fredag 24 februari 2017 - 11:00

Förlossningsvrålet.

Eftersom jag råkar vara lite gravid har jag med ett större intresse följt debatten (eller debatten och debatten - låt oss säga skandalen) i samband med att Sollefteå BB stängde i västra Sverige i slutet av januari. Ni minns att det därför ordnades kurs i bilförlossning för en tid sedan. För vissa kvinnor betyder nedläggningen 10 mil (cirka 100 km?) till närmaste förlossningsklinik.

Jag som hela tiden tyckt så synd om mina vänner i Vörå som har cirka 40 km till Vasa BB. Pah! Det är ju rena rama barnleken i jämförelse. Även om det sannerligen inte är en barnlek att åka en halvtimme i bil när förlossningen väl är igång (själv tyckte jag det var mardrömmen att åka de tre minutrarna från Strandgatan till Sandviken). 

Nåja, hela den här nedläggningen har gjort mig så jävla rasande, rent utsagt. Kan inte ens föreställa mig hur det känns att veta att alla inte kommer hinna fram i tid. Tänk att veta att det finns en reell risk för att just jag är den som får krystvärkar i bilen. Den skräcken asså. 

Kan ju vara att allt ståhej kring fulljouren på Vasa centralsjukhus har triggat mina taggar lite extra i den här frågan. Alla jävla nedrustningar som slår mot de sköraste. Tycker till exempel att den här gubben ska knipa igen (vem är han att tala om att vara rädd?). Likaså de som hävdade att Sollefteå BB hade för få förlossningar per dag för att hålla kompetensen på rimlig nivå. Well, som om bilen var ett tryggare alternativ. 

Det tog exakt 23 dagar innan den första bilförlossningen ägde rum. Jag läste inlägget som den födande mamman Emma Andersson skrev på Facebook igår. Blev alldeles lamslagen av beskrivningen. Här ett utdrag:

"Utan byxor eller skor, med navelsträngen hängandes och vår dotter på bröstet får jag kliva ur bilen i snön, i minusgrader. Blottad för allmänheten. Väl i ambulansen kände jag mig trygg och allting brast känslomässigt. Värsta jag har varit med om, ett trauma och mirakel på samma gång. Allt gick bra fysiskt men pyskiskt då? Är inte det minst lika viktigt? Vi som inte vill bo i storstäder, förtjänar vi inte bättre än såhär? Är detta 2017?"

Ja, det går inte att förstå. När man redan på förhand har lite darr inför en helt vanlig förlossning, att till på köpet behöva oroa sig för att nåt sånt här ska hända. Det är så fullkomligt vidrigt. 

Fine, det gick bra den här gången, men vad säger vi sedan när det börjar gå dåligt för mammor och barn längs vägarna? Är vi nöjda då? Ser lejonklorna växa ur mina fingertoppar bara jag tänker på beslut som slår enbart mot mammor och barn. I ett av världens mest jämställda länder. Gggrrrr.

Så jävla tacksam för att jag får föda nära. 

onsdag 22 februari 2017 - 13:30

Inte som jag ser ut.

Gravid Linn2

 

I dag hade jag en läkartid på rådgivningen. En vanlig rutincheck till en för mig obekant läkare. Som vanligt kommer jag alltid för tidigt (en dålig ovana jag har - blir alltid så galet lång väntetid, eftersom läkartider sällan börjar när de borde börja).

Tio före var jag på plats i väntrummet. 

Klockan blev jämt.

Klockan blev fem över.

Klockan blev tio över.

Klockan blev kvart över.

Då gick jag och frågade av min egen barnmorska om tiden var rätt. Och ja, det var den. En läkare (sjukskötare? barnmorska?) strosade lite osäkert runt i väntrummet med jämna mellanrum. Själv suckade jag irriterat eftersom det här åt av min arbetstid (morrade förstås också att jag måste sluuuuuta komma så tidigt varje gång).

Klockan blev 20 över.

Läkaren gick återigen i väntrummet och kollade runt. Slog mig att jag kanske borde säga "hallå, är det mig du letar efter?", men eftersom hon sagt "hejhej" första gången hon kom in antog jag att det inte fanns en chans att jag var osynlig där jag satt som ensam patient i väntrummet. 

