tisdag 17 oktober 2017 - 23:45

Skammen, skammen.

I dag är det bara tisdag och jag har redan hunnit se den prisbelönta svenska filmen "Sameblod" med Jenny OCH Unga Scenkompaniets nya pjäs "Projekt S" med Sari. Har vi världens bästa kulturvecka going on eller what?

 

OK3A5728

Foto: Jonas Axberg

 

Med barn som sakta närmar sig tonåren tänker jag ofta på hur det månne är att vara ung i dag. Vet jag alls hur det är att vara ung 2017?

Jag gissar att MUCHO har ändrat sedan jag själv gick i högstadiet - och mycket är precis som det alltid har varit. Ta nu skammen som exempel. Om det var något som jag var svinbra på som yngre, så var det att skämmas. Jag bar så mycket skam som aldrig var min att bära (eller ska vi säga: jag bar skam som inte var någons att bära). Kanske är det en högstadiegrej det där också. Att man skäms för precis allt

Det enda jag visste inför Projekt S var att tematiken rörde sig kring skuld och skam (yes! yes! yes!). Ligger ju sannerligen i tiden nu i och med #metoo-rörelsen. Men på scengolvet hade vi alltså unga människor med lejdon. Unga som mår skit. Unga som känner sig ensamma. Unga med ångest. Unga med handikapp. Helt enkelt unga som far illa. Och skäms, skäms, skäms.

Det här är ingen pjäs som har en början, en handling och ett slut. Det här är små ögonblicksscener från olika liv. Små nedtramp i varierande eländen. Som ett levande instaflöde där det hoppar från person till person. Ätstörning, självskadebeteende, adhd, cp-skada, våldtäkt, självmord, alkoholism. Pang, pang, pang kastas vi vidare. 

Jag hade läst Vasabladets recension innan vi gick och var uppriktigt supernyfiken på pjäsen eftersom jag tidigare har älskat allt som Unga scenkompaniet har gjort - och recensionen var ju ganska ... ja, hård? Fick helt enkelt fiilisen att recensenten och min kollega Ari inte riktigt diggade. Vi kan ta en liten screenshot här, varågoda:

 

 

33

 

Här får jag verkligen anhålla om avvikande åsikt. Jag tycker så här: 1. Är det pjäsens uppgift att erbjuda en lösning på de problem som unga tampas med i dag? Njeah. 2. Eller kan det eventuellt räcka med att peka på och identifiera problemen? 3. Eller how 'bout lite hederlig igenkänning? 

Jag vet inte med er, men är det nu inte en ganska förlegad syn det där om att man inte ska se elände om man mår skit? Tycker det kan fungera väldigt bra som tröst, när man känner igen sig. Blir sedd. Känner sig mindre ensam. 

Jag försöker förhålla mig ganska ödmjukt till min egen ålderdom (jag är ingen ungdom längre) så jag ska verkligen inte komma med någon harang om vad tonårspubliken behöver och inte behöver, men det kan jag i alla fall säga: Jag hade älskat den här i högstadiet. Såg framför mig hur vi hade sett den i jumppasalen i KSH. Som tonåring hade jag tyckt om att så här coola skådizar hade kommit till min skola och bekräftat att mina känslor var verkliga. Inte nödvändigvis rimliga, men likväl sanna. 

När jag blev äldre förvandlades (fördubblades?) skammen och jag började plötsligt skämmas för att jag skämdes. Ni vet, man skäms för sin dåliga hållning - och sedan skäms man för att man skäms, för det är ju iiiiiiiiinsidan som är viiiiiiktigast. Skrattade mycket gott när det här kom upp i pjäsen.

Tyvärr är de öppna föreställningarna på Wasa Teater schlutt kaputt nu. Så din enda chans är att du söker in till peffan, studerar till lärare och bokar in den till din högstadieskola eller gymnasium. Lätt som en plätt, hälsar kulturugglan i natten (Sameblod kan vi prata om en annan gång).

tisdag 17 oktober 2017 - 09:30

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda ("nyfödda") människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det - och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan - tvärtom - tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

... men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

måndag 16 oktober 2017 - 21:30

Det var ingen glädjande dag.

Vilken käftsmäll att se så många #metoo-inlägg på sociala medier i dag. Det är verkligen så uppenbart att ingen kommer undan sexuella övertramp. Inte alla män är ekliga, men nästan alla kvinnor är drabbade av någon form av opassande trakasserier. Hur såg er feed ut i dag?

Ellen skrev ett uttömmande inlägg om problematiken. Och det värsta var att jag inte ens blev särskilt förskräckt. Kunde säkert räkna upp lika många liknande situationer. Så här är det att vara kvinna i dag.

