söndag 10 juli 2016 - 22:00

Kan aldrig betala tillbaka det som lagidrotten gett mig.

1

 

Samma sekund som jag steg in på Wasa Football Cup i fredags slungades jag dryga 20 år tillbaka i tiden och till de första uteturneringarna jag spelade som barn. Det spelar ingen roll om det heter Sjundeå Cup, Partille Cup eller Wasa Fotball Cup - känslan är alltid den samma. Stämningen och samhörigheten är alltid den samma. 

Det var på de här turneringarna som så mycket av mig blev till. Lagidrott var en stor del av min uppväxt och jag har BK-46:s juniorverksamhet att tacka för så mycket. Alla de här dofterna, visselpiporna, applåderna på planerna under helgen väckte så många härliga känslor i mig. 

Det går inte att återge alla minnesvärda stunder vi, mitt lag, fick uppleva under de år vi spelade tillsammans från att vi var dryga en meter höga tills vi delvis splittrades när många av oss flyttade bort efter gymnasiet. Alla långa bussresor, alla skolgolv, alla resor, alla svettiga skjortor och alla hystriska skratt. För att inte tala om alla dessa eldsjälar till vuxna som körde oss - i den legendariska BK-bussen - genom hela Norden och halva Baltikum på sina semestrar.

Om det är något man verkligen önskar sina barn så är det att få existera i en sådan samhörighet. Här lärde vi oss att acceptera och leva tätt inpå varandra, precis som vi var, hur olika vi än var. Kanske den bästa lärdomen av alla. Ingenting annat i mitt liv har varit så sammansvetsande som just idrotten. Här behövs inga ord - förstår man varandra, så förstår man varandra. Och man måste inte ens förstå varandra. För i slutändan är man alltid på samma sida.

Ännu i dag, tio år senare (my god, 10 år sedan jag slutade spela!), när jag träffar folk från laget finns den där samhörigheten kvar. Kanske har man tappat kontakten, kanske har man inte setts på flera år, men en sak är säker - man känner att den personen alltid håller en om ryggen. 

För det är just på de här långa turneringarna som sann vänskap byggs upp. För oss var t.ex Sjundeå Cup precis lika roligt vid sidan av planen som på. Solbrända ansiktet, blodiga knän och vilande spelare som ligger i stora högar vid planerna. Just här knyts livslånga band och nya roliga kontakter.

Det tänkte jag på i dag när Milken och hennes spelkompis Juni bondade med ett stort gäng tonåriga pojkar på en filt när vi låg och kollade på en match. Där satt flickorna i evigheter i famnarna, lekte hippa och kände sig som kungarna i baren. Jag menar, i vilket annat sammanhang har man den möjligheten? Stora, snälla fotbollspojkar är verkligen bäst.

Och den där känslan när man kommer hem och det bränner i hela kroppen av träningsvärk och solbränna och hela väskan stinker svettig speltröja. Och man äter hela kylskåpet tomt, duschar, säger att mamma och pappa ska tvätta speldräkterna och så stupar man i säng för det är tidig väckning och semi-final följande morgon. Jag vet inte om det finns bättre känsla. När man knappt får sömn för man längtar så mycket till laget, stämningen, medaljpirret.

Mina barn har ingen aning om vad de har framför sig ännu. Men jag vet precis. Och det är därför jag gladeligen offrar många av mina sommarkvällar till att skjutsa, skjutsa, skjutsa.

För det finns ingenting som kan mäta sig med att vara en i laget.

onsdag 6 juli 2016 - 16:30

Förlåt för tystnad, men jag behöver den.

Ni är många som frågar var jag är. Ja, tänk om jag ens visste det själv! Jag tror jag befinner mig någonstans mellan jättetrött, oinspirerad, hoppfull och eftertänksam. Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, men jag vill bara vara tyst. Vara för mig själv. Gå in i mitt skal och inte alls se andra människor. Orkar inte läsa bloggar. Orkar inte scrolla flöden. Vill bara vara i fred. Tänka ut alla tankar som jag inte hunnit tänka ut tidigare. 

Det känns som en jättestor tröttma har sprungit i kapp mig, kört över mig, manglat mig och sedan rymt från brottsplatsen (utan att jag ens hann se vad som hände). Det var så mycket lättare att vara jag förut, vet ni? 