Klockan blev 25 över. 

Då kom en annan kvinna in i väntrummet och samma läkare flög genast ut ur rummet:

- JUNG?

Och ja ba: JAAAAA! HÄR ÄR JAG! TRODDE ALDRIG DU SKULLE FRÅGA!

Och hon ba: Oj oj oj oj, förlåt, trodde inte att det var du. Ursäkta så mycket.

Nu vill jag inte vara den som är fördomsfull, men redan andra gången läkaren gick genom väntrummet fick jag en feeling av att hon tänkte att jag inte såg ut som en Linn Jung. Jag tjejgissar förstås, men slår mitt huvud i pant på att hon sökte en person med mer asiatisk utseende och därmed förlorade vi 25 minuter av våra liv som vi aldrig får åter (bröl).

Ja ja, det var dagens fördomsfulla upplevelse. 

Bonusfakta: Med bebin alles gut. Vi rullar stabilt vidare i vår artonde graviditetsvecka. 

onsdag 15 februari 2017 - 11:00

Lättare i steget.

I går var återigen terapidag. Jag går hos min terapeut cirka varannan vecka nu. Jag var så mätt och nöjd efter arbetsdagen att jag sa "Uff, i dag har jag verkligen ingen lust att gå dit och gnälla en timme" åt Anna-Lena när jag gick hem från jobbet.

Glömmer alltid bort att det är så skönt efteråt.

Igår gnällde jag nästan ingenting heller. Ibland är det verkligen bra att reflektera över hur mycket och snabbt saker och ting går framåt nu. Jag sjöng en munter gladsång i en timme innan vi avslutade. Det är så svårt att se att det livet jag just nu lever är det samma som för en månad sedan. Att omständigheterna runt ett liv kan vara så olika, från vecka till vecka.

Lätt i steget vandrade jag mot bilen. Spelade hög musik i bilradion. Det var inte ens mörkt fast klockan var 17.00!

Jag är så tacksam för att jag känner en framtidstro nu. För en tid sedan var jag fullt övertygad om att jag aldrig kommer ro i land den här graviditeten med kroppen och huvu i behåll. Nu faller små, små strimlor av ljus över mig varje dag. 

Det är verkligen skrämmande vad hyperemesis gravidarum gör med en. Jag är med i tre olika stödgrupper för drabbade på Facebook. Jestas vad det finns folk som mår förfärligt! Och då menar jag inte bara fysiskt. Det är få som kommer ut på andra sidan med psyket på topp. Och då slutade jag ändå brutalspy redan i vecka 15. Fatta att det finns folk som är in och ut på dropp hela graviditeten, som dårspyr sig igenom förlossningen!

Jag har ännu en bra bit kvar innan jag vågar lita på livet, mig och vardagen igen, men redan det att jag känner mig säkrare i steget när jag vaknar på morgonen betyder så mycket. Jag pushar mig själv varje dag i sånt som känns obekvämt. Känns så otroligt bra att se att jag fortfarande kan. Jag kan gå promenader. Jag kan äta luncher på stan. Jag kan handla. Jag kan vakna på morgonen och hålla maten inne. Nå, inte alltid, men jag kan.

I dag packar jag till exempel en liten kappsäck, för i morgon flyger jag ner till Göteborg och min bästis Nathalié. Jag kan dra iväg helt ensam. Måste sluta vara så jävla rädd hela tiden. Malin är redan där, Jemppa möter vi upp i Växjö (där Krista står på scenen). Känner mig så jävla blessed att jag får åka. Att få hänga med sina bästisar en hel helg från torsdag-söndag är precis vad jag behöver efter all den här skiten. Jag vet precis hur gott det gör. Längtar så jag ryser efter deras kramar på Landvetter.

Just det, packa! Nu ska jag börja! Häj!

tisdag 14 februari 2017 - 10:09

Kvinnan med utväxten.

