torsdag 27 april 2017 - 16:10

Rapport från vecka 27.

90 dagar kvar, säger min gravidapp denna livlösa, kalla torsdag i april. Man kan alltså snabbt räkna ut att det återstår tre månader av denna parodi till graviditet. Ja, det är ungefär så som jag ser på den. Det här är ingen graviditet - det här är bara en parodi.

Det enda som fattas är att någon snart kommer in, pekar på dolda kameran och skrattar "skoja ba, det kommer ingen baby på slutet heller".

Mina tidigare graviditeter har varit såna drömgraviditeter i jämförelse. Den här gången har jag haft alla typiska besvär man bara kan drömma om. Har inte kommit undan en endaste en hittills. Dåligt psyke, hyperemesis gravidarum, foglossning, dåligt hb, urinvägsinfektioner, blodtrycksfall, halsbränna, förstoppning, ryggbesvär, benkramper, restless legs, domnande mage och ångestfyllda mardrömmar. Och spyr jag riktigt aggressivt så kissar jag på mig. Mmm, säger ni och myser.

Jag sitter mest och rullar tummarna i väntan på diabetes och havandeskapsförgiftning (har helt kallt skiftat från om till när). Sedan har jag väl bockat av allt det där vanligaste. Mycket hinner ännu hända på tre månader. 

En sak börjar jag dock misstänka redan nu. Eller misstänka och misstänka, det är en vild och huvudlös gissning. Något inom säger att vi kommer att köra en till sätesförlossning till (att bebben gör entré med rumpan före, istället för huvudet). Har inte ens enda gång känt sparkar uppåt, så där som folk gnäller att det sparkas i revbenen. Alla mina bensparkar kommer långt, långt nere. Inte mig emot, om det går så. Har mycket goda erfarenheter av sätesförlossningar (förutsatt att jag inte får diabetes och 5 kilos bautabebi, haha). 

Å andra sidan är jag bara i vecka 27. Den bökar runt cirka en miljoner ggr innan leverans. Det är för övrigt mitt allra galnaste magbarn, detta. Aldrig varit med om dess like. Känner rörelser precis hela tiden. Och inga svaga sådana. Med tanke på att jag har moderkakan framtill borde det vara svårare att känna rörelser, men icke. Det börjar vara så gott som omöjligt att ligga stilla, för det känns som om babyn gräver ut sig. 

Bonusfakta 1: Skulle det här vara Milkens graviditet skulle jag föda om två veckor (galenskapen!).

Bonusfakta 2: Skulle det här vara Masses graviditet skulle jag åka på två veckor lång solsemester till kanarieö om 5 veckor (att jag flög i vecka 34, fyra veckor före förlossning - ännu mer galenskap!).

tisdag 25 april 2017 - 09:30

Sevendays kärlekslista.

brollop linn jung

 

Då känner jag mig kärleksfull: När man lägger det sista piffet på en middag man lagt lite extra kärlek i. Jag har alltid fäst stor vikt vid att försöka göra vardagen till en fest. Den alldagligaste tacofredagen kan bli så mycket roligare om man för en stund stänger köksdörren, lägger mexikansk musik på hög volym, klistrar på Samis lösmustasch och klär sig i vår bautasombrero. När man öppnar dörren, läspar enstusiastiskt "la cena está lista!" och låtsasspelar på barnens mumingitarr. - ja, då känner man sig som en bra typ. Och det är väl en sorts kärlek det också!

Tre saker jag älskar: Att vila i trygga relationer där man vet att det är ok att släppa alla (pms-iga) hästar fria. Att äta. Att dricka vin med vänner. 

Det bästa med kärleken är: Att man mår så bra av den. Både när man ger och tar. Om vi pratar om kärleken till min man, så är det trygghet, stöd och skojighet i vardagen som jag tycker är allra bäst. Att vi, trots våra dåliga dagar, har så roligt när vi är tillsammans. Om vi pratar om kärleken till mina barn, så är det känslan att älska ihjäl någon rätt så trevlig att leva med. 

