lördag 14 januari 2017 - 12:00

Rapport från helvetet.

Precis som jag gissade fick jag betala dyrt för den goda dagen jag bloggade om senast. "Moahaha" sa universum och sände ett oväder åt mitt håll. Tror jag aldrig spytt så mycket som dagen efter, eller dagen efter det. Det blev två dagar som totalt nollade mitt självförtroende. 

Jag hade redan sett ett yttepytte ljus i tunneln, men nu är det beckmörkt igen. Min magmun krånglade igår och i förrgår. Känns som jag saknar ett lock som borde sitta i svalget. Bara jag drack ett glas vatten och ens lite böjde mig framåt sprutade det ur munnen. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att jag i sex veckor har spytt dagligen mellan cirka 5-20 gånger. Det är väl inte meningen att en hals ska utsättas för dagliga magsafter i sex veckor heller. 

Så nu ligger jag riktigt, riktigt stilla för att inte irritera den ytterligare. Oroar mig också ständigt för hur min kropp ska må den dagen det här illamåendet slutar. Ska jag ens kunna gå till bilen? Hur snabbt förtvinar en kropp? I säkert en månad har jag bara legat från morgon till kväll. Hoppas så innerligt att jag hinner bygga upp någon slags vardagsform tills babyn kommer. Om jag ens ska ha en chans att trycka ut den. 

Fascinerande hur olika omständigheterna kan vara för olika graviditeter. Den här gången har jag inte en gång oroat mig för babyn (vilket mer eller mindre var ett faktum från första början med Milken). Nu är jag bara livrädd för mig själv. T.ex tänker jag mycket på om det här, trots allt, var att ta vatten över huvudet. Tänk om jag förstör min kropp och mitt psyke för gott (hemska tanke).

På ett rationellt plan kan jag begripa att jag inte orkar vara glad och lycklig nu (om inte kroppen mår bra, så är det omöjligt att vara som vanligt). Men det är så främmande för mig att inte alls skratta eller känna entusiasm. Jag kan inte se fram emot någonting. Jag kan inte glädja mig för något. Och det är så långt ifrån mitt vanliga jag. Hinner aldrig oroa mig för babyn, för den här gången är det jag själv som är största skräcken. Jag vet faktiskt inte vad som är värre - rädslan för att förlora ett ofött barn eller rädslan för att förlora sig själv. 

"Det går över, Linn, såklart det går över", säger alla. "Du kommer att känna dig precis som dig själv när allt det här är över". Jag vill ju tro att de har rätt. Men tänk om de har fel. Allt det här med utbrändheten och en förjävlig graviditet så här snabbt inpå - "tänk om det bara var för mycket", tänker jag när jag mår som sämst. Jag vill ju inte att det här ska vara Den stora knäcken. Men det går nog inte en dag utan att jag befarar det. 

Ni får skratta åt mig, men VOI JUKU jag är rädd att jag ska bli riktigt deprimerad. Och att kroppen ska ge upp (kanske får jag permanenta reflux-problem, förstörd rygg eller något annat) och att jag den dagen när babyn föds ska vara så slut att jag inte kan ta hand om den. Och att jag således ska toppa allt med en förlossningsdepression. Och att hela min familj ska falla i spillror. Barnen far illa och jag ligger där som ett mörkt moln oförmögen att känna något. 

Det här skriver jag nu för att minnas vad dåliga fysiska omständigheter, hormoner och isolering kan åstadkomma. Jag blir totalt knäpp av det här. På ett så orimligt sätt. Skriver det också för att folk som ännu inte insett att graviditeter inte är genomsköna ska förstå att det kan vara fruktansvärt tufft.

Men skriver det allra mest för att jag själv ska ha det svart på vitt, att jag måste sterilisera mig den dagen det är möjligt. 

tisdag 10 januari 2017 - 19:00

Torgskräcken.

I dag har jag gjort så många framsteg att jag naturligtvis inte kan låta bli att skryta om dem (en får passa på att glädja sig, garanterat spyr jag dubbelt upp i morgon). 

 

1. Jag duschade stående. Stående! Hela tiden! Har inte hänt sedan .. ja, sedan när? Jag var så stolt, men så trött. 

2. Jag hade besök av Jenny och övade på att inte ha spyhinken framme. Måste börja lita på att det faktiskt går att ha långa spyfria stunder på eftermiddagarna nu. Och jag spydde inte ens. Victory!