Det var någon av er som kommenterade att jag inbillade mig när jag sa att jag aldrig i mitt liv varit rotigare i min look. Jag vill härmed framföra bildbevis. Notera särskilt utväxten på håret (om Emma skulle se mig skulle hon snabbt springa åt andra hållet). Mitt nuvarande hår är det fulaste håret jag någonsin haft, men jag är för fatin för att göra något åt det. 

Men det är inte så noga, eftersom jag inte är i fokus i dag (heller). I dag fotar vi promobilder för Foodly.fi. Mardrömmen för en hungrig gravid kvinna. Förstår ni hur svårt det är att vistas i samma rum som färska croissanter? FÖRSTÅR NI HUR DET DOFTAR HÄR PÅ KONTORET?

 

rotit har

söndag 12 februari 2017 - 19:00

41,4 % av graviditeten har passerat.

malinn

 

Orden i rubriken läste jag nyss i min gravidapp och föll nästan baklänges av förvåning. Över fyrtio procent är ju skitmycket. Jag kan inte begripa 1. att jag har överlevt 2. att jag inte har börjat blöda. Kan till och med gå på toa nu för tiden utan att ta sats innan jag drar ner byxorna. I början höll jag andan och knep fast ögonen innan jag vågade kolla ner. Var alltid helt hundra på att mötas av blodbad. 

Har haft så mycket roligt för mig de senaste dagarna. I fredags var jag ledig, men följde ändå med på jobbets AW till Little Pub. Har konstaterat att de bästa dagarna är de dagar jag får jobba. Där mår jag så mycket bättre. Således kan man ej tacka nej till en after work. Kastade av Sami och Milken på bion (de skulle se Lego Batman) och beställde en iskall cider. Och när vi aw:at och bioat oss klart möttes vi upp på Magokoro på sushi. Herregud så jag njöt! Att plötsligt kunna äta och njuta av mat igen är det närmaste himmelriket jag har kommit på länge.

Eftersom Milken är det enda barnet här hemma den här helgen har vi haft extramys (hon har till och med fått sova mellan oss). Kuriosa om Milken: Hon är totalt i sitt esse när det kommer tilll att få en bebe. Tror hon är den enda som tar det här på allvar (om kvällarna kan hon sitta och tänka ut hur hon ska babysäkra dörrarna till öppna spisen). Men mest sitter hon med munnen fast i min mage och ropar "HALLÅ BABYN HÖR DU MIG?".

Nåja, på lördag kom fammo och faffa och hämtade Milks och jag drog vidare till Ernst med Annika och Malin. Igen fick jag fantastisk mat. Om det är något jag kan få glädje ur så är det mat - och det ska jag unna mig big time (min rådgivningstant kan hålla för öronen, men min förhoppning är att gå upp dubbelt mer än mina tidigare graviditeter). Hann avhandla både det ena och det andra medan vi sänkte både huvudrätt och förrätt.

Mitt i allt upptäckte vi att klockan var tio före sju och vi fick såldeles skynda vidare till Ritz. Där blev det många hysteriska skratt. Hade faktiskt inte förväntat mig att få skratta så där mycket. Janne G börjar vara fullblodspro och Fredrika gjorde ett SÅ bra framträdande. Tänk att vara nybörjare och ändå våga! Kan kanske tycka att Hasse Brontén och Thomas Järvheden körde lite väl trygga skämt (jag menar, hur många skämt har vi inte hört om föräldrar som gömmer sig i vessan för att få vara i fred från småbarn? för att inte tala om hur trött man blir på ikea). Hur som haver skrattade jag ändå. Och det räcker gott och väl.

I telefonen efteråt hittade jag konsertrapporter från Masse i Stockholm. Där var det rock n roll med ny Marcus och Martinus-huppari och Melodifestivalen på hotellrummet. 

Hemma i Gula huset var det tyst och skönt. Var ensam hemma, så jag åt avokadomackor i sängen och lyssnade på podd utan hörlurar. Somnade nästan omedelbart.

Och så vaknade jag upp till denna dag. Ni undrar förstås vilken som var dagens bästa måltid? Mos och lax hos svärisarna i Vörå!

onsdag 8 februari 2017 - 19:00

Ypperligt.

