söndag 4 december 2016 - 12:00

Nytt, uppdaterat Flipbelt.

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med Flipbelt
***

 

Inte nog med att pirret efter kreativitet, människor och yttre intryck har vaknat efter månader av utmattning - suget och orken efter träning är tillbaka! Kan inte beskyllas för att vara i god form, men bara tanken på att man eventuellt kan bli gör en glad. Hade stora svackor i vintras när kroppen svek och skrek med feber mer eller mindre hela tiden. Det var inte sällan den svarade med stegring efter en joggingrunda. 

Men nu sakta händer det grejer! 

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om i dag, utan jag skulle skriva om min trogna partner Flipbelt som har hängt med mig på vareviga löprunda och promenad i ett drygt år nu. Nu har jag uppgraderat mig till den nya versionen - The zipper edition. Egentligen är det inte stor skillnad mellan bältena. Båda versioner har tjänat mig utmärkt (om man inte har testat Flipbelt innan så är faktiskt The Classic Edition lite billigare och har fler storlekar och färgalternativ).

 

Flipbelt Linn Jung 1

 

Ni kanske minns att jag skrev ett inlägg om The Classic Edition ifjol. Hur glad jag blev när jag äntligen hittade en lösning på min sladd- och nyckelproblematik. Ni vet när man ska ut och springa och saknar fickor och man inte har någonstans att lägga allt som ska med på turen. Många använder Flipbelt i andra avseenden än idrott, men för mig är det här det här det ultimata sättet att få med sig musiken och hemnycklarna. 

Såklart kan man ha allt i fickan (om man har fickor, vilket jag inte har på min löpjacka), men tycker det skumpar och smäller och stör. I den nya uppdaterade versionen av Flipbelt finns, som namnet antyder en dragkedja, som du kan dra fast när du har lagt in mobilen (eller vad du nu kan tänkas ha med dig). 

Som du ser finns också en krok för hemnycklarna. Bältet är också bredare för att rymma de största telefonmodellerna (med fodral). Som du ser här nedanför ryms min stora Huawei hur bra som helst. Eftersom som somliga använder bältet på resor är det också anpassat efter standardpassmåttet (praktiskt mot ficktjuvar, om man kan tänkas oroa sig för sådana). Och det sitter jättebra och tätt mot kroppen!

 

Flipbelt Linn Jung 2

 

Det bästa av allt är att jag också fått en storlek större än mitt gamla gula (de finns i storlekarna XXS-XL). Har blivit lite bredare om höfterna och när man springer får det absolut inte vara obekvämt. Det är totalt förbjudet. Det här behövde jag verkligen! På sajten finns en storlekstabell så du kan kolla vilken storlek du ska ha.

Jag tycker inte heller att man ska behöva ha en viss sorts utrustning när man springer. Tycker man gott och väl kan springa i sina gamla mjukisbyxor om man vill. Men tycker ändå bältet har varit så sjukt praktiskt att ha. 

 

Flipbelt Linn Jung 3

 

Det syns inte så väl här, men Zippern har tre olika öppningar - två vanliga Flipbelt-öppningar och sedan fickan med dragkedjan.

Jag såg att Sandra, min bloggkollega här på Sevendays, hade kommenterat under mitt förra inlägg om Flipbelt att hon använder bältet för sin insulinpump (Sandra är diabetiker). Som sagt finns det säkert fler användningsområden än vad jag känner till, kul! Kan varmt rekommendera som en julklapp också.

 

Med kampanjkoden JUL2016 får du 15 % rabatt
när du köper ett FlipBelt före jul.

 

Beställ ditt här.

 

Du kan också följa Flipbelt på Facebook och Instagram.

söndag 4 december 2016 - 08:00

Lucka 4: Böögot.

julkalender4

I dag backar vi bandet till 2011 och en treårig Matheo. Här ska ni klicka. Inlägget består av två meningar och en bild, vilket kan betraktas som standard när man läser inlägg från den tiden (så där kort och kravlöst bloggar jag tyvärr inte längre). 