Det dåliga med kärleken är: ... eller egentligen är den känslan helt hemsk. Att älska ihjäl innebär också, i svaga stunder, en avgrundsdjup tänk om-rädsla. Det dåliga med att älska är tanken på att förlora. Jag har aldrig varit särskilt nojig när det kommer till barnen, men aj juku om man någon gång börjar tänka riktigt ordentligt på alla potentiella faror de utsätts för - då går man verkligen sönder. Ibland graviddrömmer jag också om att Sami blir skjuten på jobbet. Det kan man väl också klassa som dåligt.

Just nu är jag kär i: Sami.

Min bästa kärlekslåt: Så här på rak arm kan jag inte nämna någon megaspeciell låt för mig. Men bara för att jag imorse lyssnade på en sjukt bra Roxette-låt i bilen, så säger jag den. Almost unreal. Det är väl en fin kärlekslåt? I övrigt tyckte jag Catzo hade valt VÄRLDENS bästa 90-tals hit i sin lista. Kunde varenda ett ord i den låten, även om jag inte hört den på cirka 20 år.

Så här känns det att vara kär: Pirr i magen. Måste texta. Måste ses. Måste vara nära. Måste prata, prata, prata. Vara vaken hela natten.

 

Läs mer här.

måndag 24 april 2017 - 09:15

4 bilder från ett liv som är mitt.

Linngravidv27

 

Om vi börjar med det som är mest iögonfallande just nu - badbollen jag svalde. Och då är det här ändå en rätt så smickrande bild. Har aldrig fött barn i vecka 27, men aldrig varit så här förlossningsfärdig. Jag är egentligen dubbelt så stor som bilden (visst ser det ut som jag har rumpan fram?).

Har alltid sett mig som det lilla smidiga preggot (för så har det varit alla andra gånger), så det är mycket hälsosamt att för ovanlighetens skull prova på att vara den som rör sig i snigeltakt, slår magen i dörrkarmar och gråter av smärta. Minns att jag alltid skrattade rått åt ett preggo som bodde nära mig på en annan gata i ett annat liv (satt i fönstret och ba "Men hon hon sluuuuuta posera? Vi har fattat att du är gravid!" när hon klumpigt vankade förbi, sannolikt drabbad av foglossning). Trodde liksom det var någon show off-grej det där när gravida kvinnor går som gravida kvinnor. rätt åt mig med ombytta roller.

Klänningen köpte jag på loppis i helgen. Kostade mig två euro. Älskar den.

 

Puustelli keittiot Vaasa

 

Den här helgen har jag inte gjort någonting utanför hemmets fyra väggar. Bara varit hemma och gjort sånt som höjer ens livskvalitet (typ tvätta fem maskiner kläder, eliminera diskberg etc.). Finns inget som ger mig så mycket njutning som att vakna till ett kök som är så här nollat. Ja, inte kräver man mycket av livet inte.

 

glass

 

Lägg på en glass, en runda på Brändöloppiset och en ny bok, så har man mig i HIMELIN. Såg att glasskiosken har kommit till torget nu. Är det inte ett pålitligt vårtecken, så säg!

 

nike downshifter 7

 

Sedan har jag hämtat ut nya finskor (nå, lägg till jobbskor, promenadskor och arbetsskor) som lämpar sig för en så här tung och otymplig kvinna. Matheo har ett par orangefärgade och insåg att jag vill ha exakt sådana fast navy. Blev så glad när jag insåg att det finns barnstorlekar upp till 40. Downshifter 7, bra skit. Under 50 euro och väger cirka 0 gram.

lördag 22 april 2017 - 16:30

Oh well.

Ett par brutala faktafel uppdagades i dag i vaccininlägget här under.

1. Svärmors syrra hette faktiskt Monica.
2. Hon var inte lillasyster, hon var storasyster.
3. Hon dog i kikhosta.

 

I övrigt vill jag påpeka att jag verkligen blev tagen på sängen av mitt inlägg. Har ju förstått att det kan bli hett om öronen när man tar upp vacciner, men trodde inte att en enda människa i hela världen kan reagera på det där menlösa dravlet (oh well - jag hade jättefel).

Jag tycker att det är urintressant att läsa om åsikter ur olika läger, men tonen blir oftast så råjsig att man (nå, jag) hellre backar än lär sig av varandra, vilket förstås alltid är synd. Skulle så gärna vilja förstå.