Men jag jobbar på det. Jag går omkring här på Replot och tänker. Sitter i diverse stolar och filosoferar. Badar bastu. Hugger ved. Eldar. Klipper gräs. Går loss med trimmern. I en dryg månad framöver tänker jag fortsätta så.

Kanske blir det bättre, kanske blir det sämre.

Den som lever får se.

torsdag 23 juni 2016 - 08:00

Trappa ner.

vaxter

 

Den 1 juli stämplar jag ut på semester. Och så är jag superledig ända till 8 augusti. En vecka (wohoo!) kvar av i arbetslivet för den här säsongen. Det här blir mitt livs första riktiga semester. Och den ska jag utnyttja på bästa möjliga sätt. 

Vet ni vad jag har för planer? Inga! Det finns bara ett datum som jag håller av på mina fem veckor (och det är min trettioårsfest). Resten tänker jag faktiskt ägna helt och hållet åt att stirra på havet och lyssna på skogen. Alla övriga utflykter får bli spontana. 

Jag skrev ju häromdagen att jag har en plan för hur jag ska låta min hjärna komma till ro. Jag ska testa vad det gör med mig om jag raderar alla sociala appar från min telefon. Inte så att jag ska gå in i någon internetfasta eller så. Utan jag ska helt enkelt ta bort Facebook, Insta, Snapchat från telefonen. Whatsapp vill jag ha kvar för där har jag så gott som inga kontakter eller chattar som anknyter till jobb och krav (mest syrrran, mamma, Sami och alla kompisar). Det får bli min enda kanal utåt. 

Resten kan jag göra på laptopen när jag går in om kvällen. Blogga eller vad jag nu vill göra. Tror knappast det blir svårt. Mest skönt.

Brukar ni gå ner i internettempo när det blir sommar?

onsdag 22 juni 2016 - 16:00

3 knep som kan rädda liv i midsommar.

wwwww

 

När man vaknar på midsommardagen toppas nyhetssändningarna av samma rubrik år efter år "xx personer drunknade under midsommar". Här skulle man säkert kunna räkna ut en makaber matematisk formel som korrelerar med temperaturen. Ju varmare väder, desto fler dödsfall och drukningsolyckor. 

Just nu ser det ut att bli en helt okej midsommar i Snappertuna där jag själv ska fira midsommar, hurra! Men väldigt ogärna vill jag undvika drunkningsolyckor och andra eländen. Ju äldre jag blir märker jag att saker faktiskt kan hända mig (jag menar, man tror ju inte att man ska uppleva en brand på en villaavslutning, men uppenbarligen händer det). 

Därför har jag nu forskat lite i livräddning ifall det skiter sig på någon front under helgen. Vi är ju skitmånga, både små och stora, på ön och man vet ju aldrig vad som kommer emot. Det mesta har man hört förut, men jag kom över ett par praktiska tips som kanske du också kan ha nytta av.

 

1. Förlängda armen

Den förlängda armen kan vara en livboj eller något annat som finns till hands (kan vara vad som helst som flyter). Om den nödställda befinner sig i vatten och du ska simma ut och hämta den - använd då en förlängd arm istället för att ha direktkontakt med den nödställda. I paniksituationer finns risk för att den nödställda drar ner dig under vattnet (och det vill vi INTE). Räck den förlängda armen till den nödställda och bogsera hen i land. 

 

2. Ormbett

Om någon blir biten av en huggorm: Lugna personen och håll den bitna kroppsdelen stilla. Håll den bitna kroppsdelen högt. Lägg ett förband (utan att röra bettet!). Börja ovan bettet och linda utåt. Uppsök läkarvård omedelbart. Ring 112 om den bitna blir groggy.

 

3. Hjärt- och lungräddning för barn

Det här vill man ju helst inte tänka på, men om barnet inte andas: Ring 112 och gör 5 långsamma inblåsningar och kontrollera sedan livstecken hos barnet. Om barnet fortfarande inte andas - påbörja hjärt- och lungräddning. HLR ska pågå hela tiden. Pausa inte för kontroll av andning eller puls. För ettåringar upp till tonåringar gäller följande:

          • gör 30 bröstkompressioner

          • gör 2 inblåsningar

          • upprepa

 

Men vi hoppas ju hellre att vi får fokusera på midsommarstänger och middagar och kransar och små grodor och solkräm och snapser och bastubad! 

