onsdag 28 september 2016 - 20:30

Livskraft, du fattas mig.

2016 09 28 08.14.45 1

 

Livskraft eller vitalitet. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket av dem som är mitt favoritord just nu. Livskraft. Livskraft. Livskraft, vilket fantastiskt ord, va! Kraft att leva livet. Det är egentligen precis det som jag saknar just nu. Allt, precis allt annat, finns i mitt liv. Förutom just kraften att leva ut det. Oh the irony.

Jag försöker att inte nörda in mig för mycket på stressrelaterad litteratur (just nu varvar jag med boken om Tove Jansson), men det finns så mycket bra på bibban. Nå, nu minns jag inte i vilken bok det var som jag läste en mycket bra mening i all sin enkelhet, men den gick ungefär så här: 

"Nyckeln till vitalitet är att inte förbruka mer energi än vad som fylls på".

Nå voi vitsi så nytt, tänker ni ironiskt. Men det är ju exakt vad min situation handlar om. Man kan inte förbruka mer livskraft än den man har.

Tror det är väldigt individuellt hur mycket vi tål här i livet. Och hur mycket livskraft vi har med oss från början. Vissa har energi i överflöd, medan andra måste spara, tanka och justera. Nu är jag ju absolut ingen expert, men det gäller säkert både det fysiska och det psykiska. Vissa är helt enkelt mer anpassade för vissa uppgifter än andra. För vissa kan en situation vara våldsamt övermäktig, för andra kan den resultera i en axelryckning.

Här skulle min gamla huslig ekonomi-lärare Anne få ge mig underkänt, för de senaste åren har jag hushållit så himla eländigt med mina befintliga resurser. Förbrukningen har varit större än tillförseln. Lord knows att jag har försökt hitta mina andningshål, men de har aldrig varit tillräckliga för mitt sätt att leva. Sakta och obemärkt har nivån av livskraft gått ner. 

Jag har alltid sett mig själv som en livfull och energisk människa. Har alltid känt att det finns outtömliga resurser av krut i mina skor. Schvung, schvung, schvung. Många har också reagerat exakt så när jag har berättat om min sjukskrivning "Men! Du som alltid är så positiv och pigg!".

Och det är jag! Jag är oftast jättejätteglad!

Jag förbrukar massor av energi på en dag. Mitt temperament, min personlighet och min rytm. Delvis är jag bara sådan, men det betyder inte att det inte tär på livskraften. Visst, jag äter bra, sover bra, motionerar bra och så, men vilar på tok för lite. Min återhämtning var så gott som obefintlig, förr. Jag har inte heller sett det här behovet hos mig själv, utan mest tänkt att jag är odödlig och "född energisk" (haha!). Har naivt nog aldrig sett behovet att hushålla med mina egna resurser.

Men jag behöver i själva verkat massor av återhämtning. I synnerhet när jag också är en sådan som påverkas väldigt mycket av omedveten stress (bara att ha saker inbokat i kalendern gör mig matt - jag hatar kalendrar). Och så var det ju det här att jag dras med en hel del negativa tankar om mig själv. Inte så där att jag är ful och äcklig, utan att jag alltid borde ha gjort lite bättre ifrån mig (att jag gjorde mitt bästa i stunden räcker liksom aldrig). Det finns massor av sådana här små, små saker som äter av min livskraft. 

Att jag hamnade under minusstrecket berodde aldrig på en stor big bang, utan om miljoner miljoner små steg längs vägen där jag sakta dränerades när jag egentligen borde ha stannat och tankat för länge sedan. 

 

tisdag 27 september 2016 - 19:42

Grönska.

2016 09 27 09.44.34 1

 

Den här dagen har innehållit mycket. Men det allra roligaste var att bläddra igenom de hundratals bilder som Karin tog på vårt bröllop. Tänkte jag skulle göra ett riktigt maffigt bildspel till er, men så blev jag så fruktansvärt sugen på pannkaka. Istället får ni föreställa er stora leenden och ett lite småstelt brudpar i en jättegrön miljö. Själv ska jag äta, yummie!

måndag 26 september 2016 - 18:45

Två steg bakåt.

Jag försöker att inte tänka en dag längre än det min sjukskrivning sträcker sig. För en som alltid levt i framtiden är det ingen lätt match. Jag vill inte alls spekulera i vad som väntar runt nästa hörn.

Här och nu. Här och nu.

Ändå slirar tankarna obemärkt iväg när jag dagdrömmer. Mitt i allt vaknar jag och har redan för länge sedan passerat det förbjuda datumet. Då är det bara att backa bandet och carpa det där jävla diemet lite hårdare. En dag i taget, en dag i taget.

Även om jag vissa stunder upplever ogenomträngligt mörker kommer också stunder när pirret totalt tar över. Trots att det bara har gått två veckor kan jag ändå förnimma någon slags pånyttfödelse. Det som händer just nu är ett nytt liv som tar form. Och det är så spännande. Vad det nya livet innebär har jag ingen aning om. Men varje dag får jag nya insikter.

