torsdag 1 juni 2017 - 23:20

MORKKIS

Jag har haft lite morkkis över mitt tidigare blogginlägg om att stiga ur sin bekvämlighetszon (de heter kanske att stiga UT ur..). Där jag skrev bland annat 1) jag är kanske trygg i mig själv 2) att jag insett att jag är modig trots allt. Och det är nummer två som jag har morkkis över. Så morkkis! Att jag här på bloggen (dock min blogg) kommit ut med att jag tycker att jag är modig. Så anti-finländskt att bara komma hit och skryta om sig själv. Hade nästan lust att redigera inlägget efteråt när jag läste det med tid och tanke. Meningen var ju inte att lyfta fram mig som modig och HÖGmodig i texten - utan det var bara en parentes som sist och sluligen kanske var en onödig sådan i tanke på följderna. Följderna för mig själv och att jag funderat IGEN på vad andra tänker. Jag som skulle sluta med sånt, eller försöka åtminstone.

Det här inlägget är så motstridigt med nr.1 - att jag är trygg i mig själv. Haha, säger jag bara. Men kan vi inte bara leka att det är heeelt okej att vara finne och skryta lite på sig själv?

IMG 5048

 

tisdag 30 maj 2017 - 22:30

Att stiga ur sin bekvämlighetszon

Jag har nästan hela mitt liv varit en sådan som funderar och analyserar sönder varje steg eller handling jag gör. Grubblat över vad andra tänker och tycker. Tänkt hundra gånger att TÄNK OM jag gör ett snedsteg, misstag - ja helt enkelt koncentrerat mig på det mera negativa. För det skulle ju vara så hemskt om JAG skulle göra bort mig. Jag har alltid ändå varit en sådan som går min egen väg, trots alla funderingar och tvekande. Kanske jag har vågat för att jag vet att min man, min familj och mina bonusfamiljer samt att jag vänner som finns där och stöttar/peppar mig i mina val. Kanske jag trots allt är ändå relativt trygg i mig själv?

Tänk om jag aldrig hade vågat börja studera socialt arbete, göra slut med min fd. pojkvän, bytt jobb MÅNGA gånger, börjat blogga för Sevendays eller börjat på mitt nya jobb. Jag skulle aldrig ha träffat de fina människor jag känner idag. Jag skulle aldrig ha lärt mig så mycket om mig själv, om jag skulle ha stannat i det "trygga". Att stiga ur sin bekvämlighetszon kan vara så fruktansvärt hälsosamt ibland - nu menar jag dock inte att ni skall skilja er, säga upp er från jobbet, flytta till Sibirien. Eller varför inte om det gör er lyckliga. 

De senaste två månaderna har jag lärt mig massor om mig själv och hur jag fungerar. Det har inte varit lätt alla gånger att stiga ur det där trygga (och ibland tråkiga) jaget - men kan ju inte säga att jag har ångrat mig en endaste gång när det gäller alla de beslut jag gjort tidigare. För måste faktiskt erkänna att det känns bra att nu kunna själv inse att jag är ju faktiskt modig, för det finns många som påpekar det nu som då " Du är så modig, du var så modig". Men jag har inte förstått det tidigare själv, men nu klappar jag mig snällt på axeln och konstaterar "Där satt den". 

Jag känner mig mera levande och energisk trots vardagsrumban med alla kryddor. Jag känner mig lycklig och tacksam över det jag har. Och försöker faktiskt leva mera i nuet och lite mera utanför min bekvämlighetszon. Jag har massor med drömmar, och utan de kommer vi ingen vart. Utan vi stampar på stället och om vi är nöjda är det väl helt okej. Ofta är det ju ändå vi själva som måste ta det där första steget för att få en ändring på en viss situation. Det jag har främst lärt mig efter Thomas arbetsolycka ifjol, är att livet är för kort för sönderanalysera allt och nöja sig med mindre. 

Så dagens råd till dig, ifall du velar fram och tillbaka över något litet eller större beslut. Ta chansen, för jag lovar du kommer åtminstone att lära dig en massa nytt om dig själv. Så varför inte och vad skulle vara det värsta som skulle kunna hända? Och vad skulle kunna vara det bästa? 

