fredag 24 mars 2017 - 17:00

Rapport från One pot-pastan.

Eftersom Klingenberg så vänligt önskade bilder och recension av one pot-pastan som jag bloggade om igår - och eftersom era ord är min lag - kommer här en rapport. Nu saknar jag ju totalt förmågan att följa ett recept till punkt och pricka (kanske främst för att jag den här gången saknade rätt sorts körv, till exempel). Så ha överseende med att vi jobbar med knackkorv denna gång. I övrigt följer jag Sofies Foodly-recept. 

 

One pot pasta 1

 

Här inser jag att jag ljög alldeles förfärligt i föregående mening, för jag hade inte spagetti heller, utan vi körde med helt vanliga pastaskruvar. I det ursprungliga receptet var korven Chorizo-korv och den kan säkert kokas lika länge som allt annat, men eftersom vi hade knackkorv, så väntade jag en liten stund innan jag lade i den (sönderkokt korv är ingen korv).

 

one pot pasta2

 

Tyckte det kändes lite torrt från start med tanke på att pastan faktiskt var okokt, men jag väntade ett par minuter och då hade tomaterna släppt ifrån sig så mycket vätska att jag kunde pusta ut.

 

one pot pasta3

 

Ja, då såg det ut cirka så här. Min mobil immade igen, men ni fattar. Det doftade för övrigt sjukt gott. Pastan skulle koka cirka 9 minuter, så halvvägs slängde jag i mina körvar. Kom ihåg att röra om ganska flitigt.

När det kommer till knackkorv är jag för övrigt väldigt noggrann. Det måste vara sådana med skinn och sådana som det säger "knax" när man biter i dem. Om någon kommer med såna där sladdriga, skinnlösa, rosa fanskap - ja, då blir jag inte glad.

 

one pot pasta5

 

Här någonstans kom Milken in med en nysnickrad maskeraddräkt och en svår gåta "Gissa vad jag föreställer!". Ledtråd: "Det har med fredagsmys att göra".

 

one pot pasta4

 

Och sedan hade cirka 10 minuter gått och maten var klar! Hyvlade över så mycket parmesan som mina armar orkade och klippte i resten av basilikan. Och sedan åt vi alla tills vi sprack. Så himla enkelt och gott. Pastan smakade liksom så mycket mer när den marinerats av alla smarriga smaker. Och lätt och snabbt gick det! Ni kan absolut testa.

Här är receptet igen om ni ännu är sugna

fredag 24 mars 2017 - 12:00

Förfallet.

uak

 

Hade många långa planer för min lediga pre-helg som alltid infaller torsdag-fredag. Ingen annan hemma, bara jag själv, mycket kaffe och Gula huset. Det gick lite sisådär eftersom magsjukan kom till oss. Själv klarade jag mig undan, tack och lov. Men däremot förföll ju hela huset till något som närmast liknar en soptipp och här sitter jag nu och önskar att det fanns någon som tog tag i skiten. Golv och väggar flyter ihop i en enda oreda. Man vet liksom inte var man ska börja. 

I övrigt tog jag emot magsjukan med öppna armar, eftersom vi faktiskt varit oförskämt friska hela vintern. Nästan så där att man undrar vad som är fel när ingen någonsin får feber. Nu känns det som om våren kan komma på allvar. 

Nyss låg jag  i sängen och högläste för Matheo om en familj som fick sommarlov och flyttade till en holme i skärgården. Min egen längtan dit bara växer och växer. Finns bara en liten tanke som stillar mitt eviga trånande - och det är mitt nattkissande som har kört igång denna vecka. Ändå tills nu har jag sovit som en stock natten igenom. Men i början av veckan startade nattspringet (vaknar som ett annat klockverk 4.30). När jag tänker på kombinationen "Replot + utedass + nattkiss + vargen + kallt + vått nattgräs" längtar jag lite mindre.

Nåja, nu ska jag försöka göra något åt förfallet i bilden. Kanske köpa fredagstulpaner när jag hämtar Milken från förskolan, vem vet. Någon belöning måste en väl ändå få för besväret. Hej så länge!

torsdag 23 mars 2017 - 10:15

Flashbacks från förr.

OnePotPastaKorv

 

När jag inledde min semester förra sommaren satt vi ännu två pers i vårt kontor. När jag kom tillbaka från min sjukledighet var vi tre. Under tiden hade vi ynglat av oss och utökat familjen med Sofie Sergelius som hade anställts för att starta upp en systersajt till Sevendays, en matsajt för HSS Media. 