3. Jag gjorde en pannkaka (fine, Sami vispade ihop det till en slät smet för jag orkade inte). Men ändå! Jag bidrog med något!

 

 

Angående punkt två så är det intressant hur det här med spyor kan vara så känsligt. Jag tycker det är så hemskt att spy i offentligen. Därför drar jag mig verkligen från att vistas på platser där jag kan stöta på främlingar nu. Jag vill inte att det ska vara så. Blir så irriterad på mig själv för att jag låter mig påverkas av sånt trams. Vill helst att jag ska tänka "so what om jag spyr?".

Men tycker man känner sig så utsatt och så förödmjukad när man mitt i allt spyr på offentlig plats. Tårarna som rinner, snoret som fladdrar. Gud så jag skäms. Tänker att deras stirrande blickar ser mig som 1. Läbbig polityrtant 2. Person med smittsam Noro.

Därför har jag ibland försökt gå ner till Sale (vi bor ett hus ifrån) och köpa något - bara för att inte göda min torgskräck (att gå dit tar skitlänge med mina 85-åriga darriga steg). Vill inte bli isolerad pga. rädsla för spyti. Oftast slutar det bara med att jag kaskadspyr när jag kommer hem, för ansträngningen var för hård.

Har aldrig varit emetofobiskt lagd, men när det kommer till att vara någon annanstans än hemma just nu, så är jag på helspänn. På rådgivningen känns det nästan okej att spy (tänker att alla som är där förstår att en eventuellt kan vara gravid). Har irriterande nog utvecklat någon form av lindrig spyskräck. Därför övar jag lite sakta här hemma, att inte hela tiden ha spyhinken framme när jag mår lite bättre (min relation till spyhinken börjar bli osund).

Önskar så jag vågade åka till jobbet med några intyg, till frissan för färgning eller helt enkelt bara hämta barn från dagis. Till exempel. Men iiiiiik, den darran. Vill inte spy på chefen, på Emma eller skrämma skiten ur ett valfritt dagisbarn. Vill så mkt, vågar så lite.

Hur svårt kan det vara att tänka "so what om jag spyr?". GRRRRRRRRR.

söndag 8 januari 2017 - 13:45

7 fria associationer.

Jag tänker cirka en miljon tankar om dagen. 700 000 av dem tänkte jag antagligen också igår, eftersom min stimuli här hemma är lika med noll. Å andra sidan ska jag inte gnälla, för jag orkar inte heller med andra människor, så jag får skylla mig själv. Några tankar jag har tänkt många gånger följer här:

1. Hur i hela fridens värld är det möjligt att det har gjorts ännu en till säsong av Gladiatorerna på TV4?! Det tänker jag precis varje år. Ett mer värdelöst tv-program finnes ej på denna jord. Vem ser skiten? Vem håller tittarsiffrorna uppe? Begriper ej.

2. Nya pappabloggen Pappamonologerna här på Sevendays kan vara det bästa som den finlandssvenska bloggvärlden har producerat på år och dar. Jag riktigt längtar efter varje nytt inlägg och blir aldrig besviken. En sån stara! 

3. Jag har fyra mellobiljetter till deltävlingen i Växjö som jag inte behöver. Gäller alltså den 18 februari. Skulle så gärna sälja dem till dig. Hör av dig om du vill köpa! Om den här kroppen börjar work with me lite bättre, så ses vi där!

4. Mina barn är världens bästa barn när vi är ensamma hemma. Direkt Sami kommer hem, eller mamma och pappa är här, eller när vi är i Vörå, förvandlas de till fullskaliga monster som gör allt för att ha ihjäl varandra. Men när de är hemma med mig så lyder de som små änglar. Även om jag inte stiger upp ur sängen  på hela dagen funkar vår vardag helt friktionsfritt. De gör allt på kommando. Klär på sig, äter, leker, går ut och rastar sig, hämtar mellanmål till mig etc. De har verkligen full förståelse för sin arma mor och det älskar jag dem gränslöst för.