38abae8d4e531bace0bf1a699454ba02(Bild härifrån)

måndag 29 maj 2017 - 11:30

Det här med barnförsäkring

Ibland funderar jag att är det någon vits att betala en hel massa pengar på barnens försäkringar, eftersom med Liam har vi inte en endaste gång behövt använda den (tur det). Luka har däremot varit väldigt mycket sjuk i förkylningar och x antal öroninflammationer. Och försäkringar är ju till för att TÄNK OM, och ifall det fakiskt skulle hända något. Tur har vi ändå bra vård i Finland, så det behöver man ju inte i alla fall vara orolig över - fastän man skulle vara utan försäkring. Annat är det i USA. 

Nå Luka har ju igen öroninflammation, och senaste antibiotikakuren tog slut igår - och nu väntar vi på remiss till öronpoli. Hela våren har han haft dubbelsidig öroninflammation, och tre antibiotikakurer har han nu bakom sig. Har tappat räkningen om hur många gånger vi varit till läkaren med honom och att det där har konstaterats alltid samma sak, att han har öroninflammation. En gång har vi varit till en privat läkare iom att jag var sent ute på en fredag förmiddag, för att få tid till hälsovårdscentralen - annars har vi använt oss av den kommunala hälsovården fastän vi har en sjukförsäkring åt Luka. Orsaken är väl att vi tycker att det fungerar rätt så bra på den kommunala sidan. 

Idag satt jag in på försäkrningsbolagets sidor för första gången alla de kostnader som uppkommit pga av alla dessa öroninflammationer. Vårt försäkringsbolags egna sidor är så lätt använda och det var så enkelt att skriva in alla kostnader. Och vet ni, jag hann just och just trycka på sänd och fick GENAST beslut och summan på det som skulle betalas åt oss. Alltså vilket snabbt agerande, jag måste t.om läsa det två gånger förrän jag fattade att beslutet var redan gjort - och inga kvitanser behövde jag skicka in. Tydligen väldigt lätt när det gäller vanliga övergående sjukdomar. 

Vad kan vi konstatera? Ja, försäkringar är väl bra när man behöver dom. 

 

IMG 5313

lördag 15 april 2017 - 23:40

Att sluta be om ursäkt för sin existens

Jag är 31 år och har alla dessa år alltid tänkt en del på vad andra tycker och tänker - eller måste ju nog erkänna att jag blivit mycket bättre på att INTE göra det. I vissa fall burkar jag inte bry mig ett skit om vad andra tycker och tänker, medan andra gånger kan jag låta bli att göra något iom andras troliga/möjliga reaktion. Låter kanske urdumt, men tyvärr är det här ju ganska vanligt bland oss människor. Så jag lär inte vara unik på den här fronten. 

Jag är aktiv på de flesta sociala medier. Vi pratar alltså om Instagram, Facebook och bloggen då, där jag uppdaterar för det mesta aktivt men kan ha lugnare perioder. Nu som då sköljer en obehagsvåg över mig då jag funderar vad andra tänker om ett visst blogginlägg eller en bild som jag satt upp. Sällan påverkar det så pass att jag skulle låta bli uppdatera, men visst tänker jag några extra gånger om vad som är vettigt. 

Jag har den här senaste veckan kommit till en självinsikt, om att jag gör det val och handlingar som är viktiga/betydelsefulla/roliga för mig och min familj. Jag har för knappa två veckor sedan börjat jobba med något nytt (mera om det i ett senare inlägg), och till en början funderade jag massor på om vad andra tänker och om de blir störda på mig. MEN vet ni, tur har de möjligheten att sluta följa mig på instagram eller facebook ifall mina inlägg stör. För det andra så betalar ju inte de mina räkningar eller vår drömresa, så vad har andra att göra med det vad jag sysslar med? (Lovar det är inget olagligt,haha!)

Det är inte bort från mig ifall någon skulle ha så tråkigt liv att de skulle måste fundera över mina handlingar och över mitt liv (för vem skulle ens göra det?). Härmed lovar jag att jag skall bli ännu bättre på att totalt släppa den här jobbiga tanken som då och då dyker upp och råddar till det. Ni är väl med?

PEACE OUT! Och det var kvällens flum!

IMG 1208

måndag 13 mars 2017 - 10:00

Pressen på att vara utomhus

Jag har en del måsten som skall göras eller hända för att det skall vara en lyckad dag i mina ögon. Alla har vi väl våra egna definitioner på vad som gör en dag bra och lyckad, och uppfattningarna kan vara väldigt olika. En av mina största och viktigaste måsten är att vara utomhus - jag anser alltså att man/vi borde vara utomhus varje dag och att inte vara det känns misslyckat. Visst, är vi sjuka eller om det faktiskt spöregnar utomhus kan jag med gott samvete stanna inomhus. Men mitt dåliga samvete gnagar verkligen om det är helt okej väder och jag har inte alls varit utomhus. En timme räcker helt klart för att stilla mitt inre, och allt utöver det är bara plus. Det är nästan som om jag tror att jag får en massa pluspoäng för att jag är utomhus. Men faktiskt så njuter jag av att vara ute och njuter av att se att Liam tycker så om att leka utomhus. 

