måndag 15 maj 2017 - 18:35

Internationella HG-dagen

Idag är det internationella hyperemesis dagen och den är värd att uppmärksammas. Själv har jag gått igenom två graviditeter med HG - mao jag har mått konstant illla, spytt massor och fått dropp samt ätit medicin för att helt enkelt överleva till följande dag. Ingen annan kan förstå helt hur det är att lida av den här sjukdomen förutom mina medsystrar med HG. Och att vara nära anhörig till en HG-gravid kan inte vara det lättaste. Idag har vi all rätt att känna oss stolta och jag är glad att det äntligen finns en hyperemisis förening Hyperemeesis ry här i Finland.  

IMG 5010

söndag 22 januari 2017 - 19:20

Lite annan "mat" för ett år sedan

IMG 6026

Visst ser det delikat ut? För ett år sedan levde jag på Fun Light och apelsin trip. Det är helt sjukt när man tänker på det - att en liten böna inom en kan ha så stor inverkan. Att man bara spyr och spyr. I vätskeform var troligtvis vatten det värsta jag visste, och klarade inte alls av att dricka vatten. Blää det smakade ju bara metall (inte för att jag tidigare ätit eller smakat på metall). Tänk, att jag idag kan med god aptit äta tacopaj och dricka litervist med vatten. Och ni kan säkert tänka er att jag njuter fortfarande av att kunna äta. Äta som normala människor.

onsdag 4 januari 2017 - 10:05

Ett år sedan - tack och lov!

IMG 5980För prick ett år sedan såg jag så här sliten ut, men varför skulle man nu inte göra det när man gått ner 7 kg, varit fyra gånger inne på dropp och spytt x antal gånger på en kort tid. Jag var väl i gravidvecka 12 och hade spytt sedan vecka 7 - så väldigt långa och tunga veckor. Här var jag intagen på avdelningen då jag var i så dåligt skick, så därav de snygga sjukhuskläderna. Ni kan säkert tänka er, att jag är mera än glad att vi har allt detta bakom oss och har nu istället en fem månaders typ som glädjer vår vardag.

Jag är helt enkelt inte gjord för att vara gravid! Tyvärr är det faktiskt ganska många jag känner eller vet som har lidit/lider av hyperemesis - allvarlig graviditetsillamående som borde vara ganska sällsynt ändå. T.om två av mina nära vänner och min bästa arbetskompis har lidit av det här outhärdliga tillståndet. Och till er som kämpar med det nu, I FEEL YOU! Man måste bara ta en minut, eller en timme åt gången för att överleva. För det är ju inte mänskligt att spy konstant och må illa, men tur borde ju belöningen komma till sist. 

Ifall ni missat min story om att ha Hyperemesis x 2 kan ni läsa det HÄR.

tisdag 22 november 2016 - 12:45

Min story om att ha hyperemesis gravidarum x 2

Det finns säkert några där ute som har mått eller mår fruktansvärt dåligt under graviditeten och spytt ett x antal gånger. Tänkte jag skulle dela med mig om mina graviditeter med hyperemesis gravidarum, alltså allvarlig graviditetsillamående. Jag har haft "äran" att uppleva det två gånger, men båda gångerna har jag nog psykiskt överlevt de tunga månaderna tack vare min familj och vänner. Och någon typ av kämparanda lär jag väl ha.

 

Första gången gravid och lyckligt omedveten om vad som var på kommande:

I juli 2011 började min första graviditet med tre dagars migrän och ett förfärligt illamående - visste då inte att jag var gravid men symptomen började redan i vecka 7. Jag spydde konstant och inget hölls i mig, perfekt just på min första betalda semester. Jag var sammanlagt fyra gånger in på dropp vid akuten i Kokkola (vi bodde i Vasa så, men var och hälsade på i Kokkola då härligheten började). I vecka 9 blev jag intagen på sjukhuset, eftersom min vikt hade rasat med 7 kg på två veckor. På sjukhuset fick jag dropp dygnet runt och Primperan påbörjades, som tyvärr hade ingen inverkan. Efter en vecka i Kokkola förflyttades jag med ambulans till Vasa (eftersom det var min hemkommun då). I Vasa låg jag på gyn.avdelningen i 4 dagar och fick dropp. Zofran-medicineringen påbörjades då, men den hade inte heller någon verkan. Inget hölls i mig, men att få dropp gjorde mig ändå lite starkare och piggare så jag blev utskriven. Och det enda jag ville var ju att få komma hem. 