De vaccinkritiker jag själv känner är så otroligt pålästa och argumentstarka att jag aldrig ens vågar gå i närheten när det nalkas diskussion. Är riktigt imponerad av mig själv att jag inte ens tvekade före jag publicerade inlägget här under, haha. Har tydligen ingen självbevarelsedrift längre.

En av grejerna som diskuterades i mitt kommentarsfält igår var frågorna om att medierna inte skriver nåt som går emot "statens linje". Jag skulle inte orka dra den här harangen, men kan ändå tycka det är en märklig uppfattning. Är det inte just det journalister jobbar med - att granska statsmakten? 

Min kollega Heidi skrev en bra kolumn för cirka ett år sedan. "Hur ska journalister hantera vaccinfrågor?". Hoppas ni är prenumeranter så ni kan ta del av den (annars kan man bli det för 1 euro, ser jag). Där ställer hon många bra frågor. Vem ska medierna vända sig till för att få bägge sidorna representerade så att artikeln blir balanserad och trovärdig? Är en ensaksrörelse som denna jämbördig med en myndighet? I don't know. Det är så infekterat och svårt att man knappt vågar utveckla.

Ändå är jag helt säker på att de medier jag dagligen läser gör sitt allra yttersta för att ge mig rådande fakta och forskning, helt utan smutsiga baktankar och piskor från staten (jag raljerar stort här nu, men tänker att det här påminner lite om diskussionen om när "media mörkar nationaliteter på brottslingar").

Att diskutera det här var ändå semi-roligt ända tills jag fick ett superargt mejl om hur rutten och ansvarslös jag är (det tycker jag var ruttet). Jag trodde att man får hålla ändlösa monologer om sina egna livsval, så länge man var snäll. Men har lärt mig en läxa: Det gäller inte när man snackar vacciner.

Som avslutning vill jag tipsa om Anders Eklunds artikel "Det stora vaccinkriget". I morgon ska vi diskutera .. typ namn, väder och hållbar utveckling. Tack ändå till er som var vänliga och sakliga.

torsdag 20 april 2017 - 20:00

Skyddar hela flocken.

När man snart ska sätta en ny människa till världen har man cirka en miljon beslut att fatta. Det låg jag och filosoferade över i dag när barnen var i skolan och Sami låg och snarkade av sig ett nattskift bredvid mig.

Ska man göra den där dna-screeningen som säger exakt vilka ärftliga sjukdomar barnet har anlag för? Behöver vi en försäkring ifall barnet blir sjuk? Får jag ens en försäkring med tanke på tidigare förlossningar? Bla bla bla. Från sjukdomar skenade tankarna vidare till vaccinationer som sannerligen är aktuella de första åren i barnens liv.

Tänkte en stund på svärmors lillasyster Karin som, om jag minns rätt, dog redan som tvååring i scharlakansfeber (eller var det kikhosta - nu minns jag inte). Och så tänkte jag en liten stund på vaccinmotståndet som har härjat (kanske främst i norra) Österbotten de senaste åren. Hur konstigt det skulle te sig för Karins föräldrar om de fortfarande levde. 

Inser nu att jag sitter här och bloggar om det mest infekterade som finns (vacciner), men när vi en gång kom in på det så skulle jag kunna passa på att berätta varför jag själv har vaccinerat mina barn, eftersom det kom på tal här i helgen. Om varför jag kommer att fortsätta vaccinera mitt nya barn om vi nu kommer så långt.

Jag har barn i min närhet som inte kan vaccineras, hur mycket deras föräldrar än skulle vilja - barnen är helt enkelt för allergiska. Och det finns ju också barn som av andra orsaker inte kan vaccineras (de kanske har nedsatt immunförsvar pga cancer eller andra rysliga sjukdomar). Alla ovaccinerade barn är ju ingalunda barn till vaccinmotståndare. Även om det finns av dem också.

När jag ser på det här med vacciner från ovan, så ser jag det som ett kollektivt, solidariskt system. De vaccinerade skyddar hela flocken. Vi vaccinerar vår familj, inte bara för vår egen skull, utan också för att minska risken för att en ovaccinerad ska smittas av en förödande sjukdom. Ju fler som vaccinerar sig kring ett ovaccinerat barn - desto mindre blir risken. 