Den här dagen var en riktigt ypperlig dag, kan man säga. Även om starten var rätt så trög. Spydde och hulkade i duschen och förberedde Sami på att stanna ursnabbt ifall spyorna skulle flyga ut genom bilfönstret när han skjutsade mig till jobbet. 

Visst är det intressant hur kroppen funkar när man genast måste skärpa sig så fort kommer i kontakt med kollegor? Hur liksom den akuta risken för spyor försvinner direkt man kommer innanför hissdörrarna? Det är som halsen kopplar på en automatisk spärr som håller spyorna inne. I bilen kan jag ännu spy och hulka, men inne på kontoret är det som om jag inte längre kan, eftersom det känns så otryggt och genant att spy där (man kan säga det samma om dystern - den slipper inte alls in på Sandögatan).  

Så jag häller upp nybryggt kaffe, sätter mig vid datorn, loggar in. Sakta, men säkert glömmer jag bort att jag är illamående. Redan när Anna-Lena svirar in tio-kvart över mår jag som kungen, redo att hugga in på dagens jobb. I dag var vi dessutom oerhört effektiva. Producerade som värsta maskinerna. Var inte ens trött när jag kom hem. Skjuts hem, maten klar på bordet och så bara softa i soffan. En sådan dag kan man inte beskriva som annat än just ypperlig

Tack annars för alla kommentarer om dystern. Jag litar inte alls på mig själv när jag försöker intala mig själv att det går över sedan. Men syrran och mamma har bankat lite vett i skallen på mig, så om inte annat så får jag lita på dem. Går det inte över får de komma hit och rädda mig. Som straff för att de sa att det går över. 

Nåja, skit i dystern nu, ska istället ägna mig åt en liten verklighetsflykt och bege mig in i Samis värld. Missade gårdagens Poliisit där Vasapatrullen gör premiär. Ska trycka på play NUH. Hej så länge!

tisdag 7 februari 2017 - 20:00

Dystern.

Under den här graviditeten har jag som känt kommit i kontakt med känslor som jag inte ens visste jag var kapabel att känna. Det har varit väldigt läskigt och överväldigande på många sätt. För det är ju tyvärr inga glädjekänslor jag snackar om här. 

Jag har en känsla, som jag inte har kunnat sätta ord på förrän igår. Den kommer någon gång nu och då. Och slår ner i ljusets hastighet, från ingenstans. Kan bara mitt i allt bli överfallen av en hopplöshetskänsla som inte går att bota. Får spänning i pannan, blir orolig och får jättesvårt att vara trevlig mot omvärlden. 

För att Sami ska förstå när jag kommer i det här modet har jag döpt det för Dystern. Kan tänka mig att det känns så här i mumintrollens kroppar just innan de upptäcker att Mårran är riktigt nära. Skräckblandad dysterhet liksom spänner i luften (nu tänker ni säkert att jag menar ångest, men nope, detta är inte ångest som jag känner den). För att ni ska förstå hur dystern används i det svenska språket kan jag ge er en grundkurs:

 

- Morjens, hur är det?
- Ja tack, helt okej, dystern har tack och lov gått över.

Eller:

- Men Linn, du ser plötsligt så ledsen ut!
- Ja, drabbades just av dystern.

Eller kanske:

- Hur var helgen?
- Bara bra, förutom på söndag när dystern tog mig.

 

Jag hatar verkligen att ha dystern. I dag har jag haft mycket spänning i kroppen. Och jag är så dålig på att lyfta mig själv ur dystern när den slår till. Jag är så lycklig för alla kvinnor som har den bästa tiden i sina liv när de är gravida. Som kan längta förväntansfullt och se framemot nya, ljusa tider. 

Gud ska veta att jag försöker. När jag känner rörelser i magen försöker jag tänka på att det faktiskt är Matheos och Mileas syskon som ligger där och ser antagligen exakt likadan ut som de (vi stöper spädbarn i samma gamla form). Mina baby! Samis baby! Vår alldeles nya baby!