Jag är alldeles för sömnig för att rota i mitt inre arkiv, men tro mig när jag säger att det finns så otroligt många opassande incidenter från mina år i restaurangbranschen, till exempel. Så många händer i skrevet, på brösten, på rumpan när man kommer med händerna fulla (med till exempel brickor eller staplade glas) i en trång bar. Så ändlöst många opassande inviter och kommentarer. Förslag skrivna på kvitton. Sliskigt västa i örat. Högt ropade över bardisken. 

Eller kanske ännu värre: Den tysta, ensamma, läbbiga betraktaren. Som inte gör något fel. Utan bara sitter där. Dricker och dreglar. Jag vet inte vad som är värre, att veta vad du tänker, eller att inte veta vad du tänker.

Icke att förglömma den gången när en helt vanlig, harmlös man, hur seriöst som helst, men ändå lagom diskret för att inte uppröra folket runt omkring, frågade hur mycket jag kostar att ta hem. Ja, lite så där som när man köper jordgubbar på torget. En liter potatis. Lök. En kvinna på det, inga konstigheter. 

Och såklart tar det ju inte slut där.

Det var bara en snabb reflektion från den delen av livet. Skulle vi gå igenom alla, skulle vi få sitta här hela natten. 

Orka, alltså.

måndag 16 oktober 2017 - 13:15

5 blogginlägg som aldrig blev blogginlägg.

2017 10 15 12.29.47 1

 

Jag vet inte hur ni som bloggar fungerar så där i största allmänhet, men själv har jag en to blog-lista i telefonen. Varje gång när jag i vardagen drabbas av blogglust eller när ett bra bloggämne krossar min väg, skriver jag upp det i listan. Man kommer ju alltid på de bästa grejerna när man gör något helt annat. Som duschar, sover, är ute och går, kör bil, lagar mat eller ammar. Och då är det ju sällan läge för att sätta sig ner och skriva av sig på direkten. 

Dessvärre blir kanske 20 % av alla mina "suveräna" to blog-ämnen riktiga blogginlägg i slutändan. Och det stör mig lite ibland. Skulle gärna vara bloggare på heltid. Bara blogga, blogga, blogga och göra verklighet av alla mina idéer. Men nu finns det ju - tack och lov - lite annat också här i livet. Dock blir ju många aktuella ämnen daterade ganska snabbt, så tänker att jag snabbt kan beta igenom listan och sedan radera den och börja från noll. Här kommer listan som borde ha blivit blogginlägg, men som aldrig blev:

 

1. "Anna Bertills droger unga liberala".

Här tror jag tanken var att fortsätta på Annas inlägg om drograzzian i Jakobstad. Anna skrev om hur inställningen till droger har blivit betydligt mera liberal sedan hon själv var ung. Där kan jag verkligen instämma (tänker också på amerikanerna man stöter på i kulturen, fiktionen och i verkligheten som varken dricker sprit eller röker tobad, men som gärna tar sig en joint nu som då). Det som jag fastnade för den här gången, när många 14-15-åringar åkte fast, var att merparten av dem saknade fritidsintressen. Det väckte nåt i mig. Tänker att det är en grej man som förälder kan göra: Hjälpa och uppmuntra kidsen att hitta sin juttu. Vettiga grejer att göra (och bra typer att hänga med) vid sidan av skolan. Alla borde få ha något att brinna för (obs, ej en brinnande joint).

 

2. "Boktips höstlov"

Det här var ett önskemål från en läsare. Att jag skulle tipsa om bra böcker inför höstlovet. Här kommer nu kort tre stycken som ni kan läsa om ni inte läst ännu. Lovar att ni inte blir besvikna: 1. Björnstad - Fredrik Backman. 2. Själarnas ö - Johanna Holmström. 3. Vänd om min längtan - Ann-Louise Bertell. Har du tur hittar du samtliga på ditt lokala bibliotek.

 

3. "Jävligt störande kolumn Lundberg"

Av någon anledning kan jag inte länka till den här kolumnen, för nu befinner den sig bakom en betalvägg. Men när jag läste den ville jag ropa högt av frustration. Enligt min åsikt var Lotta Lundbergs kolumn en riktigt störande, utpekande text som pretty much säger att det är dags för unga utbrända kvinnor att ta ansvar för sin situation. "Hah, ditt eget fel att du hamnade här!". Inatt klockan 4 ugglade jag och tänkte däremot ROPA HÖGT AV LYCKA när Karin Jihde i podden Mellan raderna tog upp samma kolumn och sänkte den i havet. Lyssna till podden, så mycket smartare än mig.