5. Min doftkänslighet vet inga gränser just nu. Minst en gång om dagen spyr jag av obehag för mig själv. Nu är det här sannerligen överkurs, men att kissa är verkligen en kamp. Jag vet aldrig om jag ska hinna kissa klart innan jag spyr av att det är så obehagligt. En annan vardaglig syssla som jag å det grövsta spänner mig inför: Tandborstning. Bara jag känner tandkrämslukten börjar det gå runt i magen. Att ha en tandborste i munnen är SÅ HEMSKT.

6. Inatt låg jag vaken flera timmar eftersom jag mådde fem före spy-illa och vågade därmed inte somna. Då började jag tänka på plastbadkar för vuxna. Ni vet, såna där flyttbara som barnen har. Finns det sådana? Skulle döda för ett sånt. Varför finns det inga sådana på Ikea? Vet ni om det finns sådana att köpa någonstans i Finland? I så fall önskar jag mig ett sånt när jag fyller om 15 dagar.

7. Herregud, jag fyller 31 om två veckor! Vart försvann det här året? Nå, i en dimma av ångest och kriser och spya, såklart. Kommer alltså att vara 31 när jag får barn. Var väl 21 när jag blev gravid med första. I tio år har jag hållit på med den här skiten. Inte klokt. Ibland när jag kommer in i mörka avgrunder får jag angst av att Sami kommer att vara nästan 50 när det här barnet är 10. Och nästan pensionär när DEN STACKAREN TAR STUDENTEN (eller var den nu vill göra med livet). Vi som var så unga och gröna föräldrar. Pah.

 

fredag 6 januari 2017 - 13:30

Alldeles för långa dagar.

sherffis

 

Så här års brukar folk klaga på att dagarna är för korta.

För mig är det precis tvärtom.

Dagarna är så fruktansvärt långa. De bara pågår och pågår och pågår och tar aldrig slut. Allt jag vill är att dagen ska ta slut, så jag kommer en dag närmare slutet. Så jag får somna och inte behöver kämpa mot spyorna. 

Har haft två lite bättre dagar nu, så jag har fått behålla lite mat, men nu är det dåligt igen. Jag kan inte förstå hur en dag kan innehålla så många evigheter. Klockan tickar hela tiden, ändå går den aldrig framåt. Jag bara ligger här och andas och andas och andas och hoppas så innerligt på att det här ska vara måltiden jag får behålla.

Varje spya är ett sånt misslyckande. Man måste motvilligt börja äta på nytt (för annars spyr jag jag ännu mer). Och allt är ju så eeeeeeeeklit. I kritiska lägen håller jag mig till gröten. Den går lätt ner, kommer lätt upp och smakar ingenting.

Jag försöker tänka på dem som ligger i kroniska smärtor. På dem som inte kan sova på grund av värk. På dem som inte kan få barn. På dem som har förlorat barn. På dem som själva ska dö. På alla som har det värre än mig. Men nog är det svårt att känna tacksamhet när man själv mår som man mår. Egentligen borde jag känna lycka över att få skapa liv. Men det som känns allra närmast är att jag har livet av mig själv (vilket alltid tycks vara juttun när jag ska ha barn).

Nå, det är säkert en överdrift. Jag kommer högst troligen att komma levande ur detta, men jag kan faktiskt inte påstå att det känns så. Både fysiskt och psykiskt mår jag så uruselt

Just därför är det så störande att dagarna är så långa. För jag hinner ge upp minst hundra gånger. Ibland drömmer jag rosenskimrande drömmar om aborter, om hur jag känner att illamåendet bara flyger sin väg (men så vaknar jag och spyr - kortvarigt lyckorus). Ibland när jag får någon spyfri timme tror jag att allt ska bli bra, att allt kommer ordna sig. Men det där djävulska illamåendet får en hastigt ner på jorden igen - snabbare än jag hinner fatta hinken och väsa UÄK. 

Det är svårt för mig att förmedla hur det känns att leva med det här. Kan förstå att man lätt tänker "va fan, det är ju bara lite illamående, lite som en längre spysjuka", men AJ ETTÄ så det knäcker mig. Och då har jag bara spytt i fem veckor. Nåja, den som har haft norovirus i fem veckor kan kanske förstå fiilisen i kropp och själ.

Jag märker också att det är lönlöst för mig att försöka hålla någon sorts glad ton i den här bloggen. Därför håller jag mig medvetet lite avstånd. Världen behöver inte fler sad vibes.

Och det är pretty much det enda jag har.

söndag 1 januari 2017 - 16:15

Om att inte alltid välja den lätta vägen.