Försöker föreställa mig hur vi har babyn här hemma i vår säng. Hur vi ligger i ring och outtröttligt tittar på den. Försöker tänka på hur ljuvligt den doftar. Hur den ser ut i Samis famn. Och hur mycket barnen tycker om den. Men dystern tränger sig ofta på och emellan och i vägen. När dystern är här kan jag bara tänka en sak "so what om babyn är ljuvlig - du kommer ändå aldrig ha kraft att älska den, dig själv eller de andra". 

De två första månaderna levde jag nästan enbart med dystern. Nu knackar den bara på någon gång om dagen (tack och lov!). Och varje gång den kommer vill jag bara riva den ur mig och ropa "FÖRSVINN!!!!!". Men jag vet inte hur man gör. Precis som Lilla My fryser jag till is när Mårran kommer. Jag skulle vilja vara det vanliga glada jaget, som kan hånskratta och vifta bort. Men no-ou.

Hoppas att det avtar längs vägen, som det gjort nu. Vägrar, vägrar, vägrar acceptera tanken på att det här är en permanent kaveri (skulle det här vara en Amelia från -98 skulle man lätt kunna säga att dystern är en energitjuv).

Jaja, det var dagens sprudlande rapport. 

En annan dag kan vi prata glatt.

måndag 6 februari 2017 - 16:10

Tankar om.

kok

 

Tankar om helgen: Jag var så trött efter mina fjuttiga två dagar på jobb förra veckan. Jag zombievandrade mig igenom helgen och unnade mig tupplurer här och där. Mot lördagkväll vaknade jag till liv och tänkte jag lika gärna kunde bjuda in Jenny och co. för Mellohäng. Men jag hann inte innan hon messade och frågade det samma. Så vi vandrade över med chipsskålen.

Tankar om Mello: Jag tyckte Bloggkommentarerna skrev en bra grej här. Det är lätt att klaga när man inte känner till insatsen bakom. Nå väl, jag tycker rätt låtar gick vidare till final. Och hade hoppats att Krista hade fått delta i just den deltävlingen (tyckte det saknades ett riktigt, riktigt vasst bidrag). 

Tankar om Mello i Växjö: När Krista representerade Finland i ESC 2013 hade jag inte möjlighet att åka med resten av gänget, även om det verkligen kändes som en once in a lifestyle-chans. Var så grymt avis på hur kul det såg ut. Har aldrig varit på Melodifestivalen heller. Men i år får kan jag åka med i hejarklacken när Krista tävlar i Växjö 18.2. Ska bli så spännande att se showen live.

Tankar om graviditeten: Man tror inte att det är sant, men jag har fått små, små känningar av foglossning. Jag försöker intala mig att det bara är träningsvärk pga att jag ganska plötsligt har börjat röra på mig mycket mer. Meeeen - det känns oroväckande bekant. Däremot har jag också börjat känna av rörelser. Både eventuell foglossning och rörelser kom ju verkligen oväntat tidigt.

Tankar om stora barn: Det största barnet åker iväg till Stockholm i helgen. Tror fem dagars semester från den här familjen är exakt vad han behöver. Kompishäng deluxe och Marcus & Martinus i Globen. Det andra barnet får fara ensam till fammo och faffa (lyxen!). Själv ska jag på dejt. Med en bästis.

Tankar om dejt: Fick stand up-biljetter av Sami i julklapp, men nu när det väl gäller så jobbar han istället. Så jag och Malin ska äta middag (Hanna, vi bokar ett bord på Ernst klockan 18!). Senare stand up på Ritz. Så roligt med något roligt! Speciellt sugen på att se Fredrika Lindholm (som finnen brukar säga) livenä stagella.

Tankar om utseende: Har aldrig i livet känt mig fulare och glåmigare. Punkt slut.

torsdag 2 februari 2017 - 18:00

Rapport från den överlevande.

När klockan ringde i morse tänkte jag att "Näe, nu skojar ni, det är ju mitt i natteeeeen!". Men tydligen var det dags! Sov oroligt hela natten. Drömde mardrömmar och inbillade mig att jag skulle försova mig.

Jag var så nervös att jag först spydde upp frukosten. Men sedan blev det bättre. Och när jag väl kom till kontoret hade jag glömt att jag mådde illa. Vi kan helt klart konstatera: Den första dagen fick mycket väl godkänt. Noll spyor, noll katastrofer.

