tisdag 18 juli 2017 - 17:30

Äta ute.

lunch vasa

 

Om det är något jag fullkomligt älskar med sommaren så är det att andelen uteluncher ökar markant. Det vill säga luncher man själv slipper tillreda. Och alla vet vi ju att mat som någon annan gör alltid slår ens egen.

Jag snackade om det här med uteätandet med min svägerska för ett tag sedan och först då tror jag det gick upp för mig hur ofta vi egentligen äter ute, i alla fall sommartid. Om man tänker på hur det var när man själv var barn - ja, då var det ju närmast megafest om man en gång på tusen lyckades tjata till sig en kotipizza (alltid skinka och ananas!) på vägen hem från stan.

Känns som om det mest var på utlandsresor man gottade sig i restauranger på den tiden (kan ju förstås också bero på att det helt enkelt inte fanns ett så hejdundrande utbud av bra restauranger i Karis på 90-talet). Och när man väl åt ute - ja, då kändes det lite högtidligare än vanligt. 

Nu är det ju närmast vardag att jag (naturligtvis med muminmammans ljuva tonläge) frågar "hören upp, familjen, vad skulle vi säga om lite thaibuffé denna soliga förmiddag?". Jag tycker det är närmast omänskligt att under sommarlovet föda upp en familj på hemgjord föda. Eller i alla fall om man är en sån som jag. Jag orkar inte. Och allt jag gör just nu blir bara äckligt. Har verkligen ingen lust. 

Någon kanske tycker det här är fullständigt förkastligt. Att äta luncher ute flera gånger i veckan. Gissar att någon kanske vill påpeka att maten man kunde göra hemma är mer näringsrik än den man äter på restaurang. Men där håller jag inte alls med. Tycker t.ex de flesta ställen vi väljer har urbra salladsbord (och barnen tenderar vara bra på just sallad - och fisk! alltid fisk!). Möjligtvis kan man kanske klaga på att det är dyrt, men vi vet ju alla att mat är livet.

Tycker också det finns en klar fördel i att barnen är megavana restauranggäster. De vet precis vad de vill ha och fattar hur saker och ting funkar. Och är det något man som förälder uppskattar, så är det ju just det. Får utslag när jag tänker på att de sku tjata medan man väntar och ropa att det är eeeklit efteråt.

Tror vi har en ganska bra cirkulation på matställen i Vasa. När barnen är med äter vi oftast på Magokoro, Chili & Lime, K.Atchi, Selmas, Kaffehuset August, Bank, Strampen, Faros, Svenska klubben (och så Arken när vi är på Replot, även om jag stör mig så ofantligt på att de förstör den fantastiska abborrburgaren med KETCHUP - liksom vem gör sååååå mot utsökta abborrfiléer?). Och när ni nu en gång tjatar, så kan jag säga att mina big no no-ställen är Wazaca, Pancho Villa och Amarillo. 

Både igår och i dag har jag haft urbra lunchsällskap. Igår fick jag äta med Anna-Lena och Agnes på Chili & Lime och i dag fick jag möta upp Nadia för långlunch på Strampen.  Jag bokar upp mig som en tok nu varje dag - mest i hopp om att en dag få avboka. 

Men alltså, nu vet jag inte varför det här spårade ur så här, för orsaken till att jag överhuvudtaget öppnade detta blogginlägg var att jag skulle fråga om ni skulle kunna tipsa om bra lunchutflykter utanför Vasa. Max en timmes avstånd från sjukhuset, säger vi. Om man vill få dagarna att gå genom att äta sig igenom Vasas grannar - vart ska man då dra?

Tack för hjälpen!

måndag 17 juli 2017 - 09:45

Bautasnigel.

1 1

 

Måndag, grått och perfekt bloggväder. En sån här härlig, regnsjuk dag när man kunde sitta inne och blogga hela dagen. Det har varit "lite kämpigt" i helgen med pangväder, en pappa som jobbar tre nätter på raken och en mamma som knappt kommer ner för trappan. I ett annat liv hade man bjudit upp till kompisparty på Replot och solat, badat, pinacoladat i dagarna tre. 

Men nu har vi mest lajvat Fångarna på Brändö.

Men den enda som verkar lida är jag. Kan stundvis få för mig att barnens sommarlov är SÅ skit. Att de tycker det här är världens sämsta sommarlov. Att det kanske inte är så Sune i Grekland att mest hänga efter en långsam (och tidvis rätt så gnällig) bautasnigel i ett gult hus inne i stan. Men som sagt - de verkar ha noll krav. Tack och lov.

För jag måste vara här nu. Nära diskmaskin, innetoalett och BB. Och en dag som denna är det ju tacksamt, för jag har just övertalat Anna-Lena att pausa sin förrådsstädning och komma med barnen till Hoplop. Det som jag en gång ansåg var helvetet på jorden känns just nu riktigt okej, faktiskt. Barnen har roligt, medan jag kan sitta stilla. Och sänka en kaffe med god vän. Kunde vara värre.

Tjohej!

lördag 15 juli 2017 - 10:00

Om att bli "sig själv".

Det här med att "bli mig själv igen" är något som jag tjatar om i tid och otid nu. Längtan efter något annat (typ mig själv) är så absurt stor just nu. Kanske just för att allt i mig är något helt annat än vad jag är van vid. Tror mången höggravid kvinna är med mig på den. Så här på slutet önskar man sig bara bort.

Eftersom jag inte ha haft den här typen av graviditet tidigare var det svårt att på förhand föreställa sig att det ens var möjligt att känna så här. Att fysiken kan skifta så här otroligt under det knappa året som en graviditet pågår. Känns helt knäppt att jag inte kan göra sådant jag önskar, som att dra till Replot eller ta en cykeltur bara så där. Det går bara inte, för jag kan knappt gå mera. Måste spara på stegen varje dag och överanvänder jag kraft på dagen får jag lida av ryggskottsliknande anfall nattetid.

Helt sjukt när man tänker efter.

Att en människa kan förfalla så här snabbt.

Därför är det ju med lite darr i rösten jag pratar om att återgå till det normala. När man är så här stel, ond, svullen och eländig känns det ju lite osäkert om det ens är möjligt att bli lika rörlig och problemfri igen. Tänk om det inte ens går! Och hur var det ens att vara helt frisk och pigg i kroppen? Är det någon som minns? Näe.

Samma sak med den personlighetsmässiga delen. Hur kändes det egentligen att vara jag? Tror inte att jag fullt ut har orkat vara den som jag förr förknippade med mig själv sedan min utmattning. Det är ett år sedan jag sjukskrevs första gången och det här har minst sagt varit ett omvälvande år. Min sjukskrivning för utmattningen övergick ju i en sjukskrivning för hyperemesis och graviditet. Man skulle ju kunna tänka sig att det här var upplagt för identitetskris deluxe. För Gud ska veta att jag sällan känt igen den där energilösa människan i spegeln om morgnarna.

Det har varit allt annat än lätt att förlika sig vid tanken på att "bara" vara en sån som gör lagom mycket och som tackar nej ibland. Har varit svårt att inte vara den som tar risker, ger allt och kastar sig in i det nya med full kraft. Har dessutom varit ovanligt låg under året som gått (inte låg som i trött eller ledsen, utan bara orkeslös, flera nivåer under min vanliga energinivå). Många gånger har jag undrat om jag ens någon gång kommer "bli mig själv igen". 

Så ja - upplagt för kris. Men! Här kommer nu ett jättestort MEN. Som jag redan skrev för någon dag sedan så känns det faktiskt bättre än på skitlänge på det mentala planet. Som jag så många gånger konstaterat så är psyket så mycket viktigare för mig än det fysiska. Spelar ingen roll hur skit jag mår i kroppen just nu, allt känns så mycket lättare när jag märker att jag skrattar mer, att jag har energi och känner mig pigg. Jag kan leva med fruktansvärda smärtor i bäckenet, men jag kan inte leva utan livslust. Och det är så härligt med livslust, vet ni?

Kroppen har jag faktiskt ingen aning om, hur den kommer att reagera efter förlossningen. Men jag ska ge den all kärlek, träning och fysioterapi den behöver för att må så bra som möjligt. Däremot känner jag redan så mycket hopp för den personlighetsmässiga delen. Sakta börjar jag känna att allt kommer bli skitbra i höst. Herregud så jag ska dricka skumpa! Gå promenader! Träffa kaveris! Träna! Skriva! Läsa bra böcker! Blogga! Hänga med en bebbe!

Och så länge man vill sånt kan man eventuellt, i värsta fall, leva med urusel rygg och knän som är förstörda av övervikt. 

FATTA HUR BRA DET KÄNNS!

 

acxa

fredag 14 juli 2017 - 10:45

Pungen.

gravid vecka 38

 

Jag vet faktiskt inte längre i vilken vecka jag är nu, för jag har ändrat det tusen gånger i min gravidapp (cirka 38?). Däremot vet jag att kroppen jobbar på för fullt. Kan ju tycka att det är en smula irriterande att jag ligger vaken om nätterna med supertäta sammandragningar och när morgonen kommer är de loooong gone. 