 

 

tisdag 21 juni 2016 - 21:00

Det är nyttigt att ha tråkigt.

När jag var barn fann det få meningar som drev mig lika snabbt till vansinne som rubriken till det här blogginlägget. Den eviga, vuxna kontringen på "mamma, jag har trååååååååkiiiiiiigt". 

Ju äldre man blir inser man att många störande saker som vuxna sa när man var barn faktiskt var sanna. Det är nyttigt att ha tråkigt. Och jag vet inte om det någonsin har varit så sant som just nu. 

När jag var barn och tonåring - kanske till och med ännu i mina early 20's - skulle jag utan tvivel ha benämt mig själv som en kreativ och idérik person. Ännu när jag var hemma med barn tyckte jag att jag ofta kom med så suveräna idéer (som jag varken hade tid eller kapital att verkställa just då). Kände mig SÅ on fire.

Jag tyckte det bubblade i magen och i huvudet mer eller mindre hela tiden. Minns att jag ofta satt och tänkte "men vaaaarför är det inget finlandssvenskt mediehus som gör det här och det här och det här och det här?". Drömde om att få vara med och trolla just precis där.

Och nu sitter jag själv där och har alla chanser i hela världen att testa, utveckla och jobba fram nya roliga koncept. Men dessvärre känns det många gånger som om bubblet blev kvar vid sandlådskanten. 

Och jag tror delvis det beror på just precis det här. Att jag aldrig har tråkigt.

Alla som har haft småbarn och varit hemma i flera år vet hur förskräckligt tråkigt och ändlöst det är att sitta i en park, göra mat i flera timmar, natta barn och låååångsamt uträtta dagens sysslor. När man är inne på fjärde året är man så uttråkad att man slukar människor hela direkt de gör minsta lilla antydan om att gå in i en vuxendiskussion.

Mycket har hänt sedan dess också. När jag ännu var hemma hade jag ingen Iphone. Jag satt helt enkelt i parken och tittade rakt ut (det var så fruktansvärt tråkigt). Gungade förstrött barnet framför mig och försökte se lite glad ut när vi lekte tant Eini-leken (en gammal granne som Matheo ofta ville leka) i klätterställningen. 

Efter någon timme var man så fullproppad av tankar att man var tvungen att småspringa hem för man hade så sjuu-huuukt många blogginlägg att skriva ut.

Sånt händer inte längre. 

Direkt det blir tråkigt slinker mobilen fram ur fickan. Kan inte ens stå i en kassakö utan att den plötsligt finns i handen. Precis som de flesta andra människor undviker jag de facto att ha tråkigt. Rastlösheten pirrar i kroppen och det blir liksom så trååååkigt. Obekvämt, långsamt, utdraget, trögt och grått. Hjärnan ropar på stimuli och handen söker sig till fickan. Varenda jävla gång.

För att maxa ett så pass kreativt och omväxlande jobb som jag har skulle det kräva att jag gick ut i skogen, i tystnad, minst fyra timmar varje kväll. Det är skitsvårt att få till, det fattar alla. Men det är egentligen vad som skulle krävas för att jag skulle få till min fulla potential. Hjärnan jobbar så intensivt på jobbet att det i princip är omöjligt att komma på nya idéer (vilket delvis också hör till mina arbetsuppgifter).

Jag skulle aldrig våga kalla mig själv kreativ 2016. Kan inte längre axla det adjektivet. Det mesta som kommer ur mig just nu, fem före semestern 2016, är grått hjärnmos. Jag saknar ofta den där självsäkerheten jag hade förr. När jag liksom kände att jag satt inne på en massa guld (oavsett om det var guld eller skit jag pantade på, men liksom känslan). Nu är jag inte säker på att guldet längre finns. Än mindre unnar jag mig tid att plocka fram det.

Hellre flyr jag in i något mobilt flöde och slipper således lyssna på mina egna gråa tankar. Vilket är ren IDIOTI när de mobila flödena bara gör mina tankar ännu gråare och mina idéer ännu färre.

Tänk om jag istället skulle förmå att se de hopplöst tråkiga stunderna som små, små chanser till kreativa idéer. Rationellt förstår jag ju att i varje tristess finns en potentiell öppning till något nytt och intressant. Men VIPS så slinker man in i någon lättillgänglig fälla. Och så sitter man där och chattar, kollar något skojigt klipp eller lyssnar till en podd. Jag hinner aldrig öppna det kreativa flödet för det är hela tiden något i vägen, något som distraherar.

Nu inser jag att jag låter som en gnällig farbror som skyller allt på mobiler och teknik (så är det ju inte). Tror också det tär på kreativiteten när man har ett kreativt jobb. Allt är lättare när man hade tid att tänka för själv hela dagarna. 

Aldrig hade jag väl trott att de här orden skulle komma ur min mun:

Du svinjobbiga sandlådskant, jag saknar effekten av dig. 

 

2011

 

Vad jag har för plan för att lösa detta ska ni få höra mera om i morgon. Stay tuned!

tisdag 21 juni 2016 - 19:15

Grattis Therese.

Sommarstolen från Reimann gick den här gången till Therese i Jakobstad. Ett rikitgt stort tack till alla som deltog. Tycker det är så kul att ordna tävlingar för er när ni kommenterar så flitigt.

Nu när jag en gång har en på tråden - vilken typ av utlottningar tycker ni mest om? Tycker ni hellre om produkter eller tjänster? Finns det något jag skulle kunna försöka få till när det kommer till tävlingar? Här får ni gladeligen tipsa!

måndag 20 juni 2016 - 10:30

Mina klippor.

Alla stora jobbiga saker inför min trettioårsfest börjar äntligen falla på plats (så som bord, bänkar, paellapannor och tak över huvu in case of spöregn). Tack för alla bra tips, förresten. Tack vare er fick jag napp på allt. Som vaaanligt.

Vet egentligen inte vad jag skulle göra utan er när jag har problem. Ni är som ett slags tryggare, vänskapligare version av Google. Det spelar ingen roll om det handlar om ebola eller insekter eller resemål eller induktionsspisar. Det finns ingen annan som har en bättre expertpanel än mig. Det är jag helt säker på.

Vill alltså bara tacka för bra service än en gång. Nu får jag bara fokusera på roliga saker. Som t.ex att tömma 16 flaskor vin som jag hela tiden har tänkt att jag ska ha som ljusstakar på borden. Fattar inte hur jag inte har börjat tidigare. Kommer att bli polityrgubbe på kuppen. 

 

2016 06 19 10.04.27 2

lördag 18 juni 2016 - 23:00

Först på plats.

Senast jag kände samma iskalla obehag var jag nygravid och illamående. Året var 2007 och det var högsommar på Strandgatan. Polis avsiktligt påkörd. Träffad av rattfyllerist i 190 km/h. Dog omedelbart. Låg och läste alla nyheter jag kunde. Kändes så obegripligt nära och otäckt. Herregud i Kokkola. Tänkte på alla familjer, kollegor, vänner. Krishjälp, blommor och tysta minuter. Sånt som aldrig får hända en själv.

Redan i sängen, innan dagen knappt hade börjat imorse, fick jag samma iskalla tyngd i magen när jag låg och scrollade nyhetsflödet från natten som gått. Polis sköts ihjäl i Vichtis, flashade alla finländska medier. Automatvapen, dåliga förhållanden, spöregn, mörkt. Dog direkt, andra svårt skadad. Trettio år gamla båda två. Orkar inte ens ta in. 

Sällan finns det tid och plats för mig att analysera vad det egentligen innebär att vara polis. Eller kanske snarare vad det innebär att bo med en. Sami kommer och går på jobbet. Det händer kanske en gång om året att han självmant tar upp något jobbrelaterat. Vad han gör på jobbet angår inte mig. Glömmer nästan bort vad han gör om dagarna, så sällan som vi pratar om det. För mig kunde han lika gärna vara bagare, konstnär eller bankman. Vardagen snurrar på som vanligt. Alltid finns det någon tvätt som ska hängas eller något barn som ska skjutsas. "Jaja, ha det så bra på jobbet!". Och så gör man en lasagne.