Förstås är jag totalt supermegaovan att vara vaken och alert under så många timmar i sträck (missade många gubbvilor i dag). Det här kvällen kommer att vara en kamp mot fallande ögonlock. Men det där är ju en vanesak, tänker jag. Några dagar så har man vant sig.

Tror faktiskt mina fötter fick ta hårdaste smällen. Av gammal, trogen vana tog jag klackar på mig i morse. HUR TÄNKTE JAG DÄR? Den här kroppen har levt i långkalsonger och yllesockor i måååånader och den första lilla mjukstarten jag kan erbjuda den här stackars kroppen är ... klackskor?!

Men i övrigt så glad att jag är tillbaka. Så många kramar och hjärtliga hej-rop i korridoren i dag! Det var som om de uppriktigt är glada över att jag är tillbaka. Och det gör ju en sliten själ lite mindre sliten.

Aj människor, nog tycker man om dem.

onsdag 1 februari 2017 - 12:00

Så nervöst att det inte är kloo-hoookt.

Vet ni känslan dagen före man ska börja ett nytt jobb? Eller ny utbildning? Eller gå på en viktig dejt? Nå, jag vet, för jag har den känslan i mig just nu.

Jag har fattat ett helt huisit beslut. Och det är att börja jobba i morgon (!!!). Ja, det är precis så nervöst som ni kan föreställa er. Jag kan knappt sitta stilla. Jag är fullständigt vettskrämd av bara tanken. Just så där som det känns inför en viktig dag, att man bara vill skita i allt och ropa "nej, jag har ångrat meeeeeeeeeeeej".

Att lyssna på och respektera sig själv betyder inte att man alltid väljer den vägen som är lättast, utan för mig handlar det snarare om att välja den vägen som känns rätt. Det här skrämmer skiten ur mig, men jag gör det av respekt för mig själv. 

Jag tror nämligen att jag behöver en knuff i ändan just nu. Jag skulle helt säkert få mera sjukledigt, eftersom jag fortfarande mår som jag mår, men jag tror samtidigt att jag snabbare kan ta mig ur eländighetskänslorna om jag får något i min vardag som blandar bort mig. Här hemma hinner jag bara tänka på hur dåligt jag mår och hur fullständigt meningslöst mitt liv är just nu.

I vanliga fall tror jag kanske inte på att snabba lösningar och quick fixes är den bästa vägen, men nu fan är det just exakt vad jag måste få. Så snabbt som möjligt måste jag upp ur gropen. Den här veckan firar jag åtta veckor av spyende. Två månader av mag- och matkaos. Nu räcker det, tack.

Men nog är det helt gälit hur snabbt man glömmer vad man jobbar med. Senast jag var på jobb var det september, tror jag. Eller kanske var det augusti? Nå, oavsett. Vad var det nu igen jag gjorde om dagarna? Hur loggar man in? När ska klockan ringa? Ska man äta frukost också?

Och framför allt - vad i hela världen har man på sig? Och herregud, hur ska man hinna sminka sig och klä på barnen? Jag undrar om jag har sminkat mig en enda gång sedan Ronnie fyllde 40 i början av november. Skulle inte tro det. Blek som ett fjolårslik är jag också. 

Ska ha med en plastpåse fylld av mellanmål. Planen är att småäta konstant och innan dess säkra min papperskorg med den tätaste av täta plastpåsar. Och så ska jag försöka att inte prata ihjäl mig, för då spyr jag så lätt. Igårkväll hade jag lite smånervös pratripuli för Sami när jag berättade om allt som kändes pirrigt, men jag kom aldrig till punkt förrän jag kräktes (däremot gick det skitbra att prata flera timmar med Ida-Lina och Theo). Måste. Försöka. Vara. Tyst.

I övrigt längtar jag jättemycket. Och är beredd på att det kommer bli urtungt för mig som är van vid att vakna sent och tupplura bort halva dagarna. Om ni inte hör av mig före helgen så vet ni att jag sover efter jobbet. 

Iiiiiiiiiiiiik.

 

pa jobbet