 

4. Muminpappan: "Leva i fred, odla potatis och drömma"

Alltså här får jag faktiskt sträcka händerna i skyn och ge mig. Jag har ingen aning om vad jag tänkte här. Gissningsvis är det ett citat av muminpappan som jag har snappat upp någonstans, men vad jag ville med det är ytterst oklart. Kanske ville jag bara säga att det var ett bra livsmotto. Någon som vågar sig på en gissning?

 

5. "Barn och brevfrihet"

 

32

Screenshot av en kommentar på Svenska Yle. Artikeln handlade om barns användning av WhatsApp. Jag har sett det som min skyldighet att hålla koll på vad barnen skriver i diverse grupper. Men undrar nu lite om jag ska tänka om. Ska kanske tänka lite mer på detta och eventuellt återkomma. 

lördag 14 oktober 2017 - 22:30

Medelklasslyckan.

Ack, detta härliga medelklassliv som är mitt!

Barnen sover. Konstapeln pustar ut på soffan framför Arsenal-Watford. Babyn snarkar högt. På bordet står en halv skumpaflaska som vi delade innan Sami somnade. Osten, charken, kexen. Ljusen brinner. Ögonen är trötta. Tvätten upphängd och några chokladbitar kvar i paketet. Erik Nivas besvärliga dialekt i rummet.

Tänkte nyss för mig själv om det överhuvudtaget är möjligt att ha det bättre än så här. Medelklasslivet måste väl rimligtvis vara det bästa livet? Ett vanligt jobb. Några barn. En regelbundet inkomst. En man man älskar och ett hus som är lite för trångt. Promenadavstånd till jobbet. Vänner på spontanmiddag på fredag. En vardagspromenad med en vän. En ny bok från bibban. Fotboll på måndag. Läxor vid köksbordet. En serie på Netflix. Och någon liten konsert här och där.

Ja, inte är det svårt när det är lätt.

Jag var så himla trött imorse. Var som en urvriden trasa precis hela dagen. Förlorade smaksinnet mot kvällen och insåg nu att jag säkert håller på att bli förkyld (hoppas för Guds skull inte att jag smittade Ida-Lina och Theo som var här och förgyllde vår dag i dag!). Sov en två timmars tuppur med My nu på kvällen.

Blev lite piggare och klippte morgondagens SNAKK av bara farten. Handlar om hur människor möter människor i utsatta situationer. Hur ska man närma sig någon som är utbränd? Hur kan man visa empati när en medmänniska kämpar med sjukdom? Kan man bry sig för mycket? Kan man trampa någon på tårna? Ja, det är ett samtal som går lite högt och lågt och ut på villovägar (om vi säger som så: det slutar vid Lady Gagas kroniska höftsmärta). Man får lyssna om man vill. 

Men det var ju inte det som var poängen. Utan jag skulle också säga att jag läste Amandas inlägg om den första tiden med bebis. Nästan genast efter att jag läste Linneas. Och så tänkte jag än en gång på hur intressant det är att följa folk som blir föräldrar på nätet. Förstagångsföräldrar. Tvåbarns. Trebarns. Och hur olika verkligheter det blir. Hur svart det blir för vissa. Hur ljust det blir för andra. Och hur ett liv i Finland, i Vasa, i ett gult hus på Brändö kan vara så underbart för mig. När det kan vara rena rama mardrömmen för någon annan.

Jaja, tror vi säger godnatt härifrån lyckliga gatan.

Hoppas ni har det bra där ni är!

Puss!

 

2017 10 06 02.06.29 1

torsdag 12 oktober 2017 - 18:15

Dagens tips: Elin von Wright och skolskjutningen i Jokela.

När man har spädbarn händer det sig att man ligger vaken om natten och ugglar (eller egentligen kan jag inte skylla på spädbarnet, för hon äter i sömnen, men själv är jag kanske inte världsbäst på att somna om alla gånger). Så det är kanske mer regel än undantag att jag lyssnar på poddar eller diverse dokumentärer där kring 5 på morgonen. Oftast somnar jag om inom en timme eller så. Men på något underligt vis tycker jag det är så skönt och rofyllt att vara vaken när alla andra sover. Så skönt att få somna in igen när man vet att man hinner innan klockan ringer. 

Men det var ju inte DET jag skulle säga, utan jag har tänkt tipsa om det här i sjuhundra år. En natt för rätt länge sedan när jag sist ugglade (fullmånen, jag tittar på dig) så lyssnade jag på den nyaste P3 Dokumentär som Vasabördiga Elin von Wright ha gjort. Om skolskjutningen i Jokela. Jag vet inte om det var natten, höststormen utanför eller för att jag just nu har känslorna på ytan, men berättelsen tog helt och hållet andan ur mig. Det var både gåshud och tårar rakt igenom.