Det är bara sådana här dagar som jag på riktigt inser vad det på riktigt innebär. Det är ju inte så att jag vanligtvis tänker på att det faktiskt är han som är först på plats när fara hotar. Att det är hans uppgift att skydda oss andra från hot. Hans och tusentals andra polisers uppgift att utsätta sig för risker och ingripa i riskfyllda situationer. Min respekt för dessa män och kvinnor är så stor. Så mycket större än jag vanligtvis hinner uttrycka. 

När jag var yngre var jag livrädd för poliser (varför vet jag inte, kanske man skrämde barn med polisen förr). Inte förstod jag att uppskatta att det faktiskt är polisen som kommer när jag ringer och ropar på hjälp. Polisen som kommer när jag krockar, när jag känner mig otrygg, när grannarna slår ihjäl varandra. Inte förstod jag att de inte var ute efter mig - de var ute för mig. Allt det här gör de varje dag. För att vi andra ska få gå trygga, säkra, glada. 

En dag som denna är det väldigt tydligt att det inte är helt riskfritt.

Trots att väldigt få poliser skadas eller dör i tjänst i Finland, så vet man ju faktiskt aldrig vad som kommer emot. Vad som ser ut att vara en semi-kokko bydåre visar sig plötsligt vara en semi-kokko bydåre med automatvapen. Då är alla dessa hjältar i form av småbarnsföräldrar, farföräldrar, storasystrar, grannar, bästisar under den blåa uniformen så sköra, så utsatta. Så enkla att bara meja ner i all ilska. 

"Jaja, ha det så bra på jobbet!" var inte lika lätt ikväll inför nattskiftet.

Man får vara glad att han kommer hem i morgon.

Att han kommer. Att han kommer. Att han kommer.

Inte om.

Inte.

Inte.

Inte tänka den tanken.

Ha det så bra alla nattens hjältar ute på fältet. Låt det bli en trygg, lugn och laglydig natt runt om i landet. Inte minst i Västra Nylands polisdistrikt. Ta hand om varandra. Det ni gör är ovärderligt. 

onsdag 15 juni 2016 - 15:00

En somrig tidsresa till 2012.

Hemma hos mig i en låda ligger sisådär tjugo usb-stickor och skräpar. Vet inte varför, men igår tryckte jag in några i laptopen för att se vad de innehåller. Mest innehöll de en massa skräpartiklar som jag skrivit genom årens lopp (där ser man verkligen att det sker en utveckling, herregud så pinsamt jag skrev förr). Men en sticka innehöll en massa härliga bilder från en sommar för fyra år sedan.

Välkommen med på en tidsresa. Jag ska ta er på en liten guidad tur tillbaka till sommaren 2012. Vad det ska vara bra för vet jag inte, men lite internetturism har mig veteligen aldrig skadat någon.

 

sommar

 

Här har vi en liten lurvig Mannat som firar midsommar hemma i stan. Den här sommaren gjorde jag Veckoslutskommittén och jobbade således hela midsommarhelgen. Här har Ronnie och Malin piffat till en midsommarstång. Skelettet av den ligger fortfarande ingömd i vår häck.

 

sommar2

 

Voi, här var nog barnen små ännu. Fattar verkligen inte vart Mileas småbarnsår försvann. Matheo har jag liksom vaga minnen av som liten, men tycker det känns som om Milea gick från baby till bautaflicka på bara två år. Här är vi på Ormnäs camping i Ekenäs och träffar släktingar. 

 

jomalvikkanal

 

För att komma till Ormnäs måste man åka genom den supersmala Jomalvik-kanalen. Det är nästan lika spännande som att åka båt genom den supertrånga kanalen till Raseborgs ruiner. 

 

sommar99

 

Just sådana här dagar väntar jag på just nu. Alla små och stora barn i båten, saltstänk i luften och sol i ögonen. Konstigt också att syrran alltid bor i Raseborg när man åker ner nu för tiden. 

 

sommar6

 

Det händer så lätt att man glömmer hur gosiga barnen var när de ännu var rundkindade och hade knackkkorvsfingrar. Genom bilden kan jag exakt känna hur det känns att röra vid de där kinderna. 

 

sommar9

 

Och barn som sov på dagen! Det känns ju som minst ett sekel sedan man hade sådana. Det måste nog vara det allra bästa med att barnen blir stora, att slippa alla dessa pauser när man måste dra sig undan och vila. Skönt ibland, förstås. Men urjobbigt när man är ute på språng. 