IMG 5972

Jag mådde lite bättre i några dagar, men snart var jag i samma dåliga skick och spydde konstant. Den här gången fick jag gå direkt till gyn.polin och där fick jag träffa den mest underbara läkaren som kom på idén att få hemsjukhus. Så i tre veckors tid fick jag ha dropp hemma, och sjukskötarna kom 3-4 ggr/dygn hem till oss för att byta dropp-påse. Jag tyckte det var så lyxigt, att få vara hemma i egen säng och få dropp. Det var ju inte det enklaste att spy med en droppställning, men mycket hellre var jag hemma och mådde dåligt än på sjukhuset. Gyn.polins överläkare var då min vårdande läkare (som jag träffat en gång snabbt under avd.vården) och hon ordinerade Levozin 25 mg 1/2 tabl per dag (alltså 12,5 mg), eftersom mitt mående blev inte bättre och vikten steg ej. I princip kom hemsjukhuset och berättade att nu skall jag få en ny medicin och inte desto mera. Kan också påpeka att jag inte var i det skicket att ens ifrågasätta medicinen. Visste då inte vad det var för medicin i fråga, men nu efter 2 års jobb på sluten psykiatrisk avdelning är jag mer än bekant med Levozin. Ni kan googla de ifall ni inte vet, men det är alltså en lugnande medicin. Första gången jag tog medicinen var jag helt borta och tänkte svimma hela tiden - men började må bättre tack vare medicinen och blev utskriven från hemsjukhuset i vecka 13. Det var skönt att vara hemma, men tyckte synd om min man när han fick leva med en väldigt isolerad sambo. Jag bodde i sovrummet och wc:n, och klarade inte alls av någon typ av lukt.

IMG 0762

Levozin-medicineringen gjorde att jag sov konstant, men kunde bättre äta och maten hölls i mig ibland. Vid rådgivningen sänkte man senare dosen till 6 mg/dag, och det lindrade mitt spyende. Varje vecka hade jag en dags paus från medicineringen, för att kolla ifall jag klarade mig utan den - med det resulterade till att jag spydde konstant. I vecka 19 nådde jag äntligen vikten som jag hade före graviditeten. Jag var på extra kontroller vid mödrapoli, men allt visade sig vara bra med babyn och han växte fint. Vid vecka 27 avslutades medicineringen, för att babyn inte skulle få abstinensbesvär av den. Jag däremot fick värsta abstinensbesvären, sov inget på en vecka och var helt yr. Efter det mådde jag bättre i en vecka och fick ordinerat då Postafen (åksjuketabletter) som jag åt till vecka 37. Jag spydde ända till vecka 37, och mådde fruktansvärt illa, men spydde inte längre dagligen. Men vecka 38-39 mådde jag som bäst och fick laddat upp batterierna inför förlossningen. Vår pojke föddes i vecka 39+3 och vägde 3610 g, fastän alla ultran visade att hans födelsevikt skulle var 2,8 kg. Jag mådde som en prinsessa efter förlossningen. All illamående, halsbränna och foglossning var som bortblåsta. Jag var illa tvungen att vara sjukledig under hela graviditeten, för skulle aldrig ha fixat att jobba.

IMG 1203

 

Andra gången gravid och olyckligt medveten om vad som var på kommande

I slutet av november 2015 gjorde jag ett positivt graviditetstest och var överlycklig. Men jag mådde inte alls illa, så kunde inte tro att jag var gravid på riktigt. Jag hade ju inte tidigare fått uppleva att må bra under graviditeten, så var ganska orolig förrän det konstanta illamåendet dök upp i vecka 6+1. Och några dagar senare började jag kasta upp. I början rasade vikten igen med 7 kg, men tur hade jag denna gång lite extra kilon att bjuda på. Trots allt så hamnade jag igen att besöka akuten 4 ggr för att få dropp. Vid tredje besöket vid akuten i Kokkola fick jag ordinerat Zofran Zydis 4 mg, som jag fick ta 2-3 ggr per dag. Konstigt nog hjälpte medicinen mig den här gången och gjorde att jag inte behövde spy konstant. Tack vare medicinen klarade jag av att börja dricka saft och äta smörgås. Vi var tvungna att berätta tidigt åt Liam att jag var gravid så att han inte skulle vara så orolig över mig. Vid julen tog medicinen slut och orkade då inte förnya receptet, vilket var inte alls klokt eftersom jag spydde igen med 20 minuters mellanrum. Kommer ännu ihåg så bra när jag satt (!) i duschen och Thomas tvättade mitt hår, och jag försökte bara fokusera på att inte spy. I vecka 10 blev jag intagen på avdelningen för att få dropp i 24 h, och blev genast lite bättre och blev utskriven med mera Zofran. 

