tisdag 20 juni 2017 - 18:00

Kramp.

Nee, jag vann ju inte på lotto. Eller det gjorde jag visst. Tjugo euro. Men det tog mig varken till Snappertuna eller till någon turkosblå söderhavsö. Jag fick surt punga ut mina hundringar själv när jag nyss bokade mina tågbiljetter till midsommar. 

Har också drabbats av någon form av skrivkramp. Kan varken blogga eller skriva på mitt manus. I bloggen har jag inget att tillägga, eftersom min hjärna totalt saknar förmågan att tänka. Jag vandrar hjärndött omkring och äter grillkorv. Läser böcker (ni måste måste måste läsa Fredrik Backmans Björnstad) och badar bastu. Manuset går lika trögt. Rädslan för att misslyckas är så mycket större än ivern just nu (och det har ju sällan bäddat väl för kreativiteten). Tycker allt jag skriver är skit skit skit. Därför är det ljuvligt att läsa Fredrik Backman och pausa med rabarberpaj istället. Älskar folk som kan skriva.

Har varit på Replot några dagar. Är nu hemma och tvättar några maskiner kläder. Såg mig för första gången på länge i en helkroppsspegel. Skrattade högt. Butiksbiträdet på Sale i Replot frågade i går om jag har gått över tiden (jag är i vecka 34+1, tror jag) och jag var på vippen att svara "ja!". Min rygg har totalt crashat de senaste dagarna. Det gör så ont att jag knappt kommer in och ut ur en bil.

Ja, det var ungefär vad jag hade att säga i dag. Hoppas ni har mera fart i era hjärnor. Puss!

lördag 17 juni 2017 - 20:30

28 mille.

Hur många gånger i sitt liv måste man lotta för att man inte ska vara totalt bombsäker på att det är JUST JAG som kammar hem tjugoåtta mille JUST I DAG? Nå, nu har jag enbart lottat två gånger i mitt liv, så i dag känner jag att vi är totalt ON FIRE. Milken gjorde en rad, Massler gjorde en och jag fyllde i två. Och så dubblade vi dem, köpte glass och studsade hem i all iver (nu förstår jag inte hur jag ska överleva de två timmar som återstår till dragning). 

Barnen, som inte har så stort hum om pengar, föreställer sig att vi ska "köpa en playstation" för 28 000 000. Jag, däremot, vet att vi sitter på första bästa helikopter i morgonbitti. Som tar oss till mamma och pappa i Snappertuna. Ska köpa upp alla finska jordgubbar som finns i hela Raseborg. Äta med vispgrädde. Anställa en massör. Och någon som påtar mig i håret hela eftermiddagen. Om ni inte hör från mig i morgon, så vet ni varför. 

I lappen finns sanningen:

 

lotto

lördag 17 juni 2017 - 13:00

Veckans.

linn jung fraknar

 

Veckans roliga detalj: Jag hade på känn att den här frågan skulle komma oftare, när jag inledningsvis blev gravid, men har klarat mig undan den rätt så bra ändå. Kanske bara 5 personer har frågat. Apropå den ojämna ålderskillnaden på våra barn - "Är det samma pappa den här gången också?". Tycker det är så lustigt. Att det osar ny man när man plötsligt pausar barnföderierna i 6 år.

Veckans bra gjort: Min mutsi Dana blev klar socionom igår. Det är så roligt när hon, som aldrig genomfört en högskoleexamen, kaxade sig genom Lottas och mina universitetsstudier. Där satt hon och sa saker som "Nå, en kandi smäller ni lätt och snabbt ihop, hopi hopi". Aj aj så vi har njutit när hon har gråtit sig igenom engelska-uppsatser (jag har tidvis läst igenom innan inlämning och inte förstått ett shit av vad hon försöker säga). Nåja, nu är hon färdig från skolan och kan fortsätta jobba som den socionom hon har jobbat som de senaste 20 åren. Mycket stolt över henne och andra vuxna som orkar ta tag i en examen efter att man fyllt 50.

Veckans aaah: Igår var det en fantastiskt fin fredagkväll i Vasa. Vi grillade pizzor på Sofie och Johans terrass medan barnen badade i poolen. Nu har det varit så många fina dagar på raken att man nästan har glömt hur Finland har behandlat oss den senaste månaden. Och som det ser ut nu kan man packa sin strandväska och bege sig iväg till stranden. Allt är förlåtet.