Det har varit så roligt att följa med uppstarten av sajten. Just för att allt är så bekant - förutom den lilla detaljen att vi var tre personer när Sevendays lanserades - Sofie har varit .. ja, Sofie. Hon har verkligen jobbat som en dåre. Hon har byggt upp sajten, gjort cirka en miljon recept (och fotat dem), haft kontakt med alla kunder, gjort cirka tusen kontrakt och däremellan sprungit av och an som en annan stadsbuss mellan Creamarketing och kontoret. Förstår inte hur hon har gjort det.

Även om man inte har haft huvudansvaret inför lanseringen har vi ändå kunnat leva med i premiärnerverna (i smyg har det varit ganska skönt att inte bära allt ansvar, jag och Anna-Lena har mest hjälpt till med marknadsföring och diverse kampanjer - ja, och ibland har vi ryckt in där det behövts, till exempel som handmodell).

I dag fyller Foodly.fi en vecka och för att fira det har jag tre absoluta favoriter som jag tänkte presentera för er (ni kommer inte att bli besvikna). 

 

1. Ett helt fantastiskt klipp från Närpes. Jag har sett det säkert 10 ggr och tycker fortfarande det är fullständigt ljuvligt. Speciellt när farbrorn säger "kuckar i backspäilin" (det är något med hur han uttalar kuckar med ett så hårt u som gör att mina ben börjar darra av kärlek).

2. De så kallade "Bajsbullarna". Eller lakritssnurror heter de ju på riktigt. Men tänker att de här skulle funka alldeles speciellt bra på barnkalas. Svarta lakritsbullar med roliga associationer - vad kan möjligtvis gå fel?

3. I dag är jag ledig och har tid och lust att testa på en One pot-pasta (se bilden längst upp) som jag tänkt göra i cirka hundra år, men aldrig kommit mig för. Tänker mig att den kan bli en hit i småbarnsfamiljen.

 

Kommer att uppdatera Foodlys Facebook med allt möjligt göttigt under helgen, så kan också rekommedera att gilla den. Gör det här.

onsdag 22 mars 2017 - 20:00

Ultraljud i vecka 22.

ultraljud vecka 22

 

I dag var jag på ultraljudet jag snackade om. Skrattade riktigt högt åt mig själv - eller egentligen lika mycket åt er som sa att man minsann kan råka se könet på barnet om man har otur (eller tur - hur man nu ser på saken). Själv kunde jag inte ens se skillnad på mage och huvud. Händer eller fötter. Jag tror inte att jag är särskilt normalbegåvad när det kommer till anatomi, för i dag fanns det verkligen NOLL risk för att jag ens skulle ha prickat skrevet rätt. 

Förutom på slutet när barnmorskan kopplade på den realistiska vyn (sådan fanns inte när jag senast avlade barn). Det var verkligen ett OMG-moment. Att det är ens är möjligt att se så här tydliga bilder! På ett foster i bara vecka 22. Såg dock bara fejset, så ännu råder det stort mysterium om vad som rör sig där inne. Men alltså fejset - så sjukt att kunna se ansiktsdragen. Och fingrarna i munnen. Skrattade lika högt här, för den där profilen är identisk med min förstföddes som nyfödd.

"Aj det är en pojke?" sa Milken när hon såg den här bilden. Tydligen såg den väldigt manlig ut. Själv är jag bara nöjd över att allt har gått så himla bra så här långt. "Allt är normalt" är det bästa jag kan höra (är inte direkt bortskämd med det). 

Yes!

tisdag 21 mars 2017 - 08:30

5 tankar från dygnet som gått.

reppen

 Soltorpet i vinterskrud.

 

1. I vanliga fall när barnen tränar brukar jag sitta i Fennia-arenan och kolla på vid sidan av planen eftersom jag fortfarande av någon anledning tycker om att se deras utveckling och rörelseglädje. Men igår kände jag mig vild och galen och tänkte att jag istället skulle tanka bilen och handla mat. För omväxlingsskull (nu snackar vi vild och galen här igen) så bestämde jag mig för Lidl. Och herregud, det var så billigt att jag inte ännu har kommit över chocken. Jag bar två överfulla matkassar till bilen, för bara 26 euro. Herregud, bara jag köper mjölk och bröd i min lähikauppa så kommer jag knappt under 30 euro. Så kreisi.