Min man är väldigt insatt i den här sidan av mig - och varje helgmorgon "väntar" han bara på att när kommer de magiska orden om att vi skall gå ut och göra nått. Det kan vara parken, promenad eller att bara vara på gården. Men UT skall jag, för att sedan med gott samvete vara inomhus. Det låter kanske som om det är en liten stressmoment, och inte så liten heller men det är väl en del av mig. Har på senaste tiden funderat att varför beter jag mig på detta sätt - och har kommit fram till att jag behövde inte söka länge. Utan anledningen till det här fanns väldigt nära, nämligen min kära pappa. Han har precis samma egenskap, tror jag i alla fall för han frågar varenda gång han ser Liam "Har du varit ute idag?" Och om inte, så blir det en massa himlande med ögonen. Min fina kusin äger också samma egenskap, så de kommer väl från våra farföräldrar. Sist och slutligen är det här ju inte så dålig egenskap, för vem mår inte bra av att vara utomhus och röra på sig?

Så om ni nångång kommer och hälsa på oss, och jag blir efter en stund rastlös beror det helt klart på att jag inte varit utomhus. OCH MITT BARN HAR INTE VARIT DET! Och nej, jag bryr mig inte om vad andra gör och kunde inte bry mig mindre om ni sitter en hel vecka inomhus - gör det bara men frisk luft kan faktiskt vara helt okej. 

FullSizeRender 10

FullSizeRender 11

I helgen fick jag en massa pluspoäng (av vem kan man fråga sig?). Hela lördagen och söndagen gick till att vara utomhus. LJUVLIGT så det går inte att beskriva. 

Någon annan som känner igen sig?

onsdag 25 januari 2017 - 22:30

Hur mycket är för mycket?

IMG 8456Ikväll hade Liam GIF:s friidrotts skola, och det var massor med barn som var ivrigt med. Själv har jag påbörjat min karriär som friidrottare just då och även varit nån sommar som ledare. Jag har t.om gått barnledar-utbildningen inom friidrott, så kanske jag gör comeback nån dag. Fick så många goda minne från den egna barndomen, då jag höll på med friidrott, skidning och redskapsgymnastik, och orientering (vilket gick kanske inte så bra..). Jag har fått prova på en hel del, och blev aldrig tvingad till att ha något intressen. Visserligen uppmuntrade mina föräldrar att hitta något intresse som man kunde tycka om - så prova har jag i alla fått göra. 

Jag har en längre tid funderat att hur många intressen kan en fyra-fem åring ha i veckan? Liam har för tillfället "bara" en gång i veckan - och det känns helt tillräckligt. Speciellt nu när det är vinter då  man kan öva på att skida och skrinna. Då Liam var heldag i dagis kändes det som om att en hobby per vecka var max. Nu känns det ändå att han skulle bra kunna ha en till hobby i veckan, om han skulle vilja ha. Fotboll är något han har pratat om, men vi skall se nästa höst om det ännu lockar då. Liam har ju dock bara idrottsliga intressen, men visst finns det mycket annat. 

Hur resonerar ni? Får barnen ha så många intressen dom vill? Hur mycket är för mycket?

För kan barn ha för många intressen? Kan det ens vara till någon skada? Det var onsdagens funderingar det!

torsdag 19 januari 2017 - 23:05

Insomnia

FullSizeRender 5

Inatt sov jag sex timmar i sträck och med detta menar jag alltså att jag sov utan att vakna en endaste gång. När jag vaknade första gången "inatt" och tittade på klockan och den visade vara kl sex på morgonen, trodde jag inte det var sant utan måste dubbelkolla. Jag tror inte jag sovit 6 timmar i sträck på ett år, och fastän jag har barn som kan sova hela nätter. Jaa, det finns tusentals av sådana som inte sovit tre timmar i sträck på typ tio år - men gör det min situation bättre? Gör det mig piggare? Gör det mig gladare? Nope, men förstår nog tacksamheten här men man skall aldrig börja jämföra sig med andra. Tanken är inte att klaga, utan att påminna mig själv att jag har nu bakom mig en lång period av sömnlöshet. Och att det kan vara en av orsakerna till att jag känner mig lite tröttare än vanligt.