IMG 6349

Under hela graviditeten åt jag Zofran 2-3 ggr/dag och tog alltid en tablett genast då jag vaknade på morgonen. Jag levde på saft och smörgås, så pass att Liam hade sagt i dagis att mamma äter bara smörgås. Vår familj hade ju en del motgångar på våren 2016, när vi alla låg däckade i svininfluensan och sedan genast efter det hamnade min man i en arbetsolycka. Under tiden som min man var på sjukhus "glömde" jag bort att jag var gravid och kunde inte ens fokusera på att vi skulle få ett till barn. Visst påminde illamåendet mig om det, men på något konstigt sätt klarade jag av att skärpa till mig varenda gång jag var på sjukhuset - vilket klart resulterade till att jag spydde halva kvällen när jag kom hem. I april-maj spydde jag bara några gånger i veckan, och fick sakta med säkert vikten och matlusten tillbaka. Den här perioden var kanske mera psykiskt tung iom Thomas fysiska tillstånd - jag var orolig och hade en väldans dödsångest. Efter all chock fick jag tidiga sammandragningar, just då jag äntligen börjat må bättre fysiskt - så då gällde det att bara vila. För jag ville ju inte att vårt andra barn skulle födas för tidigt - speciellt i vår tunga familjesituation. 

IMG 4

IMG 6159

IMG 6450

På sommaren fick jag må relativt bra och slutade helt och hållet att spy. Jag kunde njuta av mat, fastän det ofta resulterade i att jag fick halsbränna deluxe och sov dåligt. Den sista månaden sov jag  väldigt dåligt, men tyckte det var helt okej bara jag inte behövde spy. Visst det konstanta illamåendet följde mig ända till förlossningssalen, men den upphörde en dag efter förlossningen. I vecka 40+2 föddes vår andra son, en 3,8 kg klimp som hade växt tills sig bra trots mitt mående. Jag var även under den här graviditeten tvungen att vara sjukledig, och skulle inte alls ha klarat av mitt ganska så krävande jobb med graviditetsillamående och en man som var i dålig fysisk skick. Jag vet ju inte hur jag skulle ha mått fysiskt och psykiskt om inte arbetsolyckan skulle ha hänt - men det är jag iaf säker på att jag fick en extra kämparglöd på grund av den. 

FullSizeRender2

 

Jag är nöjd med HG-vården både här i Kokkola och Vasa, fastän visst har det funnits gånger när vi tillsammans med min man "bedjat" om att jag skall få dropp eller gånger då jag haft problem att få sjukledigt. Av alla de tiotals läkare jag mött under senaste graviditeten, var det INGEN som sade att det avtar nog vid vecka 12, 14, 16, 20 osv. Det var något jag fick höra hela tiden under första gravditeten och det var ju klart något jag trodde på. Ingen av vårdarna har kommit med jobbiga tips (fastän de menar väl) om att vad som kunde hjälpa eller lätta illamåendet. Vården av HG har gått framåt sedan 2011 och är tacksam över att jag fått så bra vård, för vet att det är inte alltid en självklarhet. Jag har haft turen att få diagnosen HG redan i veckorna 8-9, vilket har underlättat möjligheten att få bra vård. Båda gångerna har jag haft så bra rådgivningshälsovårdare och kunde inte ha fått bättre stöd.

 

Fastän graviditeterna har varit extremt jobbiga för mig och min familj, så har ju inneboendena mått hela tiden bra. Jag har ingen aning ifall medicinerna jag tagit, har inverkat på våra barn - men jag känner att jag hade inget annat val. För utan medicinerna skulle jag har varit ett vrak. Så de som vill leka med pekpinnen kan först uppleva en graviditet med HG (hyperemesis gravidarum), så är ni varmt välkomna hit igen. Alla hundra, om inte tusen gångerna jag har spytt och mått illa samt alla de tiotals gånger jag blivit pickad så att mina blodådror varit helt sönder, är så värda att vi har nu två friska barn - och tur har man en tendens att glömma saker och ting.

Stöd är viktigt när man kämpar med sånt här. Gå med i grupperna Hypermesis Gravidarum - Svenskfinland och/eller den finska Facebookgruppen Hypermesis Gravidarum - tukiryhmä - för såna fanns det inte då 2011. Och till dig som befinner just nu i detta tillstånd - du klarar det och ta emot den hjälp som behövs. Några frågor på det?

 

(är väldigt osäker att någon orkade läsa det här till slut..)

Taggar:

Kategorier:

Graviditet

Skriv en kommentar 4