Det svåra här är att skynda långsamt. 

Förutom insikter om livet är det som om hjärnan vaknat till liv också. Jag har så fruktansvärt, hälsosamt tråkigt ibland att hjärnan fullkomligt spottar ut idéer på löpande band. Har målat (!), skrivit dikter (!) och hafsat ner en röd tråd till ett bokmanus (!). Men där har jag verkligen gått i min egen fälla. Om och om igen.

Jag får sån jävla feeling och tycker jag har kläckt världens bästa idé. Jag går helt upp i varv. Går all in i det saken gäller. Målar som en galning och ba "DET HÄR ÄR FAN ETT MÄSTERVERK!". Den där kloka rösten inom mig harklar sig och försöker lite snällt fråga om det kanske inte räcker nu. "Nej nej nej", säger jag, "det här är ju ROLIGT! Se nu hur jag njuter! Det här är AVKOPPLING för mig! Inte pausa, inte vila nu när jag har feeling! Ser du inte hur bra det här får mig att må?!".

Och så en timme senare är jag ett jävla vrak. Så trött att jag måste vrålsova två timmar utan kläder. Orkar knappt gå ur sängen resten av kvällen. Fräser när någon tilltalar mig och är så himla trött.

Problemet här är att jag inte alls känner skillnad på lustfylld stress och på påfrestande stress. Jag liksom tänker att det här positiva pirret ska ge mig energi. Lite så där som jag trodde hela våren när jag sprang och trodde jag skulle få endorfiner, men blev en blöt pöl på golvet som fick feber.

Tristessen ger mig tusentals idéer nu (är så fruktansvärt glad att se att den delen av mig fortfarande fungerar, hela året har jag nämligen trott att min kreativitet bara blir sämre och sämre, har inte fått en ny idé på hundra år, men nu ser jag ju att de kommer bara man ger dem utrymme). Utmaningen ligger nu i att låta dem vara. 

Jag är så galet sugen på att kasta mig huvudstupa in i poesins spännande värld (ta fram min inner Boye). Jag vet också exakt hurudan tavla jag vill göra. Och jag lovar och svär på att jag måste jobba med den där boken när jag kommer ut på andra sidan. 

Men jag får absolut inte. 

För jag ser ju att varje gång jag följer hjärtat och pirret betyder att jag tar två steg bakåt. Och det är så skönt att inse det. Allt måste faktiskt vänta nu. Hur roligt och hälsosamt det än känns i stunden. 

Fatta hur svårt det är!

söndag 25 september 2016 - 18:15

Droppen.

Tjo-ho-faderittan, så gick en helg igen utan att jag ens hann reagera.

Vet inte om jag riktigt kan påstå att jag har vilat. Det finns faktiskt inte alltid rum för vila i ett liv som förälder (i synnerhet sådana gånger när förälder nummer två åker bort och kommer hem först när han vårdats klart på sjukhus). Nå, jag har gjort mitt bästa under tiden. 

När man är hemma och kopplar bort allt som har med jobb att göra inser man ganska snabbt att det finns massor i livet förutom jobb. Som liksom "bara händer" där vid sidan av. Trots att jag inte jobbar har jag fullt upp, känns det som. Det är ju hela tiden något som måste skötas eller styras upp. Prylar som går sönder, barn som måste skjutsas, saker som måste köpas, kläder som måste tvättas och mat som måste göras.

Nu när man måste banta ner och tacka nej till det mesta (förvisso kan man t.ex inte skita i att göra mat) fattar man inte riktigt att man någon gång hann jobba också. 

Det är ju inte konstigt att man blir trött i hjärnan.

I synnerhet om man redan är lite trött i hjärnan.

Eftersom jag var den enda föräldern som var frisk nog att gå utanför hemmets fyra väggar den här helgen kände jag i morse att jag måste aktivera mina stackars barn. Helst redan igår. Så vi gick och såg "Finding Dory" på bio. Så mycket för lunginflammationsvilan, säger ni. Ja ja ja. Men försök själv leva med mitt dåliga föräldrasamvete. 

Kände stark samhörighet med Dory. Ni som har sett filmen vet att hon lider av minnesförlust. Inte fullt lika hopplös är jag, men mitt minne har varit förfärligt den senaste tiden. Det var egentligen minnesförlusten - och det faktum att jag tappade ord (fick ibland söka jättelänge innan jag hittade rätt) och drabbades av blackouts när jag pratade som gjorde att jag till slut tog mina nuvarande symton på allvar.

Har jag redan berättat vad som var droppen? 

Jag var ensam med barnen på Soltorpet och det var hög tid att tillreda lunch. Jag lade på stekpannan och stekte gårdagens potatisar och kokade några knackisar till. Hackade lite sallad däremellan. Mitt i salladen ropade Matheo utifrån studsmattan. Eftersom jag inte uppfattade vad han sa stack jag ut huvudet genom dörren för att höra. Han behövde hjälp med något som krävde att jag sprang dit (meck med skorna).