Och så gick ett år och kommer aldrig mer åter. 

Någonting borde man kanske säga om året som gått. Men vad mer kan man säga än att jag aldrig har upplevt så många nya känslor i mig själv på en och samma gång. Jag vågar också påstå att jag aldrig har varit så rädd som 2016. Så rädd för att förlora det jag behöver allra mest, mig själv.

Aldrig trodde jag väl att man kunde vakna en dag och inte längre känna igen, eller ens tycka om, den man hade blivit. Aldrig hade jag väl heller förstått vad det krävs för att skala av sig det där som skaver. Att lyssna på sig själv riktigt noga - och samtidigt inse: Att jag tänker är inte sant.

Senhösten gav mig stora förhoppningar om att jag hade lyckats med mina små mål. Jag kunde se på mig själv i spegeln och le. Jag återfick mina förlorade krafter. Och jag längtade ut. Längtade till jobbet, till vänner, till sammanhang. Jag visste att det var rätt. Att allt kommer ordna sig. Terapin var givande, jag hade tid och lust med familjen, jag började sakta träna igen.

Har man aldrig varit ner på det mörkaste av botten, tror jag inte man förstår hur skönt det är när man simmar uppåt och anar att det är sol ovanför. Euforin när man är två simtag från vattenytan.

Alla kriser för med sig något gott. Det har jag tröstat mig med mången gång i år. Nu har jag verkligen haft tid att fundera på vilket liv jag vill leva för att jag ska vakna och tycka om mig själv lite mer. Vill jag verkligen det här eller tror jag bara att jag vill?

Det var många punkter som kunde skalas bort och läggas till för att få till en mer rofylld situation för mig. Och det var sannerligen ingen lätt match att börja pussla. Visste inte i vilken ände jag skulle våga börja. Men jag lade bollar för framtida drömmar i rullning och kände mig så stark och glad. Allt kändes, sakta men säkert, rätt.

Och jag sågoerhört mycket fram emot att börja jobba igen. Det var ju bara två dagar i veckan - visste att jag skulle klara det galant. Kände mig säker på mig själv, inte det minsta rädd längre. Här var jag ett simtag från solen och ytan. Eller kanske jag redan hade kommit upp och dragit ny, fräsch luft i lungorna. Ruskat om håret.

Två av bollarna jag sände ut i universum kom tillbaka och sa "hey, klart det, det här ska vi ordna!". Och jag blev så glad! 

Som känt hände något just här. Och jag förstår ju att ni har undrat. Själv har jag förstås gissat att ni trodde jag fick ett bakslag, eller en total meltdown. Att mitt psyke svek eller gud vet vad. 

Men jag orkade inte förklara just då, att jag i själva verket fick en fullpott, för jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till fullpotten när den kantades av så många svårigheter. Ni känner mig så bra att ni antagligen gissade att det var Hyperemesis gravidarum. Call us crazy, men vi visste att det fanns utrymme och vi ville så gärna ha ett tredje barn, så vi tog chansen (risken?). Vi ville .

Få människor har turen att önska sig ett barn och följande månad bära på ett. Få människor har å andra sidan oturen att drabbas av så här kraftig Hyperemesis som jag. Jag försöker se allt från den ljusa sidan, men ibland är det lite tufft när december har innehållit både uppkastningar upp till 20 ggr per dygn, dropp, sjukhus, fem kilos viktnedgång och sängliggande från morgon till kväll. Jag är bra på mycket, men att vara gravid är inte min gren.

Ibland har jag tappat rösten för halsen är så sönderspydd. Ibland har jag mått bra några timmar - och då har jag verkligen prisat livet. Men något jobb blev det inte. Och inte så mycket annat heller. Jag kan inte annat än 1. ligga eller 2. spy.

Och tro mig, jag har testat allt. All medicinering, alla husmorskurer, alla jävla knep i hela världen. Men det finns ingenting som får mitt illamående att försvinna. Varje sekund är en sekund ifrån en spya. Så här var det inte med de andra barnen - då fick jag i alla fall vila mig mellan varven. En liten förbättring har skett de senaste veckorna och det är att jag inte längre spyr nattetid, men annars är det oförändrat.