Sömnlöshet av många olika orsaker. Allt började med att jag blev gladeligen gravid och fick en massa "härligheter" på köpet. Halva graviditeten gick i spyandets tecken, så det blev många sömnlösa nätter pga. illamående. Efter att graviditetsillamåendet lättade lite gjorde halsbrännan, rastlösa ben och bortdomnade händer sig påminda nattetid. I slutet av graviditeten var jag yrvaken på natten och hade otroligt svårt att få tag på sömnen. Då tröstade jag mig med tanken om att det var väl helt okej med lite träning inför babytiden. Babyn anlände och hade lika goda sömngåvor som sin storabror (thank god!) men som nyförlöst och ammande mamma har man kanske andra saker att prioritera än en god nattssömn, t.ex att skriva blogginlägg eller plocka - vem vet..

Nu som tvåbarnsmamma har jag också blivit mera orolig, och speciellt nattetid. Man känner sig ju som ensammast i världen när man vakar/vaknar på natten. Yyyl säger jag bara. Jag har tappat räkningen om hur många gånger jag har kollat om mina barn andas - bara för att jag vaknar plötsligt eller ligger sömnlös. Genast om jag hör något ljud tror jag A) Liam har fallit från sängen B) Liam har börjat spy C) Liam behöver på toaletten osv. Att amma gjorde ju inte nätterna heller någo bättre, då jag hade/har en baby som sover gärna långa pass (klagar verkligen inte om det, om nån tror jag är så dum i huvudet!)

Jag är trött men på något sätt är det som om jag vore upp i varv när jag skall gå och lägga mig. Kanske det har att göra med att det är den enda tiden på dygnet som är "min tid" - då jag kan vara helt för mig själva och hittar då inte ro att sova UTAN går igenom dagen och analysera och har mig. Vart vill jag komma? Vet ej, men hoppas att min period av sömnlöshet skall ta en liten paus. För nu känns det att jag behöver lite mera sammanhängade sömn för att vara lite snällare människa. För hur dumt är det inte att inte sova när man på köpet har barn som kan sova?!

 

Tack och godnatt!

 

torsdag 12 januari 2017 - 13:30

Random torsdagsfunderingar

FullSizeRender2

 

  • Gillar vintern men gillar inte det här föret då man får leka bambi på hal is. Inte alls praktiskt att gå ut och gå med vagnen då Liam varken kan cykla eller sitta på rattkälken. 

 

  • Drömmer om det här huset vid havet. Strandtomt är kanske lite att överdriva med men huset skulle få gärna vara omringat av tallskog. I have a thing for tallskogar!

 

  • Är väldigt tudelad när Liam har sina 2,5 dagisdagar i veckan. Det känns lyx att få vara ensam hemma med en nöjd fem månaders baby och speciellt när Luka kan sova 3 timmar i sträck på eftermiddagen. Å andra sidan känns det nästan lite tråkigt utan Liam, det är mera liv i huset när han är hemma. Aldrig är man nöjd!

 

  • Jag har en fin kompis som skall bli tvillingmamma här på våren. Jag tycker det är så spännande och roligt. Och annars verkar det igen vara värsta babyboom året. Jag som trodde att babyboom året var 2016. Hur som helst är det ju bara kul med babysar, men lovar att jag inte kommer ut med babynyheter här inom en snar framtid.

 

  • Har pikulite panik över att min föräldraledighet tar slut 7.4.2017 - det är ju snart! Om allt går som vi planerat kommer jag att börja jobba på hösten i september. Tur har jag förra årets semester ännu att ta ut. Hello sommarlov tillsammans med hela familjen - perfekt det här med att ha en speciallärare till man. 

 

  • På tal om min man så tycker jag så väldans mycket om honom, ibland i alla fall hehe. Igår frågade han om Marie Kondo (KonMari-författaren) har flyttat in - han är ju bara för rolig. Är dock glad att han står ut med mig och mina icke-älskvärda sidor.

 

  • Jag har varit utan godis sedan nyåret (applåder tack!), fastän jag inte ens planerat så eller gett nått nyårslöfte. Godismonstret i mig är tydligen bortblåst eftersom för tillfället är jag inte alls sugen på godis. Fastän jag nu skulle kunna föräta mig på choklad nu när jag slutat amma. Har inte slukat i mig en chokladplatta sedan graviditeten. 

