måndag 25 september 2017 - 22:00

Här kommer jag och bloggar om mitt barns sovrutiner.

Det var faktiskt år och dar sedan jag tog mig an ett önskeinlägg från en läsare (ska eventuellt skärpa mig). Så när Ellen skrev nedanstående fråga under inlägget om eftergranskningsglädjefnattet tänkte jag "ähh, nu bjuder jag till!".

 

"Det var ett så fint inlägg. Jag gläds med er. Att få ett tredje barn var det bästa även i vår familj. Hon var så enkel och vi njöt. Jag skulle vara superintresserad av att få läsa om hur era dagar med My ser ut. Hur mycket sover hon - hur somnar hon - hur mycket använder hon tutt - hur ofta ammar du osv... Det sku vara super om du kan skriva ett sånt inlägg."

 

Skrattade först när jag läste frågan, för jag tänkte att det här enbart är en fråga som kan intressera en riktigt nybliven morsa (det här är just ett sånt inlägg som jag och Anna-Lena har ägnat mycket tid att gäspa åt de senaste åren - men se på fan, här i träsket är jag nu igen). Ni som inte är intresserade av babystuff - SPRING!!

Rutiner har aldrig riktigt varit min grej. Det kräver liksom för mycket av en människa som tycker om spontanitet och magkänsla. Därför är det mer eller mindre omöjligt för mig att berätta hur en vanlig dag i vårt liv ser ut. Ingen dag är den andra lik. Ibland lunchar jag med någon kompis, en dag i veckan spelar jag in podd med Nadia, någon dag kanske vi har kaveris här på kaffe, någon dag kanske jag försöker motionera, någon dag kanske jag vill sova bort en hel dag. Det vet man inte förrän man har vaknat och känt efter vad magkänslan säger. 

My sover ännu stor del av sin tid. Och jag är världssämst på att minnas hur hon brukar bete sig. Meeeen om vi tar denna dag som exempel så vaknade vi alla (Masse, Milken, My och jag) klockan 8.00. My var vaken medan vi andra åt frulle och klädde på oss. När jag skjutsade barnen till skolan domnade hon bort igen (hon har ännu inte lärt sig vara vaken i bil - hoppas hon aldrig lär sig).

Hade tre kaveris (Maria, Saija, Annika) plus deras bebisar (världens bästa gäng!) på kaffe på förmiddagen. My sov bort hela besöket 9-12. Sedan vaknade hon till för att äta, kanske en halvtimme. Sedan sov hon två timmar till 12.30-14.00 och vaknade således följande gång när vi satt nere på Brändö-bryggan och drack kaffe. Var vaken kort stund och ammade i solskenet. Sedan somnade hon igen två timmar 14.15-16.30.

Hon vaknade när Matheo kom hem från en kompis. Gullade lite med honom. Åt. Sedan sov hon igen mellan 17.30-19.00. Då kom Sami hem från jobbet och jag väckte henne (vem gör sånt??) för att hon skulle få träffa sin pappa ens en liten stund denna dag. Och två timmar senare, 21.00, somnade hon för natten. 

Och går det som de flesta andra nätter så vaknar jag en gång vid fyra-fem-ish för att äta. Sedan sover vi vidare tills klockan ringer där vid 8. Det här var nu på riktigt vääääääääääärldens tråkigaste utläggning. Kan inte begripa att jag just skrev det där i min blogg.

Men ja, hon vaknar i princip bara för att äta och så faller ögonen fast igen (som svar på hur hon somnar). Oftast i famnen eller i vagnen eller mellan oss i sängen. Eller i bilen. Eller i sjalen. Eller i soffan eller var hon nu råkar befinna sig. Har liksom ingen "metod" eller så.

Jag helammar cirka (eeeh..?) sju, åtta gånger per dag i medeltal (ser inget behov av ersättning ännu) och hon använder napp rätt så ofta (jag äääälskar den, världens bästa uppfinning!). Ja, var det ännu nåt mer?

Haha, ni har väl somnat där bakom era skärmar!