2. ...förvisso hade jag av misstag stulit en olivolja som jag hittade väl dold i kundvagnen när jag kom ut. Det var bara att gå in med skammen och säga "ursäkta fröken, jag råkade stjäla den här". Men fick till all lycka betala och sedan hämta mina barn, utan att bli bojad i ett bakrum. 

3. Igår när Sami hämtade mig från jobbet sa han att det var stockning i början av Kyrkoesplananden eftersom en man fått motorstopp i backen framför trafikljuset. När vi körde där förbi på vägen hem stod samma man med samma varningsblinkers och såg osäker ut. Nå, nu stannar vi, sa vi. Och så hjälpte Sami mannen att rulla bort bilen från körfilen. Eftersom jag inte är i mitt livs form just nu, satt jag i bilen och väntade. Men tänkte få hjärtstillestånd av irritation när jag såg hur fruktansvärt egoistiska folk är i sådana här situationer. Både Sami och bilmannen blev halvt manglade av bilisterna runt omkring som hade noll överseende med att de försökte få bilen ur körfilen. Om alla bara hade stannat och låtit dem rulla till trottoaren hade allt varit över på 30 sekunder, men djiizuz FOLK GASADE OCH PINADE SIG FÖRBI och betedde sig som allmänna DÅRAR. Och där hade stackaren stått i säkert en kvart innan någon ens stannade och frågade om han behövde hjälp. Finland, skärp er.

4. När någon frågar hur jag mår säger jag "faktiskt helt som vanligt, tror jag!" eftersom jag varken vill påminnas om eller bejaka mitt illamåendes existens. Jag tror att jag nu lider av så kallat vanligt graviditetsillamående, eftersom det går att botas med typ citronvatten, ingefärate och "frisk luft". Jag tror att det här är mitt vanliga mående, eftersom jag har blivit så van vid att ständigt ha en liten äckelklump i spyhalsen. Just nu spyr jag kanske en gång i veckan. Kan inte begripa hur skönt det ska bli att helt slippa skiten. Även om det går hur bra som helst att leva med vardagsliv med äckelklumpen nu.

5. I helgen var vi för första gången för i år ut till Replot och grillade lite körv. När pilkarna på isen utanför hade gått hem, landade tre alldeles absurt stora havsörnar vid pilkhålet och mumsade på fiskarnas rester. Efter björnen är havsörnen mitt absoluta favoritdjur. De är så stora och läskiga att man helt tappar andan. Så mäktigt att få se dem på nära håll. Visste ni att de kan ha ett vingspann på 2,5 meter? Det, mina vänner, är till och med kreisigare än Lidl.

söndag 19 mars 2017 - 10:15

Kom ti insikt.

kaj kom till byin

 

Igår var vi alltså på KAJ:s Kom till byin-konsert på Wasa Teater. Eller ska vi säga: Att kalla det konsert är kanske en liten underdrift.

Jag räknade snabbt att jag har sett minst fem KAJ-uppträdanden de senaste åren. Även om jag såklart såg fram emot gårdagens show tänkte jag ändå lite i smyg "Nå, hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara?". I synnerhet när jag lyssnat på Kom till byin-skivan  e x a k t  varenda en kilometer som bilen har rullat ända sedan jul när de fick den i julklapp.

Det första barnen ropar innan baken ens landat i bilsätet är "LÄGG PÅ KAAAAAAAAAJ!" och eftersom de verkligen, verkligen diggar (och eftersom jag är en god mor) så köper jag såklart konsertbiljetter när den möjligheten finns. Plus att mitt kulturella samvete alltid tickar lite på minus. Känner alltid att man ska och bör understöda lokal kultur. Gör det alldeles för sällan, enligt min egen standard.

Både jag och Anna-Lena hade hela man- och barnaskaran med när vi klev in på Stora scenen. Det var vi överraskande ensamma om. "Så himla många pensionärer!", sa vi i kör. Förstås är det ingen nyhet, att KAJ:s fansbase är jämt fördelade mellan 0-100-åringar. Men tyckte ändå det var fantastiskt att se. Alla dessa flotta damer i hårt sprayade permanenter sitta och digga i kapp till pulserande hembygdsrap.

Jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle bli roligt-roligt. Föreställde mig små lustiga fniss här och där, men absolut inte att jag skulle skratta så jag knappt fick luft. Hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara? Nå, mycket! Jag garvade så mycket mer än på standupen häromveckan. Kroppsspråket! Mimiken! Sketcherna!