Men det var inte längden på inlägget som var märkvärdigt här, utan scrolla ner i kommentarsfältet till den fjärde kommentaren uppifrån. Från signaturen "Tonårsförälder". Skrattade högt när jag såg den. Så otroligt föraktfull ton inlindad i lite skojskoj

Att kalla det böögot (bögigt, på ren svenska - vad nu det kan tänkas innebära) att synas i en blogg säger väl en hel del om andan 2011 (mansbilden tackar och hälsar).

Ibland när barnen är på mysigt humör scrollar vi i arkivet och läser utdrag från när de var små, vad vi gjorde och hur de såg ut. De tycker det är helfestligt, förstås. Någon dag kanske de tycker det är bögigt. Men bra så, för här betyder bögigt i så fall något helt annat.

Att man får vara sig själv och står upp för det man är. Go böögot!

lördag 3 december 2016 - 08:00

Lucka 3: I glappet mellan liv och död.

julkalender3

 

I dag kommer vi att gå till en av de mörkaste hörnen i den här bloggens historia. Det finns många rädda stunder i ett liv, men av alla rädda stunder i mitt liv är det här en av dem som etsat sig fast allra starkast. 

Jag slussar er tillbaka till 2010. Till ett väntrum utanför neonatalavdelningen på Tammerfors universitetssjukhus. Milea är tio dagar gammal och mina dagar går ut på att jag tillbringar nätterna på ett vårdhem på promenadavstånd från sjukhuset, och dagarna med henne. Ibland åker jag till vårdhemmet och vilar någon timme på eftermiddagen och kommer tillbaka till sjukhuset på kvällen. Någon kanske minns exakt den här kvällen, när det var extrajobbigt att gå tillbaka.

Spring in och läs - och kom sedan tillbaka, så berättar jag mer. Klicka här för att komma till dagens lucka.

 

 

*paus*

 

Många gånger kändes tiden på Tays som ett sorts glapp mellan liv och död. Vissa hade turen att tippa över på den rätta sidan, andra föll över kanten. Just den här gången träffade så fruktansvärt hårt, för det dröjde ändå en stund innan vi fick information om vad som var på gång den kvällen - och framför allt vilket barn som var drabbat. 

I efterhand förstår man ju att jag antagligen hade blivit informerad om det hade varit fråga om mitt barn som höll på att dö, men när paniken slår till är det svårt att vara rationell.

När döden är  pass närvarande omkring en är det svårt att tro något annat än det allra värsta. Flera barn dog under vår tid på avdelningen. Och hur jag än försökte tänka på att vår situation var stabil, hon växte bra och visade oerhörda styrkor vet jag att vi alla föräldrar i rummet tänkte samma sak: Vem är nästa?

Jag tror kampen är lättare att föra om man kämpar för livet, men när man hamnar mitt i är det så svårt att inte rikta kampen mot döden. Hela vår familj krigade, för att inte nämna Miken herself, krigade för livet, men inne i mitt huvud spökade döden, varje kväll när jag gick till sängs på mitt vårdhem. 

Och jag tror det är värdefullt, precis som jag skriver i texten, att man påminner sig själv med jämna mellanrum, nu när man lever fullt ut, att man verkligen ska vara tacksam för allt vi fick. Vi kunde ha fått något helt annat. 

Men tack och lov fick vi Milken.

Ut i lördagen med er, gott folk! I dag uppskattar vi lite mer, va?

fredag 2 december 2016 - 08:00

Lucka 2: Rynkor är livet.

julkalender2

Dagens lucka är inget massivt nedslag i åsiktshistorien, utan den består blott av en bild. Vi kanske kan säga att dagens lucka går under tematiken åldrande.

Det märks väldigt tydligt att de senaste åren har varit hårda. Främst på mitt utseende. Och jag vill förtydliga att det är fullständigt fine. Det får (nej, ska!) synas att jag lever och att åren går.

Ännu för fem år hade jag en helt annan fiilis i mitt fejs. Det är dit dagens throwback går, till 2011. Jag tror vi kan konstatera att 2011 var sista året som jag ännu hade en barnslig fräschör i fejset.

Någonstans där vid dagisstart och medielinjen 2012 började det stora förfallet (nå inte, men ungdomen i mig föll sannerligen av mopon).