Och det är en smula utmanande att somna när man ligger där och tänker att "nuuuu kanske det ändå är dags att åka på cirkus, ha godisdag och få en hundvalp!!!" (på den nivån är min excitement). Ni vet hur lätt det är att somna när man med våld trycker fast ögonen så att man ska vara pigg sedan när glassbilen kommer, när man ska åka till flygfältet eller när man efter 20 års väntan äntligen ska få hångla med Nick Carter i Backstreet boys. Tror det är flera år sedan jag sett fram emot något så här mycket. 

Och kroppen bara skrattar i smyg. Den tränar och håller mig vaken nätterna igenom. På morgonen är jag trött och grinig. Ingen normal människa skulle väl ha förhoppningar i de här veckorna, men faktum är att jag själv aldrig varit gravid så här länge. Skulle det nu inte vara mer än rättvist att det sa plopp nu snart? Se nu på magen! Den är så låg att den snart dinglar mellan benen. Skrev nyss på Instagram att den snart kommer misstas för en gigantisk pung. Mmmm, mysigt.

Nåja, ny dag, nya möjligheter. Nu skiter vi i den ruttna natten. Malin kommer snart över på häng med alla barn. Så jag slipper tänka på att en av årets bästa händelser snart ska inträffa. YES!

torsdag 13 juli 2017 - 15:00

Sevendays stora inredningslista.

I gårkväll var jag hos Anna-Lena på smörgåstårtaparty med mina jobbästisar från HSS Media (saknar dem varje dag). Eftersom ifrågavarande värdinna har ett mycket vackert och häpnadsväckande hem blev det en hel del snack om inredning. Således tänkte jag det kunde vara läge för att göra Sevendays inredningslista, även om den redan kom och gick (kan ju inte riktigt beskyllas för att vara dagsaktuell - vare sig det gäller Sevvans veckolistor eller inredning).

Vi bor på Brändö i Vasa och jag tycker fortfarande, efter sex år på samma tomt, att Brändö är Vasas bästa paradisö. Vi bor någon hundra meter från stranden, har en gård och promenadavstånd till centrum och jobb. Dessutom är skolan supernära och affären är i grannhuset. Här bor dessutom bra typer i alla hörn (och en hel del alkisar). Älskar Brändö.

 

2017 07 13 11.36.23 3

 

Inredning för mig är:

Egentligen ingenting jag tänker på särskilt ofta. Men ändå ett viktigt inslag för att jag ska trivas hemma. Det bästa inredningstipset är ju alltid att städa. Är inte längre så noga över att allt här hemma är matchy-matchy och skitsnyggt - hellre får det vara rent och dofta gott. Vardagsrummet har sett exakt likadant ut i flera år nu. Har blivit helt mättad på att piffa och ha mig.

Jag tycker till exempel att den där "Every cloud..."-tavlan (se bild nedan) är urtöntig när jag tänker på den, men å andra sidan har jag bara goda minnen av den. Jag beställde den när jag låg på sjukhuset i Tammerfors. Tyckte där och då att den passade mig och mitt liv väldigt bra. Livet var tungt och hårt, men lärde mig samtidigt en massa om livet. I ett annat liv hade jag säkert plockat bort den och lagt i nåt annat, men nu orkar jag inte slösa energi på sådana värdsliga detaljer. Jag är ju i grund och botten en tönt - klart som korvspad jag kan ha en töntig tavla då.

 

2017 07 13 11.24.56 1

 

Jag skulle beskriva min stil i hemmet som:

Ja-a du. Inte är den enhetlig och inte kan jag säga att jag ser någon röd tråd. Det är nog bara en blandning av färger, former och grejer jag får god feeling av. Det rationella i mig säger kanske att man inte kan mixa ett 60-taligt Ikea Stockholm-bord med Ektorp-soffor. Men har alltid gillat färgkombinationen brun valnöt (påminner mig om fammo och faffas hus) och just den där slitna gråa färgen som sofforna har. Så då skiter jag i förnuftet.

I övrigt tycker jag om färger, mönster och ljusstakar i mässing. Och att det är städat, som jag redan sa. Måste vara ett ålderstecken, men har blivit riktigt allergisk mot oreda de senaste åren. Det betyder inte att det ofta är städat hemma hos oss, men däremot att jag vantrivs så in i helvete när det är stökigt. Jag kan inte alls slappna av förrän alla saker finns på sin plats. 

 

2017 07 13 11.29.04 1

 

En inredningspryl jag ångrar att jag köpt:

För två år sedan köpte jag en matta som var alldeles för omysig och grå för mina fötter. Klicka på länk för bild. Men den gick tack och lov inte till spillo, för den används numera på Replot. Det var något hjärnsläpp jag hade en tid när jag trodde att jag plötsligt kunde leva i ett helgrått vardagsrum. Tog kanske en dag eller två innan jag fick del i huvu och bar in alla Marimekko-kuddar igen. Bilden här ovan har inget med det att göra, utan föreställer bara mitt halvdöda olivträd och väggen där vi fortfarande, efter sex år, saknar en tavla.

Bonusfakta: Tavlan på golvet är faktiskt också, nu när jag tänker på det, graviditetsrelaterad. Jag var i mitten av min graviditet med Matheo och illamåendet började så småningom avta. Mamma och pappa var i stan (vi bodde ännu på Strandgatan då) och de tvingade mig ut på en promenad efter tusen år inomhus. Vi gick ner till Kuntsi-museet och där köpte pappa en rulle av den då nyssutkomna feministtapeten, som han sedermera lät rama in och gav i present.

 

Min favoritsak i hemmet:

Det kan eventuellt vara min moffas gamla bautainstrument på väggen i vardagsrummet. Kan ha med min förkärlek till mässingstuff att göra. Tycker det är så fint. Har många favoritprylar nu när jag tänker efter. Vårt köksbord, taklampan i sovrummet, min turkosa häst i Bitossi-keramik, Mona-Lisa på toaletten och gud vet vad. Kunde hålla på i evigheter.

 

2017 07 13 11.24.20 2

 

Så här vill jag ha mitt hem:

Jag skulle vilja att alla rum var som köket. Att det funkar, är lätt att städa och ser fresh ut. Det finns absolut ingenting jag älskar så mycket som det här köket som min fellow brändöromantiker Thomas Berglund planerade och verkställde under vår vintersemester ifjol. Tycker hela köket symboliserar det jag älskar med Gula huset. Det är gammalt och skrangligt (byggt 1935), men känns ändå aktuellt och ändamålsenligt 2017. 

Men åter till frågan: Jag vill ha mitt hem lite större än vad det är nu. Det är egentligen allt jag önskar. Och att barnens rum inte alltid skulle vara så råddigt och eklit. Men det är egentligen deras problem - inte mitt.

 

2017 07 13 03.19.15 1

2017 07 03 06.48.12 3

 

Den bästa inredningsdesignern: 

Är en inredningsdesigner den som designar typ en soffa eller den som placerar soffan i rätt sorts miljö? Hur ska jag kunna besvara frågan när jag inte är intelligent nog att förstå skillnaden, vavava?

Nåmen om vi säger folk i branschen som inspirerar mig och gör bra saker, så röstar jag på alla de som gör mönster på Marimekko, Amelia Widell som gör Melimeli-sofforna, Thomas Berglund som jag nämnde tidigare, Evalis Sundkvist från Elsa Möbel som har gjort min fina bokhylla och min bästis Karin Lindroos som alltid inreder så otroligt fint (ni har väl inte missat Folkets hus?). Finns så många inspirerande människor inom inredning, men vi stannar här.

 

En inredningsstil jag inte förstår mig på:

Jag förstår mig på nästan allt, utom på texter på väggar/prylar/kuddar etc. Förstår mig inte kanske heller på bautastora vitrinskåp som har parat sig med bokhyllor där mellan 80- och 90-talet. Kan också leva utan ljusbruna, snurrbara läderfåtöljer med jättehöga ryggstöd. Men om det är någon som är jättekär i en sån, så varen lugna, jag förstår nog. 

 

Det finaste hemmet jag sett:

Som jag sa tycker jag Karin har det väldigt fint. Likaså min kaveri Nadia. Emmi i Ekenäs. Malin Klingenberg har det mysigt. Äsch, tycker det är så tassigt att man ska prestera i inredning. De finaste hemmen är ju de som folk tycker om att komma hem till.

Jag tänker ofta att det skulle kunna vara jättefint här hemma. Bara man skulle vara tillräckligt intresserad och liksom orkade. Men jag kan tycka att mitt intresse helt enkelt ligger någon annanstans - och det får man leva med. Vi har det bra här, även om vi har en ful säng, en bokhylla som borde dammtorkas och ett badrum som definitivt har sett sina bästa dagar. 