Man kan lätt säga att 2016 inte avslutades så där hoppingivande som jag hade tänkt mig. Vissa dagar tror jag att jag aldrig kommer att bli glad eller pigg igen, men så försöker jag påminna mig om det jag redan skrev: Allt jag tänker är inte sant. Innerst inne känner jag ändå att det här är något jag gör för mig själv (ärligt talat känner jag ibland att jag är värd det), för att jag vill. Vi vill ha en stor familj och jag tycker vi har gjort så bra barn hittills. Bara jag orkar genom det här och bara allt går bra, så kommer den här trean att vara precis allt jag längtat efter. 

Men den här gången är jag kanske lite mer ödmjuk för att allt inte går på räls. Känner ingen större rädsla eller så, utan försöker fokusera på att ta mig igenom en timme i taget (medan jag har skrivit det här har jag både sovit och spytt och gråtit). Jag dyker ganska långt nere som bäst, men det finns en förtröstan som säger att jag alltid fixar allt ändå. När jag minst anar det har jag simmat upp till ytan. Eller så har någon jag känner dykt ner och hämtat mig. 

Just nu är det så oerhört slitsamt för psyket att bara ligga inne. Jag kan inte ens stå i duschen längre för mina krafter sviker. Jag kan inte ta hand om mina barn och jag minns knappt när jag senast var utomhus. Men vi får mycket hjälp av våra familjer och vänner. Det går ingen nöd på någon. Allt ordnar sig. 

Och ni kanske skrattar och säger "men vaaaaaaaaar det här nu så klokt, Linn?" och jag håller med er. Inte var det nu kanske så jävla klokt alla gånger, men sedan när har jag varit känd för att välja den lätta vägen? Jaja, det kanske inte var så smart. Men tycker man får chansa lite om man ska ha något roligt här i livet. 

Med de andra barnen spydde jag cirka halva graviditeten (med Milken lite kortare). Känns ju inte direkt så upplyftande att veta att det i värsta fall återstår cirka två månader av detta. MEN DET PRATAR VI INTE OM.

Allt vi egentligen hoppas på är att det i slutet av sommaren dyker upp en tredje (!) baby och att jag en morgon ska få vakna utan att känna att spyan redan är på väg. Och att jag snart igen ska få skratta så jag kiknar! Det är mina stora, små förhoppningar inför det nya året. Jag vet inte om ni minns, men jag utlovade stora händelser på det tionde bloggåret. Och det fick vi sannerligen. Blir spännande detta! Back to basics med den här bloggen, kan man säga.

Gott nytt år till er! Hoppas ni mår bättre!

 

söndag 18 december 2016 - 14:00

Paussång.

Mitt i min välplanerade julkalender hände en grej. Jag orkar inte prata om det nu. Ni kan lita på att jag tar upp det framöver. Men nu behöver jag tid. Att gå in i mig själv och smälta. Ni behöver inte vara oroliga. Klarar mig alltid. Men är inte tillbaka på jobbet ännu. Jobbar heltid med att ta mig samman.

Tack för att ni förstår och inte ställer frågor. Orkar bara inte. Återkommer när tiden är inne. Puss!

torsdag 8 december 2016 - 15:00

Lucka 8: Önskepoddar.

julkalender8

Hoppsan hejsan, på grund av en olycklig tidsinställning kommer dagens lucka lite sent. I dag ska vi ut på poddmarknaden. Eftersom jag fortsättningsvis tycker det finns alldeles för få finlandssvenska poddar. Visst, det finns Ted och Kaj och alla Peppes poddar och så. Men det finns utrymme för så många fler. I synnerhet när man tänker på hur lätt det faktiskt är att genomföra, i alla fall rent tekniskt. 

Om ni kollar på mina önskepoddar för två år sedan, så skulle jag inte svara så väldigt annorlunda i dag. Vilka rabarpar suktar ni efter?

onsdag 7 december 2016 - 08:00

Lucka 7: Reklammärkning.

julkalender7

 

Om jag har gjort en helomvändning i barnklädesfrågan, så har jag också gjort en helomvändning i dagens lucka. Barnklädesintesset är inget jag skäms över, men det här är något jag tidvis känner mig lite skamsen över.

Den här gången backar vi bandet fem år i tiden. Det var ungefär då när min blogg blomstrade som mest i form av gratisprodukter. Jag svämmade över av prylar som skickades till mig (nå inte nu svämmade över, men jag fick flera paket i veckan). Det tyckte jag försås var skitbra eftersom det var den fattigaste perioden i mitt liv ekonomiskt sett.