Tycker de lyckades med sånt som ingen annan rimligtvis kan genomföra med hedern i behåll, nämligen göra parodi på österbottnisk revy (som redan är en parodi i sig). Och ännu göra det så roligt att jag halvt födde barn på kuppen.

Och någonstans där mitt i sjunger Jakob en helt hysterisk tolkning av Pavarotti-klassikern Nessun dorma. Det var liksom så sjukt bra (vem hade trott att en Vöråpojke hade det i sig?) och roligt på samma gång. Tårarna rann av skratt samtidigt som ögonen var stora som tefat. Önskar att det fanns på film någonstans så ni skulle förstå. Hur kan det finnas boyband som behärskar alla genrer? Övergår mitt förstånd. Trodde opera var det ouppnåeliga. Men där fick jag så jag teg.

Kan också uppskatta att de är så avspända, smarta och bra människor också utanför KAJ-scenen. Tänker att det är så himla bra att det finns artister som hela Österbotten (nej, hela Svenskfinland!) kan älska. Som är klipska, medvetna och mjuka. Oavsett i vilka sammanhang man råkar på dem.

Trodde verkligen inte att jag skulle bli så här impad.

Men tji fick jag.

lördag 18 mars 2017 - 14:30

Feeling och feeling.

linngravid

 

Kroppslig feeling: Att bo i min kropp just nu är som att bo i tre storlekar för små kläder - hur stora kläder jag än har. Jag känner mig alldeles för liten för mig själv. Vilket säkert är helt normalt när man föder upp människa i vecka 22. Sväller som en tok just nu. Så stor som jag är nu var jag på förlossningen med de andra barnen. Det bådar gott för min målvikt (+30 kg). "Varför denna vikthets?" kanske någon undrar. Nå, jag göder mig i hopp om att få samla på mig lite amningsfett. Var i tiderna tvungen att sluta amma Matheo eftersom jag vägde 49 kg och såg ut som en människa drabbad av svält (är 172 cm lång). Försöker ladda bättre denna gång. Plus att jag tycker om mat. Mycket mat. Bilden ovan kan vi kalla "glada kinder".

Själslig feeling: Är glad och lätt i sinnet. Har många goda tankar i omlopp. Samtidigt kan jag ibland drabbas av akut sorg när jag tänker på att det snart är maj och dags är vinka adjö till mina kollegor (lyckligtvis har jag andra personliga projekt som jag kan sysselsätta mig med för att få sommaren att gå). Men först ska jag njuta som en galning av att finnas och verka i ett sammanhang som ger mig så mycket. Jag och Anna-Lena har så många roligheter på gång under våren. 

Dagens feeling: Åt riktigt härlig frukost på Fazer i mycket gott sällskap. Ska så fortsätta dagen ut, eftersom jag snart ska möta upp nytt gott sällskap för middag och KAJ:s succéshow på Wasa Teater. Barnen förstås mycket uppspelta. 

Humoristisk feeling: Mitt senaste skratt var sexbastaren här hemma som tackade nej till hårt rågbröd pga svårt att äta med lösa framtänder: "nej tack, du vet ju hur besvärligt jag har det med mina löständer".

Gårdagens feeling: Vi har fantastiska klassföräldrar i Matheos klass i år (igen). Igårkväll samlades hela klassen på discobowling och pizza. Varje gång man bowlar tänker man samma sak "men guuud, det här måste vi göra om snart". Det var så kul, även om jag förstås var orolig för att någon skulle misstänka att jag svalt ett av kloten.

Nå, det var dagens rapport. Nu ska jag läsa en bok (Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell - har börjat SÅ lovande) och chilla lite innan kvällens festligheter. Hej så länge!

tisdag 14 mars 2017 - 11:00

Ta reda på kön eller ej.

WP159323 befunky instant 113

 

Precis som 100 % av alla andra kvinnor som någon gång odlat ett barn inom sig känner jag att det är fullkomligt absurt att det just nu ligger en människa i en människa (alltså i mig!!!). Även om det här med förökning förmodligen är det mest naturliga som finns på denna jord, så känns allt det här ändå totalt främmande för en klinisk och rationell nutidsmänniska som jag. Sa jag just rationell? HAHA.