 

  • Har träningsabstinens deluxe, eftersom jag inte har kunnat träna på två månader pga min förkylning som inte vill försvinna. Nu är jag andra dagen på antibiotikakur, så vi skall hoppas jag blir frisk. Än så länge får jag trösta mig med att lyssna på alla träningsfeelislåtar och läsa igenom Kayla Itsines träningsprogram. Tålamod, tålamod..

 

  • Om det vore ekonomiskt möjligt skulle jag jobba som professionell organisatör, så fint som det heter. Tänk att jag skulle på arbetstid få röja och rensa hem tillsammans med kunder. Ett problem skulle väl vara att hitta kunder. Tydligen är det här ändå ett arbete som berättigar till hushållsavdrag har jag läst. Bara att börja studera då!

 

  • Funderar ifall jag borde skapa en egen Facebook sida för bloggen. Människor är så mycket duktigare på att kommentera inläggen på Facebook. Och som bloggskribent är det ju roligt med kommentarer!

 

Och snart är det helg igen! 

torsdag 12 januari 2017 - 10:55

En påminnelse

Your Friends should motivate and inspire you

 

Igårkväll fick jag det här citat av en fin kompis - och tycker faktiskt den är en bra påminnelse om hur kvalitet är bättre än kvantitet i faktiskt de flesta aspekterna. För mig blev det en nödvändig aha-upplevelse, speciellt då vår vän- och bekantskrets är stor. Man kan inte hålla kontakt med alla, så är det bara. Vänskap som börjar där var man slutade senaste gång man träffades är bara för fint. Äkta vänskap håller fastän man inte skulle ses ofta. Kanske det här fick mig att tänka hur fina vänner jag faktiskt har och att man dessutom i den här åldern har ännu sina "tjejbästisar" - så töntigt som de låter, så är det ändå fint att vänskapen behåller fastän alla är i sina sk. "ruuhkavuodet" (då man kombinerar familjelivet, jobb, studier och fritid). 

Det här blev väl ett blogginlägg till alla mina fina vänner där ute <3

 

Med vänliga hälsingar, Linda 15 år

 

(Bild lånad härifrån)

onsdag 7 december 2016 - 11:15

Hej från skeptikern!

FullSizeRender 10

Jag har fortfarande sjukt i min högra hand och det går ju inte så bra att vila upp den när man har en fyra månaders baby, som man går och bär på. Värkmedicin har jag försökt med, men äter ogärna dem och det är ju ingen långvarig lösning. Förra veckan var min handled så sjuk så att jag bokade tid till en jäsenkorjaaja  (finns väl inget motsvarande svenskt namn, men det är väl traditionell muskel- och ledkorrigering)/osteopat, som jag hade hört mycket bra om. Jag har aldrig tidigare varit till en sådan, och jag var/är väldigt skeptisk. Osteopat är kanske inget att jag tror på, men har väl mycket att göra att det är något obekant för mig. 

Nå på måndagkväll anlände jag med väldigt minimala förhoppningar till en schabbig lägenhet - men tänkte att det enda jag kan förlora är lite pengar. Tyckte ändå att det var värt att testa, så många av mina bekanta som hyllar jäsenkorjaaja-typerna och att det finns de som fått sina krämpor lindrade. Typen i frågan var saklig och verkade veta vad han gör. Han lyssnade noga och skrev upp allt jag berättade. Han kollade noggrant mina händer och armar, och ansåg att jag har en ordenlig senskideinflammation i högra handen, och på två ställen. Båda handledarna hade även tecken på karpaltunnelsyndrom. Enligt honom har jag inga fel påmina leder och mina besvär har förvärrats under graviditeten.

Han behandlade och "knäckte" mina fingrar och handleder - och masserade (hårt!) mina händer och armar, vilket tog ganska ont. Som order fick jag att i en veckas tid göra kylbehandling 10-15 minuter fyra ggr per dag och använda nattetid ett stöd för min högra handled. Och han lovade att min hand/arm kommer att bli mycket sjukare nu efter behandlingen, och det har den också varit. Men kanske det blir bättre med ordentlig kylbehandling - bara jag skulle minnas att göra det. Fick också träningsförbud i övningarna där jag använder mina handleder.. Han tyckte jag skulle boka en ny tid efter julen, och att mina krämpor går nog att behandla (klart han ville att jag skulle komma på nytt.). Är ännu lite osäker om jag återvänder - men är ju illa tvungen att lämna tillbaka stödet jag fick låna.

Någon klok som kan berätta åt mig vad osteopati är? Så där på ren svenska och någon som faktiskt fått hjälp av det? Jag vet ju sist och slutligen inte vilken "metod" han använde sig av när jag var där.