Några läsare störde sig på att de här produkterna syntes i min blogg utan reklammärkning - och jag kunde inte förstå varför det skulle ha någon betydelse ("jag är ju alltid ärlig!"). Det var ju trots allt ändå bara de bra produkterna som syntes - om de var skit använde vi ju dem inte, allra minst rekommenderade dem.

Minns att jag tyckte många var så jävla dumma i huvudet som höll på och tjatade om det här. Men jag försökte verkligen förstå. Och skrev ett inlägg om det här. Läs! Under inlägget finns också 73 intressanta kommentarer, om ämnet intresserar dig.

Ja, det här kan jag skämmas över ibland. Att jag inte förstod vikten av reklammärkning (i synnerhet när det här i dag är en av mina hjärtefrågor).

Blev också skitarg på folk som kommenterade att jag blev utnyttjad som inte tog betalt av företagen. För utnyttjad var ju det sista jag kände mig när jag fick massvis av grejer som jag slapp betala för när det annars var risigt i kassan (att vara vårdledig är, sett till pengarna, uselt ).

Tycker det kan vara knepigt att motivera för bloggare att man inte ska ta emot gratisprodukter, eftersom jag själv vet vad det kan betyda (om man inte badar i pengar och har heltidstjänst). Men visst, företag ska betala för synlighet. Det är inget snack om saken. Men jag menar bara att jag som bloggare kan förstå varför man gör det. För att man helt enkelt tjänar på det i stunden. 

Visst, man får ännu mer om företagen betalar. Men oftast betyder det bara att man får ingenting - och företaget i fråga väljer nästa bloggare som tar emot produkten gratis. Meeeeeen - det här tror jag vi kan vända på. Så att vi alla blir vinnare i slutändan. Och det har vi pratat om förut och kommer prata om igen.

Ville bara älta min arkivskam och be om ursäkt. Ni hade rätt hela tiden. Jag hade fel. Puss!

tisdag 6 december 2016 - 08:00

Lucka 6: Vi älskar dig Finland.

julkalender7

 

I dag hyllar vi världens i särklass mest omväxlande 99-åring. Glad självständighet, bästa Finland! Den här luckan var självklar redan från start. Den sjätte december skulle vi göra en #tbt till ett av fjolårets mest delade texter. Här skriver jag om hur det är att leva, älska och hata med fyra årstider. Mer behöver vi faktiskt inte säga i dag. Klicketi, klick.

 

Finland, I love you.

 

Ps. Kom tillbaka i morgon, då kommer vi att återgå till kategorin "inlägg jag skäms över".

måndag 5 december 2016 - 08:00

Lucka 5: Intresset som försvann.

julkalender5

I dag, på veckans allra första dag, ska vi prata om ett intresse som var högst levande för några år sedan, men som i dag har svalnat totalt. Eller ska vi säga så här: KAN INTE BEGRIPA ATT JAG VAR SÅ INTRESSERAD AV BARNKLÄDER NÄR BARNEN VAR SMÅ.

När jag var föräldraledig bloggade jag ju herregud inte om något annat än barnkläder. Så svårt att förstå det intresset nu. Eller egentligen inte - hade väl inte så mycket annat att fundera på, så jag snöade in mig på något som ändå var relevant just då - barnkläder. Kan inte förstå att halva höstarna förr i tiden gick åt att fundera på vilket vinterhalare barnen skulle ha (hahahah - eller snarare: zzzzzzzz).

Jag kan inte på något sätt förstå hur jag gick i gång på det. Tyckte det var jätteroligt att klä barnen i roliga kläder. I dag kan jag inte komma på något som är tråkigare än barnens kläder (de är ändå alltid två storlekar för små). Här kan vi verkligen snacka om helomvändning.

Förr kunde jag gå flera vändor till stan för att hitta den ultimata, varma, coola vintermössan. Den efforten lever definitivt inte kvar, om vi säger så.

Det här året har Milea fått gå runt i den enda mössan som fanns tillgänglig när det blev kallt (nån konstigt blå Wasaline-mössa som jag har fått i någon goodiebag, ahahahaha). Förlåt, världen. Förlåt, barnen.