Kanske för att jag så väl minns hur det var 2008 i Kauhajoki. Den gången hade jag också en baby, Matheo var ungefär sex månader då. Satt hemma på Museigatan och följde slaviskt all rapportering. Skör som man tenderar vara som relativt nyförlöst kröp det verkligen under skinnet. Kanske också för att det var geografiskt så nära, kanske för att Sami var i Kauhajoki samma kväll som Matti Saari hade ihjäl elva personer. 

Ja, jag blev verkligen berörd, som sagt. Tycker ni ska lyssna på den. Grät speciellt mycket när Jokela-skyttens mamma berättar om gången när Pekka frågade "mamma, varför har jag inga vänner?". När hennes röst spricker när hon berättar. Aj vad det smärtar när man tänker på att vissa liv blir så skit att de tycker det är en god idé att skjuta hejvilt i skolan. Tänkte många gånger på hur viktigt det är med att vara en bra medmänniska. Att inkludera och se människor. Tänkte ännu fler gånger på hur tacksam man ska vara när barnen har kompisar.

OCH- att det är urbra att de redan en gång har övat utrymning av skolan i höst. Men den tanken vill man helst inte tänka till slut. Jaja, lyssnar gör ni här.

onsdag 11 oktober 2017 - 19:00

Bra typer som syr.

När jag var på bröllop i helgen räknade jag till två karisbördiga E/S Design-klänningar bland gästerna. Syrran var också på en annan bröllopsfest samma dag och på den enda instabilden jag såg därifrån räknade jag till två (varav den ena bars av Elin Sandholm herself). På mitt eget bröllop fanns det tre. Elins klänningar dyker upp överallt nu för tiden. Kan bli så himla, himla glad av det. Att det går bra för bra typer man känner. Att bra typer köper av folk jag känner. Tycker Elin har en så otroligt fin filosofi kring hennes kläder också. Multifunktionellt, hållbart, finländskt. 

Igår när jag skulle iväg till Jeppis hade jag en klassisk fuldag, med  en bautafinne på läppen (här nysminkad, så tyvärr - eller tack och lov - syns den inte, men tro mig, den var som Öjberget). Men allt blev pikulite bättre när jag lade på mig en alldeles nysydd collegetröja från Kokkola. Har upptäckt Emma Kurtén via insta och fick min pantertantertröja hemlevererad via Emmas syster som studerar här på Brändö (service!). Alltid lika stolt att bära kläder som kommer nära ifrån. Emmalotta Design. E/S Design. Kom ihåg. Bra skit.

 

emmalottadesign

onsdag 11 oktober 2017 - 16:00

Lång tid, ingen syn.

Åj åj åj, var ska man ens börja efter en så här händelserik paus?

 

Äntligen har jag en lugn stund för mig själv. Jag lät det eka tomt här några dagar, helt avsiktligt. Ibland behöver man bara andas de få stunder som blir över. Helgen gick åt till att ha Jemppa och Calle här från Stockholm, föra Mysli på sin andra övernattning utan oss, gå på världens finaste bröllop i Kaskö och hänga med gamla saknade vänner som vi träffar alldeles för sällan. Det var en så fruktansvärt bra helg. Blir ännu alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka. 

Överlag känns det bra i livet. Har en bra harmoni i kroppen den här onsdagen. Hade en lång och kaotisk to do-lista som gjorde mig kreisi förra veckan. Men nu, mina vänner, har jag precis så mycket luft i kalendern som jag förtjänar. Får pusta ut och vila mycket. Tycker jag känner av sviterna från helgen ännu (man vet att man har varit på ett bra bröllop när man 12 timmar efter att det började, klockan 4.00, känner att man fortfarande har SÅ MYCKET ATT GE). Har också kruxat av min föreläsning i Jeppis (tack ni som kom!). 

Innan My föddes visste jag om tre tillfällen som vi måste kalla in barnvakt innan hon ens har fyllt tre månader. Möhippa, bröllop och föreläsningen här ovan. Nu har vi tagit oss igenom alla. Med bravur, kan vi kanske säga. Känns så bra i mig att både mina föräldrar och svärisarna fick en bra första upplevelse med alla tre barnbarn övernatt. My har verkligen briljerat med sömnen de senaste veckorna. Hon klämmer av cirka elva, tolv, tretton, fjorton timmar per natt. Med en enda amning. Det kan man leva med, milt sagt.