Veckans ajajajaj: Milken var med om värsta skrapsårsmardrömmen häromdagen på basketplanen vid Palosaaren koulu. De var där och lattjade lite med Sami när hon plötsligt, iklädd korta shorts, slirar omkull och repar upp hela skinkan. Vet ni hur det känns när man faller mot en het grusbeklädd asfaltplan? Jag kan knappt titta på det där såret utan att r-r-rysa. Huga.

Veckans äntligen: Vi har målat fasaden på vårt hus (eller tro nu för Guds skull inte att vi har gjort det, jag åker ej skylift upp och ner i stekhetta). Eftersom vi inte har gardiner i vårt hus har jag nu i två veckors tid inlett varje morgon med en liten blottarsession åt våra två målargubbar utanför fönstret. Hur svårt kan det vara att minnas att klä på sig före man stiger upp? Men nu är det äntligen klart. Och fint blev det (och gubbarna är förmodligen för evigt traumatiserade).

onsdag 14 juni 2017 - 21:30

Snabbt vänder vinden när solen skiner.

2017 06 14 05.51.39 1

 

Jag lät ju som världens suraste torrboll i morse. Och ändå blev det en sån där dag när allt bara klaffade! Vi åt 100 % färdigmat från Sale, ringde in massa kaveris till stranden, svängde via bibban efter strandlektyr, köpte frukt och så tillbringade vi precis hela dagen på beachen. Barnen simmade i timtal. Och jag fick läsa, prata, äta och njuta (och bränna mina lår utaf helfvetet). Bekanta kom och gick och det var en dag av idel glädje. Tänka sig så snabbt en dålig fiilis kan vända!

Och barnen var så slut när de kom hem att de inte ens bråkade en endaste en gång. Snällt duschade de, åt sina fryspizzor med god aptit och låg i samma soffa utan att mucka gräl. Sol och bad gör sannerligen familjen gott. Avslutade just dagen med att göra riktigt saltiga klyftpotatisar med aioli (plötsligt var jag inte ens sur över matlagningen). Inget botar känslan av strandbakis lika bra som saltig mat. Oh yes!

Bra dag. Bra liv.

onsdag 14 juni 2017 - 10:15

Ingen sommarlovshjälte just i dag.

I dag inleddes den elfte dagen på sommarlovet och vi har redan tröttnat på varandra. Barnen ligger i vardagsrummet och brölar för att tv:n inte funkar, hela köket är ett kaos och jag är så trött på att vara storkökskock på heltid. Mycket är fint med sommarlov, men jag har inte riktigt energin för att maxa potentialen.

Lyckligtvis solen skiner för omväxlingsskull och jag tänker att man kan dra till stranden om en stund, så kanske vi slutar ha ihjäl varandra (så tydligt att barnen är understimulerade).

Matbiten är ju alltid den allra värsta delen av sommarlovet. Man borde verkligen förstå att uppskatta årets övriga årstider när man kan lita på att lunch och mellanmål serveras på andra platser än hemma (skola och dagis, jag älskar er). Jag gör fan ingenting annat än dukar av och an på bordet här hemma. Och det finns nog inget så hemskt som opassionerad matlagning som bara är till för att fylla magar. Och så äter ju barnen som hästar nu för tiden (de är hungriga precis hela tiden).

Och visst, stranden är trevlig och så, men för att överleva där några timmar behöver man packa ner halva kylskåpet. Och sjuhundra handdukar. Men det gör man ändå hellre än bevittnar en familjetragedi i vardagsrummet. Så det är väl bara att köra igång!

Var är alla 143 simringar?

måndag 12 juni 2017 - 12:30

Tänk att det där var jag!

siluett

Obs! Är fullt påklädd, lovar.

 

Jag känner så stor glädje över att jag delar denna graviditetstid med många smarta medgravida just nu. Inspireras storligen av deras texter. Jag är så glad över att få känna både glädje och skräck inför den tid som varit. Och att se att jag definitivt inte är den enda.