Men får det liksom inte att gå ihop att där ligger en nästan fullt utvecklad människa (googlar man vecka 21 så ser ju bilderna ut så här). Har ju sett en hel del prematurbarn i mina dagar och det känns ju helvilt att fostret snart är så stort att det har chans att överleva utanför min kropp. Tänker till exempel på min bloggkollega Nina här på Sevendays som födde barn i vecka 23. Galen tanke att jag skulle föda barn om två veckor och det skulle potentiellt kunna gå vägen.

Ja, det är mycket som känns vrickat. Också det faktum att det inte är en liten könlös hermelin där inne, utan faktiskt en person med könsorgan. Har bara tänkt att vi ska få "en baby". Inte att det ska komma en pojke eller flicka eller något däremellan. Den här gången tänker jag inte ta reda på vad det lutar mot heller. Det får komma vad det komma vill (om så en könlös hermelin).

Finns ändå ingenting i könet som säger något om barnet och dess egenskaper, fallenhet, personlighet och intressen. Det har i alla fall de senaste nio åren lärt mig av ett flickebarn och ett gossebarn. Allt det som skulle gälla pojkar gällde inte oss. Lika lite som allt det traditionellt flickiga gällde flickan. Och det är väl alltid hälsosamt att inse. Att alla variationer är möjliga.

Ska vänta till sista sekund för att ta reda på vem som är trean och vad hen har mellan benen. Tänker att det kan ge mig en sista push att ta oss igenom förlossningen. Än så länge spelar det ingen roll (jag menar, här finns det inga barnrum som ska målas ljusblå eller rosa, moahaha). Mitt huvudsakliga fokus ligger bara på att hålla hermelinen inne så länge som möjligt. Och det är helt enough just nu.

Av vilka orsaker har ni tagit reda på alternativt inte tagit reda på könet under en graviditet?

måndag 13 mars 2017 - 09:00

Ekofasta – ypperlig träning i återanvändning

Inlägget är ett kommersiellt samarbete
med ekofasta.fi
***

 

Det har knappast undgått någon att mitt shopstop under hela 2016 - som man brukar säga på finska - var en lätt knackkorv. Jag köpte inga nyproducerade kläder eller skor - och det funkade hur bra som helst. Att låna, byta och köpa på loppis är väldigt lätt om man har tid och lust (och råkar befinna sig någorlunda inom ramarna för den finska kroppsnormen).

Officiellt avslutades mitt köpstopp vid årsskiftet, men det skulle dröja nästan två månader innan jag slutligen bröt det. Jag hade helt enkelt inga behov (eller ja, i slutet av februari hade min mage växt så mycket att ett par gravidbyxor var tvungen sak). Men i övrigt hade jag säkert kunnat fortsätta ett år till. 

Blev därför mycket glad när jag blev kontaktad av gänget bakom Ekofastan 2017. Har ni hört om den? Jag hade hört om den via min bloggkollega Liisa här på Sevendays (vill minnas att hon har ekofastat förr). Tycker det här kunde vara en ypperlig övning om man tycker det är för hardcore att ta sig an ett helt år på direkten.

 

ekofasta1

Foglossningsbälte har jag lånat av Nadia.

 

Själv tycker jag det shoppingfria året gav mig cirka 700 nya aha-upplevelser. Så här i efterhand kan jag nästan få avsmak av mängden kläder folk släpar hem (som om shopping skulle vara lite av ett fritidsintresse, uäk). Det ploppar upp nya butiker och shoppingcenter överallt, folk köper som dårar och jätteofta undrar jag: Kommer inte gränsen emot snart? Eller har den redan kommit? Så här mycket kläder behöver ingen normal människa.

Bakom det här suveräna initiativet står Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland i samarbete med Finlands svenska Marthaförbund, Changemaker-nätverket och Finska missionssällskapet. Fokus ligger alltså på återanvändning och att man under de sju veckorna som fastan pågår ska låta bli att köpa nya prylar och därmed funtsa på alternativ till nyproducerat. Lite som jag redan sa: låna, byta, reparera etc.

 

EKOFASTA

Babystuff är urenkelt att fynda begagnat.