 

2017 07 10 08.13.45 1

2017 07 13 09.57.33 2


Hade jag en miljon att lägga på inredning:

... så skulle jag promt försöka lösa ut pengarna och lägga det på något annat. Meeen om ni nu envisas, så skulle jag flytta till ett större hus med pool och någon som klipper gräset. Jag tror vårt nuvarande hem är 95 kvadrat och även om det låter rätt rymligt, så är det lite tajt med tanke på att familjemedlemmarna snart är fem till antalet och sovrummen är totalt två (men ni känner ju till det där och stjärterummet).

Skulle antagligen försöka köpa upp en tom, vildvuxen tomt som ligger nära vårt nuvarande hem och be någon bygga ett trevligt hus med tillräckligt många sovrum. Babyn som kommer har bara en egen hörna bredvid vår säng. Där ska den få chilla i min gamla vagga. Pappa har nu lagt i nya hamparep och vi har tvättat upp sängskyddet som svärmor sydde till Milken 2010. Nog trycker vi gladeligen in en unge till!

tisdag 11 juli 2017 - 12:00

Bästa tiden är nu.

2017 07 10 07.20.45 2


Hör nu på govänner
så ska jag för er berätta. Eller tja, don't get your hopes up - här kommer inget megasprittande inlägg. Här lunkar sommarlovet på som vanligt. Har försökt gå ner i bloggtakt alldeles avsiktligt. Bara för att det ibland är hälsosamt att släppa taget om pressen att leverera. 

Mamma och pappa har varit här. Wasa Football Cup kom och gick. Vi har gått på en massa kalas. Och så allt det där vanliga där omkring. Cupen var, precis som jag förutspådde, det allra roligaste vi hittills gjort i sommar. Jag är en sann turneringsjunkie. Älskar allt med turneringar. Sku kunna vara en sån som åker runt hela världen och deltar i en massa juniorturneringar med diverse lag. 

Skrattade riktigt åt mig själv (och folk skrattade åt mig) den tredje och sista dagen när man var lite trött, finalskriken ljöd över planerna och jag var full av gravidhormoner. Varje gång någon gjorde mål fick jag riktigt svälja hårt och tokblinka för att inte börja galenskapsbröla åt alla målgester, segervrål och all den där barnsliga, genuina glädjen som spritter i de små kropparna när bollen går i mål. Herregud så fint det kan vara med idrott. Barn i glädjeyra är så en gråtutlösare för mig just nu. Speciellt när de ligger mitt i en hög av lika glada lagspelare. Lagsport är verkligen BÄST. Speciellt när man får utöva det i stekande solsken i dagarna tre.

I övrigt mår jag också rätt så bra. Jag har legat vaken i flera nätter med förvärkar och trott att "NÅ NUH, NU HÄNDER DET!". Men så blir klockan 6 och jag somnar och allt tar slut. Och min barnmorska bekräftade samma sak på dagens besök - exakt så kan det vara tredje gången. Förvärkarna är kraftiga och kan hålla på i veckor. Så jag har helt taggat ner på mina förhoppningar. Jag ska istället försöka njuta av den här sista tiden (som konstigt nog är den bästa hittills). Mina sista veckor i frihet ska jag gå på tusen uteluncher, läsa klart alla böcker, hänga med mina stora barn. Jag mår ju ändå bättre än på nio månader. Orka gå omkring och tro att babyn kommer snart. Den kommer ändå inte när jag själv önskar. 

Tänk så bra kroppen egentligen är - som om den såg att det var dags för lite rättvisa. Och skickade mig en massa feelgood så här på slutet. Mår ju som ett gammalt as i kroppen, men psykiskt är jag starkare, gladare och lugnare än någonsin. Kan bara luta mig tillbaka och låta allt ske. Eller luta mig tillbaka och luta mig tillbaka - nu ska här gås på loppis!

onsdag 5 juli 2017 - 14:30

Om idrottsföräldraskapet.

2017 07 05 02.10.31 1

Matchfrillan on fleek.

 

Nu på fredag inleds det som för vår familj brukar vara en av sommarens absoluta höjdpunkter, Wasa Football Cup. Det är det närmaste Sjundeå cup jag kommer i mitt liv just nu (den bästa uteturneringen jag själv är uppväxt med) och får lika god feeling varje år.

Jag skriver inte så ofta om det där i bloggen, så ni kanske inte har en aning om att en stor del av vår vardag kretsar kring just fotboll. Sami spelar ju i två lag och barnen i varsitt (Sami är dessutom en av tränarna i Milkens lag). Så nu sommartid blir det fotboll fotboll fotboll i mängd och massor. Och ingen är lyckligare än jag.