Linnea, som också är gravid just nu,  skrev ett urbra inlägg igår (det ba dinglade i igenkänningsbjällrorna rakt igenom). Skulle ha kunnat skriva det själv. Ett litet utdrag ur Linneas inlägg, var så goda:

 

{ .. så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll..}

 

Det är knappast någon hemlighet att jag har haft det kämpigt med humöret, livslusten etc. under denna graviditet, i synnerhet under den första halvan. Jag har, precis som Linnea, massor av utkast här hemma, där jag skrivit om känslor - och icke-känslor - i början av den här graviditeten. Jag har läst igenom många av dem och gett mig själv 10 poäng för att jag ändå skrev dem. Trots att det bara blev jag som läste dem.

Nu när jag mår bra är det så viktigt att minnas hur fruktansvärt jag mådde psykiskt. Och hur viktigt det skulle vara för mig själv att våga minnas och våga prata om det för att helt kunna leva med minnena. 

Jag har alltid haft väldigt lätt för att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket (i regel nästan alltid för mycket). Men alla de stora känslorna som kom där i början var alldeles för tunga för mig att bära. Ännu i dag kan jag känna mig lite rädd när jag närmar mig dem. För jag vet ärligt talat inte om jag är stark nog att bära nu heller.

Men jag svansar försiktigt omkring de stora, nedskrivna känslorna, på tryggt avstånd. Lite som en siedätyshoito för allergiker. Utsätter mig lite i taget. I hopp om att bli kurerad. Läser utkast, känner efter, stänger ner. Återgår till verkligheten och tänker "herregud så skönt ändå, att jag är här och inte där!".

Där mina anteckningar är som värst kan jag tydligt se att jag är totalt oförmögen att känna överhuvudtaget. Jag skriver att jag inser att det är det allra värsta - att känna absolut ingenting. Jag som trodde psykisk ohälsa enbart var ett myller av starka, ohanterliga, blixtrande känslor som sprang runt i huvudet.

Fattar egentligen inte hur det kom sig att jag blev så låg. Men gissar att mycket berodde på att jag låg instängd i mitt hem, intensivt spyende, i flera månader. Min hyperemesis tog mig verkligen på sängen där. I kombination med att jag kanske borde ha väntat lite längre med att bli gravid efter min utbrändhet. Jag var fysiskt och psykiskt en trasa (sorry kroppen, jag gör det verkligen inte lätt för dig). Inte konstigt att man får depressionsliknande symptom.

Någon gång i januari skrev jag så här: 

 

"All logik säger att jag har så mycket (och då menar jag verkligen jättemycket) att leva för. Men när det plötsligt svartnar för ögonen mitt i natten är det omöjligt att få kontakt med det rationella".

 

Jag har aldrig varit självskadebenägen, inte suicidal heller, men när jag låg där i sängen om natten kunde jag plötsligt förstå och känna en sån enorm sympati för folk som inte längre orkar leva. Har alltid, från mitt priviligerade perspektiv, tänkt att det är så själviskt och fult mot andra att begå självmord. Jag har aldrig förstått mig på ta-livet-av-sig-logiken (har klandrat dem för att vara egoistiska). Men där och då kändes det fullständigt förståeligt. Att känna rationella tankar är inte alltid möjligt. Det har varit så hälsosamt för mig att inse. Till och med jag, som har allt fint i hela världen, kan känna att det är utmanande att få kontakt med förnuftet. För när det är svart i hjärnan - ja, då är det bara svart. Man kan inte "tänka sig ur det". Man vill bara bort. Försvinna.

Det här resonemanget vågade jag aldrig publicera i januari. För jag tänkte att jag för evigt stämplas som ett psyko. Tänk! 

I dag vågar jag för att det finns så otroligt höga förväntningar på att gravida kvinnor ska vara glada skitar. Men sällan är verkligheten sådan. Jag offrar mig för att visa vad hyperemesis kan ställa till med. Och jag vill visa att det går över. Jag förstår så väl att man vill lägga sig ner och dö när hela kroppen och knoppen slår bakut, men tro mig, det kan bli riktigt bra bara du uthärdar. Kommer dock aldrig att klandra dig för att du inte längre vill. 

När jag en kväll låg i duschen och spydde, med ett krampaktigt tag om spyhinken, försökte jag framkalla någonslags ilska. Eller känsla av orättvisa. Jag minns att jag så hårt försökte gråta - bara för att få känna något. För att på något vis få ett tecken att det fanns en mening med hela skiten. Men det gick inte. Jag var så död inuti. Låg med kinden mot golvsilen och tänkte att jag aldrig mer kommer få känna något. Vad fan är det då för vits att leva?