 

sommarknan

 

Ingen riktig sommar utan plåster på små bruna ben.

 

sommarsdf

 

Här har vi en liten gubbe på kvällspromenad på Tvisäck. Han ser ju så stor ut, men vet att hupparin har storlek 110, så det betyder att han är en väldigt pytteliten gubbe om man jämför med i dag. Gillade mycket hans rufsiga frilla från den här tiden. Lite svettiga, blonda lockar här och där.

 

sommarmanni


Här kanske man
mer förstår vad jag menar med sweatlocks. Matheo är den enda i vår familj som har grönblå ögon. Fint, tycker jag.

 

fattiga riddare

 

Den här bilden gör mig alldeles vimmelkantig av hunger. Fattiga riddare med glass och mosade jordgubbar! Kan det finnas ett bättre mellanmål ute i solen? Nej, det kan det nog inte. 

 

sommar bat


Svårt att få in
det i sitt huvud att den här lilla knackkorvschauffören är samma person som igår spelade sitt livs första fotbollsmatch. Det här var ju cirka igår och då kunde hon knappt gå. Hur kan hon plötsligt vara så stor att hon gör mål och skit? Övergår mitt förstånd.

 

sommar mini rodini


Det händer också
att man glömmer vilken attityd hon hade som liten om man jämför med den softis hon numera har blivit. Hon som var så högljudd, arg och temperamentsfull blev så hjärtlig, mjuk och snäll. 

 

sommarwww


Det här var allt
för denna gång. Internet Time Tours önskar dig varmt välkommen åter.

tisdag 14 juni 2016 - 13:15

Podcastveckan utökas.

Den senaste tiden (jag har varit mycket sjuk) har jag konsumerat poddar i allt högre utsträckning än normalt. Sommartid tycks man behöva mycket fler poddar för att överleva. Det är många gräsmattor som ska klippas, många rabatter som ska rensas etc. Min bästis Karin övernattade hos mig för en tid sedan och tipsade om en handfull nya poddar som jag har tryckt in i min redan så fullspäckade podcast-vecka (mer om den kan ni läsa här). 

Eftersom ni (och folk i allmänhet) brukar uppskatta ett bra tips ska jag dela med mig av mina nyfunna vänner i hörlurarna. De flesta känner ni säkert redan till, men det här kanske blir droppen som får er att falla i beroendeträsket. 

 

podcast tips

 

1. Ted och Kajs podcast. Ja, jag vet, alla andra har redan lyssnat på dem. Men jag hade på något vis glömt bort att jag måste lyssna på dem. De kan kanske jämföras lite med Alex & Sigge. Anekdoter ur livet och samtiden. Senast vi hade gäster gick jag i misstag och nynnade signaturen med Euphoria-melodin "Kaj Eeee-eeerik Kaj Erik Korkea-a-a-ho" varvid Ronnie kontrade med Ted-versionen. Förmodligen var jag den sista i världen som inte lyssnade. Men varje gång jag lyssnar skrattar jag så hjärtligt, så hjärtligt.

2. Säker stil med Ebba von Sydow och Emilia de Poret. På grund av namnet trodde jag den här podden handlade mest om kläder och hade således inte orkat lyssna (jag menar, kläder gör sig inte så bra i ljud). Men det är i princip en helt vanlig podd med två bra kvinnor. Mycket intressant snack om stil, livet, kändisar, relationer och annat som en bra podd ska innehålla. Ebba har man ju följt en del genom åren och det här är kanske hennes mest personliga forum. Gillar den mycket.

3. Wahlgren & Wistam. Två frispråkiga och underhållande kvinnor (Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam) skrattar och pratar om livet, artisteriet, föräldraskapet och karriären. Jag vet inte varför jag var så skeptisk när jag fick det här tipset, men tycket det kan vara riktigt skönt med en podd som inte är så svårlyssnad. Här är det raka rör, lätta juttun och nära till skratt. Ge dem en chans!

 

Igår lyssnade jag dessutom två avsnitt av Stiljournalen med Fredrik af Klercker och Filip Strömbäck. Verkar mycket lovande. Kan återkomma när jag vet mer. Trevliga lyssningsstunder tillönskas!