Har alltid fått öroninflammation när jag hör om folk som pratar om kvinnor som "åldras med värdighet" (läs: ser bra ut trots att de - ve och fasa - är gamla). Hah, om det är något jag tänker ha som mål så är det att åldras RIKTIGT OVÄRDIGT (rynkor, hysteriska skratt och rödvin är livet).

 

Se på den lilla lilla flickan 2011.

torsdag 1 december 2016 - 08:00

Lucka 1: Kommentarer och surisar.

julkalender2

Välkommen till min allra första julkalenderlucka! Vad roligt vi ska ha! I 24 dagar framöver ska vi göra roliga tillbakablickar i det 10-åriga arkivet. 

 

Vi börjar med en tidsresa till 2011. I det skedet var jag föräldraledig med en treåring och en bebe. Klicka på bilden (eller här) för att komma till inlägget. Jag valde det här inlägget av två orsaker:

1. Kolla mängden kommentarer!
2. Tänk, då fick jag negativa kommentarer!

2011 var ett av de sista riktigt bra kommentarsåren, innan andra snabbare medier kom och åt upp en del. Tänk att en vanlig sketen tisdag i mars kunde jag mitt i allt ha 87 kommentarer under ett inlägg. Det känns ju totalt ouppnåeligt i dag. 

Men med 87 kommentarer under ett inlägg fick man också räkna med att folk missförstod en hel del (eller kanske rent av ville missförstå) som t.ex kommentaren jag lyfter fram i inlägget. Den där typen av kommentarer får jag aldrig nu för tiden. Jag har varit totalt skonad från alla former av näthat de senaste åren. Jag får så gott som aldrig sura kommentarer, nu när jag tänker på det (med tanke på hur diskussionsklimatet på övriga internet har utvecklats de senaste åren får man verkligen vara lycklig).

Men det kunde vara rätt så tjafsigt i kommentarsfälten under den här tiden. Speciellt just efter att jag vann det första bloggpriset var det ett jävla gnäll. Här finns ett annat inlägg där jag lyfter upp en typisk bloggkommentar från den tiden. Det var som om folk på den tiden upplevde bloggare som nåt hotfullt, folk liksom fattade inte att folk kunde gilla bloggar. Ändå hängde de runt i kommentarsfälten och spydde, haha. Glöm inte att kolla kommentarmängden under det, 112! Otroligt.

Stort tack till er, kära läsare, som håller så fin och konstruktiv ton på Sevendays. Att skriva och publicera för er känns tryggt. Tack.

tisdag 29 november 2016 - 20:00

Träna efter utmattning.

tranamedutmattning

 

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte "hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!" efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

"Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående", skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker "jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det". Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)

tisdag 29 november 2016 - 12:30

När skammen hamnar fel.

Föreställ dig en liten småstad var som helst. En osäker 14-årig flicka som inte vill bli något annat än omtyckt och accepterad. Som blir smickrad av äldre pojkar som vill hänga med henne. Som dricker sanslösa mängder alkohol för att inför dem visa sig orädd. Som halvt förlorar medvetandet. Som slocknar.

Igår gjorde jag något så ovanligt som att se samma film två gånger. Har tänkt se den så många gånger, men inte kommit mig för. Först såg jag Audrey and Daisy helt ensam (med spända knytnävar och tårar i ögonen). När sluttexterna rullade kom Sami hem och jag sa att han MÅSTE se dokumentären jag just såg, så jag lade på den en gång till och såg den igen (med lika spända knytnävar och tårar i ögonen). 

Följande text kan innehålla spoilers, så om du vill se dokumentären med helt oförberedda ögon ska du pausa här och återvända efteråt. I stora drag skulle jag säga att den handlar om skam som placeras på fel personer, på ett sätt som är fullständigt vidrigt - och inte helt ovanligt 2016.

Ja, vad tror ni händer efter att flickan domnat bort? Man kanske tänker att det finns bra typer som klappar om, kör hem eller bäddar ner. Ringer hennes föräldrar. En fjortonåring som dricker 10-12 Tequila-shots på en kort stund, på sin första fylla, kan behöva lite omtanke. 

