måndag 8 maj 2017 - 15:20

Alltså det här sjukandet!

Det här känns så deja vú, att jag skriver att Luka är igen sjuk - eller fortfarande. Eller jaa, han hann väl vara två veckor frisk(are) - jag tycker så synd om honom. Han som är så glad blir ju klart ledsen med mindre. Inte orkar man ju äta eller sova om man är superförkyld, har tungt att andas, magont och ont i öronen. Tur fick vi Ventoline, som lättar andningen lite grann. Ni kan ju föreställa er hur nätterna går - och den principfasta sömnskolan som vi började för några veckor tillbaka är totalt bortglömd. 

 

Ni med öronbarn, säg mig vad hjälpte era barn?

 

Luka har ätit två kurer med antibiotika, men nu tyckte läkaren att han absolut inte skall äta en till - och jag är faktiskt av samma åsikt. Synd bara att värkmedicinen ger honom så magknip. 

FullSizeRender 10Här var Luka frisk och glad tillsammans med min finfina vän Maria <3

tisdag 20 september 2016 - 13:14

Att bli storabror

FullSizeRender 18

FullSizeRender 19

Liam, som är 4 år, har tagit det ganska lugnt med att bli storebror. Ingen svartsjuka och inget trotsande (ännu). Det har varit en lång väntan för honom att få bli storebror, eftersom vi redan i början av graviditeten var tvungna att berätta åt honom. Tvungna eftersom jag mådde så dåligt och spydde dagarna långa och vi ville ju inte att Liam skulle tro att jag var allvarligt sjuk - utan att det var bara hans lillsyskon som var orsaken. När han i slutet i maj fick sommarlov från dagis så frågade han ivrigt att kommer lillebror nu - jag hade ju pratat hela våren om att sen då de e sommar så kommer babyn. Men ännu fick han vänta två månader. Sommaren gick ändå i ett huj med mycke roligt program och plötsligt anlände den efterlängtade lillebrodern. 

Första mötet mellan dessa två gick fint, fastän Luka var då ännu fastkopplad i en del slangar på sjukhuset. Liam funderade klart vad som var orsaken till att Luka måste vara på sjukhus och ville ivrigt att hem honom. Redan de första gångerna var Liam snäll och försiktig med Luka - och han sken och skiner fortfarande av ren stolthet när någon kommenterar att han har blivit storabror. Utåt verkar han vara så lycklig över att ha fått ett syskon, men visst ser man att det är inte de lättaste att plötsligt dela uppmärksamhet. Uppmärksamhet som man har fått njuta av ensam i hela fyra år. Det tog ungefär 5 veckor före de första reaktionerna kom - besvikelsen över att mamma inte alltid hinner leka eller hjälpa till och att Luka gå före i de flesta fallen. Plötsligt började Liam göra sådant som han inte tidigare gjort, som exempel satt han sitt tuggummi i Lukas bok. Är ändå glad att han reagerar på något sätt, för det är ju bara normalt. Märker också att pappa är mera populär för tillfället, vilket är helt förståeligt - men känns annorlunda när han alltid varit en "mammas pojke". 

Liam är gärna med Luka och visar ofta hur mycket han tycker om honom. Liam tycker om att prata och underhålla Luka, vilket underlättar vardagen för min del. I början konstaterade Liam hela tiden att Luka är hungrig ifall han lite grät eller gnällde, så Liam har lite svårt med att orka höra ifall Luka gråter. Ibland kommer Liam med sina hörselskydd ifall Luka är lessen och gråter lite. Liam har också börjat härma mig på det sätt jag pratar med Luka, och det är så underhållande. De kommer nog bli ett sådant radarpar, som kommer säkerligen att hitta på mycket bus. Visst kommer ännu den dagen då Liam kommer att ha nerverna på Luka, speciellt då han börjar röra på sig och tar Liams leksaker. I väntan på det!

Och så Liams egen kommentar på att bli storebror: "Jäätteroligt".

 

Skulle vara intressant att höra om er som har barn med 4 års åldersskilland, hur det gått och så? Hur har de blivit när de blivit större?