Det är på något vis så ledsamt att den här gruppimmuniteten inte längre håller. Jag fattar förstås att det finns äckligheter i vacciner också, och att det förekommer vaccinskador etc. Men det är ju inte direkt så att man önskar tillbaka mässling och difteri och fan och hans moster. I synnerhet när man har ofrivilligt ovaccinerade barn omkring sig. Det tror jag också de som fortfarande minns vad de gamla barnsjukdomarna förde med sig håller med om.

Ja ja ja, allt kan man ändå inte skydda sig mot. Inte ens om man screenar DNA:t direkt på BB (ps. bestämde förresten att vi väljer bort det). Gonatt tå!

 

bebisar

 

Ps. Här kan ni (på finska) läsa om
mässlingproblematiken i Italien just nu.

torsdag 20 april 2017 - 19:00

Sommaraktiviteter i Österbotten.

vaasa vasa

 

Jag fick ett mejl häromdagen som jag tänkte att ni skulle kunna hjälpa mig med. En läsare hörde av sig och efterlyste tips. Hon ska göra en roadtrip med sin 4-åring och 7-åring längs kusten och undrar vad man ska göra med barnen när man besöker Vasatrakten.

Mina barn brukar tycka om Österbottens museum, att gå någon naturstig (rekommenderar i så fall rutten runt Saltkaret på Björkö! glöm inte körven!) och kanske Aava Kertun Kotitila om man diggar djur. Sedan kanske Zip Adventure-parken funkar om man gillar att klättra! Glöm inte middag och pingis på Faros.

Men jag är säker på att ni har bättre förslag än mig. Tack jättemycket på förhand!

onsdag 19 april 2017 - 20:00

Hiss & diss - vecka 16.

DISS

- Under påsken föll jag offer för en riktigt kreisi magbobba (eventuellt nämnde jag det här i bloggen att Matheo spydde - ett dygn senare kräktes jag överraskande som ett djur). Det tog liksom aldrig sluuut. Det bara kom och kom och kom. Sköljde upp som absurda tsunamivågor ur strupen. Det som är skönt med spysjuka är att man i alla fall inte mår så hemskt illa. Pikkujuttu jämfört med att vara graviditetsillamående. Jag spydde en kväll, en hel natt och en hel dag i 38 graders feber. Sedan kände man sig fräsch.

- Det första jag gjorde imorse var att läsa om polisens effektiverade trafikövervakning. Det andra jag gjorde imorse var att köra in i en blixtrande kamerabil på Brändö. 100 meter från Gula huset. Bravo!

- När jag kom från lunchen tappade jag plötsligt hörseln på ena örat. Blev ganska matt på livet & krämporna. Föll på knä mitt på Vasa torg, sträckte upp armarna mot himlen och ropade högt "O du allsmäktige Fader, vad illa har jag gjort för att förtjäna detta?". Nå, det gjorde jag inte, utan som vanligt ringde jag upp Malin och sa "Tjena doktorn, ursäkta att jag stör i dag igen. Ny dag, nya krämpor!". Jag har nu örat fullt med diverse preparat, men är fortfarande stendöv.

 

HISS

- Trots förlorad hörsel (eller kanske just på grund av förlorad hörsel) skrev jag som en maskin på jobbet. Med ledig påskmåndag och sjukdag på tisdag blev det en (1) fjuttig arbetsdag för mig denna vecka. Men den var en bra en. 

- Med dagens bötessnack i bagaget kunde jag inte hålla mig när jag händelsevis råkade parkerade bakom Anna-Lenas bil på Brändö när jag skulle gå in på apoteket och köpa all öronmedicin de har. Resultatet kan ni se här.

- Före påsken hade jag ett mycket givande terapisamtal. Trots att jag till 90 % är stabil och glad brukar jag ha lite svårt att tackla mina lediga dagar utan en gnutta ångest som krydda. Men nu fick jag bra hjälp mot det. Känns så tryggt och skönt och bra nu. När jag har en hemligt vapen att ta till. Yes!