Att följa med barnens matcher hör till det bästa jag vet. Dessutom är föräldrarna i Milkis lag så huippu att det känns som en fest varje gång det är match. Trodde det skulle vara jobbigt det här med skjutsande och roadande runt planerna i Österbotten, men det ger en så himla mycket. Att vara idrottsförälder är så mycket mer än jag någonsin kunde föreställa mig.

Men också ursvårt. 

Det märker man ofta på större turneringar där det samlas folk och föreningsskulturer från hela landet. Att det inte är lätt att hålla känslorna i styr. Hur man än försöker vara den där sansade, tysta och pedagogiska föräldern, så blir det ju så oliiiiiidligt spännande att man iiiiih:ar sig och tjoar och skriker "spriiiiiiiiing". Vågar ändå gissa att jag hör till den mer sansade änden av skrikande föräldrar. 

För stora fotbollsturneringar är inte bara idel idrottsglädje, utan också - tyvärr - en orgie i läbbiga vuxna. Man ska ej kasta sten i glashus, men det är ändå häpnadsväckande vad man kan se på turneringar som dessa. Eller i barnidrotten överlag. 

Men som vanligt är det ju bara en själv man kan ändra på. 

Och där har jag tänkt mycket på, hur glad jag är att de tränare jag själv följer på nära håll förstår vikten av positiv feedback. Ta nu Milkens tränare Andreas som exempel. Vare sig de förlorar 12-0 eller vinner 12-0 lägger han absolut ingen värdering i det. Barn på 6 bast behöver inte värderas genom sina prestationer. Efter varje match pratar han med dem som om de vore guds gåvor till finländsk fotboll. 

Överlag tycker jag neggandet kommer in onödigt tidigt. Redan i Matheos åldersklass (P09) tycker jag man stöter på tränare som utövar skrikig, hård kritik och pinsamma svordomar. För någon vecka blev jag så illa till mods att jag var tvungen att byta planhalva. Pallade ej motståndarlagets gapiga, osympatiska tränare som fräste och svor och kallade egna spelare för hölmö

Dessutom verkar det som om många har glömt bort att barnidrotten inte är en regelrätt proffsverkstad. Av alla de här tusentals barnen som spelar kommer kanske en handfull att bli proffs. Resten kommer i bästa fall bli bli glada lirare i division 6, med bra bastukvällar och ojämna gräsmattor. Om ens det. Helst av allt vill jag att barnen ska få ett livslångt intresse och ett roligt förhållande till idrotten, mycket hellre än att de ska bli bäst i världen.

Låt barnen spela, låt barnen vinna, låt barnen förlora - och låt dem för guds skull ha roligt under tiden. 

 

Läste en bra lista på Facebook för några dagar sedan om hur en god idrottsförälder beter sig. Minns inte alla, men av de jag kommer ihåg ska jag försöka att:

1. Inte lägga mig i matchupplägget (och inte heller ge råd eller korrrigera mitt barn mitt under pågående match). Tränaren sköter laget under turneringen.

2. Inte gå all in när det blir spännande (det är inte jag som spelar). För att inte störa lagert ska föräldrarna lägga band på sig själva. Uppmuntra och heja!

3. Fråga inte bara hur det går - fråga också om barnen har kul. Fokusera inte på resultatet, utan låt barnen berätta om sina upplevelser själva.

Bubblare: Maria Rönn-Liljenfeldt lärde mig att man helst inte ska muta barn med glass per gjorda mål (skapar ba egoistiska spelare) - peppa hellre barn med glass för passningar.

Yeah!

 

tisdag 4 juli 2017 - 12:30

Lägg av med det, tack.

Vet ni vad jag har stört mig på så ofantligt mycket den senaste tiden? Har tänkt blogga om det i flera veckor, men min förmåga att formulera mig har inte riktigt varit vad den brukar, så jag har väntat på bättre dagar, men nu kan jag inte längre hålla mig. Har stött på det här i så många varierande sammanhang att jag håller på att gå i bitar.

Snackar alltså om det här ständiga nedvärderandet av det traditionellt flickiga. Det gör mig så irriterad att jag, med mina brusande hormoner, vill brotta ner folk i sanden. 

När vi var på stranden för någon vecka sedan satt en pappa (eller kanske en faffa eller en moffa eller annan random gubbe) och "skojade" med en grupp på fyra småpojkar att de önskade sig My little pony-leksaker till födelsedagspresent. Han var så där "busig och skön", ni vet. Och pojkarna ba "uääääk neeeeej, vi vill inte aaaaalls, hahahaha". 