Å ena sidan känns allt det här så nära mig, men å andra sidan känns det som om flera oceaner av tid har förflutit sedan allt det här hände mig. Det har varit stora tankar för en trött själ att bära. Och när jag väl började känna: Glöm då inte alla skuldkänslor gentemot alla barn - både födda och ofödda. All skuld. All motstridig ånger. All plötslig längtan.

Allt ska bearbetas.

Och att göra det kräver sin lilla tid. Precis som Linnea önskar jag mig få vrida av mig den här skiten, se den rinna ner i vasken. Därför känns det tryggt att sakta, sakta tassa runt skiten och vidröra den med pinne. Om inte annat, så för att se hur ofantligt kompetent den här kroppen är. Se hur långt vi har kommit! Fatta att jag kan sitta här i dag och tänka "tänk att det faktiskt var jag som skrev det där!" och samtidigt sluka två smörgåsar och en jättestor kaffe. 

Det här gjorde vi jävligt bra (och jag blev inte ens ett psyko! nåja, kanske lite, men det gör bara gott, jajaja hejtå).

söndag 11 juni 2017 - 20:00

Tips: Webbserie för lågstadiebarn.

2017 06 09 03.01.58 1

 

I morse fick vi som sagt nooog av att sitta inne i stugan pga dåligt väder, så vi drog till stan i hopp om mer action. Barnen ringde förgäves runt till kompisar, men fick inget napp. Plötsligt tipsade Jenny om en så passande serie som vi maratonkollade från Arenan. Har era lite äldre barn redan kollat Sommarkollo

En webbserie på tretton avsnitt för 8-13-åringar (eller så står det i alla fall på arenan, men Milken, sex bast, kollade nog och diggade). Extraroligt nu när Masse just ha varit på läger. Lätt en av de bättre finlandssvenska produktionerna jag sett på ett bra tag. Extrakul att det är superkvinnan Elin Grönblom som gjort serien och att A-K Siegfrids har en så himla rolig rollfigur! Kan verkligen rekommendera för alla lågstadiebarn jag känner. Där har ni nåt för regniga dagar, var så goda!

Här kan ni kolla.

söndag 11 juni 2017 - 17:39

Mellanlandning i regnet.

Linn Jung 2017

 

Jahapp, vad är på gång här då? Vi kom just hem till stan. Orkade inte se på det tråkiga, gråa vädret på Replot. Är på Brändö och tvättar kläder (och mig själv!). Hur mycket man än badar bastu och tvagar sig i skären, så finns det nog ändå ingenting som går upp mot en lång, miljöbovig dusch i stan (aldrig känt mig så ren i håret som just nu). 

Har ni tänkt på hur härligt allt doftar nu? Skulle kunna stå ute på gården, med ögonen stängda och ba "aaaaaah". När doften av häggen och syrenen virvlar in genom sovrumsfönstret innan man ens hinner vakna. Speciellt nu efter regnet. Allt är bara så FRESH. Man skulle vilja äta upp hela naturen. 

Istället har jag ätit tre (3) mockarutor och försökt boka en trip till Stockholm, men asch va det är svårt när en i resesällskapet har semester först i augusti (hur kan det vara så svårt att hitta cirka tre lediga dagar på raken?).

Efter en stund gav jag upp och försökte klura ut hur jag ska fixa nya rep till babyvaggan som ska hänga i taket bredvid vår säng (banden har kommit bort någonstans på vägen). Måste helt enkelt uppfinna nya. I dag slog det mig att jag tror att vi har allt som behövs inför babyn. Och inte nåt har jag köpt nytt. Vagnen köpte jag av nya grannen, bilstolen av Anna Riska, sängen har jag själv sovit i som barn och kläderna har Annika och Malin donerat. Någon blöja till så ska väl saken vara biff. Skönt att ha det klart, så jag kan fokusera fullt ut på sommarlov. 

Har haft big time problem med sömnen de senaste nätterna. Imorse somnade jag först vid 6-tiden. Jag slumrar och vaknar och vänder och vrider. Det är mina rastlösa ben som är problemet. I kombination med halsbränna. Aj vad jag längtar till nätter utan sånt. Jag vill hellre ha en utomstående sömnrubbare, ta nu en bebis som exempel - den kan man i alla fall outsourca till någon partner eller så. Nu är jag fast i de här benen och den här jävla strupen. Och hohho, det är tärande.

Och så slutligen: om ni kollar in lite senare, så ska jag försöka hinna tipsa om ett skitbra program för era barn när det nalkas regniga dagar. Nu ska jag passa på att lata mig när min familj drog iväg på VIFK-match. Hejtå!

fredag 9 juni 2017 - 16:15

Hälsningar från ett semesterparadis nära dig.

... och med det menar jag dessvärre inte Amalfikusten eller Prag eller Pärnu (och alla andra ställen folk i mitt instaflöde besöker just nu). Jag pratar förstås om gamla hederliga Replot. Här ligger jag i min soffa och betraktar molnen som drar förbi. Ganska skönt med en dag med tråkigt väder. Kanske främst med tanke på mina barn som har haft galna dagar bakom sig. I dag är det dessutom fredag (speldag), så de ligger inne i sitt rum med varsin device och nörttar sig. Skönt att bara vara.

Mamma är också här med sin barndomsbästis Gusse. De planterar och diskar och bär in ved och klipper gräs och har sig. Alltid roligt med sällskap! 

 

2017 06 09 02.51.55 1

 

När regnet slutade smattra gick jag en liten sväng på gräsmattan för att beundra våra bröllopsträd. Kolla på körsbärsträdet här under. Det för en hård kamp med plommonträder och päronträdet om vem som ser friskast ut. Tänk den dagen när allt inte bara är fint, utan också ger frukt! 

 

2017 06 09 02.59.33 1

 

Körsbärsträdet fick jag av Jenny, Johanna och Tobben, men vem som gav mig två feta rabarberplantor minns jag inte. Men de personerna ska ha ett stort tack. Tror inte det finns en människa med värre rabarbercraving än mig. Skulle kunna äta det i allt. Igår åt vi t.ex rabarberpaj med vaniljsås när solen ännu gassade på terrassen. Herregud det är gott.

 

2017 06 09 02.59.07 1

 

Efter lunchen kunde jag inte hålla mig från att göra en pannkaka. Bara för att få göra rabarbersoppa. Eller kräm eller vad det nu heter. Fick stoppa Milken efter den tredje biten

 

2017 06 09 03.15.33 1

 

Avslutningsvis kan jag visa er en mycket trevlig färg. Kan det finnas en snyggare färg, månntro? Dela in er i smågrupper och diskutera!

torsdag 8 juni 2017 - 09:45

32 eller 33 eller vad det nu är.

2017 06 06 01.56.07 1

 

I dag befinner jag mig någonstans mellan vecka 32 och 33. Jag har tappat räkningen (och orkar inte resa mig för att hämta mobilen i köket). Beräknat datum infaller någon gång under den sista veckan i juli (jag vet inte riktigt om jag ska gå datumet beräknat på senaste mens eller storleken på bebe på ultra). Nåja, det är jättelänge kvar, hur som helst. 

Eller är det verkligen så länge? När man riktigt tänker efter, så kan det ju faktiskt gå mycket snabbare än man föreställer sig. I värsta fall kan det ju gå till vecka 42 och bebis föds i medlet av augusti. I bästa fall kan det ju gå som med Matheo och den föds i vecka 38 (och bebe föds i mitten av juli). Det betyder ju att det faktiskt är möjligt att det bara återstår fem fjuttiga veckor kvar av detta Barbapapa-liv. Men det känns ju nog, med min dåliga tur, som om det blir en 42 veckors graviditet denna gång. Har ju aldrig testat en sån. 

Har ju dessutom bara fött små, små pyttebarn till världen (ett på 2,9 kg och ett på 1,1 kg), så föreställer mig att jag ska föda fram ett MONSTER denna gång. Någon sån där som landar på 3,5 kg och är helt normal, men som är för stor för alla våra miniatyrkläder. 

Snälla högre makter, låt det bli max fem veckor till. Dels för att jag så gärna vill sova skönt om nätterna igen, men också för att jag så gärna vill ha rödvin. Jajaja, det finns andra orsaker också (som att bebisar är bra), men nu hinner vi inte ta den ramsan. SOL! UT! SOMMAR!