- Trots att påsken fick ett abrupt slut med spysjuka, så hade vi faktiskt riktigt roligt med syrran och company i påskhelgen. Även om vi mest slappade ihjäl oss så hann vi ju ändå med Hoplop, bio, påskbrasa och ett besök på Replot. Och så mycket skratt! Vid ett tillfället låg Lotta under köksbordet och tjöt av andnöd. Tänker att det är sällan man skrattar på det viset. Man borde falla av stolen i hysteriska skrattanfall betydligt oftare. 

onsdag 19 april 2017 - 14:58

Påskpausen.

 

Berodde på århundradets magsjuka.

 

lördag 15 april 2017 - 14:25

Påskhäxor och Linn-dagar.

paskhemma

paskhemma2

 

Påsk! 

Och fullt hus på Brändö. Har syrran och company på besök i dagarna fyra. Masse inledde starkt och lägligt med en spysjuka. Har därför degat inomhus med honom medan resten har varit på Hoplop. Tycker det är rätt skönt om jag ska vara ärlig. Inomhuslekparker är trots allt det jag avskyr mest näst efter rasism och sexism. Samma sak det här med att vara ute i väder som dessa (aldrig har vädret varit så påskigt slaskigt som nu). Hellre tar man lite spysjuka, en tidning och några Kinder.

I morse när jag läste Vasabladet upptäckte jag att Linn har namnsdag. Ropade naturligtvis ut det över hela Brändö. Det betydde såklart att jag sedermera fick en gul partyhatt, ett bullakalas och en helt ljuvlig Iittala Kastehelmi-lykta i den allra bästa färgen (drömmen är att köpa en Aalto-vas i den nyansen). Älskar den rökiga sjuttiotaliga viben. Att ha en syster = bäst. Grattis alla Linnor!

Resten av dagen ska jag ägna åt att fundera på huruvida vi alls orkar ta oss till någon påskbrasa (den mest österbottniska traditionen av dem alla). Och när jag väl har tänkt ut det ska jag filosofera över om det är Bock's eller Brändös egen brasa som gäller. Alla dessa stora frågor här i livet. 

Jaja, hejtå.

torsdag 13 april 2017 - 20:00

Friheten.

I dessa babytider är det lätthänt att man glömmer bort att jag också har ett megastort barn som blir megastörre för varje dag som går. Det är så roligt att se hur mycket som händer mellan ettan och tvåan. Det sker liksom en helt absurd utveckling där emellan. Om man jämför med ettan är han hundra gånger mer självständig nu än då.

De rör sig själv på Brändö, inga föräldrar behöver vara med och deala när det ska lekas (var och när sköter de helt själva) och de går till och från skolan utan att man behöver darra på underläppen. De drar ihop gäng och spelar fotboll på planen, de letar pokémons vid Smulterö och de skjuter straffar på vår gård (och när man ringer och säger att det är mat kommer han hem och äter hela kylskåpet tomt). 

På tal om mat, så har jag en helt fantastisk solskenshistoria från igår när Matheo drog iväg till en kompis direkt efter skolan. De blev hungriga och sugna på mat, så de fick lov att dra till Kotipizza nere vid Vikinga skola på Brändövägen. Matheo har aldrig pengar på sig och det här var faktiskt första gången jag reflekterade över detta (har era barn pengar på sig när de är ute?). Tur han har en överschysst kaveri som erbjöd sig att bjussa. De kom överens om att dela på en pizza och ta varsin dricka. Kan bara föreställa mig spänningen i att vara ute med en kompis på mat för första gången när man är 9 bast. Gå dit själv, beställa själv, äta själv och betala själv. Aj aj, den frihetskänslan.

Nå väl, pizzan var fantastisk, men när de väl skulle betala insåg de unga tu att det fattades 50 cent från budgeten. "O-ou", sa de och såg på varandra. "Vi har femtio cent för lite". "No hätä" sa Kotipizza-mannen, som vi hädanefter kan kalla för Dagens hjälte, "vi säger att ni får 50 % rabatt den här gången". Tänk att det finns så snälla Kotipizza-dudes här på Brändö! Så fruktansvärt schysst att göra pojkarnas första äventyr till en riktig fest (istället för att ställa till en scen om för lite pengar). De betalade halva priset på allt och sedan fnittrade de hela vägen (och hela kvällen) hem.

Mänskligheten, ibland älskar man den.