. Eller söker och söker, det blir nu bara oftast så att på min egen tid far jag ut i skogen ensam. Med Tjirro förvisso, men det är sällan jag ser till att få med mig någon mer. Jag är dagligen ute i skogen för att få motion, ibland bara för att Tjirro måste få motion, men också för att få kraft. Ibland flera korta rundor, ibland långa, ibland med springtajts och ibland med cykel och matsäck. Jag gör lite längre turer då och då, några dagar eller mer, och det är oftast de längsta som väcker mest minnen och känslor. Ensam eller inte.

Men alltså det här med ensamheten, den trivs jag med. Lika mycket som jag trivs med att vara ute med andra, men då blir det ofta ett annat fokus. Då blir det sällskapet, den sociala biten, som ger mig det jag behöver. Det blir mindre fokus på doften av fuktig mossa i näsborrarna, och mer tid för skratt och gråt och vardagslivet. Mer att ge av sig själv, i synnerhet när jag är ute i jobbets tecken. Mer känslor på sätt och vis, när jag är tillsammans. Ensam upplever jag mest lugn och harmoni - men jag värdesätter verkligen alla delar. 

DSCN5151

Jag vill absolut "bo här som eremit" och uppleva naturen på riktigt, för vem vill inte uppleva på riktigt? Jag vet hur det är att uppleva i facebookstatusar och hashtags. Jag gör det själv ibland och känner mig som på besök. 

Jag har nämligen ganska nyligen blivit aktiv på instagram och har numera många gånger med mig min lånade smartphone när jag går ut, efter att ha varit hård motståndare i alla år. Jag testar och känner efter om det är värt det, att ha en smartphone. Att ha fler sociala medier att leva och uppleva med. Men jag är osäker. Det är roligt och kreativt, men det är också lite frånvarande. 

DSCN4989

Och jag flyr helt klart till någonting. Många gånger tidigare i mitt liv har jag rest, varit ute, gjort spännande och utmanande saker för att jag flytt verkligheten. Det kan ha varit stress, det kan ha varit leda med mig själv, skuldkänslor eller missnöjsamhet. Det kan ha varit livet

Nu har jag gjort såpass många bra förändringar i mitt liv och kommit en bit på vägen med min inre utveckling att jag inte längre flyr från. Tror jag, åtminstone känns det så. När jag drömmer om äventyr i naturen så är det en längtan till, inte från. För trots fortfarande stora utmaningar är även mitt vardagsliv något att längta till. Och det har jag ju till viss del även naturen att tacka för. Att jag satsade på mitt "uteår". Att jag blev naturföretagare. De två sakerna är för mig utmaning och kraftkälla på samma gång, precis som skogen många gånger är.

tisdag 11 oktober 2016 - 15:11

Psykisk hälsa - en hit

Livsloppet i Jakobstad igår var en hit! Psykosociala förbundet med Pernilla Nylund i spetsen hade skapat ett jättefint evenemang med otroligt god stämning och samvaro. Gissningsvis 700 personer deltog! Jag var där en kvart innan start och då hade de sexhundra förtryckta nummerlapparna redan tagit slut. Tänk! 

14632547 10153757731576854 137093421 o

 

Efteråt hann jag byta några ord med Pernilla och vi konstaterade att det är härligt att ett sånt här event får uppmärksamhet och drar folk, och att det verkligen behövs! Det finns helt klart utrymme för mer förebyggande arbete när det kommer till psykisk hälsa. Vi behöver mer fokus på att stötta det som funkar - innan det inte längre gör det.

Men psykisk hälsa är så brett. Där ryms ju allt från ångest till prefektionism till lycka till mental träning till livskvalitet till depression till olika grundförutsättningar och livssituationer... Och alla vandrar vi omkring på nån slags skala, ibland uppåt, ibland neråt. Ibland kan det vara svårt att veta var man befinner sig.

För som Sofie Hallberg, medskapare av Ångestpodden, sa i en artikel i senaste Kyrkpressen: "Steget mellan 'vanlig' ångest och riktig psykisk ohälsa är litet. Det är viktigt att förmedla det, det är så livet ser ut."

Jag tror och hoppas att vi i framtiden bara blir bättre på att stötta alla varianter av psykisk hälsa - även den där det ännu finns möjlighet att förebygga och hindra att det blir helt skit. Att det blir norm att pyssla om sin inre värld lika mycket som vi pysslar om vår yttre.