Nåja, om ni fortfarande är vakna kan jag passar på att ropa "HERREGUD SÅNT VÄDER VI FICK I DAG!". När Milken slutade skolan tog vi varsin bulle och gick ner till vattnet. Fullt med folk i parken. Tusen grader varmt och god stämning i största allmänhet. I dag var det verkligen inte tungt att vara Linn Jung.

Bildsvep på det:

 

2017 09 25 03.23.29 2

2017 09 25 03.24.23 1

2017 09 25 03.25.40 1

2017 09 25 03.27.39 1

2017 09 25 12.50.47 1

söndag 24 september 2017 - 08:00

Söndag är Snakk-dag.

Eftersom ni antagligen ännu inte fått in det i system att trycka in ett par hörlurar i era söndagsöron och lyssna på podcasten SNAKK, så påminner jag er snällt att trycka play (om ni vill ha lite sällskap på er söndagspromenad, vill säga). Ja, det kan ju aldrig skada. Varken podd eller promenad.

Den här gången kan man t.ex lyssna på mig när jag delar ut mina fem bästa vardagstricks (säga vad ni vill, men det där med strumporna är verkligen en lifesaver). För att lyssna kan du som vanligt klicka här. Vad Nadia snackar om får du helt enkelt ta reda på själv, hah! Treflig lyssning.

lördag 23 september 2017 - 21:00

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

fredag 22 september 2017 - 13:00

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred.

2017 09 21 12.11.49 1

 

Häromdagen var jag på eftergranskning till rådgivningen. Upplevde någon form av surrealistiskt feel good-rus när jag kom ut därifrån. Även om jag säkert inte kan återge känslan så här i skrift, så ska jag försöka (det är fritt fram att skaka på huvudet).

Eftergranskningen är alltså den gravida kvinnans sista utpost i vårdsystemet. Om man kommer ut med grönt ljus betyder det att graviditeten är över, man är frisk (och får pengar från Kela). Det är också en av de få gånger man kan säga "Hoppas vi aldrig ses igen!" och samtidigt le stort och tacka för sig. 

Det här var en lyckans dag för mig. Ni ska veta att jag har längtat efter den här stunden. När man är mitt i skiten tror man aldrig man ska komma så här långt (läste Linneas inlägg inatt och kände sååååååååååå igen mig). 

Men tro det eller ej. Den stunden kom

 

 

Solen sken när jag kom ut från mödrarådgivningen. Kastade lyckligt på mig solbrillorna. Klickade fast My i baksätet. Och när jag vred om nyckeln till startlåset vrålade bilstereon ut "Jag trodde änglarna fanns". Jag vet att det är en störande låt, ja ja ja. Men klicka ändå på play där uppe.

När man är på riktigt, riktigt bra humör så finns det ju ingenting som passar så bra som ett löjligt, poppigt saxofonsolo. Jag vrålade med i refrängen precis hela Skolhusgatan. Och ba: Tänk att vi fick My!

Tänk på alla de här gångerna jag har velat, men inte vågat! Tänk alla de gånger jag har bestämt mig för att köra på ett tredje barn, men ändå ångrat mig. Tänk alla de gånger jag har lagt locket på och känt ett litet sting i hjärtat! Tänk så alla de där gångerna när jag tänkte "jaja, det får bli i nästa liv"! Tänk alla gånger som jag kalkylerade risker! Tänk alla gånger jag spände mig för att historien skulle upprepa sig! Tänk den där gången vi sa "okej, vi testar!". Tänk alla spyor! Tänk alla mörka hål! Tänk all jävla skit!

Tänk allt vi har fasat för - och ändå fick vi henne. Tänk alla de där där sju åren som gick - och ändå fick vi henne! TÄNK ATT HON ÄR HÄR NU!

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred, vrålade radion.

Kan inte riktigt ännu greppa att vi verkligen vågade.

Och att vi faktiskt vann.

Tänk he!

torsdag 21 september 2017 - 09:00

Människa igen!