Sånt här ser man överallt, hela tiden. Vuxna människor som lär barn att traditionellt flickiga leksaker / egenskaper / kläder / färger / lekar / sporter är "heeelt feeel" för pojkar. Hatar det här "skojandet och skämtandet" som egentligen bara är att förklätt kvinnohat. Hur många pojkkalas har jag inte varit på där det skämtas föraktfullt om Friends-lego?

Såg en pappa i butiken igår som shoppade sportkläder med sin son. Han tog fram en rosa sporttopp och ba "höhhö höhhöhöhö, den här kanske du vill ha, höhhöhö?". Skulle vilja höhhöhööha in den där jävla rosa toppen i munnen på honom och fråga exakt VAD som skulle vara så JÄTTEROLIGT med att en pojke vill ha en My little pony-leksak eller en rosa sporttopp? Kan man inte barn få göra precis det de vill utan att någon hånar dem och ser till att de i alla fall aldrig bär en rosa tröja igen?

När jag stöter på den här sortens jargong kring mina barn ser jag alltid att Milea krymper två centimeter. Och jag HATAR det. Jag blir fullkomligt ursinnig över att det är så rumsrent att nedvärdera sådant som klassas som traditionellt kvinnligt. Roligt att gå hem och leka med sina Friends-legon efter att ett helt gäng har uääääk:at sig över hur töntiga de är.

 

... och så en kall dusch på det. EKLIGA, EKLIGA FINSKA MACHOKULTUR.

måndag 3 juli 2017 - 00:00

Om förlossningar, privilegier och kök man älskar.

Är hemma på Brändö en tid för att vila min rygg. Den pallar inte timtalslånga disksessioner, bära vatten till bastun och pilgrimsvandra till toaletten varje kvart. Är hemma och förälskar mig i hemmalivet. Gud så lätt allt är här! Här kan man ligga en hel dag utan att någonting pockar på ens uppmärksamhet. Ryggen älskar det.

Hade också ett ultraljud att närvara vid i morse. Därifrån kom jag med lätta steg. Kan fortfarande inte fatta att babyn ligger rätt väg, precis som den ska. Allt tyder på att jag nu ska få föda så som de flesta föder, alltså vaginalt med huvudet före (syftar här på bebbens, inte mitt). Det är egentligen en av de största orsakerna till att jag önskade mig en tredje baby. Ville så gärna prova på en vanlig förlossning. Inte sätesförlossning, inte snitt. Förstås kan det ju skita sig och bli snitt om man har otur. Men enligt läkarens bedömning ser det osannolikt ut att babyn rubbar sin nuvarande position, yes yes yes!

Nu längtar jag så förfärligt tills allting kör i gång. Jag hör till den vrickade skaran människor som tycker det är URSPÄNNANDE att föda barn (hänger möjligtvis ihop med min förkärlek till sjukhus?). Har nästan glömt bort att en baby ska landa här hos oss efteråt, i all iver inför förlossningen. Men tror vi fick ett litet wake up call efter ultrat när vi insåg att barnet i magen är det största barnet vi hittills i magen. Vikten uppskattades till 2,9 kg. Då blev det brådis. Herregud Masse var ju 2,9 kg när han föddes!

Vi har fixat absolut noll här hemma. Inte ens världens listigaste detektiv skulle kunna lista ut att det inom cirka två veckor ska komma en baby i det här huset (nåja, en snabb blick mot mig kanske skulle räcka). Men i dag tog det eld i röven och vi körde mot Prisma och köpte blöjor, nappar, amningsinlägg och monsterbindor. Då blev jag lugn igen. Har man gjort det här två gånger innan vet man att man sist och slutligen inte behöver så mycket. 

 

2017 07 03 05.23.35 1

 

Här står jag och poserar nöjt. Mycket till freds med min shopping. Sedan tvättade jag ett babylakan och det slog mig att jag måste be pappa hänga upp vaggan i taket i helgen.

Känns så oerhört skönt att ha noll oro för babyns del. Jag vet ungefär hur man håller den vid liv och hur den första tiden ser ut (eller ska vi säga: det enda man vet är att man inget vet). Mest orolig är jag för mig själv. Att jag inte ska repa mig så väl efter förlossningen, att alla krämpor jag har ska bli permanenta etc. Jag längtar så otroligt mycket efter att få gå ner i vikt. Inte på grund av att jag ska vara sexig och het och katrinzytomierskig. Utan för att mina knän och hälar ska sluta värka. Har jag sagt att + 20 kg är fruktansvärt tärande för kroppen? Tycker ändå inte att jag ser så galet stor ut, men ah dear lord, det känns.

 

2017 07 03 06.48.12 2

 

Vill ännu passa på att ge er en svängom i köket. För det finns nog inget som jag uppskattar så mycket just nu som det här rena, härliga köket med rinnande vatten och diskmaskin. Jag nästan hånglade med diskbänken imorse när jag vaknade. 

Kan tycka att det är så fruktansvärt bra med omväxling och perspektiv. I vanliga fall älskar jag ju att pynja med disken i uteköket på Replot, men just den här sommaren har det varit lite krångligt. Magen som slår i diskbänken. Ryggen som gråter och myggen som biter.

Aj, det är så fint att man får känna på det bästa ur två världar. Att man kan välja när det ena inte passar. Lycklig är jag.

 

2017 07 03 06.58.03 1

 

Är det för övrigt inte konstigt att syrenen blommar och det är juli? Men det får man vara glad över just nu, för en bättre doft finns inte på denna jord.

På återseende, kaveris! 

fredag 30 juni 2017 - 22:30

Jag trivs bäst när dagen bräcker, och fälten fylls av ljus.

Vädermässigt levererar moderlandet bättre än någonsin just nu. Jag och syrran har haft fantastiska sommarlovsdagar på Reps. Just sådana dagar man drömmer om när man tänker på sommarlov och semester. Man bara ligger i solen dagarna i ända. Äter äter äter. Badar bastu. Är vaken alldeles för sent och sover i grupp.

 

kesa9 

Varje kväll ser terrassen ut som ett bombnedslag med disk och stolar och leksaker och cirka ett tusen par skor. Men man går och lägger sig och tänker "i morgon, i morgon..". Den här gången var vi ursmarta när vi kom hit ensamma med fyra barn (som känns ungefär som 400). Vi köpte med oss papperstallrikar och pappersmuggar. Jag brukar vara mkt restriktiv med sånt. Men någon måtta får det vara med disken. 

 

kesa5

 

Lite samma lathetssyndrom kan skönjas vid stranden. Eftersom jag vägrar kroppsarbete växer det igen lite här och där. I dag har Sami tack och lov rett upp det här. Hatar verkligen förvuxna gräsmattor (kryper i hela kroppen när jag så gärna vill åtgärda problemet, men kroppen håller ej).

 

kesa1

 

En dag låg vi här allihopa i flera timmar och lyssnade på SR:s fantastiska radioteater av Roald Dahls "Häxorna". Den finns i Severiges Radios app i 10 delar. Rekommenderar varmt. 

 

kesa11

 

Sedan har jag doftat som en annan bensasniffare på Lottas rödvin. Jag vet att jag gott kunde ta mig en klunk, men eftersom jag varit fullständigt alkoholfri så här långt, så känns det bara trögt. Eller det här med fullständigt alkoholfri kan vi kanske se som en sanning med modifikation. Ingen har glömt råfyllan på Ronnies 40-års fest. Men till mitt försvar kan jag faktiskt säga att jag testade negativt innan taxin kom. Och att det mest är Tim Sparv och hans jävla shottars fel.

 

kesa2

 

... så jag har druckit (eller snarare: ÖÖÖÖST in) hallonbladste. Inte är det ju megagott precis, men en har jag ju hört att det ska vara bra. 

 

kesa3

 

Och det här kan man ju leva på en liten evighet i temperaturer som dessa.

 

kesa4

 

Där är min bästa pojke och fångar fiskar med håv. På långt håll och med dålig syn kan man ibland tro att han är Sami. Samma kroppsform och exakt samma fejs.

 

kesa10

 

Här är jag så lycklig över nyklippt fotbollsplan att jag var tvungen att ta en bild (fotbollsmålet har min bästa fammo Inger i Karis sponsrat). Vår gräsmattan led hård av vintern 2017. Den är så ojämn och isbränd och eländig.

 

9maj2017

 

Sedvanlig sommaraktivitet 1.

 

kesa8

 

Sedvanlig sommaraktivitet 2.

 

kesa6

 

Få förunnat att ha så "naturligt, skönt svall" i håret. Har inte sett en hårborste på år och dagar. 

 

kesa7

 

Sedvanlig sommaraktivitet 3. Arken-lunch med Arken-burgare (dvs. hamppare med abborre). Mina barn hälsar att era barn ska äta Trulles abborrfiléer om ni åker dit.