 

Såg att Karin hade gjort den officiella ekofasta-listan, där hon bland annat berättar att vi har delat barnvagnen här ovan (min bloggkollega Ellen har också gjort listan här). Det är ju ett ypperligt sätt att göra saker och ting lättare för sig under småbarnsåren. Har själv lånat ut vår spjälsäng till Annika och bilstolen får jag senare av Anna. Ge vidare, byt och dela!

ekofasta.fi finns massor av bra läsning och inspiration om du vill hänga med på fastan. Där läste jag till exempel att finländarna slänger årligen 70 000 ton textiler (det om något säger ju att vi kanske kunde dra ner på konsumtionen litegrann). Jag vågar påstå att det är så mycket lättare än ni tror (i alla fall om man är en privilegierad tant från Brändö arbetarklass). Jag utmanar er i alla fall att testa!

 

ekofasta2

Loppisfyndad bomber som jag har pimpat med stryka på-bokstäver.

 

Ni som deltar i ekofastan får gärna dela med er av era erfarenheter i sociala medier. Hashtagga dina inlägg med #ekofasta, så kan vi inspireras av varandra!

 

Läs mer här.

Och gilla sidan på Facebook här.

fredag 10 mars 2017 - 21:41

Sämst av tre.

Fredagkväll och ensam hemma. Aj aj aj så härligt. Tänkte jag skulle ta upp en grej som har slagit mig många gånger (senast här i kommentarsfältet igår). Lite om det fysiska och psykiska. Och hur det påverkar hela upplevelsen kring graviditeten. Ähh. Låt mig förklara.

Många som har snackat med mig den här gången har varit så glada för att det har gått så bra hittills. Med det får man ha i åtanke att mitt fostervatten gick ungefär i de veckorna jag är nu när jag väntade Milken (sjuka tanke!). Och då hade jag blött som en tok från från start.

Fysiskt var den graviditeten en mardröm (man kunde aldrig riktigt förutse vad som skulle hända när man reste sig - blodbad eller vattenbad?). Därför förstår jag såklart att folk säger att det är skönt när det har gått bra (tycker också själv det är fruktansvärt skönt).

Ur babyperspektiv har den här graviditeten varit rena rama barnleken. Allt har gått som smort. Inga blödningar. Inga sammandragningar. Inga tidiga vattenavgångar. Nada.

Ändå hävdar jag i nuläget att Milkens graviditet var lättare än den här.

Huuuur kan du tycka så, med tanke på hur galna omständigheterna var då, kanske du undrar. Svaret är skitlätt. Och det har absolut ingenting med fysiska förutsättningar att göra. Utan bara med psyket.

Med Milken hade jag huvudet med mig ända i mål. Inte en gång tvivlade jag på mig själv och min egen förmåga. Klart jag hade ont och hade lejdon, men jag tappade aldrig tron på livet och framtiden. Oavsett utgång visste jag att allt kommer ordna sig. Vilket det såklart också gjorde.

Och så länge jag har huvudet med sig så fixar jag nästan allt. Även om kroppen var lite svajig och inte riktigt höll hela vägen, så var hjärnan kanske skarpare än någonsin. Och det gjorde att hela upplevelsen blev uthärdlig - trots alla problem som ploppade upp längs vägen.

Den här gången har varit så sjukt mycket tuffare när jag har fajtats mot både kroppen och knoppen. Nu känner jag tilltro till livet igen (därför vågar jag skriva det här), men det har varit så fruktansvärt mycket svärta i huvudet under månaderna som har gått. Kan inte ens längre räkna gångerna jag har tappat tron på mig själv och livet i stort.

Finns ingen fysisk smärta som kan mäta sig med den psykiska tomheten som greppar strupen och säger att du aldrig mer kommer skratta igen. Finns ingen känsla som är så skräckframkallande och förlamande som känslan när du tror att livet alltid kommer vara så här mörkt, tomt, kallt.

Och det tror man ju alltid när man är mitt inne i det.

Har byggt upp en galen respekt för folk som tampas med och övervinner psykiska sjukdomar och depressioner. Har insett att jag föredrar fysisk smärta hundra gånger om - bara jag får känna att det är mitt vanliga jag som styr i hjärncockpiten. Är verkligen urusel på att vara nere i gropen.

Har nog aldrig mått så här skit i hela mitt liv och gissar att det till 90 % har berott på att huvudet föll av kroppen sisådär i januari. Är SÅ JÄVLA GLAD att jag pikkuhiljaa har hittat tillbaka till ratten. Nu styr jag igen. Lite vingrigt och trevande, på en osandad skogsväg, men tror jag börjar ha ett hum om vart vi är på väg.

Så ja och nej, den här graviditeten är både bättre och sämre. Fast mest sämre. Men vad vet vi - kanske den avancerar och överraskar på slutet?