Av alla frippor i hela världen så är det nog ändå lugg och långt hår som är den allra bästa för mig. Spelar ingen roll att den måste klippas med jämna mellanrum (det betyder bara att jag får hänga med Emma). Mitt hår har sett ut som något sprunget ur en roskis de senaste månaderna, så i och med att jag skulle klä ut mig till Baby Spice-Emma på möhippan passade jag på att kapa luggen (ingen Emma utan lugg och tofsar).

Eller jag gjorde ju inte det. Utan jag messade min vanliga Emma med ett panikartat "soriiii soriii, jag är inte ute i god tid, jag vet, men finns den en chans att du kan kapa luggen nu innan helgen?". Och helt fullkomligt, omänskligt genomsnäll som Emma är svarade hon från typ Grekland "Sorry, är på semester, men jag skickar min kollega Sara på hembesök". Fatta liksom! Hembesök! Hur praktiskt är inte det? Som ammande babymorsa får man nästan en tår i ögat av all denna generositet. 

Och Sara kom och lugg fick jag.

Tack för att jag får se ut som en människa igen!!!!!!!!

 

2017 09 15 08.42.46 4

2017 09 20 06.52.25 1

onsdag 20 september 2017 - 12:45

Allehandla lyckade premiärer.

Om det är något som alltid har varit till en fördel i mitt liv, så är det tron på att jag, i egenskap av förälder, pallar så gott som allt. Här är det sällan något som skrämmer mig, utan jag tänker snarare att allt är möjligt.

Och för det mesta går det skitbra. Vet inte om jag bara har tur i livet, eller om det är för att jag faktiskt inbillar mig att ingenting är svårt, som det ofta löser sig. 

Det gick urbra att köra ensam med tre barn i 860 km nu i helgen. Man kan föreställa sig all världens skräckscenarion med gallskrik i baksätet, bajs i hela bilstolen och bebihunger deluxe på motorvägar. Men jag såg framför mig hur hon skulle domna bort av motordarret och sedan vakna de gånger vi andra ville stanna - och hur toklyxigt det än är, så gick det precis så. 

Mys premiärfärd till Karis, sju veckor gammal, gick med andra ord precis som den skulle. Who needs en annan vuxen anyways? Hade ju min supernanny Milken i sätet bredvid My.

Samma gäller att lämna My hos mamma och pappa med resten av packet medan jag var i Estland två dagar. Jag var fullständigt säker på att det skulle gå kanoners. Sami jobbade opassligt hela helgen och mamma är ju precis lika dumdristig som jag ("nå klart My ska komma hit!").

My är ju bra bebi på det viset. Bara hon får mat och torr blöja går hon som tåget. Visste att vem som helst fixar det där (mitt enda lilla orosmoln var mina egna bröst, men pumpen och jag kommer bra överrens, så den kilade jag in i handväskan som mitt viktigaste bagage efter passet). 

My vaknar numera bara en gång per natt, så det är ju inte ens så jobbigt att utsätta någon annan för det. Transporterade bröstmjölk med mig till Karis (har pumpat lite nu och då, vilket nu visade sig vara sjukt praktiskt) och jag tror ärligt talat att hon inte ens hann märka att varken jag eller Sami inte var där. Den första övernattningen utan föräldrar gick med andra ord skitbra. Och till och med mina bröst mådde fint, tackar som frågar. Helamningen har inte rubbats efteråt heller.

Whatsapp-gruppen "Myykki 911 helpline", som jag för ändamålet skapat var tyst hela helgen. Eller ja, ett mess kom. Och det kan vi väl leva med:

 

Screenshot 2017 09 20 12 29 21

 

tisdag 19 september 2017 - 22:00

Bryta tystnad.

2017 09 19 12.19.59 2

2017 09 19 12.22.13 2

 

Vänner, vänner, vänner. Här har det pausats i evigheternas evighet. Det beror på att jag har varit ut i världen (nå, på möhippa i Estland) och flängt. Det har varit så mycket action att jag nästan helt har glömt bort att jag har en sån här liten plats på internet där jag brukar avge rapport.

Eftersom jag har 100 procentig redovisningsplikt (nu är jag så där skojsig igen) så ska jag säkert berätta lite mer om resan, om Mys första övernattning utan sina föräldrar, om eftergranskningar, om att jag har klippt lugg, om Lidls samarbete med Heidi Klum, om podden och lite sånt som nu händer när det plötsligt går sju obloggade evigheter utan att man hinner med.

Men just ikväll har jag en så sjukt bra bok i min hand. Kan inte riktigt släppa den ännu. Så mina historier för er får vänta. Jag vet ju att ni har bra tålamod. Sov så gott så länge, så hörs vi igen i morgon! Eller som man säger på tyska: Auf wienerschnizel!

söndag 17 september 2017 - 09:00

Tantdravling it since 2013.

IMG 9240

Foto: Maria Frände

Som det utlovades i torsdags: Podcasten SNAKK gör comeback. Jag och Nadia har bestämt oss för att ge podden ordentlig skjuts (tänkte skriva andra chans, men det lät alldeles för fjuttigt). Nu ska här poddas så det understa ruttnar!

Att sammanfatta tre år av poddtystnad på trettio minuter var kanske inte den lättaste av matcher. Men härifrån går det bara uppåt. Podden finns där poddar finns (Podcaster-appen i Iphonen, Acast, Soundcloud, Sevendays etc.). Och råkar du sitta vid en dator så är direktlänken här: Klicketi-klick.

För att ta del av framtida avsnitt kan jag också tipsa om att gilla Snakks Facebook-sida. Där säger vi HEPP genast när vi släpper nytt. Alltså på söndagar. Nu på med hörlurar och ut på söndagspromenad!

torsdag 14 september 2017 - 00:00

What a great day to be alive.

... eller vad man nu kan säga en dag som denna. När en gammal poddvän visar livstecken och försiktigt säger "hej igen!". Här kommer en liten, kort hälsning från oss båda till er alla.

Vågar du trycka på play?

 

snakk ar tillbaka

 

Håll ut till söndag!

onsdag 13 september 2017 - 09:00

Skaffa schysst häck i höst!

Inlägget är ett kommersiellt samarbete
med Wickmans Plantskola.
***

 

När man närmar sig medelåldern (jag är ju trots allt 31) börjar man ha sina självklara go to-guys när det gäller diverse specialområden. När det kommer till hår fixar Emma, när det kommer till renoveringar fixar Thomas, när det kommer till foton fixar Anna, när det kommer till tänder fixar Johanna. Ni vet hur det är. 

Och när det kommer till trädgård fixar Kjell. 

När vi köpte Soltorpet för snart tre somrar sedan kliade det alldeles förfärligt i mina fixarfingrar. Vi hann inte så mycket den första sommaren, eftersom vi fick nycklarna först i juli, men en liten helig planteringscermoni hann vi ha innan sommaren tog slut. Det första vi planterade var ett äppelträd från Wickmans plantskola. Glömmer aldrig den känslan. 

Det kan kanske tyckas crazy att transportera ett äppelträd från Närpes till Replot, men jag visste också att mina fingrar är allt annat än gröna - och att billiga träd man köper här och där inte alltid håller måttet - så när vi en gång hade vägarna förbi köpte jag av Kjell (då vet man att man får bra grejer). Och där står det än i dag. Högst levande! Återigen har jag haft en ny problematik på Replot. Och då vet vi vem man ringer:

 

Kjell i plantskolan

 

Kjell såklart!

Eftersom jag i andra jobbsammanhang haft att göra med Kjell visste jag att planskolans specialområde bland annat rör sig kring häckar. Jag har just nu en pågående häckproblematik på Replot. Jag ska förklara.

När man lever sommarliv vill man ju gå omkring i diverse "spännande outfits" utan att turistbussarna till Björkö behöver lägga kaffet i vrångstrupen varje morgon när jag kliver ut på terrassen i min pyjamas. Ända till i vintras var insynen till vår morgonterrass 100 %-ig. Men sedan föll det träd över ellinjen och kommunen kapade lite här och där. Och nu har jag en lucka i häcken där jag tyvärr kan vinka åt alla som kör förbi. För att illustrera hur nära bilarna kör ska ni få en bild 

 

3

 

Den existerande häcken har säkert växt dit av sig själv och trimmats till en häckliknande grej av de förra ägarna. Tror det är mest björk i den - och även om den inte är jättesnygg så uppskattar höjden på häcken eftersom det har varit ett säkert insynsskydd. Där häcken slutar har det funnits granar och annat vilt som skyddat omvärlden från nakenschocker. 

I år har det varit så mycket baby och annat att tänka på, så ingen har orkat trimma den. Annars brukar Sami vara noga med att hålla den SPIKRAK hela vägen över. Nu ser den tyvärr lite slapp ut.

 

7

 

Just nu börjar säsongen lida mot sitt slut. Men när det ännu är varma, snälla morgnar brukar vi duka upp frukosten på den här sidan. Så får man äta på trappen, på en filt, i en korgstol i skuggan, eller var man ju föredrar. Att vägen utanför är vältrafikerad av cyklister stör mig lite, för ibland glor de så mycket att man tror de ska få nackspärr och styra in i diket. Därför var jag helt enkelt tvungen att ta till Kjell. Och han är ju som vanligt alltid med på noterna!

Jag skickade några bilder till honom (se nedan). Och bad om olika alternativ. "Ska vi köra ner hela häcken och börja från början eller ska vi täppa till hålet? Hjälp, send help! Vad ska vi göra? Vad ska vi ha och vad kostar det?".

 

1

2

 

Jag skulle säkert kunna få till det här själv också, med ett besök i någon växtaffär här närmare, men jag vet att Wickmans plantskola har ett bautastort utbud av lämpliga växter som klarar sig i våra trakter, på våra breddgrader. Det har visat sig att de växter och buskar jag har köpt lite här och där inte riktigt är anpassade för just Österbotten. Har tyvärr dödat en hel del redan (RIP). Men jag har senare förstått att det kanske inte enbart är mitt fel.

Men jag vet ju att Kjells grejer funkar på Österbotten, eftersom de är odlade just här. Att han är en trollkarl på kundspecifika lösningar är ju inte heller fyskam.

Vår eller höst är ju bästa tiden att plantera en häck, så jag var ute i precis rätt tid (men observera att Wickmans plantor säljs i krukor, vilket betyder att du inte är bunden endast till vår eller höst - du kan plantera när du själv får feeling).

Jag vet inte om jag hade tur, eller om de alltid är så här effektiva, men en dag senare hade jag ett superlångt mejl med bilder och tre olika förslag. Alla mellan 100-300 euro. Jag som trodde det skulle bli megadyrt! Kjell ringde upp och berättade också. Så glad över servicen. Fick till och med snabba skisser på slutresultaten. Planteringskarta och skötselråd. Fastnade mest för förslaget med att behålla häcken och täppa till hålet med bland annat pelarrönn (har dreglat efter sådana, finns så fina på en gård här nära).

 

fardigt resultat

pelarronn

 

Kolla vad fin! Nu gäller det bara för oss att komma till skott. Har ju lärt mig att NU är bästa tiden för plantering (finns tillräckligt med fukt för att jag inte ska behöva springa och vattna stup i kvarten). Och det är ju förstås logiskt att växterna som planteras nu snabbare kommer igång på våren. Vill ju gärna täppa till hålet så snabbt som möjligt.

Och hörni - om ni inte tror mig när det gäller Kjells absurt stora utbud, så ska ni kolla in plantskolans Pinterest-vägg. Det är helt sjukt! Om inte Kjell har växten du önskar, så har säkert ingen. 

En annan gång ska jag visa efter-bilder (alternativt en video på när jag smaskar i mig mitt första äpple från äppelträdet). Så länge får ni lägga namnen Kjell och Wickmans plantskola på minnet. Han är en riktigt härlig good guy som vet precis allt du behöver för att få till en bra gård (han har det i generna - planskolan har funnits sedan 1950). Tror inte ni blir besvikna. 

 

Besök Wickmans plantskola på 
Östanåkersvägen 17 i Närpes.

Vardagar: 9-17, Lördag: 10-16, Söndag: Stängt.

Webbsida / Facebook / Instagram / Blogg

Men det allra bästa är ju att slå en signal på 
+358 400 233480