Och så är honljuvligt glad när hon vaknar. Orkar ej med all denna sweetness. Kan inte fatta att vi fick det här barnet.

 

2017 10 09 12.35.44 1

 

söndag 8 oktober 2017 - 21:00

Mitt första instaår 2012-13.

Om det är något som kan få en på gott humör så är det att scrolla bakåt insta-arkivet. Tänk så många bra stunder man har fångat där genom åren, som annars hade fallit i glömska. I dag när vi satt i bilen i hundra år skulle jag leta fram en gammal bild som vi pratade om, men det slutade med att jag scrollade igenom ända till start. Herregud så barnen har växt! Och så fula filter man använde förr! Så otroligt dålig mobilkamera i min första iphone!

Minns att jag skaffade insta rätt sent, i jämförelse med många av mina vänner. Ändå känns det som hundra år sedan maj 2012 när jag laddade upp min första bild på en chiliräksmörgås hemma hos mamma och pappa. Nå väl, här kommer ett nostalgiskt bildsvep genom instahistorien 2012-13 (om ni undrar varför det ser så underligt ut så beror det på att jag har screenshottat i desktopläge):

 

3

 

I tidernas begynnelse var Milken runt 1,5 bast. Och Matheo tre. Och det var ju inte direkt så att lajksen kom i överflöd, hah. Man fick vara jävligt nöjd om man kom upp i 12.

 

34

 

De var ju så smååååååååååå.

 

5

343

 

... och gulliga.

 

994

 

Skrattade länge åt den här bilden. Sami ser ut som en tolvåring.

 

6

7

 

Här hade vi ännu de gamla väggarna i vardagsrummet. Gräddvita. 

 

8

9

 

En av mina google translate-favoriter i min kvarterspizzeria.

 

10

11

 

.. också jag var ganska ung och oförstörd här. Speciellt snygg i håret här när vi har lekt frissa (och mörkhårig!).

 

12

 

Aj va kalasfina!

 

13

 

Det här var en #tbt innan begreppet ens myntades. På tal om kalasfina. Gissar att Milken var kanske ett halvt år här (om ens det).

 

14

 

Sjukt störigt när det där blurrandet kom till som funktion på insta och alla gjorde sina bilder så där blurriga i kanten. WHY??? Här är jag på väg på julfest för mediestuderanden.

 

15

 

I dag skulle det aldrig falla mig in att lägga ut en så här oskarp bild. Kvalitetsgranskningen var inte så hård 2012.

 

16

 

Eller så var det bara kameran som var kass.

 

1

17

31

18

30

19

20

21

 

Vintern 2013 fick jag glasögon. Inser att det var 4 år jag senast gick på syngranskning. Borde kanske åtgärda det.

 

22

23

 

I något skede under året förvandlades vardagsrummet till mintgrönt.

 

25

26

27

 

Milken växte nästan i kapp med Masse och började cykla.

 

24

28

29

 

Och utan att jag märkte det gled ettårsdagen förbi. Det här måste vara morsdag med tanke på halsbandet. Mycket kan man för övrigt säga om våra frillor, men de var inte bättre för, hah! 

 

To be continued.

fredag 6 oktober 2017 - 13:00

Fredag, äntligen.

2017 10 0502.26.461

 

Några urstressiga dagar bakom mig. Har varit så galet trött. Men nu börjar allt lugna sig. Önskar jag skulle förstå att sova lika bra som min baby. Men någon sa något om fullmåne just nu - och det brukar förklara saken. Sover alltid som en jävla kratta då (sneglade avundsjukt på My som klämde av 13 timmar inatt). Har vaknat varje morgon och tänkt "HOHHOOO så jag ser SLITEN ut!". Har inte ens bemödat mig att sminka mig när jag har gått ut bland folk, för det är liksom ingen vits. Ni vet det där om pärlor och svin etc.

 

snakk

 

I helgen ska jag åka på fest, så det blir säkert tyst här på mitt hörn av internet. Eller nej, det blir det inte alls. För på söndag kommer ett riktigt skojigt avsnitt av SNAKK. Har just klippt klart. Jag och Nadia har listat våra 10 äckligaste människotyper. Det är förkastligt och hemskt att döma, jag vet, jag vet, men om man är så här fullkomlig som jag så är det okej (SKOJA!). Glöm inte att lyssna på den på söndag, om ni vill gotta er i läbbiga typer. Som vanligt lyssnar ni ju här.

 

2017 10 04 03.51.53 2

 

Och enligt min senaste läsargallup: En gullig bebisbild om dagen är bra för magen. Nog är hon är gulleplutt, den här My Maxine (speciellt när hon sover och dyker, som min äkta make brukar säga).