Men så går det varken för Audrey eller Daisey (eller Paige eller Delaney). Det här är tre separata berättelser från tre amerikanska småstäder. Men inledningen är alltid den samma. Alla tre utsätts sedan för sexuella övergrepp av pojkar de vill imponera på (och litar på). Men i relation till vad som händer sedan, kan man konstatera att det var bara början.

För sedan börjar helvetet.

Det är svårt att känna något annat än ilska när föreställer sig den förödmjukelsen. Flickorna trakasseras på ett helt sjukt sätt på nätet och i skolan. Nakenbilder sprids och ingen tror dem. Alla vänder dem ryggen. Horor. Där fick de så de teg.

Den här absurda mängden skit som flickor hamnar ta slutar aldrig att förvåna. Allt de vill är att bli lite hederligt omtyckta och det här är vad de får.

Audrey vaknar följande morgon med sprittusch över hela kroppen. Inget minne av vad som hände. Men hon lär få veta. Förutom att två manliga klasskompisar har klätt av henne, fingrat på henne, skrivit vidrigheter över hela hennes kropp och målat halva ansiktet svart, så har de också tagit bilder på henne och visat runt. Föreställ dig fiilisen att komma till skolan.

Inom några dagar ber hon sin mamma hämta henne från skolan mitt på dagen ("jag pallar inte mer") och hänger sig i badrummet samma eftermiddag.

Daisy vaknar följande morgon, i frosten på gräsmattan utanför sitt hus. Håret har frusit till is och hon minns ingenting. Meeen hon lär få reda på att tre av hennes storebrors bästa kompisar satt i källarrummet där hon avslocknad våldtogs av en fjärde. Söps full. Filmades. Dumpades i gräset.

Ni ser mönstret. 

Och de här pojkarna som är omtyckta, skyddade idrottare. Som frias och kan fortsätta livet som vanligt. Och shitstormen på nätet - och i lokalsamhället - som totalt välter omkull flickorna (och deras familjer). Lögnare. Uppmärksamhetssökare. Skanks. Mot slutet vill de knappt vistas ute. De som överlever flyttar (eller det är Daisy illa tvungen till slut för någon bränner ner familjens hus).

Det här säger så mycket om så mycket.

De här flickorna gör ingenting fel. De bara vill väl och får bära all skam. För något de inte önskade eller bad om. De här pojkarna gör allt fel (utnyttar sin makt, går över gränser och begår brott) och får sedan gå vidare som om ingenting hade hänt. Skrek i soffan efteråt: FOLK MÅSTE PRATA MED SINA POJKAR!!!!!!!

Också tonåringar borde ju rimligtvis kunna förstå att man ger ett glas vatten, plåstrar om och ringer till någons föräldrar (vi blir inte arga) när någon har slocknat. Man klär INTE av, våldtar, fotar och sprider på nätet. Om det är något jag önskar att vi pratar med våra barn om så är det just det här. Kanske till och med ser den här dokumentären tillsammans med våra tonåringar.

Vi skrattar aldrig åt någon som blir hånad. 

Vi shamar ingen som berättar sin sanning.

Den där vidriga misogyna sheriffen som i slutet berömmer pojkarna för att de har glömt och lagt det här bakom sig - till skillnad från flickorna som bara har fastnat och inte tagit sitt ansvar - ja, man hoppas karma hinner i kapp honom (förlåt).

Det här flickorna som överlevde gjorde allting rätt. De berättade, de stod upp, de anmälde. Och samhället svek dem big time. 

Okej, en upprepning till: FOLK MÅSTE PRATA MED SINA POJKAR!!!!!!!

(och visa Audrey and Daisy för sina flickor)

 

måndag 28 november 2016 - 20:00

Hiss & diss, vecka 48.

Under min arkivgenomgång har jag återupptäckt många bra bloggkoncept som har fallit i glömska. Till exempel den klassiska hiss & diss-listan. 

 

DISS

- Min telefon är full och whatsapp har börjat släpa. Missade bra kaffedejt pga detta senast idag.

- Barnen har smittats av en kompis och sjunger HELA tiden R.Kellys I believe I can fly (fast egentligen sjunger Milea "Atu bli vatuflaj" och då skrattar man i smyg i tröjärmen). 

- Matinspisen. Tycker jag har tröttnat på all mat jag kan göra utan recept. Ett evigt "vad ska vi äääääääääääta?" ljuder i vårt kök.

- Matheos feber (ibland svävar den över 39). När han inte ens orkar se på YouTube på teven så vet man att han är MEGASJUK. Ibland tappar han rösten också.

- Att jag drabbades av sommarstugesorg nu när vi tömde i helgen. Längtar så sinnessjukt mycket till nästa sommar. Kryper nästan under skinnet. Vill ut till Replot. För övrigt ska vi eventuellt dra in vatten till våren (hiss hiss!). Can't wait. 

 

 

HISS

- Helsidesannons om VCS fulljour på Hesaris parad i morse. Stolt!

- I helgen väntar weekend med mina pärlor i Helsingfors. Har längtat så länge. Saknat så mycket.

- Att göra eget ingefärste med citron. Har i flera dagar tänkt att jag måste göra en video om hur jag gör det. Måste be Sami filma så kan ni få en VLOGG.

- Kajs låt Härkas (No var e nåo na twerkas). Kan det vara den bästa låten de gjort hittills?

- Amanda, den bästa, har fått sin baby och bloggar som en tok ändå. Sånt blir man ju ändå glad av. 

- När det kommer till poddar vill jag hissa: Veckans bläcka, Nord & Francke, Mellan raderna, Under huden med Kakan Hermansson och Säker stil. 

- Little Jinder (skönt råjsig brud).

- Det slog mig att det inte är länge tills melodifestivalspektaklet kör igång. Ändå rätt trevligt med lite glitter och tonartsbyten mitt i vintern, va?

- Kugge tipsade om humorserien Trettioplus på SVT. Såg två avsnitt igår och skrattade jättemycket åt den supermammiga mamman (ni som sett vet exakt vilken jag menar). Nästan lika bra som Mammor, men inte riktigt.

 

Vad kan du dissa / hissa i dag?

måndag 28 november 2016 - 17:00

Måndagssvammel.

vasa vaasa

 

I dag tänker ni kanske "men gud så hon latar sig på en måndag, här blir inga blogginlägg gjorda". Men även om det inte syns utåt så har jag bloggjobbat som en maskin hela dagen. Jag har skrivit hela åtta blogginlägg (att göra en julkalender kräver sin lilla insats om man vill göra det ordentligt). 

Har pausat med lite apoteksbesök (Matheo har 38 graders feber) och en joggingrunda runt Brändö. Känns verkligen som den ultimata dagen detta. Att bara blogga och jogga dagarna i ända. Efter lunch läste jag fortsättningen av bokserien Arkeologdeckarna tills feberbarnet somnade. Det är förresten en serie jag kan rekommendera. Vi gillar tvåan lika mycket som vi gillade den första. Ta det som ett barnbokstips. Ibland tänker jag att jag verkligen borde starta en barnboksrekommendationsblogg (ja ja, det är ett ord), men kanske det räcker om jag tipsar här. Har bara så sjukt många rekommendationer att jag aldrig hinner räkna upp alla innan jag glömmer dem.

Och så har jag köpt en ny tvättmaskin. I söndags när jag stod i tamburen och snörde på mig skorna på väg till We see you-eventet i Rewell, började det plötsligt spruta vatten ur tvättmaskinen. Ja, det var ju en himla tur att jag inte hade hunnit gå ut genom dörren, för ingen annan var hemma. Blev störd på grund av 1. jag missade eventet 2. jag hamnade reda upp eländet 3. vi måste köpa en ny tvättmaskin 4. vi måste göra oss av med den gamla. Hittade tack och lov en (Veikon kone) som tar med sig den gamla för en tjugis.

Under dagens spring kom jag äntligen på vad jag ska köpa när mitt shopstop är över. Har hela tiden undrat vad det första köpet ska bli. Men nu vet jag vad som är mest akut. Om ni ser på bilden här ovan, så kanske ni kan räkna ut. Icebugs. Icebugs eller nå andra skor med bra vintergrepp ska jag köpa! Jess!

Nu: Spenatpasta.

söndag 27 november 2016 - 21:30

Om den gemensamma måltiden.

gemensamfrukost

Frukostguld från i somras. 

 

När jag för någon dag sedan klippte senaste Marthapodden fick jag riktigt chockpausa, spola tillbaka och spela upp igen, för jag trodde inte mina öron när de sade att den genomsnittliga tioåringen i Finland spenderar mindre än tio minuter per dag tillsammans med sin familj. 

Jag repeterar: Mindre än tio minuter. Som tioåring.

Det här kom upp i samtalet om den gemensamma måltidens betydelse. Har för mig att det också sades att bara hälften av tioåringarna äter en gemensam måltid hemma, tillsammans med övriga familjen. Plötsligt kan jag verkligen förstå vikten av att äta tillsammans. Om tio minuter är vad somliga har om dagen, kan en gemensam måltid per dag i bästa fall fördubbla tiden. Att Marthaförbundet lobbar för det här är jätteviktigt. Varför får ni höra i nästa poddavsnitt (kan säga hepp när det släpps).

Vi som har skiftesarbetare i familjen vet att det inte alltid är möjligt att alla är hemma när det är matdags. Men de som är hemma äter ihop, vid köksbordet, utan telefoner. Det sista är en regel vi har infört nyligen. Inga mobiler som stjäl uppmärksamhet från maten och varandra (call me crazy).

Minns ni hur jag jamade och gnällde om barnens fruktansvärt långsamma ätande när de var små? Höll ju halvt på att gå i köttbitar av Matheos evighetslånga måltider. De åt så låååååångsamt och jag fick så på neeeeeeeeeerverna. Och så åt de så lite. Tänk om man ändå hade förstått att ta det lugnt. Att allt ordnar sig om några år (sällan svälter finländska barn ihjäl, med fullsmockad tallrik framför sig).

Men det ska man ändå ge barnen cred för (eller kanske det är vi föräldrar som egentligen ska ha ett stort tack för vårt tålamod) - de äter i princip allt, och ger nya smaker ärliga chanser. Kanske för att vi vuxna har behållit matmakten hos oss. Spelar ingen roll hur många gånger de har sagt att de hatar broccoli, likväl har vi serverat broccoli (oavsett om de äter eller inte). Men där ligger den på tallriken - och på den 64:e gången har den plötsligt försvunnit från tallriken. Inga tvång, inga hot, bara megastort tålamod. "Smaka om du vill, eller så skiter du i det".

Hittills har väggen aldrig kommit emot. 

Tror förstås också att det inverkar att jag och Sami fast äter hundlort ur en roskis och ba "mmmmm det här var verkligen delikat". Och menar det.

När jag var liten fanns det så otroligt många kinkiga barn i min närhet och jag minns att jag tyckte de var så OERHÖRT LÖJLIGA. Som sa "alltså förlåt kan du säga till din och pappa mamma att jag inte kan äta hos er i dag eftersom jag inte tycker om fisk/lök/mögelost/starkt kryddad mat/lever". Och man ba: "men suuuck". Förstås måste man respektera att alla inte kan älska allt, men jag tror att livet är så mycket lättare om man som barn inte har så stor skillnad. Själv vågade jag aldrig säga högt att jag älskade skolmaten, men det gjorde jag. 

Älskade all mat hemma, all mat hos kompisar, all mat på restauranger, all mat på turneringar (okej, förutom den där ena gången i Lettland), all mat på sjukhus. Ja, all mat. Och framför allt har jag uppskattat den gemensamma måltiden. Och gör det fortfarande. Middagar är det bästa jag vet! 

Oavsett hur kaosartad vardagen är, och hur halvfabrikat maten vi äter är, så tycker jag ändå det är guld att få torka smulorna från bordet, tända ljusen som alltid står där, och tillsammans sleva i oss de uppvärmda spenatplättarna. Det är inte alltid gott, och det är inte alltid nyttigt - och vi är sannerligen inte alltid på gott humör - men det är ändå en stund. Ett gemensamt och ypperligt tillfälle att checka av var alla står och vart de är på väg. 

Om ett drygt år är den äldre tio bast. Kommer göra allt som står i min makt för att vi inte har fallit under 10 minuterssträcket redan då. Vill att vi fortfarande äter våra måltider tillsammans (och att barnen har tusen kompisar runt bordet som också vill äta hos oss).

Hur funkar det hos er - äter ni tillsammans?