Någonstans där mellan terrassen och studsmattan hann jag glömma att jag höll på med maten (Dory hade gjort det samma). Så jag tackade glatt ja till en fotbollsmatch (barnen har uppfunnit en ny sport - fotboll på studsmatta). Först en halvtimme senare blev jag trött och gick in för att dricka. "Åh herregud, varifrån kommer all denna rök?!". Inte ens där kom jag ihåg att jag faktiskt hade lämnat köksbestyren vind för våg. Det var rök i hela köket och semi-fire i stekpannan. 

Ja, det var förskräckligt. Hade så monumentalt dåligt samvete. Hade kunnat bränna ner hela skiten. Tänk om jag hade kommit in och allt redan hade fattat eld. 

En sån (farlig) människa vill jag faktiskt inte vara.

Ryser ännu. Även om det var många veckor sedan det hände.

Mina fina, fina familj. Vill aldrig mer bli sån.

 

come to finland

IMG 0727

sami

fredag 23 september 2016 - 14:30

Är psykiskt sjuka farliga?

När jag var yngre trodde jag att "psykiskt sjuk" var synonymt med "livsfarlig". Att psykiskt sjuka var hålögda pyjamaspatienter som mumlade entonigt för sig själva, som när som helst kunde attackera en om man svängde ryggen till (du vet, när någon begår ett riktigt grovt och bestialiskt våldsbrott uppstår det rätt ofta en misstanke om psykisk sjukdom). Ni fattar, farliga oberäkneliga dårar. Det var ungefär vad jag trodde om psykiskt sjuka.

För ingen visade motsatsen.

Var man psykiskt sjuk så höll man banne mig tyst om det. Kan inte minnas en enda person under hela min barndom eller ungdom som öppet led av psykisk ohälsa (och de beror inte på att sådana inte fanns runt omkring mig, klart de fanns, men inget sa något).

Psykiskt sjuka var sådana man läste om på Ilta-Sanomats löpsedlar.

Det dröjde superlänge innan jag förstod att det finns en precis lika bred skala på de pyskiska sjukdomarna som det finns på de fysiska. Det finns friska rövhål, det finns sjuka rövhål. Ljuvliga friska, ljuvliga sjuka.

Det känns också sympatiskt att det har blivit mer allmänt förekommande att skriva, läsa och prata kring psykisk ohälsa i andra sammanhang än just kriminalitet och skräck (enligt forskning har ju faktiskt våldsbrott starkare koppling till t.ex kön, alkohol- och drogmissbruk, social utslagning, fattigdom och låg utbildning än till psykisk sjukdom). Att kalla det sympatiskt var förresten en underdrift, sku kanske hellre säga: IT'S ABOUT TIME vi jämställer det psykiska med det fysiska.

Tycker det är så nyttigt och naturligt att barnen ser det här och vet varför jag är hemma om dagarna. De ser ju att jag är lika snäll (eller nåja, jag är ju inte alltid snäll, haha) oavsett hur trött jag är i hjärnan. Jag är ju trots allt inget irrationellt monster med blod i blick.


(eller ja ibland, men nu har jag faktiskt inte pms).

 

2016 09 23 02.32.15 1

torsdag 22 september 2016 - 18:40

Snabbt, snabbt, snabbt.

Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.

Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.

När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar. 

Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.

I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. "Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo". "Nu är det 17 minuter tills jag måste starta". "Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen". Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne - att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).

All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig - den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!

Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?

torsdag 22 september 2016 - 15:00

Tog mig samman. Mötte världen.

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag "aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på" och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).

 

2016 09 22 05.16.43 1

 

onsdag 21 september 2016 - 17:00

Krigsutrustning.

Har försökt sova hela dagen.

Har misslyckats alla gånger.

Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.

Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?

Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.

Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös - tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs - och de egenskaperna som uppmuntras - för att man ska palla trycket.

Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.

Såklart att jag ska vara just exakt här nu.

Var annars?

 

2016 09 21 05.04.52 1

onsdag 21 september 2016 - 10:42

Zzz.

För varje dag som går blir jag bara tröttare.

Ju mer jag slappnar av desto mer väller den över mig.

Den absurda tröttheten.

Jag är så trött.

Så trött. 

Så trött.

Så trött.

När jag har fört barnen på morgonen ligger jag helt utslagen i sängen i timmar. Kan inte fatta att jag bara för några veckor också duschade, sminkade, omsorgsfullt valde kläder och därtill slängde på åtta timmar jobb. Totalt otänkbart nu. 

Allt jag gör kräver så fasansfullt mycket vila.

Och ändå blir jag tröttare.

Och tröttare.

Zzzz.

tisdag 20 september 2016 - 19:30

Är det så här jag ska leva?

2016 09 15 08.24.26 1

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som "jag är sjukskriven nu en tid". I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta - både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger "come on,  så där är det inte". Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills - vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och - gud förbjude - vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt?