8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

lördag 23 september 2017 - 21:00 | 8 Kommentarer

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av - och dog - (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis "Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!". Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen - otroligt nog - helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet ... NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

Taggar:

8

Kommentarer

  • Annan trebarnsmamma anno 2017

    23.09.2017 23:03 (30 dagar sen)

    Håller med om typ allt du skrivit! 3:an för mej har och är rosafluff delux o jag verligen unnar mej själv att gotta ner mej i mitt bebisgos. Storasyskonen som kom tätt är rätt självgående så att bara ha bara en lättskött bebis känns som Bästa efterrätten ever.

    • Linn Jung

      24.09.2017 09:22 (29 dagar sen)

      Min fammo brukar alltid tjata om att barnbarn är livets efterrätt, men tycker min efterrätt kom redan nu! :)


  • eKorren

    23.09.2017 23:45 (30 dagar sen)

    Så otroligt ursött det där barnet. Som Molpe-Evas Sindre en gång, ett packe naturcharm liksom. Men, så är hon ju ett lejon också. Säg inte "lugn" eller "beskedlig" för många gånger, du får äta upp dem än. :D

    • Linn Jung

      24.09.2017 09:24 (29 dagar sen)

      Haha, så är det! Monster blir de ändå alla, förr eller senare. Men tack och lov brukar även det gå över!


  • Anonym

    24.09.2017 08:56 (29 dagar sen)

    En riktigt bra lista, tack! Framför allt punkt 7. Det är så mycket lättare att älska ett lätt barn. Förstod det direkt då andra barnet föddes. Hen var från början en riktig drömbebis. Ettan däremot...konstant missnöjd. Det jag undrar är om kärleken kan fortsätta fördela sig ojämt mellan barnen när de är större. Det sägs ju att personligheten och temperamentet håller i sig ända ut till vuxenlivet.

    • Linn Jung

      24.09.2017 09:26 (29 dagar sen)

      Vet ju inte hur det är för andra, men av egen erfarenhet kan jag lugna dig med att alla blev lika älskade över tid. Det tog bara lite olika länge. Vilket det såklart måste få göra när omständigheterna är olika. <3


  • Danielas Dagbok

    25.09.2017 07:39 (28 dagar sen)

    "Klicketi-klick - du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra." ? :D Det blev visst ett barn för mycket och en mamma för lite där, misstänker jag!


  • Carolina

    25.09.2017 11:11 (28 dagar sen)

    Pikkumän, hahhha skrattade högt :D


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.